Skyscraper (2018)

Före detta polis, numera konsult inom säkerhetssystem, försöker rädda sin familj som tagits gisslan i en gigantisk skyskrapa, alltmedan byggnaden brinner för fullt och säkerhetssystemet han just godkänt helt fallerar att skydda honom och allt runt omkring honom.

Det är en massa skjutande, en hel del klättrande utanpå byggnaden och ett och annat svindlande hopp genom tomma luften – och elaka busemän som hotar hjältens fruga med ond bråd död om inte hjälten gör som de säger…

Det är lätt att förstå de som med ett fnysande gör Die Hard-jämförelser och sätter fyndiga rubriker i stil med “Skyscraper puts the nay in yippi-ka-yey” (Jason Fraley, Washington Top News). Men, säger jag, Die Hard är fortfarande oantastlig där uppe på action-toppen, och även om Skyscraper såklart gör både ett och två försök att kittla den under fötterna, så är den aldrig ens i närheten. Jämförelser därvidlag blir därför inte bara onödiga, de blir skrattretande.
Ståendes på egna ben så är Skyscraper alltså inte helt värdelös. Faktum är att den är sådär lagom underhållande. En klassisk popcornrulle, där man gör allra bäst i att lämna hjärnan utanför och bara låta sig svepas med i en timme och fyrtio minuter.

Och det där med att lämna hjärnan utanför är VIKTIGT!
Annars skulle man nämligen börja ställa otrevliga frågor, rörande sådant som världsrekordet i längdhopp vs. hur långt The Rock skulle kunna tänkas hoppa…än mindre en The Rock med ett friskt ben och en protes.
Eller huruvida det finns lyftkranar som sträcker sig 100 våningar upp i luften?
Eller hur lång tid det egentligen ska ta att räkna till fem……….

Men stänger man som sagt ner tankeverksamheten en stund, så är Skyscraper inte alls särskilt dålig. Faktum är att den är så som de flesta filmer med Dwayne ‘The Rock’ Johnson brukar vara – godkänd.

Det är i själva prologen filmen egentligen blir sådär jobbigt onödig, och typisk amerikansk (ur det hänseendet att den så gärna vill förklara varenda liten jäkla grej för sin publik, för att de ska slippa tänka själva en endaste sekund).
På ca fem minuter klämmer den in tillräckligt med info för att man ska få veta hur The Rock förlorade sitt ben, varför han ogärna vill plocka upp ett vapen igen (även om han inte verkar tveka en sekund att skjuta hejvilt senare i filmen), under vilka omständigheter han träffade sin fru och avslutar sedan med en tjusig gisslansituation, som man såklart snabbt räknar ut kommer komma att återspeglas sig i filmens slutskede.

Men, återigen, hjärnan måste vara avstängd för den här, annars blir den inte rolig…. Eller jo, det blir den nog. Men den blir rolig på fel sätt.
Min hjärna var avstängd när jag såg Skyscraper, så jag gillad den!

Advertisements

10 album…

Blev “utmanad” på Facebook, att under tio konsekutiva dagar lägga ut bilder på album (skivor alltså) som påverkat mig.
Bara bild, ingen sortering, ingen text, ingen kommentar, ingenting…

Jag gjorde det glasklart för den som utmanat mig att jag inte kommer kunna hålla mig till de reglerna, men att jag skulle ta mig an utmaningen ändå, för att det lät kul.

Så, sagt och gjort… Under tio dagar – den sista varande idag – har jag Facebook-postat bilder på album som påverkat mig, eller haft stor betydelse för mig.
Sorterade i autobiografisk ordning (den ordning som jag först hörde dem), komplett med motivering och bakgrundsinformation.
För i ärlighetens namn, det är väl klart att man måste skriva dit NÅGON sorts information kring valet av album. Vad tjänar bilden annars för syfte liksom…??

Såhär har det i alla fall sett ut:

DAG 1:

01 Twisted Sister Come Out And Play

Fick denna vinylskiva i julklapp av min morbror 1985. Jag måste ha spelat den söder och samman, och studerade innerfodralet, där låttexterna stod, så flitigt att jag än idag kan sjunga med, ord för ord, till varenda låt på hela skivan (och köra klockren luftgitarr till ALLA gitarrsolon).
På pingstkyrkans sportlovsläger det påföljande året hade jag med mig denna skiva kopierad till ett kassettband, och lyssnade på den i min freestyle, och en av mina jämngamla rumskompisar på lägret kallade mig då för djävulsdyrkare och vägrade sova i samma rum som mig.
Det slutade med att han och ett barn till (för det var precis vad vi var – BARN) fick lämna rummet, mitt i natten, för att kvarteras in i annat rum.
Jag kände mig som en paria resten av veckan.
Allt på grund av extremt harmlös rockmusik!
Jag har inte haft någonting att göra med pingstkyrkan, eller religion överhuvudtaget, sedan den där lägerveckan…
Men jag lyssnar fortfarande på Twisted Sister!

¤ ¤ ¤

DAG 2:

02 Michael Jackson Bad

Jag var aldrig riktigt medveten om Michael Jacksons existens då Thriller var som allra störst.
Men då Bad släpptes, 1987, så var jag i allra högsta grad ett FAN!

Tycker fortfarande att detta album är det enda motbevis som behövs då någon säger något negativt om Kungen Av Pops förmåga att skapa musik.

Ville se honom live i juni 1988 då han gjorde sin första soloturné, och spelade i Göteborg.
Men mamsingen vägrade låta 13-åriga jag åka till Götet ensam för att gå på konsert.
Galet! (tyckte jag då)
Fullt förståeligt! (tycker jag nu)

Såg honom istället på Stockholms Stadion i juli 1992, under Dangerous-turnén, mest för att det kändes som något man helt enkelt BORDE göra. Mitt intresse hade då svalnat en hel del, mycket för att jag inte riktigt gillade Dangerous-skivan.
Bad-skivan är dock fortfarande HELT fantastisk!

¤ ¤ ¤

DAG 3:

03 Bon Jovi New Jersey

Året var 1989, och jag lyssnade mestadels på rockmusik…och nästan enbart på Bon Jovi.
Jag upptäckte dem en bra stund efter deras stora internationella genombrott (Slippery When Wet – ni vet, den som bland annat innehåller eposet “Livin’ on a prayer”), och var istället mer exalterad över deras nästa skivsläpp; New Jersey.

Konsertbesök var vid den tiden inte något som det fanns pengar till i hemmet, och jag var dessutom bara 14, så jag var aldrig ens medveten om Bon Jovis Sverigebesök under deras världsturné det året… Så när jag fick en födelsedagspresent av min bästa kompis, den 15 december, dagen innan min 15-årsdag, och det visade sig vara en biljett till Bon Jovis konsert i Globen – DEN DAGEN, bara några få timmar bort, så var det en TOTAL överraskning.
Nästan en chock!
Det var min allra första konsert.
Första gången jag såg 15.000 människor på samma ställe.
Först gången jag hörde musik (eller någonting alls faktiskt) på en sådan fantastisk volym.
Första gången jag stod upp tillsammans med andra människor och SKREK med i låttexter.

