För ungefär en vecka sedan hyrde jag sju filmer…
…vilka jag nu sett färdigt.
Så, här kommer rekommendationerna/sågningarna – i den ordning jag såg dem:
The Polar Express – 2005
När man ser denna animerade film så blir det smärtsamt tydligt hur fort utvecklingen går framåt på det tekniska planet!
Eftersom den när den kom fick uppmärksamhet för att det var skådespelarna (mestadels Tom Hanks) som låg bakom såväl röst som rollfigurernas rörelsemönster, så har jag egentligen bara Avatar att jämföra med…rent tekniskt alltså. Och där går The Polar Express bet!
Men som ren underhållning var den faktiskt riktigt bra!
Kort sagt:
-Rolig, spännande och fartfylld…om än något översentimental.
The Number 23 – 2006
Vill man se en film med Jim Carrey där han inte är så jävla mycket Jim Carrey – så är den här rätt val!
Spännande, med en lite oväntad twist på slutet, och – som sagt – Carrey i en roll som inte kräver närvaro av vare sig hans gummiansikte eller hans överspelande hysterihumor.
Viss varning utfärdas dock för att den (filmen alltså) kan skapa maniska tankar hos tittaren – som utmynnar i tvångstankar kring att känna sig nödgad att hitta nummer 23 överallt… Jag har till exempel noterat att om jag lägger ihop alla siffrorna i mitt födelsenummer så blir det 23 omvänt (32 mao). Siffrorna i min systers födelseår blir 23 om man lägger ihop dem, samma sak om man lägger ihop siffrorna i hennes födelsemånad och dag. Om man ger alfabetets bokstäver siffror (a=1, b=2 osv) så blir min mammas namn 23 omvänt… Osv osv…. 
Kort sagt:
-Sevärd, men fastnar i huvudet på ett icke önskvärt sätt!
Charlie Wilsons War – 2007
En ganska underhållande film, kretsande kring politik, hemliga militäroperationer och kalla krig.
Hyrde den enbart för skådespelarnas skull – och det gjorde jag rätt i!
Tom Hanks och Julia Roberts är lysande, men det är Philip Seymour Hoffman som gör filmen så pass sevärd som den faktiskt är.
Kort sagt:
-Bör ses, om inte för något annat så för Philip Seymour Hoffmans skull!
The Protector – 2005
Hyrde denna enbart för fightsekvenserna, och visst fick man sitt lyste mättat!
Det är de välkoordinerade, snabba fighterna mellan Tony Jaa och motståndare i samma storlek som gör filmen intressant. När filmmakarna, för att “up the ante”, mot slutet gräver fram stereoidmonster som är tre huvuden högre än Jaa, fem axlar bredare och smidiga som ett smockfyllt kassaskåp…då är det inte intressant längre. Jag betvivlar nämligen att Jaa skulle ha några större problem att undvika muskelmonstrena. Och SKULLE han nu råka stå ivägen för en av de där nävarna när de kommer farande – jag då är det KÖRT!
Som det ser ut nu så lyckas han inte undvika dem nämvärt – och tycks tåla hur mycket stryk som helst.
Kort sagt:
-Kolla in klippen på YouTube istället.
Lake Placid 2 – 2007
Vad kan jag säga…? Egentligen…
Lake Placid (1) är en ganska rolig skräckkomedi, med en suverän Brendan Gleeson, Oliver Platt i en odräglig roll samt en obetalbar Betty White (ni vet, hon som spelar den inte alltid särskilt smarta Norsk-ättlingen Rose i Pantertanter) som Mrs. Bickerman – en svärande gammal tant…som matar filmens jättemonster med (hela) kor från sin gård!
Sheriff Hank Keough: Ma’am, your husband, Bernie. You didn’t by any chance lead him to the lake blindfolded?
Mrs. Bickerman: If I had a dick, this is where I’d tell you to suck it!
(Lake Placid 1)
I den här uppföljarfilmen är det dock en annan sheriff (Gleeson borta!), en annan odräglig showoff (Platt borta!) och Mrs. Bickerman spelas av någon annan!!! (White borta!) Man gör även misstaget att, tvärt emot den första filmen, visa jättekrokodilen alldels för mycket!
Inga lärdomar har tagits av Steven Spielbergs 35 år gamla Jaws (att det man inte ser är oftast läskigare än det man faktiskt ser) utan man visar allt och lite till redan en kvart in i filmen… Men visst, mången skräckfilm drar ner stora applåder på att just visa ALLT! Men applåderna kommer bara om det man visar faktiskt är nåt att titta på. Effektbudgeten har troligtvis varit lika liten som min veckopeng anno tidigt 80-tal.
Varenda (dataanimerad) skymt av den förbannade krokodilen ser ut som ett dåligt tv-spel!!!
Till och med skevensen då flygplanet landar på sjön var (uselt) datoranimerad – vilket snabbt får mig att dra slutsatsen att de inte hade råd att filma ett riktigt plan som landar på sjön… Är den här filmen månne gjord av vinstpengarna från Steve Martins försök att spela Clouseau i Pink Panther??!! Det skulle i alla fall förklara den skrala budgeten.
Ungefär 35-40 minuter in i filmen tyckte jag inte att den var värd min dyrbara tid längre, och stängde därför av.
Kort sagt:
-Inte ens värd att se klart!
My Super Ex-Girlfriend – 2006
En lite småsöt historia, som faktiskt var ganska rolig. Även om Uma Thurmans superhjältinna inte bara är galet svartsjuk – utan faktiskt är GALEN. Kändes lite som att den tidvis inte kunde bestämma sig för ifall den skulle vara en komedi eller en parodi, men oftast var den riktigt bra.
Kort sagt:
-Roar för stunden.
Meet Dave – 2008
Överraskningen hamnade sist!
En riktigt kul historia, med Murphy i två ganska udda roller – delvis som egocentrisk kapten på rymdskeppet Dave Ming Chang…och delvis som rymdskeppet Dave Ming Chang. Vissa sekvenser var inledningsvis lite pinsamma, men försöker man bara hålla i huvudet att Dave inte är en person…utan en maskin…så blir det faktiskt lättare att se dem – och roligare!
Kort sagt:
-Rekommenderas, för att lätta upp en tråkig kväll!
