Greenland (2020)

Sent igårkväll, efter att vi kommit hem från biovisningen av naturkatastrof-filmen ‘Greenland’ (2020), började jag fundera över hur många såna här filmer jag sett egentligen…

Ett snabbt scrollande i appen My Movies gjorde i alla fall gällande att jag inte har särskilt många sådana här filmer i samlingen i alla fall.
Tre stycken, beroende på hur man räknar.

‘Dante’s Peak’ (1997) och ‘Twister’ (1996) är vad jag skulle kalla för “naturkatastroffilm light”. De handlar om solklara naturkatastrof-event (i just dessa specifika fall vulkanutbrott respektive tornados), men det är inget som direkt hotar hela jordens befolkning.
Chris Nolans ‘Insterstellar’ (2014) är absolut en film om världsomspännande utrotning, så även om det är den mest introverta och lågmälda naturkatastroffilmen av alla på hela denna (kommande) lista, så räknas den!
Och just eftersom den faktiskt räknas, så har ingen annan naturkatastroffilm ens en chans att knipa förstaplatsen – om jag vore benägen att rangordna dem.
-Vilket jag inte är.

I filmen ‘The Day After Tomorrow’ (2004) hotas jorden av översvämning följt av total nedfrysning.
I lightkatastroffilmen ‘Volcano’ (1997) är det en plötslig uppkomst av en vulkan mitt i Los Angeles som orsakar förödelse.
I karbonkopiorna ‘Deep Impact’ och ‘Armageddon’ (bägge från 1998) handlar det om gigantiska asteroider som hotar utplåna vår planet.
I ‘San Andreas’ (2015) är det jordbävningar.
I ‘Into The Storm’ (2014) är det tornados (igen).
I ‘The Core’ (2003) riskerar jorden att dö då dess magmakärna slutar fungera.
I ‘Knowing’ (2009) hotas jorden av soleruptioner (“solar flares”).
I ‘2012’ (2009) är det i stort sett alla naturkatastrofer samtidigt.
I ‘Geostorm’ (2017) är det allt samtidigt en gång till – denna gång orsakat av våra försök att bestämma vad det ska vara för väder.

Det finns fler.
Många, många, MÅNGA fler.
Men det är dessa jag – off the top of my head – kan komma ihåg att jag sett.

(OBS! Skulle man räkna rymdinvasion som en “naturkatastrof” – vilket jag INTE tänker göra – så kan listan utan tvekan dubblas, om inte tripplas!)

Nåväl, till gårdagens event sålunda.

I ‘Greenland’ drabbas jorden av massor av nedfall från en gigantisk komet. Allt från “småstenar” som i värsta fall kan ha ihjäl 4-5 personer, till gigantiska berg av kometsvans som utplånar hela städer.
Givetvis räknar klockan ner till nedslaget av det som kallas “planetdödaren”, ett block som mäter 14km i diameter, och som förutspås döda 75% av allt liv.

Vi får följa en familj (John & Allison Garrity samt deras son Nathan) och deras vedermödor att överleva upptakten till katastrofen.

Mer handlingsbeskrivning än så krävs inte.
Det är ingen banbrytande film. Det finns som sagt en UPPSJÖ liknande filmer.
Så det enda sättet för en sån här film att lyckas sticka ut är genom spänning och skådespeleri (och i viss mån även effekter, men det är mer en fråga om att dåliga sådana stjälper den, medan bra sådana mol allena inte kan rädda den).

Så, spänningen då.
Den ÄR spännande. Faktiskt en av de mer spännande naturkatastroffilmer jag sett på många år… Men det är de mänskliga elementen och interaktionerna som gör den spännande – inte hotet om utrotning.
Det är scener som den då Allison och Nathan är inne i ett raserat och halvplundrat apotek för att hitta diabetesmedicin, och hon konfronteras av ett våldsamt och beväpnat gäng, som gör den spännande!
Eller den korta sekvensen då en kvinna försöker få familjen Garrity att ta med hennes spädbarn till den eventuella evakuering de blivit utvalda till, och helt sonika placerar sig själv med barnet i famnen framför deras bil och vägrar flytta sig… Det känns påtagligt och verkligt.
Att ge Nathan diabetes och ha jakten efter insulin som ett återkommande moment är ett genidrag, då det grundar filmen i ett faktiskt problem som skulle uppkomma om allt plötsligt går åt helvete!
Det är sålunda allt våld och all egoism som flammar upp då katastrofen är ett faktum som är obehaglig och vrider upp spänningsnivån ytterligare, medan själva hotet om utplåning drunknar i mängden andra filmers liknande event.

Skådespeleriet är på topp!
Gerard Butler har jag alltid gillat, och han är bra som den beskyddande familjefadern, men här får han får se sig slagen på fingrarna av resterande familjemedlemmar; Morena Baccarin (som det tog en stund för mig att känna igen från TV-serien ‘Firefly’, 2002) är minst lika bra, om inte strået vassare – men det är 7 år gamla Roger Dale Floyd, i rollen som sonen Nathan, som golvar övriga skådespelare i den här filmen.
Fantastisk insats, i synnerhet med tanke på hans ringa ålder.
Sedan bör även Scott Glenns korta insats nämnas, särskilt då några av hans scener var de som verkligen vred på känslokranen!

Effekterna är fantastiska… Såklart.
Men i en katastroffilm anno 2020 så räknar jag inte med mindre än fantastiska effekter, så det får räcka om dem!

Filmen var strax över 2 timmar lång, och den KÄNDES precis så lång…
Det fanns åtminstone ett par scener som jag upplevde som överflödiga, och minst ett parti som skulle kunnat kortas ner – eller tas bort helt, hur spännande det än var.
Jag har åsikter om slutet, men det är svårt att vädra dem utan att förstöra något. Jag kan däremot säga att om det var JAG som gjort denna film, så hade jag avslutat den 5-10 minuter tidigare, och lämnat upplösningen åt fantasin.
Men i Hollywood sker sådana slut bara en gång varje blå måne, så det är inte förvånande att ‘Greenland’ slutar som den gör – med en liten suck och en axelryckning från min sida.

Spännande, välspelat, välgjort….
Men inget nytt under solen.

6 av 10

 

Unhinged (2020)

 

Det är inte helt konstigt att ställa sig frågan ifall vi egentligen behöver en film om stress och road rage idag, när det nästan inte finns en enda människa som inte är- eller någon gång varit stressad bortom all sans, och i ett samhälle där man helt på egen risk säger ifrån när någon beter sig illa – möjligheten att man blir utskälld eller misshandlad är antagligen större än att personen slutar bete sig illa.
Sannolikheten att man får en ursäkt är lika med noll.

Men enligt en intervju med Russel Crowe, som spelar filmens namnlöse antagonist (i texten endast listad som “the man”), så var det just parallellen med samtiden som fick honom att ta den otäcka rollen i den här filmen – som han initialt tackade nej till.
Och det är precis just det som gör filmens första halva sådär riktigt bra, och inte bara lite spännande och otäck som helhetsintrycket till syvende och sist blir.
Det är den där skrämmande parallellen, de där igenkännande ögonblicken, och det där besinningslösa och oförklarliga våldet mellan två totala främlingar – över något så banalt som ljudet av ett signalhorn och bristen på en ursäkt för sagda signalhornsljud.

Det är nämligen så det börjar.
Rachel (Caren Pistorius) är sen till jobbet, och vid en trafiksignal blir hon fast bakom en pickup som inte kör vid grönt ljus. Hon tutar långa ilskna signaler, och kör till sist runt honom medan hon viftar irriterat med handen åt föraren.
En minut senare, vid nästa trafikljus, kör pickupen upp bredvid henne. Den storväxta mannen bakom ratten vevar ner sin ruta och efter en kortare ordväxling ber han om ursäkt för att han inte såg det gröna ljuset, han säger att han haft en jobbig dag och att han måste ha suttit i egna tankar.
Han tycker sedan att hon kanske kunde göra detsamma – be om ursäkt för att hon tutat så infernaliskt på honom, istället för att bara komma med ett “artighetstutande” (en “courtesy tap” som han kallar det).
Rachel vägrar och säger att hon inte har någonting att be om ursäkt för……och det är mer eller mindre det enda som krävs för att tippa föraren i pickupen över kanten.
Han förföljer henne resten av filmen igenom, knuffar på hennes bil med sitt stora fordon, väntar på henne medan hon tankar. Såna saker.
Ju mer hon försöker komma undan eller söka hjälp, desto våldsammare blir han.

Hela scenariot med tutandet och försöket till vänlig konversation som urartar till nattsvart mörker känns skrämmande verklig.
Det är PRECIS så det är! Det känns som att var och varannan människa är precis på gränsen till att koka över nästan hela tiden, och det krävs väldigt lite för att få någons totala raseri vänt emot sig.
Så fram tills det går överstyr (kanske halva filmen in) så är det spännande, obehagligt, verklighetsnära och extremt välspelat – i synnerhet av Crowe, som definitivt skuggar sin motspelerska, Pistorius, som framstår som lite platt i jämförelse.
Crowes väsiga uttal (tungan upp i gommen) på ganska så schysst amerikansk engelska känns hotfullt redan från början, och definitivt senare, då han mullrar fram sina repliker.

MEN…
Halva filmen in så upphör realismen lika tvärt som våldet ökar.
Mannen med road rage tar den plötsligt med sig utanför bilen, och börjar ha ihjäl oskyldigt folk med sina bara händer. Allt för att “straffa” Rachel och visa henne vad en “bad day” verkligen är.
Ingenstans verkar det finnas några poliser, inte precis där och då i alla fall, och han har ingen som helst tvekan inför att hugga ihjäl någon inne på en restaurang, med 25 vittnen och minst fem mobilkameror på sig.
Ju längre filmen pågår, desto mer går “the man” från att bara vara just det, en vanlig man som har en dålig dag och provocerats över bristningsgränsen, till att istället bli en ostoppbar seriemördare. Allt som fattas honom är en hockeymask…

Filmen är fortfarande spännande.
Faktiskt. Det finns viss tvekan kring vem som ska klara sig och vem som inte kommer överleva… Men med en liten spoilervarning härmed utfärdad så kan jag med stor besvikelse meddela att följande tre klichéer pliktskyldigt bockas av i tur och ordning.

  1. Den man tror ska dö, dör.
  2. Den man tror ska överleva, överlever.
  3. Det uppvisas näst intill obefintlig sorg kring de som FAKTISKT dött.

Jag har sett det här tusen gånger.
Eller, nåja. Inte tusen kanske. Men säkert 20-25 i alla fall!

Lite trist, eftersom den första halvan var så bra.
Crowe gör den dock lite sevärd ändå, eftersom hans otäcka road rage’are verkligen INTE är någon man vill få bakom sig på motorvägen!