Berndt, I still O U 1!

(Berndts kommentar: “En av de bästa presenter jag köpt. Grym konsert och en fantastisk skiva. Lyssnade faktiskt på den igår.”)

¤ ¤ ¤

DAG 4

04 Metallica And Justice For All

Året var 1991, jag gick i gymnasiet och hade – liksom miljoner andra människor över hela världen – plötsligt upptäckt ett hårdrocksband som redan existerat i tio år; Metallica.

Det var deras femte skiva som fick mig att börja lyssna på dem på allvar (har vaga minnen av att ha hört någon enstaka låt tidigare i livet, men det var inget som fastnade).
Faktumet att jag blev så totalt såld på den skivan och det bandet stack i ögonen på en klasskompis till mig, som varit hårdrockare i många år.
Han lånade mig därför deras fyra tidigare skivor, och sade åt mig att lyssna på dem – utan att ens försöka dölja faktumet att han hoppades att jag skulle lämna tillbaka dem med rynkad panna och säga att “det här var nog lite för hårt för mig”….
Så blev det såklart inte, och när jag lämnade tillbaka dem med ett entusiastiskt “FY FAN VAD BRA DE VAR!” så såg han extremt besviken ut (vilket ju kan tyckas såväl småsint som märkligt, men en del människor är sådana).

Det är dock inte den femte, egentitulerade skivan som ska in här, även om det var den som introducerade mig till hårdrocken. Utan det är Metallicas fjärde skiva.
Den vansinnigt komplexa …And Justice For All (som gavs ut 1988, men som jag alltså inte hörde förrän 1991).
Den som är att klassa som genuin musikkonst, som testar sina lyssnares förmågor, och utmanar deras intellekt.
Det är en av få skivor jag hört om och om och om igen, och FORTFARANDE, då jag spelar den idag, kan höra någon ny liten strof eller del av ett parti som jag av någon anledning missat tidigare.

Man kan argumentera den usla mixningen, men mixningen förtar inte storheten i kompositionerna!

¤ ¤ ¤

DAG 5

05 Alice In Chains Dirt

1992, strax efter att jag upptäckt hårdrocken, så exploderade ‘grunge’ över världen. En sorts rock, som i stil och sound är skitigare och mer introvert – medan dess texter och den ibland blottade ilskan är den extroverta motpolen. (Och ja, jag skriver verkligen såhär, det är inte saxat från en överpretentiös Wiki-sida. Det är jag som är pretto och författar detta fritt ur huvudet, sittande i soffan tidigt på morgonen, strax innan jag ska cykla iväg till jobbet).

Nåväl, till sak.
Där de flesta nu antagligen skulle valt Nirvanas fantastiska genombrottsalbum Nevermind, så vill jag istället plocka deras genre-grannar, Alice In Chains, och mer specifikt deras andra skiva, Dirt, som jag köpte då den släpptes den 29 september 1992.

Jag ska dock ärligt erkänna att även om jag gillade det redan från början, så fanns det PÅ TOK för mycket musik som lockade överallt, och min fokus var kanske inte den skarpaste då jag var 17-18 år.
Men oavsett hur många år som gått sedan grunge kom och försvann, och oavsett vad Alice In Chains gjorde innan denna skiva, och efter den – så är det ett faktum att det här albumet aldrig någonsin mattats av!
Det är så ärligt och så rått, och den otroliga röstkombinationen av Jerry Cantrell och Layne Staley (d. 2002) är magisk!
Seriöst, leta upp några av deras låtar med all musik borttagen (finns på YouTube, jag rekommenderar ‘Would’) och lyssna på de nakna rösterna.
Helt fantastiskt!

Det här är en skiva jag skulle kunna spela varje dag!

(och eftersom det här är en blogg, med möjlighet att posta flera mediekällor i samma text, så kommer här Would, utan musik)

¤ ¤ ¤

DAG 06

06 Live Secret Samadhi

Här blir det lite svårt gällande exakt NÄR jag första gången hörde denna skiva, mest för att livet nog var lite rörigt kring den här tidpunkten… Men jag ska göra ett ärligt försök!

Året var, troligtvis, 1997 och jag hade gjort slut med min dåvarande flickvän (som jag nog, om sanningen ska fram, aldrig var ordentligt kär i) för att istället bli tillsammans med en annan tjej – som jag faktiskt hade riktiga känslor för!

Jag bodde i en förstahandstvåa på 50m2 i Trångsund, hon bodde i en andrahandsetta med kokvrå på 18m2 i Sundbyberg.
Av någon anledning spenderade vi otroligt mycket tid i hennes taskigt isolerade, mögeldoftande 18-kvadratare, och nästan ingen tid alls i min lägenhet…
Vi jobbade skift bägge två, och sällan överensstämde våra skift, så jag minns tydligt hur jag under en lång vinter, morgon efter morgon, vaknade av att hennes stereo (som fungerade som väckarklocka) startade, med en av hennes favoritskivor i cd-luckan.
Låten ‘Rattlesnake’, första låten på albumet Secret Samadhi av bandet Live kommer därför alltid vara synonymt med en komplicerad kombination känslor;
Delvis misär av att vakna med snorig, iskall näsa och inte vilja kliva ur sängen, för utanför täcket är det fryskallt!
Delvis en sorts förundrad lycka över att vakna i en annan människas säng, och jag ligger där för att hon VILL ha mig där!

Efter ett tag flyttade vi ihop och var ett par i kanske ett år eller två, men sedan tyckte hon att det räckte…
I många år efter att det tog slut så hade jag svårt att lyssna på just den här skivan, för att den väckte jobbiga minnen. Men till sist vann musiken över misären, och det här albumet är nu för mig det ultimata beviset på att det faktiskt är full möjligt att ÄRVA musik!
Förhållandet dog, och från dödsboet fick jag ärva Live!
(Jag fick även ärva Lars Demian, men bara några få låtar)

¤ ¤ ¤

DAG 07

07 Linkin Park Hybrid Theory

De börjar blir lite svårare nu… För den bistra sanningen är nämligen sådan att jag var intensivt intresserad av musik under en väldigt kort period i livet.
Musik har inte haft lika stor inverkan på mitt liv som film haft, och när jag nu rör mig bort från den där perioden då musik var allt (1985-1995, plus/minus ett år eller två) så är det svårare och svårare att hitta skivor som faktiskt varit sådana jag helt och hållet fastnat för, än mindre sådana som “påverkat mig” på något sätt alls…
För tyvärr är det så att jag sedan mitten av 90-talet, med en handfull undantag, har lyssnat på samma musik om och om igen.

Så dagens val är helt enkelt ett album som under en kortare tid återigen fick mig att ta till mig ny musik och lyssna sådär intensivt igen.

