Vi har ju befunnit oss uppe i norr (eller snarare längre upp i norr) under juni/juli.
Lite om det har jag redan såväl skrivit som visat upp.
Diverse filmsnuttar från Nordman och Petters uppträdanden på Kirunafestivalen samt lite partybilder från lördagens festande har redan lagts ut HÄR respektive HÄR.

Inger har dessutom skrivit ett kanoninlägg om festivalen, komplett med bilder och allt, i sin blogg.
Check it out genom att KLICKA HÄR!

Har börjat jobba igen efter ledigheten (började i måndags för att vara helt exakt) och tänkte nu köra ett litet “wrap party” för att liksom försöka fånga in hela semestern i en sista blogg.

Kan ju börja med det direkta bildbeviset för att jag stod och, åtminstone i några minuter, lyssnade på Sven Ingvars då de spelade på Kirunafestivalens Kebnescen (döpt till detta troligtvis för att publiken som tittar mot scenen även har en magnifik utsikt över Kebnekaise).
Bild nummer två i bevismaterialet visar även tydligt att man måste vara ganska blarig för att till fullo uppskatta denna sorts musik… ;)

 

På Kirunafestivalen, precis som i vilken annan stor metropol som helst i dags tidevarv, fanns det gott om människor som led av det oförklarliga “Pull up your pants!-syndromet”.

Och som är brukligt på festivaler så lade vissa av klädesplaggen ribban på tröskelhög nivå.

En nivå som jag och svågern med nöd och näppe lyckades komma upp i!

Lite avslutningsvis, när det gäller Kiruna i alla fall, måste jag ju visa ett par saker…
På min svägerskas ytterdörr sitter denna underbara skylt:

Och på en vägg någonstans i Kiruna, minns ej var – men vi var på väg att promenera till Coop, hade någon schablonsprayat denna coola bild på en vägg:

Det var tidvis förbannat kallt i Kiruna (och nej det är inte något jag helt och hållet räknade med, i synnerhet eftersom då jag var där för tre år sedan - kring samma datum – var det shorts och tshirt som gällde hela veckan) men då solen sken och vinden avtog var det faktiskt riktigt skönt. Måste dock erkänna att det under fredagen kändes helt jävla fel att ta på sig långkalsonger och vantar – det var ju trots allt slutet av juni! Det ska vara sommar då!!!
Kiruna är hur som helst en väldigt mysig liten stad… Avslutar därför med en schysst vidvinkelbild!

På måndagen, ett par dagar efter lördagens röjarkväll, klämde vi (jag, Inger och svågerFredrik) in oss i Ingers gamla bil – Oscar – och körde söderut, mot Neistenkangas.
Ca 20-25 mil söderut…men vi var fortfarande 3 mil norr om polcirkeln då vi kom fram.
Vansinne!

Nåväl, på väg nedåt stannade vi vid något som hette Masugnsravinen.
Inledningsvis bara för att kolla lite…uppifrån!
Men efter att ha sett trappan tog nyfikenheten (“undrar hur många steg det egentligen är?” ) överhanden – och hux flux så gick vi hela vägen ner.
Längst ner var det fuktigt och kallt. Porlande vatten flödade fram i en liten fåra och träden växte rakt upp ur vattnet, omgivna av en hel skog meterhöga ormbunkar!
Det kändes som att man plötsligt klivit in i nån sorts sagovärld…
På uppvägen gick vi och räknade tyst för oss själva, och kom alla fram till att det var fantastiska 275 trappsteg!

 

I Neistenkangas (hädanefter kallat byn) rådde lugnet!
Vädret var varmare än i Kiruna och solen sken – om inte jämt så i alla fall lite då och då.

Vi spenderade dagarna med att inte göra särskilt mycket alls…
Jag sprang runt byn (8-12km) några gånger, Inger var ute och promenerade, vi cyklade lite hit och dit, vi kollade på film, läste böcker, solade (Inger) och badade (jag – jodå mams, jag var fanimej nere i bäcken till sist i alla fall!).
Kameran låg framme mest hela tiden, och jag smög på en fågel (vet inte vad för art) som satt på gräsmattan utanför ytterdörren, och med hjälp av lite schysst zoom fångade jag den på bild…

På torsdagen lånade jag Vällis bil och körde till Kallax-flygplats i Luleå för att hämta upp mamsingen som skulle besöka “byn i sommartid”.
Det var en trevlig åktur, såväl ensamturen ner som färden tillbaka upp igen.

På fredagen körde vi (jag, Inger, mams, Välli och Fredrik) till Pajala för att gå på marknaden.
Jag hade bestämt mig för att nu var det minsann sommar och därför varmt! (ville framhärda den attityden även i Kiruna, men där var det inte mer än 5+ och lite självbevarelsedrift har man ju trots allt) Men till Pajalamarknad var det shorts och tunn tshirt som gällde… Och visst, solen sken och allt det där, synd bara att det blåste nordliga snålblåstvindar som gjorde att till och med ganska vädertåliga jag kände för att rulla ihop mig till en liten boll och bara ligga och gny tills det var över.
“Jag måste hitta en tröja” sade jag och tänkte på en såndär billig skitsak med ett pinsamt tryck på. Hur den ser ut spelade liksom ingen roll, så länge den var billig – jag behöver den ju bara för att hålla mig varm! …och givetvis springer jag rätt på Världens Snyggaste Huvtröja!
Den kostade ungefär 4 gånger så mycket som jag tänkt betala för en tröja där och då…men vad ska man egentligen göra när man hittar Världens Snyggaste Huvtröja?
Jo, jag ska berätta vad man gör när man hittar Världens Snyggaste Huvtröja:
Man hostar upp de 399 kronorna som försäljaren vill ha för den - åsså köper man den!

