The Meg (2018)

Det är ett lite tragiskt men oundvikligt (och i ärlighetens namn faktiskt rättvist) öde att alla filmer om jättestora hajar på något sätt kommer jämföras med The One, The Only Jaws (1975). Spielbergs fantastiska “summer blockbuster” innan begreppet “summer blockbuster” ens existerade.

jaws

Jag är ett STORT fan av den där 43 år gamla filmen, och jag kan inte se en film som The Meg (2018) utan att placera dem i samma vågskål, så är det bara.
Och Jaws väger tungt. OTROLIGT tungt!
Jag vet att skulle man sätta en profan liten fjortis i soffan och visa denne Jaws så skulle det inte dröja länge innan meningar som “Varför händer det ingenting?” eller “Får man ens se hajen nån gång?” kommer dyka upp, senare följt av “Den ser ju helt fejk ut!!”. (Det finns såklart undantag även från denna “regel”, och någonstans där ute finns garanterat fjortisar som uppskattar bra film, men generellt lär det nog låta sådär).
För Jaws är inte bara en effektfylld monsterhaj-film, det är en riktigt bra film! En sådan som man lugnt kan låta sig svepas med i, som har lika mycket familjedrama som den har spänning och humor, och som man till sist är glad över att den håller “haj-action” bitarna på en låg nivå – tills det explosiva slutet såklart. 🙂

tumblr_inline_o7a6c5UVpF1r5wt8q_500

Så, det finns helt enkelt ingen film som kommer ens i närheten av Jaws, så är det bara.
Jag skulle kunna sagt att det finns ingen film HITTILLS som kommer ens i närheten av Jaws, men jag betvivlar att det någonsin kommer göras en film som närmar sig den.

MEN, med det sagt så betyder det ju naturligtvis inte att det inte finns filmer om monsterhajar som inte är underhållande, rent av sevärda!
Renny Harlins Deep Blue Sea (1999) till exempel. Spännande, riktigt rolig, och med ett tillfredsställande slut. Värd att ha i hyllan!
Eller The Shallows (2016), en vansinnigt spännande film som spenderar 90% av sin speltid med att begränsa sig till en 2-3 kvadratmeter stor sten ute i vattnet, bara för att gå ALL IN under de sista 10 minuterna! Svår att stänga av.

deep blue sea the shallows

The Meg då?
Jag tror att jag måste se den igen för att helt bilda mig en ordentlig uppfattning om var den platsar på kartan, men det är ju faktiskt ett gott tecken, då det innebär att jag utan problem kan tänka mig att se den igen!
Är den i närheten av Jaws?
Nej, det är den såklart inte – ingen film kommer någonsin …..etc etc.
Men den var underhållande. Spännande på sina ställen. Tog några oväntade twister här och där. Actionfylld. Rolig. Med andra ord så har den allt som krävs för att klassas som en tillfredsställande popcornrulle!

the meg beachaction

Huvudrollsinnehavaren Jason Statham spelar Jason Statham, som han gör i nästan allt annat (undantaget Spy (2015) där han spelar en parodi av Jason Stathams rollfigurer, och han är så jävla rolig att man är nära att kissa ner sig ibland).
Man må kritisera honom för valet av roller, men han gör dem i alla fall jäkligt bra, och i den lilla genren han rör sig i är han faktiskt en bra skådis!
Det må vara en ensemblefilm, men Statham är den som får ta mest plats. Övriga skådisar värda att uppmärksammas är Rainn Wilson, Bingbing Li samt Shuia Sophia Cai (som spelar den lilla tjejen Meiying, och som stjäl varenda scen hon är med i!).

stathem bingbing

rainn

shuia

Det finns egentligen ingen anledning att racka ner på den här filmen. Den är det den är; en pulshöjande, ganska rolig film om en jättemonsterhaj, och har inga direkta ambitioner att vara något annat, vare sig mer eller mindre.
Den tar ämnet på allvar, men med en lättsam ton och utan att överdramatisera, vilket gör att man faktiskt kan stänga av skallen en stund och bara låta sig underhållas!

Detta är en typisk biofilm, och det tycker jag att man ska passa på att utnyttja!
För i ärlighetens namn, när var ni på bio och såg en riktigt underhållande film om en jättehaj senast? Nä, då så! Vad väntar ni på!?

the meg poster

Advertisements

Downsizing (2017)

För ovanlighetens skull…
SPOILERALERT!!

Jag hyrde en bunt filmer i fredags, och en av dem var den här:

Downsizing 1

Författaren och regissören bakom Downsizing (2017), Alexander Payne, har tidigare författat och regisserat en fantastisk liten film som heter The Descendants (2011), med George Clooney i huvudrollen. Det är en familjetragedi-historia, inte utan viss svart humor, som blir jobbigt intim på sina ställen, men som håller en fast i ett järngrepp just för att man sitter där och känner att det faktiskt är på riktigt.

The Descendants

Downsizing har inga sådana ambitioner.
Eller kanske snarare är det så att halva Downsizing har inte sådana ambitioner.
Det är nämligen lite så att den här filmen är två filmer. Två inkompletta filmer som huller om buller vävts ihop till en enhet, som inte fungerar särskilt bra.

Norska forskare har upptäckt ett sätt att krympa organisk vävnad till en bråkdel av sin ursprungliga storlek, och efter femton års forskning och experimenterande är detta nu en allmänt, om än ej helt vanligt förekommande process – där det högtravande målet är att minska vårat ekologiska fotavtryck och därmed förhindra vår egen arts undergång.
För i och med att en människa av normalhöjd krymps ner till ca tolv centimeters höjd, så minska naturligtvis mängden producerat avfall och skräp och därmed miljöpåverkan som den människan är ansvarig för.
En tolvcentimetersmänniska åtnjuter även förmånen att deras pengar är mer värda. Ganska så mycket mer, eftersom de inte behöver på långa vägar lika mycket…av allt!

Downsizing 2

Så man får först intrycket att i den lilla världen är allt toppen!
Ingen brottslighet, alla lever i lyxvillor och nästan ingen behöver jobba!
Den är paradiset!

Men så börjar man sakta få indikationer på att all skit som finns i den normalstora världen såklart letat sig ner även till den lilla världen. Kriminalitet, prostitution, fattigdom och – tydligast av allt – helt galna klasskillnader.

Downsizing handlar om Paul Safranek (Matt Damon) som tillsammans med sin fru Audrey (Kristen Wiig) bestämmer sig för att genomgå förminskningsprocessen, för att möjliggöra den där flytten till ett lyxhus, och det där bekväma livet utan ekonomiska bekymmer.
Om de säljer allt de äger och har så kan de i den stora världen skrapa ihop $150.000, dessa pengar är i sin tur värt över $2.000.000 i den lilla världen.
Miljonärer på några få timmars krymp-process alltså!