Linkin Parks debutskiva Hybrid Theory (som släpptes 2001) kändes som ett långskott. Jag var helt fascinerad av singeln ‘One Step Closer’, som blandade hip hop och hårdrock på ett väldigt effektivt sätt – något som tilltalade den där lilla delen av mig som alltid gillat rapmetal, även under den tid då fans av dessa olika genrer var sådana som helst av allt bara ville slå ihjäl varandra.
Men jag hade stora tvivel kring huruvida det skulle funka genom en hel skiva.
…Det gjorde det, och under 2001-2002 så lyssnade jag otroligt mycket på Linkin Park, och försökte även dra in andra liknande grejer i min musiksfär, som inte funnits där tidigare (Limp Bizkit, Slipknot mfl), men där var det bara någon enstaka låt som fastnade.
Den här skivan är dock annorlunda…
Delvis beror det nog på välskrivna melodier och en extremt tajt och nästan experimentell mixning, men till största del beror det på kontrasterna mellan Mike Shinodas rappande verser och Chester Benningtons (d.2017) raspigt skrikande refränger.
Hybrid Theory är genomgående en fantastisk skiva!

¤ ¤ ¤

DAG 08

08 Melody Gardot My One And Only Thrill

Redan när jag startade den här grejen så visste jag vilket det sista albumet i den autobiografiska ordningen skulle bli – eftersom jag minns precis vilket album det var jag senast lyssnade på som påverkade mig.
-Det är den första skivan som haft någon som helst effekt på mig sedan slutet av 90-talet.

Jag såg Melody Gardot på Skavlan i september 2009.
Jag satt egentligen bara där och tittade på programmet för att Henrik Schyffert skulle vara med, och jag ville se just det segmentet. Men efteråt var det hennes intervju som jag kom ihåg, och hennes liveframträdande i programmet födde en enda, kristallklar tanke; Jag MÅSTE ha hennes skiva!

Så jag önskade mig Melody Gardots skiva My One And Only Thrill i julklapp, och fick den (tack Inger).
Det är en av de skönaste skivorna jag äger…
Är man på rätt humör kan den få en att ömsom le, ömsom få glansiga ögon och rodnande kinder.
Lyssnar man på henne i riktigt bra hörlurar så är det som att hon står precis bredvid en, och viskar orden in i ens öron, och första gången jag hörde den här skivan på det sättet så hade jag gåshud över hela kroppen! Det var något närapå erotiskt över den där rösten som viskade rätt in i huvudet… Det var nästan så att jag kunde känna hennes andedräkt mot mina öron.

Utöver Melodys fantastiska röst och otroliga sinne för melodier, så känns texterna på detta album ofta sådär naket och smärtsamt ärliga.

¤ ¤ ¤

DAG 09

09 Christopher Young Hellraiser soundtrack

Filmmusik har en speciell plats i mitt hjärta, och får därför en egen liten del här…

Själva syftet med filmmusik är att framkalla känslor, och gärna såklart bygga vidare på känslor skapade av filmen den ackompanjerar. Men jag kan komma på hundratals exempel på filmmusik som alldeles på egen hand, utan hjälp av rörliga bilder, framkallar glädje, sorg, lättnad, uppsluppenhet osv… Men jag kan bara komma på ett enda exempel på filmmusik som utan annan hjälp framkallat nervositet och rädsla – skräck.

Nu består inte soundtracket till Hellraiser, komponerat av Christopher Young, enbart av sådan musik, utan överlag är det ett blås-och stråkfyllt svepande mästerverk! Fylld med så många vackra partier att jag betvivlar att en icke invigd person NÅGONSIN skulle gissa vilken sorts horribla filmsekvenser musiken faktiskt är tänkt att spelas till.

På detta album kombinerar Christopher Young instrument som är traditionella i en orkester (stråkar, blås, slagverk), med inslag som är traditionella inom skräckfilmen (falskklingande speldosor, rasslet av kedjor) och resultatet, som borde blivit 100% kitsch, blir istället något unikt inom filmmusiken!
Ett album vars musik lyckas med konststycket att ömsom lugna en, ömsom skrämma skiten ur en!

¤ ¤ ¤

DAG 10

Om det är någon kompositör som kan sägas ha varit ansvarig för att tonsätta min uppväxt, och för att ha skapat melodislingor och musikstycken som i all evighet (eller åtminstone MIN evighet) omedelbart kommer transportera mig tillbaka till barndomen…

…så är det John Williams!

Jag är som sagt ett stort fan av filmmusik, och lyssnar ofta på alla möjliga musikstycken, från alla möjliga filmer av alla möjliga kompositörer… Men John Williams musik är undantagslöst den enda som verkligen tar mig tillbaka!
Jaws, Star Wars, Indiana Jones, Superman, Close Encounters of The Third Kind, Jurassic Park, Harry Potter, E.T…. John Williams musik genomsyrar hela min uppväxt, och jag skulle känna igen hans musik – från alla de filmer jag sett om och om igen – på en halv sekund, och inte bara de där kända tema-bitarna, utan allt!
Precis allt!

Jag skulle rent krasst kunna fortsätta strunta i reglerna och lägga upp ett tiotal albumbilder här på hans mest kända filmkompositioner, men jag har bestämt mig för att besinna mig, och låta en enda skiva få representera hans totala inverkan på mitt liv.

10 John Williams E.T.

Detta soundtrack innehåller allt!
Det finns krypande, lite otäcka bitar (som när E.T. smyger runt i skogen och av misstag lämnas kvar då skeppet hastigt måste lyfta), det finns finstämda bitar (som när Elliot visar runt E.T. i sitt rum) och det finns fantastiska crescendobitar (som hela BMX-jakten).
Steven Spielberg har själv sagt att Williams musik i allmänhet, men speciellt i E.T., absolut utgör halva filmen. Med hjälp av effekter kan han filma cyklar som flyger, men det är bara John Williams som faktiskt kan få dem att lyfta från marken.

Det avslutande musikstycket i filmen kan få mig att lipa, även UTAN de ackompanjerande rörliga bilderna.
En dröm skulle vara att se en LIVE-föreställning (bio med musiken framförd live) av denna film. Har missat den då den körts på detta sätt i Londons Royal Albert Hall, men jag hoppas att den återkommer någon gång.

Sådärja.

10 album. 10 dagar.

DONE!

30 Dagar Film, dag 30 (SISTA DAGEN!)

Efter att ha svarat (för) utförligt och (extremt) ärligt på de första 29 frågorna (ibland oförklarliga eller rent av dumma sådana), så är jag nu alltså äntligen framme vid den sista punkten.
Dag 30…
….som lyder:

Låt mig återigen poängtera att denna lista, som handlar om film, OMÖJLIGT kan ha gjorts av en person som ser särskilt mycket film.

Hur ska jag kunna svara på den här frågan??
Den bästa filmen i världen…

Det går inte.
Så jag tänker inte göra det heller.

