Shazam! (2019)

Shazam är ingen ny superhjälte, utan skapades redan 1939, bara ett år efter Superman. Shazam hette då Captain Marvel, men efter många och långa slängar i stämningsrättegångar och andra tråkigheter, så kom Captain Marvel att 1972 istället heta Shazam – som är en akronym och står för de olika personer vars styrkor han besitter (Solomons vishet, Hercules styrka, Atlas uthållighet, Zeus kraft, Akilles mod, Mercurys hastighet).
Detta är inte något som är nytt för insatta serienördar, men för mig – som är en helt annan sorts nörd – var det nytt! Jag hade aldrig hört talas om Shazam innan jag såg trailern för den här filmen.

shazam4

I filmen Shazam! väljs Billy Batson ut av den döende Shazam, som arvtagare till hans krafter. Hans uppgift blir att vakta de sju dödssynderna så att de inte slipper lös ut i världen… När Billy säger “SHAZAM” förvandlas han i ett slag till en två meter lång, superstark kille i röd spandex. Han kan röra sig med blixtens hastighet, skjuta elektricitet genom händerna och lyfta bilar utan att ens börja svettas……..vilket givetvis är toppen för Billy – som är 14 år gammal!

Det finns såklart mer i denna story. Fosterfamiljen Billy bor i till exempel, en superskurk (som det alltid bör finnas i superhjältefilmer) och jakten på en förlorad mamma.
Men filmens behållning ligger i alla Big (1988) och The Greatest American Hero (1981) liknande inslagen, då en fjortonåring har getts superkrafter, och sedan försöker lära sig hantera dem.

shazam2

Känner man viss mättnad på tunga, allvarsamma domedagsprofetior i superhjältefilmer (ja, Black Panther, Avengers, Man of Steel – jag tittar åt erat håll), så är Shazam! botemedlet!
För trots att världen även i denna film ska vara “i fara” och allt vad det nu är, så känns det som att fokusen inte ligger på det, och det känns aldrig riktigt som att det är på allvar. Eller rättare sagt, filmen är sedd ur en fjortonårings perspektiv, snarare än ett vuxenperspektiv….
-Skolgårdsmobbing är betydligt mer aktuellt än världens undergång.
-En av de största fördelarna med att ha superhjältekrafter är att man kan få gratis godis då man stoppar ett väpnat rån i snabbköpet.
-Elektricitet som plötsligt skjuter ut ur fingrarna används med fördel till att ladda folks mobiltelefoner.
…Typ så.

shazam1

Zachary Levy är helt perfekt i rollen som en vuxen 14-åring, och humorn ligger på en tacknämligt avslappnad nivå, med små allvarsamma inslag då Billy letar efter sin mamma, som han kom bort ifrån då han var 2-3 år.
Levy backas upp av Asher Angel (som spelar Shazam då han är Billy Batson) och Jack Dylan Grazer (mest känd som Eddie Kaspbrak i It, 2017).
Som filmens elaking gör regular-bad-guy Mark Strong en standardinsats.

Shazam! är den där sköna rullen som suddar bort veckans problem, får en att skratta hjärtligt och nästan omedelbums frammanar en lust att äta popcorn!

shazam3

 

Advertisements

Us (2019)

Det släpptes en trailer till filmen Us (2019) i slutet av december förra året, och den tog snabbt över YouTube……även om jag lyckades missa det just då.
Det är dock 2018 års bästa trailer, det är det ingen tvekan om (och på många av YouTube-kanaler så lyder samstämmiga röster).
Jag har inga problem med grisiga effekter i filmer, så trailers som är “äckliga” har oftast* ingen jättestor effekt på mig.
Men den här var inte äcklig, den var OBEHAGLIG! Väldigt obehaglig!!
(* – trailern till remaken av Evil Dead (2013) är undantaget)

Jag kommer nu göra något jag inte brukar göra…
Jag kommer spoila filmen!
Det finns nämligen inget annat sätt för mig att skriva om detta – och varför jag tyckte att filmen, som getts en sådan fantastisk trailer, var en sådan stor besvikelse.
Så; härmed utfärdas en med råge befogad SPOILERVARNING!

Amerikanska filmer lider i stor utsträckning av “Exposition Disorder”. Ett okuvligt begär att förklara allt för sin publik… Detta kanske beror på att den generella amerikanska publiken vill ha det så. Färdigförpackat, lättförståeligt, lineärt.
Men vissa saker mår bättre av att INTE förklaras. Det ÄR ok att lämna ihoppusslandet till åskådaren. Har man tur kan man till och med få fram en mångfacetterad historia på det sättet – även om det man skrivit ihop kanske aldrig ens var en sådan från början.
Alla bygger nämligen inte pussel på samma sätt, och trots att bitarna är likadana kan slutresultatet bli olika för olika människor.
Men, som sagt, i många fall – de flesta fall – litar inte amerikanska filmer på sin amerikanska publik, utan vill leda dem hela vägen fram till slutet.

I filmen Us presenteras man för en familj som i stort verkar ha det ganska bra. En natt får de besök av sina egna – minst sagt störda – dubbelgångare, och ganska snabbt står det klart att dubbelgångarna vill ha ihjäl dem.
Det är handlingen – i ett pyttelitet nötskal.
Är det bara tänkt att filmen ska vara ett experiment i skräck och terror så räcker det faktiskt… Man kan bygga en ganska schysst film enbart på den tunna lilla storyn!

us_6

But wait, there’s more…
Familjens mamma, Adelaide (en riktigt imponerande Lupita Nyong’o) har som barn gått vilse på ett tivoli nere på strandpromenaden, tagit sig in i ett spöklikt sorts spegelhus och där inne stött på sin dubbelgångare – och sedan den dagen har hon inte riktigt varit sig själv. Hon har konstant känslan av att dubbelgångaren kommer komma tillbaka och göra något fruktansvärt, och den känslan ökar såklart i intensitet när övriga familjen insisterar på att de åker till stranden en dag (ja, samma strand där hon gick vilse).

But wait, there’s more…
En text i filmens inledning talar om för oss att det finns hundratals mil av bortglömda tunnlar under hela USA, som ingen längre känner till eller vet syftet kring.