Downsizing 3

Paul genomgår sin irreversibla process (som inkluderar en hel del jobbiga moment), och vaknar upp som en tvärhand hög liten människa, i tron att hans fru ska ligga på uppvaket med honom….men hon har fått kalla fötter och har åkt hem igen, och lämnat honom där i miniatyrvärlden, med en skilsmässoansökan som enda sällskap.

Efter ett tag flyttar Paul ut ur den gigantiska herrgård de investerat i i den lilla världen, för vad ska han egentligen med så mycket yta till, och bosätter sig i en lägenhet på nittonde våningen i ett höghus, under en väsnig granne.
Han tar ett telefonförsäljarjobb och framhärdar i sitt nya liv som liten.
Genom den festande grannen, Dusan (en härligt överspelande Christoph Waltz) träffar han en vietnamesisk flyktingkvinna, som städar hemma hos Dusan, Ngoc Lan Tran – underbart spelad av Hong Chau – som han undan för undan blir förälskad i, och som visar honom den slum och de fattigkvarter som finns även i minivärlden.

null

40-45 minuter från slutet tar filmen plötsligt en märklig vändning, då Paul och Ngoc får följa med Dusan på en resa till originalkolonin i Norge, en sorts liten bergsby i miniatyr med häst o vagn-teknologi, där de blir presenterade för mannen bakom förminskningsteknologin, den norska forskaren Dr. Jorgen Asbjørnssen (ironiskt nog spelad av svenske Rolf Lassgård).
Där visar det sig att herr Jorgen och en massa andra Nobelprisvinnande forskare, kommit fram till att jorden kommer gå under! Man får aldrig veta NÄR detta ska ske, bara att den lilla kolonin i Norge byggt ett gigantiskt skyddsrum, komplett med grödor och frisklufttillförsel och rent vatten….whatever! Poängen är att Jorgen och ett hundratal andra är ett dygn ifrån att vandra 1500 meter rätt in i berget och sedan spränga ingången för att försegla sig där inne i 8000 år.

Det låter helt sjukt eller hur?
Det luktar liksom sektbeteende lång väg!

Men Paul sväljer allt detta med hull och hår, och är 100% redo att vandra den långa tunneln bort. Faktum är att han spelar lite bongotrummor, vaggar med i hymnerna, ser på solnedgången och packar sedan sin väska och börjar vandra…men kärleken till Ngoc får honom att vända tillbaka i sista sekunden.
Han åker sedan tillbaka till USA och hjälper Ngoc hjälpa de fattiga i slummen.

The fucking end!

Downsizing 5

Ja, den slutar precis så!
Fatta hur skumt det kändes… Det var som att ha sett två sorters filmer ihopmixat. Ingen av dem fick ta överhanden någon gång, utan de skulle prompt samsas om speltiden.
Ibland var filmen rolig på ett sätt så att det kändes som en typiskt tokrolig komedi, ibland var den extremt allvarlig och klarsynt, och ingenstans kändes det som att den visste var den ville ta vägen med allt detta.

Det fanns scener som kändes som tagna ur en Saturday Night Live sketch, som då Paul på uppvaket får frågan ifall han är hungrig, och sköterskan kommer in med ett paket innehållandes två kex – fast det är 1 x 1 meter stort.
Eller faktumet att Paul har en rosknopp i en vas på sitt vardagsrumsbord – och rosknoppen är typ 75cm i diameter.
Det där är EN sorts film!
Till det kan man sedan lägga faktumet att Ngoc kommit till USA tillsammans med åtta andra vietnameser, gömda i en tvkartong. De togs till fånga i Vietnam pga sin politiska åsikt, krymptes mot sin vilja och lyckades sedan fly ut ur landet via pakettransport. Ngoc var den enda som överlevde transporten, och hon försörjer sig nu alltså som städerska åt de förmögna i minivärlden. Hon haltar, eftersom hon blev av med ett halvt ben under transporten och går nu med en illasittande protes, och hon tar emot alla former av allmosor (överbliven mat, utgångna mediciner mm) hon blir erbjuden.
Det där är en helt ANNAN sorts film!

Downsizing var inte en positiv film på långa vägar, utan den utstrålade tydligt budskapet “vad vi än tar oss för, hur vi än ändrar oss och omlokaliserar oss, så kommer människan alltid vara en småsint och kriminell skitart som utnyttjar sin planet, dess fauna och sin egen art för personlig vinnings skull!”, så där fanns inget upplyftande att hämta, om än kanske lite välbehövlig sanning…
Men då och då så pissade man på det budskapet genom att inflika putslustigheter som inte passade in någonstans alls.

Filmen är 130 minuter lång, och under de sista 60 av dessa minuter hade jag gett upp att försöka hitta en inriktning, och försökte sålla bort allt ovidkommande nonsens (som förminskning och domedag), vilket alltså fick mig att inse att det här bara är en halv film.
En halv bra film och en halv ofokuserad märklighet, och det gick inte att dra isär dem!
Det enda som stod 100% klart för mig då jag sett klart den, var att själva titelgrejen, förminskningen av människor och miniatyrvärlden och hela den biten, var totalt onödig!

Jag hade hellre sett den här filmen:
Paul Safranek och hans fru Audrey önskar leva ett bättre liv, så de säljer allt de har, lyckas skrapa ihop $150.000 och bestämmer sig för att köpa en lyxkåk i [infoga namn på valfritt fattigt land där människor med en massa pengar kan leva som kungar].
Mitt under flytten ångrar sig Audrey, begär skilsmässa och åker hem, lämnandes Paul ensam i sin lyxvilla i paradiset.
Efter ett tag börjar han försöka konversera med den kvinna som städar hans gigantiska hus, och sakta men säkert tar hon honom ut ur lyxkvarteren och visar hur den fattiga lokalbefolkningen lever, varpå han finner ett nytt kall i livet – och en ny kärlek….osv osv.

Eller så hade jag hellre sett en renodlad komedi, eller till och med romantisk komedi, som inkluderade hela förminskningsbiten, och allt vad det nu innebär i form av allehanda lustiga problem att plötsligt vara pytteliten.

Men en kombo av 12-centimetersmänniskor, jordens undergång, Norska domedagssekter, politisk aktivism, fattigdom, slumkvarter vs rikedom, förälskelse och jättestora kexpaket……..?

WTF liksom?

Mission:Impossible – Fallout (2018)

Eller: “Benbrottet som inte kan ha undgått någon”.