The following previews have been approved – del 2

Jag tyckte verkligen att jag varit grundlig och uttömmande i det förra inlägget om filmtrailers… Men efter mindre än ett dygn hade jag blivit påmind om en trailer som ABSOLUT borde varit med, och efter en halv dags egen efterforskning var det svårt att bara nöja sig med de tio plus två trailers jag inkluderade tidigare.

Så, här kommer tio till, plus två bubblare och ett hedersomnämnande.

Jag börjar med bubblarna.

Bubblare #1
The Nice Guys (2016)

Den här får vara med för att då jag nyligen såg den den, under min jakt på fantastiska filmtrailers, fick mig att vilja se den här filmen…..IGEN!
Jag har alltså sett den tidigare, och så vitt jag minns så var den bara sisådär. Men jag är inte den som inte kan erkänna att dagsformen lätt kan avgöra huruvida en film får godkänt eller ej, och trailern fick mig alltså att omvärdera, och jag kommer framförledes att se till att se om den här filmen.
Därför förtjänar den sin bubblarplats!

Är filmen bra då? Som jag skrev ovan så tyckte jag inte det då jag såg den för fyra år sedan… Men jag är redo att omvärdera, om så känns rättvist.

¤ ¤ ¤

Bubblare #2
Terminator 2: Judgment Day (1991)
Teaser

Jag gillar den här för att det måste varit en vansinnigt påkostad liten minifilm.
Inget av detta är med i filmen, utan alla dessa praktiska och visuella effekter är gjorda specifikt för att enbart användas i den här teasern.

Är filmen bra då? Som The Fonz med ett bistert ansiktsuttryck skulle sagt “Heeeeey….” Det är Terminator 2 vi pratar om här. SÅKLART är den bra! Länge tyckte jag att den platsade på den korta listan över uppföljare som är bättre än sina föregångare. Jag har dock kommit fram till att det givetvis är fel! Men bra är den definitivt!

¤ ¤ ¤

Så, då kör vi då.
Precis som förra gången, numrerade 1-10 men i övrigt utan inbördes rangordning.

#1

The War of the Roses (1989)

Jag gillar den här för att den på ett så slagkraftigt sätt berättar hela historien, men utan att avslöja för mycket! Danny DeVitos karaktär som i korta meningar presenterar “the facts of the case” varvat med förklarande klipp är effektivt som satan.

Är filmen bra då? Ja, det är den. Det är en nattsvart komedi som absolut inte passar alla, och den målar ingen skimrande rosa bild av äktenskap direkt. Men det är svårt att inte dras med i grälen mellan makarna Barbara och Oliver Rose, och vare sig men vill det eller ej så kommer man mot slutet ha valt sida!

¤ ¤ ¤

#2

Alien (1979)

Det var den här trailern jag blev påmind om att jag glömt – och med rätta!
Det är en sjukt effektiv trailer, utan någon som helst dialog eller voiceover. Bara bilder ihopsatta med gradvis ökande frenesi, och musik som hjälper pulsen på traven.
Precis när man är redo att ge upp, närapå svettig av stressen som trailern frammanar, tystnar det tvärt och den där fantastiska tag-linen tonar fram på skärmen;
“In space no one can hear you scream.”
-Jag kan utan problem föreställa mig att om man såg den här trailern på bio 1979 så var man nog nära att ta till lipen!

Är filmen bra då? Tveklöst, ja! Till skillnad från mer eller mindre alla sina uppföljare och efterföljare så är detta en långsamt krypande skräckfilm snarare än en sci-fi eller en sci-fi/action, och det är en galet effektiv skräckfilm!
(Den här hamnar dock ändå på listan över filmer vars uppföljare (i det här fallet Aliens, 1986) är strået vassare)

¤ ¤ ¤

#3

Stranger Things season 2 (2017)
Comic Con trailer

Det här är ju då ingen filmtrailer, utan en trailer för den andra säsongen av en tv-serie. Så egentligen ska den väl inte vara med här…. Meeeeeen, den är så förbannat jävla bra att jag bara MÅSTE ha med den!
Om inte för något annat (för det finns många andra bra aspekter med den här trailern) så förtjänar den sin plats på listan för det smidiga och effektiva användandet av Michael Jacksons ‘Thriller’!

Är serien bra då? Det är en tv-serie med en massa effekter, fylld av lika mycket humor som otäckheter, och som dessutom är smockfull med film- och musikreferenser från sent 70-tal samt hela 80-talet. Micke, skräckfantast född 1974, säger: Den KAN inte vara dålig!

¤ ¤ ¤

#4

Cast Away (2000)

Jag gillar den här av två distinkta anledningar;
1) För att den inte visar mer än 10 sekunder av Tom Hanks på den öde ön. Den lämnar med andra ord den delen (som är den större delen av filmen) helt åt fantasin. De säljer filmen på Tom Hanks, och konceptet ‘Tom Hanks strandsatt på en öde ö’, och känner inget behov av att visa något nämnvärt annat av det än att fastställa att han spolas i land. Vill man se mer så bör man alltså gå och se filmen, tycks de säga, och med en budget på $90m och intäkter på $429m så kan man ju säga att den strategin fungerade ganska bra.
2) För den ödesmättade pausbilden och lilla ekot lagt på rösten då Hanks går från sin blivande fru mot flygplanet, och vänder sig halvt om och ropar “I’ll be right back.”

Är filmen bra då? Ja, absolut! Det är kanske inte en film man ser flera gånger efter varandra, eller ens särskilt ofta. Mycket för att den bitvis faktiskt är så hopplöst uppgiven, och man lider med Chuck (Tom Hanks) hela filmen igenom!

¤ ¤ ¤

#5

Cloverfield (2008)
Teaser trailer

Den här är med på listan för att det är den första trailern jag såg som inte har någon titel. Den är sådär otroligt ointressant från början, och beroende på vad för sorts film som lockar så kan den definitivt stöta bort publiken (vilket innebär att den till 100% är gjord för biovisningar, där ingen kan byta kanal eller klicka bort till något annat).
Efter en minut gör den dock en skarp 90-graderssväng, och när den tvärt tar slut – mitt i ljudet av någon som i panik skriker “OH MY GOD! OH MY GOD!” – så är ALL uppmärksamhet fäst på skärmen, och man vill desperat veta vad detta är för film!
-Men den enda infon man får är filmens premiärdatum!

Är filmen bra då? Det är en film gjord för att ses på bio, och den tappar lite i intensitet och spänning sedd hemma på tv’n. Men i den snäva lilla filmgenren som brukar kallas för “Found Footage movies” så är den högt upp på listan!

¤ ¤ ¤

#6

Tenet (2020 eller 2021)
Teaser

Här är en trailer för en film som alltså inte haft premiär ännu, och på grund av rådande omständigheter så vet jag således inte om den kommer ha premiär i år eller om den kommer skjutas fram till 2021. Jag hoppas i alla fall att den kommer på bio, och inte bara på dvd/streaming, för Christopher Nolans filmer ska ses minst EN gång på bio.
Jag ska erkänna att jag har med den här för att jag är ett stort fan av Nolans filmer, och jag älskar de krav han ställer på sin publik. Det är inget daltande, utan han gör de filmer han vill göra – hur komplicerade de än må vara – och förklarar inte mer än bara det allra minsta som krävs. Hänger man inte med så får man se dem igen, eller ge upp. Det tycks kvitta honom lika.
Den här trailern är en ypperlig representation av hans stil, då den lockar med spektakulära och fascinerande bilder/klipp, men lämnar handlingen till att vara ett totalt mysterium.

Är filmen bra då? Går som sagt inte att orda om ännu, men jag är ju en sådan som går på bio och ser Nolans nya filmer utan att veta ett skit om dem, så jag är minst sagt lite partisk i den här frågan.

¤ ¤ ¤

#7

The Foreigner (2017)

Jag gillar Jackie Chan, och jag gillar den typ av film som han vanligtvis gör – kampsportfilmer med lika mycket humor som action. Jag är uppväxt med hans Hong Kong-repertoar av inte-särskilt-bra-men-galet-underhållande filmer.
Jag tror dock inte att jag tidigare sett honom i en riktigt “seriös” filmroll någon gång, och har alltid undrat ifall det kanske inte vore läge för honom att göra en allvarligare film…. Och så för tre år sedan dök den här trailern upp, som ett brev på posten! Till synes allt jag väntat på sedan många år tillbaka.

Är filmen bra då? Min egen personliga åsikt är att The Foreigner är den hittills bästa film Jackie Chan gjort!

¤ ¤ ¤

#8

Chicken Run (2000)

Den här med ENBART för den schyssta parodin på Mission Impossible 2 (2000), en film som släpptes samma år och vars reklamkampanj i mångt och mycket bestod av förkortningen “M:I-2” satt mot en bakgrund av eldsflammor. Mer bakgrundsinfo än så behövs inte.

Är filmen bra då? Den är precis så underhållande man kan tänka sig en claymation-film som handlar om brittiska hönor som organiserar sig för att fly undan riskerna att bli kycklingpaj.

¤ ¤ ¤

#9

The Incredibles (2004)
Teaser trailer

En egen liten scen gjord specifikt för att användas som teaser. Den introducerar effektivt karaktären “Mr Incredible” och hans nuvarande predikament (att han har blivit för fet och är för ur form för att fortsätta vara superhjälte) samt lägger ribban gällande filmens ton.
-Det är en suverän liten kortfilm!

Är filmen bra då? Jag har några favoriter bland Pixars overkliga CV, och bland dem så delar The Incredibles förstaplatsen med Finding Nemo (2003) och Toy Story-trilogin (1996, 1999, 2010).

¤ ¤ ¤

#10

Shazam! (2019)
Teaser trailer

Den här får vara med som ett lysande exempel på hur man fångar in publiken!
Serieförlaget DC, som ligger bakom superhjälten Shazam, jobbade i motvind när den här kom, efter att ha släppt några superhjältefilmer som enkelt uttryckt var ganska så dåliga.
När de sedan gick ut med att de skulle göra Shazam,en film om en superhjälte som i ärlighetens namn inte är särskilt känd utanför serienörd-kretsar, och dessutom ackompanjerade det med bilder på huvudrollsinnehavaren Zachary Levy i en uppenbar “muscle suit” som såg totalt fejk ut, så var det svala intresset genast iskallt.
Men så kom där här trailern, som liksom sätter allt i rätt perspektiv, och i rätt sammanhang. Jag minns att gick från att vara totalt ointresserad av den här filmen till att ABSOLUT vilja se den!

Är filmen bra då? Den är den rena definitionen av familjevänlig popcornunderhållning! Kanske inget man kommer minnas om tio år, eller något som ändrar ens världsbild direkt, men sevärd är den absolut!

