The Following Previews Have Been Approved, part 4 – The Final Chapter

Okej, så här är då den sista (tror jag) trailerbloggen…
Det känns överhuvudtaget som att den här bloggen håller på att dö.

Senaste inlägget är gjort i maj.
Jag tar mig mer och mer sällan tid att faktiskt sitta ner vid datorn och skriva (och att skriva blogg på mobiltelefonen är inte gångbart). Dessutom är jag inget fan av WordPress ”nya” blockfunktion, som gör att mitt sätt att skriva blir upphackat och känns mindre flytande.

Eller snarare, jag får jobba hårdare för att få flyt i texten.

Nåväl, here goes nothing.

De sista tio trailerna i denna lista kommer innefatta ett par äldre filmer, ett par nya – ännu ej släppta – filmer, och slutligen kommer jag att kora den bästa trailern! (inte likt mig att faktiskt ta ståndpunkt här och välja ut en som ”bäst”, men efter fyra bloggar och sammanlagt nästan 50 trailers så känns det inte mer än rätt……..och dessutom inte jättesvårt, faktiskt.

Så, vi börjar som vanligt med en bonustrailer – som dessutom redan varit med tidigare…men denna gång med ett syfte!
Se denna, för att till fullo kunna ta in nästa:

Star Wars: The Force Awakens, official trailer

Okej, så då har ni sett den.
Då kör vi!

YouTube-kanalen ScreenJunkies gör bland annat så kallade ”honest trailers”, vilket innebär att de gör skämtsama trailers för redan släppta filmer, som mer sanningsenligt reflekterar hur filmen faktiskt är. Oftast är dessa riktigt roliga (särskilt om filmen de driver med är en dålig sådan).
Däremot brukar de så vitt jag vet sällan göra sådana för filmer som ännu ej haft premiär….för hur skulle de kunna driva med den då liksom?

MEN, de gjorde däremot en ”honest TEASER” för ‘Star Wars The Force Awakens’, innan filmen kom ut – och den fick mig att skratta högt, eftersom den inte drev särskilt mycket med filmen i sig (okej, den drev med prequel-filmerna, men det förtjänar dem), men de lyckades träffa mitt i prick med satiren kring de tankar som alla de miljoner fans runt om i världen antagligen hade då de såg den riktiga trailern!

Star Wars The Force Awakens – Honest Teaser

När vi ändå är inne på Star Wars…
Den första trailern för ‘Star Wars’ kom 1976, och är egentligen inte särskilt bra.
Det är dock intressant hur trailerns avsaknad av John Williams numera världsberömda musik (den var inte färdigskriven ännu) gör att filmen får en helt annan ton…
Den känns mer kall, mörk och bister.
Den får vara med här för att illustrera hur musik i en trailer kan förändra uppfattningen av en film.

Star Wars Original Trailer

Nu blir det inget mer Star Wars här…
Vi går åt helt motsatt håll istället.
Netflix sista trailer för Breaking Bad-epilogen ‘El Camino’ är helt enkelt för bra för att ignoreras!
-Filmen i sig är även den såklart helt fantastisk, och definitivt ett värdigt avslut för seriens andra huvudkaraktär; Jesse Pinkman.

El Camino – official trailer

Nu ska jag bli lite ”Artsy Fartsy” här, och inkludera en trailer för Wes Andersons kommande film ‘The French Dispatch’, som med största sannolikhet redan hade haft premiär – för säkert ett år sedan – om saker inte blivit som de nu är.

Wes Anderson är nästan mer konstnär än filmskapare, och de flesta av hans filmer är vad som minst sagt skulle kunna kallas ”an aquired taste”; något som definitivt inte tilltalar alla.
Han lägger troligtvis ner en ENORM tid på bildkomposition, vilket gör att nästan vilken enskild bildruta som helst ur filmen mer eller mindre är ett färdigt konstverk.
Inte så att han ignorerar story och musik (två andra viktiga egenskaper), men storyn i hans filmer är oftast skruvade, med karaktärer så långt bortom realismens gränser att de nästan landar någonstans i sagans värld.
Han har några ständigt återkommande skådisar (som Bill Murray och Owen Wilson), men de flesta skådespelare mer eller mindre slåss om att få vara med i hans filmer….
-Och ‘The French Dispatch’ är inget undantag.

The French Dispatch – official trailer

Från Wes Anderson till något fundamentalt annorlunda:
En trailer för en biffig, testosterondoftande 80-talsaction!

Ladies and germs; den klassiska trailern för Arnold Scwarzeneggers ‘Commando’!

Commando – beefcake action

Från 80-talsaction till modern action!
Trailern för ‘Mission Impossible: Rogue Nation’ är väl egentligen inte mer speciell än någon annan modern actionfilm-trailer. Men delvis gillar jag hur den använder Fugees låt ‘Ready or not’, och sedan fick jag då, och får FORTFARANDE lite gåshud av den där sista lilla biten, med flygplanet…….särskilt efter att jag blev varse om att det är gjort på riktigt!

Mission Impossible: Rogue Nation

M. Night Shyamalan släppte år 2000 en superhjälte-origin film, ‘Unbreakable’, som jag tror hade fått betydligt mer kärlek om den kommit tio år senare – då superhjältefilmer var up and coming.
Sexton år senare gjorde han den fantastiska filmen ‘Split’, som i en scen precis innan sluttexten visade sig höra ihop med ‘Unbreakable’.
Så när han 2019 annonserade filmen ‘Glass’ som den film som skulle knyta ihop ‘Unbreakable’ och ‘Split’ så var hypen stoooor!

Kanske var inte filmen riktigt så bra som alla hoppades – men trailern var däremot långt ifrån fy skam!

Glass – official trailer

Det är många filmer som alla gått och väntat på i över ett års tid nu. Förutom ‘No Time To Die’ (den nya James Bond-filmen) och ‘Top Gun Maverick’, så ligger ‘Ghostbusters Afterlife’ HÖGT upp på listan.

Först kom en teaser (som visade mer eller mindre inget annat än regplåten på Ghostbustersbilen), sedan en schysst teaser……..och sedan, för drygt en månad sedan, kom en riktig trailer!
-Ja, jag är överdrivet hoppfull, what of it!?

Ghostbusters Aferlife – official trailer

Näst sista nu då….
Och nästan den som jag kvalade in som ”bästa trailern”.
Inte för att den är överdrivet bra, utan för att det var den första filmtrailern jag såg på repeat. Om och om och om igen!
-Och det här var 1988! Innan internet existerade i mitt liv. Innan YouTube. Innan mer eller mindre ALLT i mediaväg som vi idag tar för givet.
Nedanstående trailer gick HELA TIDEN på MTV (Kommer ni ihåg den kanalen?, Är det någon som tittar på den längre?). Jag såg den flera gånger där, och lyckdes sedermera spela in den (och en handfull olika tiosekunders-teasers för samma film) på ett slitet VHSband. Dessa tittade jag sedan på om och om igen.
När filmen väl hade svensk premiär (med 15-årsgräns), i oktober 1988, så lyckades 13-åriga jag ta mig förbi Rigolettos nitiska biljettrivare (kommer ni ihåg att SÅDANA funnits??!!) och satt där i salongen och njöt…..

av ‘Die Hard’!

Die Hard – the one that started it all!

Så….
Sist men långt ifrån minst då.

Vilken trailer ÄR egentligen bäst?

Och hur avgör man det?

Som svar på sista frågan så blir svaret helt enkelt ‘Skit i det ni!’. Min blogg, jag är envåldshärskare här, jag väljer! That’s it!

Men visst, jag skulle kunna peka på sådant som dess perfekta redigering.
Dess otroliga ljudmix.
Det smarta valet i färgsättningen, med svartvita klipp där färgen rött (en färg som symboliserar allt från krig och fara till passion och kärlek) verkligen sticker ut.
Jag skulle även kunna, med rätta, peka på svårigheten i att göra en trailer som så gott det går ska summera en story som sträcker sig genom 20 filmer, och som dessutom ska göra reklam för en komplex film som ganska tidigt har en rejäl twist – men utan att avslöja något!

Men ska sanningen fram så blir det den här på plats ett, för att jag sett den MASSOR av gånger, och den blir bättre och bättre för varje gång!

AVENGERS ENDGAME – OFFICIAL TRAILER

Thanks for reading/watching.

-Adios!

Måste ses: Train To Busan (2016)

Det finns massor av zombiefilmer.
Verkligen MASSOR!
-Och jag har sett en stor fet hög av dem!

Kostymdrama-zombiefilmer, westernzombiefilmer, scifi-zombiefilmer, found footage-zombiefilmer. Franska sådana, Italienska, Brittiska, Koreanska, Japanska, Amerikanska, Spanska.
Jag har sett en zombiefilm där en gammal man med en gåstol gör sitt bästa för att undkomma en hasande långsam zombie, alltmedan hans pensionärskompisar ropar peppande saker från ett fönster*.
Jag har till och med sett en zombiefilm som handlar om hur ett zombieutbrott inträffar medan man gör en film om ett zombieutbrott (under sluttexten tog man det ett steg längre och visade behind the scenes-klipp om hur man filmade att man filmade att ett zombieutbrott skedde medan ett zombieutbrott skedde**).
Överallt i hela världen görs det filmer om levande döda som hasar (eller springer) runt på gatorna i jakt på….tja, allt från hjärna till kött och blod och sinnesfrid, antar jag .

