Mandy (2018)

Jag tänker inleda detta med en liten disclaimer:
Jag är den första att erkänna att jag INTE är smartare än alla andra, att jag inte vet mer än gemene man, och att jag inte har någon sorts inside information….när det gäller nästan vad som helst faktiskt!
MEN! …jag har sett en JÄVLA massa film, och jag har därför idag en hel massa erfarenheter att gräva bland då jag ser filmer. Saker jag sett tidigare får mig, enkelt uttryckt, att se saker jag ser idag på ett annorlunda sätt än de som, låt säga inte sett lika mycket film som jag gjort.
Nog om det…

Mandy, då. En kritikerrosad ny film med Nicholas Cage i en paradroll. Den kallas för “Bewitching!”, “Stunning!”, “Outstanding!” och “Sublime!”, och inte bara av recensenter som representerar dussinkällor, utan sådana jag faktiskt tar på allvar, som Total Film till exempel.
Jag vet inte mycket om bakgrunden till Mandy, huruvida den baseras på en grafisk novell eller en bok, eller om den är ett originalverk. Jag har ingen aning om ifall den gått på en massa filmfestivaler eller ej (men jag skulle definitivt tro att den gjort det, den luktar filmfestival lång väg!).
Vad jag däremot vet är att den här filmen inte är så smart som den tror att den är…

mandy nic cage

Om jag skulle beskriva filmen, i korthet, så låter det nämligen såhär:
Historien har tre samlingar personer.
1) En man och hans flickvän, som bor i ett avskilt hus mitt ute i skogen. Mannen jobbar som skogsröjare, flickvännen jobbar i den lokala butiken, tecknar, läser böcker och har märkliga visioner.
2) En popsångare som blivit refuserad av ett skivbolag och under den efterföljande depressionen insett att han är guds sändebud och är värd ALLT han vill ha och allt han åtrår, så han har startat en liten men sjukligt fanatisk religiös sekt.
3) Ett motorcykelgäng fyllt av allehanda psykopatiska, maskförsedda galningar, som en gång i tiden langade LSD åt en knarkkung, men efter att ha fått i sig en dålig sats droger är de numera dreglande, mordiska blodsdrickare* på heltid. (* – ja, på riktigt)

Handlingen, i all enkelhet, går ut på att ledaren för den religiösa sekten fått syn på skogsröjarens flickvän och bestämt sig för att han vill ha henne. Han anlitar då de mordiska motorcykelgalningarna och tillsammans med dem och sina sektmedlemmar bryter de sig in i det avskilda huset. Mannen binds fast, och den pompösa sektledaren startar en skiva med sina refuserade poplåtar, klär av sig naken och visar upp sig i all sin prakt för flickvännen – som trots att hon är drogad som fan inte kan göra annat än skratta åt honom och hans musik.
Så….de bränner henne levande, medan mannen ser på.
Av någon anledning tar de inte livet av honom utan lämnar honom bunden där i skogen, och då vet ni ju vad som händer; Han tar sig loss, beväpnar sig till tänderna och ger sig ut på en blodig hämndturné.
Det var det.
Det finns inte mer än så…
Det är som vilken annan b-film som helst, i synnerhet om man tar i beräkning de inavlade sektmedlemmarna, det läderklädda Mad Max-liknande skämtet till motorcykelgäng samt faktumet att den hämndlystne pojkvännen blir ordentligt knivhuggen ganska tidigt, men aldrig tycks känna av det hugget någon annan gång efteråt.

Så, varför har då denna film fått såna otroliga recensioner? Varför har recensenterna ens brytt sig om att se denna? Särskilt när det är så många andra filmer i samma genre som går dem helt förbi?
Jo, det är för att Mandy hittat ett sätt att lura åskådarna!
Den har hittat ett sätt att ta en b-film, med en linjär och i grund och botten trist handling och göra den till något spektakulärt och uppseendeväckande…..ish!
Det kallas att göra den till ett “konstprojekt”.
Istället för att beta av handlingen från A – Ö, så sveper Mandy lite löst fram och tillbaka, utan att visa exakt var den befinner sig när. Den förvirrar helt enkelt. Vad är dröm, vad är verklighet? Vad är viktigt vad är oviktigt?
Istället för att spela stora delar av filmen i vanlig hastighet, och accentuera vissa sektioner med slow motion, så gör Mandy tvärtom. Stora delar av filmen rör sig långsamt, och det långsamma görs ibland extra långsamt genom att förvränga rösterna, så att de låter utdragna och sega.
Istället för att utnyttja modern teknik och låta filmen för det mesta vara i fokus, så gör Mandy tvärtom och låter filmen se ut som en sunkig VHS-kopia, med blurriga kanter och alldeles för mycket färg.
Mandy utspelar sig på 80-talet, men det har ingen annan inverkan på handlingen än att man hör det på en radiosändning tidigt i filmen. Så det har ingen poäng, annat än att 80-talet just nu är SJUKT inne!
Musiken är det enda som jag kan vara opartisk kring, eftersom jag gillar musiken och valet av dess placering, men kombinerat med ovanstående så blir den ibland konstanta ljudmattan av långa utdragna toner bara en del i den taffliga illusionen.

mandy red colour

Nicholas Cage (den hämndlystne pojkvännen) får såklart spela ut och över bäst han vill i en film som denna. Det finns i grund och botten ingen nivå av överspel som är för hög, eftersom hans intensitet ska matcha det totalt urflippade utseendet på filmen.
Sektledaren, som spelas av Linus Roache, är intressant – och Roache gör honom till en figur man inte kan låta bli att hata med varenda fiber i ens kropp. Men det är svårt att släppa känslan av brutalt talangslöseri att ha honom i en film som denna.

En scen, strax innan hämndvendettan börjar, sticker ut ur mängden, och fick mig att skratta uppgivet, eftersom det kändes som att de som gjort filmen under några få minuter plötsligt glömt bort att maskera den.
Det är den då Cage, törstig efter hämnd, beger sig till en husvagn – även den mitt ute i skogen – där han knackar på och släpps in av någon som tycks känna honom. Han säger att han vill ha “The Reaper”, och mannen i husvagnen plockar då fram en armborst och säger “it’s just as when you left it” och erbjuder honom även några handgjorda pilar till den, med enda krav att han använder dem väl.
“What are you gonna use it for?”
“I’m going hunting.”
“Hunting what?”
“Jesus freaks!”
“I didn’t know they were in season.”

