Jag gillar zombiefilmer.
-Nej, det var en underdrift….
Jag ÄLSKAR zombiefilmer, och tänker inte sticka under stol med detta faktum!
George Romeros klassiker, den svart-vita Night Of The Living Dead (1968) är intressant som en sorts politisk kommentar (ja, faktiskt), men medan hans egen uppföljare, Dawn Of The Dead (1978), har kallats för slående kritik mot konsumtionssamhället – så ser jag den mer som ett effektfyllt spektakel
-Lite som en 100 olika sätt* att döda en zombie-guide. 
*) Min favorit är han som går lite för nära helikopterns rotorblad, och i tunna skivor får sitt huvud decimerat!
Romeros tredje film i serien, Day Of The Dead (1985), lutar sig ännu mer mot effekterna, men inte utan att helt överge tankarna bakom och kring zombieepedemin. De moraliska frågeställningarna, kring huruvida zombiesmittade personer - som faktiskt kan tänka, känna och minnas – kallblodigt bara skall avrättas, är faktiskt riktigt intressanta.
Men det är trots allt effekterna i Day Of The Dead som regerar!
Viss svart humor, kombinerat med vidriga sekvenser av människor som äter människor – kulminerande i scenen då filmens elaking omringas av zombies i en korridor. Hans ilskna vrål; “CHOKE ON ‘EM! CHOKE ON ‘EM!” blandas med det slafsiga ljudet av hans egen kropp som bokstavligt talat slits i två stycken, medan zombierna kalasar på hans inälvor.
Ja, visst låter det vidrigt!
-Alldeles horribelt vidrigt!!!
Men ACK så snyggt gjort det är (=Stor fet stjärna till mästereffektmakaren Tom Savini)!
Romero gjorde även, sent omsider, en fjärde film; Land Of The Dead (2005). Men effekterna matchade inte på långa vägar de äldre filmerna – och det är mycket därför som jag kanske inte riktigt imponerades av den…
Brittiska 28 Days Later (2002) delade zombiefansen i två läger. De traditionella (“Zombies kan väl för fan inte springa!”) och de mer okonventionella (“Skit samma, det blir ju mycket läskigare såhär!”). Jag tillhör helt klart de okonventionella! Ratar inte gamla, hasande zombies – men tycker helt klart att det är läskigare om de faktiskt blindpanikrusar emot en då de får syn på en.
28 Days Later roade sig även kungligt vad gäller redigering, och jag tyckte vid första anblicken att den var för skakig och hetsigt ihopklippt – men jag har sett den ett par gånger till, och ändrat åsikt.
Uppföljaren, 28 Weeks Later (2007), var helt okej – men förlitade sig lite för mycket på blodspillan. Blodspillan och ett nästan FÖR mörkt slut. Men dess zombies var fortfarande läskiga!
De springande zombierna orsakade även viss kritik då Zack Snyder 2004 gjorde en nyinspelning av Romeros Dawn Of The Dead. Jag är ett stort fan av den, och gillar den avslappnande attityden med vilken den tycks vara gjord. Vet inte om jag ska våga mig på att kalla den bättre än Romeros original, men efttersom det är två ganska olika filmer så tänker jag hävda att de minsann är MINST lika bra!
Zombies, överhuvudtaget, tycks gå hem hos mig!
Till och med uppföljaren till den ganska pissiga C.H.U.D. (1984), komediskräckisen C.H.U.D. II – Bud The Chud (1989), kändes marginellt intressant, just för att “Bud” är en zombie.
Jag frestas att köpa boken Pride & Prejudice & Zombies (av förklarliga skäl) och blir sådär barnsligt fascinerad av så kallade “zombiewalks” som anordnats lite varstans i världen (även i Umeå, men jag var inte riktigt medveten om vad det var då – och deltog därför inte).
Alla ovan nämnda filmer (med undantag för C.H.U.D. II) utspelar sig i en blek verklighet, där mordlystna zombies utgör det största hotet, upptar överlevande människors alla tankar och tar den största platsen i den totala handlingen.
-Men…tänk om det inte var så?
Vardagliga problem måste ju uppstå även i en värld full av zombies…
Så tänkte antagligen Edgar Wright och Simon Pegg då de pillrade ihop den hysteriskt roliga Romero-hyllningen (INTE parodin) Shaun Of The Dead (2004), i vilken Shauns flickvän gör slut med honom, hans arbetskollegor driver honom till vansinne, hans mammas nya pojkvän är allt annat än önskvärd och hans sluskiga kompis gärna skräpar ner men lyfter inte ett finger för att hjälpa till med städningen.
Shaun vill vinna tillbaka sin flickväns hjärta, rensa upp i sitt liv och, mycket viktigt, inte glömma att skicka blommor till sin mamma på Mors Dag! Men dessvärre har det stora flertalet av befolkningen – med sanslöst dålig tajming – förvandlats till blodtörstiga zombies!
Hysteriskt roliga moment utspelas då de många udda zombiesituationerna ibland behandlas med en nästan barnslig naivitet.
George Romero var tydligen ett stort fan av Wright och Peggs film, och de två kan därför ses - som zombies – i en scen i Land Of The Dead.
Om brittiska Shaun Of The Dead är själva inledningen av zombieepedemin, där vanliga soffliggare överlever nästan bara på ren envishet och/eller naiv dumhet, så är amerikanska Zombieland (2009) uppföljaren!
(Nej, skriv inte och gnäll på mig, jag påstår inte att Zombieland defacto ÄR en uppföljare på Shaun – bara att den rent handlingsmässigt och stilmässigt känns som den mest LOGISKA uppföljaren).
Världen är kaputt! Zombies har tagit över och det mesta ligger öde.
-Raserat och öde.
Det finns överlevande, men de är få och blir snabbt färre.
Bland dem finns superfegisen och paragrafryttaren Columbus (som antagligen överlevt enbart för att han är rädd för precis allt, och därför skapat sig ett set regler för hur man bäst överlever i det han kallar “Zombieland”!) och den instabila våldsverkaren Tallahassee (som överlevt för att han är en Bad Motherfucker som gjort zombiedödandet till en konstform).
De två slår motvilligt följe, och försöker överleva så länge som möjligt… Typ.
Springande, skrikande zombies mördas på löpande band – men det blir egentligen aldrig äckligt, utan humorn står i fokus och det är meningen att man ska skratta mestadels av tiden. Ibland är dock skratten kanske av en mer nervös karaktär, men för det mesta är det bara kul.
En sak till; fegisen Columbus är inte bara supernojjig, har IBS (Irritable Bowel Syndrome) samt lever efter femtioelva regler för hur han ska framhärda sin zombiefria tillvaro - han lider även av massiv clown-fobi! Vilket gör att filmen såklart ser det som sitt mål att uppvisa den mest otrevliga zombien av dem alla: CLOWNZOMBIEN!!!
5 av 5, för såväl film som clown!
