<<< Tillbaka till Nötcreme, del 2.

 Det sjunde kapitlet, fyndigt döpt till Bappelsin Gubbjävel! - Media Som Vi Minns Det, handlar mycket om TV och film, och den andra delen i det kapitlet, “Vem Dödade Laura Palmer?”, handlar givetvis mycket om tv-serien Twin Peaks, men även om Beverly Hills 90210.
Inga av dessa kan jag ha åsikter om, eftersom jag tillhör de tolv personer som aldrig såg någon av dem.
Innan totalfokuseringen på dessa två serier hinner dock Filip & Fredrik påstå att det i brittiska The Young Ones (Hemma Värst) var den smutsrebelliska tonen man gillade snarare än manuskvaliteten. Men där måste jag minsann sätta P! The Young Ones innehåller så hysteriskt många roliga ordväxlingar att man inte bara kan bortse ifrån manusen när man prisar den och dess innebörd.

(Neil, Rik och Vyvian sitter i soffan och stirrar på en vit prick på tv-rutan)
Rik: What IS that little white dot?
Vyvvian: It’s a little white dot.
Rik: Oh, very clever!
Neil: It’s very Zen.
Rik: …WHAT, Hippie?!
Neil: I bet it really means something. Like… There’s no more tele. Time to go to bed.
Rik (to Vyvian): Are you going to bed?
Vyvian: No, I’m gonna stay here and watch the dot for a little while longer.
Rik: I wish we had a VCR, then I could watch it in the morning…

 Lite längre fram tycker författarna att om man ville hänga med i “snacket” så gällde det att ha sett serierna som gick på tv… Men jag tror inte att det snackades så mycket om tv-serier (Miami Vice, Knight Rider osv) bland mina kompisar. Inte för att vi inte tittade (ALLA tittade), vi bara inte pratade särskilt mycket om dem.

 Efter detta listas de Tio Viktigaste Snackisarna, där jag faktiskt sett och följt åtta av dem; Falcon Crest, Knight Rider, V, Uppdrag Singapore, Miami Vice, Par i Brott (ja, Filip & Fredrik, den är sååååå mycket bättre än Par i Hjärter), Nord & Syd samt En Röst i Natten.
Två “snackisar” sticker dock ut. Twin Peaks, som jag aldrig såg ens ett helt avsnitt av, och Shogun – som jag kan sätta pengar på ingick i det tv-utbud som min då överbeskyddande mor undanhöll mina oskyldiga barnögon.
Den effekt som Twin Peaks tycks ha haft undslapp mig helt, och jag var nätt och jämt medveten om att serien existerade.

 Viktigare och mer efterlängtad/förväntad (i min värld i alla fall) var dock sci-fi serien V!
Min morbror, hemkommen från en långresa i USA, målade upp en salivframkallade bild av det effektfyllda spektakel som var V, och när det blev klart att SVT skulle börja visa just den serien trodde jag nog att jag skulle kissa på mig av lycka.
 Jag finner stort nöje i minnet av att jag då inte kunde greppa hur det var möjligt att riva bort hud, och därunder hitta grönt ödleskinn! Så helt osannolikt fantastiskt var det!!!
Idag håller varken effekter, story eller skådespeleri – men man var mindre kräsen och mindre “förstörd” då, så V var det i särklass coolaste man någonsin sett!

 -DET snackades det om i mitt kompisgäng!

 I delen “Oh Captain, My Captain!” skriver författarna om film, men jag inser snabbt att min filmkonsumtion varit mångfallt större än deras, och min (fortfarande) växande cynisim kring mediet nog gjorde att jag mycket tidigare slutade påverkas av filmer som hos en del andra gjorde STORT intryck.
Filip & Fredrik skriver bland annat – om Dead Poets Society – att den “damp ner som en liten romantisk bomb, och hade du inte sett den så hade du inget att bidra med i rast-diskussionerna” samt “att se Döda Poeters Sällskap kändes som en slags vuxenritual”.
 Filmen i fråga hade svensk premiär 1989, och då hade jag redan sett alldeles för mycket film, på bio och video, för att påverkas på annat sätt än att jag tyckte självmordet på slutet var jävligt onödigt.

 I den korta delen kallad “Du Kan Lita På Teknikens Under” avhandlas Commodore 64 – om vilken jag vet väldigt lite. Jag var istället ägare till Atari’s originalmonster, Atari 2600, med fantastiska spel så som Dig Dug, Crystal Castles, Jungle Hero och Space…nånting.
Joysticken var mer än bara till namnet den ultimata fallossymbolen, med en pinne man greppade och flyttade sin spelfigur med. Den hade även bara en enda knapp (att jämföra med PS2-kontrollens fjorton knappar och två styrspakar).

 Det pretentiöst titulerade åttonde kapitlet, Det Sexuella Uppvaknandet, är lite svårt att kommentera – mest för att jag inte vet hur mycket jag kan…nej, vill lämna ut mig själv.
Det verkar hursomhelst som att det förekommit en massa pre-sexdebuten hångel i vårat avlånga land, något jag nästan helt och hållet tycks ha missat…
Och nej, jag skippade inte hånglet och gick direkt till sexdebuten som 14-åring, men jag var väl bara inte hångel-material i mellan-och högstadiet.

 -En fet kille med glasögon är sällan det.

 Kapitlet avhandlar även skolans sexualundervisning – eller kanske snarare brist därav. Jag minns i ärlighetens namn inte att jag lärt mig ett endaste dugg under de få lektioner som behandlade sex- och samlevnad eller vad det nu kallades.
Jag tror jag utbildades (om man nu verkligen ska drista sig till att kalla det utbildning) mer inom detta ämne genom porrfilmerna jag såg på 90-talet än vad skolan ens i sina vildaste önskedrömmar någonsin skulle kunnat lära mig.
 -Tragiskt…ja, kanske. Men dessvärre helt sant.

 Författarna tycktes även, i viss mån, ha haft ett umgänge som då och då utforskade sådana här saker i grupp; ett gäng killar som kollade i porrtidningar och hyrde porrfilmer tillsammans. Medan detta i min värld var något som studerades (och eventuellt avnjöts) i ensamhet.

Har inte så mycket mer att säga om det här ämnet, så nu får det räcka.
Men i och för sig, när jag ändå håller på kan jag lika gärna erkänna stöld:
Till den på min salige morfars arbetsplats som – på slutet av 80-talet – undrade vad i hela helvete som hände med den slitna affischen, föreställande en topless Samantha Fox, som satt uppsatt med tejp på väggen inne i verkstadsrummet: Det var jag som stal den!

Klicka nedan för att läsa sista delen:

NÖTCREME
DEL 4