30 Dagar Film, dag 3.

Det här är en sån där riktig omöjlighet…

Lite grann för att jag såklart är smärtsamt medveten om att manliga skådespelare har fått ta, och fortfarande tar, större plats än sina kvinnliga ditos.
Men mestadels för att det är svårt att särskilja en favorit, när det finns så många man gillar – och ofta gillar man dem av olika orsaker.

Det är lätt att då man börjar fundera på frågan, tänka “fel” och snöa in på saker som vem som är den BÄSTA skådespelaren (även det en omöjlighet att besvara, och dessutom inte det frågan handlar om).
Så jag tänker fuska mig till svaret på denna…
Inne i rummet närmast ytterdörren finns åtta stycken höga hyllor fyllda med dvd-filmer, dessa tänker jag nu gå igenom och på så sätt försöka urskilja vilken kvinnlig skådis som VERKAR vara min favorit.
För i all ärlighet, jag VET INTE!

*dramatisk paus medan filmsamlingen minutiöst gås igenom*

Ok, det där hjälpte ju föga…
Det jag kunde utröna efter denna genomgång är att jag har många filmer med många väldigt bra kvinnliga skådisar, samt att jag egentligen inte har någon favorit bland dem.

Det är några av dem vars filmer jag har flera stycken av.
Sigourney Weaver till exempel – Alien, Aliens, Ghostbusters och Avatar står i hyllan, samt ytterligare tre filmer där hon gör en cameo; Cabin in the woods, Paul och Ghostbusters (2016).
Charlize Theron är en annan (Mad Max Fury Road, The Italian Job….).
Goldie Hawn en tredje.
Judy Dench.
Anne Hathaway.
Emma Stone.
Helen Mirren.

När jag närmade mig slutet av min genomgång så insåg jag att det inte gick att – som jag tänkt – särskilja en favorit baserat på hur många filmer jag äger som har den skådespelaren i huvudrollen… Det blir inte rättvist.
Särskilt inte eftersom jag har hela Resident Evil-serien, och även om Milla Jovovich inte är usel, så är hon inte en favorit. Jag har köpt de filmerna av andra anledningar.
Och då slog det mig, frågan blir alltså; Vilka kvinnliga skådespelare är direkt ansvariga för att jag köpt en särskild film – antingen genom en specifik prestation, eller genom deras totala “body of work”?
Och då blev urvalet genast lite lättare att överskåda.

Oftast köper jag film för att jag gillar filmen, skådespelarna är nästan sekundärt. Jag kan gilla deras insatser, men de är inte anleningen att köpa filmen. Men ibland så…

Charlize Theron, vars insats i Mad Max Fury Road fick mig att omedelbart köpa den då den kom ut på BluRay.

Åsså listans vinnare: Helen Mirren, vars insatser i mer eller mindre allt hon gör har fått mig att se och/eller köpa filmer enbart baserat på faktumet att hon är med i dem.

Och behöver man en specifik anledning så kan man alltid titta på det tvådelade klippet från 1975, då Mirren intervjuas av Michael Parkinson. I intervjun – som man skulle kunna hoppas är en produkt av sin tid, men mest troligen inte – är programledaren och intervjuaren Parkinson en totalt sexistisk gris, och framstår som enkelspårig och framförallt dum! Medan Mirren, som lugnt och samlat (och bitvis befogat giftigt), svarar på alla hans idiotiska frågor, framstår som den enda intelligenta människan där.

Intervju, del 1:

Intervju, del 2:

Så, favourite female actor:

Helen Mirren!

Advertisements

30 Dagar Film, dag 2.

Har en halvtimme över, såhär i sat-tidiga ottan, innan jag ska cykla till jobbet.
Så….

Det här är en klurig en!
En RIKTIGT klurig en!

Det finns så många filmserier som har en eller två delar som är bra, och flera som är mindre bra – vilket drar ner betyget väsentligt.

En filmserie som aldrig någonsin skulle hamna på en sån här lista är till exempel Resident Evil-serien. För även om den är ganska underhållande att se på (jag har hela serien i hyllan här hemma) så är den vansinnigt ojämn! Till och med inom de separata delarna är den ojämn. vissa partier är bra, andra väldigt mycket mindre så.

