Tillbaka i verkligheten igen…
Den verklighet där turkosa pooler och trerättersmiddagar är något som bara infinner sig en gång varje blå måne.

Mamma har blivit ett halvt sekel gammal, och jag har blivit extremt solbrun.
Inger har äntligen varit på charterresa, och min syster har ramlat omkull.
Dennis har tagit ut agressioner mot en mountainbike, och resan har varit helt suverän!

Jag ska inte gå in i minutiösa detaljer gällande firandet av gamlingen, men det förekom ett par lyckade överraskningar, en hel del bubbel och en massa glada skratt och förbannat mycket god mat (som jag nog överlåter åt Inger att berätta om – hon är den som antecknat vad vi ätit).
Stackars mamma har nog fått i sig en hel livsranson alkohol under den ynka veckan…
Men hon skrattade och var glad, svajade lite lätt samt tappade bort pengar.
Så som det ska vara med andra ord.

På ankomstdagen, fredagen, rusade jag och Sys runt över hela Almirida (nåja, kanske inte riktigt – men över hela Almirida Bay Hotel i alla fall) och fixade med bubbelfest.
Sedan var det oxfilémiddag nere i restaurangen, och kvällen avslutades med en drink på ett litet ställe nere vid stranden.

På lördagen åkte vi buss till den stora staden Chania, där vi promenerade runt och önskade att vi bodde på Kreta – för då kunde man ju ha köpt med sig en massa grönsaker hem och gjort en maffig sallad…eller varför inte en krispig wokröra!
Nåja, lite kryddor och annat smått-å-gott inköptes i alla fall (jag ska leka grekisk kock här hemma vilken dag som helst).

På söndagen, den stora 50-årsdagen, inledde vi med en rask morgonpromenad, sedan frukost. Större delen av dagen spenderades sedan nere på stranden.
Vattnet var läskigt strömt – jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Vi badade men gick aldrig längre ut än så att vattnet nådde upp till midjan, och trots det var det svårt att stå kvar på samma ställe på grund av strömmarna. Så övervägande delen av dagen spenderades faktiskt i en solstol.
Men mitt i vårat slappa solande hörde vi rop på hjälp från en bit ut i vattnet. Några sekunders betänketid, sedan rusade jag och några andra ner mot vattnet. Vi sprang utåt och mycket riktig, en bit ut i de livsfarliga strömmarna befann sig ett äldre par. Mannen tecknade åt oss mot sin hustru, som såg helt färdig ut. Jag och en norsk (tror jag) kille rörde oss ut mot henne – men vattnet var så vansinnigt strömt att så fort det blev axeldjupt började vi svepas med utåt.
Den norska killen tittade på mig och skrek “We’re getting pulled out!”, varpå jag tittar mot stranden och ser hur den praktiskt taget susar förbi…eller snarare jag driver snabbt utåt.
“Helvete!” vrålade jag och övergav de nödställda och började simmade som en galning inåt igen (i mitt försvar skall här nämnas att ingen av oss hade kunde hjälpa dem ifrån den position vi befann oss i, och alla vi “Baywatchare” vände om eller stannade kvar i grundare vatten).
Jag är absolut inte någon usel simmare och jag har alltid älskat att bada. Ibland har jag kanske haft lite för lite respekt för vattnet och dess kraft, men inte nu längre.
Jag vände som sagt inåt och simmade - crawlade – in mot land. Men det enda som hände var att jag inte längre rörde mig utåt. Inåt mot stranden kom jag inte.
På något sätt lyckades jag lägga i ännu en växel och sakta, sakta, sakta lyckades jag ta mig inåt. Jag riskerade att sätta ner fötterna efter ett tag för att känna efter ifall jag var “säker”, men vattnet gick fortfarande upp till axlarna och så fort jag kände botten under fötterna märkte jag att jag snabbt började driva utåt igen.
Fy fan vad rädd jag var.
Jag kan inte minnas när jag sist känt sådan sanslös panik…
Jag samlade de sista krafterna och simmade som en galning mot land, till sist var det grunt nog för att jag skulle kunna sätta ner fötterna ordentligt, men då var jag så slut att jag inte orkade hålla emot strömmen, men tack och lov stod en annan badande turist ett par meter ifrån mig, så jag sträckte ut en arm och sade ynkligt “please”, och han drog in mig ytterligare en bit. -Jag överlevde!
Det äldre paret överlevde också, tack och lov. De drev in i en vik och kunde plockas upp i en båt som en massa hjälpsamma människor sett till att få ut i vattnet.
Vilken dag!