Istället tänker jag säga följande:
Jag ÄLSKAR film! Och jag har gjort så sedan jag var ungefär tio år gammal… Idag är jag 43, going on 44. Jag har sett fler filmer än gemene man ens kan komma ihåg namnet på, och jag har frivilligt och ofrivilligt tryckt in så mycket filmrepliker, bakgrundsfakta och irrelevant information gällande film att jag någonstans är övertygad om att min hjärna MÅSTE ha ett särskilt – och oändligt – utrymme för allt jox jag exponerar den för….annars skulle jag för länge sedan ha glömt en massa viktiga saker. Som hur man kokar ägg, hur man knyter skorna, hur man pissar stående och hur man andas.
Detta är varför jag inte bara vägrar, utan helt enkelt inte KAN svara på vilken film som är “bäst i världen”, för det finns ingen specifik film som ÄR bäst i världen!
Tusentals filmer är bäst av tusentals anledningar…

Till sist, som avslutning på dessa 30 dagar av svarande på allehanda frågor kring min filmkonsumtion, lämnar jag eder med en bild som får representera de två livekonserter, åtta dokumentärer, nio kortfilmsssamlingar, tolv stå-upp shower, 95 tv-seriesäsonger och 486 spelfilmer som står i hyllan här hemma….

DONE!

Rebuslösning!

Okej, såhär är det då.
Uppgiften var: LÖS REBUSEN!
Och ledtråden som gavs var att det är en vers ur en låt.
…och det var allt!

Rebusen, för den som inte sett den, såg ut såhär:
(OBS! bakom skägget döljer sig siffran 1)

34829441_1855095827861870_8594146571937906688_o

Och för den som nu en sista gång önskar försöka lösa den utan någon som helst hjälp rekommenderas att sluta läsa NU – ty här nedan kommer FACIT!

 

↓↓↓↓↓

 

↓↓↓↓

 

↓↓↓

 

↓↓

 

 

SOME-BODY ONCE ASKED

COULD I SPARE SOME CHANGE FOR GAS

I NEED TO GET MYSELF AWAY FROM THIS PLACE

I SAID YEAH WHAT A CONCEPT I COULD USE A LITTLE FUEL MYSELF

AND WE COULD ALL USE A LITTLE CHANGE

Viktor Anundi fixade det på nolltid….men han var den enda (och i ärlighetens namn trodde jag verkligen inte att NÅGON skulle fixa detta – jag menar, bara för att JAG kunde se det här i min störda skalle betyder det ju knappast att andra kommer göra det).

Nåväl, there ya go!

30 Dagar Film, dag 29

Listan är snart slut, det känns ganska skönt, jag är less på den, och det känns som att till och med listskaparen famlar efter halmstrån vid det här laget…

30days_29

Jag menar, kategorin “Den sämsta film du någonsin sett”, “En film alla tycker om men som du inte gillar” och “En film du hatar” har redan avverkats, så att försöka hitta ännu en film, som passar i den här kategorin, är verkligen att leta efter nålen i höstacken.

Men ok då…
En film kan förvisso vara tråkig av en mängd olika anledningar. Den kan ha en tråkig och poänglös historia, den kan vara tråkigt filmad, vara tonsatt med tråkig musik, ha vansinnigt ointressanta skådespelare…you name it!
Så vilken är The Top Of The Crop då?

När det gäller “tråkigt filmad” så kan jag egentligen inte riktigt komma på någon. Den enda anledningen till att det dök upp i huvudet var för att jag kom att tänka på filmer som jag var med och gjorde tillsammans med ett gäng kompisar föööööör…..25 år sedan! OMG är det så länge sedan!!?
Nåväl, den skapande kraften, regissören – om man nu kan kalla honom det – bakom dessa filmer var Peter Kirs, och han har måhända växt i sitt filmskapande sedan dess – om han fortfarande gör film vill säga, det var extremt länge sedan vi pratades vid. Men då var det i alla fall mestadels statiska kamerauppsättningar filmade från axelhöjd, eller höger-till-vänster tagningar… Det var typ allt. Jag minns tydligt att jag hade andra idéer, och försökte föreslå alla möjliga vinklar, men det mesta filmades av honom, eller enligt hans instruktioner, så det mesta av filmen är helt enkelt tråkigt filmad!
Jag vet att vi gjorde en fightscen mellan filmens skurk och en av “hjältarna”, och den filmades fem gånger, ur fem olika vinklar (vi hade vid det tillfället bara en kamera) och när herr Kirs sedan satte ihop filmen så hade han i stort sett bara valt en av dessa vinklar, och klippt in hela fighten som en enda tagning…. Jag skrek inombords, eftersom jag visste att det fanns hur mycket material som helst att tillgå, och när jag senare redigerade ihop en egen version av filmen så blev denna fight betydligt mer intressant att titta på.
Under en av de sista inspelningsdagarna, efter att min karaktär dött, så var jag med och skötte en andra videokamera, under filmandet av filmens slutklimax, så där fanns det plötsligt betydligt fler intressanta vinklar att välja mellan, och slutet ser därför nästan ut som en helt annan film.

Nåväl, nog om det.

En sak som får mig att omedelbart “titta på klockan” är bombastiska actionfilmer som innefattar total förstörelse… Låt mig klargöra detta; I en film om “jordens undergång” eller någon form av attack mot hela planeten, eller någon form av naturkatastrof-event så är detta såklart oundvikligt, och jag ser då “total förstörelse” som en del av handlingen.
Men i filmer där till exempel superhjältar slåss mot varandra, och under detta slagsmål så jämnar de hela städer med marken…..så tappar jag snabbt intresset.
För vem fan bryr sig egentligen om vem som vinner denna fight? Oavsett vem som vinner så har miljoner människor antagligen dött, och det kommer ta minst 100 år att bygga upp allt som raserats.
Oftast pågår sådan förstörelse även under smärtsamt lång speltid…och man förväntas på något sätt tycka att det är lika häftigt och coolt även när de två fightande idioterna flyger rätt igenom den artonde skyskrapan – som man eventuellt tyckte då de gjorde det första gången.
Ingen verkar någonsin ha tänkt tanken att “less is more”, eller åtminstone att förlust är mer kännbar om man låter publiken stanna upp och ta till sig det hela… Men när byggnad efter byggnad efter byggnad exploderar, raseras eller klyvs på mitten, så har min hjärna sedan länge stängt av, checkat ut och åkt hem.

Ja, Man of Steel (2013) jag menar DIG!

Det lustiga med det hela är att sju år tidigare var det SÅ MÅNGA som anklagade Bryan Singers Superman Returns (2006) för att vara skittråkig! Superman var “en jävla EMO crybaby” som bara svävade runt och trånade efter Lois Lane…
Men då ska man vara medveten om att när man senare gör en film helt anpassad till alla dessa bölande actionknarkare och deras totala brist på koncentration, så blir resultatet Man Of Steel.

Vinnare i denna kategori:
Man of Steel, som jag bara med NÖD OCH NÄPPE, orkade se klart, trots att – eller kanske snarare på grund av att – hela sista fjärdedelen av filmen består av non-stop massförstörelse, redigerad för att vara så cool som möjligt… *GÄSP, liksom*

Man Of Steel cover

30 Dagar Film, dag 28.

Den här har jag fått slita lite med…

30days_28

…och inte på det sätt man skulle kunna tro (om man inte känner mig förstås, för då vet man precis vad jag menar).