*) Jag skrattade mig fördärvad åt denna scen, som finns med i den 50/50 bra/dåliga ‘Cockneys Vs. Zombies’ (2012).

**) Filmen med det udda upplägget är den sjukt underhållande japanska zombiefilmen (om en zombiefilm) ‘One Cut Of The Dead’ (2017).

Det finns en uppsjö riktigt dåliga zombiefilmer.
Det finns ett förvånande stort antal ganska underhållande zombiefilmer.
Det finns ett fåtal riktigt bra zombiefilmer.
Det finns några ynka zombiefilmer som är fantastiska.
Och så finns det ‘Train To Busan’ (2016).

Att Sydkorea kan göra film är ingen nyhet, de flesta som ser mycket film har antagligen sett ett oproportionerligt stort antal filmer gjorda i det landet, mycket för att det faktiskt görs bra film där!
Och var inte gemene man medveten om detta innan, så fick nog Bong Joon Hos ‘Parasite’ (2019) upp ögonen på de flesta, då den 2020 vann Oscar för bästa film, bästa regi och bästa manus – inte direkt jättevanligt för en icke engelskspråkig film.

Jag har sett filmer gjorda i Sydkorea lite titt som tätt sedan slutet av 90-talet, då jag för första gången (så vitt jag vet) såg ett par Sydkoreanska filmer på Stockholms Filmfestival, och blev ganska så imponerad.

Så…
Jag tenderar att gilla Sydkoreansk film.
Jag gillar definitivt zombiefilm.
Och av någon anledning så gillar jag filmer som utspelar sig på tåg.
Det var därför absolut givet att jag skulle se Train To Busan!

Filmen följer en stressad, upptagen och disträ (och inledningsvis usel) pappa, Seok-woo, som ska åka tåg med sin dotter, Soo-an, till Busan, för att hon ska få träffa sin mamma – hans frånskilda fru….
-Det lavinartade zombieutbrottet sker när tågfärden tar sin början.

Det finns så mycket med och kring denna film som är fantastiskt att det nästan är svårt att få ner det på pränt.
Men om jag ska bena upp det lite ”snabbt” då…

Jag gillar att den inte slösar någon tid på att försöka förklara varför allt händer (för det finns inget scenario som skulle kännas trovärdigt i alla fall), utan det är bara något som ÄR.
Man presenteras för faktumet att det pga något sorts utsläpp finns en ”karantänzon”, där det uppenbarligen inte är så hälsosamt att vistas. Man får se ett rådjur bli påkört, och en chockad bilförare som efter en stund kör iväg, lämnandes rådjuret på vägen – varpå den rangligt reser sig igen, och en närbild avslöjar dess mjölkvita ögon.
Zombierådjur alltså?! Wow, liksom!
Det är den enda ”inledning” man får.
Visst, någonstans under filmens gång hintar den mot att Seok-woo jobbar för det företag som verkar ha orsakat allt – och antagligen själv är ansvarig för det projekt som var starten på utbrottet.
Men det är precis bara just det, korta små fingervisningar, det grävs inte djupare än så – för att det inte är viktigt!

Jag gillar att den lägger fokus på Soo-an, och förhållandet mellan henne och hennes pappa. Med ganska enkla medel visar filmen tydligt att Seok-woo inte känner sin dotter särskilt väl, och inte är involverad i hennes liv mer än att hon bor i hans hus. Det är hans mamma, dotterns farmor, som fungerar som barnflicka och tar hand om henne.
Su-an Kim heter den unga skådespelaren som spelar dottern Soo-an. Hon var tio år gammal när Train To Busan gjordes, och hon är helt fantastisk! Vissa scener vilar helt och hållet på hennes karaktär, och filmen står och/eller faller med hennes skådespeleri.

Jag gillar att Train To Busan känns allegorisk.
Det är givetvis inte den enda filmen i världshistorien som är allegorisk – och inte ens långt ifrån den enda zombiefilmen som är det.
Zombiefilmer är till och med OFTAST allegoriska.
Men då den här filmens release sammanföll med den enorma flyktingkatastrofen här i Europa så är det nästan omöjligt att inte dra paralleller…
I synnerhet i sekvensen då ett gäng flyr från zombiekaoset långt bak i tåget genom att röra sig fram mot loket, genom vagn efter vagn av kaos och förödelse, på jakt efter den vagn långt fram där de överlevande förskansat sig. När de äntligen tar sig fram dit så vägras de först tillträde, trots att situationen är akut, och när de tvingar sig in så piskar vagnens inofficiella ledare (en vidrig företagsledare) upp en hatisk stämning gentemot de nyanlända (de är smittade, de är ute efter att döda dem, allt är deras fel) och de tvingas till sist vandra vidare, in i nästa vagn.
– Det är som sagt svårt att INTE dra paralleller.

Jag gillar att den håller formatet litet – under större delen av filmen i alla fall.
Den följer Seok-woo och Soo-an, och fem personer till som de träffar på tåget, en gravid kvinna och hennes handlingskraftige man, en ung baseball-spelare och hans flickvän, samt en uteliggare som gömt sig inne på en av tågtoaletterna. Det är de sju personerna man följer under en stor del av filmen, och de sju personerna vars liv är de man bryr sig om.
Och mitt i alla våldsamheter så är det såklart när döden börjar drabba de sju personerna som allt känns mer påtagligt. Som sig bör.

Jag gillar att den inte pausar.
Inte enda gång faktiskt!
Efter den korta inledningen för att etablera de två huvudkaraktärerna och deras situation, så ökar Train To Busan i intensitet tills den når maxnivå – sedan håller den sig där ända fram till slutet.
Det finns ingen chans att andas ut på över en och en halv timme.

Sist men inte minst:
Jag gillar att den så effektivt spelar på ens känslor!
Hollywood blir ofta anklagade (rätt eller fel) för att vara melodramatiska, att onödigt hårt dra i känslotrådar och framkalla – eller försöka framkalla – känslosvall i sina filmer.
Sydkorea är inte annorlunda, men i Train To Busan gör de det så jäkla bra!
De gör det genom att se till att man som åskådare är investerad i karaktärerna, och då i synnerhet i Seok-woo och Soo-an, och trots allt annat i filmen som pockar på ens uppmärksamhet så ges man (till sist) tid att känna med de två karaktärerna när allt närmar sig slutet.
Karaktärer som har en ”karaktärsbana”, en utvecklande resa som ändrar dem från från filmens början till dess slut, är oftast intressanta karaktärer, och oftast tecken på bra författande. Seok-woo är en sådan karaktär, och hans förhållande till sin dotter Soo-an är den resa han gör under filmens gång!
Det är den ENDA zombiefilm jag sett som inte bara innehåller så mycket nagelbitande spänning att pulsen slår hammarslag, utan ÄVEN har ett par sekvenser som faktiskt får mina ögon att tåras…..VARJE gång jag ser filmen!

Under författandet av detta så har jag letat efter något som kanske var mindre bra. Som kunde gjorts bättre. Som fattades – eller kändes överflödigt.
För att liksom skapa lite balans i den här översvallande hyllningen.
Men jag kan inte komma på en enda grej!!

Train To Busan är helt enkelt den bästa zombiefilm jag någonsin sett (ja, George Romeros klassiker inkluderade!) och ligger även LÅNGT upp på listan över filmer jag sett generellt.
Det här är en film man ska ha sett.
”Jag gillar inte zombiefilmer” är fan ingen ursäkt!
Se den!

Saw (2004)

Den här var det ju inte igår man såg….tänker ni säkert. Men faktum är att jo, det var faktiskt igår jag såg den!
Inte för första gången, naturligtvis!

Jag såg den på bio för över 16 år sedan.
Den var liksom ett sorts ”måste” för en skräckfilmstörstare. Trailerna gjorde klart att här var minsann en RIKTIGT otäck film! Inte bara våldsam och äcklig, utan faktiskt otäck!
Så, det var omöjligt att INTE se den.

Jag blev dock inte så imponerad som jag ville bli…
Det i sig är kanske inget konstigt, allt jag får för mig att se faller mig inte i smaken – med den mängd filmer jag ser så skulle det vara konstigt om det var annorlunda.
Däremot kändes det då som att jag var helt ensam i min kritiska lilla hörna, och det störde mig!

Saw (2004) har liksom allt det där som borde sålt sig själv till mig, och som jag borde köpt med hull och hår.
En makaber och mörk ton, kretsande kring en intrikat och blodig story. Steampunk-liknande maskiner vars enda syfte är att bringa smärta och död, satta i detaljrikt designade miljöer som känns smutsiga, slitna och nergångna.
Allt detta är filmens ABSOLUT starkaste punkter, och de är otroligt starka!
Saw har allt detta, i överflöd! -Och faktum är att jag älskar det!