But wait, there’s more…
Någon myndighet har vid något tillfälle för länge sedan kommit på hur man klonar människor, och har sedan av någon anledning gjort kloner av miljontals amerikaner – mentalt trasiga kloner som helt verkar sakna förmåga att tänka själva, och som dessutom är bundna till att göra samma saker som sina original.
Alla dessa kloner har hållits taffligt inlåsta (av vad det nu kan tänkas vara för myndighet) nere i de underjordiska tunnlarna, där de lallar runt som zombies, görandes samma rörelser som sina original ovan jord.
Om originalet träffar någon och blir förälskad så är klonen tvingad att vara tillsammans med klonmotsvarigheten till förälskelsen…. Och det enda alla kloner får att äta är rått kaninkött, från de tusentals kaniner som sitter i varsin alldeles för liten bur nere i den underjordiska gångarna.
Nej, jag hittar verkligen inte på detta!

us_3

But wait, there’s more…
Filmen har en twist – som jag i ärlighetens namn inte brydde mig så mycket om då den väl blev uppenbar. Då Adelaide irrade sig in i det där spegelhuset och stötte på sin klon, så drog klonen ner henne i underjorden, kedjade fast henne där bland de andra klonerna och gick sedan upp för att ta hennes plats ovan jord.
Så den vuxna Adelaide, som har en man och två barn, är alltså egentligen klonen…
Nere i underjorden har originalet planerat sin hämnd i tjugo år, och organiserat en sorts revolt!
Alla klonerna kommer upp samma natt, för att med varsin gigantisk sax ha ihjäl sitt original, och därmed bli fria.
Alla klonerna ska sedan ställa sig hand i hand i ett i ett långt led, från kust till kust, genom hela USA….
Nej, jag hittar fortfarande inte på detta.

Några av märkligheterna i allt detta:
-Ibland är klonerna tvingade att kopiera sina original, ned till minsta rörelse (ett av originalen har till och med ihjäl sin klon genom att ta några steg baklänges, varpå klonen tvingas göra samma sak och kliver rätt in i brinnande bensin).
Men ibland tycks denna regel inte gälla…

-Klonerna verkar bara kunna döda sina egna original, och det dras till och med till en sådan spets att en av dem i frustration rispar sig själv i ansiktet med sin sax då hon inte kan döda en annans original.
Men vid minst ett tillfälle hugger en klon en annans original i låret eller magen med saxen…och förutsatt att klonen inte är kirurg och vet precis var hon ska hugga, så känns det som att den regeln inte riktigt verkar gälla heller.

-Adelaide visar sig ju som sagt vara klonen, och hennes klon visar sig vara originalet…så varför, kan man fråga sig, förklarar klonen varifrån de alla kommer och hur de lever nere i underjorden för sin motpart, då hon ju måste vara väldigt medveten om att motparten mycket väl känner till allt detta?
VI vet det ju såklart inte just då, men när twisten (att klonen är originalet och vice versa) väl stod klar så var onödigheten i den otäcka scenen då allt blev förklarat det första jag tänkte på.

Us

I ärlighetens namn så hade jag varit helt okej med en 90 minuters nagelbitare om familjen och deras mordiska kloner, instängda i huset tillsammans, där de ena vill döda de andra, och de måste försvara sig från några som inte bara ser ut som dem själva – utan dessutom vet var de är och vad de tänker.
Varifrån klonerna kommer kan man lämna öppet, likaså varför de är där.
Hellre det är att komma med någon halvbakad röra om regeringsexperiment, revolter och fan-vet-vad.

Och bara för sakens skull:
Jag vet att det finns symbolik i en massa saker i alla möjliga filmer. Det behöver inte nödvändigtvis vara exakt det som visas på skärmen som är det som menas. Men om jag ser en film, och sedan måste Googla fram symboliken i minst häften av sakerna i den för att den inte ska kännas som slöseri med tid och pengar – då har man misslyckats med framförandet av sitt budskap.
Kaniner symboliserar till exempel ibland “återfödande”, och de används ofta som försöksdjur….så där har vi det. Men i filmen så äter klonerna råa kaniner…som lever i trånga burar. Uppfödda och matade under många årtionden av……….vem???
Googlar man “Us explained” så får man en uppsjö olika resultat som alla försöker förklara vad fan filmen egentligen handlar om – några av dem till och med från filmskaparen själv, Jordan Peele.
Vad han än ämnat framföra, så har det uppenbarligen inte funkat särskilt bra.

Filmen var ganska snygg, den hade bra musik (I Got Five On It med Luniz från 1995 kommer nu för alltid vara obehaglig att lyssna på) och den har bra skådespelare…….
Men nej, i det här fallet tycker jag att man kan se trailern ett par-tre gånger till. Njuta av det sparsmakade upplägget, och sedan skippa helt att se filmen!

us_1

Stan & Ollie (2018)

stanandollie4

Jag ska inte leka supercineast och säga att jag alltid varit ett stort fan av Helan & Halvan, eller att jag sett massor av deras filmer…..eller ens någon till fullo.
Det kan hända att jag faktiskt sett några av deras äldre kortfilmer, de där som egentligen bara är avancerade sketcher i filmformat.
Men jag vet vilka de är, och deras plats i filmuniversum har, för mig, varit lite av ett mysterium. Deras genregrannar, Buster Keaton och Charlie Chaplin, var superstjärnor och den filmakrobatik och – i Chaplins fall – spelfilmsinlägg i samhällsdebatten som de producerade satte dem på världskartan på ett sätt som gjorde att man “kände” dem, och på sätt och vis visste en massa saker om dem (sanningar och/eller felaktigheter).
Men för mig så var Stan Laurel och Oliver Hardy bara där, konstant spelandes två egentitulerade figurer med grovt utmejslade karaktärsdrag. Som en parentes i filmhistorien – en VIKTIG parentes, men en parentes nonetheless.

Filmen gör inte mycket för att skingra alla frågor man kan ha haft kring deras ursprung, eller hur de kom att arbeta tillsammans, eller hur de blev så populära som de blev.
Fokus ligger på slutet, inte början – eller ens mitten.
Den inleds på toppen av deras karriär, fastställer ganska snabbt att de – eller snarare mestadels Stan Laurel – känner sig utnyttjad av filmindustrin, och att de vill omförhandla sina usla kontrakt. Detta slår in en kil mellan dem, då den mindre självsäkre Oliver Hardy inte vill “gunga båten”, och han känner sig bunden av sitt kontrakt.