¤ ¤ ¤

HEDERSOMNÄMNANDE

The Money Pit (1986)

Jag har sett trailern för den här filmen, och den är ok. Inget speciellt…
Det är en typisk trailer för en 80-talskomedi.
Så det här, som jag nu tänker ge ett hedersomnämnande, är den scen ur filmen som JAG skulle använt – i sin helhet – som reklam för den här filmen.
Det här är, tveklöst, en av de roligaste scener som gjorts! Och Tom Hanks avslutande “jag har nu helt förlorat förståndet”-garv är, för mig, helt omöjligt att se utan att det rycker i varenda skrattmuskel i hela kroppen!
Filmen är måhända inte lika hysteriskt rolig hela tiden (en del av handlingen är ju trots allt om det förälskade paret som renoverar sönder sitt eget förhållande), men det är helt klart en ibland bortglömd liten pärla bland 80-talets alla komedier.

Enjoy!

 

El Hoyo (2019)

Om man försöker sälja in en film som ett dystopiskt politiskt drama om klasskillnader så tappar man (tyvärr) mycket av publiken ganska snabbt.
Så då får man klä ut budskapet i olika intressanta utstyrslar.
Ibland är dessa utstyrslar så pråliga att budskapet går förlorat – och ibland lyser de igenom med full kraft.

I spanska El Hoyo (2019) är utstyrseln närmast transparent.

Goreng vaknar upp på en betongbrits i ett kalt rum. På andra sidan rummet sitter en äldre man, Trimagasi, på en liknande brits. I mitten av golvet är det ett stort hål – i mitten av taket likaså.
Blickar man ner i hålet finns där fler liknande rum, de försvinner ner i oändligheten. Uppåt ser det likadant ut.
En gång per dag ljuder en signal och en stor betongskiva sänks ner till Goreng och Trimagasis rum. På skivan finns mat – MASSOR av mat.
Men det är mat som redan är äten av. Kycklingrester med bitmärken i, slafsiga pytsar och tallrikar, tomma vinflaskor. Detta är mat som började som en överdådig festmåltid för att sedan sänkas ner från rum till rum.
På väggen i rummet Goreng och Trimagasi befinner sig står siffran 48…

El Hoyo_2

Goreng försöker ropa till de nedanför, men Trimagasi säger åt honom att låta bli.
“Varför?”
För att de är nedanför.
Han försöker då ropa till de som är ovanför, men Trimagasi säger att de kommer inte svara honom.
“Varför?”
För att de är ovanför.

Det krävs inte direkt en fil.kand. i samhällsstruktur för att förstå metaforen av att äta rester från de som är ovanför. Eller filmens resonemang att maten på betongskivan antagligen skulle räcka till alla, ifall folk bara åt precis det de behövde för att överleva.
Det är inte särskilt subtilt, och jag kan förstå om det sticker i ögonen på alla som är livrädda för allt vad socialism heter, och som är övertygade om att en socialistisk samhällsstruktur är detsamma som en kommunistdiktatur.

El Hoyo_4

Men El Hoyo plöjer vidare.
En gång per månad sövs alla ner och vaknar på ett annat våningsplan, till synes slumpmässigt utvalt (eller är det verkligen det?). Ju längre ner man är, desto mindre mat finns det såklart kvar – om det ens finns någon alls.
I desperationen sker självmord, våldsdåd och kannibalism.
Ingen vet hur långt ner hålet sträcker sig, eller vem som driver det, vem som fyller på maten varje dag, eller varför…

Goreng spelas av Ivan Massagué och Trimagasi av Zorion Eguileor. Jag skriver ut deras namn utifall att någon faktiskt känner igen dem… Min insikt i Spansk film och spansk tv är tragiskt liten, så jag vet bara att Massagué varit med i El laberinto del fauno/Pans labyrint (2006) – som jag sett. Och jag vet detta detta enbart för att det står på IMDb.

Det är svårt att skriva om en sådan här film, i syftet att få andra att se den, utan att bena upp hela filmen och börja diskutera alla detaljer, all symbolik och dess betydelsefullhet.

Den närmaste jämförelsen jag kan göra är med den Kanadensiska independent sci-fi filmen Cube (1997). Det är en åtminstone visuellt liknande film, med ungefär samma känsla av dystopi och förvirring.
El Hoyo är dock betydligt mer “on the nose” när det gäller sitt budskap.

El Hoyo_3
Goreng (Ivan Massagué)

Filmen är inte särskilt lång (90 minuter), och man bör vara medveten om att den inte alltid är barnvänlig, eller något för de som vill undvika blod och våld på film. Det är inget som är konstant förekommande, men med tanke på handlingen så är vissa otäckheter oundvikliga.
MEN – jag tycker ABSOLUT att man ska se den här filmen! Förutom den fantastiska allegoriska storyn så är den spännande, har bra skådespelare och en avskalad men oerhört effektfull scenografi.
Dialogen är kort, rapp och välskriven, ibland gränsande till riktigt rolig – men omständigheterna gör att detta bara är korta stunder. Lite grann som ett nervöst skratt innan helvetet brakar lös.

Det här är definitivt en film att prata om efteråt!
Så se den, och är det sedan något ni önskar diskutera…
Som till exempel varför antalet våningsplan är satt till det det är, eller varför flytten mellan dem troligtvis inte är slumpmässig. Kanske finns det funderingar kring meningen med att visa oss korta glimtar från köket ovanför, eller symbolvärdet i brylépudding.
…tveka inte att höra av er!

El Hoyo_1

The following previews have been approved….

Jag älskar filmtrailers!
Alltså, VERKLIGEN älskar filmtrailers!
Det är något med själva redigeringsprocessen som är fascinerande.
Att belysa bra aspekter, undvika dåliga, vända och vrida och på ca två minuter sälja in en hel film.

De finns fantastiska trailers gjorda för att promota filmer som inte ALLS lever upp till sin marknadsföring – och det är såklart inte något direkt beundransvärt eller något att eftersträva. Men i det informationssamhälle vi lever i, där allt är tillgängligt med några knapptryckningar, så har jag idag lättare att släppa taget om en dålig film som lockade mig med falsk marknadsföring – och istället bara uppskatta själva trailern som ett eget konstverk, eftersom jag enkelt kan komma åt att se den flera gånger om.

Sedan finns det såklart fantastiska trailers gjorda till filmer som är precis så fantastiska som de utlovas att vara i sin marknadsföring. Om dessa behövs inga vidare paragrafer.

Without further ado, som det brukar heta:

Mina TIO favorit-filmtrailers!

-Jag tänker börja med två bubblare, som alltså är utanför listan.

Bubblare 1:
Cliffhanger (1993)

Jag gillar denna för att det är en dialoglös trailer. Det är helt enkelt action och spänning satt till klassisk musik. Mycket effektivt!
Det mest intressanta med denna trailer är dock tyvärr en negativ grej… Själva klimaxet i den är de fem sekunderna efter att texten “HANG ON” visats på skärmen. Man ser Stallone sprinta mot den stora klyftan och resterna av en hängbro, sedan hoppar han rakt ut i luften med en lina knuten kring midjan. Det är snabbt, men tydligt, och man förstår instinktivt att han ämnar hoppa från A till B med en lina för att försöka överbrygga avståndet som tidigare täckts upp av hängbron. Jag vet det nu, och jag förstod det redan första gången jag såg trailern på bio, innan filmen kom.
Den scenen valde dock filmmakarna att ta bort innan filmen gick upp på bio…

Är filmen bra då?
Njae… Den är spännande på sina ställen – öppningsscenen ger andnöd. Men för det mesta är den lite väl överdriven, ologisk och fånig. Den har dock fantastiskt foto (av Alex Thomson), och oförtjänt vacker musik (av Trevor Jones).

¤¤¤

Bubblare 2:

Godzilla (1998)

Den här teaser-trailern är faktiskt berömd!
Det är en liten scen filmad specifikt för att användas som teaser till Godzilla, nästan ett år innan filmen kom ut. Detta var en del av den massiva reklamkampanj som drabbade världen gällande denna film.
Men säga vad man vill om alla annonser, billboards, tidningssidor och annat junk som föregick Godzilla; Den här teasern är BRA!

Är filmen bra då?
Nej! Inte ens bara lite grann. Den suger, för att vara helt ärlig!
Jag är inget större fan av Godzilla-filmer överhuvudtaget, men i ett hav av usla sådana så lyckas den här sticka ut och faktiskt vara snäppet värre!

¤¤¤

Då kör vi det här då, numrerade 1 – 10, men utan inbördes ordning…

1

Comedian (2002)

En filmtrailer som driver med konceptet filmtrailers… Vad kan gå fel liksom!
Hal Douglas, mannen med en av de mest kända trailerrösterna, spelar sig själv.

Är filmen bra då?
Jag har sett den en enda gång, och minns inte tillräckligt mycket för att ge ett ordentligt svar på den frågan… Det jag minns mest var att den kändes tråkig.

¤¤¤

2

Die Hard 2: Die Harder (1990)

Om 16 år gamla jag år 1990 hade jobbat som trailermakare, så är det här den trailer för Die Hard 2 jag skulle ha gjort! Det är två minuter av nästan non-stop coola oneliners, action och text som flyger mot skärmen i takt till musiken.
Det här är resultatet då en trailerredigerare kavlat upp ärmarna och muttrat “nu jävlar”.

Är filmen bra då?
Som en uppföljare till en av de mest ikoniska actionfilmerna någonsin, visst!

¤¤¤

3

It (2017)

Den första trailern som släpptes till filmen It skrämde skiten ur en hel del människor, och fick till och med mig – som är en skräckfilmsentusiast – att tveka kring huruvida jag skulle se denna på bio eller inte.

Är filmen bra då?
Ja, absolut! Den är inte på långa vägar lika läskig som trailern antyder, men den är spännande och väldigt välgjord, med bra skådespelare!

¤¤¤

4

Joker (2019)

Teasertrailern till Joker släpptes 3 april 2019, sex månader innan filmen skulle ha premiär. Innan trailern kom ut hade man inte fått mer än ett par stillbilder på Joaquin Phoenix som Jokern, och med Heath Ledgers fantastiska porträtt av den karaktären färskt i minnet så jobbade Phoenix definitivt i uppförsbacke och motvind….tills den här kom.
Det är fascinerande att se andra människors livereaktioner på denna, eftersom de flesta börjar med en inställning som sträcker sig från “likgiltig” ända ner till “extremt negativ” – och på två minuter är mer eller mindre ALLA omvända!

Är filmen bra då?
Den är fantastisk, och Phoenix förtjänar den Oscar han vann för sitt skådespeleri.
Har ännu så länge bara sett den en gång, men det är inte den sortens film man ser på repeat, utan det måste vara rätt tillfälle.

¤¤¤

5

Us (2019)

Om filmtrailers kunde vinna Oscar så skulle den här vara nominerad i kategorin “Best Use Of A Song In A Movie Trailer”… Det här är som en fantastisk liten minifilm, vars soundtrack består av låten “I got five on it” av Luniz, som har ett skönt beat och en ännu skönare basslinga som löper genom hela låten.
Att ta den låten och vrida till den så att den blir som ett spöklikt eko är genialiskt, och det var definitivt den största anledningen till att jag valde att gå på bio för att se denna film (trailerns effektivitet i att skrämma gjorde dessutom att jag fick gå ensam, eftersom Maritas enda reaktion efter att jag visat henne trailern var “Aldrig i livet!”).