Så initialt, då jag såg den på bio, så var det faktiskt bara en sak som jag kände förstörde helhetsintrycket.
Skådespeleriet….
Främst, tyvärr, Cary Elwes skådespeleri.
Jag gillar Elwes, och han är oftast fantastiskt bra. Särskilt i roller där hans straight man-komiska ådra får fritt spelrum, eller i roller som är – och gärna får vara – överdrivna, lite larger than life eller karikatyraktiga.
The Princess Bride (1987) är antagligen den film som flest minns honom från, med en fantasyliknande sagoberättelse, med verbal ironi och sarkasm blandat med fysisk humor.
I Saw däremot ska han spela en familjefar (måhända en otrogen sådan som arbetar mer än han spenderar tid med sin dotter, men ändå) som ställs inför faktumet att han kan komma att förlora sin familj, om han inte utför något som är såväl plågsamt som våldsamt… Han ska porträttera en karaktär som går från indignerad till galen av hjärtskärande förlust, via ilska och raseri…….. Och det går helt enkelt åt helvete!

Jag vet, jag vet. ”Gör det själv då, om du tror att det är så jävla lätt!”. Men nej, det tror jag inte alls att det är. Det är säkert skitsvårt! Men bara för att jag själv inte är skådespelare, så betyder det ju inte att jag helt saknar förmågan att se dåligt skådespeleri.
Om en karaktär i en film går igenom hela känsloregistret, efter att denne sågat av sig sin egen fot och sedan tror sig ha förlorat hela sin familj, och den enda tanken som uppkommer hos mig som tittare är en önskan att scenen inte ska vara alltför långdragen, för att det känns lite pinsamt……..då har man misslyckats!
Och bara för sakens skull; jag är inte en icke-empatisk person, jag skulle kunna lista säkert etthundra filmer där skådespelare/handling/musik etc får mig att reagera känslomässigt, på ett eller annat sätt.
Men Saw är defintivt inte en av dem.

Nåväl, åter till sak.

Jag var, trots min aversion kring Elwes skådespeleri, ganska så fascinerad av Saw, mycket tack vare alla groteskheter (som i ärlighetens namn inte är på långa vägar så många eller hemska som man skulle kunna tro).
Så jag köpte den sedermera på dvd… Har även sett (men tror inte att jag någonsin ägt) Saw II (2005), Saw III (2006), Saw IV (2007), Saw V (2008), Saw VI (2009), Saw 3D (2010) och Jigsaw (2017), och kommer troligtvis även se den färdigställda men ännu ej släppta Spiral: From The Legacy of Saw (2021).
Detta är en serie filmer som blir mindre och mindre sammanhängande och osannolika ju längre de pågått. Dess enda ”förlåtande” egenskap (om det nu är rätt ordval i ett sånt här sammanhang) är hur sanslöst groteska, sadistiska och våldsamma de är.
Det enda syftet med dem är att visa upp så många horribla avrättningsmaskiner som möjligt.
Jag har sett dem alla, nästan som ett sorts bisarrt experiment. Fascinerad. Lite som att en del av mig undrar hur pass groteska de egentligen kan bli?!?!

Men de är inte bra filmer.
Inte en enda av dem är bra.

Men så var det ju den där första filmen då, som jag som sagt köpte på dvd, i en riktigt cool specialutgåva dessutom! Med ett ”blödande” omslag (dubbelplast med något flytande rött mellan lagren). Jag sålde den efter ett tag, då jag insåg att den växande och allt sämre filmserien aldrig någonsin skulle göra det värt att äga alla filmerna.
Fick ganska schysst betalt för den, vill jag minnas.

Det var länge sedan.

För inte FULLT så länge sedan, typ någon går för ett par månader sedan, köpte jag en hel hög med filmer från Discshop, i något specialerbjudande de hade i skräckfilmsgenren. Tre för vaddetnuvar.

En av de många filmer jag köpte var…..wait for it…

SAW (2004)!

Nej, jag hade inte förlorat förståndet (inte helt i alla fall), utan tänkte som så att det ju alltså var nästan femton år sedan jag sist såg den, och även om jag aldrig kommer vara intresserad av att köpa någon av alla uppföljare, remakes eller spinoffs, så KAN det ju vara så att jag faktiskt ändrat mig angående den där första filmen ändå.
Det är trots allt en otäck skräckfilm som efter 16 år FORTFARANDE har smått ofattbara 7,6 av 10 på IMDb.
Jag är inte den som inte kan ändra uppfattning om en film, det händer faktiskt oftare än man kan föreställa sig!

Så den åkte ner i varukorgen, och levererades hem till brevlådan.

Igår var det så dags att ge den en chans till.
Det får bära eller brista.
Let’s go!

Det brast.

Elwes skådespeleri är fortfarande långt ifrån övertygande, och det är definitivt fortfarande en av de större spikarna i kistan.
Men LÅNGT IFRÅN den enda!
Jigsaws resonerande kring sina offer och deras straff är bortom all sans, och det finns ingen ”wow så smart”-faktor alls. Bara ren sadism, och ett skenheligt rättfärdigande av de horribla morden.
Många av fällorna är heller aldrig är tänkta att kunna ta sig ur (vad än Jigsaw säger), utan målet med dem är att åsamka så mycket smärta som möjligt innan döden till sist släpper offret fri – och spänningsmomentet är därför som bortblåst.

Det finns även större och mindre detaljer som inte riktigt går ihop.
Polisen undersöker varenda grotesk brottsplats, och hittar sedermera ett blivande offer fastsatt i en gigantisk maskin då de letat upp- och tagit sig in i Jigsaws verkstad… Men varför sitter offret redan fast i maskinen I VERKSTADEN? Inte var det väl tänkt att avrätta honom där och då, och sedan tvingas släppa in polisen där för att göra en brottsplatsundersökning??
Filmen gör en stor grej av att skicka ett falskt villospår mot en annan person, som man då ska tro är Jigsaw, innan det kommer fram att den personen är en del av det sjuka spelet, och han är under tvång från Jigsaw själv att hålla Dr.Gordons (Cary Elwes) familj fångna i hemmet. Men det rimmar lite illa med scenen då denna person lyssnar på dotterns hjärtslag med ett stetoskop, sedan håller en pistol mot hennes huvud och lyssnar igen för att höra hjärtslagen slå snabbare… Varför gör han detta? Han är ju ett offer som tvingas begå hemskheter! Inte en fullfjädrad sadist!
Eller KAAAAN det vara så att den scenen lagts in enbart för att stärka villospåret, så att man inte kan annat än att tro att han är Jigsaw…
I vilket fall jag tänker säga: FUSK!!

Sedan känns det även lite skumt att Dr.Gordon under filmen gör två – enbart TVÅ – hetsiga försök att såga av kedjan hans ben är fastsatt med, men ger bägge gångerna upp inom loppet av fem sekunder… Däremot har han inga problem att köra ALL IN i minst ett par minuter då han kommit fram till att det enda sättet att komma loss är att såga av sin egen fot!
Jag tror nog att jag skulle kunna tänka mig att underhålla tanken på att såga av kedjan lite mer ingående, innan jag siktar på att amputera min egen fot!

Jag gillar fortfarande själva grundkonceptet som filmen bygger på.
Det där två för varandra okända personer vaknar upp fastkedjade i varin ände av ett sunkigt badrum, med en död kropp liggandes på golvet mellan dem, och de får sedan leta ledtrådar kring varför de är där och försöka lista ut hur de ska ta sig därifrån.
Det är ett smått fantastiskt koncept, och lagom till en kortfilm producerad under en filmutbildning eller som ett sorts skolprojekt.
Men som spelfilm känns Saw, till och med MER nu än för sexton år sedan, som en amatörfilm i allt från skådespeleri till utförande. Schysst stämning och ett par groteska dödsfällekoncept, men till syvende och sist en enkelspårig och tråkig film som inte övertygar någonstans.

Kommer därför göra mig av med den – igen!

Jul! Jul! Strålande jul!

Det är inte en slump att det blir mycket film i den här bloggen. Det är, som det brukar heta, ”by design”. Har ju liksom raderat nästan alla inlägg som inte handlade om film, för att ge bloggen lite mer fokus (inte för att någon större skara läser det jag skriver – och det spelar mig ingen roll, jag skriver inte för andra, jag skriver för mig själv – hur schizofrent det än må låta).

Har ibland gjort ”årslistor” här, och film har varit de största kategorierna. Bland annat bästa/sämsta film på bio under året….. Men det skulle nog få mig att börja lipa om jag försökte mig på det nu.

Det här är första året sedan jag fyllde tonåring som jag knappt varit på bio alls.
Såg Star Wars IX Rise Of Skywalker i januari i år, sedan stängde allt ner. Var på bio igen i augusti när det öppnade upp, såg Unhinged och Greenland, passade på att bli nostalgisk med The Goonies och kastade mig över Christopher Nolans Tenet.
Alla fyra filmer på mindre än en månad.
Efter det flyttades filmpremiär efter filmpremiär bort, och till sist stängde biograferna ner igen.
Fem biofilmer hann jag alltså med i år.
Kan jämföras med femton förra året.

Jag sätter mitt hopp till att allt det här kommer mildras så snart som möjligt, så att saker och ting – mestadels biograferna – kan öppna upp igen!
Älskar film, och trots min aversion mot folk som pratar för högt, inte kan ge fan i att peta på sina mobiltelefoner och inte kan bete sig som folk (damnit!) så är film TVEKLÖST bäst på bio – så jag ÄLSKAR att se film på bio!
-Det är med andra ord avsaknaden av bio som jag tycker är jobbigast med allt som nu sker. Hur patetiskt det är må låta! Men jag är ingen krog-människa. Jag har inget uppdämt behov av att gå ut och socialisera mig med andra människor vid en bardisk, jag har inget rikt socialt liv med fester varenda helg – eller månad – eller ens år!
Jag sitter mest hemma och ser film.
Men jag ser HELST film på bio – och där fallerar livet just nu.