Där hoppar filmen sedan raskt 15 år fram i tiden, och följer dem sedan genom deras återförening och sista tid tillsammans som komedi-duo.

stanandollie1

Filmen Stan & Ollie står och faller med sina två huvudrollsinnehavare, John C Reilly och Steve Coogan. Hade de två inte fungerat ihop, eller inte varit trovärdiga som Stan och Ollie så hade filmens andra många fantastiska kvalitéer inte spelat någon som helst roll…
Jag har oftast varit lite “on the fence” när det gäller Reilly, mestadels för att han ofta spelat i filmer som jag inte gillar….alls!
Men han har även gjort vissa andra filmer, som är mer min kopp med te.
Hade jag inte vetat innan att han skulle spela Ollie, och hade hans namn inte dykt upp på skärmen i början av filmen, så hade jag på fullaste allvar sett hela den här filmen utan att känna igen honom. Givetvis inte på utseendet (makeup-teamet har gjort ett sanslöst jobb med att förverkliga makeupdesignern Mark Couliers vision), men inte heller på sättet, rösten, små quirks. Ingenting. Han är helt sammansmält med Oliver Hardy.
Jag kommer inte skriva något nämnvärt om Steve Coogan som Stan Laurel, mest för att det är ett faktum att Steve Coogan är otrolig, och inte behöver en enda rad skrivet för att bekräfta det.

stanandollie2
John C Reilly (Ollie) och Steve Coogan (Stan).

Medan det är intressant att se slitningarna mellan de två, och motsättningarna mellan deras fruar, det falska förhållandet till turnémanagern och deras personliga förhållande till sina respektive laster, så är det i scenframträdandena som den här filmen lever upp!
Inledningsvis lite trevande – jag satt verkligen och ursäktade dem för mig själv. “Ja, det var väl sånt här man skrattade åt på den tiden”, typ så.
Men efterhand utan att den ursäkten behövdes. Deras komiska tajming är oslagbar, och då de är som bäst är de genialiska!

Den här filmens handling hade gärna fått starta tidigare. Mycket tidigare!
Jag hade gärna sett hur allt började, sedan kulmen, uppbrottet, återföreningen och avslutet. Den hade kunnat vara säkert 45 minuter längre och jag hade inte tröttnat.

Jag är alltid fascinerad av så kallade “period pieces”, filmer som ska utspela sig i en annan era. Fascinerad av detaljerna! Omgivningar, bilar, kläder, gator och butiker. Det är helt bedövande att tänka sig den mängd ansträngning som måste krävts för att skapa allt detta och hålla det tidstypiskt – för att fasaden inte ska rämna!
Men ansträngning har skett, och fascinerande är det!

Stan & Ollie är definitivt sevärd, om inte för något annat så för att se Steve Coogan och John C Reilly göra två RIKTIGT bra rollprestationer!

stanandollie3
Oliver Hardy
, 1892 – 1957.

Stan Laurel, 1890 – 1965.

100% film…

Jag har haft den här bloggen i över 13 år nu.
På senare tid – i flera år om man ska vara helt ärlig – så har den mest suttit här och samlat damm.
Den enda gång jag skrivit något har varit då jag recenserat någon film, eller skrivit något annat filmrelaterat.

När jag under den senaste månaden läst igenom en massa gamla inlägg så är det just filminläggen som fortfarande känns läsvärda. Hälften av alla inlägg är bara värdelöst skit, och hälften av de som är kvar är – ofta – deprimerande och självutlämnande (inte på ett sätt jag har problem med, men på ett sätt som ofta känns som att det inte kan ha varit relevant för någon annan än mig själv).

SÅ…
Jag har bestämt mig för att fokusera den här bloggen, såväl framöver som i efterhand.
Allt som inte är 100% filmrelaterat kommer undan för undan att tas bort (inklusive det här inlägget), och vad än för inlägg som göres framöver kommer enbart handla om film.
Kanske kan det hjälpa till att väcka skrivlusten igen.
Jag hoppas det, för jag saknar den.

Nu ska jag börja rensa här!
Det lär ta flera veckor…
-See ya!

Mandy (2018)

Jag tänker inleda detta med en liten disclaimer:
Jag är den första att erkänna att jag INTE är smartare än alla andra, att jag inte vet mer än gemene man, och att jag inte har någon sorts inside information….när det gäller nästan vad som helst faktiskt!
MEN! …jag har sett en JÄVLA massa film, och jag har därför idag en hel massa erfarenheter att gräva bland då jag ser filmer. Saker jag sett tidigare får mig, enkelt uttryckt, att se saker jag ser idag på ett annorlunda sätt än de som, låt säga inte sett lika mycket film som jag gjort.
Nog om det…

Mandy, då. En kritikerrosad ny film med Nicholas Cage i en paradroll. Den kallas för “Bewitching!”, “Stunning!”, “Outstanding!” och “Sublime!”, och inte bara av recensenter som representerar dussinkällor, utan sådana jag faktiskt tar på allvar, som Total Film till exempel.
Jag vet inte mycket om bakgrunden till Mandy, huruvida den baseras på en grafisk novell eller en bok, eller om den är ett originalverk. Jag har ingen aning om ifall den gått på en massa filmfestivaler eller ej (men jag skulle definitivt tro att den gjort det, den luktar filmfestival lång väg!).
Vad jag däremot vet är att den här filmen inte är så smart som den tror att den är…

mandy nic cage

Om jag skulle beskriva filmen, i korthet, så låter det nämligen såhär:
Historien har tre samlingar personer.
1) En man och hans flickvän, som bor i ett avskilt hus mitt ute i skogen. Mannen jobbar som skogsröjare, flickvännen jobbar i den lokala butiken, tecknar, läser böcker och har märkliga visioner.
2) En popsångare som blivit refuserad av ett skivbolag och under den efterföljande depressionen insett att han är guds sändebud och är värd ALLT han vill ha och allt han åtrår, så han har startat en liten men sjukligt fanatisk religiös sekt.
3) Ett motorcykelgäng fyllt av allehanda psykopatiska, maskförsedda galningar, som en gång i tiden langade LSD åt en knarkkung, men efter att ha fått i sig en dålig sats droger är de numera dreglande, mordiska blodsdrickare* på heltid. (* – ja, på riktigt)