Mission Impossible-serien drabbades i sin andra del av John Woo. Normalt sett är John Woo inte något som brukar “drabba” filmer, utan det brukar snarare vara tvärtom. Men ser man de hittills fem delarna i Mission Impossible-serien efter varandra så blir det pinsamt tydligt vilken av dem som “ska bort från Brasses hylla”.

Jag har alltid hållit Omen-trilogin ganska högt, och jag tycker fortfarande att den är väldigt bra… Men den har lite för många brister i form av tempo och dramaturgi för att kvala in här.

Star Wars…. Originaltrilogin av Star Wars. Nu börjar vi närma oss.
Ska jag vara helt ärlig så ligger denna bra till att hamna där i topp – men jag måste vara rättvis, och det är inte rättvist att sätta en filmserie högst upp på pallen, när jag inte sett den i sitt rätta skick på säkert 20 år…
George Lucas har gjort det omöjligt för mig att välja Star Wars (4-6) som den “bästa filmserien”, i och med bortsuddandet av originalfilmerna – något som är ett långt och giftigt blogginlägg i sig självt, så jag lämnar det tillsvidare.

Harry Potter är en favorit, och för att vara en serie på åtta filmer så har jag sett den oväntat många gånger (har sett alla åtta filmerna på bio, några av dem fler gånger än en, och har nog totalt sett igenom hela serien minst fem gånger).
Det enda problemet jag har med den är att den är lite ojämn. Inte mycket – men tillräckligt för att vissa delar ska vara betydligt bättre än andra. Den känns inte sömlös helt enkelt…

Lord Of The Rings – som story betraktat är den oslagbar. Men filmerna är helt enkelt för långa! Eller snarare, de stora slagen – de med troll och olifanter och nazghuls och orcher och fanvetallt – är för långa!! Det gick att se första gången, typ på bio, då allt var nytt, spännande och vackert… Men nu, så ser jag gärna det karaktärsdrivande emellan allt mayhem, men vill helst kapa ner krigandet med en sisådär 60-70%.

Hobbit-trilogin…..? Det var roligt. Nästa!

Back To The Future.
Här är den.
Vinnaren.
Efter en film som antagligen aldrig var tänkt att få en uppföljare (jag är fast och fullt övertygad om att “Where we’re going we don’t need roads” bara var ett kul och slagkraftigt sätt att avsluta den första filmen – INTE en hint om vad som skulle komma att ske i en uppföljare), så kom det trots allt en andra och en tredje del.
Precis som i alla riktigt BRA trilogier så kan den första delen stå för sig självt, utan sina uppföljare, medan den andra delen är helt beroende av avslutet i den tredje delen.
Man skulle kunna hävda att del två är för rörig, eller att del tre är för fånig. Man skulle absolut kunna hävda att de två uppföljarna egentligen är onödiga!
Man skulle ha rätt i allt detta. Men de är så förbaskat underhållande, så välgjorda och – anmärkningsvärt för att vara tidsresarfilmer – de håller sig till sina egenuppsatta regler!
Åsså är den där slutscenen i första filmen FORTFARANDE, efter 32 år, nagelbitarspännande!

Så, den bästa filmserien är:

PS. Dej jag har inte glömt Die Hard, The Fast and The Furious, Nolans Batman-trilogi, Alienfilmerna osv osv. osv osv.. Jag lägger ner betydligt mer tankeverksamhet på det här än vad ni tror! Nu är klockan förresten betydligt mer än 06.30 och jag måste gå! DS.

30 Dagar Film, dag 1.

Ok, så det finns (tydligen) en uppsjö olika “30-dagarsutmaningar” att ta sig an.
Många av dem – men inte alla – handlar om träning, kost, livsstil o.dyl.
Men det finns även sådana som kretsar kring musik, tecknande, böcker och film…

Så jag letade upp en lagom rolig 30-dagars filmutmaning…

First thing’s first: Jag klarar inte av att svara enstavigt på sådana här frågor, så varje svar kommer nog mer eller mindre bli en uppsats…..typ. Detta innebär även att det här INTE kommer bli 30 konsekutiva dagar, för det har jag helt enkelt inte tid med!

Min blogg – jag bestämmer!

