Strålning från solen börjar under 2009 påverka jordens kärna, så att den sakta (men ytterst säkert) kokar planeten inifrån – som en mikrovågsugn.
Bland världens ledare sker hemliga förberedelser för att försöka rädda det som räddas kan, förberedelser som bland annat innebär att det i Kina (med hjälp av billig, hårt arbetande asiatisk arbetskraft) konstrueras ett halvdussin massiva båtar – arkar! Platserna på dessa arkar är reserverade för representativa exemplar för den mänskliga rasen, banbrytande uppfinningar, konstverk och böcker samt djur…
I denna enorma skala fokuserar filmen på en handfull familjer och deras interna förhållanden före och under katastrofens faktum.
Först och främst så tycker jag att det är märkligt att författaren, producenten och regissören Roland Emmerich, en man som är uttalat emot religion, väljer att låta en ’syndaflod’ täcka jordens yta, medan människor och djur (till synes två av varje art) räddar sig undan i stora arkar.
Visst han fokuserar på förstöringen av såväl Katolicismen (med katedralen i Rom och Påven på första parket när allting rämnar) som Buddhismen (med Dalai Lama ringandes en klocka på en bergstopp medan Himalaya översköljs av skräckinjagande tsunamivågor) samt ger oss en ingående titt på hur Kristusstatyn i Rio faller samman. Han berättade även för Total Film att han ville visa hur Mecka förstördes, men blev avrådd eftersom han antagligen skulle dra på sig en döds-Fatwa.
Han visar (och ämnade visa) allt detta, men räddar sedan mänskligheten genom en av de mest kända bibliska symbolerna någonsin…
-Nåväl, nog om det.
Roland Emmerich bjuder i 2012 på två filmer. Den ena är en massiv förstörelsefilm med superhäftiga effekter och ögonöppnande sekvenser. Den andra är ett sorts familjedrama om en familj i kris, eller snarare familjer i kris, men fokus ligger på John Cusack & Emma Peet och deras ex-förhållande till varandra, som involverar två barn och mammas nya pojkvän, plastikkirurgen Gordon (Tom McCarthy).
Det är ingen tvekan om att Emmerich behärskar förstörelsekonsten, men problemet är att även om han till viss del även behärskar dramabiten - själva familjekrisen, så finns det så många bättre filmer som handlar om just detta, trasiga familjeförhållanden, frånvarande föräldrar, band stärkta av kris och om hur kärleken till de egna kan övervinna allt.
Och ska man döma av suckarna bakom mig, under de mer långdragna familjedramabitarna, garanterar jag att ett flertal i publiken ville ha mindre kris och mera krasch – även om det faktiskt bjuds på en extrem mängd sådant om man ska vara helt ärlig. Men det är bara så långt man kan dra ut på en katastrofsekvens innan den börjar bli jobbig, eller kanske snarare löjlig att titta på (case in point, båtkraschen i slutet av Speed 2 – Cruise Control, flygplanskraschen i slutet av Con Air samt de sista 90 minuterna av Lord Of The Rings – Return Of The King).
Efter de 5-6 första massiva explosionerna, vulkanutbrotten och jordbävningarna så har man redan sett allt Emmerich har att bjuda på. Han slänger visserligen in nya föremål i mixern, men förstörelseprocessen är densamma, och då slutar det efter ett tag bli intressant.
Ca 45 minuter förintelsesekvenser utblandat med närmare två timmar familjedrama, som dessutom inte är bättre än okej, är inte bara på tok för långt – det är i slutändan ganska trist också.
Jag hade med andra ord gett upp långt innan Emmerich lade in den pinsamt obligatoriska ”alla jublar och kramar varandra trots att 6.000.000.000 människor (nästan alla med andra ord) just dött och världen i grund och botten gått under”-scenen.
För att komma med en hyfsat talande jämförelse:
Om en restaurang med modern, snygg och intresseväckande inredning skulle visa sig servera gammal skåpmat (hahaha) så skulle man antagligen inte gå dit så många gånger, utan förr eller sen skulle man välja att gå någon annastans, där maten smakar bättre.
Kanske är den inte lika snyggt förpackad, men den är åtminstone god!
De senaste tre gångerna jag bokat bort på Chez Emmerich har jag blivit serverad något som tycks ha varit uppvärmt i mikron (Independence Day, Godzilla, The Day After Tomorrow) och så även denna gång!
Men jag proklamerar härmed följande; Jag tänker inte besöka den här restaurangen några fler gånger, för jag vill att min mat ska smaka gott!
Jag har vid ett tillfälle hyrt en Emmerichfilm (10.000 BC) och på tv’n fungerade det faktiskt bättre. Den var inte livsomvälvande, men inte så pjåkig. Jag drar därför slutsatsen att Emmerichs filmer fungerar som fyllekäk; det är något flottigt och mättande för stunden som tilltalar en person vars omdöme tillfälligtvis är försämrat.
Efteråt, mellan de sura uppstötningarna, inser man att man inte bara stoppat i sig något ganska ohälsosamt, utan man är, trots den där jätteladdningen skräpmat, fortfarande hungrig!
-Tror ni mig inte?
Kolla in Emmerichs The Day After Tomorrow ikväll kl.21.30 på TV3, och försök sedan känna efter om det kanske inte är så att ni trots allt känner er lite fetare och lite hungrigare…och lite dummare!