Det finns ett antal stora action- och äventyrsfilmer som man redan innan man hört någon säga det i ett behind-the-scenes klipp kan SE att de egentligen bara består av en handfull spektakulära sekvenser ihopsydda med lite handling.
Eller för att omformulera det; De spektakulära sekvenserna skrevs först, och storyn – som skrevs efteråt – anpassades runt dem.

Huruvida detta är fallet med Mission:Impossible – Fallout har jag ingen aning om, men det viktiga är väl att det i sådana fall inte märks.

MI6Fallout_poster

Fallout fortsätter en handlingstråd som startade redan i den tredje filmen, samt i Ghost Protocol (del 4). Den gör även en liten blinkning till den första filmen, som biografpersonalen under sitt “stäng av mobiltelefonerna”-snack påminde oss om hade biopremiär för 22 år sedan!!

Det här är precis det man kan hoppas på av en M.I-film, varken mer eller mindre. Det går i runt 180 knyck från första till sista minut, och man måste hänga med i svängarna, för att inte helt tappa bort sig då lojaliteter börjar skifta fokus, och regeringsledda departement sträcker sig efter de skyldiga och de oskyldiga om vartannat.

MI6Fallout_1

Att Cruise gör (många av) sina egna stunts kan ju knappast ha undgått någon, och att detta inte alltid går precis som planerat är ju såklart en risk man får ta, om man insisterar på att flyga helikopter, hoppa fallskärm, köra motorcykel i Paris utan hjälm och – ja, hoppa mellan hustaken i London.

Fallout gör sitt allra bästa för att hela tiden visa att det faktiskt ÄR Cruise som gör dessa grejer. Kameran rör sig baklänges ut ur flygplanet och följer honom ut i luften under det där fallskärmshoppet, allehanda bisarra vinklar visar tydligt att det bara är Cruise i helikoptern under flera av de sekvenserna (alltså BARA han, ingen annan är i den, inga kamerateam, ingenting) och jag kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv då jag insåg precis under hur många sekvenser av motorcykeljakten mitt i Paristrafiken man tydligt ser att det faktiskt ÄR Cruise som kör……utan hjälm.

MI6Fallout_2

Den brutna vristen går inte heller den att missa, inte ens om man inte redan innan sett sekvensen då den går av (vilket torde vara en omöjlighet att ha missat, då det kablats ut över hela världen tusentals gånger, som vore det värsta storhändelsen). Cruise, enligt de bakom-kulisserna klipp man fått se, säger själv att han kände direkt att den gått av, men ville inte avbryta den enda tagningen innan han avslutat, så kvarlämnat i filmen är hur han häver sig upp från takkanten och haltar förbi kameran.
Det hade nog egentligen inte behövt lämnas kvar där, inte i den utsträckningen i alla fall, och det känns som att det är kvar där utifall att det finns någon i publiken som är tveksam kring exakt NÄR under inspelningen det var han bröt sin vrist.

Det är fantastiskt med alla dessa stunts och all action, och det ÄR fantastiskt att Tom Cruise – som nyligen fyllt 56 år – gör så mycket av allt detta själv.
Men det här är nog så långt det går att dra det idoga visandet av detta faktum, utan att det blir alldeles för mycket “en grej” av det. Missförstå mig rätt här nu, det ÄR en grej, det vet jag. Dessa filmer SÄLJS utifrån detta faktum,och jag är okej med det. Men just nu är det i filmerna en 50/50 balans mellan story och action, och det funkar bra så, men det finns story nog för alla 147 minuter, så man bör inte göra storyn en otjänst genom att låta actionsekvenserna helt ta över!

MI6Fallout_3

Litet PS.
Jättekul att se att Henry Cavill kan spela något annat än Superman/Clark Kent, och göra det så fantastiskt bra dessutom!

Mission:Impossible – Fallout är en sån där film som ger fog för uttrycket “film bör ses på bio”, för den här är inte bara något som BÖR ses på bio, den fullkomligen KRÄVER det!

Jag är inte att föredra – men det är visst ok.

Debatten så här långt:
Jag hackade på SD-väljare i inga milda ordalag, och blev ifrågasatt kring hur jag bara kan “dra alla över en kam på det viset”.
Jag svarade att jag dragit dem över en kam sedan ett propagandablad ramlade ner i min brevlåda för många år sedan, där det bl.a stod att “ett etniskt rent folk har bättre förutsättningar”, och jag – som då alltså är 50/50 svensk/indier – tyckte att det var det vansinnigaste jag någonsin läst.

Då fick jag höra att jag nog “tolkat det lite tokigt”.
SD var ju inte alls så illa som folk säger att de är, eftersom “Jag har läst, framförallt lyssnat mycket på alla partier. Mycket på SD på senare tid för att lära mig om dom verkligen är så som man läser om hela tiden. Dyngan som folk påstår och delar stämmer helt enkelt inte.”
Så den här personen har alltså lyssnat på SD för att undersöka sanningen bakom SD?
Det är ju som att jag försöker kolla läge/service/utseende på ett hotellrum, och jag gör det genom att lusläsa hotellets egen hemsida…
För övrigt; “…delar stämmer helt enkelt inte.”
DELAR?! Men det betyder ju att till och med denna människa kommit fram till att viss dynga ändå stämmer…
Nåväl, jag svarade att det inte var feltolkat av mig, utan det var ett ordagrant citat. “Ett etniskt rent folk har bättre förutsättningar”, och sedan bad jag personen tolka detta på ett för mig positivt sätt.
“Att haka upp sig på EN mening i ett partiprogram är ju ganska sjukt. Att hata alla och dra dom över en kam säger mer om dig än om dom.”
Jahadu… Men så lätt går det inte sörru.
Jag svarade att “Det är en viktig mening. Fattar du inte det så kan jag inte diskutera med dig längre.”
Nytt svar: “Dom inkluderar ALLA i sitt Sverige som vill bidra och göra rätt för sig. Att då haka upp sig på en sådan formulering är att vara riktigt trångsynt och, det är dumhet.”
Då frågade jag ifall personen själv var etniskt ren.
“Jag har två finska föräldrar men är född i Sverige” (tänker inte ta upp vårat grannlands grava problem med rasism här, men ni ska vara medvetna om att tanken inte gick mig helt förbi). “Varför hakar du upp dig på det? Dom har fortfarande inget emot dom som är laglydiga och gör sin plikt oavsett vart dom kommer ifrån. Punkt!”
Inte alls punkt!
“Den där meningen säger annorlunda. Om någon kallar dig mindre värd så är det något att haka upp sig på.
Jag tycker att du är en s.k. apologist, du ursäktar vissa saker för att du är nöjd med andra.
Fattar du inte varför jag, som halvindier, ser ett skräckscenario med SD vid makten så är du blind.”
“Dom kallar dig inte mindre värd. Det är din egen tolkning.
Man kan inte hålla med om allt! Det finns inget parti som har allt.”
“Mindre önskvärd då, låter det bättre?! Den där meningen du tycker att jag ska strunta i betyder att jag drar ner förutsättningarna för Sveriges befolkning, enbart för att en av mina föräldrar inte är född här.
HÖR DU ENS HUR JÄVLA BEFÄNGT DET LÅTER!?
Nej, inget parti har allt, men det finns bara ETT parti som inte vill ha mig här.”
Sedan bad jag personen återigen att tolka “ett etniskt rent folk har bättre förutsättningar” på ett för mig positivt sätt.
“Det betyder väl antagligen det, att det är att föredra men dom säger ingenting om att allt annat är fel eller inte är önskvärda. Den tolkningen gjorde du. Som sagt, ALLA som gör sin plikt och bidrar till samhället ÄR välkomna eller goda medborgare.”
Svaret, som jag skrev nyss, blev kort: “Så du menar alltså att det skulle vara okej för dig att rösta på ett parti som skulle föredra att inte ha dig som medborgare???”
Enligt den här människan har Socialdemokraternas politik splittrat landet. De är maktgalna och planerar att akut ge 16.000 asylsökande medborgarskap så att de ska kunna rösta….för det hade personen sett på YouTube!