Hade Mandy varit detta (se dialogen ovan) så hade jag nog tyckt att den var betydligt mer underhållande, fortfarande lika tom och innehållslös, med underhållande.
Som det är nu så är det alldeles för lätt att se precis rakt igenom den, och se vad den egentligen är, och därmed få osmickrande skärpa över allt den gör för att maskera detta.

Mandy är en slasher b-film, illa maskerad till ett sorts arthouse-projekt och upplyft av kritiker som något betydligt mer än vad den faktiskt är.
Om man har svårt att ta till sig en film så KAN det vara så att man helt enkelt inte riktigt förstår den, då vissa filmer arbetar på så många nivåer samtidigt att det faktiskt ÄR förståeligt om de blir svåra att greppa ordentligt…men ibland kan det faktiskt även vara så att den där filmen man inte riktigt gillar – SUGER!

mandy poster

Advertisements

“I pity your wife if you think six minutes is forever.”

First things first.
Please watch this:

 

Ända sedan maj i år, då 20th Century Fox släppte en teaser för Bohemian Rhapsody, har jag varit supertänd på att se den!
Så igår var det då dags…

En film om hur bandet Queen blev Queen, och framför allt hur Freddie Mercury gick från att vara bagageplockare på Heathrow till att bli en av de största rockikonerna som någonsin existerat.

Det smartaste den där teasern gjorde var att skingra mina eventuella orosmoln kring den som skulle spela Freddie Mercury, eftersom det är en väldigt speciell roll – och ett porträtt av en person som inte bara är välkänd över hela världen, utan som dessutom funnits i livet tills för bara några få år sedan (i det stora hela – samt för att jag trots allt är hela 43 år gammal – så måste Mercurys död 1991 räknas som något som bara hände för några få år sedan).
Rami Malek gör ett fantastiskt jobb som Freddie Mercury! Redan från start så var han karaktären, istället för att bara vara “skådisen som spelar karaktären”.
Jag vet att det för det mesta inte är han som sjunger (det vore ju nästan orättvist i överkant om han kunde även det!), utan sångrösten är en sömlös mix mellan Freddie Mercurys egen röst, den kanadensiske sångaren Marc Martel samt lite Rami Malek.
Men rörelsemöstret, attityden, blickarna och käftandet med de andra bandmedlemmarna – det är bara Malek!
Och apropå de övriga bandmedlemmarna, Brian May (Gwilym Lee), Roger Taylor (Ben Hardy), John Deacon (Joe Mazello), de är alla lika fantastiskt porträtterade, även om det är lika tydligt i filmen som det såg ut att vara i verkliga livet – att Mercury var showmannen, medan de övriga var bakgrundsfigurer (om än MINST lika viktiga i skapandet av alla otroliga sånger Queen gjorde under sin karriär).
Men, nog om rolltillsättning och skådespeleri!

BR1

Det den här filmen har är HJÄRTA!
Och musik, såklart. MASSOR av musik, men framförallt hjärta!
Det gjorde ont, nästan fysiskt ont, att se hur en människa som lever för att sjunga och showa för andra inte klarar av tystnad och ensamhet, och hur någon som är så extrovert även kan vara så instängd och fångad.

Filmen är överfull med citatvänliga scener och minnesvärda ögonblick, men tre ögonblick som lever kvar starkt i mitt minne är;
1, Då Freddie klär sig anonymt (eller så anonymt han kan) och besöker en läkare för att HIV-testa sig, får det nedslående beskedet, och i sjukhuskorridoren på väg ut går förbi en utmärglad och uppenbart aidssjuk ung man, som ser honom och trots kepsen, solglasögonen och den ickekaraktäristiska jackan tycker sig känna igenom honom, men vågar inte säga något utan utbrister bara i ett svagt “aaaaaoooo”, varpå Mercury stannar upp, vänder sig lite halvt om och svarar “aaoo”.

2, Då han besöker sin föräldrar innan LiveAid-galan (feelings galore!!!).

3, Live Aid-galan! Hela härliga 20-minutersframträdandet i all sin spektakuläritet!

BR2

Det finns massor av saker som jag gillar med den här filmen!
-Som till exempel parallellen mellan den biologiska familjen och bandfamiljen, och hur familjemedlemmarna agerar sinsemellan – och hur allt inte automatiskt är förlåtet bara för att man “är en familj”.
-Hur de två som borde kunna något om musik, bandets manager John Reid och skivbolagsdirektören Ray Foster, är för styrda av pengar för att se klart, och hur bandet därför dumpar dem….till förmån för den som egentligen borde vara den som mestadels styrs av pengar, advokaten Jim “Miami” Beach, som tydligt genomgår ett sorts uppvaknande under den första av deras konserter han besöker, i egenskap av deras advokat, och till sist blir den som bryr sig mer om deras musik än någon annan utomstående person.
-Hur musiken, trots allt annat som filmen går igenom, är det som står i fokus!

Det spelar egentligen mindre roll att filmen tagit sig friheter gällande allt från tidsaspekter till personliga fakta. Filmen har förvisso fått sin välsignelse av Brian May och Roger Taylor själva (och kanske även av några andra av de verkliga människorna bakom historien, men det är dessa två jag hört i alla fall), men det åsido så är det fortfarande en fantastiskt bra och sevärd film!

Så, kortfattat då:
Gillar man Queens musik så ska man se den här filmen.
Gillar man filmer med hjärta så ska man se den här filmen.
Gillar man sådant som får känslorna att svalla så ska man se den här filmen.

Det här är en av ÅRETS bästa filmer!
Om inte DEN bästa…

Rolig sak 1:
Bandets basist, spelas av Joe Mazello – och verkar han om än bara liiite bekant, så är det kanske för att han spelade den dinosaurietokige lille Tim i Jurassic Park.