Först tänkte jag bara öka antalet, typ “en film jag sett mer än X gånger” (där X representerar en hög siffra – minst tio!). Men ska sanningen fram så kan jag inte komma ihåg hur MÅNGA gånger jag sett alla filmer. Jag har måhända lite OCD och “professorshjärna” när det gäller alla filmer jag ser och tycker om, men jag är ju liksom inte Rain Man (en film jag med säkerhet kan säga att jag sett minst tre gånger, varav en av dem på bio……på Astoria på Nybrogatan i Stockholm, en biograf som inte finns kvar längre………..det var en torsdagkväll 1989, skulle gissa att det var den 23 mars….ja ja ja, okej, jag fuskar! Jag har kvar biobiljetten och kan titta på den! Datumgissningen är dock bara en gissning, det är en gammaldags biljett, där jag bara kan se biograf, rad och stolsnummer, och sedan har någon stämplat “TORSDAG” på den, enligt IMDb hade Rain Man sverigepremiär fredagen den 17 mars, och eftersom jag gick en torsdag så gissar jag att den var den påföljande torsdagen – men det kan verkligen ha varit vilken torsdag som helst efter premiären – så, nog om Rain Man och min uppenbara hjärnskada).

Att bara öka antalet funkar alltså inte, eftersom jag faktiskt skulle kunna öka den till just tio, och ändå ha en alldeles för fet lista filmer att räkna upp här…

Lite snabbt, på rak arm – filmer jag VET att jag sett MINST tio gånger:
The Adventures of Ford Fairlane
Airplane!
Aliens
Back To The Future
The Blues Brothers
Capricorn One
Commando
Die Hard
Duel
The Goonies
Grease
Gremlins (antagligen den film jag sett FLEST gånger)
House
Raiders Of The Lost Arc
Jaws
Midnight Run
Scream
Silver Streak
Smokey And The Bandit
Spaceballs
Strul
The Terminator
Terminator 2: Judgment Day
Trading Places
What’s Up, Doc?

Ni ser ju, det skulle inte funka ALLS!
I synnerhet inte eftersom jag inte GILLAR att bara rada upp filmtitlar, jag vill utveckla mina svar lite mer än så.
Jag skulle till exempel, som kommentar till ovanstående lista, säga att det finns massor av filmer som är lika bra som- eller betydligt bättre än några av de här filmerna, men som jag då inte sett lika många gånger, och det behöver som sagt absolut inte betyda att jag inte gillar dem lika mycket, eller MER! En del filmer kan vara helt fantastiska – men de kräver längre gånger mellan repriseringarna. Ett år, två år, eller mer.
Jag har till exempel fortfarande aldrig sett om Lee Tamahoris Once Were Warriors, som är en otroligt stark film, eftersom trots att det gått över 20 år sedan jag såg den, så känner jag helt enkelt att jag inte orkar, den var så vansinnigt tung att bära med sig efteråt (vilket jag gjorde, i flera veckor).

SÅ!
Vad jag nu tänker göra är att ändra dagens ämne till:

En film jag sett två gånger inom loppet av en vecka.

Det borde ju krympa urvalet en hel del!

[lite eftertänksamhet]
Efter att ha spenderat en BRA stund inne vid DVD-hyllorna, stirrandes på filmtitlar och studerandes sparade biobiljetter (som är fastsatta i fodralet till de olika  filmerna) så har jag kommit fram till att listan inta ALLS krympte! Innehållet ändrades, men antalet är nästan detsamma! Men det är väl bara att plöja på då…
[slut på eftertänksamheten]

Enklast här är att först beta av den enda film jag vet att jag sett två gånger inom loppet av en vecka, som jag INTE sett på bio (för resten av filmerna här är sådana som jag sett inom loppet av en vecka – på bio).
Och det är….

Sting, The.jpg
The Sting (1973)
Denna stod med i boken “1001 Filmer du måste se innan du dör”, och jag markerade den som en film jag ville se, enbart med skådespelarna som grund. Danne meddelade att “den har jag, vill du låna?”, så det gjorde jag.
Såg den en gång, och jag är NÄSTAN säker på att jag såg den igen bara dagen efter, för att jag tyckte att den var så förbannat bra!
Inom loppet av en vecka såg jag den hur som helst tre gånger – och köpte sedan en egen The Sting-dvd!

Resten av listan, så kortfattat jag bara förmår, lyder:

Ace Ventura
Ace Ventura – Pet Detective (1994)
Jag har varit ganska hård i mitt urval, annars hade listan svämmat över. Så när jag bestämde “två gånger inom loppet av en vecka” så menade jag det!
Sju dagar ÄR egentligen på gränsen, men eftersom jag var på bio och såg den här filmen tre måndagar på raken (6, 13 och 20 juni 1994) så får den stå med!

Batman Forever
Batman Forever (1995)
Folk får skälla hur mycket de vill på Schumachers Batman Forever, men jag gillar den! Faktum är att jag gillar den SÅ PASS MYCKET att jag såg den två gånger på bio, på Sagabiografen, den 18 och 21 juli 1995.

Die Hard 4
Die Hard 4.0 (2007)
Samma sak gäller här. Många avskydde denna del i serien (som i original har den usla titeln Live Free or Die Hard), men jag gillar den, och såg den två dagar på raken, den 27 och 28 juni 2007.

Die Hard 3
Die Hard With A Vengeance (1995)
Här är lite av min stora skam… Detta är inte den bästa filmen i serien (inte den sämsta heller, A Good Day To Die Hard är svårklådd på den punkten), och den är absolut inte värd att ses två gånger på bio…….men jag kan bara skylla på att jag inte var (eller ÄR) mycket för att spendera pengar på krogen, och jag var väl uttråkad eller nåt, men den här såg jag i alla fall fem (5!) gånger på bio!
Tre av dessa gånger var konsekutiva dagar; 29 och 30 juni samt 1 juli. Uppenbarligen räckte inte det, så jag var och såg den igen den 10 juli, och sedan en sista gång den 28 juli.
Som Howard Bannister uttryckte det: “It must be brain damage”.

Get Shorty
Get Shorty (1995)
Har inga biljetter kvar (pga klantighet) men vet att jag såg denna tre gånger i ganska snabb följd, och det är därför högst troligt att åtminstone två av dessa tillfällen var inom loppet av en vecka.

MIB
Men In Black (1997)
Två gånger under sommaren 1997.
14 och 19 juli.

Scream
Scream (1996)
Den här exploderade över biodukarna och nytände en filmgenre som så länge stått i skamvrån och huttrat, och jag ÄLSKADE det!
Såg den på premiären den 1 augusti 1996, och igen fyra dagar senare, den 5 augusti.
Den krävde sedan ytterligare en visit, den 13 augusti.

Sixth Sense, the
The Sixth Sense (1999)
Den film som är en av de i filmhistorien som är mest i behov av reprisering! För när man sett sig hela vägen fram till avslöjandet på slutet, så MÅSTE man ju bara se den igen, för att liksom “se den med nya ögon”.
Jag såg den den 10 och 12 januari år 2000.

