30 Dagar Film, dag 24.

Idag ligger fokusen åt det negativa hållet…

Jag brukar tycka att det är lättare att “skriva ner” något än att haussa upp det, mest för att det är så mycket roligare att vara syrlig och giftig i skrift.
Men med det sagt, så ligger ju utmaningen här i att hitta något jag gärna sågar längs med fotknölarna, men där de flesta alltså INTE skulle hålla med mig i min sågning.

Detta innebär såklart att jag antagligen inte kan förlita mig på den stora samlingen filmer jag har här hemma, eftersom jag med största sannolikhet inte har en film jag avskyr ståendes i hyllan…

What to do? What to do?

[låååång betänktetid]

Okej, det verkar som att de flesta filmer jag inte gillar, men som trots mitt ogillande ändå i majoritet är populära och omtyckta, verkar vara sådana där det är en eller flera detaljer som stör mig, och som för mig förstör helhetsintrycket av filmen, hur välgjort resten av paketet än är!
Men missförstå mig rätt här nu, det finns MASSOR av filmer där jag har problem med hur en viss karaktär porträtteras, eller hur en story utvecklas, men som trots det inte förtjänar att stå med på den här listan.

Exempel:
American Psycho (2000)
Filmen är inte dålig på något sätt alls, även om den såklart som så många andra filmer gjorda efter böcker lider av precis just det faktumet; Den är en berättelse i filmformat gjord efter en historia som troligtvis gjorde sig bättre i originalformatet.
Men den lilla nageln i ögat till trots, så är den inte dålig.
Det som dock stör mig med den är att den blir så slutgiltig.
Brett Easton Ellis bok är en horribel historia (flera hundra gånger värre än den ganska så våldsamma filmen), där man då och då – inte ofta, men åtminstone ett par-tre gånger under hela bokens spann – får en känsla av att allt huvudkaraktären Patrick Bateman tar sig för, och utsätter sina offer för, kanske inte är på riktigt. Det kanske bara händer i hans eget huvud…
I filmen tycker jag att de detaljerna saknas, och det blir väldigt slutgiltigt så att det man ser i filmen är det som faktiskt skett. Den tappar därför ambivalensen kring våldet, och det blir “bara” en våldsam historia om en psykopatisk yuppie med prestationsångest.

Men, åter till urfrågan då.
Filmer de flesta gillar – som jag INTE gillar.

Vi kan börja med den allra mest uppenbara:

Batman (1989)
I slutet av 80-talet, när en Batman-film skulle göras, kändes det som en ren självklarhet att det var Tim Burton som skulle göra den!
Och att Jack Nicholson skulle spela Jokern var ju enligt de flesta ett lysande val (även om jag hade ett helt annat förslag).
Michael Keaton som Batman kändes för mig betydligt mer tveksamt…
Jag såg den på bio, jag tror till och med att jag nån gång haft den i hyllan (på VHS, kommer ni ihåg dem?). Har faktiskt försökt se den igen nån gång för bara några månader sedan, streamad på nån filmsajt, men har helt enkelt kapitulerat inför faktumet att jag tycker att den suger!

Michael Keaton, min största tveksamhet 1989, är faktiskt lysande! Den del av filmen som jag INTE har något emot alls!
Jack Nicholson är fortfarande inte mitt förstahandsval i rollen som Jokern, och jag gillar inte hans tolkning av den karaktären, så delar av hundhuvudet faller därför på honom.
Men i det stora hela tror jag besvikelsen ligger i att jag redan 1989 (kanske till skillnad från många andra, och definitivt utan att jag var medveten om det) var mer eller mindre redo för Christopher Nolans mörkare och mer seriösa Batman Begins – som då alltså inte skulle dyka upp på bioduken förrän sexton år senare, 2006.
Tim Burtons Batman känns som en högbudget-långfilmsversion av ett gammalt tv-serieavsnitt.
Ni vet “POW” och “WHACK”, och “na na na na na na na na BATMAAAAN!”
..och det var INTE det jag ville ha, så jag blev helt enkelt besviken på riktigt.

Mitt förstahandval i rollen som Jokern?
Ja, jag vet, i den salige Heath Ledgers kölvatten är det svårt att tänka sig någon annan i den rollen. Men försök föreställa er Tim Burtons glättiga Batman-universum, men med en annan Joker!

Who else??
Inga makeupeffekter nödvändiga!

¤ ¤ ¤

En annan film där jag är i minoritet i mina åsikter:

The Shining (1980)
I största allmänhet är jag inget fan av Stanley Kubricks filmer, men av de jag sett (för jag har inte sett alla filmer han gjort) så har jag otroligt svårt att “komma in” i den här.
Den är fantastiskt välgjord, det tänker jag inte sticka under stol med. Scenografin är makalös, och det där hotellet ÄR ganska så läskigt…
Men det är ändå något som ta emot.
Lite grann kan det bero på Shelley Duvall, vars gestaltning av Wendy Torrance jag helst enkelt inte gillar.
Men mestadels beror det nog på att det för mig är omöjligt att se hur den isolerande vistelsen på hotellet möjligen skulle kunna förvandla Jack Torrance (Nicholson igen, hmm är detta ett mönster??) till en fullfjädrad psykopat. Det känns nämligen halvt om halvt uppenbart så tidigt som i filmens inledning att han redan mer eller mindre ÄR en psykopat!

Så all form av “creepy-faktor” var som bortblåst innan den ens hunnit börja.
Möjligen skulle jag kunna tänka mig att se den igen, och försöka se den ur en annan synvinkel, med Jack som en alkoholiserad hustrumisshandlare och Wendy som hans ständige offer, och hotellet som det lilla helvete till förhållande hon är instängd i tillsammans med honom.
Det borde faktiskt funka – om jag bara kan tänka bort deras son och den övernaturliga biten så borde det bli en riktigt bra film.
Men tills jag tagit mig an det så platsar Kubricks usla film här!

Det var det.
Eller det var åtminstone allt jag kan komma på just nu. 🙂

Sex dagar kvar!

 

Advertisements

30 Dagar Film, dag 23.

Om man någonsin tvivlat på den mentala (och troligtvis även fysiska) åldern på skaparen av denna lista, så bör dessa tvivel undanröjas i och med dagens ämne:

30days_23

Vad i hela fjärsmården innebär “old” i detta sammanhang?
Vilken film är “old”??
Ska jag gissa vad listskaparen anser vara en “old” film så är det troligtvis allt gjort innan 2005…. Men det går ju för fasen inte!

Så, enligt mig bör termen “old” – då man pratar om filmer – definieras av sådant som är äldre än en själv. I mitt fall innebär detta filmer som är gjorda före 1974.
Gott så.
Det finns MÅNGA filmer som skulle vara värdiga att tas upp här.
En massa Hitchcock och Chaplin, till exempel.
Jag har dock tre filmer specifikt i åtanke (ingen av dem Hitchcock eller Chaplin), då dessa tre är filmer gjorde före 1974 som jag anser har ett enormt reprisvärde!
Utan inbördes ordning:

What’s Up, Doc? (1972)
Peter Bogdanovichs 70-talsvariant på 1930-talets screwballkomedier är en hetsig springa-i-dörrar fars om fyra identiska väskor (men med olika innehåll, såklart) som skiftar ägare om vartannat under en helg på ett hotell i San Francisco.
Filmens behållning ligger tveklöst i skådespelarna, med en massa fantastiska sådana i allehanda biroller, uppbackandes filmens stjärnor, Ryan O’Neal och Barbra Streisand – den senare gillade tydligen aldrig den här filmen, och det sägs att hon och/eller de som representerade henne ansåg att den var skadlig för hennes karriär… Men jag kan för mitt liv inte förstå varför, hon är helt fantastisk i den!