Så…

Jag ignorerar testets felstavning av ordet “recently”, och dyker rätt på!
Den senaste filmen jag såg var ingen mindre än John Hughes (1950 – 2009, salig varde hans minne) 80-talsklassiker Ferris Bueller’s Day Off (1986).
Med Matthew Broderick som den där bortskämda och spydiga titelkaraktären man älskade som tonåring, men finner ganska odräglig som vuxen.
Med Alan Ruck som titelkaraktärens kuvade och hypokondriska kompis, Cameron Frye, som man på 80-talet skrattade lite åt för att han var ganska rolig, men för det mesta tyckte man att han var lite jobbig….. Idag är han det bästa med hela filmen, och den enda karaktären som ger den en överdos bitter verklighet!
Med Mia Sara som titelkaraktärens flickvän, Sloane Petersen, som man då det begav sig såg som den ultimata flickvänsdrömmen! Snäll, vansinnigt snygg och tittar ömsomt längtansfull, ömsomt beskyddande på sin pojkvän, och ställer upp på vad än för urflippade idéer han har. Idag vet jag att hon är John Hughes-varianten av de där påhittade breven i Penthouse Magazine.
Med Jennifer Grey som titelkaraktärens syster, Jeanie Bueller, som fortfarande är lika rolig 2017 som hon var 1986… Den största skillnaden mellan nu och då är att jag idag hejar på henne!
Och slutligen, med Jeffrey Jones som alla ovanstående karaktärers rektor, Ed Rooney. Även Eds framfart står sig, 31 år senare, även om den såklart är helt bisarr (en rektor som spenderar en hel dag med att åka runt på stan och leta efter EN skolkande skolelev, och begår en hel lång lista med brott – allt från småförseelser till grova hemfridsbrott och olaga hot – för att han på något skruvat sätt tror att han ska återfå respekten bland eleverna om han bara lyckas ta den skolkande Ferris Bueller på bar gärning… Stackars Ed Rooney, han är så vilsen!).

John Hughes gör lättsamma filmer, men med allvarsamma triggerpunkter, och när såväl Ferris som Sloane och Jeanie och Ed mestadels är filmens lättsamhet, så ligger nästan allt allvar hos karaktären Cameron.
Han mår så psykiskt dåligt att han lever i en konstant tro att han är sjuk – döende, rent av. Hans förhållande till sin far (som man aldrig får se) är ickeexisterande, då denna mest tycks vara intresserad av materiella ting. Han är hunsad av sina föräldrar, och underställd deras behov och deras vilja. Han är även hunsad av Ferris (om än säkerligen omedvetet), som är en översittare.
Den enda karaktär som genomgår någon som helst förändring under filmens gång, som har en så kallad “arc”, är Cameron, och allt annat runt omkring honom är bara utfyllnad. Bara fluff.

Ferris (to Sloane): Give me one good reason why we shouldn’t get married?
Cameron: I’ll give you two good reasons, my mother and my father. They’re married and they hate each other.

Men även om det “bara är fluff”, så är det BRA fluff! Det är ROLIGT fluff! Och, som i de flesta andra John Hughes-filmer, det är VÄLLJUDANDE fluff! Ferris Bueller’s Day Off är fylld med så mycket bra musik att hälften vore nog!

Så, den senaste filmen jag såg var en film som jag tycker att ALLA borde ha sett åtminstone EN gång; John Hughes klassiker Ferris Bueller’s Day Off!

IT (2017)

Jag vet faktiskt inte vad jag förväntade mig av IT (2017)…eftersom jag är en av få i min generation (känns det som) som aldrig läst Stephen Kings omtalade bokförlaga.
Jag har däremot sett miniserien från 1990, med Tim Curry i en av sina mest kända rollgestaltningar.

Tydligen följer 2017 års version boken betydligt bättre än vad miniserien någonsin gjorde – och ska man vara helt ärligt, nostalgirosa glasögon till trots, så har inte IT (1990) åldrats väl, och det fanns till och med sekvenser i den som inte ens var särskilt bra då det begav sig.
Dessutom var den gjord för tv i USA, vilket såklart var dödsstöten för många av de otäckheter och våldsamheter som, enligt de som vet, finns med i boken.

Min första tanke, då det annonserades att det skulle göras en ny version av IT, var “näe, det går ju inte!”, ty då satt nostalgiglajjorna där på näsan och ljög för mig.
Sedan stod det klart att clownen Pennywise skulle spelas av Bill Skarsgård, och mina förutfattade meningar skrek i högan sky!
Ok, så man skulle alltså pissa på Tim Currys rollprestation, och dessutom använda en Skarsgård för att göra det… Bra där!