Nåväl, om allt går som det ska (vilket man ju MÅSTE hoppas på, för att undvika att drivas till plötsliga tankar på att kliva ut framför en bil), så kommer biograferna öppna inom snar framtid.
Och när de gör det så har man en hel del att se fram emot:
No Time To Die (James Bond), naturligtvis. Som skulle haft premiär i november i år.
Nostalgitripparna Ghostbusters Afterlife och Top Gun Maverick (bägge skulle haft premiär i våras!).
Wes Andersons The French Dispatch är en sån där MÅSTE-film. Den hann aldrig få något premiärdatum 2020, och har inget nu heller, utan det står bara 2021.
Sedan visas alltid massor av fantastiska klassiker… Det ser ut som att Gone With The Wind (som jag skulle sett den 1 december i år, men biograferna stängde ner några dagar innan det) faktiskt kommer visas under nästa år. Då gör jag ett nytt försök.
Har faktiskt aldrig sett den!!

Innan jag avslutar så önskar jag alla som läser detta en RIKTIGT GOD JUL, och jävlaranamma ett FANTASTISKT NYTT ÅR!

Vi ses i biosalongerna (fingers crossed!).

Åsså sist men inte minst då:
Av alla filmer som har – eller åtminstone förhoppningsvis KOMMER HA – premiär under 2021, så ligger en helt ANNAN film (än de listade ovan) ganska högt upp på min förväntan-lista…. Nämligen:

Nobody (2021)

JULFILMERNA 2020

Ok, så det har varit ett skitår – åtminstone sett rent generellt, med tanke på pandemi, permitteringar och allt sånt.
Även om allt såklart inte varit helt jävla uselt.

Men man gör så gott man kan för att hjälpa till att styra upp det här vraket (jag kom till exempel just hem från vår veckoliga storhandling – som jag gjorde mol allena, iförd munskydd, klockan 0700 på ICA Maxi.
En veckas mat, in och ut på mindre än 40 minuter.

Men pandemier och minusgrader åsido, det vore väl ändå själva faen om julfilm-månaden ska behöva kliva åt sidan bara för det!
NEVAH!!

I år blir det ingen film-adventskalender (det var liiite för mycket jobb, blev liiiite för dyrt, och tog liiiite för mycket tid – på iblnad, om vi ska vara ärliga, inte särskilt bra filmer).
DÄREMOT har vi satt oss och kommit till en konsensus kring vilka filmer vi vill se under dagarna fram till jul….
Och följande har fått GODKÄNT-stämpel:

Home Alone (1990) & Home Alone 2 (1992)

Det spelar ingen roll att jag kan den utantill, att den har 7000 logiska luckor, att Macaulay Culkin inte är en toppenbra skådis och att den ibland är sockersöt så till den milda grad att man känner sig nödgad att boka läkartid för att se ifall man kanske inte ändå lyckats få akut diabetes.
Den är KUL!
Det är märkligt hur pass mycket julstämning som kan klämmas fram ur upprepade scener av två vuxna män som blir brutalt misshandlade – om och om igen.

Man får ta ett djupt andetag innan Trumps sekundsnabba cameo i del 2, så att man är beredd på den, och inte drabbas av Akut Falnande Julglädje av hans fula nuna.

¤ ¤ ¤

A Cristmas Carol (2009)

Det finns såklart en uppsjö av filmer som berättar historien om Ebenezer Scrooge och hans uppvaknande från ett bittert, kallhjärtat monster till att bli….mänsklig.
Jag har sett åtminstone fyra olika tolkningar av den, och jag vet att det finns betydligt fler än så.
Den här avfärdade jag (efter att ha sett den på bio) som en gimmick-rulle gjord enbart för att casha in på 3D-effekten… Och även om den i egenskap av att vara en animerad film, som lämpar sig otroligt väl för just 3D’n, och att den såklart använder sig av den effekten titt som tätt, så gör man den en otjänst om man bara kastar den åt sidan för det.
Det är nämligen en extremt välgjord och välspelad (sett till röster) film, med ett djup som vid första anblick överskuggas av de färgglada bilderna och de ibland karikatyrliknande figurerna.
Var dock medveten om följande: Alla glada färger och korta sekvenser av slapstick till trots – detta är INGEN barnfilm!

¤ ¤ ¤

Christmas Vacation (1989)

Det finns lika många up’s som down’s i den här filmen, men det är Chevy Chase som gör den här till ett jul-måste!
Det finns få saker i livet som är så underhållande som att se en vuxen mans brinnande julpassion hackas i småbitar, undan för undan, i 90 minuter… Tills han slutligen brister!

”Where do you think you’re going? Nobody’s leaving. Nobody’s walking out on this fun, old-fashioned family Christmas. No, no. We’re all in this together. This is a full-blown, four-alarm holiday emergency here. We’re gonna press on, and we’re gonna have the hap, hap, happiest Christmas since Bing Crosby tap-danced with Danny fucking Kaye. And when Santa squeezes his fat white ass down that chimney tonight, he’s gonna find the jolliest bunch of assholes this side of the nuthouse.”

¤ ¤ ¤

The Holiday (2006)

Med stark konkurrens från ensemblefilmen Love Actually (2003) så går The Holiday ändå segrande ur striden – lite just för att det INTE är en ensemblefilm. Visst vimlar det av kända ansikten även i The Holiday, men storyn är begränsad till att i grund och botten handla om två personer, och deras olika förhållanden.

Supersöt och riktigt julmysig, utan att bli sliskig!
Ofta är den till och med väldigt rolig – och har dessutom ett antal riiiktigt bra skådespelare! What’s not to like!

¤ ¤ ¤

Die Hard (1988)

Nå, kom igen nu, ni visste att den skulle komma!

Utspelar sig i sin helhet i Los Angeles sommarliknande julafton, med terrorister (NOT), puckade poliser och FBI-agenter, och massor av skjutande, ond bråd död och explosioner – och mitt i allt detta en julledig New York polis som inte vill annat än att tagga ner och slappna av.

Detta ÄR tidernas mesta julactionfilm!

Och, som det brukar heta, det är inte jul på riktigt innan man sett Alan Rickman falla från en skyskrapa.

¤ ¤ ¤

The Polar Express (2004)

Gillade verkligen inte den här när jag såg den första gången.
Det var för många sångnummer, den var för sockersöt, för väsnig, och – viktigast av allt – den såg för jävla billig ut!

Jag slöt tidigt fred med dess utseende, då det visade sig att det speglade teckningarna i barnboken den bygger på – så där kunde jag ha överseende.
Men allt andra klängde sig kvar.

Detta är däremot Maritas favoritjulfilm, och den ska ses minst en gång varje år….och sakta med säkert, år efter år, så har den nött sig fast, som en rostig skruv, i mitt julsinne – och jag har kommit att verkligen gilla den!

¤ ¤ ¤

Meet me in St.Louis (1944)

En film ingen av oss sett, men den är tydligen med på många julklassiker-listor.

Judy Garland är med i den – och det är allt jag vet om den!

¤ ¤ ¤

Miracle on 34th Street (1947)

Ännu en film ingen av oss sett, som räknas som en kulklassiker.

Trodde att jag kanske sett en remake av den från 1994, med Richard Attenborough….men det hade jag inte heller.

Det enda jag vet om den är att den handlar om en varuhustomte……..tror jag….. Eller nej, jag vet faktiskt inte. Jag vet ingenting om den, vi lämnar det så!

¤ ¤ ¤

Trading Places (1983)

Bara en liten del av den här filmen utspelar sig på julhelgerna, men mycket av den utspelar sig i alla fall på vintern – och den KÄNNS på något vis som en julfilm…

För om vi ska vara ärliga här, så skänker få saker mer julfrid än att se en stupfull Dan Aykroyd (i nerpissad tomtedräkt) först löpa amok inne på en kontorsfest, sedan äta en grotesk kombo av gravad lax och fejkskägg, och slutligen försöka ta livet av sig!

¤ ¤ ¤

Mitt bonusval (som vi kommer se idag, på första advent:

The Ref (1994)

En sån där film som nog gått under mångas radar, eftersom det finns många som avfärdar den pga Denis Leary… (alternativt pga dess värdelösa svenska titel; ‘Absolut Gisslan’).

Men ignorerar man denna så har man definitivt missat något!

Inbrottstjuven Gus (Leary) gör ett julaftonsjobb, men råkar ut för ett otäckt larmsystem och är nära på att åka fast. För att slippa undan polisen tar han Caroline (Judy Davies) och Lloyd (Kevin Spacey) som gisslan. Han tvingar dem att köra hem till sig, och tänker där förskansa sig tills hans partner skaffat transportmedel ut ur småstadshålan… Han har dock inte räknat med följande:
1) Caroline och Lloyds släktingar är på ingång för att fira jul hos dem.
2) Caroline och Lloyd HATAR varandra!