Efter att ha vandrat runt på marknaden och spenderat nästan alla våra pengar gick vi en sväng genom tivolit, där blåste jag mina sista 30 eller 40 kronor på att åka “Alladin” (ja, jag vet att det är felstavat – men det är precis så det står utskrivet, i stora lysande bokstäver, på åkattraktionen).
En bra bit upp i luften kunde jag ju inte låta bli att knäppa en mobilbild på alla fegisar där nere som inte ville åka med (namngivna på bilden).

-Bör kanske tillägga att Alladin är en exakt likadan åkattraktion som
"Rainbow" på Liseberg, som igår (15/7-08 ) kollapsade under pågående
åktur och gjorde att arton personer fick föras till sjukhus-

Mamsingen skulle åka hem igen på måndagen, och vi passade därför på att – bland mygg och annat surrande otyg – grilla korv sent på söndagkväll.

 

På måndagen körde vi (jag och Inger) tillbaka mamma till Kallax, vinkade av henne och begav oss sedan in till Luleå…dit vi upptäckte att hela Pajalamarknad förflyttat sig. :)
Vi kollade runt lite, åt en superonyttig middag på Max och körde sedan tillbaka till byn.

Under bordet i köket hittade jag en dag, till min stora fasa, Spidde! -i en otäckt gul kostym.

Fredrik fångade in fanstyget och förde ut det i solen, där han började leka med makrofunktionen på våran kamera… Det fanns därför fler spindelbilder än något annat på kamerans minneskort! :)
Men många av dem var faktiskt riktigt bra. Den här var dock bäst:

Och för den som vill titta närmare har jag även beskurit och roterat ovanstående bild:

Bland alla sommartraditioner som staplas på hög och avverkas under en normal byavistelse ingår “Watch Välli Burn”. En trivsam och avkopplande aktivitet som går ut på att Välli lägger sig i solen och bränner valfri del av kroppen, och går sedan runt och lider lite smått.
Några av bonuseffekterna av detta är:
¤ Det blir roligare att slänga vatten på stenarna i bastun (eftersom det fräsande ljudet och pysande ångan ofta åtföljs av ljudet av luft som dras in mellan tänderna och ett lätt stön från mannen vars rygg matchar kräftorna på de kommande skivorna).
OCH
¤ Man kan göra “spökhänder”!

På torsdagen tog vi oss hem genom att “stjäla” Oscar och köra de 55 milen.
Vi skulle egentligen ha tagit bussen, men det blidde ju omfattande buss-strejk vilket innebar att vi på sin höjd hade tagit oss till Luleå…kaaanske till Vännäs. Men hela vägen hem – nepp!
Det suger att köra sådär långt, men med tanke på all packning vi hade var det nog nästan bäst att det blev som det blev. Och eftersom vi hade bil fick vi ju med oss “lite” kött hem (“lite” = en hel kasse full med färs, skav och allt möjligt annat), något vi inte hade räknat med eftersom hemresan planerats att göras med buss.

När vi dock ändå har bilen hemma har vi såklart passat på att vara och storhandla, vara på Ö&B och Rusta och lite annat skoj. På Ö&B hittade jag till och med en “såndär skylt” igen… :)

Och apropå roliga skyltar.
Häromdagen zappade vi runt på tv’n och bläddrade förstrött förbi en fotbollsmatch.
Jag har absolut ingen aning om vilka lag det var som spelade, men förkortningarna – skrivna upp i vänstra hörnan av bilden – såg lustigt nog ut såhär:

Måste även visa den sanna bilden av TeamSportia-loppets skäggigaste deltagare (jag).
Inger hade lagt ut en bild av mig i sin blogg, och jag såg ut att le och vara allmänt nöjd, glad och avslappnad efter målgång. Bless your heart älskling, men jag måste bjuda på den mer sanna bilden (den du valde att inte lägga ut).
Såhär kändes det – i all sanning:

Och sist men absolut inte minst.
Jag skrev ju längre upp att vår kamera låg framme praktiskt taget hela tiden under byavistelsen. Och när ens kamera ligger framme till allmänt förfogade får man liksom räkna med att hjärntrusten såklart är där och tar en massa bilder… Av allt från håriga rumpor (som visade sig vara närbilder av armveck) till föga imponerande spännisbilder.
Men, säger kameraägaren tillika bloggförfattaren, om man plockar upp en fritt liggande kamera, tar några bilder och sedan låter ägaren få tillbaka kameran – komplett med de bilder man nyss tagit – så bör man kanske inte alltid räkna med att bilderna raderas. :)

[Text borttagen för att unvika osämja]

[Text borttagen för att undvika osämja]