Trettondagsafton…eller vad ni vill

Igår var jag, Inger och Danne på KFUM för att se en teaterföreställning.

Jag kan inte minnas när jag var på teater senast, men det känns som att det var evigheter sedan. En sak är säker, jag har aldrig varit på en teaterföreställning som känts så pass intim, och då talar jag inte om pjäsen i sig utan om närheten till scenen och skådespelarna.
De gånger jag varit på teater tidigare har man som publik suttit en bra bit nedanför scenen, och med ett oftast ganska långt avstånd till den. Man har "bara" känt sig som åskådare av skådespelarna, medan det på KFUM's scen kändes som att skådespelarna var minst lika mycket iakttagare av oss i publiken, som vi var av dem.

Pjäsen var Shakespeares "Trettondagsafton…eller vad ni vill" (ja, tydligen heter den precis just så). Jag ska inte skryta med någon som helst sorts kunskap om Shakespeare – faktum är att jag kände mig nödgad att leta upp en handlingsbeskrivning av "Trettondagsafton" på internet, eftersom jag inte hade en endaste aning om vad den handlade om.
Det hela är en sorts förväxlingskomedi, som enkelt och mycket kortfattat kan beskrivas på följande sätt: Viola överlever ett sjunkande skepp, förklär sig till man och tar anställning hos Hertig Orsino i Illyrien. Orsino är olyckligt förälskad i Grevinnan Olivia, men hans känslor är långt ifrån besvarade. Viola, som i sin manliga förklädnad kallar sig för Cesario, är i sin tur hemligt förälskad i Hertig Orsino. När Orsino skickar den nyanställde Cesario för att en gång för alla förkunna sin kärlek till Olivia – så blir Olivia (såklart) blixtförälskad i sändebudet – Cesario.
Det finns naturligtvis mer, involverande dueller, berusade släktingar, en tvillingbror och bortgjord högfärdhet – men ovanstående är grundstoryn, kortfattat.

Jag var inte på långa vägar beredd på den här sortens teater. Jag har aldrig tidigare varken sett eller hört Shakespeare (inte teater-Shakespeare i alla fall, och definitivt aldrig på svenska).
Grotteatern har valt att låta männen i Illyrien spelas av kvinnliga skådespelare och vice versa, något som inledningsvis gjorde det svårt att koncentrera sig på själva pjäsen. Jag var inte heller van vid språket, och närheten till publiken kändes lite skrämmande, så det tog ungefär tio minuter att trycka undan att det kändes fånigt (mina egna demoner får svara för de känslorna, det är på intet sätt skådespelarnas eller pjäsens fel) – men efter de tio minuterna var min uppmärksamhet fastklistrad på scenen.
När pjäsen närmade sig sitt slut upptäckte jag, till min egen stora förvåning, att jag inte bara hängt med i handlingen – utan även var helt inne i den!

Det hela var roligt, ibland till och med hysteriskt roligt – men ibland tassade det närmare gränsen mot någonting tragiskt. I synnerhet i ett par av de melankoliska sånger som framfördes av några av skådespelarna.
Och appropå skådespelarna, de var alla genomgående mycket bra, men jag känner att jag bör nämna åtminstone några namn. Elisabeth Paulsson (Viola/Cesario), Ida Axelsson (Hertig Orsino), Erika Lindberg (Narren) och Ulrika Åkerlund (Malvolio) ska ha en ordentlig eloge för framförandet av sina respektive roller. Bland många andra saker jag imponeras av måste jag vara fånig och säga att jag förundras över att man kan lära sig så ofantligt mycket Shakespeare-text utantill! …för om det sufflerades (sufflösades, sufflörades..vad säger man egentligen?) så märkte jag det i alla fall inte en endaste gång!
En jätteapplåd skall även ges till Ralph Andersson, som spelade Maria. Vilket fantastiskt minspel! Ofta behövde han inte säga någonting alls, det räckte med att han stod i bakgrunden och reagerade på det de andra skådespelarna sade – suveränt!
Sist, men långt ifrån minst, skall det bockas och bugas (med pannan i golvet) åt Malin Gavelin, som spelade Sir Tobias Raap. Jag är helt säker på att jag aldrig sett någon spela berusad på ett så övertygande sätt som Malin – och samtidigt lyckas vara sanslöst rolig!

Ännu mera sist, och ännu mindre minst, ska man förstås inte glömma musiken av Håkan Wikell – framförd av densamme tillsammans med Lars Ericsson, Per Ruth, Jonas Nilsson och Tommy Björklund.