Är filmen bra då?
Nej, tyvärr inte. Den första halvan bygger upp en fantastiskt spännande story, vars spänning ligger i att det inte finns någon logisk förklaring bakom allt… Den andra halvan spenderar nästan all speltid på att försöka ge en logisk  – och samtidigt gaaalet långsökt – förklaring till precis allt. Resulterande i en film som inte längre är spännande, utan istället fånig och långsökt.

¤¤¤

6

Avengers Endgame (2019)

För att den här trailern ska ha någon som helst emotionell inverkan så hjälper det såklart att ha sett om inte alla föregående filmer i den här serien, men att ha sett en hel del av dem skulle nog vara bra.
Men, med det sagt… Det är en riiiktigt bra trailer! Och den blir ÄNNU bättre när man sett filmen, och inser vilket litet helvete de måste haft att sätta ihop en trailer för den här filmen utan att avslöja några av filmens många större story-twistar.
En rolig grej med den här trailer är att när den släpptes så gjordes det enbart under titeln “Avengers Official Trailer” eller “Avengers 4”, och alla som såg den satt som på nålar och väntade på vad den faktiskt skulle ha för undertitel….vilket såklart är varför titelsekvensen drar ut på avslöjandet av undertiteln i längsta möjliga mån!

Är filmen bra då?
Låt mig säga såhär; Det är en tre timmar lång film om oräkneligt antal superhjältar, som är den avslutande tjugonde-nånting filmen i ordningen….och jag har sett den två gånger hittills, och lipat varje gång!
Jag kan plocka upp några väl valda scener från den här filmen på YouTube och se BARA de scenerna, utan kontext, och lipar likförbannat!
Så, JA, den är bra. Den är FANTASTISK!

¤¤¤

7

Battle Los Angeles (2011)

Den där Oscar-kategorin jag uppfann lite längre upp i den här bloggen – den som trailern för Us (2019) skulle varit nominerad i. Här har vi vinnaren i den kategorin!
För den som vill veta: Låten som spelas i bakgrunden är “The sun’s gone dim and the sky’s turned black” av isländska artisten Johan Johansson.
Texten, som upprepas om och om igen, lyder;
“The sun’s gone dim
and the sky’s turned black.
Cause I loved her
and she didn’t love back.”

Är filmen bra då?
Ja, faktiskt är den det. Inte på långa vägar så dramatisk som trailern antyder. Men det är närmare två timmar av hetsig spänning och bra skådespelare, och det får väl räknas som schysst underhållning, tycker jag.

¤¤¤

8

GoldenEye (1995)

När Pierce Brosnan gjorde sin första James Bond-film gavs han en fabulös presentation i den här trailern!
De med skarpa ögon noterar att den sista texten i trailern “CHRISTMAS 1995” tonar bort en bokstav i taget… Det går ruskigt snabbt, men har man EXTRA skarpa ögon så ser man att de tre sista som försvinner är “M” “1” och “5”, vilket skulle kunna vara “MI5”, eller “Military Intelligence section 5” – James Bonds arbetsgivare.

Är filmen bra då?
Det är den bästa av Brosnans Bondfilmer, men den har tyvärr ingen större konkurrens från hans andra insatser… Han är en fantastisk Bond, men filmerna han gjorde är tyvärr inte särskilt bra alls – utom då den här, som faktiskt är helt okej, för att vara en pre-2006 James Bond-film.

¤¤¤

9

Star Wars episonde VII: The Force Awakens (2015)

Först kom det en teaser, som inte visade särskilt mycket alls, men som avslöjade två saker; Kylo Rens lightsabre med det dödliga handtaget, samt en snabb glimt av Millennium Falcon.
Fans jublade….lite försiktigt.

Sedan kom en längre teaser, som visade en hel del mer, men vars stora säljpunkt var uppdykandet av Han Solo och Chewbacca precis i dess slutsekunder.
När den premiärvisades, inför en gigantisk publik på Star Wars Celebration, så var det som att publiken var på en rockkonsert, och Solo/Chewbacca var huvudbandet som äntligen intog scenen.

(Det här är inte nummer 9, men den är SÅ värd att ses!)

Sedan kom en behind the scenes-grej, som drog i alla nostalgitrådar som fanns att dra i, och inte lämnade ett enda öga torrt efter sina 4-5 minuter.

Efter det var det ÄNTLIGEN dags för en riktigt trailer, och den var VÄRD att vänta på!

Är filmen bra då?
Ja, det är den. Den är till och med riktigt bra!
Underhållande, utan att bli fånig. Nostalgisk, utan att vara en total kopia av det men sett tidigare. En nystart, med gamla karaktärer som lämnar över till nya.
Jag såg den två gånger på bio, och har sett den ett par-tre gånger till sedan dess.
Lipar fortfarande då Han Solo dör.

¤¤¤

10

Brave (2012)

För det mesta så gillar jag inte trailers som består av en hel scen från filmen den ska göra reklam för, mycket för att en scen sällan kan sägas representera hela filmen (Lethal Weapon-serien är i allra högsta grad skyldig till att ha gjort detta ett antal gånger).
Men i det här fallet gör jag ett undantag, just för att den här scenen så effektivt faktiskt visar exakt vad filmen handlar om- och den är dessutom så satans rolig att jag är nära kramp varje gång jag ser den!

Är filmen bra då?
Inte lika hysteriskt rolig som den här scenen antyder, men den är definitivt sevärd, och kvalitén i Pixars animation är så skyhög att ögonen tåras!

Det var det…
Som sagt; jag älskar filmtrailers!

Soul Man (1986), ett försvarstal.

Ok, så ni har aldrig sett Soul Man (1986).
Det är inget som är jättekonstigt egentligen.
Det är en halvytlig förväxlingskomedi som det gjordes säkert femtio stycken av under 80-talet. Den ligger kanske något högre än genomsnittet när det gäller skådespeleri och humor, men det är egentligen allt.

I vårat generellt sett ganska enfärgade land (sett till hudfärg i alla fall) så gjorde nog den här filmen inget större väsen av sig. Men jag vet att den inte alltid ses på med blida ögon av människor som har en betydligt större andel färgade människor i sin befolkning.

Storyn lyder nämligen såhär:
Mark Watson har levt ur sin rika pappas plånbok hela livet. Han är van att få det han vill ha, utan att behöva göra mer än att le lite oskyldigt åt pappans håll.
Oturligt nog för honom så sammanfaller hans intagningsbrev från Harvard Universitet med hans pappas påbörjade terapeut-besök, där pappan blivit övertygad om att han måste börja förverkliga sig själv och inte bara lägga alla pengar på att kratta mattan för sin son…
Så när Mark kommer till honom för att få tillgång till den enorma collegefond föräldrarna sparat ihop åt honom så får han veta att den använts till att köpa en lägenhet på Barbados, och att han får fixa det här på egen hand.
(Mark är i början av den här filmen en självupptagen liten skit, så man sörjer inte nämnvärt hans fars plötsliga egoism, utan nickar istället uppskattande).

Soul Man_1

Nåväl, att gå på Harvard är såklart inte billigt, med studiekostnader, böcker, boende, uppehälle…. Det räntar sig snabbt, så initialt försöker Mark ta ett banklån, men han har usel kredit och inte längre pappas inkomst som säkerhet så det skiter sig.
Sedan går han igenom en tjock skrivelse med alla möjliga stipendier som finns att söka, och det enda han hittar, som han NÄSTAN är kvalificerad för, är “The Henry Q Buchard Memorial Scholarship” – som betalar studieavgifter, läroböcker och uppehälle under hela studietiden… Enda haken: Den gäller bara för sökande från hans stat som är svarta.

Mark och hans bästa kompis Gordon drar igång en stor fest för att fira att de bägge kommit in på Harvard, och under den festen får han nys om ett ännu ej färdigtestat “solariepiller”… Är ni med på vad som är på väg att hända här nu?
Mark får tag på sådana piller och överdoserar dem – hux flux är han svart!

Gordon protesterar såklart, och säger åt honom att “You just can’t take the scholarship away from som black person!”.
Men Mark har gjort sin hemläxa och upplyser honom om att han var den enda sökanden till det stipendiet, så hade han inte tagit det hade pengarna bara legat där och dammat.

“But Mark, do you realise what this means?”
“What?”
“You’re gonna have to be……black!”
“Oh, Gordo! It’s the eighties! It’s the Cosby decade! America LOVES black people!”

Soul Man_2

Bortsett från alla nutida kommentarer man skulle kunna göra kring den där sista lilla ordväxlingen, så är det här i alla fall filmens premiss!
Jag vet, jag vet… Men om man struntar i de logiska luckorna och i de riktigt fåniga bitarna (förvånansvärt få, faktiskt) så är den här filmen BETYDLIGT bättre än man skulle kunna tro då man vet vad den handlar om.

Innan jag fortsätter den här lilla krönikan, så krävs en kort genomgång av vad “blackface” är för något.
Från Wikipedia:
“Blackface is a term used in the United States for a form of theatrical make-up used predominantly by non-black performers to represent a caricature of a black person.
In the US the practice gained popularity during the 19th century and contributed to the spread of racial stereotypes such as the “happy-go-lucky darky on the plantation” or the “dandified coon”. By the middle of the century, blackface minstrel shows had become a distinctive American artform, translating formal works such as opera into popular terms for a general audience.
In the United States, blackface had largely fallen out of favor by the turn of the 21st century, and is now generally considered offensive, disrespectful, and racist.”

Så, det var det.
Det är kanske inte helt oförklarligt att en del anser att Soul Man inte borde gjorts…
Den välkända filmmakaren Spike Lee (som var up and coming då Soul Man hade premiär) hatade den tydligen och sågade den längs fotknölarna… Men tydligen ska han inte ens ha sett filmen, utan det var själva konceptet “vit man sminkad till svart man” han blev förorättad av.
Och visst, Skådespelaren C Thomas Howell spenderar ju trots allt en stor del av filmen i blackface-makeup, och i ett antal scener ser vi stereotypa varianter av svarta människor.
Men, hävdar jag, man måste se till helheten!

Mark Watson må vara en priviligerad snorunge i början, men han förändras vartefter filmen går, och hans insikter i hur en svart person har det i det amerikanska samhället växer från noll till betydligt högre än genomsnittet.
När han får veta att han inte var den enda sökanden till stipendiet, utan att det fanns en till – hans kvinnliga studiekollega Sarah (som nu jobbar dubbelskift för att försörja sig själv och sin son samtidigt som hon betalar sina studier) – så blir han mer eller mindre urlakad.
Tidigare hade han tagit pengar som ändå ingen skulle ha.
NU….har han stulit från en annan människa – och dessutom stulit genom att ljuga och låtsas vara svart!