Rolig sak 2:
I den underhållande scenen då skivbolagsdirektören Ray Foster ondgör sig över den numera episka låten Bohemian Rhapsody, för att den är för lång, för oförståelig och allt vad det nu är, så säger han att “it’s never gonna be a song that kids sit in their car and bang their heads to!”. Det är såklart lite roligt med tanke på den på 90-talet populära filmen Waynes World (1992), i vilken det finns en känd scen då hela gänget sitter i bilen och sjunger med i samt headbangar till Bohemian Rhapsody. Men det är EXTRA roligt eftersom Ray Foster spelas av Mike Myers…………Wayne i Waynes World.

Så, det var det!

Extra extra kortfattat:
GÅ OCH SE BOHEMIAN RHAPSODY – NU!!!

Print

Damn deal done…

Micke kan du fixa det här.
Micke jag behöver hjälp med en grej.
Här är en order du kan beställa.
Kan du göra ett korrektur på den här?
Jag behöver ett produktförslag till den här kunden.
Hinner du göra en annons innan fredag?
…..det är ena sidan av min arbetsdag.

De här tröjorna ska tryckas.
Den här ordern är det lite bråttom med.
Kan du skära ut namn till den här sportkläderna?
Det vore bra om den här kunden fick sina grejer innan helgen.
De här måste broderas så fort som möjligt.
Tror du att du hinner trycka dessa till imorgon?
…..det är andra sidan av min arbetsdag.

För det mesta är detta tillräckligt med arbete för att täcka två heltidstjänster, och jag förväntas klämma in det på min enda heltid.
Ni kan se var detta leder, eller hur?
Jag kan det…..men inte min chef.

“Vi hjälps åt!” heter det, då jag försöker ta upp orimligheten i detta. Problemet är att 95% av allt jag gör är bara jag som kan, vilket såklart betyder att det inte alltid är så jävla lätt att “hjälpas åt”.
Jag försöker delegera, tro mig.
Delegera, styra om, påverka beställningsförfarande, produktionsmetoder (vad som ska göras in-house, och vad som ska produceras på annat håll)…men det räcker oftast inte.
Om jag inte är på två ställen samtidigt och jobbar i 300 knyck hela tiden så hinns saker och ting inte med.
Är detta glasklart för alla?
Det är det för mig…..men inte min chef.

Jag är trött på att försöka få min chef att fatta att han behöver göra förändringar när det gäller antalet anställda – och till förmån för produktionspersonalen den här gången, inte bara anställa en till säljare.
Jag är trött på att stolpa upp satans bas-matematik och förklara att fler säljare = mer produktionsjobb, och färre produktionsarbetare = färre saker producerade.
På något märkligt sätt lyckas vi idag producera lika mycket som vi gjorde innan jag började på originalsidan. Vi producerar alltså lika mycket med färre arbetstimmar…
Alla här fattar vad det innebär eller hur?
Jag fattar det… Men inte min chef.

Jag har, vid ett flertal tillfällen poängterat att jag jobbar 1,5 – 2 timmar övertid varje vecka, året om. Men eftersom chefen jobbar hela tiden så tycker han inte att det är konstigt alls. Man måste ju ställa upp när det kör ihop sig liksom.
Faktumet att han är ÄGAREN till det lilla företaget jag bara är ANSTÄLLD hos verkar gå honom helt förbi. Så gör även faktumet att jag som sagt arbetar dessa timmar övertid varje vecka….ÅRET OM, inte bara när det “kör ihop sig”.
Jag vet detta och kan se vart det är på väg. Han borde se det också, särskilt eftersom jag talar om det för honom…..men det gör han inte.

Jag gillar mitt jobb. Det GÖR jag verkligen!
Hela produktionsbiten är fantastisk! Jag kan göra någonting som inte många andra kan. Jag har lärt mig ett genuint hantverk, och jag är jättestolt över det, och jag är inte sen att använda dessa kunskaper till att tillverka unika saker till mig själv, släkt, vänner och bekanta (på helger, för inte fan har jag tid att göra det under arbetstid).
För över ett och ett halvt år sedan fick jag frågan ifall jag ville ta över originalbiten, då den som höll på med det skulle sluta.
Så med mer eller mindre INGEN upplärning alls fick jag ta över hela Fronta Umeås grafiska bit. Lära upp mig själv från grunden – ingen annan kunde något alls! Det är ibland kreativt och spännande, lärorikt och sporrande. Jag fortbildar med själv genom YouTube-videos och “klämma-och-känna” metoden. Jag är OTROLIGT stolt över att jag på egen hand lyckats lära mig allt det jag idag kan!

MEN, allt detta spelar ingen roll. Det är fortfarande bara ett jobb, inte en hobby. Det är BARA mitt jobb – det är INTE mitt liv.
Jag vet att om min situation på jobbet inte förändras så kommer en av två saker hända.
Antingen säger jag upp mig för att det inte funkar längre, eller så kommer min kropp säga upp sig – med andra ord jag kommer gå in i väggen, och bli sjukskriven.

Det finns inget annat slut på den här historien.
Så, efter jul kommer jag börja göra seriösa förändringar för att försöka ändra på min situation – åt något håll, det spelar just nu ingen roll vilket håll, så länge förändringen sker. Naturligtvis ser jag helst att situationen på jobbet ändras för jag vill gärna stanna kvar på den arbetsplats där jag nu är, jag gillar ju jobbet (och det är ett litet helvete att försöka hitta ett nytt jobb, särskilt när man är 44 jävla år gammal), men om den förändring som krävs är att jag söker mig bort så är det så det får bli.
Inget arbete är värt att offra hälsan över.

Jag har tid och ork att skriva allt detta, eftersom jag vaknade halv fyra på natten och kunde inte somna om…
-Även det ett solklart tecken på att något är fel.

Pain…….