De giftiga replikerna mellan Caroline och Lloyd avlöser varandra, alltmedan Gus gång på gång måste påminna dem om att HAN är den som har pistolen, samt att de bara ska SHUT THE FUCK UP!!

När släkten dyker upp låtsas han vara deras äktenskapsterapeut, och kaoset är ett faktum.

Nattsvart julstämning utlovas!

Ha en fabulös advent, och julmånad everyhopa!

House (1977)

Varje gång jag googlat efter en av mina favoritfilmer (för att hitta bilder från den, fakta om den eller tusen andra anledningar man nu kan ha för att googla en film man har hemma, och som man sett säkert femtio gånger), så har jag även fått upp bilder från en annan film…

Jag googlar ”House movie” och förväntar mig bilder från denna:

House1985

Men hittar även bilder från denna:

Hausu_4

Det är inget jag reflekterat över mer än att konstatera att det alltså finns en annan film med samma namn – en japansk film från 1977. Inget konstigt med det, det finns ju en hel tvserie med samma namn, som dessutom är mer populär än bägge dessa filmer tillsammans så…

Nåväl, av någon anledning, minns inte vilken, så kom detta på tal på jobbet, och en kollega sade att han sett den filmen (den från 1977 alltså) och att han hade den på dvd. Det ena ledde till den andra och hux flux hade jag fått låna den!

House (1977), även kallad ‘Hausu’, är tveklöst en av de mest bisarra filmerna jag någonsin sett….och jag har sett en hel del film! Det går inte riktigt att kategorisera den alls faktiskt, eller ens ge den ett rättvisande betyg.

Delvis känns den som en sorts japansk erotika, med lättklädda eller helt avklädda unga tjejer (som enligt vad jag läst mig till inte var skådespelare, utan reklammodeller). Alla tjejerna har namn efter sina egenskaper eller personligheter, och i början av filmen, då de skrattande skolflickorna pratar med varandra, kramas och tittar varandra i ögonen – medan de kallar varandra saker som Angel, Fantasy och Melody – så kändes det som att jag kanske faktiskt fått låna en old school japansk porrfilm.
Men det gick över, även om känslan av att erotik är en del av filmens struktur aldrig försvann.

Hausu_3

Handlingen, i all enkelhet, skulle kunna vara plockad från vilken dussinskräckfilm som helst. Ett gäng unga tjejer ska semestra hemma hos en faster till en av dem, i dennes stora herrgård till hus – där det visar sig att allt inte står helt rätt till.
Det är alltså en sorts skräckfilm, fast samtidigt en komedi, en spökhistoria, en fantasyfilm…
Det är en sorts Trollkarlen Från OZ, med kraftigt mättade bakgrundsmålningar och fantasifulla miljöer.
Det är en film om ett hus där det spökar, kanske…
En katt med magiska förmågor.
En släkting som varit död sedan länge.
En manlig skollärare med smak för sina unga kvinnliga elever.
En vattenmelon som egentligen är ett människohuvud.
En pianospelare som äts upp av sitt piano.

Ni hör ju!
Det är syratrippande vansinne fångat på film, i nästan 90 minuter!

Hausu_1

Filmen skiftar från otäck (nåja, inte särskilt otäck) till rolig (inte särskilt rolig heller) och skiftningarna däremellan går via epilepsiframkallande redigering och gälla (sällan upphörande) skrik från filmens huvudpersoner.

Jag tänker inte försöka glida in på något pretentiöst spår och förkunna hur mycket jag tyckte om den här filmen, och hur dess bildspråk är missförstått, eller hur fantastisk den är.
Det bästa jag kan säga om den i det hänseendet är att det är kul att nu ha sett den, då den tycks räknas som en sorts kultfilm – och jag kan bocka av den på samma sätt som jag ibland får göra med filmer jag fått för mig att se som jag redan från början gissar att jag inte kommer tycka om, men ändå känner att jag vill se, åtminstone EN gång.

Men jag tänker inte sabla ner den heller!
Det finns bra saker med den, och intressant saker jag drog paralleller till då jag såg den.

Hausu_2

Det första som absolut bör nämnas är att den för sin tid – och kan jag tänka mig för sin budget (som inte kan ha varit särskilt hög) – har ett antal ganska imponerande visuella effekter. Regissören, Nobuhiku Ôbayashi , kommer från reklamfilmvärlden och detta är hans första spelfilm – det märks tydligt på det experimentella sätt videoeffekter använts.

Sedan skrattade jag faktiskt högt åt en koppling som jag inte ens vet ifall den existerar, men det känns som att det är HÖGST sannolikt!
I filmen finns två separata men närliggande sekvenser, i den ena smäller en byrå med sina lådor in och ut, hetsigt och kaotiskt. I den andra sprutar det….blod(?) från ett hål i en vägg och det bildas en sjö av det i rummet.
Bägge dessa grejer fick mig att OMEDELBART tänka på den tio år yngre, och nästan (men såklart inte riktigt) lika bisarra Evil Dead 2 – Dead By Dawn (1987) i vilken det finns två separata scener som speglar de från House (1977). Blod (eller vad det nu må vara) forsar ut från hål i väggarna och hela rummet blir dränkt av det alltmedan filmens huvudperson ramlar runt i kaskaderna – följt av en scen då alla möbler och föremål i ett rum börjar skratta(!) hysteriskt – lampskärmar skakar, tavlor skallrar och dörrarna till ett skåp slamrar.
Regissören till Evil Dead, Sam Raimi, var 18 år 1977, och det känns absolut som att han skulle kunnat vara någon som sett och inspirerats av House.

Evil Dead 2 blood wallEvil Dead 2 – Dead by dawn (1987)

Nåväl, jag kommer inte ge House (1977) något betyg, det vore att göra den en otjänst. Det är inte en film jag kommer se igen, men det var definitivt kul att ha sett den.

The following previews have been approved – del 3

Känns som att det är dags för en till sån här…

Tio stycken trailers som är riiiktigt jäkla bra!

Men innan jag listar dem här under, så vill jag poängtera något.
Jag är inte en person som skyr undan från ”äldre filmer” (vilket för enkelhetens skull vi härmed kan kalla alla filmer som härstammar från mer än 25 år sedan), så det knappa antalet trailers från Äldre Filmer – såväl i det här blogginlägget som i de två tidigare delarna – beror inte på en ovilja från min sida.
Det beror helt enkelt på att filmtrailers ”förr i tiden” inte ansågs vara egna små audiovisuella konstverk… De var bara ett sätt att göra reklam för en film, mer eller mindre likställt med en affisch.
Såklart finns det undantag, sådana där filmskapare som var långt före sin tid faktiskt gjorde en egen liten film – som reklam för den större filmen de skapat.
Hitchcocks ”trailer” – om man ens kan kalla den det – för Psycho (1960) t.ex.
Eller den hjärtattacksframkallande trailern för Alien (1979) – som jag redan haft med, i del 2.

Men för det mesta är trailers för äldre filmer helt enkelt inte särskilt bra.
De är som stolpigt bildsatta radioreklamer…

Idag är en filmtrailer dock ett eget konstverk, helt åsidosatt den film de faktiskt gör reklam för. Inte nödvändigtvis på det sätt att de kör med falsk marknadsföring – även om det såklart händer oftare än vad som borde vara tillåtet – men mer så att de är sin alldeles egen miniatyrfilm, minutiöst redigerade i såväl bild som ljud. De kan äckla, få folk att skratta sig fördärvade, bli arga, eller börja gråta. Allt på mindre än tre minuter! De är kort sagt små mirakel!
Jag är övertygad om att Oscar-galan så småningom kommer innefatta kategorin ”Bästa Trailer”, för varför inte?

Nåväl, innan jag drar de tio, så känns det inte mer än rättvist att lägga in den där märkliga, men geniala, trailern för Psycho, med ”The Hitch” själv i huvudrollen!

¤ ¤ ¤

Utan någon direkt inbördes ordning då….

The Hitman’s Bodyguard (2017)

En totalt överdriven och våldsam actionkomedi med Samuel L Jackson och Ryan Reynolds – och trailern försöker inte dölja det en enda sekund! Gillar man den här trailern så kommer man gilla filmen – och vice versa.
Det här är en så kallad ”red band” trailer, vilket betyder att den på bio inte visats innan filmer tillåtna för barn – vilket i sin tur för det mesta innebär att det svärs en hel del i trailern (amerikanska öron är känsligare än nyfödda kaninungar).

Min favoritbit i den här trailern:
När man ser Ryan Reynolds upprört berätta om sin horribla dag för en motvillig barista på en uteservering, och beskriver Samuel L Jacksons karaktär med orden ”He singlehandedly ruined the word ”motherfucker!” – bara för att direkt klippa över till Samuel L Jackson som pekar på sin klocka och ilsket skriker ”TICK TOCK, MOTHERFUCKER!”.

¤ ¤ ¤

Evil Dead (2013)

Jag ska inte sticka under stol med att jag inte var jätteimponerad av den här remaken av Sam Raimis lågbudgetklassiker The Evil Dead från 1981.
Men trailern ljuger i alla fall inte, filmen var något av det mest sadistiskt äckliga jag sett på länge – och det speglas finfint i trailern, som inte håller tillbaka någonting alls!
-Just av den anledningen har jag även för mig att det här var en av de första trailers där ett smart filmbolag insåg styrkan i sociala medier, och utan inskränkning tillät folk att filma och lägga upp sina egna reaktioner då de tittade på just den här trailern.
Alla sådana videos, på folk som tittade – skrek – tittade bort, blev såklart omedelbara YouTube-succéer!