Filmen vimlar som sagt av svarta stereotyper, men den leker med dem, och visar dem oftast sedda från ett “vitt” perspektiv.
Som när det ska väljas spelare till en vänskaplig basketmatch under idrottslektionen, och de två som väljer lag börjar gräla om vem av dem som ska få ha Marcus på sitt lag.
“Guys! I’m really not that good!” försäkrar Mark.
“Have you ever played before?”
“Yeah…”
“Ok then”, sedan börjar de slåss med varandra.

Soul Man_5

Stereotypen att svarta personer är bra på basket är ju kanske inget att uppröras över… Men det finns en annan scen som är betydligt mer “on the nose”.
När Mark följt med Whitney hem, en vit tjej han träffat i sin klass, och han sitter med hennes långt ifrån fördomsfria familj och ska äta middag.
Han sitter där i en stickad väst och skjorta och ser hur Harvard-aktig ut som helst, men i omgångar får vi se hur hennes familj ser honom.
Den unga sonen, som har ansiktet begravt i musikvideor på en liten bärbar mini-tv, tittar upp och ser honom som Prince, i lila kavaj och med en elgitarr vars hals han slickar på medan han klättrar över bordet och fingrar fram ett ylande gitarrsolo.
Mamman ser honom däremot som en vilde, med en kniv mellan tänderna. Han stirrar på henne och morrar fram “All I ever wanted was white women! And now…I’m gonna have one!” och så sträcker han sig fram och sliter upp hennes blus. Hon rycker till, vaknar upp ur sin dagdröm och tittar rodnande på Mark.
Pappan ser honom dock som en vidrig hallick. I hans huvud så vankar hans höggravida dotter runt i en smutsig lägenhet, kryssande mellan en handfull småungar, medan Mark sitter i med fötterna på bordet och svär åt henne medan han trycker i sig vattenmelon.
Med andra ord; Alla fördomar i en och samma scen.
Men, återigen, det är inte en nidbild av svarta så mycket som det är en spotlight på de som hyser fördomarna.

Marks förändring är som tydligast delvis i en återkommande grej, där han råkar höra två killar dra rasistiska skämt sinsemellan. I början, då de ser att han råkat höra dem och hasplar ur sig ett “Sorry. No offense.” så rycker Mark mest på axlarna och svarar “Don’t worry about it.”
Men ju längre tid han spenderar som svart, och ju fler erfarenheter han samlar på sig, desto svårare blir det att ignorera de två killarna och deras “humor”.
Den sista gången han stöter på dem, precis i filmens slutskede, så har han slutat ta solarie-pillren och är tillbaka i sin vita skepnad igen.
“No offense, right?” säger killarna, som tycker att nu är han ju till och med vit, nu borde det ju inte vara några problem överhuvudtaget.
Varpå Mark knockar dem bägge två.

Soul Man_3

Den största förändringen är dock strax efter att allt avslöjats (för det är klart att det avslöjas – det går ju inte att byta hudfärg och studera på Harvard i flera år utan att någon kommer upptäcka vad fan som hänt NÅGON gång under tidens gång).
Gordon håller ett försvarstal, inför hela Marks klass medan Mark själv inte är där. Han beskriver Marks alla fel och brister, men hävdar att de inte kan fela honom för det, då allt detta beror på arv och uppfostran i det samhälle han på grund av sin hudfärg lever i.
Han avslutar med “In short, ladies and gentlemen, can we blame him for the colour of his skin?! I……think……not!”
Det är knäpptyst i klassummet, och Marks lärare, Professor Banks (spelad med självklar pondus av mannen-med-rösten; James Earl Jones), stirrar på honom som att han knappt kan tro att han just hört honom säga det han just sade.
Gordon pekar mot dörren och säger “Mark Watson, come on down!”, varpå en kritvit Mark försiktigt kliver in i rummet.
Efter denna scen sätter sig Professor Banks ner vid sitt skrivbord, med Mark stående på andra sidan, och säger “Alright, I’m listening.”
Mark börjar räkna upp allt han ämnar göra för att betala tillbaka stipendiepengarna till Henry Q Buchard-fonden, för att ersätta Sarah Walker som annars skulle fått pengarna som han tog, för att skänka pengar till allehanda välgörande ändamål…
Mellan varje grej manar Professor Banks på honom med ett uppfordrande “And…?”
Slutligen säger Mark “…And…I would like a law degree, sir. So that I might do some work that might be of use to somebody.”

Fortfarande med bistert ansikte säger Professor Banks att “You must have learned a great deal more than you bargained for through this experience, Mr Watson.”

“Yes, sir.”

“Mr Watson, a Harvard Law Graduate can do a great many things. Make a looot of money. Teach. Become a senator or a judge. A Harvard Law Graduate has power, Mr Watson. I hope that I teach my students to use that power responsibly, even generously. But you’ve learned something that I can’t teach them. You’ve learned what it feels like to be black.”

(Hade scenen slutat där, eller om Mark nickat och lämnat rummet, så hade det suddat bort alla former av socialt ansvarstagande och filmen hade, i brist på ett bättre ord, varit fruktansvärd!)

“No, sir.”

“I beg your pardon!”

“I don’t really know what it feels like, sir. If I didn’t like it, I could always get out. It’s not the same, sir.”

“….You’ve learned a great deal more than I thought.”

Det kanske är fel av mig, vad vet egentligen jag – en vit man i ett mestadels vitt samhälle – men jag tycker inte att den här filmen ska ha bannor för sin blackface, jag tycker att den tar upp viktiga sociala och samhälleliga aspekter – på ett lättsamt sätt.

Och nej, det är inte “bara en jävla komedi” så jag tänker inte bara “slappna av för fan”.
Men med det sagt; Soul Man har fabulös musik (såklart! den är ju trots allt gjord på 80-talet) och den har riktigt bra skådespelarinsatser, med skönt samspel mellan C Thomas Howell och Arye Gros (som spelar Gordon).
Den är dessutom riktigt jäkla rolig, och mitt i all humor finns ett viktigt budskap.
Mycket mer än så kan man väl inte begära av en “ytlig” 80-talskomedi, eller?

Soul Man_4

En scen som gör det värt det… The Matrix (1999)

Man kan säga vad man vill om uppföljarna till den här filmen – och många människor har sagt många saker om dem, sällan något snällt.
Så jag tänkte jag skulle säga något snällt, och det snällaste jag kan säga är att jag inte minns särskilt mycket från dem alls. En spektakulär biljakt i Matrix Reloaded (2003), och….ingenting från Matrix Revolutions (2003).
Att jag inte minns något från dem innebär såklart att de inte kan svärta minnena jag absolut har från originalet:

The Matrix_1

The Matrix (1999) kommer sticka ut i filmhistorien, för att den är en sorts brygga i teknikskiftet mellan praktiska effekter och datoranimerande sådana.
För även om pendeln i många fall håller på att svinga tillbaka nu, och ett antal större filmer faktiskt använder sig mycket av praktiska effekter, så finns idag alltid möjligheten att skapa precis det man önskar se, i en dator.
The Matrix använder sig i stor utsträckning av datoranimation för att skapa miljöer eller delar av miljöer, men tar sedan till fantastiskt komplicerade, innovativa och vad som måste varit otroligt kostsamma metoder för att sätta riktiga skådespelare görandes omöjliga saker i dessa miljöer.

“En scen” är inte “en scen” i den här bloggen heller.
Scenen är istället faktumet att 1999 års The Matrix inledningsvis är helt oförståelig om man ser den utan någon som helst bakgrundsinfo…

Om man ser The Matrix för första gången, och inte vet något om den innan… (vilket idag såklart är svårt, för vem har inte hört talas om The Matrix?? Men det var exakt så jag såg filmen på bio 1999, utan att veta någonting alls om den) …så är den ett virrvarr av oförklarliga scener och händelser!
Om man inte är den sortens person som kan fascineras av bildspråk i film eller imponeras av en actionscen eller en visuell effekt, trots att handlingen inte är solklar, så är jag inte alls förvånad ifall man lessnar och stänger av The Matrix innan man hinner få någon som helst förklaring.
The Matrix kräver nämligen att man tar in, minns och accepterar allt man ser och hör, hur märkligt det än ter sig, i 45 långa minuter innan man får den info som krävs för att börja lägga pusslet.
Jag vet, det är helt galet egentligen!
Och definitivt inte något som låter rimligt.
-Fyrtiofem minuter, är du helt säker på det?
Ja, det är jag!
Ponera att du inte vet någonting alls om den här filmen…
Ponerar du? Bra!

The Matrix_2

Den första scenen du ser är den då en kvinna sittandes vid en dator i en sunkig lägenhet  är på väg att att bli arresterad av polisen (strax efter att några som ser ut som att de är agenter från CIA eller FBI sagt till poliserna att de gör ett misstag och att vem av dem som än försöker arrestera henne kommer att dö). Hon flyr undan poliserna genom att göra några riktigt spektakulära kung-fu liknande – men fysiskt omöjliga – manövrar, skjuta några av dem, och flyr sedan upp på byggnadens tak.
Där jagas hon sedan av polis och agenter, som gör sitt bästa för att följa henne genom det ena vansinniga hoppet efter det andra. Till sist hoppar hon 15-20 meter från ett hustak till ett annat, agenten hoppar efter – lika smidig han, men poliserna stannar upp och en av dem säger exakt det som man tänker då man sitter där i publiken: “Impossible!”.
(hjärnan protesterar även den mot denna bisarrhet)
Nåväl, kvinnan lyckas fly undan agenten och kommer ner på gatan där hon ser en telefonkiosk, det ringer i telefonen. Innan hon börjar röra sig mot den sladdar en stor lastbil upp framför telefonkiosken och ställer sig några meter ifrån den, varvar motorn och väntar på att hon ska göra sitt drag.
Hon springer mot telefonen samtidigt som lastbilens förare släpper bromsen och hamrar ner gasen. Hon hinner precis lyfta luren när lastbilen mosar hela telefonkiosken.
(“Men varför gjorde hos så?! Det var ju uppenbart att hon inte skulle hinna föra någon konversation i den där telefonen!” skriker hjärnan)

Ny scen, introduktionen:
En ung man sover vid sin dator.
Han väcks av att hans dator skriver “Wake up, Neo” på skärmen.
Den säger åt honom att “Follow the white rabbit” och säger sedan “Knock knock”, och givetvis rycker han till då det en sekund senare knackar på dörren.
(“Vad fan är det frågan om!?” säger hjärnan)
Neo öppnar dörren och efter en liten konversation plockar han fram det som mannen utanför dörren vill ha – en diskett med något sorts piratkopierat eller specialgjort och uppenbarligen olagligt datorprogram – och efter att ha sett att mannens flickvän har en tatuering av en vit kanin så bestämmer han sig för att följa med dem ut och klubba.
Väl inne på klubben stöter han ihop med kvinnan från öppningsscenen (“Men vänta lite här nu, hon dog ju i telefonkiosken!” säger hjärnan då den försöker hänga med) och de två har en kortare konversation – som slutar med att den unga mannen vaknar vid sin dator igen… Kanske var det hela bara en dröm?
Han har hursomhelst försovit sig, så han stressar iväg till jobbet.

