“We’re on the expresselevator to hell. Going down!”*

(* – Aliens, 1986)

Hade först bara tänkt skriva en kort blogg om busschauffören som körde 15.22-bussen från Ersboda igår. Han körde nämligen förbi mig där jag stod vid hållplatsen – och fick stopp på bussen först 20-30 meter bort.
Jag sprang dit, görandes patetiska försök att huka undan regnet, och klev på.
“Jag missade dig” konstaterade han kort och gott.
Jag bara mumlade “Mhm, jo du gjorde det” men tänkte att “tro fan jag det, eftersom du blåste förbi hållplatsen i drygt 60 km/h, fastän det bara är 30 här…”.

Hade det bara varit detta jag haft att skriva om så hade bloggen troligtvis varit slut här.
Men uppmärksamma läsare noterade att jag skrev att det regnade igår.
…Det regnar fortfarande, faktiskt – fast det liknar nu mer ett ihållande stänk…
Men igårkväll/natt då var det fanimej som att skyarna öppnade sig! Det vräkte ner så förbannat mycket regn, så mycket på en och samma gång, att jag ett tag trodde att Steffos balkong skulle rasa ner från husväggen.
Gatlyktorna, som med sitt sken fångade hällregnet, såg ut som duschmunstycken satta på full styrka – och Steffo var tvungen att höja volymen på tv’n för att överrösta oväsendet från regnvädret. Det var helt sanslöst!
Det regnade så mycket att jag inte kunde göra annat än att bara skratta åt det!

Natten var dock inte lika rolig kan jag säga. Steffos inglasade balkong började läcka (något den tydligen gör då det regnar kraftigt), och det är inget man kan göra något åt – inte bara sådär i alla fall. Men det extrema regnet gjorde att det praktiskt taget rann in vatten från balkongens tak och ner på fönsterblecket.
Då jag låg där och försökte somna (önskandes att jag tagit med mig öronproppar) kunde jag inte få bort bilden i huvudet - av 200 små, elaka tomtar med varsin kulhammare i näven, ståendes på en pall utanför fönstret, bankandes på fönsterblecket tills deras små nävar blöder av ansträngning…

Jag hoppades att det skulle ha slutat frampå morgonkvisten, eftersom jag såg fram emot att promenera hem från jobbet. Men icke sa nicke – det öste fortfarande ner klockan 8, då jag slutade. Så jag sprang ner för att försöka hinna med den tidiga bussen – och för ovanlighetens skull var jag i TID…vilket naturligtvis innebar att bussen var så mycket som en KVART försenad.
*mummel mummel mummel svordomar och könsord*
Nåja, den var antagligen försenad på grund av regnet, som tydligen orsakat översvämningar lite varstans i stan…

Mamsingen skickade ett sms där hon skrev att hon sett på universitetets webcam att universitetsdammen blivit lite större. “Verkligen”, tänkte jag och surfade snabbt dit.
OJ! Hade den svällt SÅ pass mycket!?!
Så pass mycket att det till och med var värt att trotsa regnet, tyckte jag, och klädde mig i regnjacka, stoppade kameran i en plastpåse och cyklade iväg mot universitetet.

Jag var dyngblöt då jag kom tillbaka, men det var värt det.
Resultatet i klickbara bilder (jag lånar, helt utan tillstånd, Dannes teknik, med bildtext till respektive bild i punktform under varje bildrad):

  

• Här skulle jag cyklat, men det var avspärrat…
• …av förklarliga skäl!
• Bron liknade mer en räddningsplanka.

  

• Kapad cykelstig.
• Den asfalterade gången går ner mellan buskaget…
• …där det på andra sidan brukar finnas bänkar och sånt.

Jag tittade länge och väl, men hittade dem inte – vilket med andra ord innebär att vattennivån är så hög att inte ens de 1½ meter höga papperskorgarna syns!

 

• Universitetsdammen liknade mer en liten insjö…
• …och då det kom vatten på linsen gav jag upp och cyklade hem.

Tillägg kl.14.15: Jag ser nu på webcam’en att vattennivån sjunkit undan en hel del. Känns trots allt bra att jag trotsade vädergudarna och tog en bunt foton.