På kvällen firade vi först på mamsingens balkong, med en extrastor flaska nedfraktad, Sverigeköpt bubbel, “ja må hon leva”, serpentiner och hurra-rop.
Under middagen ställde vi oss upp (tack Sys för att du tog initiativet, jag var för nykter för att våga) och sjöng igen. De flesta andra gäster instämde i sång och hurra-rop. Mamma var röd i ansiktet – men det är bara att bita ihop, sånt här hör till! :)
Efter middagen firade vi ännu mer, till närmare inpå småtimmarna.

På måndagen var det dags för mamsingens födelsedagspresent. En båtutflykt ut över Souda-bukten, över till Marachi-stranden. Turen inkluderade hopp från båtens skorstenar (jag och Dennis) samt en massa solande, en mäktig moussaka och lite grekisk dans.
På kvällen var vi nog ganska trötta allihop, men det var väl fasiken om vi inte lyckades få till lite balkongfestande i alla fall.

Jag är smått förvirrad över vad vi gjorde på tisdagen respektive onsdagen. En av dessa dagar tog vi det hursomhelst väldigt lugnt och gjorde nästan ingenting alls utom att ligga vid poolen och slappa samt vandra runt lite i Almirida (jag och Inger), den andra av dessa två dagar satte vi på oss vandrarkängorna (jag behöll mina sandaler på) och vandrade upp och ner för kullarna i tre kilometer, tills vi kom till grannbyn Kalives. Där promenerade vi runt, kollade i affärer och avslutade med picknick på stranden samt lite badande (det var mindre strömt där).

På torsdagen var det dags för något jag, sys och Dennis skrivit upp oss för redan på fredagen. En 3½ mil lång cykeltur över Kretanska kullar och berg.
Dagen till ära hade jag en ordentligt magvärk, men skam den som ger sig!

Jag har aldrig tidigare cyklat bland så branta backar. När det gick uppför gick det sannerligen uppför – så brant att jag vid två tillfällen gav upp och klev och ledde den 21-växlade sportcyken.
Vid ett av dessa två tillfällen var till och med det nästan för jobbigt, men det går ju liksom inte att kliva av sina egna ben…nog för att jag hade försökt om jag hade vetat hur.
Givetvis innebar allt detta uppförslutande att det då och då lutande nedför.
De sista två grusiga, slingriga nedförsbackarna kan man utan problem likställa med så kallad “downhillracing”. Jag är ett speedfreak, men här var jag (trots det faktum att jag dagen till ära bar cykelhjälm) orolig för att jag skulle ramla av och slå ihjäl mig. Och ja, jag vet att jag såklart kunde ha bromsat och krypkört nedför backarna – men, undrar jag, vari ligger det roliga?

Den här cykelturen var såklart ingen picknick, även utan magproblem - och här bör observeras att för de som inte vill läsa om mina magproblem så rekommenderas att ni hoppar över nedanstående stycke!