¤ ¤ ¤

The Good, The Bad, The Ugly (1966)
Sergio Leones episka mästerverk!
Jag kan i ärlighetens namn inte komma på en enda anledning till att INTE gilla den här filmen, oavsett vem man än må vara!!
Det är två timmar och fyrtioen minuter av ordentlig bredbild som i krispiga detaljer – satta antingen till Ennio Morricones välkända musik eller till kompakt tystnad – fångar alla svepande vyer och intrikata närbilder.
Det är spännande, roligt och bitvis lite tragiskt.
Det är en “spaghetti-western” som egentligen inte alls är en western.
Det är en road movie, en udda-par film, en film om jakten på gömt guld.
Filmen handlar mer om kriget mellan nord- och sydstaterna än den handlar om pistoldueller (den episka slutduellen icke inräknad).
Ingen hade någonsin gjort en sån här film tidigare, och ingen kommer någonsin göra en sån här film igen.

¤ ¤ ¤

Duel (1971)
Spielbergs långsfilmsdebut är en bedrägligt enkel historia om en man på väg till ett affärsmöte, som under sin färd genom det öde landskapet förföljs av en stor långtradare.
Subtilitet, krypande spänning, metaforer, musik fylld av experimentlusta och ett klimax som tvingar en att stanna upp och fundera – inte så mycket kring vad som egentligen hände, utan vad det innebär för huvudkaraktärens fortsatta liv.
Jag har länge hävdat att hotet, långtradaren, är en fysisk representation av huvudkaraktären David Manns egna demoner, hans rädsla för konfrontationer och konflikter. Alla kan se och ta på den, men den utgör inget hot mot någon annan än Mann själv.
Spielberg har sagt klart och tydligt att han aldrig tänkt att filmen skulle fungera på något annat sätt än som ren spänning….men jag tycker att det är övertydligt att så inte är fallet, och har skrivit om det tidigare:

Med gasen i botten ligger han en bra bit före sin fiende då han tvärt svänger av vägen, sladdar in bakom ett buskage och sätter sig och väntar. Tankbilen blåser förbi, och David slappnar av.

 ”You have the highway all to yourself, Jack. I’m not budging for at least an hour. Maybe the police will have picked you up by then, maybe they won’t. But at least you’ll be far away from me!”

Men man kan inte vänta ut en förändring, utan man måste handgripligen se till att den sker… Vilket är varför tankbilen återigen står där, några mil längre fram, och väntar på honom.
David blir förbannad, trycker gasen i botten och kör mot den. Men den kör ut och spärrar hans väg… Konfrontationen är nära nu, men tankbilen synar Davids bluff (för visst är det en bluff – han är fortfarande livrädd). Förändringen ska inte ske i ogenomtänkt ilska, utan ska de två mötas så ska det vara då David är redo.
Han tvärvänder, kör tillbaka ett par hundra meter och stannar där, medan tankbilen backar tillbaka – bort från vägen.

David kliver ur sin bil och börjar nu mot tankbilen – men denne kör undan. Varför då, kan man undra. Den vill ju att David ska konfrontera honom. Sant, men David har lämnat sin bil (=sitt gamla liv) vid sidan av vägen, vilket innebär att han efter en eventuellt vunnen konfrontation bara skulle gå tillbaka till den och fortsätta vara samma person – med samma otillfredsställande liv – som han var och hade innan. Så tankbilen kör undan, och han går tillbaka till sin bil.

Återigen försöker David skjuta konflikten ifrån sig, genom att vinka in en annan bil och be föraren ringa polisen från närmaste telefonkiosk. Men då börjar tankbilen backa mot dem och skrämmer effektivt bort hans tilltänkta bundsförvanter. David själv springer först till sin bil, men den backande tankbilen styr mot honom, och han väljer att överge bilen och fly till fots bort från vägen.
Tankbilen stannar dock ett par meter från hans bil, och rullar sedan fram igen, tillbaka till platsen där den tidigare stått och så tålmodigt väntat…
-Men inte mycket länge till!

Efter påtryckningar, hot och våldsamheter får David till sist nog och bestämmer sig för att sätta hårt mot hårt. Inte av ilska, inte av frustration, inte av barnslig tjurighet – utan för att han är trött på att andra kör över honom och för att han är trött på att inte vara den som styr sitt eget liv.
Han går beslutsamt tillbaka till sin bil, han sätter sig i den, spänner fast säkerhetsbältet ordentligt, tar på sig sina bilglasögon och rullar sedan sakta bort mot den väntande tankbilen.

Som ett erkännande åt David, att nu är han redo att möta det som väntar, står tankbilen still och låter honom sakta närma sig. Då han nästan står jämsides med tankbilen stannar David sin bil och inväntar nästa drag…
En biffig arm sträcks ut från tankbilens förarhytt, och precis som tidigare viftar den lojt åt honom att köra om. Men denna gång är viftandet mer än bara ett försök att lura in honom i fara. Den viftande armen säger i princip “Vill du verkligen göra det här nu? Är du redo? Är du beredd att möta dina egna demoner? Att möta dig själv? Kör!”
David stålsätter sig, greppar ratten tills knogarna vitnar… och sedan trampar han gasen i botten!!!

Detta är klimaxet, ”The Showdown”, det är nu David ska göra upp med sig själv och sitt liv. Han har passerat ”the point of no return” och tankbilen låter honom inte sakta ner en endaste sekund!
Jakten är ändlös och David har gaspedalen limmad mot golvet hela tiden, men hur fort han än kör så kommer tankbilen bara närmare och närmare.
Den konfrontation han nu har inlett är inte något han kan fly ifrån längre – det liv han levt klarar inte av den sortens flykt, det kokar över och hotar att skära ihop, och i en lång uppförsbacke börjar vit ånga pressas ut från bilens alla tänkbara öppningar.
David ser med panik i blicken hur temperaturlampan lyser, han tittar över axeln och långt där nere någonstans tuggar sig tankbilen sakta, men beslutsamt uppför backen.
Först manar han på sin bil med vädjande, gråtfyllda ”Please!” men då han ser tankbilen närma sig växer desperationen… ”COME ON!!!” skriker han och bultar på ratten, backkrönet är nu i sikte.

Svettig, desperat och trängd tippar David och den lilla röda bilen äntligen över krönet. Han lägger växeln i friläge och låter bilen rulla… Han gör med andra ord ett sista försök att låta sitt gamla liv rädda honom, han släpper lös det och det får bära eller brista.
Till sist drämmer han bilen in i en bergvägg, men försöker – trots att den är mer eller mindre totalpajad – starta den och fly undan.

Mirakulöst nog startar bilen, antagligen för sista gången, och hade David då valt att återigen försöka fly undan så hade han blivit dödad – krossad av sina egna rädslor.
Men han väljer denna gång istället att se rädslorna i ansiktet, öga mot öga, och konfrontera dem.
Tankbilen är bara en halv minut bakom honom då han svänger upp på platån, vänder runt bilen, sätter sig beredd bakom ratten och stirrar beslutsamt framför sig.