För tre veckor sedan skaffade vi (jag och Marita) gymkort på USM Mariehem, och började träna. I träningskortet ingick en halvtimme med en PT, som bokades in till nu i fredags.
Så, fram tills i fredags har vi varit där 2-3 gånger i veckan och kört lite på måfå.
En del styrketräning med maskiner, en del kondition.
Jag var på ett vattengympapass (som var riktigt jobbigt!!!).
Jag stod på löpbandet en måndag och en torsdag samma vecka, i 45 minuter i sträck, och joggade/sprang delar av den tiden – något jag inte gjort på evigheter, och det kändes SKÖNT! ….initialt.
Trodde att min enda begränsning skulle ligga i kondisen, att jag helt enkelt inte skulle orka springa någon längre tid, men där förvånade jag mig själv genom att visst orka!
Mina knän däremot, och i synnerhet mitt vänstra knä, hade helt andra åsikter om löpning.
Jag väger en hel del, och det är nog ganska tungt för dem att ta stötarna från löpning, med all min vikt, 45 minuter i sträck.
Så mitt vänstra knä började värka något så djävulskt!
Det gjorde ont att gå, ont att stödja på det, ont att ligga, ont att räta ut det, ont att böja det. ONT!
Sakta har det blivit bättre, men det går satan så långsamt.
Övergav löpbandet till förmån för crosstrainer och/eller cykel som uppvärmning, och sedan styrketräning.

I fredags var det dock dags för våra PT-halvtimmar (sammanslagna till en konsekutiv timme). Vår instruktör lyssnade på vad vi var intresserade av att träna (rygg/mage) och visade sedan en mängd övningar med frivikter/egen kroppsvikt, som vi fick pröva på….och pröva gjorde vi. Det var tungt och jobbigt, men kändes som att det nog skulle komma att bli bra när man fått pejl på dem ordentligt.
Efter den timmen, då vi bägge jobbat riktigt hårt, så kände vi att det nog var bra så, det var ju trots allt fredag och middag/soffa hägrade. PT-instruktionens avslut kändes som den naturliga avslutningen på den dagens träning, och det gjorde att vi bägge glömde det där som är så satans viktigt då man tränar – att stretcha!

Träningsvärken från helvetet uppstod under lördagens senare timmar, och känns idag – söndag – som början på vad som som kommer vara många smärtsamma timmar…och jag ser inte riktigt fram emot de första 10-15 minuterna av måndagens träningspass.
Men efter det passet ska jag i alla fall STRETCHA!!!

Nåväl, allt detta åsido. Två arbetsveckor kvar, sedan struntar vi i allt vad jobb heter i en vecka, och fokuserar istället på att träna promenad och avslappning i Nice!

fixedw_large_4x

Adíos, Facebook.

För en vecka och sex dagar sedan avslutade jag mitt Facebook-konto (som jag haft sedan början av 2010).
Då man avslutar sitt Facebook-konto så får man en “betänketid” på två veckor, under de två veckorna kan man ångra sitt beslut genom att klicka på en simpel liten länk, och vips är allt tillbaka som det alltid varit…
Mitt Facebook-konto innehåller hundratals fotografier som fångat alla möjliga minnesvärda och inte fullt lika minnesvärda ögonblick under de senaste åtta och ett halvt åren av mitt liv, och tusentals – kanske tiotusentals – inlägg, en del fyndiga och genomtänkta, en del mindre genomtänkta, vissa från diskussioner där känslorna svallat och vissa skrivna i ett farligt uppgivet tillstånd.

Imorgon försvinner möjligheten för mig att hindra allt detta från att försvinna….och det känns SKÖNT!
Jag kommer inte sakna Facebook det allra minsta – precis som jag inte gjort under de senaste två veckorna, då jag inte varit inne på Facebook en enda gång (eftersom jag ju klickat i “tag bort min profil och radera mitt konto”, och för att komma in på Facebook efter det så måste jag först klicka i “stoppa schemalagd radering av mitt konto”….det är lite lurigt det där).

Precis som med IMDb (Internet Movie Database) så har tonen på Facebook ändrats de senaste åren…
IMDb har alltid haft diskussionsforum för varje film/tv-serie/skådis/regissör/art director…you name it som funnits inlagd där, och för tre-fyra år sedan började gränsen mellan vad som var okej att skriva och vad som inte var okej att flyttas. Eller snarare balansen skiftade, och alla positiva, frågvisa, intressanta och roliga inlägg fick mer och mer konkurrens från inlägg som inte fick ut på något annat än att förolämpa, hota och hata…..en film, eller ett tv-serieavsnitt, eller en karaktär. Ofta speglat direkt på skådespelaren som spelat karaktären, hur jäkla idiotiskt och orimligt det än är att hata en skådespelare för en roll den skådespelaren spelat, så stoppade det inte lågintelligenta och hatiska människor från att göra just det.
Slutligen blev stämningen och tonen på IMDb’s hundratusentals diskussionsforum så hätsk, att IMDb valde att efter över femton år stänga dem allihop, radera dem helt!
Jag saknar dem inte, eftersom det tråkiga med dem sedan många år övervägt det roliga.

Facebook hoppas jag till sist kommer gå samma väg.
Att folk till slut kommer inse att tonen på detta sociala medie överlag är så otäck, hatisk och rå att de överger det, permanent…och att det då går under.
Det kommer nämligen aldrig självsanera, det finns det alldeles för giriga krafter bakom för att göra, utan det som måste ske är att folk överger det, så att det helt enkelt börjar kosta mer än det smakar att fortsätta driva det som idag är förklätt till “ett socialt nätverk där folk kan umgås och mötas”, som i skymundan är byggt – och fortsätter byggas – för att bli något som det “inte går att leva utan”, men som i grund och botten bara är ett enda stort jävla klotterplank, som sakta men säkert håller på att tas över av idioter, rasister, nazister, bakåtsträvare och troll.

Ett enda dygn kvar, sedan är min existens på Facebook över för alltid, och det känns så förbannat bra!