För regin svarade AnnaSara Hammar. Jag har alltid funderat över hur man egentligen regisserar en teaterpjäs, och jag vet egentligen inte mer nu är jag gjorde innan. Men eftersom jag fann pjäsen såväl underhållande som fängslande så måste det ju per definition betyda att regin var mycket bra.

Lokalen där pjäsen spelades blev, mot slutet av den tre timmar (inkl paus) långa föreställningen, ganska så varm och kvav, men det gjorde verkligen ingenting eftersom det hela var så pass underhållande.

Stort tack till mannen som skaffade oss biljetter, Danne - ett suveränt kulturellt initiativ

De av er som planerar att se denna föreställning rekommenderas sluta läsa nu!

I presentationen i teaterprogrammet lämnade regissören AnnaSara Hammar oss med en rad frågor att "ta med hem". Jag tänkte försöka ge mina egentolkade svar på dem här, och precis som AnnaSara i presentationen påpekade att Grotteaterns tolkning av "Trettondagsafton" inte är den enda, utan endast en av många – så säger jag här samma sak. Detta är mina framtolkade svar på frågorna, de överensstämmer inte nödvändigtvis med någon annans.

Varför sörjer Olivia sin bror så intensivt?
Troligtvis för att hon i honom hade någon som älskade henne och såg på henne av andra anledningar än bara för att hon var vacker (något hon själv är mycket väl medveten om). I och med broderns död känner hon sig utsatt för lystna blickar och trevande händer, och väljer därför att – med sorgen som undanflykt – gömma sig och dölja sitt anlete för omvärlden.

Varför envisas Hertig Orsino med att vara så besatt av Olivia?
Jag har försökt hitta någon text som berättar huruvida Orsino och Olivia någonsin träffats innan den tid då pjäsens handling utspelar sig – men eftersom jag inte lyckats hitta något sådant så måste svaret bli att det är naturligt, nästan brukligt, att tråna efter det man aldrig sett och troligtvis aldrig kommer kunna få. Och handlingen följer mycket riktigt den "regeln", då Orsino tycks bli mer och mer påstridig ju fler gånger Olivia nekar hans kärleksförklaringar…

Varför super Tobias Raap?
Alla sörjer på olika sätt. Kanske är Tobias supande ett sätt att sörja sin systerson (Olivias bror), och kanske även ett sätt att sörja sin systerdotter, Olivia själv, som är så djupt begraven i sin sorg.
Supandet är ju annars ofta ett tydligt tecken på missnöjdhet med sig själv och sitt liv – så kanhända är Tobias missnöjd med sin position i släkten, där Olivia är den som anses vackrast och den som verkar få mest uppmärksamhet.

Varför älskar vi att se Malvolio bli grundlurad och bortgjord?
Det enkla svaret, som jag nog tänker nöja mig med, är att Malvolio är en självgod stropp – och det är få saker som är så upplyftande som att se någon "få vad de förtjänar". Det är helt enkelt kanonkul och smått befriande att se någon som på daglig basis trampar på andra plötsligt halka och landa i en lerpöl!

Hur blev Andreas Blek af Nosen så urbota godtrogen?
Inledningsvis måste jag säga att jag är övertygad om att han, Andreas, super för att att han vill vara "med i gänget". Han faller för grupptrycket och vill ha lika roligt som Tobias tycks ha – och blir därför Tobias suparbroder. Enkelt uttryckt: Tobias är proffssuparen och Andreas är hans sidekick. Under den premissen är Andreas alltså redan presenterad som en lättpåverkad man som saknar riktiga vänner. Han sätter därför sin tillit till Tobias, som mer än gärna lurar honom både hit och dit – delvis lockad av den förmögenhet Andreas Blek af Nosen besitter.
Andreas är godtrogen för att han så gärna VILL ha vänner som tycker om honom och som han kan lita på. Han låter sig luras för att han först lurat sig själv att tro att suputerna faktiskt är hans bästa vänner.

Är ett giftermål detsamma som ett lyckligt slut?
Nej, absolut inte.
Men jag ser inte de två giftermålen som det lyckliga slutet – utan det är snarare helandet av de trasiga halvorna (Orsino och Viola, Olivia och Sebastian samt syskonparet Sebastian och Viola) som är det lyckliga slutet.
Inget vet ju vad som faktiskt händer då alla sagt "Ja" i kyrkan, ridån gått ner och vardagen tar över – men den tillfälliga lyckan som bjuds på scenen tar jag gärna emot och lagrar för framtida bruk.