Den vrålande tankbilen dyker upp, framrusande som en ostoppbar kraft. Symboliken är tydlig då David vänder sitt trasiga, ickefungerande liv mot den rasande kraft som är hans egna fel, brister och misslyckanden.
Extra tydligt blir det då han plockar fram sin portfölj, tydligt märkt ”David Mann”, och kilar fast den mot gaspedalen – han placerar med andra ord sitt gamla jag bakom ratten i sitt gamla liv.

Han överger sitt gamla jag och kastar sig ut i det okända, medan hans demoner förgör den han en gång var och det liv han en gång levde.
-Uppsluppen glädje följt av eftertänksam stillhet.

30 Dagar Film, dag 22.

Min Akilleshäl….typ.

Jag ser nästan all sorts film, och försöker i mesta möjliga mån att inte ha förutfattade meningar innan jag sett klart den film jag föresatt mig att titta på.
Men jag tänker inte sticka under stol med att jag HELLRE ser vissa genrer än andra, och romantiska filmer ligger helt enkelt inte högst upp på listan då det kommer till att välja kategori. Så är det bara.

När jag gick igenom samlingen, som trots allt innehåller strax över 500 titlar, så hittade jag faktiskt bara två stycken som de flesta nog skulle kunna enas om faller under rubriken “romantisk film”…och utan vidare omsvep så måste jag här och nu, på stående fot (eller sittande röv – om sanningen ska fram), anse att om det alltså finns NÅGON romantisk film som jag tyckt det vara värt att spara kvar för framtiden, så är de troligtvis de värdiga vinnarna här.

Och dessa vinnare, utan inbördes ordning, är:

The Holiday (2006)
Brittiskan Iris (Kate Winslet) och Amerikanskan Amanda (Cameron Diaz) byter bostad med varandra, för att komma bort från sina respektive kärleksproblem.
Det ÄR den sannaste, och enklaste, av handlingsbeskrivningar – och såklart låter det platt nå jävulskt. Men i denna lättsamma romantiska komedi-med-dramatiska-vändpunkter så får man så mycket mer på köpet!
Man får en charmig Jude Law, man får en 90 år gammal men still going strong Eli Wallach, och man får Jack Black i den mest sympatiska roll han någonsin haft!

The Holiday är skriven, producerad och regisserad av Nancy Meyers, och den ger ett ganska tacknämligt kvinnligt perspektiv på vad som i grund och botten är ett uttjatat ämne… Kanske är det därför det är så lätt att se om den flera gånger…?

¤ ¤ ¤

Love Actually (2003)
Episodfilmer är sällan världsbäst, men de är ofta ganska underhållande, och dessutom lätta att ta sig igenom utan att bli uttråkad – eftersom de klämmer in så pass många handlingstrådar och rollfigurer att det per definition inte går att ägna mer än i genomsnitt 5-10 minuter åt var och en av dem, och man hinner inte tröttna.

I Love Actually (vilket är en riktigt usel titel) får man omvartannat följa en författare som blir förälskad i sin hushållerska, en kontorsråtta som slits mellan att inleda ett förhållande med kontorets snygging och att ta hand om sin efterblivne bror, ett gift par som försöker överleva otrohet, en liten kille som är kär i den amerikanska utbytesstudenten, en åldrande rockstjärna som efter massor av år av runtknullande inser att det bästa förhållande han någonsin haft är det han har med sin håriga och feta manager, samt Englands singel-premiärminister som blir kär i en av sina assistenter… Det är mer (ganska så mycket mer, faktiskt), men jag kommer inte ihåg alla vändningar och ihopfogande av historier.

Det vimlar såklart av kändisar i denna film; Bill Nighy, Colin Firth, Liam Neeson, Emma Thompson, Alan Rickman, Martin Freeman, Chiwetel Ejiofor, Hugh Grant, Laura Linney, Kiera Knightley…bara för att nämna några.

Faktumet att den utspelar sig kring jul gör den såklart snäppet mer sevärd än om den inte gjort det, men den är fortfarande bäst av de tre romantiska episodfilmer jag kan dra mig till minnes att jag sett.

¤ ¤ ¤

I samlingen här hemma finns som sagt ovanstående två filmer, som jag gissar att ingen kommer ha något emot att kalla “romantiska”.
Men där finns andra filmer, som jag skulle kunna hävda även de är romantiska, om än ej kanske på samma sockersöta pluttegull-sätt.
Som till exempel;

Amelie (2001)
Den är mer en sorts kärleksförklaring mellan titelkaraktären (spelad av Audrey Tautou) och hela hennes grannområde. Men visst blir det lite romantiskt mitt i all Jean-Pierre Jeunet-regisserade bisarrhet.

Edward Scissorhands (1990)
Om man sätter ett dim-filter på Tim Burtons obehagligt pastellfärgade omgivningar, och sedan ser mellan saxförsedda fingrar gällande de otäckare bitarna av historien, så är detta egentligen ett klassiskt romantiskt drama, med alla de klassiska ingredienserna. Så som utanförskap, obesvarad kärlek, förbjuden kärlek, svek och skvaller.

En Man Som Heter Ove (2015)
Det är ju självklart att detta är en romantisk film, eller hur? Hela filmen består ju i grund och botten av Oves kärleksförklaring till sin bortgångna fru, som han saknar så till den milda grad att han avser ända sitt liv för att återförenas med henne i döden. Lite bisarrt såklart, men ändock lite romantiskt mitt i all tragik.
Medan Ove, i turordning, tar hand om allt som kommer emellan honom och hans självmord, så lär han sig även älska sig själv och sitt eget liv.

Moulin Rouge (2001)
Baz Luhrmans historia om en fattig poet som blir kär i glädjehuset Moulin Rouge’s dyraste flicka. Omöjlig kärlek, hämnd, ond bråd död – och suveräna musikalnummer!

Rocky (1976)
Ja, det är en film om en amatörboxare som får sitt livs chans på tungviktstiteln, och den stora matchen i filmens klimax är givetvis helt fantastisk. Men vad Rocky egentligen handlar om, i betydligt större utsträckning än boxning, är att hela två trasiga halvor, att hitta rätt i sitt eget liv och att älska någon annan mer än man älskar sig själv.

Stranger Than Fiction (2006)
En bisarr film om en man vars liv styrs av rutiner, tills han en dag plötsligt hör en berättarröst som skildrar hans ensamma och tråkiga liv medan det händer.
Detta är kanske mer en komedi än en romantisk film, men det är något extremt behjärtansvärt över den tilltäppta, ensamma och metodiska skatterevisorn som blir blixtförälskad, och ser hela sitt uppstyltade liv falla samman.

30 Dagar Film, dag 21.

Först måste man definiera “mystery film”…
Är det en så kallad “deckare”? Den typen av film som hade sin storhetstid på 40- och 50-talet? Sådana där en kvinna som kom in på deckarkontoret, i en raspig voiceover kallades för “dame”, och där hjälten alltid tycktes vara förd bakom ljuset.
Film Noir, även kallad.
Eller är det en så kallad “whodunit”? (vemgjordedet) En film där avslöjandet kring vem som gjort vad, eller andra viktiga moment i handlingen, kommer mot slutet, och dessa avslöjanden är oftast chockerade?