Det är precis såhär dumma i huvudet SD-väljare är!
Man behöver inte dra det till sin spets och snegla på de som är ett halvt steg ifrån att tatuera en swastika på armen, eller de som i fyllan skriker “jävla babbe” till någon på stan. De personerna är uppenbara rasister, och således sådana väljare som SD alltid kommer ha.
Det är människor som denna som är deras stora massa. Det är de här personerna som gör att de får så satans många röster. De som av 100 punkter är villiga att se förbi 75 av dem, för att de gillar övriga 25.
Det är människor som dessa som inte förstår hur en person som jag känner inför ett SD-styrt land, inte för att de inte “är i mina skor”, utan för att de helt enkelt tycker att jag, precis som dem, borde kunna förbise de där 75 sakerna jag också, och genom nålsögat blicka mot de 25 punkterna som de tycker är bra.
Det är människor som inte källgranskar, utan med hull och hår sväljer allt som kommer i deras väg som bekräftar det de redan tycker sig veta.
Det är blåögda och naiva människor.
Och det är antagligen så landet kommer se ut, efter valet.
Det kommer vara politiker som styr efter vad som gynnar dem – inte landet – bäst, ivrigt påeldade av uppenbara rasister, som i sin tur står stadigt ovanpå en blåögd folkmassa som inte kan tänka själva och aldrig källgranskar.
Och mitt i allt detta står den enorma massan människor som, liksom jag, har en eller två föräldrar födda i annat land, med den där växande känslan av att övriga runt omkring oss nog skulle föredragit en annan landsfrände.

Halvtid

Idag återstår precis halva semestern…
Känns ganska skönt att veta att det är hela två veckors ledighet kvar.

Verkar även som att solen kommer tillbaka idag (efterlängtad av vissa, efter alldeles för kort bortavaro enligt andra). Den var nästan osynlig igår, till förmån för regn….och som man brukar säga “when it rains it pours”, och “poured” gjorde det tamejfaen!
Vi skulle äta lunch på stan, och var tvungen att köra omvägar på vägen dit pga översvämmningar mitt gatan. Vid ett tillfälle då vi stod mitt i ett hav vid ett rödljus så öppnade jag dörren, och det är ingen överdrift om jag säger att vattenytan var tre-fyra centimeter från tröskeln.
Antingen knastertorrt och 30+, eller så regnar det tills det sprutar upp vatten ur överfulla avloppsbrunnar (jo, jag lovar och svär, det gjorde precis just det!).
Det kan aldrig vara bara lagom liksom.

Nåväl, som att det inte räcker med ytterligare två veckors ledighet, så kommer här några fler saker att se fram emot:

MISSION:IMPOSSIBLE (VI) FALLOUT
Premiär: 3 augusti 2018

Tom Cruise tycks inte åldras, och då är det ju lika bra att han fortsätter göra filmer i den här suveräna serien!

¤ ¤ ¤

THE MEG
premiär: 17 augusti

Ingen kommer någonsin kunna överträffa Speilbergs ‘Jaws’, så ska man göra en film om en jättehaj så kan man ju lika gärna överdriva tills det ser fantastiskt kul ut!

¤ ¤ ¤

BOHEMIAN RHAPSODY
Premiär: 2 november 2018

Film om Freddie Mercery. och Queen…smockfull med bra musik! Måste ses!

¤ ¤ ¤

SHAZAM!
(5 april 2019)

Hade aldrig hört talas om Shazam (som är en seriefigur som skapades redan 1945), och trots att jag är otroligt less på superhjältefilmer just nu, så ser den här Superhjälte/Big*-varianten vansinnigt rolig ut!
(* Ni vet, Big, 1988, med unga Josh som går på tivoli och i en Zoltar-maskin önskar att han var vuxen – bara för att vakna dagen efter som Tom Hanks).

Never a dull moment! 🙂

Skyscraper (2018)

Före detta polis, numera konsult inom säkerhetssystem, försöker rädda sin familj som tagits gisslan i en gigantisk skyskrapa, alltmedan byggnaden brinner för fullt och säkerhetssystemet han just godkänt helt fallerar att skydda honom och allt runt omkring honom.

Det är en massa skjutande, en hel del klättrande utanpå byggnaden och ett och annat svindlande hopp genom tomma luften – och elaka busemän som hotar hjältens fruga med ond bråd död om inte hjälten gör som de säger…

Det är lätt att förstå de som med ett fnysande gör Die Hard-jämförelser och sätter fyndiga rubriker i stil med “Skyscraper puts the nay in yippi-ka-yey” (Jason Fraley, Washington Top News). Men, säger jag, Die Hard är fortfarande oantastlig där uppe på action-toppen, och även om Skyscraper såklart gör både ett och två försök att kittla den under fötterna, så är den aldrig ens i närheten. Jämförelser därvidlag blir därför inte bara onödiga, de blir skrattretande.
Ståendes på egna ben så är Skyscraper alltså inte helt värdelös. Faktum är att den är sådär lagom underhållande. En klassisk popcornrulle, där man gör allra bäst i att lämna hjärnan utanför och bara låta sig svepas med i en timme och fyrtio minuter.