The Meg (2018)

Det är ett lite tragiskt men oundvikligt (och i ärlighetens namn faktiskt rättvist) öde att alla filmer om jättestora hajar på något sätt kommer jämföras med The One, The Only Jaws (1975). Spielbergs fantastiska “summer blockbuster” innan begreppet “summer blockbuster” ens existerade.

jaws

Jag är ett STORT fan av den där 43 år gamla filmen, och jag kan inte se en film som The Meg (2018) utan att placera dem i samma vågskål, så är det bara.
Och Jaws väger tungt. OTROLIGT tungt!
Jag vet att skulle man sätta en profan liten fjortis i soffan och visa denne Jaws så skulle det inte dröja länge innan meningar som “Varför händer det ingenting?” eller “Får man ens se hajen nån gång?” kommer dyka upp, senare följt av “Den ser ju helt fejk ut!!”. (Det finns såklart undantag även från denna “regel”, och någonstans där ute finns garanterat fjortisar som uppskattar bra film, men generellt lär det nog låta sådär).
För Jaws är inte bara en effektfylld monsterhaj-film, det är en riktigt bra film! En sådan som man lugnt kan låta sig svepas med i, som har lika mycket familjedrama som den har spänning och humor, och som man till sist är glad över att den håller “haj-action” bitarna på en låg nivå – tills det explosiva slutet såklart. 🙂

tumblr_inline_o7a6c5UVpF1r5wt8q_500

Så, det finns helt enkelt ingen film som kommer ens i närheten av Jaws, så är det bara.
Jag skulle kunna sagt att det finns ingen film HITTILLS som kommer ens i närheten av Jaws, men jag betvivlar att det någonsin kommer göras en film som närmar sig den.

MEN, med det sagt så betyder det ju naturligtvis inte att det inte finns filmer om monsterhajar som inte är underhållande, rent av sevärda!
Renny Harlins Deep Blue Sea (1999) till exempel. Spännande, riktigt rolig, och med ett tillfredsställande slut. Värd att ha i hyllan!
Eller The Shallows (2016), en vansinnigt spännande film som spenderar 90% av sin speltid med att begränsa sig till en 2-3 kvadratmeter stor sten ute i vattnet, bara för att gå ALL IN under de sista 10 minuterna! Svår att stänga av.

deep blue sea the shallows

The Meg då?
Jag tror att jag måste se den igen för att helt bilda mig en ordentlig uppfattning om var den platsar på kartan, men det är ju faktiskt ett gott tecken, då det innebär att jag utan problem kan tänka mig att se den igen!
Är den i närheten av Jaws?
Nej, det är den såklart inte – ingen film kommer någonsin …..etc etc.
Men den var underhållande. Spännande på sina ställen. Tog några oväntade twister här och där. Actionfylld. Rolig. Med andra ord så har den allt som krävs för att klassas som en tillfredsställande popcornrulle!

the meg beachaction

Huvudrollsinnehavaren Jason Statham spelar Jason Statham, som han gör i nästan allt annat (undantaget Spy (2015) där han spelar en parodi av Jason Stathams rollfigurer, och han är så jävla rolig att man är nära att kissa ner sig ibland).
Man må kritisera honom för valet av roller, men han gör dem i alla fall jäkligt bra, och i den lilla genren han rör sig i är han faktiskt en bra skådis!
Det må vara en ensemblefilm, men Statham är den som får ta mest plats. Övriga skådisar värda att uppmärksammas är Rainn Wilson, Bingbing Li samt Shuia Sophia Cai (som spelar den lilla tjejen Meiying, och som stjäl varenda scen hon är med i!).

stathem bingbing

rainn

shuia

Det finns egentligen ingen anledning att racka ner på den här filmen. Den är det den är; en pulshöjande, ganska rolig film om en jättemonsterhaj, och har inga direkta ambitioner att vara något annat, vare sig mer eller mindre.
Den tar ämnet på allvar, men med en lättsam ton och utan att överdramatisera, vilket gör att man faktiskt kan stänga av skallen en stund och bara låta sig underhållas!

Detta är en typisk biofilm, och det tycker jag att man ska passa på att utnyttja!
För i ärlighetens namn, när var ni på bio och såg en riktigt underhållande film om en jättehaj senast? Nä, då så! Vad väntar ni på!?

the meg poster

Downsizing (2017)

För ovanlighetens skull…
SPOILERALERT!!

Jag hyrde en bunt filmer i fredags, och en av dem var den här:

Downsizing 1

Författaren och regissören bakom Downsizing (2017), Alexander Payne, har tidigare författat och regisserat en fantastisk liten film som heter The Descendants (2011), med George Clooney i huvudrollen. Det är en familjetragedi-historia, inte utan viss svart humor, som blir jobbigt intim på sina ställen, men som håller en fast i ett järngrepp just för att man sitter där och känner att det faktiskt är på riktigt.

The Descendants

Downsizing har inga sådana ambitioner.
Eller kanske snarare är det så att halva Downsizing har inte sådana ambitioner.
Det är nämligen lite så att den här filmen är två filmer. Två inkompletta filmer som huller om buller vävts ihop till en enhet, som inte fungerar särskilt bra.

Norska forskare har upptäckt ett sätt att krympa organisk vävnad till en bråkdel av sin ursprungliga storlek, och efter femton års forskning och experimenterande är detta nu en allmänt, om än ej helt vanligt förekommande process – där det högtravande målet är att minska vårat ekologiska fotavtryck och därmed förhindra vår egen arts undergång.
För i och med att en människa av normalhöjd krymps ner till ca tolv centimeters höjd, så minska naturligtvis mängden producerat avfall och skräp och därmed miljöpåverkan som den människan är ansvarig för.
En tolvcentimetersmänniska åtnjuter även förmånen att deras pengar är mer värda. Ganska så mycket mer, eftersom de inte behöver på långa vägar lika mycket…av allt!

Downsizing 2

Så man får först intrycket att i den lilla världen är allt toppen!
Ingen brottslighet, alla lever i lyxvillor och nästan ingen behöver jobba!
Den är paradiset!

Men så börjar man sakta få indikationer på att all skit som finns i den normalstora världen såklart letat sig ner även till den lilla världen. Kriminalitet, prostitution, fattigdom och – tydligast av allt – helt galna klasskillnader.

Downsizing handlar om Paul Safranek (Matt Damon) som tillsammans med sin fru Audrey (Kristen Wiig) bestämmer sig för att genomgå förminskningsprocessen, för att möjliggöra den där flytten till ett lyxhus, och det där bekväma livet utan ekonomiska bekymmer.
Om de säljer allt de äger och har så kan de i den stora världen skrapa ihop $150.000, dessa pengar är i sin tur värt över $2.000.000 i den lilla världen.
Miljonärer på några få timmars krymp-process alltså!