Men sedan kom det en teaser…
En oväntat lång sådan dessutom.
Den gjorde mig mer än bara tveksam. Det här verkade ju riktigt otäckt, och det lilla man kunde se av Pennywise fick Tim Currys version att (ännu mer) se ut som Ronald McDonald.
Sedan kom det en riktig trailer.
En lång, fabulöst bra ihopsatt trailer…
Och jag gav mig.
Den här verkar totalt jävla skitläskig!!
Är det verkligen helt säkert att det där är Bill Skarsgård?
Jag MÅSTE se denna på bio!!
…tätt följt av:
Vill jag verkligen se denna på bio??!

Men det ville jag ju.
Och det gjorde jag.
Så, till sak då.
Var den sådär hjärtinfarktsläskig som trailern utlovade?
-Både ja och nej. Den var inte pulshöjande på det sätt som en film fylld av chockeffekter och framhoppande monster borde vara, men den var genuint otäck! Den nådde en nivå av otäck som gjorde det ointressant att jämföra den med 1990-års miniserie (vilket man inte SKA, det vet jag, då denna film är baserad på boken, INTE miniserien).
Det var en riktig film, INTE en chockskräckis, som jag faktiskt hade förväntat mig!
Inledningsvis kändes det som lite av en besvikelse, då jag nog faktiskt VILLE bli skrämd på riktigt (för det idag är så få filmer som faktiskt lyckas göra det). Men efter bara någon timmes fundering på saken, så kändes det ju jävligt dumt att bli besviken för att den endimensionella skrämselfest man hoppats på att få se, visade sig vara en genomtänkt och riktigt bra film.

Jag tänker skriva exakt noll och intet om barnskådespelarna i filmen – ty idag är kvaliteten på skådespeleriet bland barn och unga jäkligt hög, så även här.
Däremot måste – MÅSTE – jag skriva något om Bill Skarsgårds insats, för han var så inåthelvete bra!
Han har själv sagt att han inte ville efterapa Tim Curry, för att “ingen kan vara Tim Curry lika bra som Tim Curry”, och där har han ju helt rätt.
Han vill göra sin egen tolkning av Pennywise, och…..boy, did he ever!
Karaktären “It”, är – precis som det enkelstaviga namnet säger – egentligen inte en person, och således heller inte en clown. Det är en “it”, ett monster som kan anta alla möjliga former – det känner sig bara mest bekväm i clownformen, och Skarsgårds clown känns aldrig som en clown, utan han känns som ett oberäkneligt, sinnessjukt och bedrägligt odjur!
Hans röst skiftar från obehaglig till skräckinjagande – aldrig lättsam och lugnande dock, även om man kan förstå hur Georgie, i filmens öppningsscen, kan låta sig lockas av den vimsiga clownen i kloaköppningen. Han är för liten för att se de subtila vinkarna, eller den långa, obehagligt stirrande blicken han hela tiden får tillbaka…

Den här versionen av IT känns inte som en Stephen King-filmatisering, och det säger jag med de allra bästa intentioner, eftersom av de hittills fyra bästa filmerna* (denna icke inräknad) gjorda efter Kings böcker, så känns tre precis på det sättet, som att de inte har någonting alls att göra med hans böcker!
Jag ser VERKLIGEN fram emot del två av denna film, som kommer handla om hur barnen, 27 år senare, återigen tar sig an monstret i hemstaden Derry (med andra ord, det som miniserien från 1990 mestadels handlade om).

Våga gärna se denna, den är inte alls så planlöst läskig som man först trodde. Den ÄR däremot en riktigt bra film – som även råkar vara ganska så otäck… 🙂

*)
Stand By Me (1986)
The Shawshank Redemption (1994)
The Green Mile (1999)
The Mist** (2007)

**) Det är den här som känns som en typisk Stephen King-filmatisering. De andra gör det alltså inte.

Logan Lucky (2017)

Logan-Lucky

Efter att ha sett trailern för den här heist-filmen (gjord av heist-film veteranen Steven Soderbergh) så var jag positiv. Inte ens sådär försiktigt positiv, utan ganska exalterad. Den här kommer bli suverän, den kommer kännas som en “Ocean’s”-film, fast med rednecks (vilket är precis det den marknadsförs som) och det kommer bli ett par sköna timmar i biostolen där man lämnar salongen med ett leende på läpparna!