Och det där med att lämna hjärnan utanför är VIKTIGT!
Annars skulle man nämligen börja ställa otrevliga frågor, rörande sådant som världsrekordet i längdhopp vs. hur långt The Rock skulle kunna tänkas hoppa…än mindre en The Rock med ett friskt ben och en protes.
Eller huruvida det finns lyftkranar som sträcker sig 100 våningar upp i luften?
Eller hur lång tid det egentligen ska ta att räkna till fem……….

Men stänger man som sagt ner tankeverksamheten en stund, så är Skyscraper inte alls särskilt dålig. Faktum är att den är så som de flesta filmer med Dwayne ‘The Rock’ Johnson brukar vara – godkänd.

Det är i själva prologen filmen egentligen blir sådär jobbigt onödig, och typisk amerikansk (ur det hänseendet att den så gärna vill förklara varenda liten jäkla grej för sin publik, för att de ska slippa tänka själva en endaste sekund).
På ca fem minuter klämmer den in tillräckligt med info för att man ska få veta hur The Rock förlorade sitt ben, varför han ogärna vill plocka upp ett vapen igen (även om han inte verkar tveka en sekund att skjuta hejvilt senare i filmen), under vilka omständigheter han träffade sin fru och avslutar sedan med en tjusig gisslansituation, som man såklart snabbt räknar ut kommer komma att återspeglas sig i filmens slutskede.

Men, återigen, hjärnan måste vara avstängd för den här, annars blir den inte rolig…. Eller jo, det blir den nog. Men den blir rolig på fel sätt.
Min hjärna var avstängd när jag såg Skyscraper, så jag gillad den!

10 album…

Blev “utmanad” på Facebook, att under tio konsekutiva dagar lägga ut bilder på album (skivor alltså) som påverkat mig.
Bara bild, ingen sortering, ingen text, ingen kommentar, ingenting…

Jag gjorde det glasklart för den som utmanat mig att jag inte kommer kunna hålla mig till de reglerna, men att jag skulle ta mig an utmaningen ändå, för att det lät kul.

Så, sagt och gjort… Under tio dagar – den sista varande idag – har jag Facebook-postat bilder på album som påverkat mig, eller haft stor betydelse för mig.
Sorterade i autobiografisk ordning (den ordning som jag först hörde dem), komplett med motivering och bakgrundsinformation.
För i ärlighetens namn, det är väl klart att man måste skriva dit NÅGON sorts information kring valet av album. Vad tjänar bilden annars för syfte liksom…??

Såhär har det i alla fall sett ut:

DAG 1:

01 Twisted Sister Come Out And Play

Fick denna vinylskiva i julklapp av min morbror 1985. Jag måste ha spelat den söder och samman, och studerade innerfodralet, där låttexterna stod, så flitigt att jag än idag kan sjunga med, ord för ord, till varenda låt på hela skivan (och köra klockren luftgitarr till ALLA gitarrsolon).
På pingstkyrkans sportlovsläger det påföljande året hade jag med mig denna skiva kopierad till ett kassettband, och lyssnade på den i min freestyle, och en av mina jämngamla rumskompisar på lägret kallade mig då för djävulsdyrkare och vägrade sova i samma rum som mig.
Det slutade med att han och ett barn till (för det var precis vad vi var – BARN) fick lämna rummet, mitt i natten, för att kvarteras in i annat rum.
Jag kände mig som en paria resten av veckan.
Allt på grund av extremt harmlös rockmusik!
Jag har inte haft någonting att göra med pingstkyrkan, eller religion överhuvudtaget, sedan den där lägerveckan…
Men jag lyssnar fortfarande på Twisted Sister!

¤ ¤ ¤

DAG 2:

02 Michael Jackson Bad

Jag var aldrig riktigt medveten om Michael Jacksons existens då Thriller var som allra störst.
Men då Bad släpptes, 1987, så var jag i allra högsta grad ett FAN!

Tycker fortfarande att detta album är det enda motbevis som behövs då någon säger något negativt om Kungen Av Pops förmåga att skapa musik.

Ville se honom live i juni 1988 då han gjorde sin första soloturné, och spelade i Göteborg.
Men mamsingen vägrade låta 13-åriga jag åka till Götet ensam för att gå på konsert.
Galet! (tyckte jag då)
Fullt förståeligt! (tycker jag nu)

Såg honom istället på Stockholms Stadion i juli 1992, under Dangerous-turnén, mest för att det kändes som något man helt enkelt BORDE göra. Mitt intresse hade då svalnat en hel del, mycket för att jag inte riktigt gillade Dangerous-skivan.
Bad-skivan är dock fortfarande HELT fantastisk!

¤ ¤ ¤

DAG 3:

03 Bon Jovi New Jersey

Året var 1989, och jag lyssnade mestadels på rockmusik…och nästan enbart på Bon Jovi.
Jag upptäckte dem en bra stund efter deras stora internationella genombrott (Slippery When Wet – ni vet, den som bland annat innehåller eposet “Livin’ on a prayer”), och var istället mer exalterad över deras nästa skivsläpp; New Jersey.

Konsertbesök var vid den tiden inte något som det fanns pengar till i hemmet, och jag var dessutom bara 14, så jag var aldrig ens medveten om Bon Jovis Sverigebesök under deras världsturné det året… Så när jag fick en födelsedagspresent av min bästa kompis, den 15 december, dagen innan min 15-årsdag, och det visade sig vara en biljett till Bon Jovis konsert i Globen – DEN DAGEN, bara några få timmar bort, så var det en TOTAL överraskning.
Nästan en chock!
Det var min allra första konsert.
Första gången jag såg 15.000 människor på samma ställe.
Först gången jag hörde musik (eller någonting alls faktiskt) på en sådan fantastisk volym.
Första gången jag stod upp tillsammans med andra människor och SKREK med i låttexter.

Berndt, I still O U 1!

(Berndts kommentar: “En av de bästa presenter jag köpt. Grym konsert och en fantastisk skiva. Lyssnade faktiskt på den igår.”)

¤ ¤ ¤

DAG 4

04 Metallica And Justice For All

Året var 1991, jag gick i gymnasiet och hade – liksom miljoner andra människor över hela världen – plötsligt upptäckt ett hårdrocksband som redan existerat i tio år; Metallica.

Det var deras femte skiva som fick mig att börja lyssna på dem på allvar (har vaga minnen av att ha hört någon enstaka låt tidigare i livet, men det var inget som fastnade).
Faktumet att jag blev så totalt såld på den skivan och det bandet stack i ögonen på en klasskompis till mig, som varit hårdrockare i många år.
Han lånade mig därför deras fyra tidigare skivor, och sade åt mig att lyssna på dem – utan att ens försöka dölja faktumet att han hoppades att jag skulle lämna tillbaka dem med rynkad panna och säga att “det här var nog lite för hårt för mig”….
Så blev det såklart inte, och när jag lämnade tillbaka dem med ett entusiastiskt “FY FAN VAD BRA DE VAR!” så såg han extremt besviken ut (vilket ju kan tyckas såväl småsint som märkligt, men en del människor är sådana).

