Grön film #52, 53, 54 och 55

Long tajm no C.
Har sett så mycket film de senaste månaderna att jag nästan överdoserat.

Några av dessa filmer har kunnat prickats av på listan över Gröna Filmer.

Ran – 1985
[biblioteksfilm]
Lånade denna för snart ett år sedan, men hann aldrig se den under veckolånetiden, så jag tvingades lämna tillbaka den osedd.
Sedan dess har jag hållit utkik efter den, men inte lyckts tajma mina egna biblioteksbesök med filmens innevarande – tills nu!
Akira Kurosawas Ran är ett episkt kostymdrama där de högfärdiga gesterna och stolpiga synsättet i feodala Japan verkligen kommer till sin rätt, och det krävs såväl tålamod som investering i rollfigurerna för att orka sitta igenom hela filmen utan att tröttna.
Hidetora (spelad av Tatsuya Nakadai) är i sin kombination av sprucken högfärd och skam över att ha förkastats av sina söner en makaber kombination till den frispråkiga narren, lågstatusfiguren Kyoami (spelad av Pîtâ).
Kyoami pratar oupphörligen på rim och kommer gärna med pikar och ironiseringar i form av invecklade poesiliknande utfall, och då den åldrande Hidetora till sist förlorar förståndet helt utspelas en bisarr envägskonversation mellan de två, då de anländer till ett av Hidetoras fästningar – nu reducerad till en samling ruiner.
(Då konversationen dem emellan förs på japanska så skriver jag av rent praktiska skäl ut den på engelska)

Kyoami: A serpents egg is white and pure. A bird’s is speckled and soiled.
Hidetora: This is a castle… Here’s a wall…
Kyoami: The bird left the speckled egg for the white.
Hidetora: Strange…
Kyoami: The egg cracks; out comes a snake.
Hidetora: Empty space above the wall. Why?
Kyoami: The bird is gobbled by the snake.
Hidetora: Where am I? Who am I?
Kyoami: Stupid bird!

The great escape – 1963
[fick av Lain i födelsedagspresent]
Ungefär trettio sekunder in i The Great Escape började jag fundera över ifall jag kanske redan sett den… Men kom så småningom fram till att nej, det hade jag nog inte gjort, men däremot så är nog den där temalåten, av Elmer Bernstein, något som antagligen nästan sitter inklistrad i hjärnan hos de flesta redan vid födseln!🙂

Är extremt förtjust i fängelsefilmer – och fängelserymmarfilmer i synnerhet.
Är fängelserymmarfilmen dessutom en ensemblefilm med några av de största namnen så är det bara att bocka och tacksamt ta emot! Steve McQueen, James Garner, Richard Attenborough, Charles Bronson, Donald Pleascence, James Coburn och många många fler!
John Sturges The Great Escape är ett litet stycke guld som rekommenderas och som jag helt klar tycker bör ingå i de flesta filmsamlingar värda namnet.

Broadcast news – 1987
[visad på tv]
Då och då får någon av tv-kanalerna för sig att visa en riktig kanonfilm.
SVT1 och 2 är de som oftast tar tag i kvalitetskontrollen och, som det tycks nästan av misstag, råkar visa en ordentlig rulle på bra sändningstid.
De övriga kanalerna inte lika ofta.
James L. Brooks pärla Broadcast News visades visserligen på TV3, men de valde att sända den långt in på småtimmarna (efter 01.00 nån gång). Vevade därför igång den gamla videobandspelaren och såg till att inte missa denna på Gröna Filmer-listan markerade film.
De manliga huvudrollerna till trots, det är späda lilla Holly Hunter med sin stenhårda fasad och sitt “har en cigarr i munnen”-sätt att prata som ÄGER den här filmen.
Hon försöker desperat balansera sin lysande karriär som nyhetsproducent med ett “normalt” liv, där de vanliga ingredienserna så som man, barn och fritid ännu inte ingår eller tycks ens ha utrymme för att någonsin existera!
Ett riktigt bra relationsdrama, fyllt till bredden av vassa repliker – de flesta av dem träffsäkert levererade av karaktären Aaron Altman (Albert Brooks).

Six years from now, I’ll be back here with my wife and two kids. And I’ll see you, and one of my kids will say, “Daddy, who is that?” And I’ll say it’s not nice to point at single fat women.

Short cuts – 1993
[fick av Lain, bara sådär!]
Robert Altmans filmcollage, gjord i samma anda (fast mycket tidigare såklart) som Paul Thomas Andersons Magnolia (1999) och Paul Haggis’ Crash (2004).
Magnolia lyckas betydligt bättre med dramatiken än både Crash och Short Cuts. Faktum är att den rent sammantaget är en betydligt bättre film…
Det största felet med Robert Altmans Short Cuts är att det inte finns en enda, som Julian ‘Julie’ Grendle skulle ha uttryckt det, “island of reality in the ocean of dihorrea”.
Alla karaktärer är mer eller mindre depraverade och störda på ett eller annat sätt. Det finns ingen som sätter normalstandarden och därmed känns det som att Altman gett sig själv helt fri lejd när det gäller modellerandet av filmens story (baserad på material författat av Raymond Carver). Praktiskt taget vad som helst kan hända vilket, tro det eller ej, förtar spänningen – och intresset minskar då den femtioelfte personen säger eller gör något “helt oväntat”.
Egentligen är det mest uppseendeväckande i hela filmen att Julianne Moore bjussar på en (extremt ickeerotisk) scen med “full frontal nudity” – och man kan då konstatera att hon antingen gått lös med hårfärgningen eller så är hon är en äkta redhead!

One thought on “Grön film #52, 53, 54 och 55

  1. Jag gillar, av någon outgrundlig anledning, Akira Kurosawa-filmer. Jag liksom fastnar. Blev nyfiken på The great escape & Broadcast news.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s