<<< Tillbaka till Nötcreme, del 1

Larsboda Högstadium – 1986
(bilden © Anders Hultman)

I fjärde kapitlet (Stuck Inside Of Elevhallen With The Pojkrumsblues Again), första delen (“Lex Högstadiet”) skriver Filip & Fredrik – om rebellelever som störde på lektionerna och eldade upp sina betyg vid terminsslut – att:

Man kan med visst fog säga att vi som inte var sådär nonchalant coola till stor del levde genom de här människorna. De utförde dåden vi ofta önskade att vi pallade, men som vi i ärlighetens namn inte ens funderade på. Vi visste ju liksom inte vad vi skulle söka för gymnasielinje, så vad fan, det vore ju onödigt att slarva bort betygen totalt. Det var väl lika bra att försöka bjuda till lite grann (men inte för mycket, för då blev man impopulär) och få strax över “medel” på proven så att man åtminstone hade lite ‘options’ när det blev dags att prata med syokonsulenten i nian.

 Men jag  måste nog påstå att jag gjorde mitt bästa* på alla prov som lades framför mig, utan en tanke på att för många rätt skulle leda till impopularitet (för det tror jag i alla fall inte att det hade gjort i de skolor jag gick i).

*) “Mitt bästa” är på intet sätt det samma som “Bra”. Jag minns tydligt att jag lämnade in ett matteprov i gymnasiets första år (Ekonomisk Linje) helt blankt – eftersom jag inte ens förstod frågorna. Matteläraren (hette han måhända Lennart?) hade gjort sig rolig och på provpappret utlovat en poäng för rätt skrivet namn – men jag ville inte ens ha den “tröstpoängen”…

 Då jag läser igenom delen kallad “Skolmaten – idealplatsen för pennalism” inser jag att tre saker tycks skilja min skolgång från Filip & Fredriks:

 1) Tallrikar och glas har ALLTID varit gjorda i plast, så när man tappade någonting gick de aldrig sönder. Inte för att det inte kunde bli pinsamt ändå, som om man till exempel snubblar, tappar brickan med mat och allt, gör en kullerbytta på golvet och ådrar sig ALLAS uppmärksamhet. (Jag räddade mig ur den situationen genom att ställa mig upp, buga djupt och säga “Tack så mycket”).

 2) Det bråkades praktiskt taget aldrig i skolmatsalarna jag vuxit upp i. Man hämtade sin mat, åt och gick ut.

 3) Högstadiematen var den som var genuint god, och mattanterna var glada, underbara små tanter som gillade oss! De lagade – med de troligtvis ganska små medel de hade att tillgå – god mat och serverade rikligt av den. Så populär var deras mat att de dagar vi fick köttfärslimpa var tanterna tvungna att stå ute i matsalen och portionera ut maten (och lingonsylten) för att se till så att alla fick…och många försökte smita ut och ställa sig i kön igen – för att få MER!

 I “Händiga Eller Stenmarkstysta”, den första delen i det femte kaptilet – Hatkärleken Till Föräldrarna – försöker Filip & Fredrik friska upp sina läsares minne kring föräldratyperna; De Gamla Föräldrarna, De Frikyrkliga Föräldrarna, Föräldrarna Som Aldrig Fanns Där, Alkisföräldrarna osv osv.
Jag skulle, av förklarliga skäl, vilja göra ett tillägg som jag anser att de helt fräckt ignorerat:

De Ensamstående Morsorna.
 De där vars manliga hälft lämnat dem (eller de vars manliga hälft de valt att lämna) som sliter hund på ett lågavlönat arbete och som viger sina liv åt en enda sak; Att se till att barnen har det bra! Och som gör detta till mer än ett mål – det blir till en jävla livsuppgift som skall genomföras vare sig det innebär kreditkortsutnyttjande i Lyxfällanformat eller en daglig konsumtion av überbillig mat (strömming och potatismos – som jag än idag har svårt för).

 Visst, De Ensamstående Morsorna hintas det lite om i delen titulerad “Det Måste Ha Varit Kåt Stämning På Föräldramötena”, och givetvis kan en ensamstående förälder rankas in  under de åtta kategorier som listats i boken. Men den Ensamstående Morsa-typ jag beskrivit ovan saknas.

 I delen “Föräldrarnas Oundvikliga Metamorfos – från hjältar till skampålar” skriver författarna om det jobbiga i att ha föräldrar som i takt med ens egen uppväxt tycktes bli pinsammare och pinsammare. Om revolter och frigörande. Jag måste dock erkänna att jag aldrig riktigt haft de “problemen”. Visst, nån gång då och då har man väl önskat att marken skulle öppnas upp och låta en sjunka igenom, men oftast har jag sluppt det mesta som innefattas av denna del i boken.

 Kapitel 6, Skolan Och Lektionerna, inleds med delen “Spridda Påståenden Om Tre År i Högstadiet” - där diverse delar och moment ur högstadieåren avhandlas. Jag håller med om en del av det, har ingen relation alls till andra delar – men måste ha avvikande åsikter kring följande:

 -Att kemilektionernas mest spännande moment bestod av ett magnesiumband.
Kemin, med kemiläraren Micke, var ett smärre äventyr. Visst, det där magnesiumbandet fanns där – men det gjorde även bunsenbrännaren, svavelsyret, kvicksilvret och den exploderande vätgasen.
För att inte tala om det inandade heliumet!

 -Att maskinskrivningslektionerna var en 40 minuters frizon från ambition.
Filip & Fredrik förmodar att maskinskrivningslärarinnan var en fockad sekreterare, och anser att lektionen bara bestod av 28 otåliga, babblande tonåringar som stänkte TippEx på varandra… Men de har uppenbarligen aldrig haft – eller ens träffat en lärarinna som Astrid!
Astrid, denna skrynkliga legend, styrde sin maskinskrivningstimma med järnhand. Ve den som fusktittade på sina fingrar medan man desperat försökte pricka några andra tangenter än ASDF JKLÖ.
Astrids stenhårda image mildrades knappast då hon – som en av de två lärare som skulle följa med på slutterminens Finlandskryssning – dök upp i svart skinnrock, rökandes filterlösa Camels.
Hon beställde till och med Hot Shots i baren!

 -Att hemkunskapstanterna var förvirrade och bara nöjda med att “ta närvaron” och att lektionerna därför blev lika kaotiska som en videoinspelning med Mötley Crüe.
Jag kanske har gått i någon sorts undantagsskolor, men till viss del i mellanstadiet (med lilla Alva som lärarinna) och i synnerhet i högstadiet har hemkunskapslektionerna varit genomgående intressanta. Vi fick verkligen lära oss att laga mat, eller i alla fall pröva på att laga mat (jag råkar gilla matlagning – men det var väl inte alla som valde att ta in kunskaperna).
Favoritminnet från en av högstadiets många hemkunskapslektioner är då skolan visade prov på sällan skådad effektivitet, nytänkande och resurssparande – och under en dubbellektion slog ihop biologi och hemkunskap (i hemkunskapssalen).
Först biologi, då vi fick dissekera varsin vit bäckfisk, hitta organ och grundligt gå igenom alla delar… Sedan tog hemkunskapen över och vi satte igång att strimla den köttiga delen (kappan), fritera den och – för de modiga – äta upp den!
Den var lite blek i smaken – vi kryddade för lite – men i övrigt helt ok.

Klicka nedan för att läsa:

NÖTCREME
DEL 3