Jag hade vid ett par tillfällen så förbannat ont i magen att jag trodde jag skulle säcka ihop. Hade jag inte redan opererat bort min blindtarm för många herrans år sedan så skulle jag trott att den var på väg att brista.
Jag var på toaletten tre gånger innan vi åkte iväg – och kände inledningsvis att det nog var bra så. Men varje gång vi stannade, om så bara i 30 sekunder för att vänta in eftersläparna, så började magen värka igen.
Jag visste att jag aldrig skulle klara mig hela vägen tillbaka till hotellet och hade utarbetat en nödlösning för vad jag skulle ta mig till och jag kände att jag inte pallade mer. Planen involverade ett buskage, en massa krystande samt jag som cyklar återstoden av vägen utan kalsonger.
Men tacksamt nog stannade vi, efter att ha cyklat i två mil, i en by som heter Vamos – där lyckades jag få tag på en toalett. Inte en sekund för tidigt.
Jag kan utan att överdriva påstå att jag aldrig varit i så stort behov av att skita någon gång tidigare i mitt liv. Nej, tamejfan, inte ens de gånger jag haft redig maginfluensa!
Jag var ganska svettig när vi kom fram till Vamos (vi hade ju ändå cyklat upp och ned för backar i två mil under den Kretanska solen), men när jag kastade mig ner på muggen och släppte fördämningarna så började svetten rinna precis överallt! Mina armar, mina fingrar, mina knän, ryggen, ansiktet…jag svettades till och med om mina sandalklädda fötter. Jag trodde till och med ett tag att jag skulle svimma inne på toaletten…
Nåväl, efter det kändes det så jävla bra att jag hade kunnat cykla de två milen en gång till, men det slapp jag (tack och lov).
Ytterligare 15 kilometer tillryggalades och väl tillbaka på hotellet igen bytte jag om till badshorts och föll framstupa ner i poolen - så jävla skönt – sedan lade jag mig i en solstol och tog det lugnt. Jag räknade ut att vi cyklade de 35 kilometerna på 2½ timme, vilket gör en snittfart på 14 km/h. Inte illa med tanke på de många snorjobbiga uppförsbackarna. Skulle faktiskt vilja göra om turen igen, fast kanske dra ut på det lite och inte cykla på 2½ timme – utan kanske på den dubbla tiden. Skulle vara riktigt mysigt.

Vi åt en smaskig souvlaki-lunch på restaurangen Maki’s och sedan strosade Inger och jag runt lite nere vid stranden. Mysigt värre.
Jag har under denna vecka blivit totalt Kreta-frälst. Klimatet, den fantastiska maten, den underbara naturen och otroliga vyer som tar andan ur en.
Jag längtar redan tillbaka.

Ytterligare en sak som bör nämnas:
Någon vecka innan vi åkte iväg var jag på en första intervju för ett jobb som personlig assistent. Jag blev redan under den intervjun kallad till en andra intervju, då jag skulle få träffa den jag eventuellt skulle vara assistent åt. Jag var på den andra intervjun en vecka efter den första.
Klockan 21.00 på måndagen den 4 september ringde Margareta - kvinnan jag blev intervjuad av i den första intervjun - och beklagade så mycket, men att han (killen som skulle ha en ny assistent) hade valt någon annan. Men, sade hon, “jag är så övertygad om att du ska vara personlig assistent, så jag har en annan kille här som jag skulle vilja att du träffar”. Jaha, ok, visst, jättekul!
Dagen efter, på tisdagen, var jag där och fick träffa den andra killen. Han var kanontrevlig, väldigt rakt på sak men verkade extremt öppen och ärlig.
Margareta fick Ingers mobilnummer (Inger skulle ha med sig sin mobil till Kreta) och lovade att ringa och meddela på mobilsvaret hur det gick.
På tisdagen den 12 september meddelades via ett sms att Inger hade ett nytt mobilsvarmeddelande. Vi ringde upp och hörde en kvittrade glad Margareta säga att hon ju hade sagt att jag skulle vara personlig assistent.
Jag hade fått jobbet!!!
Ord kan inte beskriva känslan… Jag har kombinerat arbetslöshet med extrajobb och vikarierande till höger och vänster (känns det som), i över fyra år. Men nu, plötsligt!
Solen sken över hela Kreta. Alla husen verkade snäppet ljusare och himlen var, om möjligt, lite mera blå. Jag hällde upp en stor grogg, gick ut och ställde mig på balkongen och kände mig förbannat…glad…nyttig…användbar…ja, ni fattar!

Det var det.
Mamma har fyllt 50, Inger har äntligen varit på charterresa, sys har ramlat omkull, Dennis har tagit ut agressioner mot en mountainbike och jag – jag har fått ett jobb!