På bussen hem ifrån morgonens träning såg jag, för femtioelfte gången, skyltarna (eller snarare klisterlapparna) som talar om var nödutgångarna finns och hur man forcerar dem ifall så skulle behövas.

Klisterlapparna finns lite varstans i bussen, på alla för ändamålet specialtillverkade fönsterrutor (minst 4-6 stycken) samt på bägge luckorna i taket.
Jag har sett dem i nästan alla lokalbussar jag åkt med här i Umeå.

“VARNING!
NÖD UTGÅNG
VED NÖDSITUATION KROSSA
GLASET MED HAMMAREN”

Jag kan ha överseende med “VED”, det kan ju hända att skyltarna är tillverkade i något av våra nordiska grannländer och ett smärre misstag kan ha uppstått.
Jag kan till och med gå så långt att jag är supergenerös och har överseende med särskrivningen “NÖD UTGÅNG”, trots att dagens särskrivningssvårigheter i mitt tycke är precis hur irriterande som helst, och borde absolut inte förekomma i den utsträckning som den nu gör i och med att den är tryckt på dessa lappar.
Men jag undrade redan första gången jag såg klisterlapparna (och kommer antagligen alltid undra så länge de ser ut som den gör) varför man ser det som tvunget att varna folk för en nödutgång – eller ens en nöd utgång?