Det är dock inte den femte, egentitulerade skivan som ska in här, även om det var den som introducerade mig till hårdrocken. Utan det är Metallicas fjärde skiva.
Den vansinnigt komplexa …And Justice For All (som gavs ut 1988, men som jag alltså inte hörde förrän 1991).
Den som är att klassa som genuin musikkonst, som testar sina lyssnares förmågor, och utmanar deras intellekt.
Det är en av få skivor jag hört om och om och om igen, och FORTFARANDE, då jag spelar den idag, kan höra någon ny liten strof eller del av ett parti som jag av någon anledning missat tidigare.

Man kan argumentera den usla mixningen, men mixningen förtar inte storheten i kompositionerna!

¤ ¤ ¤

DAG 5

05 Alice In Chains Dirt

1992, strax efter att jag upptäckt hårdrocken, så exploderade ‘grunge’ över världen. En sorts rock, som i stil och sound är skitigare och mer introvert – medan dess texter och den ibland blottade ilskan är den extroverta motpolen. (Och ja, jag skriver verkligen såhär, det är inte saxat från en överpretentiös Wiki-sida. Det är jag som är pretto och författar detta fritt ur huvudet, sittande i soffan tidigt på morgonen, strax innan jag ska cykla iväg till jobbet).

Nåväl, till sak.
Där de flesta nu antagligen skulle valt Nirvanas fantastiska genombrottsalbum Nevermind, så vill jag istället plocka deras genre-grannar, Alice In Chains, och mer specifikt deras andra skiva, Dirt, som jag köpte då den släpptes den 29 september 1992.

Jag ska dock ärligt erkänna att även om jag gillade det redan från början, så fanns det PÅ TOK för mycket musik som lockade överallt, och min fokus var kanske inte den skarpaste då jag var 17-18 år.
Men oavsett hur många år som gått sedan grunge kom och försvann, och oavsett vad Alice In Chains gjorde innan denna skiva, och efter den – så är det ett faktum att det här albumet aldrig någonsin mattats av!
Det är så ärligt och så rått, och den otroliga röstkombinationen av Jerry Cantrell och Layne Staley (d. 2002) är magisk!
Seriöst, leta upp några av deras låtar med all musik borttagen (finns på YouTube, jag rekommenderar ‘Would’) och lyssna på de nakna rösterna.
Helt fantastiskt!

Det här är en skiva jag skulle kunna spela varje dag!

(och eftersom det här är en blogg, med möjlighet att posta flera mediekällor i samma text, så kommer här Would, utan musik)

¤ ¤ ¤

DAG 06

06 Live Secret Samadhi

Här blir det lite svårt gällande exakt NÄR jag första gången hörde denna skiva, mest för att livet nog var lite rörigt kring den här tidpunkten… Men jag ska göra ett ärligt försök!

Året var, troligtvis, 1997 och jag hade gjort slut med min dåvarande flickvän (som jag nog, om sanningen ska fram, aldrig var ordentligt kär i) för att istället bli tillsammans med en annan tjej – som jag faktiskt hade riktiga känslor för!

Jag bodde i en förstahandstvåa på 50m2 i Trångsund, hon bodde i en andrahandsetta med kokvrå på 18m2 i Sundbyberg.
Av någon anledning spenderade vi otroligt mycket tid i hennes taskigt isolerade, mögeldoftande 18-kvadratare, och nästan ingen tid alls i min lägenhet…
Vi jobbade skift bägge två, och sällan överensstämde våra skift, så jag minns tydligt hur jag under en lång vinter, morgon efter morgon, vaknade av att hennes stereo (som fungerade som väckarklocka) startade, med en av hennes favoritskivor i cd-luckan.
Låten ‘Rattlesnake’, första låten på albumet Secret Samadhi av bandet Live kommer därför alltid vara synonymt med en komplicerad kombination känslor;
Delvis misär av att vakna med snorig, iskall näsa och inte vilja kliva ur sängen, för utanför täcket är det fryskallt!
Delvis en sorts förundrad lycka över att vakna i en annan människas säng, och jag ligger där för att hon VILL ha mig där!

Efter ett tag flyttade vi ihop och var ett par i kanske ett år eller två, men sedan tyckte hon att det räckte…
I många år efter att det tog slut så hade jag svårt att lyssna på just den här skivan, för att den väckte jobbiga minnen. Men till sist vann musiken över misären, och det här albumet är nu för mig det ultimata beviset på att det faktiskt är full möjligt att ÄRVA musik!
Förhållandet dog, och från dödsboet fick jag ärva Live!
(Jag fick även ärva Lars Demian, men bara några få låtar)

¤ ¤ ¤

DAG 07

07 Linkin Park Hybrid Theory

De börjar blir lite svårare nu… För den bistra sanningen är nämligen sådan att jag var intensivt intresserad av musik under en väldigt kort period i livet.
Musik har inte haft lika stor inverkan på mitt liv som film haft, och när jag nu rör mig bort från den där perioden då musik var allt (1985-1995, plus/minus ett år eller två) så är det svårare och svårare att hitta skivor som faktiskt varit sådana jag helt och hållet fastnat för, än mindre sådana som “påverkat mig” på något sätt alls…
För tyvärr är det så att jag sedan mitten av 90-talet, med en handfull undantag, har lyssnat på samma musik om och om igen.

Så dagens val är helt enkelt ett album som under en kortare tid återigen fick mig att ta till mig ny musik och lyssna sådär intensivt igen.

Linkin Parks debutskiva Hybrid Theory (som släpptes 2001) kändes som ett långskott. Jag var helt fascinerad av singeln ‘One Step Closer’, som blandade hip hop och hårdrock på ett väldigt effektivt sätt – något som tilltalade den där lilla delen av mig som alltid gillat rapmetal, även under den tid då fans av dessa olika genrer var sådana som helst av allt bara ville slå ihjäl varandra.
Men jag hade stora tvivel kring huruvida det skulle funka genom en hel skiva.
…Det gjorde det, och under 2001-2002 så lyssnade jag otroligt mycket på Linkin Park, och försökte även dra in andra liknande grejer i min musiksfär, som inte funnits där tidigare (Limp Bizkit, Slipknot mfl), men där var det bara någon enstaka låt som fastnade.
Den här skivan är dock annorlunda…
Delvis beror det nog på välskrivna melodier och en extremt tajt och nästan experimentell mixning, men till största del beror det på kontrasterna mellan Mike Shinodas rappande verser och Chester Benningtons (d.2017) raspigt skrikande refränger.
Hybrid Theory är genomgående en fantastisk skiva!