Handlingen, i all enkelhet, går ut på att ledaren för den religiösa sekten fått syn på skogsröjarens flickvän och bestämt sig för att han vill ha henne. Han anlitar då de mordiska motorcykelgalningarna och tillsammans med dem och sina sektmedlemmar bryter de sig in i det avskilda huset. Mannen binds fast, och den pompösa sektledaren startar en skiva med sina refuserade poplåtar, klär av sig naken och visar upp sig i all sin prakt för flickvännen – som trots att hon är drogad som fan inte kan göra annat än skratta åt honom och hans musik.
Så….de bränner henne levande, medan mannen ser på.
Av någon anledning tar de inte livet av honom utan lämnar honom bunden där i skogen, och då vet ni ju vad som händer; Han tar sig loss, beväpnar sig till tänderna och ger sig ut på en blodig hämndturné.
Det var det.
Det finns inte mer än så…
Det är som vilken annan b-film som helst, i synnerhet om man tar i beräkning de inavlade sektmedlemmarna, det läderklädda Mad Max-liknande skämtet till motorcykelgäng samt faktumet att den hämndlystne pojkvännen blir ordentligt knivhuggen ganska tidigt, men aldrig tycks känna av det hugget någon annan gång efteråt.

Så, varför har då denna film fått såna otroliga recensioner? Varför har recensenterna ens brytt sig om att se denna? Särskilt när det är så många andra filmer i samma genre som går dem helt förbi?
Jo, det är för att Mandy hittat ett sätt att lura åskådarna!
Den har hittat ett sätt att ta en b-film, med en linjär och i grund och botten trist handling och göra den till något spektakulärt och uppseendeväckande…..ish!
Det kallas att göra den till ett “konstprojekt”.
Istället för att beta av handlingen från A – Ö, så sveper Mandy lite löst fram och tillbaka, utan att visa exakt var den befinner sig när. Den förvirrar helt enkelt. Vad är dröm, vad är verklighet? Vad är viktigt vad är oviktigt?
Istället för att spela stora delar av filmen i vanlig hastighet, och accentuera vissa sektioner med slow motion, så gör Mandy tvärtom. Stora delar av filmen rör sig långsamt, och det långsamma görs ibland extra långsamt genom att förvränga rösterna, så att de låter utdragna och sega.
Istället för att utnyttja modern teknik och låta filmen för det mesta vara i fokus, så gör Mandy tvärtom och låter filmen se ut som en sunkig VHS-kopia, med blurriga kanter och alldeles för mycket färg.
Mandy utspelar sig på 80-talet, men det har ingen annan inverkan på handlingen än att man hör det på en radiosändning tidigt i filmen. Så det har ingen poäng, annat än att 80-talet just nu är SJUKT inne!
Musiken är det enda som jag kan vara opartisk kring, eftersom jag gillar musiken och valet av dess placering, men kombinerat med ovanstående så blir den ibland konstanta ljudmattan av långa utdragna toner bara en del i den taffliga illusionen.

mandy red colour

Nicholas Cage (den hämndlystne pojkvännen) får såklart spela ut och över bäst han vill i en film som denna. Det finns i grund och botten ingen nivå av överspel som är för hög, eftersom hans intensitet ska matcha det totalt urflippade utseendet på filmen.
Sektledaren, som spelas av Linus Roache, är intressant – och Roache gör honom till en figur man inte kan låta bli att hata med varenda fiber i ens kropp. Men det är svårt att släppa känslan av brutalt talangslöseri att ha honom i en film som denna.

En scen, strax innan hämndvendettan börjar, sticker ut ur mängden, och fick mig att skratta uppgivet, eftersom det kändes som att de som gjort filmen under några få minuter plötsligt glömt bort att maskera den.
Det är den då Cage, törstig efter hämnd, beger sig till en husvagn – även den mitt ute i skogen – där han knackar på och släpps in av någon som tycks känna honom. Han säger att han vill ha “The Reaper”, och mannen i husvagnen plockar då fram en armborst och säger “it’s just as when you left it” och erbjuder honom även några handgjorda pilar till den, med enda krav att han använder dem väl.
“What are you gonna use it for?”
“I’m going hunting.”
“Hunting what?”
“Jesus freaks!”
“I didn’t know they were in season.”

Hade Mandy varit detta (se dialogen ovan) så hade jag nog tyckt att den var betydligt mer underhållande, fortfarande lika tom och innehållslös, med underhållande.
Som det är nu så är det alldeles för lätt att se precis rakt igenom den, och se vad den egentligen är, och därmed få osmickrande skärpa över allt den gör för att maskera detta.

Mandy är en slasher b-film, illa maskerad till ett sorts arthouse-projekt och upplyft av kritiker som något betydligt mer än vad den faktiskt är.
Om man har svårt att ta till sig en film så KAN det vara så att man helt enkelt inte riktigt förstår den, då vissa filmer arbetar på så många nivåer samtidigt att det faktiskt ÄR förståeligt om de blir svåra att greppa ordentligt…men ibland kan det faktiskt även vara så att den där filmen man inte riktigt gillar – SUGER!

mandy poster

“I pity your wife if you think six minutes is forever.”

First things first.
Please watch this:

 

Ända sedan maj i år, då 20th Century Fox släppte en teaser för Bohemian Rhapsody, har jag varit supertänd på att se den!
Så igår var det då dags…

En film om hur bandet Queen blev Queen, och framför allt hur Freddie Mercury gick från att vara bagageplockare på Heathrow till att bli en av de största rockikonerna som någonsin existerat.