Terminator 2
Terminator 2: Judgment Day (1991)
Återigen en film jag inte har något konkret att gå efter, men jag såg denna fyra gånger på bio, och jag är ganska säker på att två av dessa gånger var inom loppet av en vecka.

Star Wars Trailer
Star Wars episode VII: The Force Awakens (2016)
Såg denna på premiären, som råkade vara på min födelsedag, den 16 december, och gick sedan och såg den igen  den 22 december.
Och bara för att påvisa hur strikt jag är i mina egensatta regler: Jag såg Star Wars episode VIII: The Last Jedi den 13 och 21 december 2017, men det är åtta dagar emellan, så den räknas inte!

Jag tror att jag ger mig nu.
Det är alla filmer jag kan komma på att jag sett minst två gånger inom loppet av en vecka…..och det räcker bra så!

30 Dagar Film, dag 27.

Ännu en gång får man köra lite tolkning av det som står i ämnesraden…

…för jag gissar att innebörden inte ska vara en barnslig film som är min favorit (visst, det SKULLE kunna vara det, men eftersom ordet “barnslig” har en negativ klang, så blir det svårt att hitta en film som jag tycker är barnslig OCH är min favorit).

Så, det jag gissar att författaren menat är “My favourite children’s movie”, alltså min favorit-barnfilm.

Nu är såklart även det öppet för debatt… Vad är egentligen en “barnfilm”?
Men skit i det nu, jag tänker göra det lätt för mig, och dela upp dagens ämne i tre kategorier.

Animerad film riktad i huvudsak till barn.

Finding Nemo (2003)
Svårt att fatta att den här är femton år gammal!
Men det gör den ju till en modern klassiker, så låt gå då.
Det kan argumenteras att vuxna har MINST lika stor behållning av denna film som barn, och det är såklart ett av Pixars största genidrag, att rikta filmen inte bara till barnen och deras föräldrar, utan till ALLA vuxna, även de som inte har några barn att se filmen tillsammans med.
Men själva temat, om uppbrott från barndomen och att hitta sin plats i samhället, utanför föräldrarnas (över)beskyddande famn, är mer riktat till barn, så denna fantastiska film tar rättmätigt sin plats som favorit bland animerade barnfilmer.

¤ ¤ ¤

Vaiana (2016)
När man nästan räknat ut Disney från de som gör hyfsat aktuella och intressanta barnfilmer, så dyker denna upp.
Temat är inte långt ifrån ovanstående, och med alla vackra färger och fantastiskt roliga sidokaraktärer så står den stadigt bredvid Nemo.

¤ ¤ ¤

Icke-animerad film i huvudsak riktad till barn.

The Goonies (1985)
Jag kan inte komma på NÅGON annan film än denna, som jag gillar och som dessutom passar in i den här kategorin.
Nu riktar sig The Goonies kanske till något äldre barn, men ändå!
En av de största anledningarna jag kan tänka mig att faktiskt skaffa barn är att en dag sätta dem ner framför tv’n och med nostalgiglansiga ögon introducera dem till det äventyr med skattjakter, elaka skurkar, piratskelett, vattenrutschbanor och sjörövarskepp som är The Goonies!
(och antagligen bli irriterad, sur och besviken då mina fiktiva barn efter tio minuter av skruvande på sig säger något i stil med “Varför måste vi se den här? Den är ju skittråkig!”)

¤ ¤ ¤

Film som barn bör se, fast kanske i sällskap av en vuxen.

Stand By Me (1986)
En film om hur jobbigt det är att växa upp, och hur farlig världen verkar ur barns ögon. En film om motsättningar, mobbing, utanförskap och en fördömande vuxenvärld. Den tar upp viktiga saker som döden, och att försöka komma bort från det fack alla vill placera en i.
Rob Reiner regisserar Stephen Kings historia på ett sätt som gör att man konstant glömmer att det är just en Stephen King-histora.

¤ ¤ ¤

Gremlins (1984)
Små gröna varelser som terroriserar en hel stad och lever rövare. Som blir fler om man doppar dem i vatten och som smälter till oigenkännlighet om man utsätter dem för solljus.
Nej, det här är såklart ingen barnfilm per se (den hade till och med 15-årsgräns då den kom ut på bio här i mitten av 80-talet), men den är så satans underhållande att jag tycker att barn – i sällskap av vuxna – borde se den i alla fall!

Men….

I alla kategorier så är detta en av de roligaste tecknade kortfilmer jag sett:

30 Dagar Film, dag 26.

Det är det korta och koncisa ämnet för dagen…

“Hata” är ett så starkt ord, men jag lovar att gräva djupt, och inte ge mig förrän jag hittat några bra svar inom råmärkena för dagens ämne!

Filmer jag HATAR – here we go!

A Good Day To Die Hard (2013)
Vad fan är det här egentligen??
Vem tyckte att det här var en bra idé?
John McClaines nu vuxna son, Jack, är i Ryssland och verkar vara illa ute, så pappa kommer till undsättning – bara för att upptäcka att Jack egentligen är en undercover CIA-agent. Så vad gör gamla pappa då han upptäcker detta? Drar han sig tillbaka och flyger skamsen hem igen, med en osannolik anekdot att berätta på ålderdomshemmet? Neeeej då, han börjar styra och ställa för att se till att hans CIA-agent till son gör sitt jobb ordentligt…
Den första filmen i denna serie är oslagbar, och dess första uppföljare var om än ej lika bra så åtminstone underhållande! Den tredje filmen sjönk ganska snabbt, medan den fjärde faktiskt var ganska – men bara ganska – okej. Det var däremot många som INTE gillade den fjärde filmen. Varför vet jag inte, för dess brister är relativt små, och actionvärdet är högt… Men till alla ni som skulle sätta Die Hard 4 (a.k.a. Live Free Or Die Hard) på sin hat-lista vill jag bara säga:
-Var denna femte film, A Good Day To Die Hard, verkligen den film ni ville ha???
Antagligen inte, eftersom många av användarrecensionerna på IMDb har getts finurliga titlar, som till exempel:

A Good Day To Stay Home.
A Good Day To Watch Something Else
A Good Day To Forget They Made This Movie
A Good Day For This Franchise To Die Hard
A Good Day To Cry Hard
samt
Die Already!

¤ ¤ ¤

Mission: Impossible II (2000)
Jag önskar att någon kontaktat regissören av denna film, asiatiske actionmästaren John Woo, ett par år tidigare och sagt till honom att “Hallå där, vi behöver en regissör till fyra-fem glassiga musikvideos, tjockfulla med slow motion-tagningar och kameraglidningar. Har du lust att ställa upp?”, och att han då sagt ja till det! För då hade han antagligen fått det ur systemet INNAN han gjorde denna film, så kanske den inte sett ut som en två timmar och tre minuter lång glassig musikvideo tjockfull med slow motion-tagningar och kameraglidningar.
John Woo är absolut ingen dålig regissör, och man skulle kunna anta att filmens starkaste producent, tillika dess huvudrollsinnehavare Tom Cruise, är minst lika ansvarig för filmens utseende som Woo. Men faktum kvarstår att Cruise har producerat ALLA filmer i denna serie, och med ett enda undantag är de RIKTIGT bra.
John Woo regisserade undantaget.
Det är även solklart för den som kan sin Woo att detta ÄR hans film, det syns tydligt på den. Han kan liksom inte hjälpa sig själv, utan lägger in sina små OCD-liknande grejer lite här och var. Vita duvor är en av dem, och slow motion är en annan.
Skulle man rulla alla slow motion-sekvenser i normal hastighet skulle den här filmen inte ens vara 90 minuter lång.