-Men ibland har man fel…

Handlingen, i korthet; Bröderna Jimmy och Clyde Logan (Channing Tatum och Adam Driver) drar ihop ett gäng udda personer för att tömma kassavalvet på Charlotte Motor Speedway, mitt under The Coca-Cola 600, årets största racing-event.
Det är femtusen saker som ska klaffa samtidigt, bland mycket annat så krävs närvaron av kassavalvsexperten Joe Bang (Daniel Craig), och eftersom han sitter i finkan så måste han såklart brytas ut – och sedan in igen efter rånet, utan att någon märker att han varit borta.

Storyn är bra, faktiskt riktigt bra, och det är bra skådespelare – Adam Driver och Daniel Craig är helt suveräna! Jag gillar dessutom heist-filmer, och Soderbergh har tidigare gjort tre av mina favoriter i den genren (Ocean’s 11, 12, 13)….
I en heistfilm med en ensemble förväntar jag mig snärtig dialog, ett antal montage-sekvenser, adrenalinstinn musik och – förhoppningsvis – en del skratt längs vägen.
Men Logan Lucky kändes seg. Väldigt seg till och med! Den kom aldrig igång, utan tuggade på tomgång genom nästan hela speltiden, fram tills det bara var tio minuter kvar, då den tryckte till några gånger på gasen, men det var “too little, too late”.
Slutscenen gick i samma anda, det var aldrig ett klimax eller ens ett “ta-daa”, utan den bara småfes sig in i sluttexten, och lämnade en dessutom med en känsla av att storyn kanske inte är slut där i alla fall…. Skillnaden mellan den här och Ocean’s 11, som Logan Lucky jämför sig själv med, som handlar om ett liknande brott och som slutar på ett liknande sätt, är att Ocean’s ville jag gärna se en uppföljare på – den här, inte lika mycket.

Jag vet faktiskt inte vad mer jag ska skriva, utan att upprepa mig för mycket eller racka ner på den ännu mer. Den var nämligen inte DÅLIG…den var heller inte bra.
Men – för det finns ett litet men – nu bör nämnas att den antagligen hade KÄNTS bättre, eller i alla fall roligare, om jag sett denna i en fullsatt biosalong. Skratt triggar nämligen skratt (vilket är varför komediserier oftast – men inte alltid – har ett s.k. “laugh-track”), och i en fullsatt biosalong hade man antagligen triggats av att andra tyckt att det var kul.
Men här i Umeå, dit biofilmer alldeles uppenbarligen kommer för att dö, på premiärvisningen, klockan 17.45 en fredagskväll, såg jag och Marita Logan Lucky tillsammans med fyra (4!) andra personer.
Det var knäpptyst i biosalongen i två timmar – och det här är helt enkelt en film det INTE ska vara knäpptyst under.

Hyr, eller se på Netflix när det beger sig.

TOP 5 MOVIE PREVIEWS!

Here’s the thing;
I am very well aware of the fact that I am Hollywoods wet dream when it comes to movie previews. I really am! If you make the preview cool enough, I will eat it up like it’s candy, ok. I’ll swallow that stuff whole, and enjoy it!
And, what’s better for Hollywood, I can’t help but to tell everyone I know about it. I’ll be their own little promotional whore, working for free, hocking their stuff!

That’s just who I am.

So let’s get down to my dirty little business!

Number 5!

Logan Lucky

I like heist movies, and the king of moderns heist movies is undoubtedly Steven Soderbergh, who (for those of you not in the know) did the Ocean’s trilogy!
Excitement begins when you realise this might be a kind of redneck Ocean’s-movie, and it builds from there once the cast starts to be revealed.
The lid is blown off once Daniel Craig starts talking, and sounds like a slightly gay, safe cracking expert from southern US.
Prediction: Lots of action, lots of laughs – and a twist somewhere!

¤ ¤ ¤

Number 4!

The Hitman’s Bodyguard

I like Ryan Reynolds, not just because of Deadpool, I actually think he’s a really good actor (he proved his acting chops in Buried, 90 minutes of just him, and no one else, buried alive in a coffin – claustrophobic to say the least!).
Samuel L Jackson has basically become a parody of himself, but when cast as pretty much exactly that – it seem to work!
For those who will spend the entire trailer wondering about who’s what – as far as I’ve understood it, Reynolds is the bodyguard, who – for some reason – is hired to protect Sam Jackson, who is a hitman (and doesn’t seem to think he needs protection at all).
Prediction: Probably pretty dumb – but lot’s of action, lot’s of laughs!