Eftersom författaren av denna lista med största sannolikhet inte är född tidigare än 1995 (fördomsfullt och cyniskt, javisst, men jag skulle sätta pengar på att jag har rätt) så gissar jag på att svartvita Philip Marlowe-deckare inte direkt var någon referenspunkt inför nedtecknandet av dessa frågor, så jag går på alternativ #2.

Det finns många bra filmer där själva avslöjandet kring vad det nu kan vara för viktig handlingspunkt kommer sent, är chockerande och på sätt och vis “gör” filmen.

För mig sticker dock två filmer omedelbart ut ur mängden, och för resten av denna blogg utfärdas härmed en STOR FET SPOILERVARNING!

Se7en (1995)

Få filmer har haft ett så pass chockerande slut som denna film. Egentligen inte så mycket avslöjandet av vem som är mördaren – även om det såklart känns lika snopet för mig som tittare som det känns för karaktärerna i filmen, att den fotograf som Mills bryskt körde bort från brottsplatsen var den han egentligen borde gripit. Men eftersom man i övrigt aldrig fått se honom någon gång så var det ingen “AHAAAA! Det är HAN!!”
Det geniala med denna film är att mördaren fångas (eller ska sanningen fram så kliver han ju faktiskt in på polisstationen och överlämnar sig själv) med nästan en halvtimme kvar av filmen, och det står ganska snabbt klart att han inte är färdig ännu!

De sista 20 minuterna av denna film är helt fantastiska! Allt är i det närmaste PERFEKT! Dialogerna mellan mördaren John Doe (Kevin Spacey) och poliserna Mills och Somerset (Brad Pitt, Morgan Freeman) är otroligt välskrivna och välspelade, redigeringen är tajt och Howard Shores lågmälda men ödesmättade musik ligger som en matta över hela bakgrunden.
Jag har sett dessa sista 20 minuter ungefär tre gånger fler än jag sett hela filmen.

Det stora avslöjandet kommer mindre än fem minuter innan eftertexten börjar rulla på duken.
Doe har berättat att han har två offer till, ännu ej avslöjade, som han lovat att ta med Mills och Somerset, och ENBART Mills och Somerset, till. Tillgodoses detta krav så erkänner han sig skyldig på alla punkter, utan att hävda sinnessjuka.

Väl på plats på en dammig slätt, mitt ute i ingenstans, dyker en skåpbil upp och Somerset ger sig snabbt av för att möta upp den. Han stoppar den, får ut föraren – som är där för att överlämna ett paket, på uppdrag av John Doe. Somerset tar emot paketet, öppnar det och börjar sedan springa tillbaka mot Mills medan han skriker åt honom att lägga ner sitt vapen.
Under hela denna sekvens befinner sig Mills ensam med Doe mitt ute på slätten, och gör sitt bästa för att ignorera allt han säger – vilket fungerar bra ända tills…

-Do you hear me detective? I’m trying to tell you how much I admire you, and your pretty wife…Tracy.

Mills rycker till.
-What’d you say?

-It’s disturbing how easily a member of the press can purchase information from the men in your precinct.

Mills fokus på sin poliskollega är nu helt bortblåst och han stirrar på mördaren som stor på knä i sanden.

-I visited your home this morning. After you’d left. I tried to play husband. I tried to taste the life of a simple man. It didn’t work out, so I took a souvenir… Her pretty head.

När Somerset kommer fram till dem är Mills ögon glansiga och han ser helt förvirrad ut.

-Give me your gun, ber han sin kollega, väl medveten om dennes impulsivitet.

-Because I envy your normal life. It seems envy is my sin, säger Doe, medan Somerset ryter åt honom att hålla käften. Det är nu bara sekunder kvar!

-What was in the box? skriker David, utan att egentligen vilja höra svaret.

Det är helt omöjligt (och onödigt) att ens försöka skriva ner den trepartiga envägskommunikatinen mellan dem, där Doe sakta och sakligt redogör för de sista delarna i sin plan, samtidigt som Somerset försöker få Mills att lägga ner sitt vapen och Mills i sin tur försöker att inte låta verkligheten dra undan mattan för honom.

Skådespeleri, kameraarbete, regi, redigering, musik.
ALLT klaffar när den här filmen når sitt klimax!

¤ ¤ ¤

Den andra filmen som jag tycker är självklar här är…

The Sixth Sense (1999)

Bruce Willis borde göra fler filmer med M Night Shyamalan, det verkar som att de drar fram det bästa ur varandra.

I denna, Shyamalans stora genombrott, är twisten, själva “whodunit”-grejen, numera så välkänd att den inte längre chockar någon, och med snart 20 år på nacken (HERREGUD vad tiden går fort!!!) så är det lätt att glömma vad för total jäkla mindfuck det var att se den första gången!

Den hyllade och dekorerade barnpsykologen Malcolm Crowe försöker fortfarande hämta sig efter att ett år tidigare ha blivit skjuten av en tidigare patient.
I sin nya patient, Cole, ser han samma symptom som hos det barn han tidigare tagit sig an – men som återvände som vuxen med en pistol i handen.

Malcolms tidigare så kärleksfulla äktenskap är förvandlat till ett bittert distanserat förhållande, där han jobbar nästan hela tiden, och hans fru inte ens tittar åt hans håll. Han är arg, nedstämd och känner sig avskärmad från sitt tidigare liv.
Det enda han har är jobbet, sin patient, som han har svårt att nå fram till.
Cole försöker undvika Malcolm bäst han kan, men till sist vinner Malcolm hans förtroende och får honom att öppna sig och avslöja sin hemlighet.

 

Undan för undan står det klart för Malcolm att pojken talar sanning. Att han faktiskt kan se de döda som av olika anledningar ännu ej gått vidare till den andra sidan.
Han hjälper Cole att hjälpa dem, och mot slutet verkar det som att han vunnit en liten seger, åtminstone när det kommer till karriären.
Med ett lättat hjärta och ett beslutsamt sinne åker han hem för att försöka rädda det som är kvar av sitt äktenskap.

Han kommer hem och hittar sin fru sovandes i soffan, med deras bröllopsvideo spelandes på tv’n. Hon gnyr och mumlar i sömnen och han sätter sig bredvid henne.

-I miss you, säger hon.

-I miss you too, säger han medan ögonen tåras.

-Why, Malcolm…?

-Why what?

-Why did you leave me?

-I didn’t leave you, svarar han med ett förvirrat uttryck i ansiktet.

Hon flyttar sig lite i soffan, och tappar något på golvet.
Hans vigselring!

Med Coles ord ringandes i öronen “I see dead people. They don’t know they’re dead.” vacklar Malcolm bakåt medan han – och alla som tittar, med några väl valda flashbacks – får hela sanningen över sig som ett jävla skruvstäd!

Bruce Willis har ALDRIG varit bättre än han är i den här filmen.

30 Dagar Film, dag 20.

Om man slår upp ordet “clique” på Dictionary.com så får man fram följande:

“A small, exclusive group of people, coterie, set.”
(coterie = “exclusive group, clique)

Så när den tjugonde uppgiften i den här listan skulle avklaras…

…så var jag verkligen inte riktigt säker på vad som efterfrågades.