Givetvis är även det här en ”red band” trailer, men den här gången är det för ovanlighetens skull inte svordomarna som är problemet…..

Min favoritbit:
Allt äckel åsido, det är faktiskt en av de där krypande obehagliga grejerna jag fastnat för – i början, då en av filmens huvudkaraktärer sitter uppkrupen mot en husvägg, fullkomligt livrädd, och med darrande röst viskar till sin pojkvän att han måste få henne därifrån. Hela den trailersekvensen är OTROLIGT bra!

¤ ¤ ¤

The Punisher, säsong 1 (2017)

Om en trailer innehåller – eller ännu bättre är BYGGD kring – en låt jag gillar, så blir hela det lilla konstverket automatiskt bättre i mina ögon (och öron)!

Trailern för den första säsongen av Netflix-tvserien The Punisher (som med sina två säsonger är en riktigt bra serie!) har Metallica’s One som grund, allt från den lugna början ända fram till hysteriskt kaos, och det blir bara så satans bra!!

Favoritbiten: Att alla vapenljud är redigerade så att de synkar till musiken och trummorna!

¤ ¤ ¤

Bohemian Rhapsody (2018)

Den första teaser trailern som släpptes till denna film var som ett enda långt potpurri av Queenlåtar, minimalt med dialog och maximalt med musik!

Favoritbiten: Rami Maleks första av hans enda två repliker i den här trailern, då han från sin gitarrist får frågan ”So now what?”, och han böjer sig fram över mikrofonen och med en röst kusligt lik Freddie Mercurys säger ”This is when the operatic section comes in.”

¤ ¤ ¤

Ghostbusters Afterlife (2020 …2021)

Den här trailern släpptes för åtta månader sedan, och filmen var tänkt att ha premiär nu i våras… Men det gick som det gick, och premiären ser nu ut att istället bli i april nästa år.

Det är definitivt ett konststycke att lyckas återskapa känslor från en över 35 år gammal film, men vem som än klippt ihop den här trailern har definitivt lyckats med sin sak!
I sakta mak (så sakta det nu kan gå i en 2 minuter och 30 sekunder kort trailer) lämnas små små bitar av information ut, och man blir snart varse om att den unga tjejen i trailern med största sannolikhet är barnbarn till Egon Spengler (Harold Ramis d.2014) och att hela källaren under ladan är allt han samlat på sig från sina dagar med The Ghostbusters!

Favoritbiten: När man hör en röst (Bill Murray från originalfilmen) säga ”Call it fate… Call it luck… Call it karma… I believe everything happens for a reason.”
-Det och det omisskännliga sirenljudet från Ecto 1, såklart!

¤ ¤ ¤

JoJo Rabbit (2019)

Tioåriga Jojo har en låtsaskompis, som han resonerar med, argumenterar med, och söker mod hos då han är rädd och känner sig ensam… Men när det en dag blir riktig kris hemma så är han och låtsaskompisen inte överens om hur det hela ska lösas.
Låter ju inte helt konstigt eller hur?

Men Jojo Rabbit utspelar sig i NaziTyskland år 1944, och Jojos låtsaskompis är en tioårings version av Adolf Hitler.

Favoritbiten: Hela upplägget, och hur trailern går från att vara rolig till att bli gravallvarlig, och sedan avsluta med ett gapflabb!

¤ ¤ ¤

Jumanji – Welcome to the jungle (2017)

En trailer som var så inåthelvete rolig, att jag motvilligt gick och såg filmen – för det fanns ju inte en chans i h-vete att filmen överlag skulle vara så rolig.
Allt det roliga var såklart komprimerat till en 2 minuter och 45 sekunder lång trailer, och det roliga man fick se där var allt det roliga i hela filmen.
Jag vet nog hur det funkar….

Men saken är den, att jag vet inte ett skit!

Favoritbiten: ALLT!

PS. Den här inleder med en ”trailer för trailern”, vilket är en idiotisk liten grej som jag hoppas dör ut snabbt!

¤ ¤ ¤

Jumanji – The Next Level (2019)

Nej, uppföljaren var inte lika bra som sin föregångare… Men den var ändock förbannat underhållande – och trailern mångdubbelt så!

Favoritbiten: Precis på slutet, när Kevin Hart är övertygad om att Dwayne Johnson håller på att få en hjärtattack.

PS. Även denna har en ”trailer för trailern”… SÅÅÅ idiotiskt!

¤ ¤ ¤

The Batman (2021)

Man skulle ju kunna tycka att intresset efter nya filmer om Batman skulle bli mättat någon jävla gång…. Men tydligen inte.
-Inte ens hos mig!

Den här har en ny skådespelare bakom masken; Robert Pattinson, och den verkar överlag vara sådär härligt mörk och otäck.
-Trailern ger sköna Se7en-vibbar!

Det hjälper såklart att den är satt till Nirvanas melankoliska låt Someting In The Way.

Favoritbiten: Den där lilla sekvensen när man är övertygad om att han ska säga ”I’m Batman!”, men istället säger……..

¤ ¤ ¤

No Time To Die (2020)

Det finns nästan inget… INGET …som skulle kunna hålla mig från att se en ny James Bond-film på bio. Varken benbrott, Corona eller ens en dålig trailer kan avskräcka!

Den här trailern (den andra hittills släppta) är dock långt ifrån dålig, utan öser på utan uppehåll i 2 minuter och 35 sekunder.

Favoritbiten: Att den så flitigt använder Bond-temat! Så upp med volymen!

¤ ¤ ¤

Det var allt!

The Goonies (1985) – en nostalgitripp!

Igår var jag på bio och såg The Goonies (1985).
Filmstaden visar med jämna mellanrum gamla klassiker, och betydligt oftare just nu, då mer eller mindre alla stora filmpremiärer skjutits på framtiden.
The Goonies, som i år fyller 35 år(!!!), gick i fyra föreställningar.
Igår var den sista av dem – och jag passade på att vara där.

Jag har aldrig sett den på bio tidigare, men har däremot sett den på VHS och DVD så många gånger att jag kan den utantill! Den står givetvis här hemma i hyllan.
Men varför – kan jag tänka mig att någon undrar – slösa pengar på en biobiljett för att se en film som du lika gärna kan hämta i rummet bredvid och köra på storbildstv’n hemma. Det MÅSTE ju vara i stort sett samma sak?!
Men nej, det är det faktiskt inte. Bio har en annan intensitet, och jag är mer fokuserad då jag ser film på bio. Dessutom är det fantastiskt kul att se filmer jag är uppväxt med på stor bioduk. Detaljerna man uppfattar är otroliga!

Jag fick en oerhörd lust att göra ett sånt där idiotpassionerat inlägg om den här filmen, och till ingen annans nöje än mitt eget så ska jag nu göra det!

MEN…
Innan jag helt ohämmat börjar strosa runt i den rosaskimrande minneslunden – där allt från ”förr i tidn” är utan vare sig fel eller brister – så inleder jag med detta:

The Goonies är långt ifrån perfekt.
Den var säkert det då jag först såg den, någon gång under andra halvan av 80-talet, men den har massor av saker som jag idag får lov att försöka vifta bort (med mer eller mindre lyckat resultat) för att behålla den i det där valvet där alla juveler från uppväxten förvaras.
Det lättaste att ignorera är allt skrikande – för det skriks en hel del i den här filmen.
Säkert 50% av all dialog mellan Mikey, Data, Mouth och Chunk sker på den övre decibelskalan…
Det svåraste att ignorera är tjockisskämten (vilka jag vet att jag bara skrattade halvhjärtat åt redan då det begav sig). Men man tappar liksom räkningen på hur många av Chunks repliker som handlar om att han är hungrig, eller hur många gånger hans så kallade kompisar driver med honom genom att peta precis där det gör ont…
Däremellan finns allt från filmens bitvisa ”damsel in distress”, den överdrivet dramatiska och stereotypa cheerleadertjejen, till filmens andra set elakingar – rikemansfamiljen Perkins – som är så endimensionella att de skulle kunnat vara skurkar i en Bamsetidning.

Med det sagt (och ja, jag SER att ni nickar medhållande!), have a fucking heart!
Det är en 35 år gammal film gjord för barn och ungdomar! Har ni någonsin funderat över vad för sorts underhållning för barn och ungdomar som Sverige producerade 1985? Nej, jag trodde väl inte det heller!

TheGoonies_7

. . . . . . . . . . . . .

En av mina absoluta favoritgrejer med den här filmen är hur den bara kliver rätt in i storyn, utan någon uppbyggnad eller försiktig introduktion av karaktärerna.

Den allra första scenen är en mini-fängelserymning. Jake Fratelli fejkar sitt eget självmord genom hängning, klubbar ner polisen och flyr ut till en bil där hans bror Francis och deras mamma väntar på honom. Då Jake kastat sig in i bilen och Francis satt eld på uppfarten så gasar mamma Fratelli iväg genom staden – med polisen hack i häl!
Allt det här efter mindre än tre minuters speltid.
Under biljakten introduceras vi till Mouth, Data, Chunk, Andi och Steph (alla görandes något övertydligt karaktäristiskt för just dem).
Det är enkelt, snabbt avklarat och ger precis så mycket information man behöver.