¤ ¤ ¤

Number 3!

Star Wars, episode VIII: The Last Jedi

Everybody and his grandmother is waiting for the next Star Wars movie, and not too long ago a teaser was released. It didn’t really do much to up the excitement (which is pretty high from the get go, to be honest)…but the newly released backstage footage has definately got my nerves popping around like it’s disco time!
And, because it is inevitable, the feels are out in force every time Carrie Fisher pops up on screen.
Prediction: A SCREAM of agony, as it will inevitably end in a mind numbingly frustrating cliffhanger, that won’t be resolved until the year 2019 or 2020!

¤ ¤ ¤

Number 2!

IT

A few short facts;
The american film industry have a very particular ratings system, where the two top ratings are X-rating (basically only porn gets that one), and R (Restricted). This is like a 15-year limit or some such thing.
Problem is, kids bring money (or their parents do, but still), so most movies try to keep away even from the R-rating. This is easier to do in the US than in Sweden, because they care more about nudity and profanity than actual violence. So, a lot of pretty gruesome movies actually manage to slip through with the slightly less restrictive rating PG13 (Parental Guidence, may be unsuitable for children under the age of 13).
Now, watch the trailer for IT (keep the volume nice and loud) and as you watch this truly horrific trailer, keep the following in mind: IT has been rated R, a little bit for language, but mostly for violence, horror and bloody images.
Prediction: I will see this in the theatre, but on more than one occasion I’m going to click my heels together and with a panicked voice whisper “There’s no place like home! There’s no place like home!” over and over again!

¤ ¤ ¤

Number 1:

Stranger Things (season) 2

The first season of the Netflix tv-series Stranger Things was one of the best things to ever come out of the already pretty awesome streaming service.
Netflix know that the show is monstrously popular, and the anticipation for a second season is insane!
At the San Diego Comic Con they released the trailer for season 2, and I have so far found at least fifteen different people, independent of each other, calling it the BEST TRAILER FOR A TV-SERIES EVER MADE!
I agree!
PS. One question, that many is asking, and me too, is: How much did Netflix have to pay to use THAT song in the trailer??? DS.
Prediction: 100% pure awesome!

Dunkirk (2017)

Christopher Nolan har regisserat nio långfilmer*, och jag har sett dem alla.
(* – icke inräknat The Following, 1998, som är en 69 minuter lång svartvit film).

Jag lade aldrig någon större vikt vid vem det var som gjort de första av hans filmer som jag såg (Memento, 2000, och Insomnia, 2002), men vet att jag efter Memento var nästan lite chockad över att någon vågade göra en film som ställer så pass höga krav på publiken.
Det är inget gullande med den som ser Memento, ingen avslappnande och komfortabel stund i biomörkret. Där finns inte ens ett endaste litet “heads up”, inget “se till att vara uppmärksamma nu!”. Den bara packar in hela biosalongen i bilen och kör – baklänges – rätt in i okänt territorium.
“Det här är den film jag vill göra, det är den story jag vill filma, det är såhär jag vill berätta den, och jag bryr mig inte ett dugg om ifall du, ni, de, eller någon alls hänger med. Se den igen om ni inte förstår!”
Nej, det är inte ett citat från Nolan, men såhär i efterhand, då jag tänker tillbaka på de där märkliga timmarna i biosalongen då Memento rullade på duken, så har jag inga problem att tänka mig att han skulle kunnat sagt något sådant.

Efter Batman Begins (2005) var hans namn inbränt i min hjärna för all framtid.

Dunkirk, gjord sjutton år senare, är fundamentalt annorlunda.
Delvis, naturligtvis, för att den handlar om en redan känd del av vår historia – vilket innebär att man på sätt och vis redan vet hur den kommer sluta. I det stora hela i alla fall, men också för att den är lite mer skonsam mot sin publik.
Inte mycket, det ska ärligen sägas, men lite grann i alla fall.