The Matrix_3

Ny scen, på jobbet.
Han får skäll av sin chef för att han är sen – igen!
Sedan går han och sätter sig i sitt lilla bås mitt i kontorskomplexet.
Ett bud dyker upp med ett paket åt honom. I paketet ligger en mobiltelefon, och så fort han plockat ut den ringer den.
Han svarar och en röst i andra änden säger att “They are coming for you”, vi ser att fler sådana där agenter från öppningsscenen plötsligt dykt upp på kontoret och de tittar bort mot honom.
Telefonrösten leder honom dock i en slingrig men väldigt precist planerad flykt undan poliser och agenter (“Stopp! Stopp! Stopp! Det här är omöjligt!” säger hjärnan).
Till sist guidas han in ett tomt kontorsrum, där han instrueras att öppna fönstret och klättra längs en smal list på utsidan av skyskrapan.
Han är ytterst motvillig, och tappar dessutom telefonen, så till sist kliver han tillbaka in och låter sig arresteras.
Då han föses in i en bil utanför ser vi att kvinnan från öppningsscenen och nattklubben sitter på en motorcykel och ser alltihop.
Hon säger “Shit!”
Hjärnan däremot säger “Men vad fan, hon var ju död – eller bara en dröm – eller vad fan, jag minns inte! Det börjar bli rörigt nu!”

Ny scen, förhöret!
Neo sitter i ett litet rum tillsammans med tre agenter.
Två av dem säger ingenting, den tredje, Agent Smith, kallar honom för Mr. Anderson och förklarar att de vet allt om honom och hans hackeralias, Neo. De är villiga att låta alla hans lagöverträdelser suddas bort, om han bara hjälper dem hitta Morpheus.
Neo är sarkastisk, ger dem fingret och säger att han vill ha sitt telefonsamtal.
“Tell me, Mr Anderson, what good is a phone call, if you’re unable to speak?” säger Agent Smith, och det låter ju såklart som klassisk regeringsagent-hotfullhet…… Tills Neos mun plötsligt smälter ihop och försvinner!
(“WTF!” säger hjärnan)
Neos skrik är dämpade medan agenterna håller ner honom mot bordet, drar upp hans skjorta och plockar fram en liten metallgrejsimojs ur en ask. Vi – och Neo – ser sedan hur den där lilla metallgrejen förvandlas till en sorts insekt, som agenterna sedan släpper ner på hans mage, och den gräver sig in i hans navel och försvinner in i hans mage.
Där vaknar han i sin lägenhet igen!

The Matrix_4

“MEN VAD I HELVETE!?” skriker hjärnan, nu fullt redo att ge upp det här.

Efter ett telefonsamtal från samma röst som guidade honom genom kontoret går han ut i natten för att möta personer han inte känner. Han kliver in i deras bil och efter lite kaxigt vapenhot hit och dit så plockar de fram nåt sorts hemmabygge till maskin, de ber honom dra upp sin tröja och efter en smärtsam minut har de lokaliserat och extraherat (genom naveln – får rysningar bara jag tänker på det) den där “insekten”.
“Jesus Christ, that thing’s real?!” skriker Neo, och hjärnan undrar samma sak.
De öppnar fönstret och kastar ut “insekten” som snabbt förvandlas tillbaka till en liten metallgrunka igen.
(Hjärnan suckar utmattat)

De kommer till sist fram till en stor övergiven byggnad, där väntar Morpheus, som ber Neo välja mellan ett blått piller och ett rött piller, det ena gör att han vaknar i sin säng igen och inte minns något av allt detta. Det andra är om han vill “see how far the rabbit hole really goes”.

The Matrix_5

Han väljer såklart att utforska kaninhålan, och efter att ha tagit pillret leds han in i ett annat rum, fullt med en massa hemmasnickrade datorer och teknikpryttlar. De sätter honom i en stol, och verkar sedan ignorera honom, så han tittar runt… En sprucken spegel precis bredvid honom reparerar plötsligt sig själv, och då han sträcker sig ut för att ta på spegelglaset så fastnar det på hans fingrar som sirap. Det börjar snabbt och effektivt täcka hela hans arm, hans överkropp, hals och till sist flödar det in i hans mun och ner i hans hals.
Hans skrik övergår i ett metalliskt ljud, och bilden blir svart.

Bara för sakens skull, hjärnan har nu resignerat och sitter mest och tjurar i en brassestol, väntandes på att filmen ska ta slut, eller att något förståeligt ska hända. Vilket som helst av dessa två alternativ är i det här läget okej!

Ny scen, uppvaknandet!
Neo vaknar i en sorts pod. Han badar i slemmigt vatten. Han har en tjock kabel inskruvad i bakhuvudet och ett par dussin kablar fastsatta överallt på kroppen, armar, ben, ryggrad. Han har även en slang som sticker ut ur munnen. Han river sönder det tjocka lagret som är “locket” på poden, drar ut den långa slangen från munnen och stirrar ut över de tusen och åter tusen podarna  över, under och runt honom.
Han förstår ingenting…
(“Nej inte jag heller! Alldeles nyss hade han hår, nu är han kal som en barnröv, vad fan är det frågan om? Och vad i hela helvete är det som händer??!!” säger hjärnan som fått en nytändning efter denna bisarra vändning)

The Matrix_6

Plötsligt dyker en stor maskin upp, den greppar honom i ett omilt grepp, skruvar loss den stora kabeln från hans bakhuvud och släpper sedan ner honom i det slemmiga vattnet igen. Han hinner bara fundera över detta i ett par sekunder, sedan rycks alla kablarna på hans kropp loss – HÅRT! och han spolas ner.
Efter lite vattenrutschbana dumpas han i en större vattenmassa, varpå en lucka ovanför honom öppnas och en stor mekanisk arm sänks ner och fiskar upp honom.
Morpheus och de andra vi känner igen är där uppe, de lutar sig över honom och säger “Welcome, to the real world.”

“Jo jag tackar jag!” säger hjärnan.

Vi tas igenom några scener då de hjälper Neo att bli funktionsduglig igen, varvat med små hintar om saker man inte förstår.
“Why do my eyes hurt?”
“You’ve never used them before.”

Sedan – efter 45 minuter – kommer förklaringen på allt.
Jag skulle aldrig klandra de som gett upp innan dess!
Däremot tycker jag att man i sådana fall bör ge den en chans till, för den är unik i sitt slag, och oerhört bra – som standalone film, man kan absolut strunta i alla befintliga och eventuellt kommande uppföljare.

The Matrix_7

En scen som gör det värt det… Rocky (1976)

Jag ska börja med att säga att titeln den här gången är en lögn!
Det är faktiskt tre scener som gör det värt det, men jag gillar att vara konsekvent, så det är som det är.

Rocky_1

Det här är en klassiker, som jag tror att många lätt viftar undan.
Delvis för att den har så många uppföljare (av väldigt varierande kvalitet) att originalet lätt klumpas ihop med dem och försvinner i dussinträsket.
Men även för att jag tror att många likställer Sylvester Stallone med enkelspåriga actionfilmer och lättsam men dum underhållning.
-Bägge dessa anledningar att ignorera Rocky (1976) är fullt förståeliga.

Men här är motargumenten till ovanstående:

1976 års Rocky är inte en boxningsfilm om en boxare som ska vinna en stor fight – den ser bara ut som det! Det är en film om två människor. En amatörboxare som försörjer sig som “leg breaker” åt en gangstertyp, och en tystlåten, introvert och hunsad kvinna som jobbar i en djuraffär.
Det är dessa personer och deras förhållande till varandra som filmen handlar om.
All boxning och alla träningsmontage åsido, häri ligger filmens hjärta.

Stallone har visserligen gjort ett antal filmer som man bara orkar se en enda gång – och ibland är till och med det att begära för mycket.
Men, som de flesta redan vet – men säkert glömmer bort ibland, han spelar inte bara huvudrollen i den här filmen, han har även skrivit den, och även om han inte vann några av de två Oscarstatyetter han var nominerad för (bästa manliga huvudroll samt bästa manus) så vann Rocky tre Oscar (bästa film, bästa regi, bästa redigering) och var nominerad för ytterligare sju statyetter.
Så, den där boxningsfilmen man eventuellt viftar undan som något enkelspårigt och ointressant var alltså en gång i tiden nominerad till tio Oscar, och vann tre av dem.
Bara det borde ju göra att man tänker om, och åtminstone ger den en chans!
Eller en chans till – om det var länge sedan man såg den.
(och kanske slutar läsa den här bloggen nu, om man inte minns filmen ordentligt, och vill att det ska vara en spoilerfri upplevelse)

Nåväl, till sak…..ish.

Jag skulle nog kunna gjort det här till en “tio scener som gör det….”, för det finns så många små detaljer som är signifikativa, och genomtänkta.
Men jag ska hoppa direkt till de tre, och kör lite honorable mentions efteråt.

I kronologisk ordning…

Den första av de tre scenerna är Rockys och Adrians första dejt, vilket egentligen är en handfull scener som följer på varandra.
Han tar med henne till ishallen, som är helt övergiven, förutom en kille som kör ismaskinen. Han betalar honom några dollar för att de ska få vara på isen en stund. Adrian drar på sig ett par skridskor och tultar sedan runt rinken, på stela vrister, varv efter varv, i sin tjocka yllekappa – medan Rocky joggar bredvid henne, och pratar oavbrutet.
Efteråt så promenerar de mot hans lägenhet, han pratar fortfarande, medan Adrian inte säger mycket – eller något alls.
Med viss tvekan följer hon med honom in, han visar runt henne i det lilla slitna kyffet, presenterar henne för sin sköldpadda (inte en omskrivning) och i största allmänhet försöker få henne att slappna av… Men hon behåller kappan och mössan på, axlarna uppdragna och ansiktet gömt bakom sina stora flaskbottenglasögon.
Han ber henne ta av sig mössan, vilket hon gör och hennes kolsvarta hår faller ner över ansiktet.
Han ber henne ta av sig glasögonen, vilket hon gör och hennes stora rådjursögon blickar upp mot honom under luggen.
“I always knew you were beautiful.”
“Don’t tease me.”
Hon backar de sista centimeterna mot väggen, medan han lutar sig närmare henne.
“I wanna kiss you… You don’t have to kiss me back if you don’t feel like it, but I wanna kiss you.”
Han ger henne en försiktig kyss på munnen, varpå hon tittar ner i golvet några sekunder, och sedan höjer huvudet och tittar rätt in i hans ögon…
Ja, ni fattar…

Det är en fantastisk scen!
Kanske inte den första man tänker på när någon nämner Rocky (eller den första sortens scen man tänker på när någon nämner Sylvester Stallone), men det är en av mina favoritscener. Och inte bara i den här filmen, utan överlag!