Det smartaste den där teasern gjorde var att skingra mina eventuella orosmoln kring den som skulle spela Freddie Mercury, eftersom det är en väldigt speciell roll – och ett porträtt av en person som inte bara är välkänd över hela världen, utan som dessutom funnits i livet tills för bara några få år sedan (i det stora hela – samt för att jag trots allt är hela 43 år gammal – så måste Mercurys död 1991 räknas som något som bara hände för några få år sedan).
Rami Malek gör ett fantastiskt jobb som Freddie Mercury! Redan från start så var han karaktären, istället för att bara vara “skådisen som spelar karaktären”.
Jag vet att det för det mesta inte är han som sjunger (det vore ju nästan orättvist i överkant om han kunde även det!), utan sångrösten är en sömlös mix mellan Freddie Mercurys egen röst, den kanadensiske sångaren Marc Martel samt lite Rami Malek.
Men rörelsemöstret, attityden, blickarna och käftandet med de andra bandmedlemmarna – det är bara Malek!
Och apropå de övriga bandmedlemmarna, Brian May (Gwilym Lee), Roger Taylor (Ben Hardy), John Deacon (Joe Mazello), de är alla lika fantastiskt porträtterade, även om det är lika tydligt i filmen som det såg ut att vara i verkliga livet – att Mercury var showmannen, medan de övriga var bakgrundsfigurer (om än MINST lika viktiga i skapandet av alla otroliga sånger Queen gjorde under sin karriär).
Men, nog om rolltillsättning och skådespeleri!

BR1

Det den här filmen har är HJÄRTA!
Och musik, såklart. MASSOR av musik, men framförallt hjärta!
Det gjorde ont, nästan fysiskt ont, att se hur en människa som lever för att sjunga och showa för andra inte klarar av tystnad och ensamhet, och hur någon som är så extrovert även kan vara så instängd och fångad.

Filmen är överfull med citatvänliga scener och minnesvärda ögonblick, men tre ögonblick som lever kvar starkt i mitt minne är;
1, Då Freddie klär sig anonymt (eller så anonymt han kan) och besöker en läkare för att HIV-testa sig, får det nedslående beskedet, och i sjukhuskorridoren på väg ut går förbi en utmärglad och uppenbart aidssjuk ung man, som ser honom och trots kepsen, solglasögonen och den ickekaraktäristiska jackan tycker sig känna igenom honom, men vågar inte säga något utan utbrister bara i ett svagt “aaaaaoooo”, varpå Mercury stannar upp, vänder sig lite halvt om och svarar “aaoo”.

2, Då han besöker sin föräldrar innan LiveAid-galan (feelings galore!!!).

3, Live Aid-galan! Hela härliga 20-minutersframträdandet i all sin spektakuläritet!

BR2

Det finns massor av saker som jag gillar med den här filmen!
-Som till exempel parallellen mellan den biologiska familjen och bandfamiljen, och hur familjemedlemmarna agerar sinsemellan – och hur allt inte automatiskt är förlåtet bara för att man “är en familj”.
-Hur de två som borde kunna något om musik, bandets manager John Reid och skivbolagsdirektören Ray Foster, är för styrda av pengar för att se klart, och hur bandet därför dumpar dem….till förmån för den som egentligen borde vara den som mestadels styrs av pengar, advokaten Jim “Miami” Beach, som tydligt genomgår ett sorts uppvaknande under den första av deras konserter han besöker, i egenskap av deras advokat, och till sist blir den som bryr sig mer om deras musik än någon annan utomstående person.
-Hur musiken, trots allt annat som filmen går igenom, är det som står i fokus!

Det spelar egentligen mindre roll att filmen tagit sig friheter gällande allt från tidsaspekter till personliga fakta. Filmen har förvisso fått sin välsignelse av Brian May och Roger Taylor själva (och kanske även av några andra av de verkliga människorna bakom historien, men det är dessa två jag hört i alla fall), men det åsido så är det fortfarande en fantastiskt bra och sevärd film!

Så, kortfattat då:
Gillar man Queens musik så ska man se den här filmen.
Gillar man filmer med hjärta så ska man se den här filmen.
Gillar man sådant som får känslorna att svalla så ska man se den här filmen.

Det här är en av ÅRETS bästa filmer!
Om inte DEN bästa…

Rolig sak 1:
Bandets basist, spelas av Joe Mazello – och verkar han om än bara liiite bekant, så är det kanske för att han spelade den dinosaurietokige lille Tim i Jurassic Park.

Rolig sak 2:
I den underhållande scenen då skivbolagsdirektören Ray Foster ondgör sig över den numera episka låten Bohemian Rhapsody, för att den är för lång, för oförståelig och allt vad det nu är, så säger han att “it’s never gonna be a song that kids sit in their car and bang their heads to!”. Det är såklart lite roligt med tanke på den på 90-talet populära filmen Waynes World (1992), i vilken det finns en känd scen då hela gänget sitter i bilen och sjunger med i samt headbangar till Bohemian Rhapsody. Men det är EXTRA roligt eftersom Ray Foster spelas av Mike Myers…………Wayne i Waynes World.

Så, det var det!

Extra extra kortfattat:
GÅ OCH SE BOHEMIAN RHAPSODY – NU!!!

Print

The Meg (2018)

Det är ett lite tragiskt men oundvikligt (och i ärlighetens namn faktiskt rättvist) öde att alla filmer om jättestora hajar på något sätt kommer jämföras med The One, The Only Jaws (1975). Spielbergs fantastiska “summer blockbuster” innan begreppet “summer blockbuster” ens existerade.

jaws

Jag är ett STORT fan av den där 43 år gamla filmen, och jag kan inte se en film som The Meg (2018) utan att placera dem i samma vågskål, så är det bara.
Och Jaws väger tungt. OTROLIGT tungt!
Jag vet att skulle man sätta en profan liten fjortis i soffan och visa denne Jaws så skulle det inte dröja länge innan meningar som “Varför händer det ingenting?” eller “Får man ens se hajen nån gång?” kommer dyka upp, senare följt av “Den ser ju helt fejk ut!!”. (Det finns såklart undantag även från denna “regel”, och någonstans där ute finns garanterat fjortisar som uppskattar bra film, men generellt lär det nog låta sådär).
För Jaws är inte bara en effektfylld monsterhaj-film, det är en riktigt bra film! En sådan som man lugnt kan låta sig svepas med i, som har lika mycket familjedrama som den har spänning och humor, och som man till sist är glad över att den håller “haj-action” bitarna på en låg nivå – tills det explosiva slutet såklart. 🙂

tumblr_inline_o7a6c5UVpF1r5wt8q_500

Så, det finns helt enkelt ingen film som kommer ens i närheten av Jaws, så är det bara.
Jag skulle kunna sagt att det finns ingen film HITTILLS som kommer ens i närheten av Jaws, men jag betvivlar att det någonsin kommer göras en film som närmar sig den.