Precis som i många av sina tidigare filmer leker Nolan med konceptet tid, och låter filmen utspela sig på tre nivåer.
“The Beach”, under en vecka.
“The Sea”, under en dag.
“The Air”, under en timme.
Undan för undan vävs de tre tidsaspekterna ihop, skickligt svängandes in och ut ur varandras linjer, men det blir aldrig jobbigt att hålla isär dem, eller ha koll på vad som händer när.
Musiken, av Hans Zimmer, ligger som en matta över hela filmen, med långa toner som skiftar i höjd, upp…….ner…..upp…….ner, tills den tänkta illusionen uppstår, den att de konstant höjs. Det ger en krypande känsla av ökning i intensitet och en känsla av att det blir mer och mer bråttom – och detta pågår hela filmen!
Det är som ett 105 minuter långt crescendo, byggandes upp till ett klimax som aldrig kommer, och det geniala är att man dessutom är lättad att det inte gör det!
Dunkirk känns mer som en dokumentär spelfilm än något annat, det känns som att den fångar verkligheten, och verkligheten avslutas sällan med något bombastiskt fyrverkeri. Dessutom var Dunkirk, de riktiga händelserna vid Dunkirk, inte slutet, utan bara början till slutet.

Det är en annorlunda Christopher Nolan-film än de jag sett tidigare, och den lämnar ett mildare, mindre intensivt intryck. Men det går inte att se den och INTE se det skickliga hantverket.
Kanske kommer Nolan någon gång göra en film som jag blir besviken över. Som jag lämnar biosalongen muttrandes “vad fan tänkte du Nolan?!”.
Men Dunkirk, med sin lågmälda intensitet, sina vackra hemskheter, sin välljudande dissonans, är inte den filmen.

Och som ett PS.
Igår var jag och såg Edgar Wrights Baby Driver (2017).
Den var riktigt underhållande, och helt klart värd ett par timmar i en biosalong.
Varken mer eller mindre.

Train to Busan (2016)

Jag är ett stort fan av zombiefilmer (no shit, Sherlock!), och jag har sett en hel del sådana.
Absolut inte alla, men väldigt många.
Jag vet inte riktigt vad det är med zombien som apokalyptisk symbol, men något med zombiefenomenet tilltalar mig mer än andra typer av världsundergångsobjekt.
Makeup-effekterna lockar, såklart. Men det är något med den där enkelspåriga, ostoppbara massan som bara väller fram emot en som känns mer…..”verklig” än något annat.
Jag ser gärna dystopiska apokalypsfilmer, men väljer zombier över drakar, bensinbrist och kärnvapenkatastrofer vilken dag som helst.

En del zombiefilmer är spännande, andra är roliga, en del är sådär riktigt cheesy-dåliga och en del är fruktansvärt usla.
Och så finns det ett fåtal som är fullkomligt briljanta!

Den Sydkoreanska Train to Busan (2016) (org.titel Busanhaeng) är en av de absolut bästa zombiefilmer jag sett på mycket, mycket länge – och det är inget jag säger lättvindigt!
Den bygger upp story och introducerar karaktärer under sina första 20-25 minuter, och håller sedan spänningen uppe i nästan 90 minuter, utan att pausa, ända fram tills skärmen blir svart och de koreanska tecknen för “THE END” dyker upp.
Precis som många andra filmer i samma genre introducerar den goda och onda människor, bland de levande såklart – zombierna i sig är aldrig onda, de är bara den ohejdbara sjukdomen som väller fram och tvingar in resten av världen i katastrofläge.

Zombiefilmer – de bästa zombiefilmerna i alla fall – har alltid varit politiska på ett eller annat vis. De är analogier. Politiska och socioekonomiska kommentarer till samtiden, och Train to Busan är inget undantag.
Det är otroligt svårt att inte dra paralleller till flyktingkrisen i Europa, med människor som tvingas fly för sina liv för att nå en fristad – där ingen vill ha dem, så de tvingas fly vidare.
Det är helt omöjligt att INTE se politik i företagsledaren som med aggressiv stämma piskar in rädsla och hat i folket runt omkring sig för att få dem att göra som han säger, trots att han är beredd att offra dem alla för att själv överleva.
Det går inte heller att ignorera paralellerna till nutiden då de som bygger en barrikad för att stänga ute andra slutligen förgörs inifrån, på grund av sitt eget hat.
Det är inte bara en liten politisk fotnot i marginalen. Det är politik. På riktigt!
Att det slutligen är vår mänsklighet som räddar oss från katastrofen är ingen Deus Ex Machina, det är väl genomtänkt och ett extremt ickesubtilt pekfinger i revbenen på de som tror att murar, vapen och hat är räddningsplankan.