Menar författaren av denna lista, en person som vid ett antal tillfällen klart och tydligt visar att han/hon varken är en hejare på att stava, eller att korrläsa heller för den delen, kanske EGENTLIGEN “cliché”, så att frågan alltså ska lyda “Vilken är den mest klichéfyllda film du någonsin sett?”
Men det är ju defacto inte så det står, så jag tvingas här TOLKA vad som borde varit en simpel jävla fråga….
Så, jag tolkar detta som att vad som efterfrågas är vilken som är den smalaste film jag någonsin sett, alltså den film som – i mitt tycke – riktar sig till en så pass exklusiv grupp människor som möjligt.

Exempel på bred film:
Mer eller mindre allt som går på bio nu….nästan i alla fall.
Disney, Marvel, Pixar… Filmer gjorda för att tilltala så många människor som möjligt, för att maximera produktionsbolagets intäkter. Naturligtvis en sanning med modifikation, det finns otroligt breda filmer som faktiskt är riktigt bra, vågade och som dessutom lyckas sticka ut, men samtidigt finns det exempel på filmer som “filtrerats” för att så många som möjligt ska kunna svälja det den försöker sälja.

Exempel på mindre bred film:
Den bioaktuella A Quiet Place (2018) är ett lysande undantag från ovanstående, i synnerhet sett ur en amerikansk biopubliks ögon. Den innehåller nämligen en hel del undertexter – och DET är som en enda stor röd flagga i ansiktet på amerikaner.

Exempel på smal film:
Birdman (2014), innan Alejandro G. Iñarritu gjorde The Revenant (2015), men efter att han gjorde Amores Perros (2000) så gjorde han denna film, om en åldrad skådis känd för att ha spelat en superhjälte, som nu försöker göra comeback på teaterscenen. Det är klaustrofobiskt, introvert och bitvis maniskt – precis som huvudpersonen Riggans liv då filmen utspelar sig. Det är en film med ett soundtrack som nästan enbart består av trummor – hektiska sådana – och den är filmad samt ihopsatt så att det nästan ser ut som en enda lång tagning.
Den är fantastisk, men absolut inte för alla!
Detta är en ganska smal film – de många kända skådespelarna hindrar den dock från att bli riktigt smal.

Exempel på riktigt smal film (och den enda film jag sett och rättvist kan kora som vinnare i denna kategori):
An (2015), ett Japanskt drama som på svenska fick titeln “Under Körsbärsträden”.
Den gick på bio under en begränsad tid, japanskt tal med svensk text.
Ingen skådespelare jag, som är ganska oinsatt i japansk film, kände igen.
Handlingen (från IMDb):
“The manager of a pancake stall finds himself confronted with an odd but sympathetic elderly woman looking for work. A taste of her homemade bean jelly convinces him to hire her, which starts a relationship that is about much more than just street food.”

DET är en smal film!
Och den var RIKTIGT bra!

30 Dagar Film, dag 19.

NOW we’re talking……

Jag ser alla sorters filmer, verkligen allt!
Men effekter och masker ligger mig extra varmt om hjärtat – och eftersom jag är född på 70-talet och uppväxt på 80-talet så är det praktiska effekter som jag vurmar allra mest för, och sådana som etsat sig fast i mitt då lättpåverkade sinne.

Som vanligt kan jag inte fokusera på EN enda film, utan tänker rycka och dra i en en rejäl bunt scener från en hel MASSA filmer!
YouTube kommer VÄL till pass när denna fråga skall besvaras, för – som det brukar heta – en bild säger mer än tusen ord…och rörliga bilder kan berätta en hel historia!

Aliens (1986).
The “death” of Bishop.
Den artificiella personen, Bishop, slits itu av ‘The Queen’.
En otrolig mix av redigeringsteknik, praktiska effekter, illusioner lånade från magikerscenerna samt musik och ljudeffekter som sista säljande punkt.

¤ ¤ ¤

An American Werewolf in London (1981)
The transformation.
Man kan inte ha en sån här kategori utan att nämna den här filmen i allmänhet, och den här scenen i synnerhet. John Landis (regi) och Rick Baker (makeup-effekt designer/skapare) ville initialt göra hela David Kesslers förvandling från människa till varulv i en enda tagning, men det var såklart inte praktiskt möjligt med de detaljer Landis ville ha med, så kompromissen blev en steg för steg detaljförvandling, rygg, ben, händer, naglar, ansikte hår, öron…. ALLT!
Ett decennium innan datorer ens var påtänkta för att användas till sånt här.
Rick Baker vann en välförtjänt Oscar för sitt arbete i denna film!
Bortsett från de OTROLIGA praktiska effekterna så älskar jag att Landis valt att inte långsamt starta processen, utan den sker plötsligt, intensivt och våldsamt – alltmedan den softa låten “Blue Moon” spelas på stereon i bakgrunden.

¤ ¤ ¤

Evil Dead II – Dead by dawn (1987)
The mirror scene.
Jag vet att det finns bättre varianter av den här effekten, även sådana involverande praktiska effekter (till exempel i Terminator 2 Judgment Day).
Men det är så otroligt innovativt gjort, och använt på ett så oväntat sätt att jag vet att jag hoppade till första gången jag såg det, och var tvungen att se det igen – letandes efter ledtrådar till hur de gått till väga!
(Ledtrådt: Det är precis så “enkelt” som det bara går att göra det)

¤ ¤ ¤

Gremlins (1984)
The Kitchen Scene.
Den här scenen är faktiskt berömd!
Inte bara för att den är så fantastiskt våldsam (och bortklippt från den svenska versionen då det begav sig), utan även för att den med sitt kompromisslösa våld känns som en helt separat del av filmen!
De gröna sattygen till monster, designade av Chris Walas, är så otroligt välgjorda att man till fullo ser dem som egna karaktärer – och att det krävdes upp emot sju personer för att styra varje gremlin gör det nästan ännu mer fantastiskt, för var i hela h-vete har de gömt alla dessa människor!!

¤ ¤ ¤

Hellraiser (1987)
“Jesus wept”
Faktum: I en lista över bästa effekter kommer Clive Barkers regidebut, efter hans egen roman, Hellraiser, att finnas med.
Denna brittiska skräckfilm är unik i det att den är i stort sett helt humorbefriad. Det finns ingen ventil där man tillåts ens le lite, det finns ingen karaktär som ska vara “comedic relief”. Hela filmen, som handlar om den tunna gränsen mellan njutning och smärta, himmel och helvete, är nattsvart! En del av effekterna (i synnerhet de visuella sådana) har inte åldrats väl, men det finns delar av de praktiska effekterna och makeupeffekterna som än idag är helt sanslösa! Och i en nattsvart film om helvetets demoner och vad som händer om du försöker undkomma dem, finns det av förklarliga skäl scener som är ganska otrevliga – och detta är en sådan!
You have been fairly warned!
När karaktären Frank, förklädd i Larrys hud, tas på bar gärning av Cenobiterna – utsända från Helvetet för att leta rätt på de som flytt därifrån – så låter inte straffet vänta på sig. Med kedjeförsedda krokar sliter de honom bokstavligt talat i stycken!
Lyckas man se nedanstående klipp enbart som en effektstudie så är det tveklöst fascinerande, precis som hela filmen är!
TÄNK: IT’S ONLY A MOVIE! IT’S ONLY A MOVIE!