MEN, med det sagt så betyder det ju naturligtvis inte att det inte finns filmer om monsterhajar som inte är underhållande, rent av sevärda!
Renny Harlins Deep Blue Sea (1999) till exempel. Spännande, riktigt rolig, och med ett tillfredsställande slut. Värd att ha i hyllan!
Eller The Shallows (2016), en vansinnigt spännande film som spenderar 90% av sin speltid med att begränsa sig till en 2-3 kvadratmeter stor sten ute i vattnet, bara för att gå ALL IN under de sista 10 minuterna! Svår att stänga av.

deep blue sea the shallows

The Meg då?
Jag tror att jag måste se den igen för att helt bilda mig en ordentlig uppfattning om var den platsar på kartan, men det är ju faktiskt ett gott tecken, då det innebär att jag utan problem kan tänka mig att se den igen!
Är den i närheten av Jaws?
Nej, det är den såklart inte – ingen film kommer någonsin …..etc etc.
Men den var underhållande. Spännande på sina ställen. Tog några oväntade twister här och där. Actionfylld. Rolig. Med andra ord så har den allt som krävs för att klassas som en tillfredsställande popcornrulle!

the meg beachaction

Huvudrollsinnehavaren Jason Statham spelar Jason Statham, som han gör i nästan allt annat (undantaget Spy (2015) där han spelar en parodi av Jason Stathams rollfigurer, och han är så jävla rolig att man är nära att kissa ner sig ibland).
Man må kritisera honom för valet av roller, men han gör dem i alla fall jäkligt bra, och i den lilla genren han rör sig i är han faktiskt en bra skådis!
Det må vara en ensemblefilm, men Statham är den som får ta mest plats. Övriga skådisar värda att uppmärksammas är Rainn Wilson, Bingbing Li samt Shuia Sophia Cai (som spelar den lilla tjejen Meiying, och som stjäl varenda scen hon är med i!).

stathem bingbing

rainn

shuia

Det finns egentligen ingen anledning att racka ner på den här filmen. Den är det den är; en pulshöjande, ganska rolig film om en jättemonsterhaj, och har inga direkta ambitioner att vara något annat, vare sig mer eller mindre.
Den tar ämnet på allvar, men med en lättsam ton och utan att överdramatisera, vilket gör att man faktiskt kan stänga av skallen en stund och bara låta sig underhållas!

Detta är en typisk biofilm, och det tycker jag att man ska passa på att utnyttja!
För i ärlighetens namn, när var ni på bio och såg en riktigt underhållande film om en jättehaj senast? Nä, då så! Vad väntar ni på!?

the meg poster

Downsizing (2017)

För ovanlighetens skull…
SPOILERALERT!!

Jag hyrde en bunt filmer i fredags, och en av dem var den här:

Downsizing 1

Författaren och regissören bakom Downsizing (2017), Alexander Payne, har tidigare författat och regisserat en fantastisk liten film som heter The Descendants (2011), med George Clooney i huvudrollen. Det är en familjetragedi-historia, inte utan viss svart humor, som blir jobbigt intim på sina ställen, men som håller en fast i ett järngrepp just för att man sitter där och känner att det faktiskt är på riktigt.

The Descendants

Downsizing har inga sådana ambitioner.
Eller kanske snarare är det så att halva Downsizing har inte sådana ambitioner.
Det är nämligen lite så att den här filmen är två filmer. Två inkompletta filmer som huller om buller vävts ihop till en enhet, som inte fungerar särskilt bra.

Norska forskare har upptäckt ett sätt att krympa organisk vävnad till en bråkdel av sin ursprungliga storlek, och efter femton års forskning och experimenterande är detta nu en allmänt, om än ej helt vanligt förekommande process – där det högtravande målet är att minska vårat ekologiska fotavtryck och därmed förhindra vår egen arts undergång.
För i och med att en människa av normalhöjd krymps ner till ca tolv centimeters höjd, så minska naturligtvis mängden producerat avfall och skräp och därmed miljöpåverkan som den människan är ansvarig för.
En tolvcentimetersmänniska åtnjuter även förmånen att deras pengar är mer värda. Ganska så mycket mer, eftersom de inte behöver på långa vägar lika mycket…av allt!

Downsizing 2

Så man får först intrycket att i den lilla världen är allt toppen!
Ingen brottslighet, alla lever i lyxvillor och nästan ingen behöver jobba!
Den är paradiset!

Men så börjar man sakta få indikationer på att all skit som finns i den normalstora världen såklart letat sig ner även till den lilla världen. Kriminalitet, prostitution, fattigdom och – tydligast av allt – helt galna klasskillnader.

Downsizing handlar om Paul Safranek (Matt Damon) som tillsammans med sin fru Audrey (Kristen Wiig) bestämmer sig för att genomgå förminskningsprocessen, för att möjliggöra den där flytten till ett lyxhus, och det där bekväma livet utan ekonomiska bekymmer.
Om de säljer allt de äger och har så kan de i den stora världen skrapa ihop $150.000, dessa pengar är i sin tur värt över $2.000.000 i den lilla världen.
Miljonärer på några få timmars krymp-process alltså!

Downsizing 3

Paul genomgår sin irreversibla process (som inkluderar en hel del jobbiga moment), och vaknar upp som en tvärhand hög liten människa, i tron att hans fru ska ligga på uppvaket med honom….men hon har fått kalla fötter och har åkt hem igen, och lämnat honom där i miniatyrvärlden, med en skilsmässoansökan som enda sällskap.