Downsizing 3

Paul genomgår sin irreversibla process (som inkluderar en hel del jobbiga moment), och vaknar upp som en tvärhand hög liten människa, i tron att hans fru ska ligga på uppvaket med honom….men hon har fått kalla fötter och har åkt hem igen, och lämnat honom där i miniatyrvärlden, med en skilsmässoansökan som enda sällskap.

Efter ett tag flyttar Paul ut ur den gigantiska herrgård de investerat i i den lilla världen, för vad ska han egentligen med så mycket yta till, och bosätter sig i en lägenhet på nittonde våningen i ett höghus, under en väsnig granne.
Han tar ett telefonförsäljarjobb och framhärdar i sitt nya liv som liten.
Genom den festande grannen, Dusan (en härligt överspelande Christoph Waltz) träffar han en vietnamesisk flyktingkvinna, som städar hemma hos Dusan, Ngoc Lan Tran – underbart spelad av Hong Chau – som han undan för undan blir förälskad i, och som visar honom den slum och de fattigkvarter som finns även i minivärlden.

null

40-45 minuter från slutet tar filmen plötsligt en märklig vändning, då Paul och Ngoc får följa med Dusan på en resa till originalkolonin i Norge, en sorts liten bergsby i miniatyr med häst o vagn-teknologi, där de blir presenterade för mannen bakom förminskningsteknologin, den norska forskaren Dr. Jorgen Asbjørnssen (ironiskt nog spelad av svenske Rolf Lassgård).
Där visar det sig att herr Jorgen och en massa andra Nobelprisvinnande forskare, kommit fram till att jorden kommer gå under! Man får aldrig veta NÄR detta ska ske, bara att den lilla kolonin i Norge byggt ett gigantiskt skyddsrum, komplett med grödor och frisklufttillförsel och rent vatten….whatever! Poängen är att Jorgen och ett hundratal andra är ett dygn ifrån att vandra 1500 meter rätt in i berget och sedan spränga ingången för att försegla sig där inne i 8000 år.

Det låter helt sjukt eller hur?
Det luktar liksom sektbeteende lång väg!

Men Paul sväljer allt detta med hull och hår, och är 100% redo att vandra den långa tunneln bort. Faktum är att han spelar lite bongotrummor, vaggar med i hymnerna, ser på solnedgången och packar sedan sin väska och börjar vandra…men kärleken till Ngoc får honom att vända tillbaka i sista sekunden.
Han åker sedan tillbaka till USA och hjälper Ngoc hjälpa de fattiga i slummen.

The fucking end!

Downsizing 5

Ja, den slutar precis så!
Fatta hur skumt det kändes… Det var som att ha sett två sorters filmer ihopmixat. Ingen av dem fick ta överhanden någon gång, utan de skulle prompt samsas om speltiden.
Ibland var filmen rolig på ett sätt så att det kändes som en typiskt tokrolig komedi, ibland var den extremt allvarlig och klarsynt, och ingenstans kändes det som att den visste var den ville ta vägen med allt detta.

Det fanns scener som kändes som tagna ur en Saturday Night Live sketch, som då Paul på uppvaket får frågan ifall han är hungrig, och sköterskan kommer in med ett paket innehållandes två kex – fast det är 1 x 1 meter stort.
Eller faktumet att Paul har en rosknopp i en vas på sitt vardagsrumsbord – och rosknoppen är typ 75cm i diameter.
Det där är EN sorts film!
Till det kan man sedan lägga faktumet att Ngoc kommit till USA tillsammans med åtta andra vietnameser, gömda i en tvkartong. De togs till fånga i Vietnam pga sin politiska åsikt, krymptes mot sin vilja och lyckades sedan fly ut ur landet via pakettransport. Ngoc var den enda som överlevde transporten, och hon försörjer sig nu alltså som städerska åt de förmögna i minivärlden. Hon haltar, eftersom hon blev av med ett halvt ben under transporten och går nu med en illasittande protes, och hon tar emot alla former av allmosor (överbliven mat, utgångna mediciner mm) hon blir erbjuden.
Det där är en helt ANNAN sorts film!

Downsizing var inte en positiv film på långa vägar, utan den utstrålade tydligt budskapet “vad vi än tar oss för, hur vi än ändrar oss och omlokaliserar oss, så kommer människan alltid vara en småsint och kriminell skitart som utnyttjar sin planet, dess fauna och sin egen art för personlig vinnings skull!”, så där fanns inget upplyftande att hämta, om än kanske lite välbehövlig sanning…
Men då och då så pissade man på det budskapet genom att inflika putslustigheter som inte passade in någonstans alls.

Filmen är 130 minuter lång, och under de sista 60 av dessa minuter hade jag gett upp att försöka hitta en inriktning, och försökte sålla bort allt ovidkommande nonsens (som förminskning och domedag), vilket alltså fick mig att inse att det här bara är en halv film.
En halv bra film och en halv ofokuserad märklighet, och det gick inte att dra isär dem!
Det enda som stod 100% klart för mig då jag sett klart den, var att själva titelgrejen, förminskningen av människor och miniatyrvärlden och hela den biten, var totalt onödig!

Jag hade hellre sett den här filmen:
Paul Safranek och hans fru Audrey önskar leva ett bättre liv, så de säljer allt de har, lyckas skrapa ihop $150.000 och bestämmer sig för att köpa en lyxkåk i [infoga namn på valfritt fattigt land där människor med en massa pengar kan leva som kungar].
Mitt under flytten ångrar sig Audrey, begär skilsmässa och åker hem, lämnandes Paul ensam i sin lyxvilla i paradiset.
Efter ett tag börjar han försöka konversera med den kvinna som städar hans gigantiska hus, och sakta men säkert tar hon honom ut ur lyxkvarteren och visar hur den fattiga lokalbefolkningen lever, varpå han finner ett nytt kall i livet – och en ny kärlek….osv osv.

Eller så hade jag hellre sett en renodlad komedi, eller till och med romantisk komedi, som inkluderade hela förminskningsbiten, och allt vad det nu innebär i form av allehanda lustiga problem att plötsligt vara pytteliten.