¤ ¤ ¤

DAG 08

08 Melody Gardot My One And Only Thrill

Redan när jag startade den här grejen så visste jag vilket det sista albumet i den autobiografiska ordningen skulle bli – eftersom jag minns precis vilket album det var jag senast lyssnade på som påverkade mig.
-Det är den första skivan som haft någon som helst effekt på mig sedan slutet av 90-talet.

Jag såg Melody Gardot på Skavlan i september 2009.
Jag satt egentligen bara där och tittade på programmet för att Henrik Schyffert skulle vara med, och jag ville se just det segmentet. Men efteråt var det hennes intervju som jag kom ihåg, och hennes liveframträdande i programmet födde en enda, kristallklar tanke; Jag MÅSTE ha hennes skiva!

Så jag önskade mig Melody Gardots skiva My One And Only Thrill i julklapp, och fick den (tack Inger).
Det är en av de skönaste skivorna jag äger…
Är man på rätt humör kan den få en att ömsom le, ömsom få glansiga ögon och rodnande kinder.
Lyssnar man på henne i riktigt bra hörlurar så är det som att hon står precis bredvid en, och viskar orden in i ens öron, och första gången jag hörde den här skivan på det sättet så hade jag gåshud över hela kroppen! Det var något närapå erotiskt över den där rösten som viskade rätt in i huvudet… Det var nästan så att jag kunde känna hennes andedräkt mot mina öron.

Utöver Melodys fantastiska röst och otroliga sinne för melodier, så känns texterna på detta album ofta sådär naket och smärtsamt ärliga.

¤ ¤ ¤

DAG 09

09 Christopher Young Hellraiser soundtrack

Filmmusik har en speciell plats i mitt hjärta, och får därför en egen liten del här…

Själva syftet med filmmusik är att framkalla känslor, och gärna såklart bygga vidare på känslor skapade av filmen den ackompanjerar. Men jag kan komma på hundratals exempel på filmmusik som alldeles på egen hand, utan hjälp av rörliga bilder, framkallar glädje, sorg, lättnad, uppsluppenhet osv… Men jag kan bara komma på ett enda exempel på filmmusik som utan annan hjälp framkallat nervositet och rädsla – skräck.

Nu består inte soundtracket till Hellraiser, komponerat av Christopher Young, enbart av sådan musik, utan överlag är det ett blås-och stråkfyllt svepande mästerverk! Fylld med så många vackra partier att jag betvivlar att en icke invigd person NÅGONSIN skulle gissa vilken sorts horribla filmsekvenser musiken faktiskt är tänkt att spelas till.

På detta album kombinerar Christopher Young instrument som är traditionella i en orkester (stråkar, blås, slagverk), med inslag som är traditionella inom skräckfilmen (falskklingande speldosor, rasslet av kedjor) och resultatet, som borde blivit 100% kitsch, blir istället något unikt inom filmmusiken!
Ett album vars musik lyckas med konststycket att ömsom lugna en, ömsom skrämma skiten ur en!

¤ ¤ ¤

DAG 10

Om det är någon kompositör som kan sägas ha varit ansvarig för att tonsätta min uppväxt, och för att ha skapat melodislingor och musikstycken som i all evighet (eller åtminstone MIN evighet) omedelbart kommer transportera mig tillbaka till barndomen…

…så är det John Williams!

Jag är som sagt ett stort fan av filmmusik, och lyssnar ofta på alla möjliga musikstycken, från alla möjliga filmer av alla möjliga kompositörer… Men John Williams musik är undantagslöst den enda som verkligen tar mig tillbaka!
Jaws, Star Wars, Indiana Jones, Superman, Close Encounters of The Third Kind, Jurassic Park, Harry Potter, E.T…. John Williams musik genomsyrar hela min uppväxt, och jag skulle känna igen hans musik – från alla de filmer jag sett om och om igen – på en halv sekund, och inte bara de där kända tema-bitarna, utan allt!
Precis allt!

Jag skulle rent krasst kunna fortsätta strunta i reglerna och lägga upp ett tiotal albumbilder här på hans mest kända filmkompositioner, men jag har bestämt mig för att besinna mig, och låta en enda skiva få representera hans totala inverkan på mitt liv.

10 John Williams E.T.

Detta soundtrack innehåller allt!
Det finns krypande, lite otäcka bitar (som när E.T. smyger runt i skogen och av misstag lämnas kvar då skeppet hastigt måste lyfta), det finns finstämda bitar (som när Elliot visar runt E.T. i sitt rum) och det finns fantastiska crescendobitar (som hela BMX-jakten).
Steven Spielberg har själv sagt att Williams musik i allmänhet, men speciellt i E.T., absolut utgör halva filmen. Med hjälp av effekter kan han filma cyklar som flyger, men det är bara John Williams som faktiskt kan få dem att lyfta från marken.

Det avslutande musikstycket i filmen kan få mig att lipa, även UTAN de ackompanjerande rörliga bilderna.
En dröm skulle vara att se en LIVE-föreställning (bio med musiken framförd live) av denna film. Har missat den då den körts på detta sätt i Londons Royal Albert Hall, men jag hoppas att den återkommer någon gång.

Sådärja.

10 album. 10 dagar.

DONE!

30 Dagar Film, dag 30 (SISTA DAGEN!)

Efter att ha svarat (för) utförligt och (extremt) ärligt på de första 29 frågorna (ibland oförklarliga eller rent av dumma sådana), så är jag nu alltså äntligen framme vid den sista punkten.
Dag 30…
….som lyder:

Låt mig återigen poängtera att denna lista, som handlar om film, OMÖJLIGT kan ha gjorts av en person som ser särskilt mycket film.

Hur ska jag kunna svara på den här frågan??
Den bästa filmen i världen…

Det går inte.
Så jag tänker inte göra det heller.