Jag ska inte bena upp hela filmen här, utan tänkte mer bara skriva om de saker jag verkligen gillar med The Goonies.

Jag älskar utseendet, topografin, på The Goon Docks – vilket är där de flesta av filmens hjältar bor. Idel suterränghus placerade utefter de branta kullarna, med branta asfaltvägar som slingrar sig från kvarter till kvarter – nedför vilka våra hjältar susar på sina cyklar i filmens första del. Det är vackert, och man förstår motviljan till att flytta därifrån… Och det är alltså denna stadsdel – alla 51 hus – som rikemansfamiljen Perkins ska köpa och riva för att bygga en golfbana… (Man skulle förstås kunna fråga sig på vilket sätt en så pass kuperad stadsdel som The Goon Docks är ett lämpligt val som bas för bygget av en golfbana – men jag tycker vi kan lämna det åsido).

TheGoonies_the Goon Docks

TheGoonies_6

Apropå familjen Perkins (som är filmens andra set skurkar) så är filmens huvudskurkar, familjen Fratelli, en av de största sporrarna att se den här filmen, för någon som aldrig sett den tidigare.
De är det perfekta exemplet på karikatyrer med djup och personlighet! Bara för att de vid första anblick ser ut att vara plockade rakt ur valfritt avsnitt av Scooby-Doo, så betyder det inte att det inte finns mer där att hämta.
Bröderna Jake och Francis spelas av Robert Davi och Joe Pantoliano, och samspelet dem emellan är helt fantastiskt! De är verkligen två bröder som träter, slåss och bråkar, ända upp – men inte riktigt över gränsen – till att ha ihjäl varandra.

Francis tar en pizzabit ur en kartong.
Jake: ”Ma, he’s eating my peperoni.”
Francis: ”You want your peperoni? Here!” (kastar en pizzabit i ansiktet på Jake)
Jake: ”Come on, let’s kill each other over the peperoni!”
Bägge drar vapen
Mama: ”Jake, stop it!”
Jake: ”You always takes his side, ma. You always liked him better than me.”
Mama: ”That’s right!” (ger Jake en örfil)

Mama Fratelli, som spelas av Anne Ramsey (1929-1988), är PERFEKT som den vresiga, tatuerade gamla mamman, som alltid tar parti för familjens minsting!
Jag har inga problem att föreställa mig henne leda ett brottssyndikat i unga år.

TheGoonies_4

På motsatt sida av skalan finns två andra bröder.
Mikey och Brandon Walsh (Sean Astin och Josh Brolin).
Även de träter, slåss och bråkar, men man kan tydligt se att gränsen inte är på samma ställe. De är som Fratellibrödernas motpol, och samspelet mellan Astin och Brolin är ytterligare en sak jag verkligen gillar med The Goonies.
Hur mycket Brandon än driver med och hånar sin bror så finns det minst lika många scener som visar att han verkligen bryr sig – och om man ska ta tolkningarna lite längre så känns det som att Brandon är Mikeys ersättning för vad som verkar vara en disträ och mentalt – om än ej fysiskt – frånvarande pappa.

En av de saker som gör att man märker att The Goonies är en äldre film, är att den inte drar sig för att bli allvarlig… Kanske inte jätteofta, men många gånger helt utan någon som helst förvarning!
Som den korta scenen efter att pappa Perkins varit och lämnat papper till familjen Walsh som ska läsas och skrivas under.
Brandon tar emot dem och Mikey frågar ”Brand, what is that?”
”It’s dads business.”
”But what is it?”
”I told you, it’s dads business!”
Faktumet att de har mindre än en vecka kvar i sitt hus innan de tvingas ut och det ska rivas blir otroligt påtagligt, och när alla går in från verandan så står Mikey kvar och tittar ut över alla hus….över sin hemstad.
Brandon kommer ut på verandan och går mot honom.
”Mikey…”
Varpå Mikey faller in i sin brors stora famn.

TheGoonies_hugging

När de där plötsliga vändningarna blir som allra mest kännbara är dock då de sker med en karaktär man inte förväntar sig det ifrån.
Som i scenen då gänget först tror att de hittat piratskatten… (jag förutsätter helt enkelt att alla som läser det här vet vad den här filmen handlar om) …men det visar sig vara en önskebrunn, där folk under årtionden kastat ner småmynt.
Det är lätt att tänka ‘pengar som pengar – det är ju precis det här de behöver för att rädda sina hus!’, ända tills Steph (Martha Plimpton) säger ”You can’t do this, guys. This is somebody elses wishes. These are somebody elses dreams!”
Varpå Mouth (Corey Feldman), en karaktär som dittills mest utmärkt sig som en kaxig liten skit som aldrig tar något på allvar och aldrig kan vara tyst, håller upp ett mynt och med ett ansikte fullt av förakt och bitterhet säger ”Yeah, but you know what. This one. This one right here. This was MY dream, MY wish. And it didn’t come true… So I’m taking it back. I’m taking them all back!”
Det är första – och egentligen enda – gången man ser att även han påverkas av faktumet att hans hem ska rivas och han kommer tvingas flytta.
Mitt hjärta går lite sönder varje gång jag ser den där scenen.

TheGoonies_my dream

När gänget äntligen kommer fram till piratskatten får Mikey en kort stund ensam i rummet med skatten, varpå han har en envägskommunikation med One Eyed Willy, skelettet med ögonlappen vid bordets huvudända – omgiven av sin avrättade besättning. Han utnämner honom stillsamt till ”The First Goonie”.
När resten av gänget kommer in så presenterar han dem för Willy…..och sedan börjar de stoppa på sig av allt bling-bling på bordet. Men när Data sträcker sig efter guldmynt i en vågskål så stoppar Mikey honom.
”Except that…”
”Why?”
”Because those are Willy’s…”
I vad som sedan absolut är filmens mest perfekta ögonblick så sväller musiken upp medan kameran perfekt ramar in dödskallen med ögonlappen. Han är blickstill, men man skulle kunna svära på att han nickar uppskattande.
-Mitt tidigare trasiga hjärta limmas ihop.

TheGoonies_One Eyed Willy

Mikeys instinkt att lämna kvar just de mynten visar sig såklart vara helt korrekt, då Mama Fratelli senare är i samma rum, och helt utan ceremonier säger ”Thank you, Mr Willy. You’ve made my day.”
Sedan sträcker hon sig efter samma guldmynt, och när hon lyfter dem så startas en kedjereaktion som lyfter ankaret, raserar grottans öppning och skickar skeppet ut mot horisonten.

Vilket leder till den sista punkten här: Musiken!
Det är en hel del musik i The Goonies, och den sveper från sentimental till äventyrlig, men den får sällan någon större uppmärksamhet.
Det kan vara att filmen i sig är ganska så väsnig, och att man därför kanske distraheras från att faktiskt höra musiken… Men om man bestämmer sig för att försöka fokusera på den, så är det riktigt bra musik! Givetvis inget svepande mästerverk à la Howard Shore’s The Lord Of The Rings, men för ändamålet så har Dave Grusin skapat den perfekta musiken för en barn-och ungdomsinriktad äventyrsfilm.
Och för alla historier som vidare skulle kunna berättas om de 8 personerna som ingår i gänget vid filmens slutögonblick, så sätter musik-crescendot precis innan sluttexten en ordentlig punkt för allt vad uppföljare heter!

The Goonies får 10 av 10 på nostalgiskalan!

Greenland (2020)

Sent igårkväll, efter att vi kommit hem från biovisningen av naturkatastrof-filmen ‘Greenland’ (2020), började jag fundera över hur många såna här filmer jag sett egentligen…

Ett snabbt scrollande i appen My Movies gjorde i alla fall gällande att jag inte har särskilt många sådana här filmer i samlingen i alla fall.
Tre stycken, beroende på hur man räknar.

‘Dante’s Peak’ (1997) och ‘Twister’ (1996) är vad jag skulle kalla för ”naturkatastroffilm light”. De handlar om solklara naturkatastrof-event (i just dessa specifika fall vulkanutbrott respektive tornados), men det är inget som direkt hotar hela jordens befolkning.
Chris Nolans ‘Insterstellar’ (2014) är absolut en film om världsomspännande utrotning, så även om det är den mest introverta och lågmälda naturkatastroffilmen av alla på hela denna (kommande) lista, så räknas den!
Och just eftersom den faktiskt räknas, så har ingen annan naturkatastroffilm ens en chans att knipa förstaplatsen – om jag vore benägen att rangordna dem.
-Vilket jag inte är.