Någonstans mot slutet, under den smärtsamt långa motorcykeljakten, fick min hjärna fånig-action-overload, och jag kunde inte ens hålla tillbaka, utan satt öppet och hånade den… Eller nej, jag satt i en biosalong, så jag hånade den i tystnad, medelst ögonrullningar. Men ändå! Det räcker faktiskt med att se så lite som två minuter av den för att inse vidden av idiotin.
Så varsågoda att se – och inse:

¤ ¤ ¤

Psycho (1998)
Att avsky en remake för att den är dålig jämfört med originalet är att försöka plocka billiga poänger… Hade Gus Van Sants Psycho därför varit en “vanlig” remake av Hitchcocks odödliga klassiker så hade jag antagligen inte haft den med på min lista.
Men det är en shot-for-shot remake… Alltså en karbonkopia – satt i modern tid – av den klassiska förlagan från 1960.
Det är per definition inte en jättedålig film, för hur skulle den kunna vara dålig, det är EXAKT SAMMA film som Hitchcock gjorde trettioåtta år tidigare, och DEN är ju fantastisk så…

Varför någon skulle få för sig att göra en remake av Psycho har jag svårt att förstå, och varför någon skulle få för sig att göra en KOPIA av Psycho är FULLKOMLIGT obegripligt!
Hur Van Sant sedan kunde få skådespelare som Anne Heche, Vince Vaughn, Viggo Mortensen, Julianne Moore och William H Macy mfl att ställa upp är dessutom ett satans mysterium! Det enda jag kan tänka mig är att han lyckades sälja in hela filmen som ett bisarrt konstprojekt.

Så, återigen, den är inte jättedålig, det KAN den inte vara. Men den är så otroligt jävla onödig att jag hatar den!

¤ ¤ ¤

Det får räcka, eftersom jag nu suttit här och stirrat på datorn i femton minuter utan att komma på en enda film till som är värd att ta upp här.

Det betyder såklart inte att det inte finns fler dåliga filmer, snarare tvärtom!
Men det betyder dock att steget från dålig film, usel film, värdelös film, skräpfilm och horribel film – till “en film jag HATAR” är ganska långt.

Solo: A Star Wars Story (2018)

Häri finns INGA spoilers!

Om man är någorlunda intresserad av Star Wars-universumet så är det svårt att ha missat kontroverserna kring den här filmens produktion, den största av dessa varandes bytet av regissör mitt i.

Jag är medveten om dessa kontroverser, men ska jag vara helt ärlig så är jag så förbannat trött på alla ilskna YouTube-klipp som sablar ner allt som heter Star Wars och släppts från och med The Force Awakens, att jag inte ens satt mig in i VARFÖR det bytts regissör….eftersom det inte spelar någon roll!
Filmen kommer se ut som den ser ut oavsett vad jag har för åsikter här borta i min lägenhet i lilla Sverige.
Så olyckskorparna till “riktiga Star Wars fans” (vem som nu bestämt hur DEN titeln ska fördelas??) får fortsätta sitt skrikande för (åtminstone mina) döva öron.

Men missförstå mig rätt här nu, jag är absolut inte på andra sidan skalan heller, där jag bara med hull och hår sväljer allt som Lucasfilm och Disney skiter ut.
Jag känner det snarare som att jag har mognat – och dessutom mognat avsevärt – i mitt filmtittande, och jag har sedan länge bestämt mig för att ge filmer en chans. Oavsett hur jag tror de kommer vara, eller tycker att de verkar innan jag sett dem.
Och Star Wars-filmer är inget undantag från den regeln!

Så, Solo: A Star Wars Story då…..

Handlingen, i all enkelhet, kretsar kring hur Han blev Han Solo, hur han träffar Chewbacca, hur han lyckas komma över The Millennium Falcon och hur han och Lando Calrissian lärde känna varandra. Det är väl mer eller mindre allt man ska ta med sig ifrån den då man sett den, antar jag.
Dessa små punkter av tillagd information i Star Wars-mytologin är i denna film sedan uppbyggt kring en förtvivlad jakt på frihet och pengar, som i sin tur ska kommas över medelst ett par större rånförsök, som i sin tur utförs för att….ja, ni fattar.

Jag vet att den här filmen fått kritik även efter att den nu kommit ut (kritiken som funnits INNAN den kommit ut skiter jag fullkomligen i), och visst kan delar av den kanske vara befogad. Jag antar att om man försöker väva ihop alla, vid det här laget tio (10!), filmerna till en enda sammanhängande story, så kommer man få problem… I synnerhet då flera kapitel av den slitits ut ur boken, skrivits om och sedan taffligt limmats tillbaka in igen.
Det går helt enkelt inte att få ihop allt längre, så är det bara.

Titelrollen spelas av Alden Ehrenreich (som jag inte kände igen, trots att jag sett ett par filmer där han tydligen varit med), och han är helt okej som Han Solo – och eftersom jag inte kan komma på någon endaste person man skulle satt i den rollen som varit HELT PERFEKT, så tänker jag ge Alden kred för att ha gjort en bra insats. Jag tycker även att man då man ser filmen, och tveklöst sitter och jämför med Harrison Fords ikoniska rolltolkning, måste ha i åtanke att detta INTE ska vara den Han Solo som vi sett i Star Wars ep IV A New Hope och framåt, utan det här är en yngre, mer naiv och mer blåögd Solo, som är betydligt mindre världsvan.
Jag hade kort sagt inga som helst problem med Alden i den rollen.

Filmens ankare är dock Chewbacca, som numera permanent spelas av finländaren Joonas Suotamo, efter att Peter Mayhews ålder och hälsa tvingat honom att kliva åt sidan, och Suotamo gör tveklöst rollen rättvisa! Det är Chewie som ger den där trygga känslan av att jodå, man har fortfarande att göra med samma karaktärer som i tidigare filmer.
Sättet Han och Chewie möts på tyckte jag även var jäkligt kul, och samma gäller hur Han blir Han Solo (nej, ni får inget veta av mig om någon av dessa saker, utan vackert se filmen själva, alternativt Googla skiten!).
Woody Harrelson, Emilia Clarke och Donald Glover delar på de övriga större rollerna, och gör det fullt godkänt.
Lando (Glover) kändes lite som en karikatyr emellanåt, medan Beckett och Qi’ra (Harrelson och Clarke) var något mer subtila. Men å andra sidan så ska ju Lando vara lite av en glassig playboy, så jag antar att det funkar.