Train to Busan är förvånande nog inte särskilt våldsam (för att vara en zombiefilm såklart – det är ingen Koreansk “Bumbibjörnarna Åker Tåg” vi pratar om här), och den är inte nämnvärt bloddrypande heller (återigen, för att vara en zombiefilm).
Men den är spännande! Djävulskt spännande!
Den är välspelad och välskriven.
Den är dystopisk, inte särskilt upplyftande och den är HÖGaktuell!

DEN ÄR ÄVEN EXTREMT SEVÄRD!

Semesterdags…

Vaknade mitt i jävla natten… Halv tre!
Inte för att det känns som särskilt mycket natt då man kliver ut ur sovrummet (som är försett med mörkläggningsgardiner). Fullt dagsljus ute, och redan strax innan tre på natten kan man se att solen lyser på husfasaden på huset mitt emot.

Vet inte varför jag vaknade, och inte kunde somna om. Men jag har två teorier;
1) Jag åt en del godis igårkväll… Socker och sömn är ingen höjdarkombo.
2) Idag är sista arbetsdagen innan semestern!

Det känns som att ju äldre jag blir desto viktigare är denna dag, i synnerhet i jämförelse med andra “högtidsdagar” som tidigare varit målpunkter/milstolpar etc.
Den här fluktuerande dagen har definitivt ersatt nyårsafton i alla fall, det är helt klart.
Visst är avslutandet av ett år något att uppmärksamma, men i och med att ens liv består av så pass mycket arbetsliv, så är nyårsafton egentligen ingen speciellt.
Men sista dagen innan semestern däremot…
Varje minut av varje timme är ytterligare en tand att klippa på “muckarkammen”, och varje grej man gör är ett avslut. I år har den sista månaden dessutom inte heller varit helvetet på jorden – som så många år tidigare – och vi kommer därför kunna inte bara avsluta ordentligt och i lugn och ro, utan dessutom kunna fira extra genom att GÅ HEM TIDIGARE!
Redan vid lunch, faktiskt!

Sedan är det som sagt semester.
-Lite Stockholmsvisit.
-Lite Stockholmare på visit.
-Lite lugn.
-Lite ro.
-Ganska mycket ingenting.

Bara jag å gumman.
I FYRA VECKOR!

♥ ♥ ♥

It is LEGO no more…

Det blev alltså så, att den 15 maj åkte LEGObilen in för besiktning, och underkändes å det grövsta!

Lite pga nån lykta här och där, men mestadels pga rost. Rost till höger. Rost till vänster. Rost överallt.

Framförallt rost i balkar å andra viktiga delar.

Rost.

Så Marita började helt enkelt att på allvar se sig om efter en godkänd ersättare till lilla LEGO, och hon hittade en! Provkörde, funderade, och slog sedan till!

Den 7 juni, i onsdags, var det så dags för LEGObilens sista färd. Den skulle då köras från jobbets parkering till BilDahl, och efter upphämtning av den nya bilen skulle den köras – av mig – till Västerbottens Bildemontering (bilskroten) för att avsluta sitt liv…

Det är måhända en liten skruttbil, men den har startat i alla väder, från 20 minus till vräksnö, hällregn och steksol. Den har aldrig visat tecken på att vara särskilt tempramentsfull, men jag är ändock helt övertygad om att den är självmedveten… Särskilt efter i onsdags, då den precis inför sin sista färd bestämde sig för att göra något den aldrig gjort förut. På jobbets parkering, då vi skulle köra iväg den allra sista gången, så tvärdog den! Den lade helt enkelt av, på fläcken!!

Så Marita fick skjuts av chefen upp till bilhandlarn, där hon hämtade sin nya bil, och sedan körde hon tillbaka till jobbet och fick premiäranvända den nya bilen till att bogsera den gamla bilen till skroten…

Det var inte utan visst vemod vi lämnade den där, ståendes i gräset precis utanför bilskrotens plåtstaket.

Jag tog ett foto på den, sade “Hej då” och klappade den lite på taket, innan jag gick och satte mig i den yngre, något flådigare och mycket tystare nybilen…åsså åkte vi iväg.

LEGO: född 1996, levde sitt liv som LEGObil från mars 2012 fram till sin död i juni 2017.