Men en kombo av 12-centimetersmänniskor, jordens undergång, Norska domedagssekter, politisk aktivism, fattigdom, slumkvarter vs rikedom, förälskelse och jättestora kexpaket……..?

WTF liksom?

Mission:Impossible – Fallout (2018)

Eller: “Benbrottet som inte kan ha undgått någon”.

Det finns ett antal stora action- och äventyrsfilmer som man redan innan man hört någon säga det i ett behind-the-scenes klipp kan SE att de egentligen bara består av en handfull spektakulära sekvenser ihopsydda med lite handling.
Eller för att omformulera det; De spektakulära sekvenserna skrevs först, och storyn – som skrevs efteråt – anpassades runt dem.

Huruvida detta är fallet med Mission:Impossible – Fallout har jag ingen aning om, men det viktiga är väl att det i sådana fall inte märks.

MI6Fallout_poster

Fallout fortsätter en handlingstråd som startade redan i den tredje filmen, samt i Ghost Protocol (del 4). Den gör även en liten blinkning till den första filmen, som biografpersonalen under sitt “stäng av mobiltelefonerna”-snack påminde oss om hade biopremiär för 22 år sedan!!

Det här är precis det man kan hoppas på av en M.I-film, varken mer eller mindre. Det går i runt 180 knyck från första till sista minut, och man måste hänga med i svängarna, för att inte helt tappa bort sig då lojaliteter börjar skifta fokus, och regeringsledda departement sträcker sig efter de skyldiga och de oskyldiga om vartannat.

MI6Fallout_1

Att Cruise gör (många av) sina egna stunts kan ju knappast ha undgått någon, och att detta inte alltid går precis som planerat är ju såklart en risk man får ta, om man insisterar på att flyga helikopter, hoppa fallskärm, köra motorcykel i Paris utan hjälm och – ja, hoppa mellan hustaken i London.

Fallout gör sitt allra bästa för att hela tiden visa att det faktiskt ÄR Cruise som gör dessa grejer. Kameran rör sig baklänges ut ur flygplanet och följer honom ut i luften under det där fallskärmshoppet, allehanda bisarra vinklar visar tydligt att det bara är Cruise i helikoptern under flera av de sekvenserna (alltså BARA han, ingen annan är i den, inga kamerateam, ingenting) och jag kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv då jag insåg precis under hur många sekvenser av motorcykeljakten mitt i Paristrafiken man tydligt ser att det faktiskt ÄR Cruise som kör……utan hjälm.

MI6Fallout_2

Den brutna vristen går inte heller den att missa, inte ens om man inte redan innan sett sekvensen då den går av (vilket torde vara en omöjlighet att ha missat, då det kablats ut över hela världen tusentals gånger, som vore det värsta storhändelsen). Cruise, enligt de bakom-kulisserna klipp man fått se, säger själv att han kände direkt att den gått av, men ville inte avbryta den enda tagningen innan han avslutat, så kvarlämnat i filmen är hur han häver sig upp från takkanten och haltar förbi kameran.
Det hade nog egentligen inte behövt lämnas kvar där, inte i den utsträckningen i alla fall, och det känns som att det är kvar där utifall att det finns någon i publiken som är tveksam kring exakt NÄR under inspelningen det var han bröt sin vrist.

Det är fantastiskt med alla dessa stunts och all action, och det ÄR fantastiskt att Tom Cruise – som nyligen fyllt 56 år – gör så mycket av allt detta själv.
Men det här är nog så långt det går att dra det idoga visandet av detta faktum, utan att det blir alldeles för mycket “en grej” av det. Missförstå mig rätt här nu, det ÄR en grej, det vet jag. Dessa filmer SÄLJS utifrån detta faktum,och jag är okej med det. Men just nu är det i filmerna en 50/50 balans mellan story och action, och det funkar bra så, men det finns story nog för alla 147 minuter, så man bör inte göra storyn en otjänst genom att låta actionsekvenserna helt ta över!

MI6Fallout_3

Litet PS.
Jättekul att se att Henry Cavill kan spela något annat än Superman/Clark Kent, och göra det så fantastiskt bra dessutom!

Mission:Impossible – Fallout är en sån där film som ger fog för uttrycket “film bör ses på bio”, för den här är inte bara något som BÖR ses på bio, den fullkomligen KRÄVER det!

Jag är inte att föredra – men det är visst ok.

Debatten så här långt:
Jag hackade på SD-väljare i inga milda ordalag, och blev ifrågasatt kring hur jag bara kan “dra alla över en kam på det viset”.
Jag svarade att jag dragit dem över en kam sedan ett propagandablad ramlade ner i min brevlåda för många år sedan, där det bl.a stod att “ett etniskt rent folk har bättre förutsättningar”, och jag – som då alltså är 50/50 svensk/indier – tyckte att det var det vansinnigaste jag någonsin läst.