I filmen ‘The Day After Tomorrow’ (2004) hotas jorden av översvämning följt av total nedfrysning.
I lightkatastroffilmen ‘Volcano’ (1997) är det en plötslig uppkomst av en vulkan mitt i Los Angeles som orsakar förödelse.
I karbonkopiorna ‘Deep Impact’ och ‘Armageddon’ (bägge från 1998) handlar det om gigantiska asteroider som hotar utplåna vår planet.
I ‘San Andreas’ (2015) är det jordbävningar.
I ‘Into The Storm’ (2014) är det tornados (igen).
I ‘The Core’ (2003) riskerar jorden att dö då dess magmakärna slutar fungera.
I ‘Knowing’ (2009) hotas jorden av soleruptioner (”solar flares”).
I ‘2012’ (2009) är det i stort sett alla naturkatastrofer samtidigt.
I ‘Geostorm’ (2017) är det allt samtidigt en gång till – denna gång orsakat av våra försök att bestämma vad det ska vara för väder.

Det finns fler.
Många, många, MÅNGA fler.
Men det är dessa jag – off the top of my head – kan komma ihåg att jag sett.

(OBS! Skulle man räkna rymdinvasion som en ”naturkatastrof” – vilket jag INTE tänker göra – så kan listan utan tvekan dubblas, om inte tripplas!)

Nåväl, till gårdagens event sålunda.

I ‘Greenland’ drabbas jorden av massor av nedfall från en gigantisk komet. Allt från ”småstenar” som i värsta fall kan ha ihjäl 4-5 personer, till gigantiska berg av kometsvans som utplånar hela städer.
Givetvis räknar klockan ner till nedslaget av det som kallas ”planetdödaren”, ett block som mäter 14km i diameter, och som förutspås döda 75% av allt liv.

Vi får följa en familj (John & Allison Garrity samt deras son Nathan) och deras vedermödor att överleva upptakten till katastrofen.

Mer handlingsbeskrivning än så krävs inte.
Det är ingen banbrytande film. Det finns som sagt en UPPSJÖ liknande filmer.
Så det enda sättet för en sån här film att lyckas sticka ut är genom spänning och skådespeleri (och i viss mån även effekter, men det är mer en fråga om att dåliga sådana stjälper den, medan bra sådana mol allena inte kan rädda den).

Så, spänningen då.
Den ÄR spännande. Faktiskt en av de mer spännande naturkatastroffilmer jag sett på många år… Men det är de mänskliga elementen och interaktionerna som gör den spännande – inte hotet om utrotning.
Det är scener som den då Allison och Nathan är inne i ett raserat och halvplundrat apotek för att hitta diabetesmedicin, och hon konfronteras av ett våldsamt och beväpnat gäng, som gör den spännande!
Eller den korta sekvensen då en kvinna försöker få familjen Garrity att ta med hennes spädbarn till den eventuella evakuering de blivit utvalda till, och helt sonika placerar sig själv med barnet i famnen framför deras bil och vägrar flytta sig… Det känns påtagligt och verkligt.
Att ge Nathan diabetes och ha jakten efter insulin som ett återkommande moment är ett genidrag, då det grundar filmen i ett faktiskt problem som skulle uppkomma om allt plötsligt går åt helvete!
Det är sålunda allt våld och all egoism som flammar upp då katastrofen är ett faktum som är obehaglig och vrider upp spänningsnivån ytterligare, medan själva hotet om utplåning drunknar i mängden andra filmers liknande event.

Skådespeleriet är på topp!
Gerard Butler har jag alltid gillat, och han är bra som den beskyddande familjefadern, men här får han får se sig slagen på fingrarna av resterande familjemedlemmar; Morena Baccarin (som det tog en stund för mig att känna igen från TV-serien ‘Firefly’, 2002) är minst lika bra, om inte strået vassare – men det är 7 år gamla Roger Dale Floyd, i rollen som sonen Nathan, som golvar övriga skådespelare i den här filmen.
Fantastisk insats, i synnerhet med tanke på hans ringa ålder.
Sedan bör även Scott Glenns korta insats nämnas, särskilt då några av hans scener var de som verkligen vred på känslokranen!

Effekterna är fantastiska… Såklart.
Men i en katastroffilm anno 2020 så räknar jag inte med mindre än fantastiska effekter, så det får räcka om dem!

Filmen var strax över 2 timmar lång, och den KÄNDES precis så lång…
Det fanns åtminstone ett par scener som jag upplevde som överflödiga, och minst ett parti som skulle kunnat kortas ner – eller tas bort helt, hur spännande det än var.
Jag har åsikter om slutet, men det är svårt att vädra dem utan att förstöra något. Jag kan däremot säga att om det var JAG som gjort denna film, så hade jag avslutat den 5-10 minuter tidigare, och lämnat upplösningen åt fantasin.
Men i Hollywood sker sådana slut bara en gång varje blå måne, så det är inte förvånande att ‘Greenland’ slutar som den gör – med en liten suck och en axelryckning från min sida.

Spännande, välspelat, välgjort….
Men inget nytt under solen.

6 av 10

 

Unhinged (2020)

 

Det är inte helt konstigt att ställa sig frågan ifall vi egentligen behöver en film om stress och road rage idag, när det nästan inte finns en enda människa som inte är- eller någon gång varit stressad bortom all sans, och i ett samhälle där man helt på egen risk säger ifrån när någon beter sig illa – möjligheten att man blir utskälld eller misshandlad är antagligen större än att personen slutar bete sig illa.
Sannolikheten att man får en ursäkt är lika med noll.

Men enligt en intervju med Russel Crowe, som spelar filmens namnlöse antagonist (i texten endast listad som ”the man”), så var det just parallellen med samtiden som fick honom att ta den otäcka rollen i den här filmen – som han initialt tackade nej till.
Och det är precis just det som gör filmens första halva sådär riktigt bra, och inte bara lite spännande och otäck som helhetsintrycket till syvende och sist blir.
Det är den där skrämmande parallellen, de där igenkännande ögonblicken, och det där besinningslösa och oförklarliga våldet mellan två totala främlingar – över något så banalt som ljudet av ett signalhorn och bristen på en ursäkt för sagda signalhornsljud.

Det är nämligen så det börjar.
Rachel (Caren Pistorius) är sen till jobbet, och vid en trafiksignal blir hon fast bakom en pickup som inte kör vid grönt ljus. Hon tutar långa ilskna signaler, och kör till sist runt honom medan hon viftar irriterat med handen åt föraren.
En minut senare, vid nästa trafikljus, kör pickupen upp bredvid henne. Den storväxta mannen bakom ratten vevar ner sin ruta och efter en kortare ordväxling ber han om ursäkt för att han inte såg det gröna ljuset, han säger att han haft en jobbig dag och att han måste ha suttit i egna tankar.
Han tycker sedan att hon kanske kunde göra detsamma – be om ursäkt för att hon tutat så infernaliskt på honom, istället för att bara komma med ett ”artighetstutande” (en ”courtesy tap” som han kallar det).
Rachel vägrar och säger att hon inte har någonting att be om ursäkt för……och det är mer eller mindre det enda som krävs för att tippa föraren i pickupen över kanten.
Han förföljer henne resten av filmen igenom, knuffar på hennes bil med sitt stora fordon, väntar på henne medan hon tankar. Såna saker.
Ju mer hon försöker komma undan eller söka hjälp, desto våldsammare blir han.

Hela scenariot med tutandet och försöket till vänlig konversation som urartar till nattsvart mörker känns skrämmande verklig.
Det är PRECIS så det är! Det känns som att var och varannan människa är precis på gränsen till att koka över nästan hela tiden, och det krävs väldigt lite för att få någons totala raseri vänt emot sig.
Så fram tills det går överstyr (kanske halva filmen in) så är det spännande, obehagligt, verklighetsnära och extremt välspelat – i synnerhet av Crowe, som definitivt skuggar sin motspelerska, Pistorius, som framstår som lite platt i jämförelse.
Crowes väsiga uttal (tungan upp i gommen) på ganska så schysst amerikansk engelska känns hotfullt redan från början, och definitivt senare, då han mullrar fram sina repliker.

MEN…
Halva filmen in så upphör realismen lika tvärt som våldet ökar.
Mannen med road rage tar den plötsligt med sig utanför bilen, och börjar ha ihjäl oskyldigt folk med sina bara händer. Allt för att ”straffa” Rachel och visa henne vad en ”bad day” verkligen är.
Ingenstans verkar det finnas några poliser, inte precis där och då i alla fall, och han har ingen som helst tvekan inför att hugga ihjäl någon inne på en restaurang, med 25 vittnen och minst fem mobilkameror på sig.
Ju längre filmen pågår, desto mer går ”the man” från att bara vara just det, en vanlig man som har en dålig dag och provocerats över bristningsgränsen, till att istället bli en ostoppbar seriemördare. Allt som fattas honom är en hockeymask…

Filmen är fortfarande spännande.
Faktiskt. Det finns viss tvekan kring vem som ska klara sig och vem som inte kommer överleva… Men med en liten spoilervarning härmed utfärdad så kan jag med stor besvikelse meddela att följande tre klichéer pliktskyldigt bockas av i tur och ordning.

  1. Den man tror ska dö, dör.
  2. Den man tror ska överleva, överlever.
  3. Det uppvisas näst intill obefintlig sorg kring de som FAKTISKT dött.

Jag har sett det här tusen gånger.
Eller, nåja. Inte tusen kanske. Men säkert 20-25 i alla fall!

Lite trist, eftersom den första halvan var så bra.
Crowe gör den dock lite sevärd ändå, eftersom hans otäcka road rage’are verkligen INTE är någon man vill få bakom sig på motorvägen!