Istället tänker jag säga följande:
Jag ÄLSKAR film! Och jag har gjort så sedan jag var ungefär tio år gammal… Idag är jag 43, going on 44. Jag har sett fler filmer än gemene man ens kan komma ihåg namnet på, och jag har frivilligt och ofrivilligt tryckt in så mycket filmrepliker, bakgrundsfakta och irrelevant information gällande film att jag någonstans är övertygad om att min hjärna MÅSTE ha ett särskilt – och oändligt – utrymme för allt jox jag exponerar den för….annars skulle jag för länge sedan ha glömt en massa viktiga saker. Som hur man kokar ägg, hur man knyter skorna, hur man pissar stående och hur man andas.
Detta är varför jag inte bara vägrar, utan helt enkelt inte KAN svara på vilken film som är “bäst i världen”, för det finns ingen specifik film som ÄR bäst i världen!
Tusentals filmer är bäst av tusentals anledningar…

Till sist, som avslutning på dessa 30 dagar av svarande på allehanda frågor kring min filmkonsumtion, lämnar jag eder med en bild som får representera de två livekonserter, åtta dokumentärer, nio kortfilmsssamlingar, tolv stå-upp shower, 95 tv-seriesäsonger och 486 spelfilmer som står i hyllan här hemma….

DONE!

Rebuslösning!

Okej, såhär är det då.
Uppgiften var: LÖS REBUSEN!
Och ledtråden som gavs var att det är en vers ur en låt.
…och det var allt!

Rebusen, för den som inte sett den, såg ut såhär:
(OBS! bakom skägget döljer sig siffran 1)

34829441_1855095827861870_8594146571937906688_o

Och för den som nu en sista gång önskar försöka lösa den utan någon som helst hjälp rekommenderas att sluta läsa NU – ty här nedan kommer FACIT!

 

↓↓↓↓↓

 

↓↓↓↓

 

↓↓↓

 

↓↓

 

 

SOME-BODY ONCE ASKED

COULD I SPARE SOME CHANGE FOR GAS

I NEED TO GET MYSELF AWAY FROM THIS PLACE

I SAID YEAH WHAT A CONCEPT I COULD USE A LITTLE FUEL MYSELF

AND WE COULD ALL USE A LITTLE CHANGE

Viktor Anundi fixade det på nolltid….men han var den enda (och i ärlighetens namn trodde jag verkligen inte att NÅGON skulle fixa detta – jag menar, bara för att JAG kunde se det här i min störda skalle betyder det ju knappast att andra kommer göra det).

Nåväl, there ya go!

30 Dagar Film, dag 29

Listan är snart slut, det känns ganska skönt, jag är less på den, och det känns som att till och med listskaparen famlar efter halmstrån vid det här laget…

30days_29

Jag menar, kategorin “Den sämsta film du någonsin sett”, “En film alla tycker om men som du inte gillar” och “En film du hatar” har redan avverkats, så att försöka hitta ännu en film, som passar i den här kategorin, är verkligen att leta efter nålen i höstacken.

Men ok då…
En film kan förvisso vara tråkig av en mängd olika anledningar. Den kan ha en tråkig och poänglös historia, den kan vara tråkigt filmad, vara tonsatt med tråkig musik, ha vansinnigt ointressanta skådespelare…you name it!
Så vilken är The Top Of The Crop då?

När det gäller “tråkigt filmad” så kan jag egentligen inte riktigt komma på någon. Den enda anledningen till att det dök upp i huvudet var för att jag kom att tänka på filmer som jag var med och gjorde tillsammans med ett gäng kompisar föööööör…..25 år sedan! OMG är det så länge sedan!!?
Nåväl, den skapande kraften, regissören – om man nu kan kalla honom det – bakom dessa filmer var Peter Kirs, och han har måhända växt i sitt filmskapande sedan dess – om han fortfarande gör film vill säga, det var extremt länge sedan vi pratades vid. Men då var det i alla fall mestadels statiska kamerauppsättningar filmade från axelhöjd, eller höger-till-vänster tagningar… Det var typ allt. Jag minns tydligt att jag hade andra idéer, och försökte föreslå alla möjliga vinklar, men det mesta filmades av honom, eller enligt hans instruktioner, så det mesta av filmen är helt enkelt tråkigt filmad!
Jag vet att vi gjorde en fightscen mellan filmens skurk och en av “hjältarna”, och den filmades fem gånger, ur fem olika vinklar (vi hade vid det tillfället bara en kamera) och när herr Kirs sedan satte ihop filmen så hade han i stort sett bara valt en av dessa vinklar, och klippt in hela fighten som en enda tagning…. Jag skrek inombords, eftersom jag visste att det fanns hur mycket material som helst att tillgå, och när jag senare redigerade ihop en egen version av filmen så blev denna fight betydligt mer intressant att titta på.
Under en av de sista inspelningsdagarna, efter att min karaktär dött, så var jag med och skötte en andra videokamera, under filmandet av filmens slutklimax, så där fanns det plötsligt betydligt fler intressanta vinklar att välja mellan, och slutet ser därför nästan ut som en helt annan film.

Nåväl, nog om det.

En sak som får mig att omedelbart “titta på klockan” är bombastiska actionfilmer som innefattar total förstörelse… Låt mig klargöra detta; I en film om “jordens undergång” eller någon form av attack mot hela planeten, eller någon form av naturkatastrof-event så är detta såklart oundvikligt, och jag ser då “total förstörelse” som en del av handlingen.
Men i filmer där till exempel superhjältar slåss mot varandra, och under detta slagsmål så jämnar de hela städer med marken…..så tappar jag snabbt intresset.
För vem fan bryr sig egentligen om vem som vinner denna fight? Oavsett vem som vinner så har miljoner människor antagligen dött, och det kommer ta minst 100 år att bygga upp allt som raserats.
Oftast pågår sådan förstörelse även under smärtsamt lång speltid…och man förväntas på något sätt tycka att det är lika häftigt och coolt även när de två fightande idioterna flyger rätt igenom den artonde skyskrapan – som man eventuellt tyckte då de gjorde det första gången.
Ingen verkar någonsin ha tänkt tanken att “less is more”, eller åtminstone att förlust är mer kännbar om man låter publiken stanna upp och ta till sig det hela… Men när byggnad efter byggnad efter byggnad exploderar, raseras eller klyvs på mitten, så har min hjärna sedan länge stängt av, checkat ut och åkt hem.

Ja, Man of Steel (2013) jag menar DIG!

Det lustiga med det hela är att sju år tidigare var det SÅ MÅNGA som anklagade Bryan Singers Superman Returns (2006) för att vara skittråkig! Superman var “en jävla EMO crybaby” som bara svävade runt och trånade efter Lois Lane…
Men då ska man vara medveten om att när man senare gör en film helt anpassad till alla dessa bölande actionknarkare och deras totala brist på koncentration, så blir resultatet Man Of Steel.

Vinnare i denna kategori:
Man of Steel, som jag bara med NÖD OCH NÄPPE, orkade se klart, trots att – eller kanske snarare på grund av att – hela sista fjärdedelen av filmen består av non-stop massförstörelse, redigerad för att vara så cool som möjligt… *GÄSP, liksom*

Man Of Steel cover