Rocky_2

Nästa scen (som gör det värt det) är ett kortare ögonblick.
Det är kvällen innan själva fighten, efter att Rocky varit på arenan och sakta vandrat runt, och funderat, och sedan kommer hem till Adrian, och sätter sig på sängkanten…
“I can’t do it.”
“What?”
“I can’t beat him.”
“Apollo?”
“Yeah. I’ve been out there walking around, thinking. I mean, who am I kidding? I ain’t even in the guy’s league.”
“What are we gonna do?”
“I don’t know.”
“You worked so hard.”
“Yeah, that don’t matter. ‘Cause I was nobody before.”
“Don’t say that.”
“Ah come on, Adrian, it’s true. I was nobody. But that don’t matter either, you know? ‘Cause I was thinking, it really don’t matter if I lose this fight. It really don’t matter if this guy opens my head, either. ‘Cause all I wanna do is go the distance. Nobody’s ever gone the distance with Creed, and if I can go that distance, you see, and that bell rings and I’m still standin’, I’m gonna know for the first time in my life that I weren’t just another bum from the neighborhood.”

Det är här som den här “boxningsfilmen” skiljer sig från mer eller mindre ALLA andra filmer om sport som någonsin gjorts. Man går in i sista akten, slutfighten, helt inställd på att Rocky inte kommer vinna – ser man den för första gången så hoppas man naturligtvis, film är ju ändå film, men när klockan ringer och han inte utropas som vinnare så är man inte besviken, eftersom den här stillsamma scenen, kvällen innan, visar klart och tydligt att han aldrig FÖRVÄNTADE sig att vinna. Allt han ville var att fortfarande stå på benen efter 15 ronder, och när klockan ringer och han fortfarande står upp så spelar det ingen roll vad domaren eller poängen säger, han vann!

Rocky_3

Den sista scenen är den allra sista innan sluttexten.
Matchen är som sagt slut, Apollo Creed utropas som vinnare och det är totalt kaos i ringen. Folk överallt! En mikrofon trycks upp i Rockys söndermanglade ansikte och någon försöker ställa frågor om matchen, men han kan inte tänka på något annat än Adrian.
“How do you feel?”
“All right”
“You went the distance, how did you feel when the buzzer rang?”
“What? Adrian!”
“How did you feel when th..”
“Adriaaan!”
Någonstans ute i publikhavet tränger sig Adrian fram mot boxningsringen. Hon smiter förbi säkerhetspersonalen, klättrar upp i ringen och tar sig fram till honom.
“I love you!”
“I love you!”
De omfamnar varandra, och i hans ansikte ser man att NU kan han slappna av, nu är han hemma, nu är allt bra.
Och DÄR fryser bilden, på det trasiga men avslappnade ansiktet, och filmen är över.

Rocky_4

Rocky och Adrian når den absoluta toppen av sitt förhållande, sina liv och sin kärlek till varandra just precis i den sekunden, och där väljer filmen att pausa dem för evigt.
Det är ett fantastiskt slut, och Stallone vet det – i en intervju gjord i början av 2000-talet skrattar han och säger att “I’ve been trying to do that in movies ever since!”.

Några honorable mentions då:

Jag hade ju med slutet som en av de tre scenerna, och då tycker jag att filmens öppningsscen bör nämnas också.
Rocky-temats fanfar (av kompositören Bill Conti) ljuder medan titeln glider förbi skärmen, och bilden tonar sedan upp på en stor väggmålning föreställande Jesus, kameran rör sig sedan ner mot boxningsringen nedanför och vi ser de två svettiga amatörboxarna slå på varandra i ringen, i en skitig och dammig liten lokal… Som ett sorts symbolisk Himmelriket vs Hades redan under filmens första trettio sekunder.

En ögonblicksgrej ur slutmatchen måste även plockas ut och belysas, mest för att jag verkligen gillar den!
Halva slutmatchen är gjord som ett sorts montage, som visar snabba glimtar från de 15 ronderna. Vi ser hur det inte bara är Rocky som blir mer och mer trasig, utan även Apollo Creed är svullen och andfådd – samt i lite chock, eftersom han inledningsvis behandlade detta som en sorts uppvisningsmatch, ett infall av välgörenhet där han som världsmästare ger en amatörboxare chans på titeln.
I en av glimtarna vi får se så lyckas han få in två-tre ordentligt hårda träffar, och Rocky stupar i golvet som ett fallet träd. Apollo backar undan medan domaren räknar ner. Sakta, med hjälp av repen och med skakiga knän, tar sig Rocky upp på fötter. Domaren greppar hans handleder, tittar honom i ögonen och frågar om han är ok. Han nickar tydligt, varpå domaren släpper hans händer och signalerar att matchen kan fortsätta.
Apollo står på andra sidan ringen och tittar bort mot sin motståndare.
Rocky höjer armarna och viftar åt Apollo att “kom igen”, varpå Apollo skakar på huvudet, som att han inte kan fatta hur det kunde bli såhär! Allt han ville var att göra ett PR stunt, och så råkar han på den här tingesten, som vägrar låta sig knockas.
Hela lilla klippet i montaget tar säkert bara 15-20 sekunder, man det är väl ihopsatt och alla känslor syns tydligt.
-Det finns ju såklart en anledning till varför Rocky vann Oscar för bästa redigering.

Rocky_5

Det var det!
Om ni inte sett Rocky (1976), SE DEN!
Om ni inte sett Rocky (1976) på länge, så se den igen nu!

En scen som gör det värt det… Midnight Run (1988)

Samma år som Bruce Willis och Die Hard exploderade över världens alla biodukar, och tog actiongenren med sig till inte alltid önskvärda nivåer av ostdoftande spektakularitet, så gjorde Martin Brest den här lilla pärlan, med Robert DeNiro och Charles Grodin.

Med sparsmakad action, massor av subtil humor och skön musik (av Danny Elfman), så gick den nog under mångas radar.

Det är märkligt att jag minns detta – men Midnight Run var den första videofilmen jag hyrde helt på egen hand då jag fyllt 15 (vilket var åldergränsen för att hyra film). Det var en stor grej….för mig.

Nåväl, till sak.

I filmen ska prisjägaren Jack Walsh leta upp revisorn Jonathan Mardukas och föra honom tillbaka till sin borgensman i Los Angeles.
Hans konkurrenter i jakten är FBI, maffian samt ytterligare en prisjägare.
Gott så, det är grundpremissen, och mer info om den behövs inte.

Det som särskiljer den här “udda par”-filmen från andra i samma genre är karaktärsstudien, och då i synnerhet av prisjägaren Jack Walsh.
Under filmens gång får man veta mer och mer om honom.
Han är en före detta undercover-polis från Chicago, som blivit påkommen av maffialedaren han var undercover hos, på grund av mutade kollegor, och tvingats lämna stan – och så även sin fru och sin 4-åriga dotter.
Han har inte träffat någon av dem på nio år.

Han har alla möjliga kontakter inom poliskåren, som han använder till sin fördel i sitt nya jobb – som ensamjobbande prisjägare. “I don’t have to worry about anybody taking a payoff, because there is no anybody, there’s just me!”.
Han är en bitter man som helst av allt bara vill lämna den smutsiga bransch han hamnat i, och griper möjligheten då den uppenbarar sig – vilket den gör i form av Jonathan Mardukas, som han blir lovad $100.000 för om han får honom till Los Angeles på mindre än en vecka.

Han har ett icke fungerande armbandsur kring armen, det var den första presenten hans före detta fru någonsin köpte åt honom.
“Somewhere in the back of my mind I keep thinking we’re gonna wind up together again. I don’t know why, I’m still hanging on, still waiting around.”

Allt det här framgår under filmens gång, mellan putslustiga repliker och diverse flyktförsök undan maffian, FBI och branschkonkurrenter.
Det är inte så att man lätt missar det, men man kan nog lätt bortse ifrån det, medan man väntar på nästa lustighet eller nästa lilla actionsekvens (av vilka filmen faktiskt inte har särskilt många).
Walsh är egentligen en bister och förtegen man, vars intresse för Mardukas inte sträcker sig längre än att han ser honom som sin biljett bort från det liv han nu lever. Utöver det så är han inte intresserad av honom…ALLS!
Så den största anledningen till att vi får veta allt detta om Walsh är för att Jonathan Mardukas vägrar….hålla….käft!
Han pratar och ställer frågor oavbrutet!
När jag först såg denna film var jag helt säker på att han inte hade något större mål med sitt babblande, att han bara gjorde det för att driva Jack Walsh till vansinne. Att hans babblande helt enkelt bara var en ren humorfaktor i filmen.
Men då jag sett Midnight Run några gånger så har jag kommit fram till att manuset (av George Gallo) är för smart för att INTE ta med i beräkningen att Jonathan Mardukas är för intelligent för att bara planlöst babbla i irritationssyfte. Han petar och drar i Walsh, verbalt, från alla möjliga vinklar och vrår, letandes efter en väg innanför skalet så att han kanske, möjligen, eventuellt kan finna ett sätt att få honom att släppa honom fri.
DET är hans mål – och han misslyckas brutalt!

Det som däremot händer är att han skalar bort lager efter lager av Walsh skyddsmur, tills de två blivit om inte vänner så åtminstone inte ovänner.
Inget av det ska dock få hindra Jack Walsh från att leverera Mardukas till borgensmannen innan utsatt deadline! Så är det bara!

Twisten, om man nu kan kalla det för en sådan, blir att när han äntligen landat med Jonathan Mardukas på Los Angeles flygplats, med precis tillräckligt med tid över för att föra honom till borgensmannen innan tiden går ut, så har han inte längre någon lust att faktiskt lämna över honom.
Han fick honom dit han skulle på utsatt tid, han lyckades med andra ord med sitt sista uppdrag, och bestämmer sig där och då för att släppa honom fri.

Ok, så rewind!
Ungefär mitt i filmen någonstans, då Walsh och Mardukas först gjort ett försök att flyga raka vägen från New York (där Walsh plockade upp Mardukas) till Los Angeles, sedan ändrat färdmedel till tåg, och sedan ändrat igen till buss – och då hamnat i Chicago med några timmar över för ett bussbyte (som aldrig sker).
Då lyckas Mardukas tjatande om att Walsh borde besöka sin exfru och sin dotter, i kombination med att de har helt slut på pengar och ingenstans att ta vägen, leda fram till scenen i fråga!
-Lång dags färd mot natt, jag vet.

De två kliver ur en taxi utanför en förortsvilla, där Jack gör sitt bästa för att snygga till sig – trots att hans kläder är skitiga, hans hår är skitigt och han själv  är skitig.
“I haven’t seen either of them in nine years, and the first thing I’m gonna say is can I borrow some money…”
“You look fine” försäkrar Mardukas innan Jack ringer på dörrklockan.