Efter ett tag flyttar Paul ut ur den gigantiska herrgård de investerat i i den lilla världen, för vad ska han egentligen med så mycket yta till, och bosätter sig i en lägenhet på nittonde våningen i ett höghus, under en väsnig granne.
Han tar ett telefonförsäljarjobb och framhärdar i sitt nya liv som liten.
Genom den festande grannen, Dusan (en härligt överspelande Christoph Waltz) träffar han en vietnamesisk flyktingkvinna, som städar hemma hos Dusan, Ngoc Lan Tran – underbart spelad av Hong Chau – som han undan för undan blir förälskad i, och som visar honom den slum och de fattigkvarter som finns även i minivärlden.

null

40-45 minuter från slutet tar filmen plötsligt en märklig vändning, då Paul och Ngoc får följa med Dusan på en resa till originalkolonin i Norge, en sorts liten bergsby i miniatyr med häst o vagn-teknologi, där de blir presenterade för mannen bakom förminskningsteknologin, den norska forskaren Dr. Jorgen Asbjørnssen (ironiskt nog spelad av svenske Rolf Lassgård).
Där visar det sig att herr Jorgen och en massa andra Nobelprisvinnande forskare, kommit fram till att jorden kommer gå under! Man får aldrig veta NÄR detta ska ske, bara att den lilla kolonin i Norge byggt ett gigantiskt skyddsrum, komplett med grödor och frisklufttillförsel och rent vatten….whatever! Poängen är att Jorgen och ett hundratal andra är ett dygn ifrån att vandra 1500 meter rätt in i berget och sedan spränga ingången för att försegla sig där inne i 8000 år.

Det låter helt sjukt eller hur?
Det luktar liksom sektbeteende lång väg!

Men Paul sväljer allt detta med hull och hår, och är 100% redo att vandra den långa tunneln bort. Faktum är att han spelar lite bongotrummor, vaggar med i hymnerna, ser på solnedgången och packar sedan sin väska och börjar vandra…men kärleken till Ngoc får honom att vända tillbaka i sista sekunden.
Han åker sedan tillbaka till USA och hjälper Ngoc hjälpa de fattiga i slummen.

The fucking end!

Downsizing 5

Ja, den slutar precis så!
Fatta hur skumt det kändes… Det var som att ha sett två sorters filmer ihopmixat. Ingen av dem fick ta överhanden någon gång, utan de skulle prompt samsas om speltiden.
Ibland var filmen rolig på ett sätt så att det kändes som en typiskt tokrolig komedi, ibland var den extremt allvarlig och klarsynt, och ingenstans kändes det som att den visste var den ville ta vägen med allt detta.

Det fanns scener som kändes som tagna ur en Saturday Night Live sketch, som då Paul på uppvaket får frågan ifall han är hungrig, och sköterskan kommer in med ett paket innehållandes två kex – fast det är 1 x 1 meter stort.
Eller faktumet att Paul har en rosknopp i en vas på sitt vardagsrumsbord – och rosknoppen är typ 75cm i diameter.
Det där är EN sorts film!
Till det kan man sedan lägga faktumet att Ngoc kommit till USA tillsammans med åtta andra vietnameser, gömda i en tvkartong. De togs till fånga i Vietnam pga sin politiska åsikt, krymptes mot sin vilja och lyckades sedan fly ut ur landet via pakettransport. Ngoc var den enda som överlevde transporten, och hon försörjer sig nu alltså som städerska åt de förmögna i minivärlden. Hon haltar, eftersom hon blev av med ett halvt ben under transporten och går nu med en illasittande protes, och hon tar emot alla former av allmosor (överbliven mat, utgångna mediciner mm) hon blir erbjuden.
Det där är en helt ANNAN sorts film!

Downsizing var inte en positiv film på långa vägar, utan den utstrålade tydligt budskapet “vad vi än tar oss för, hur vi än ändrar oss och omlokaliserar oss, så kommer människan alltid vara en småsint och kriminell skitart som utnyttjar sin planet, dess fauna och sin egen art för personlig vinnings skull!”, så där fanns inget upplyftande att hämta, om än kanske lite välbehövlig sanning…
Men då och då så pissade man på det budskapet genom att inflika putslustigheter som inte passade in någonstans alls.

Filmen är 130 minuter lång, och under de sista 60 av dessa minuter hade jag gett upp att försöka hitta en inriktning, och försökte sålla bort allt ovidkommande nonsens (som förminskning och domedag), vilket alltså fick mig att inse att det här bara är en halv film.
En halv bra film och en halv ofokuserad märklighet, och det gick inte att dra isär dem!
Det enda som stod 100% klart för mig då jag sett klart den, var att själva titelgrejen, förminskningen av människor och miniatyrvärlden och hela den biten, var totalt onödig!

Jag hade hellre sett den här filmen:
Paul Safranek och hans fru Audrey önskar leva ett bättre liv, så de säljer allt de har, lyckas skrapa ihop $150.000 och bestämmer sig för att köpa en lyxkåk i [infoga namn på valfritt fattigt land där människor med en massa pengar kan leva som kungar].
Mitt under flytten ångrar sig Audrey, begär skilsmässa och åker hem, lämnandes Paul ensam i sin lyxvilla i paradiset.
Efter ett tag börjar han försöka konversera med den kvinna som städar hans gigantiska hus, och sakta men säkert tar hon honom ut ur lyxkvarteren och visar hur den fattiga lokalbefolkningen lever, varpå han finner ett nytt kall i livet – och en ny kärlek….osv osv.

Eller så hade jag hellre sett en renodlad komedi, eller till och med romantisk komedi, som inkluderade hela förminskningsbiten, och allt vad det nu innebär i form av allehanda lustiga problem att plötsligt vara pytteliten.

Men en kombo av 12-centimetersmänniskor, jordens undergång, Norska domedagssekter, politisk aktivism, fattigdom, slumkvarter vs rikedom, förälskelse och jättestora kexpaket……..?

WTF liksom?

Mission:Impossible – Fallout (2018)

Eller: “Benbrottet som inte kan ha undgått någon”.

Det finns ett antal stora action- och äventyrsfilmer som man redan innan man hört någon säga det i ett behind-the-scenes klipp kan SE att de egentligen bara består av en handfull spektakulära sekvenser ihopsydda med lite handling.
Eller för att omformulera det; De spektakulära sekvenserna skrevs först, och storyn – som skrevs efteråt – anpassades runt dem.

Huruvida detta är fallet med Mission:Impossible – Fallout har jag ingen aning om, men det viktiga är väl att det i sådana fall inte märks.