¤ ¤ ¤

Jurassic Park (1993)
“It’s a dinosaur!”
Jag vet att jag kommer få skit för det här valet, eftersom det är en cgi-effekt i cgi-effekternas pionjärstadium, vilket innebär att det gjorts betydligt bättre sådana här effekter sedan dess…
Men jag vill att denna sekvens ska ses med omständigheterna i åtanke;
Innan denna film fanns det inga dinosaurier på bioduken, inte några som man trovärdigt kunde se som riktiga i alla fall. Det fanns stop-motion animerade plastfigurer, och även om det såklart finns helt fantastisk stop-motion animation, så fanns det INGEN sådan där dinosaurier förekom och verkade äkta.
Så där satt man i biosalongen 1993, övervänt nå jävulskt (norrländska för ‘spänd av förväntan bortom alla gränser’), och filmsatan bygger upp långsamt, långsamt, långsamt… Tills den här scenen, 20 minuter och 23 sekunder in i filmen, fullkomligen exploderar – i all sin stillhet – över hela bioduken!
Jag, då 28 år gammal, satt där i biosalongen med munnen hängande på vid gavel så länge att jag är ganska säker på att jag började dregla.

¤ ¤ ¤

Predator (1987)
The fair fight
Jag har alltid varit fascinerad av masker och makeup-effekter, och den Stan Winston-designade Predator-figuren är, tillsammans med en handfull andra filmkaraktärer, “the creme de la creme”.
När varelsen mot slutet av filmen bestämmer sig för att ge Dutch (Arnold Schwarzenegger) en rättvis match, och plockar av sig vapen och ansiktsmask, så får man för första gången se hela Winstons skapelse i sin fulla prakt!
Arnold är ingen liten kille, men han är dock “bara” 188 centimeter lång, så det är inget fusk med kameravinklarna här, utan storleksproportionerna stämde ganska bra mellan honom och varelsen, som spelades av Kevin Peter Hall († 1991), som mätte hela 218 centimeter över havet!

¤ ¤ ¤

Raiders of the Lost Arc (1981)
The Melting Man
När man pratar om praktiska effekter och old school effekt-scener så kommer den här scenen finnas med på tavlan – så är det bara, och den kommer finnas med högt upp.
I filmen öppnas Förbundsarken (som ska innehålla stentavlorna med de tio budorden) mitt i nazistsamlingen, och demonerna, eller “The Power of God” eller vad det nu är som väller ut därifrån förintar dem allihop!
De tre närmast arken möter de mest spektakulära ödena.
DIetrich sugs ihop, Belloq får sitt huvud avsprängt, och Toht smälter!
Just den där sista, de tre sekunderna av Tohts smältande ansikte (filmat under flera timmar med en extremt intrikat gelatin/vaxdocka som står monterad framför värmefläktar) är fortfarande den mest lyckade av den sortens effekt man någonsin filmat, till dags datum, och den är idag en ikonisk filmsekvens!

¤ ¤ ¤

RoboCop (1987)
“You have 20 seconds to comply”
Paul Verhoeven är en märklig filmskapare. Skicklig, men märklig!
Han har ett otroligt sinne för överdrivet våld, men tidvis utan den avslappnande humor som hans själsfränder (t.ex Tarantino) bakar in i sina filmer.
Visst, det finns något lätt humoristiskt över scenen då Kinney blir…..låt oss säga skjuten, i styrelserummet i RoboCop.
Jag kan dock föreställa mig hur Verhoeven legat vaken dagarna innan denna scen och funderat på exakt HUR MYCKET man kan skjuta en människa – och bestämt sig för att testa gränserna.
Humorn ligger såklart delvis i robotens extremt underdrivna “I am now authorized to use physical force”, samt den patetiskt opassande konversationen direkt efteråt, “I am very dissapointed!”, följt av “I’m sure it’s only a glitch”.
Kortad innan premiären, ytterligare censurerad i Sverige, men i sin helhet på dvd, enjoy!

¤ ¤ ¤

Terminator 2: Judgment Day (1991)
Walking through bars
Allting går så fort idag, den tekniska utvecklingen inte minst.
Det är lätt att glömma att det fanns en tid då en scen som denna var något helt GALET! Något som bara INTE VAR MÖJLIGT!!!
Jag älskar hur James Cameron (regi) ser till att publiken klart och tydligt ser hur ALLA inblandade parter vrider huvudet åt samma håll, innan han visar upp effekten, för att liksom ge publiken lite hjälp på traven – JA, ni såg precis det ni såg, till och med karaktärerna på filmduken såg det! Det hände verkligen!

¤ ¤ ¤

Jag har säkert tagit med en massa saker som många skulle protestera emot, och det finns säkert en massa saker som många skulle skrika åt mig för att jag utelämnat.

Men så är det.

Sist men inte minst, det som på allvar väckte mitt intresse för effekter av alla de slag, presenterat som en stillbild – med extra stort tack till salige morfar, som hyrde denna filmen House (1985) till en exalterad elvaåring, utan att ha någon som helst aning om vad han introducerade honom till!

30 Dagar Film, dag 18.

Det här blir den här listans första – och förhoppningsvis ENDA – skampåle!

Jag säger inte att jag inte läser böcker, för det gör jag.
Men jag ser betydligt fler filmer än jag läser böcker.
BETYDLIGT fler.

Så jag har antagligen sett en UPPSJÖ filmer baserade på böcker, men chansen att jag även ska ha läst boken är inte jättestor.
Räkna då ut den statistiska sannolikheten för att jag ska ska ha läst en bok som det sedan gjorts film av, och filmen överensstämmer inte med sin bokförlaga…

Harry Potter, inte läst.
Lord of the Rings, inte läst.
James Bond (som jag har hört ska vara en toppkandidat på en “filmen stämmer inte med boken”-lista), har inte läst EN ENDA av dem!
Jag har aldrig läst någon av alla sagor som Disney baserat sina filmer på.

DaVinci-koden… Se där, den har jag läst.
Men så vitt jag minns så var inte filmen särskilt olika från boken…

Jag har läst en del av den så frekvent filmatiserade Stephen King (men inte många av de jag läst har jag sett filmen – och vice versa), nån enstaka Neil Gaiman, och en JÄVLA massa Terry Pratchett…
Douglas Adams Hithchiker’s Guide to the Galaxy – DÄR har vi en bokserie jag läst och sedan sett filmen – och nej, den var inte särskilt välöverensstämmande, men det känns nästan lite orättvist att ens nämna den i ett sånt här sammanhang. Böckerna är så märkliga att de är näst intill ofilmbara, så en film skulle aldrig lyckas i alla fall.

Det närmaste jag kommer ett svar på den här frågan är troligtvis Frankenstein, skriven av Mary Wollstonecraft Shelley, utgiven 1818.
Den har jag läst, och jag har sett filmer gjorda efter den. Den mest kända av dessa filmer är antagligen James Whales film Frankenstein från 1931, med Boris Karloff i sin ikoniska roll som ‘The Monster’.
Själva grundtanken, att kunna väcka döda ting till liv igen finns såklart med i filmen, men bortsett från det så har den egentligen väldigt lite att göra med Shelleys bok – som är en fantastiskt läsvärd sådan!
Så min nominering som svar på frågan är:

30 Dagar Film, dag 17.

Ignorerar återigen ett märkligt stav-/skrivfel (vem fan är det som gjort den här listan egentligen?!) och går rakt på pudelns kärna:
En film jag ser då jag är sjuk…

Passande eftersom jag spenderade hela påsken med att vara just sjuk.
Men besvärande nog finns det inget bra svar på den här frågan.
Faktum är att det nog inte finns något svar alls.