Då fick jag höra att jag nog “tolkat det lite tokigt”.
SD var ju inte alls så illa som folk säger att de är, eftersom “Jag har läst, framförallt lyssnat mycket på alla partier. Mycket på SD på senare tid för att lära mig om dom verkligen är så som man läser om hela tiden. Dyngan som folk påstår och delar stämmer helt enkelt inte.”
Så den här personen har alltså lyssnat på SD för att undersöka sanningen bakom SD?
Det är ju som att jag försöker kolla läge/service/utseende på ett hotellrum, och jag gör det genom att lusläsa hotellets egen hemsida…
För övrigt; “…delar stämmer helt enkelt inte.”
DELAR?! Men det betyder ju att till och med denna människa kommit fram till att viss dynga ändå stämmer…
Nåväl, jag svarade att det inte var feltolkat av mig, utan det var ett ordagrant citat. “Ett etniskt rent folk har bättre förutsättningar”, och sedan bad jag personen tolka detta på ett för mig positivt sätt.
“Att haka upp sig på EN mening i ett partiprogram är ju ganska sjukt. Att hata alla och dra dom över en kam säger mer om dig än om dom.”
Jahadu… Men så lätt går det inte sörru.
Jag svarade att “Det är en viktig mening. Fattar du inte det så kan jag inte diskutera med dig längre.”
Nytt svar: “Dom inkluderar ALLA i sitt Sverige som vill bidra och göra rätt för sig. Att då haka upp sig på en sådan formulering är att vara riktigt trångsynt och, det är dumhet.”
Då frågade jag ifall personen själv var etniskt ren.
“Jag har två finska föräldrar men är född i Sverige” (tänker inte ta upp vårat grannlands grava problem med rasism här, men ni ska vara medvetna om att tanken inte gick mig helt förbi). “Varför hakar du upp dig på det? Dom har fortfarande inget emot dom som är laglydiga och gör sin plikt oavsett vart dom kommer ifrån. Punkt!”
Inte alls punkt!
“Den där meningen säger annorlunda. Om någon kallar dig mindre värd så är det något att haka upp sig på.
Jag tycker att du är en s.k. apologist, du ursäktar vissa saker för att du är nöjd med andra.
Fattar du inte varför jag, som halvindier, ser ett skräckscenario med SD vid makten så är du blind.”
“Dom kallar dig inte mindre värd. Det är din egen tolkning.
Man kan inte hålla med om allt! Det finns inget parti som har allt.”
“Mindre önskvärd då, låter det bättre?! Den där meningen du tycker att jag ska strunta i betyder att jag drar ner förutsättningarna för Sveriges befolkning, enbart för att en av mina föräldrar inte är född här.
HÖR DU ENS HUR JÄVLA BEFÄNGT DET LÅTER!?
Nej, inget parti har allt, men det finns bara ETT parti som inte vill ha mig här.”
Sedan bad jag personen återigen att tolka “ett etniskt rent folk har bättre förutsättningar” på ett för mig positivt sätt.
“Det betyder väl antagligen det, att det är att föredra men dom säger ingenting om att allt annat är fel eller inte är önskvärda. Den tolkningen gjorde du. Som sagt, ALLA som gör sin plikt och bidrar till samhället ÄR välkomna eller goda medborgare.”
Svaret, som jag skrev nyss, blev kort: “Så du menar alltså att det skulle vara okej för dig att rösta på ett parti som skulle föredra att inte ha dig som medborgare???”
Enligt den här människan har Socialdemokraternas politik splittrat landet. De är maktgalna och planerar att akut ge 16.000 asylsökande medborgarskap så att de ska kunna rösta….för det hade personen sett på YouTube!

Det är precis såhär dumma i huvudet SD-väljare är!
Man behöver inte dra det till sin spets och snegla på de som är ett halvt steg ifrån att tatuera en swastika på armen, eller de som i fyllan skriker “jävla babbe” till någon på stan. De personerna är uppenbara rasister, och således sådana väljare som SD alltid kommer ha.
Det är människor som denna som är deras stora massa. Det är de här personerna som gör att de får så satans många röster. De som av 100 punkter är villiga att se förbi 75 av dem, för att de gillar övriga 25.
Det är människor som dessa som inte förstår hur en person som jag känner inför ett SD-styrt land, inte för att de inte “är i mina skor”, utan för att de helt enkelt tycker att jag, precis som dem, borde kunna förbise de där 75 sakerna jag också, och genom nålsögat blicka mot de 25 punkterna som de tycker är bra.
Det är människor som inte källgranskar, utan med hull och hår sväljer allt som kommer i deras väg som bekräftar det de redan tycker sig veta.
Det är blåögda och naiva människor.
Och det är antagligen så landet kommer se ut, efter valet.
Det kommer vara politiker som styr efter vad som gynnar dem – inte landet – bäst, ivrigt påeldade av uppenbara rasister, som i sin tur står stadigt ovanpå en blåögd folkmassa som inte kan tänka själva och aldrig källgranskar.
Och mitt i allt detta står den enorma massan människor som, liksom jag, har en eller två föräldrar födda i annat land, med den där växande känslan av att övriga runt omkring oss nog skulle föredragit en annan landsfrände.

Halvtid

Idag återstår precis halva semestern…
Känns ganska skönt att veta att det är hela två veckors ledighet kvar.

Verkar även som att solen kommer tillbaka idag (efterlängtad av vissa, efter alldeles för kort bortavaro enligt andra). Den var nästan osynlig igår, till förmån för regn….och som man brukar säga “when it rains it pours”, och “poured” gjorde det tamejfaen!
Vi skulle äta lunch på stan, och var tvungen att köra omvägar på vägen dit pga översvämmningar mitt gatan. Vid ett tillfälle då vi stod mitt i ett hav vid ett rödljus så öppnade jag dörren, och det är ingen överdrift om jag säger att vattenytan var tre-fyra centimeter från tröskeln.
Antingen knastertorrt och 30+, eller så regnar det tills det sprutar upp vatten ur överfulla avloppsbrunnar (jo, jag lovar och svär, det gjorde precis just det!).
Det kan aldrig vara bara lagom liksom.

Nåväl, som att det inte räcker med ytterligare två veckors ledighet, så kommer här några fler saker att se fram emot:

MISSION:IMPOSSIBLE (VI) FALLOUT
Premiär: 3 augusti 2018

Tom Cruise tycks inte åldras, och då är det ju lika bra att han fortsätter göra filmer i den här suveräna serien!

¤ ¤ ¤

THE MEG
premiär: 17 augusti

Ingen kommer någonsin kunna överträffa Speilbergs ‘Jaws’, så ska man göra en film om en jättehaj så kan man ju lika gärna överdriva tills det ser fantastiskt kul ut!

¤ ¤ ¤

BOHEMIAN RHAPSODY
Premiär: 2 november 2018

Film om Freddie Mercery. och Queen…smockfull med bra musik! Måste ses!

¤ ¤ ¤

SHAZAM!
(5 april 2019)

Hade aldrig hört talas om Shazam (som är en seriefigur som skapades redan 1945), och trots att jag är otroligt less på superhjältefilmer just nu, så ser den här Superhjälte/Big*-varianten vansinnigt rolig ut!
(* Ni vet, Big, 1988, med unga Josh som går på tivoli och i en Zoltar-maskin önskar att han var vuxen – bara för att vakna dagen efter som Tom Hanks).

Never a dull moment! 🙂