Jupp, det är nog så det är…
Har fått den omtalade Grissjukan.
Gick till jobbet i måndags (förra veckan alltså, inte igår) och trodde att jag bara var trött efter en förbannat jobbig vecka (vi har varit i Luleå och Neistenkangas – och inte av roliga anledningar). Men efter nattpasset var jag om möjligt ännu tröttare…något jag faktiskt inte brukar vara efter en jobbnatt – eftersom jag ju får vila lite på jobbet under dessa pass.
Fortsatte dock min envisa tankebana; att det skulle gå över – trots att halsen vid det laget hade börjat värka lite.
Vid 02.o0, natten mot onsdag, började jag dock försöka ordna en ersättare åt mig själv (till mitt pass kl.08.00 på onsdagmorgon!) eftersom min hals vid det laget hade bestämt sig för att förvandla allt som passerade därigenom – just då bara saliv och luft – till sylvass taggtråd. Ni vet sån där man ser ovanpå de vanliga staketen kring Auschwitz i filmer om andra världskriget.
Nåväl, naturligtvis var det svårt att få tag på någon mitt i jävla natten… Men vid 06.45 fick jag tag på Margareta på Assistera – som lovade att fixa dit någon.
Man har såklart lite dåligt samvete för att man sätter sina kollegor i en bemanningmässigt ganska kärv situation, men eftersom mitt jobb innebär att jag faktiskt inte FÅR gå till jobbet när jag är sjuk (för en influensasmittad Stefan är en DÖDSSJUK Stefan) så försvann det dåliga samvetet ganska snabbt.
-Min kropp såg även till att utan förmildring påminna mig om det rätta beslutet att stanna hemma.
Under onsdagen mådde jag piss, men det lättade lite under dagen.
Natten mellan onsdag och torsdag var dock precis likadan som tidigare. Halsen värkte och jag låg där och gnällde för mig själv (Inger jobbade natt). På torsdagen kände jag mig förvånande nog inte så illa – bortsett från halsen – och jag, som är van att inte vara sjuk särskilt ofta eller särskilt länge, trodde i min enfald att där var det slut! 
Natten bjöd dock inte på några förändringar, förutom att Inger denna natt låg bredvid mig och – kan jag tänka mig – stördes något alldeles enormt av mitt knölande i sängen.
-På fredagen dock… OH – MY – GOD!
Satt mest still i soffan hela dagen, vilket är varför jag tycker det är extra läskigt att jag mådde som en överkörd älg på E4′an.
Lederna värkte, muskler värkte, HUDEN värkte!
Det gjorde ont bakom ögonen, halsen skrapade vidare, jag frös och det kändes konstant som att jag hade feber (trots att termometern alla gånger visade på 36,8….vilket är normaltemp för mig).
Petade i mig en Ipren vid 15-tiden, och allt lättade något.
Tog en till senare på kvällen.
På lördagen kände jag mig bättre – men det betyder egentligen ingenting. Det är som att hävda att Casino Royale var bättre än Die Another Day, det betyder liksom ingenting – den skulle fortfarande kunna vara kräkdålig.
Söndagen fortsatte med en lååångsaaamt uppåtsluttande bana, måndagen likaså, och idag har halsvärken övergått till en ytterst irriterande rethosta, som får mig att småhosta och harkla mig mest hela tiden samt, då och då, bryta ut i totala barf-up-a-lung hostattacker. Inte så smärtsamt som det faktiskt, som sagt, bara är….irriterande.
Är sjukad till och med onsdag – imorgon – och kommer förhoppningsvis kunna gå till jobbet som vanligt på torsdag.
Börjar nämligen lessna nu. Ska inte påstå att jag saknar mitt jobb (jag förbannar det alldeles för ofta för att med ett straight face kunna påstå att jag saknar det) men på torsdag jag har varit hemma i en och en halv vecka, och jag har inte jobbat på T VÅ och en halv vecka…och det tär på en sedan 14,5 år tillbaka heltidsarbetande människa att bara göra…ingenting!
Nåja, jag ska lägga ner det här nu, hosta lite grann och sedan luta mig tillbaka för att fortsätta med det jag pysslat med de närmaste dagarna…ingenting, nada, zilch, zip, nuttin’!