Jag ser film när jag känner för det, och min lust att se film – eller VILKEN film jag vill se – påverkas väldigt lite av om jag är sjuk eller inte.
Är jag tillräckligt sjuk så tror jag inte att jag lyckas uppbringa någon lust att se film alls, om jag ska vara helt ärlig. Men med det sagt så skulle jag väl kunna gissa att om det är någon sorts film som lämpar sig bättre än andra när jag är sjuk, så är det så kallade “comfort” filmer. Alltså sådana som jag verkligen gillar, kan utantill och som alltid – ALLTID – är bra, oavsett hur många gånger jag ser dem.

Som The Terminator (1984).
Eller The Fifth Element (1997).
Eller Silver Streak (1976).
Eller Capricorn One (1977).
Eller Duel (1971).
Eller What’s Up, Doc? (1972).
Eller A League of The Own (1992).
Eller Aliens (1986).
Eller Jaws (1975).
Eller Toy Story-trilogin (1995, 1999, 2010).
Eller The Help (2011).
Eller Catch me if you can (2002).
Eller Die Hard (1998).
Eller The Good The Bad The Ugly (1966).
Eller Raiders of the Lost Arc (1981).
Eller Inglourious Basterds (2009).
Eller Shaun of the Dead (2004).
…..bara för att nämna några få.

30 Dagar Film, dag 16.

Det här är en fånig “genre” (om man ens kan kalla den för en sådan):

Den är svårare att svara på än NÅGON annan av de 30 frågorna – säger jag utan att ha tittat närmare på dag 17-30.
Alla genrer är svåra att svara på, generellt, eftersom jag ser så pass mycket film.
Men vad faen är en “familjefilm” egentligen?

Är det något som såväl barn som vuxna förväntas gilla ungefär lika mycket?
Och i sådana fall hur pass gamla är barnen? Hur tåliga är de? Vad förväntas att barn ska tillåtas se….?

Okej, så skräckisar går bort. Så långt fattar till och med jag.
Actionfilmer då? Funkar det?
Die Hard (1988) är en familjefilm….

Drama?
The Mighty (1998) är en jättebra film, baserad på boken Freak The Mighty, som jag tycker riktar sig till hela familjen.

Komedier…..?
Ja, såklart. Men där inträffar irritationsmomentet att det barn skrattar åt sällan är det jag skrattar åt. Jag gillar snabbkäftade komedier, syrliga repliker, giftiga tungor – företrädelsevis brittiska sådana.
Tänk tv-serien Blackadder (1982-1989).

Jag rannsakar dock min samling, och mitt djuplodade intresse för film, och kommer fram till att det finns tre – 3 – filmer som får dela på förstaplatsen som “bästa familjefilm”;

Home Alone (1990)
Uttjatad som fan, och Macaulay Culkins skådespelarprestationer lämnar mycket i övrigt att önska. Men det är svårt att inte få varma familje-julkänslor i magen varje gång man ser Harry göra en halv tyska med skruv nerför den isiga trappan, eller varje gång man ser Marvin få en säck betong i skallen.
Barnen skrattar.
Jag skrattar.
Och allt är fri och fröjd.

¤ ¤ ¤

Finding Nemo (2003)
Pixar har ett otroligt bibliotek familjefilmer att välja bland, men jag tror nog att det är den här som är mysigast av dem alla.
Far och son separeras, och i jakten på att återförenas får sonen lära sig fungera på egen hand, och pappan får lära sig att sonen faktiskt kan göra det.
Åsså mitt i alltihop finns en vegetarian-haj samt Ellen DeGeneres som pratar valiska.
Barnen skrattar, oroas och är glada.
Jag skrattar, oroas och torkar en tår.
Och allt är frid och fröjd.

¤ ¤ ¤

The Goonies (1985)
Ett gäng ungar på jakt efter en piratskatt som ska hjälpa dem rädda sina familjers hus. Grottor, skelett, vattenrutschbanor, piratskepp, djävulska fällor och otäcka skurkar.
Någonstans i mitten på 80-talet raddade alla himlens stjärnor upp sig och sken ner över filmfabriken i väst, och resultatet blev The Goonies.
Barnen tittar storögt utan att blinka, skrattar där så bör göras, skriker där detta krävs och känner efteråt att deras liv nu blivit ett snäpp mer värt att leva.
Jag nostalgimyser.
…Och allt är frid och fröjd.

30 Dagar Film, dag 15.

Det här borde vara ganska enkelt…

…bortsett från faktumet att tanken ju är att man ska välja EN film.

Men jag har ju kringgått “reglerna” mer än en gång hittills, så varför inte även denna gång.
Följande 9 (+1) actionfilmer är sådana man faktiskt BÖR ha sett. Om inte för något annat så för att de tillhör modern filmhistoria!
….och såklart även för att de är SKITBRA!
Jag har kanske inte alltid skrivit text till dem relaterande till just actionaspekten – men det går inte att förneka att det ÄR actionfilmer, och det ÄR sådana man bör ha sett! (alfabetiskt sorterat, för rättvisans skull)

Bourne Identity, The (2002)
Det finns många som kritiserar den här moderna sortens actionfilm, där kamerarörelser och hektisk redigering gör den till en epileptikers mardröm, och även om det faktiskt kan närma sig ohållbart i de två uppföljarna (The Bourne Supremacy, 2004, och The Bourne Ultimatum, 2007) så går det inte att bortse från originalets storhet. Det är spännande utav bara h-vete, och Matt Damon gör en monsterinsats i huvudrollen.
Det är dessutom, enligt mig, inget fel på uppföljarna, snarare tvärtom. De ger ett tacknämligt avslut på hela historien.
Man BEHÖVER inte se dem, men man kommer VILJA göra det.

Dark Knight, The (2008)
Christopher Nolan må vara den som ligger bakom filmen, och det i sig borde vara skäl nog att vilja se den. Men det är Heath Ledgers tolkning av The Joker som gör den till ett måste! Man kan TILL OCH MED ignorera Christian Bales överdrivna Batman-growlande, till förmån för att närstudera Ledger.
Favoritscenen är, föga förvånande, den då man för första gången får träffa The Joker på riktigt – då han kraschar ett gangstermöte.
Ledger är helt fantastisk, och i synnerhet då han säger att han vill ha hälften, och någon säger “You’re crazy”, och han snabbt svarar “No I’m not”, och sedan långsamt upprepar “No…I’m noT” och nästan SPOTTAR ut det sista t-et, som att just DET ordet är något han verkligen tar illa upp av. Det är sådana karaktärsdetaljer som gör slutresultatet så otroligt sevärt.

