<<< Tillbaka till Nötcreme, del 3.

 De tre första delarna av nionde kapitlet, Omvärlden – Som Vi Uppfattade Den, behandlar Sovjetunionen – och det känns nästan pinsamt att läsa om skräcken för de ryska ledarna som dött, ersatts och regerat, styrt och ställt – eftersom jag i den åldern varken visste något om- eller brydde mig ett endaste litet skit om allt sånt.
Jag minns bara vagt att jag hört om någon som landat ett litet flygplan på Röda Torget, kan inte alls minnas någon avrättad Rumänsk diktator och brydde mig väldigt lite om grundstötta Ryska u-båtar.
För att inte tala om hur fantastiskt ointresserad (och givetvis ovetande) jag var om allt i ishockeyväg! “Superfemman”, Victor Tichonov och nån jävla Sverige-Sovjetmatch i Wien den 24e maj 1987.
I couldn’t care less!

 En sådan typ av tonåring var jag.
 Faktum är att jag fortfarande är sådan.

 Visst , jag tittar mer på nyhetssändningar idag än vad jag gjorde då – men anser fortfarande att konsekvenserna av Berlinmurens Fall (något jag såklart var medveten om även som blasé tonåring) är lättare att ta till mig i filmformat (se VÄLDIGT gärna Wolfgang Beckers Good Bye Lenin).

 Kapitel 10, Språkresan – FF Utomlands, har jag ingen som helst relation till, eftersom jag aldrig varit på språkresa. Boken fokuserar dessutom mestadels på resor till England, och vad – om jag ska vara kaxigt ärlig – skulle jag med det till…ens då?!

 Den Viktiga Berusningen, kapitel 11, inleds med delen “Sprit – On The Rocks”. Där skriver författarna bland annat om första fyllan – och de halvdana försök som föregick den. Öl blandat med Dextrosol, häxblandningar mm. Men sprit fanns inte att tillgå i hemmet jag växte upp i (nej, vi var inte frireligösa…på NÅGOT sätt) – vilket utesluter alla sorters häxblandningar – och öl har jag gjort många patetiska försök att gilla…men aldrig lyckats.

 Första fyllan (i gymnasiet) var dock på öl. Ett sexpack (33cl) Lapin Kulta.
Mamma hade tidigare den dagen fått faktumet att jag rökte kastat i ansiktet – och när jag på kvällen kom hem, straxt över salongsberusad efter att ha hällt i mig de sex ölen på mindre än två timmar (äckliga saker drickes fort)…då började lilla mamma att gråta.
 -Förlåt mig, mor!

 Jag överlevde det sista gymnasieårets fåtal fester tack vare Strongbow (uggabugga), Hooch (sött!) och groggar (sprit = obehaglig fylla).

 Nuförtiden är det vin som gäller – och jag tänker till och med gå så långt att jag påstår att jag vet vilken druvsort som tilltalat mig mest.
 -Jajamen, snobbig Stockholmarjävel, enda ut i fingerspetsarna, vettu!

 När Filip & Fredrik listar de personlighetstyper man kunde räkna med skulle kunna “köpa ut” åt en – så är det med en road insikt jag tänker att mamma var den som köpte ut alla de gånger jag ville ha nåt* men inte hade åldern inne.
 *) Nästan tragiskt sällan!
Omoraliskt av henne, javisst, men jag utnyttjade det aldrig. Det handlade mest om nån enstaka flaska vin, och jag drack aldrig mer än det jag hade med mig. (Detta är ingen lögn!)
 Det bör dock kanske tilläggas att detta var mest för att jag aldrig kunde – eftersom allt som fanns att tillgå i övrig alkoholväg på festerna oftast var öl!

 I epilogen konstaterar författarna att det de kallar för DDR-Sverige (äntligen) blev vuxet den 1:a juli 1993 – den dagen då det evigt statliga Televerket ombildades till Telia. Landets egen ombildning – från det det en gång var till det det kom att bli, “nutids-Sverige” – skedde utspritt mellan 1993-1997, och där – konstaterar Filip & Fredrik – slutar just denna berättelse.

 Jag måste därmed, inte helt utan besvikelse, konstatera att jag – trots mina många nostalgiska minnen (bra som dåliga) om den era som boken behandlat – nog egentligen växte upp mer på 90-talet än på 80-talet.
 De avgörande, viktiga och mest minnesvärda momenten från min uppväxt återfinns i alla fall oftare på 90-talet, efter bokens skådeplats, än mitt i det pastelliga 80-talet.

 Det kan vara detta som bidrar till min känsla (då jag läst klart boken) av att ha haft en ganska torftig och tråkig barndom/tonårsperiod, åtminstone sett till personlig utveckling och – i brist på ett bättre ord – mognad.
Det kanske alltid är så i och för sig; om man inte spenderar sitt vuxna liv i fängelse, betalandes för ungdomliga synder, så önskar man alltid att man vågat mer, gjort mer, varit mer rebellisk, motsträvig…farlig.

 (Jag vet inte om jag lyckades “ta igen” detta under 2000-talets början – men gudarna ska veta att jag försökte)

 Men man är väl egentligen aldrig helt nöjd, även om jag just nu – i skrivande stund – måste erkänna att jag faktiskt är just det…
 -Ganska så nöjd.