De blir insläppta i hallen av Gail, Jacks exfru, som stirrar på honom nästan som att hon är oförmögen att fatta att han kommit till HENNE av alla människor.
“They mentioned you and him on the news this morning.”
“What’d they say? Anything good?”
“Ha…. No… You’re in a lot of trouble, Jack.”

Samalet leder snabbt in på Gails nuvarande make, en polis inom Chicago poliskår, och Jack fäller några ogenomtänkta och spydiga kommentarer om mutade poliser och så börjar de två bråka – man får en känsla av att de haft den här konversationen, i olika varianter, massor av gånger tidigare.
Tonen blir högre, orden hårdare och ingen lyssnar på den andre.
Till slut skriker Jack “Look, I’m in  big fucking jam and I just need to borrow some money so that I can get this guy back to LA, and then I’m out of this miserable fucking business forever! Can’t you understand that?!”

Han kommer av sig då han ser att någon, en ung kvinna, står i dörren in till köket och stirrar på honom.
Först; irritation. Han blev avbruten just när han kommit igång!
Sedan; förvirring. Vem fan är det som stirrar, och varför stirrar hon?!
Slutligen; insikt. Det är hans fyra år gamla dotter, nu tretton år!
De tre känslorna tar säkert inte mer än 4-5 sekunder att skölja över honom, men det är glasklart i hans ansikte – och fantastiskt välspelat!
Hans blick går från Gail till dottern, tillbaka till Gail, till dottern. Fram och tillbaka. Till sist säger han “Denise…?” och går mot henne.
“You got so big.”
Han ger henne en fumlig kram, släpper taget och tar några steg tillbaka. Han tittar på henne, och inser plötsligt att han klivit rätt in i hennes liv för första gången på nästan ett decennium, och det första han gör är bråkar med hennes mamma.
“I’m sorry. I’m gonna go now.”
Han vänder sig mot dörren men Gail stoppar honom.
“No, hold on.”
Sedan går hon iväg för att hämta pengar.

Hon är borta i ett par minuter, och det är troligtvis de längsta minuterna i Jack Walsh liv. Denise står kvar i dörröppningen och stirrar på honom med sina stora ögon, och han försöker bortförklara hans och Gails bråk med ett “I’m sorry, honey. We’re having a…..” men han vet inte vad fan han ska kalla det, så han blir bara tyst.
Denise fortsätter titta på honom.
Hennes blick skär in i hans själ.
Pappan hon knappt minns att hon någonsin träffat och alltid undrat över är nu här, och hon vill inte ens blinka utifall att han kommer försvinna igen.
Jack har ingen som helst aning om vad han ska säga, så det enda som kommer ur honom är “How old are you?” och “What grade are you in now?”, och det är bara saker som befäster hur lite han faktiskt vet om sin egen dotter.
Hennes genomborrande och nyfikna blick lämnar honom aldrig, och han vågar inte ens titta tillbaka på henne.

Gail kommer tillbaka med en knippe sedlar och en nyckel.
“This is just $40. It’s not much, but these are the keys to the station wagon in the driveway. I’ll tell Ted that it’s in the shop, and we’ll worry about it when you get back to LA.”

Jack kramar om sin dotter igen, tackar Gail och sedan går han och Jonathan ut till bilen.
Innan de hinner köra iväg kommer Denise utspringande.
Hon har pengar i ena handen.
“This is just $180, babysitting-money I’ve been saving” säger hon och räcker fram dem till Jack.
“I can’t, sweetheart.”
“Take it.”
“I can’t.”
“Please.”
“I’m sorry, sweetheart. I can’t.”
Han ger henne en kram till, sätter sig i bilen och backar ut från uppfarten.

Det är HÄR hjärtat i Midnight Run ligger, och den här scenen får mig nästan att ta till lipen varenda gång jag ser filmen!

PS.

Under författandet av denna upptäckte jag att det finns tre stycken plastiga
90-tals tvfilmsuppföljare, i dem spelas Jack Walsh av Christopher McDonald.

Another Midnight Run.
Midnight Runaround.
Midnight Run for your life.

Alla gjorda 1994.

Har inte sett dem.
Kommer inte se dem.
Någonsin.

En scen som gör det värt det… 48HRS

Jag kan utan problem argumentera för att 48HRS (1981) är fantastiskt bra.
Visst har den en del logiska luckor och ett antal endimensionella karaktärer, plus att den rent berättartekniskt känns som ett avsnitt i en gammal dussin-polisserie på tv.
Men den har en tajt redigering, ett rappkäftat manus och två huvudkaraktärer som har ett av de bästa samspelen någonsin – i synnerhet med tanke på att de spenderar större delen av filmen med att innerligt hata varandra.
Nick Nolte är PERFEKT castad som Jack Cates, den gruffiga polisen-som-struntar-i-reglerna, och Eddie Murphy, i sin första filmroll som Reggie Hammond, plockad direkt från Saturday Night Live, blott 21 år gammal, står för en av de starkaste filmdebuterna en skådespelare någonsin gjort!!

48hrs

Jag minns att jag tyckte att den var lite trist, med för mycket prat och för lite action, när jag såg den första gången, men som försvar bör nämnas att jag troligtvis inte var äldre än 10-11 år då, och egentligen på tok för ung för en sådan här film (i synnerhet eftersom det här var i mitten av 80-talet… Idag kan ju en femåring googla fram obduktionsvideos, porr och riktiga dödsskjutningar om de så känner för det, så toleransnivån är nog skiftad en hel del – på gott och ont).

Nåväl, till sak.
Det finns egentligen ingen specifik scen som “gör” den här filmen, eller någon jag minns med nostalgi. Det finns dock en uppsjö citatvänliga repliker, de flesta – men långt ifrån alla – av Murphy.
Jag skulle kunna dra ett helt gäng här, men nu gällde det ju trots allt en filmscen…
Så jag tänkte att jag skulle plocka ut en lite speciell scen, som i den här sortens film sticker ut extra mycket, utan att det är direkt uppenbart varför.

Jag vet att det här blir långt, men stick with it.
Det kommer en poäng. Jag lovar!

Scenen följer direkt efter sammandrabbningen mellan Cates och skurken Ganz i hotellobbyn, tidigt i filmen, och startar med att Jack Cates kommer in på polisstationen med ett koppel av kollegor hängandes i bakhasorna.
Två poliser dog i hotellobbyn och Cates kollegor är upprörda över hans inblandning, eftersom han sällan spelar enligt regelboken.
“Those guys were good cops.”
“Hell yeah they were good cops, who fucked up! They just got careless.”
“That’s what you say.”
“Yeah that’s what I say!”
Stämningen blir mer och mer hätsk, och när en av Cates poliskollegor börjar säga “I guess when two cops die because you fuck up…” så kastar sig Cates över honom och slagsmålet är en tiondels sekund ifrån att bryta ut, men en annan kollega trycker isär dem och skriker åt honom att “YOU KNOW BETTER!”.
Mitt i kaoset går polischefen förbi Cates skrivbord och fräser åt honom att “Cates, I wanna see you right away! We got a lot to talk about!”, och eftersom han inte får svar inom en sekund så fortsätter han “Goddamnit, do you read me Cates?!”, varpå Jack skriker tillbaka “Yeah! Yeah! I hear you! Your voice carries!”.
Chefen försvinner mot sitt kontor, och Cates följer en kvinnlig kollega bort till en stor anslagstavla, där hon sätter upp info kring en dödsskjutning och de två pratar om det medan Cates studerar foton och info på anslagtavlan.
Hans fokus skiftar till en prostituerad kvinna, som var med Ganz under skjutningen på hotellet, och den kvinnliga polis som håller på att förhöra henne.
Cates lyssnar i några sekunder, och följer sedan en annan kollega bort genom rummet. De pratar om Ganz och kollegan visar Cates den fil de har på honom.
“He’s a real animal” varnar kollegan, och Cates tar filen och går tillbaka till förhöret med den prostituerade kvinnan.
“Did he give you a return match?”
“He wasn’t interested.”
“Maybe he didn’t like the merchandise…”
“Fuck you!”
“Maybe later, I’ll take a rain check.”
Cates följer kollegan från anslagstavlan bort till ett skrivbord, där hon visar honom bilder på en kille de hittat död på en parkbänk, skjuten i huvudet. Kulan matchar ett vapen som Ganz använt.
“There are some really BAD people out there, Cates.”
“Yeah, but look at it this way; if it weren’t what the hell would we have to do?”
Cates går till ett annat skrivbord och pratar med en annan kollega, och stannar sedan upp och lyssnar på förhöret med den prostituerade kvinnan en liten stund till.
Hon pratar om Ganz.
“I think he’s gonna give you guys a hard time”
“Why do you think that?”
“I just think he likes shooting cops more than he likes getting laid.”
Efter det lämnar han förhöret och följer en av sina närmaste kollegor, Kehoe, bort mot sitt eget skrivbord, där Kehoe lyfter upp en väska och börjar plocka fram saker de hittat i Ganz hotellrum.
Inga av dem bådar särskilt gott.
En annan kollega går förbi och lämnar mapparna om Ganz kumpaner.
Kehoe och Cates går igenom dem, varpå Cates upptäcker att en av kumpanerna är den döda mannen från parkbänken. Han leder Kehoe bort till anslagstavlan och visar honom.
“See. Same guy!”
“Well Dick fucking Tracy!”
“I wanna talk to one of these guys. Any of them still walking around?”
“Yeah, one of them is still in the slammer.”
“Good!”
Cates plockar med sig infon om den fängslade kumpanen (Reggie, min anm.) och går med långa kliv mot sitt skrivbord. Från andra sidan rummet hör man chefens högljudda stämma.
“Get in here, Cates!”
“Yeah yeah yeah yeah yeah yeah!”
Han passerar Kehoe, som fortfarande plockar bland sakerna från hotellrummet, och slänger åt honom en grej, sedan går han mot polischefens rum.

DÄR, är scenen slut!
Den är inget särskilt egentligen, annat än att det händer en hel del och man får MASSOR av information (minst hälften är sådant man missar första gången man ser filmen).
Vad är det då med den här scenen som gör den så speciell – och i synnerhet i en sån här film?
Den startar vid 19.14 och slutar vid 22.14, och är alltså exakt tre minuter lång……..och den är gjord i en enda lång tagning, med en enda kamera som följer allt detta runt i rummet!!
Fokusen skiftar från person till person, med Cates som enda centrerande punkt genom alla tre minuter, så den långa tagningen är nästan omärkbar. Men när man väl upptäckt det är det svårt att inte tänka på det.

Långa tagningar är en sån är filmnörd-grej, och det finns många sådana som är betydligt längre än denna, men bara några få som gör det lika “osynligt”.
Det är nästan som att Walter Hill (regi) alltid velat göra en avancerad långtagning, med massor av dialog mellan ett tiotal människor runt om i ett rum, så han gjorde den och slängde sedan bara in den i en skitig liten actionfilm, utan att göra någon större grej av det.

En scen värd att se flera gånger!