Die Hard (1988)
I en lista över bästa actionfilmer så SKA den här vara med!
Så är det bara!
Faktum är att skulle jag rangordnat dem så är det svårt att tänka sig någon annan än denna på plats #1.
Det finns actionfilmer INNAN Die Hard, och det finns actionfilmer EFTER Die Hard.
I stort sett alla filmer INNAN fick se sig slagna på fingrarna 1988.
I stort sett alla filmer EFTER hade det otacksamma jobbet att fylla enorma skor.
Man var, över 10 år senare, mer eller mindre tvungen att introducera en ny sorts actionfilm (t.ex The Bourne Idientity) för att leda in publiken på ett annat spår där de inte skulle jämföra filmen de just sett……med Die Hard!
Die Hard; Då Bruce Willis fortfarande brydde sig, och Alan Rickman gjorde den bästa filmdebuten någonsin!
Ära vare Die Hard i höjden!

Edge of Tomorrow (2014)
Det må ta en liten stund för ovana filmtittare att hänga med i den här. Men när man väl är fast i den, så är det nagelbitande!
Den starka kopplingen mellan film och tv-spel är fantastisk, och man kan fysiskt känna frustrationen i att behöva göra samma uppdrag om och om och om igen, hundratals – om inte TUSENTALS gånger, bara för att sedan dö direkt när nästa uppdrag startar, och så får man börja om igen.
Om man bara rent generellt ogillar Tom Cruise, och därför väljer att inte se de filmer han gör, så går man med denna miste om något STORT!

Lethal Weapon (1987)
Det finns lika många bra som dåliga saker med den första Lethal Weapon-filmen. Narrativa ologiskheter, ibland lite hackig redigering, mossiga familjevärderingar…
Men av de hittills fyra filmerna så är detta trots allt originalet, och den enda i vilken man faktiskt tog Martin Riggs manodepressiva självmordsbenägenhet på allvar (jag är ganska säker på att de flesta fans av den här serien inte riktigt minns att det i den första filmen finns en scen där Riggs är en hårsmån ifrån att skjuta sig själv).
Det ÄR en klassiker, och man bör ha sett den.
Roligt fakta; Kompositören bakom musiken i denna film är Michael Kamen, och som en del andra kompositörer så lånar han friskt från sig själv ibland. Om man därför ser denna, och lyssnar ordentligt på musiken, särskilt i actionscenerna, och sedan kollar på Die Hard, 1988, (som han också komponerat musiken till) så lär man höra både två och tre och tio strofer lånade från Lethal Weapon.

Mad Max: Fury Road (2015)
En film värd att se av så många fler anledningar än just actionscenerna, men om jag nu ska hålla mig till just det så har den OSLAGBARA sådana! Dessutom actionscener med extremt lite CGI och green screen inblandat!
-Något som i en film från 2015 måste räknas till ett unikum!

Point Break (1991)
Ännu en sån där “man får tycka vad man vill om (skådespelare X) men man gör bäst i att inte ignorera denna film bara därför!”.
En av få filmer på Katheryn Bigelows regi-CV, och precis som övriga på den korta listan så är denna riktigt jäkla SNYGG! Hon dyker lika djupt in i surfandet som fallskärmshoppandet, och den fantastiska jakten till fots, där handhållna kameror och snabbfotade kameraoperatörer sätter tittaren mitt i all action, är än idag något som omnämns med vördnad bland filmälskare.
Man kan även först se denna, som handlar om en polis som går undercover bland ett gäng surfare för att hitta en rånarliga, råkar bli kär i en kvinna som står ledaren för gänget nära, glömmer hart när bort att han är polis, och efter en våldsam duell dem emellan så väljer polisen slutligen att låta gängledaren gå fri…
Sedan kan man roa sig med att se The Fast And The Furious (2001), som handlar om en polis som går undercover bland ett gäng som sysslar med streetracing för att hitta en rånarliga, råkar bli kär i en kvinna som står ledaren för gänget nära, glömmer hart när bort att han är polis, och efter en våldsam duell dem emellan så väljer polisen slutligen att låta gängledaren gå fri.

Police Story/Ging chat goo si (1987)
En actionfilmlista är inte komplett utan åtminstone EN Jackie Chan-film, och den här är på toppen av toppen!
Det finns massor av saker man kan peka på som är mindre bra, skådespeleriet är inte alltid spot-on, och ljudmixning/musik är både en och två pinnhål ner på teknik-listan.
Men action finns det, och GOTT om den!
Police Story var Jackie Chans stora genombrott som filmskapare och actionstjärna, och den film som gjorde att folk fick upp ögonen för honom även internationellt.
Han byggde upp en hel kåkstad längs en bergssida, enbart för att kunna demolera den. Ett par sekvenser skickade flertalet stuntmän till sjukhus, och Jackie, som utför alla sina egna stunts, blev elchockad, brände bort all hud på sina händer, samt skadade allvarligt sin rygg under filmens största – och tveklöst mest berömda stunt! (se nedan)
Hela filmen är smockfylld med vansinnigheter, och den är ett MÅSTE-SES!

Terminator, The (1984)
Den första delen är i mitt tycke fortfarande oslagbar.
Den har en ödesmättad domedagskänsla som uppföljarna aldrig närmar sig (inte för att de inte försökt). Allt känns påtagligt verkligt, den makalösa historien till trots, och det känns inte bara som att man kan köpa att en massiv människoliknande mördarrobot har skickats bakåt i tiden för att mörda mamman till dess fiende, det känns rent av troligt att detta skulle kunna hända.
Mycket av filmens behållning ligger såklart inte i sci-fi aspekterna, utan i förhållandet mellan offret, Sarah Connor, och hennes beskyddare, Reese.
Men man ska såklart inte sticka under stol med att den ostoppbara roboten inte hade kunnat porträtteras på ett bättre sätt än av Arnold Schwarzenegger, som må ha slagit igenom något tidigare (med Conan The Barbarian, 1982), men efter The Terminator var hans tungvrickare ett namn som definitivt ALLA kände till!

Specialomnämnande:
Commando (1985)
Att en film innehåller nästan BARA action behöver absolut inte betyda att den automatiskt platsar på en sådan här lista. Så är det.
Och på samma sätt gäller att bara för att en film är spektakulärt dålig så behöver det inte nödvändigtvis betyda att den inte är sevärd.
Commando är nästan non-stop action i 90 minuter. Det avfyras så många skottsalvor – från en sådan grotesk mängd olika vapen – att det skulle vara omöjligt att räkna dem alla. Det sprängs handgranater, landminor, raketer och bilar…och det slåss! På hotellrum, i flygplan, i köpcentrum och i källare. En del skurkar blir ihjälslagna med bara nävarna, andra blir spetsade på möblemang eller på knäckta metallrör,  en del kastas från klippor, en del blir yxmördade…och många – det stora flertalet – sprängs eller skjuts i småbitar.
Så många människor dör i Commando att år 1985 rent logiskt sett borde ha en liten dipp i statistiken, även på en världsomspännande internationell nivå.
Commando är dessutom dålig! Den är FANTASTISKT dålig! Den luktar helt enkelt gammal ost! Faktum är att den är så dålig att man nog helst vill stänga av redan innan förtexterna slutat rulla.
Men det är här man bör ta sig en funderare på ifall man kanske ändå inte ska låta den rulla klart, och faktiskt sätta sig ner och titta, på riktigt! För när har man egentligen närstuderat en film vars intentioner varit 100% allvar, men vars slutresultat blivit exakt, precis det motsatta!
Man behöver inte se den flera gånger, men jag lovar att det för de flesta kommer vara svårt att låta bli. Det är nämligen så uppblåst och dåligt – att det blir fascinerande!