Action är det relativt gott om, och humorn håller sig på en skrockande-igenkänningsskratt-nivå.
Det roligaste i hela filmen (och det här kan ju förstås bara vara jag som ser humorn i detta – efter att ha läst fler feministfientliga Star Wars-kommentarer än vad som borde vara hälsosamt) var att lära känna Landos robot L3, som man ganska snabbt blir varse är en uppkäftig “kvinnlig” robot som strävar efter frihet och jämlikhet.
Lite som en stålhättad känga mitt i mansgrisskreven.
Detta faktum fick mig att le brett under en längre tid.

Men, rent generellt kan man säga att Solo: A Star Wars Story inte var något alldeles dunderfantastiskt som jag kommer minnas resten av mitt liv, och som fick mig att se de övriga hittills nio Star Wars-filmerna i ett nytt ljus…
(trodde man att det skulle bli så så är man rökt redan från början)
…men den var dock underhållande, den gav en tillfredsställande bild av hur Han Solos historia började, och den kändes aldrig tråkig.
Det kändes helt enkelt inte som att jag slösat bort min onsdagskväll, och vet ni vad – det är verkligen inte högre krav jag ställer än så på en “Star Wars Story”-film.

Solo: A Star Wars Story är klart godkänd underhållning, som man kan se utan att riskera att få sin “barndom våldtagen” eller de övriga Star Wars-filmerna “förstörda för evigt”… Åtminstone inte om man är en normalt funtad person.

 

30 Dagar Film, dag 25.

Då jag såg dagens fråga:

Så kändes det som att jag för ovanlighetens skull kunde hålla mig till kortfattade svar!
Många….men kortfattade!

En (eller flera) filmer som lärt mig något viktigt alltså….here goes!

A Bugs Life (1998)
…lärde mig att fyra ben är bättre än sex.

The Abyss – director’s cut (1989)
…lärde mig att borttagna scener inte nödvändigtvis är dåliga – eller onödiga.

Avatar (2009)
…lärde mig att en film som är medelmåttigt bra – men inte mer än så – kan skjuta sig själv rätt in i filmhistorien med hjälp av en extra dimension.

Batman Begins (2005)
…lärde mig att Batman-franchisen inte är död förrän Christopher Nolan säger att den är det!

Braindead (1992)
…lärde mig att den Svenska Filmcensurens akilleshäl var blod…. Massor, massor av blod. 1992 drunknade den nämligen i det, och dödförklarades något år senare.

Cloverfield (2008)
…lärde mig att alla “found footage”-filmer inte behöver vara dåliga.

Commando (1985)
…lärde mig att höjden av 80-talets machismo är stor humor på 2000-talet.

Dawn Of The Dead (2004)
…lärde mig att hur klassisk och kultförklarad en förlaga än är, så är det faktiskt möjligt att göra en remake som är strået vassare.

Die Hard (1988)
…lärde mig att det SÅ en actionfilm ska göras!

A Good Day To Die Hard (Die Hard 5) (2013)
…lärde mig att det räcker nu.

The Emperor’s New Groove (2000)
…lärde mig att om de verkligen vill så kan Disney vara minst lika syrligt dryga och roliga som Pixar.

Evil Dead 2 – Dead By Dawn (1987)
…lärde mig att man med gott resultat faktiskt KAN blanda grisiga effekter och slapstickhumor.

The Hateful Eight (2015)
…lärde mig att det är ok att ändra åsikt om en film.

Hellraiser (1987)
…lärde mig att eftersom de flesta skräckfilmer även har ett visst mått humor, så märks det tydligt då det inte är där.

High Fidelity (2000)
…lärde mig att en film KAN vara bättre än boken den är baserad på.

Hulk (2003)
…lärde mig att man KAN göra en introvert, bombastisk, lågmäld och effektfylld superhjältefilm som blir jäkligt bra – det tar bara några år innan folk inser det.

Interstellar (2014)
…lärde mig att en tre timmar lång film som rör sig framåt i snigelfart, och har minimalt med dialog och väldigt lite action, KAN ha ett skyhögt reprisvärde.

It (2017)
…lärde mig att Bill Skarsgård är fucking awesome!

Jaws (1975)
…lärde mig att man kan göra en filmscen då en människa blir attackerad och dödad av en haj, utan att visa hajen, och få det till att bli den bästa scenen i sitt slag!

Jurassic Park (1992)
…lärde mig att dinosaurier fortfarade existerar!

Midnight Run (1988)
…lärde mig att Robert De Niro är som allra bäst då han är rolig OCH allvarlig samtidigt

Mission: Impossible III (2006)
…lärde mig att Tom Cruise är fucking awesome!

Moon (2009)
…lärde mig att Sam Rockwell är fucking awesome!

The Mummy (1999)
…lärde mig att man inte kan göra en ny Indiana Jones – men man kan göra ett riktigt jäkla bra försök!

Ocean’s 11 (2001)
…lärde mig att jag älskar heist-filmer!

Point Break (1991)
…lärde mig att det ÄR möjligt att göra en film om surfande bankrånare, med Keanu Reeves som en undercover FBI-agent, som faktiskt blir SJUKT BRA!

The Rock (1996)
…lärde mig att för att uppskatta vissa filmer så måste man först stänga av hjärnan.

Spaceballs (1987)
…lärde mig att Mel Brooks-filmer sällan åldras särskilt väl.

Spider-Man 3 (2007)
…lärde mig att man ska sluta när man är på topp.

Star Wars episode I – The Phantom Menace (1999)
…lärde mig att det är fullt möjligt för skaparen av en filmserie att förstöra precis allt han har byggt upp, för att han tror sig inte behöva input utifrån.

Strul (1988)
…lärde mig att Sverige VISST kan göra actionkomedier! (Den här är dock 30 år gammal nu, kom igen Sverige, vad fan händer?!)

Super 8 (2011)
…lärde mig att Spielberg med gott resultat lämnat över stafettpinnen (till J.J. Abrams).

Terminator 2 Judgment Day (1991)
…lärde mig att en helt fantastisk och solklart överlägsen uppföljare vid närmare anblick kan visa sig fortfarande vara undermålig sin föregångare.

Terminator Genisys (2015)
…lärde mig att det räcker nu.

Toy Story 3 (2010)
…lärde mig att man även som vuxen kan bli så pass engagerad i animerade karaktärers öde, att man börjar lipa då man tror att de ska dö.

Train To Busan (2016)
…lärde mig att Sydkoreaner kan göra skitbra zombiefilmer!

Tropic Thunder (2008)
…lärde mig att Tom Cruise fortfarande är fucking awesome!

True Grit (2010)
…lärde mig att Jeff Bridges är fucking awesome!

True Romance (1993)
…lärde mig att Gary Oldman är fucking aswesome!

The Wrestler (2008)
…lärde mig att Mickey Rourke är fucking awesome.

Och sist, men inte minst, en kombo:

Star Wars episode VII The Force Awakens (2015)
och
Casino Royale (2006)
…lärde mig att det verkligen ÄR fullt möjligt att återuppväcka en franchise som sedan länge räknats ut ur matchen.