MI6Fallout_poster

Fallout fortsätter en handlingstråd som startade redan i den tredje filmen, samt i Ghost Protocol (del 4). Den gör även en liten blinkning till den första filmen, som biografpersonalen under sitt “stäng av mobiltelefonerna”-snack påminde oss om hade biopremiär för 22 år sedan!!

Det här är precis det man kan hoppas på av en M.I-film, varken mer eller mindre. Det går i runt 180 knyck från första till sista minut, och man måste hänga med i svängarna, för att inte helt tappa bort sig då lojaliteter börjar skifta fokus, och regeringsledda departement sträcker sig efter de skyldiga och de oskyldiga om vartannat.

MI6Fallout_1

Att Cruise gör (många av) sina egna stunts kan ju knappast ha undgått någon, och att detta inte alltid går precis som planerat är ju såklart en risk man får ta, om man insisterar på att flyga helikopter, hoppa fallskärm, köra motorcykel i Paris utan hjälm och – ja, hoppa mellan hustaken i London.

Fallout gör sitt allra bästa för att hela tiden visa att det faktiskt ÄR Cruise som gör dessa grejer. Kameran rör sig baklänges ut ur flygplanet och följer honom ut i luften under det där fallskärmshoppet, allehanda bisarra vinklar visar tydligt att det bara är Cruise i helikoptern under flera av de sekvenserna (alltså BARA han, ingen annan är i den, inga kamerateam, ingenting) och jag kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv då jag insåg precis under hur många sekvenser av motorcykeljakten mitt i Paristrafiken man tydligt ser att det faktiskt ÄR Cruise som kör……utan hjälm.

MI6Fallout_2

Den brutna vristen går inte heller den att missa, inte ens om man inte redan innan sett sekvensen då den går av (vilket torde vara en omöjlighet att ha missat, då det kablats ut över hela världen tusentals gånger, som vore det värsta storhändelsen). Cruise, enligt de bakom-kulisserna klipp man fått se, säger själv att han kände direkt att den gått av, men ville inte avbryta den enda tagningen innan han avslutat, så kvarlämnat i filmen är hur han häver sig upp från takkanten och haltar förbi kameran.
Det hade nog egentligen inte behövt lämnas kvar där, inte i den utsträckningen i alla fall, och det känns som att det är kvar där utifall att det finns någon i publiken som är tveksam kring exakt NÄR under inspelningen det var han bröt sin vrist.

Det är fantastiskt med alla dessa stunts och all action, och det ÄR fantastiskt att Tom Cruise – som nyligen fyllt 56 år – gör så mycket av allt detta själv.
Men det här är nog så långt det går att dra det idoga visandet av detta faktum, utan att det blir alldeles för mycket “en grej” av det. Missförstå mig rätt här nu, det ÄR en grej, det vet jag. Dessa filmer SÄLJS utifrån detta faktum,och jag är okej med det. Men just nu är det i filmerna en 50/50 balans mellan story och action, och det funkar bra så, men det finns story nog för alla 147 minuter, så man bör inte göra storyn en otjänst genom att låta actionsekvenserna helt ta över!

MI6Fallout_3

Litet PS.
Jättekul att se att Henry Cavill kan spela något annat än Superman/Clark Kent, och göra det så fantastiskt bra dessutom!

Mission:Impossible – Fallout är en sån där film som ger fog för uttrycket “film bör ses på bio”, för den här är inte bara något som BÖR ses på bio, den fullkomligen KRÄVER det!

Skyscraper (2018)

Före detta polis, numera konsult inom säkerhetssystem, försöker rädda sin familj som tagits gisslan i en gigantisk skyskrapa, alltmedan byggnaden brinner för fullt och säkerhetssystemet han just godkänt helt fallerar att skydda honom och allt runt omkring honom.

Det är en massa skjutande, en hel del klättrande utanpå byggnaden och ett och annat svindlande hopp genom tomma luften – och elaka busemän som hotar hjältens fruga med ond bråd död om inte hjälten gör som de säger…

Det är lätt att förstå de som med ett fnysande gör Die Hard-jämförelser och sätter fyndiga rubriker i stil med “Skyscraper puts the nay in yippi-ka-yey” (Jason Fraley, Washington Top News). Men, säger jag, Die Hard är fortfarande oantastlig där uppe på action-toppen, och även om Skyscraper såklart gör både ett och två försök att kittla den under fötterna, så är den aldrig ens i närheten. Jämförelser därvidlag blir därför inte bara onödiga, de blir skrattretande.
Ståendes på egna ben så är Skyscraper alltså inte helt värdelös. Faktum är att den är sådär lagom underhållande. En klassisk popcornrulle, där man gör allra bäst i att lämna hjärnan utanför och bara låta sig svepas med i en timme och fyrtio minuter.

Och det där med att lämna hjärnan utanför är VIKTIGT!
Annars skulle man nämligen börja ställa otrevliga frågor, rörande sådant som världsrekordet i längdhopp vs. hur långt The Rock skulle kunna tänkas hoppa…än mindre en The Rock med ett friskt ben och en protes.
Eller huruvida det finns lyftkranar som sträcker sig 100 våningar upp i luften?
Eller hur lång tid det egentligen ska ta att räkna till fem……….

Men stänger man som sagt ner tankeverksamheten en stund, så är Skyscraper inte alls särskilt dålig. Faktum är att den är så som de flesta filmer med Dwayne ‘The Rock’ Johnson brukar vara – godkänd.

Det är i själva prologen filmen egentligen blir sådär jobbigt onödig, och typisk amerikansk (ur det hänseendet att den så gärna vill förklara varenda liten jäkla grej för sin publik, för att de ska slippa tänka själva en endaste sekund).
På ca fem minuter klämmer den in tillräckligt med info för att man ska få veta hur The Rock förlorade sitt ben, varför han ogärna vill plocka upp ett vapen igen (även om han inte verkar tveka en sekund att skjuta hejvilt senare i filmen), under vilka omständigheter han träffade sin fru och avslutar sedan med en tjusig gisslansituation, som man såklart snabbt räknar ut kommer komma att återspeglas sig i filmens slutskede.

Men, återigen, hjärnan måste vara avstängd för den här, annars blir den inte rolig…. Eller jo, det blir den nog. Men den blir rolig på fel sätt.
Min hjärna var avstängd när jag såg Skyscraper, så jag gillad den!