Distrik Nege*

 The Sixth Municipal District of Cape Town, namngivet 1867, var efter andra världskriget ett område befolkat mestadels av färgade människor. Så när Apartheidregeringen i slutet av 1960-talet plötsligt beslöt att detta skulle vara ett “Whites Only” område inleddes en tvångsmässig förflyttning av, i slutändan, ca 60.000 människor.

 Alla hus (utom kyrkorna) i District Six jämnades med marken och man började bygga upp det nya, vita området. Men protesterna och  de i allmänhet negativa reaktionerna från omvärlden gjorde nybygget svårgenomfört, och District Six stod i stort sett obebyggt i många år.

 Sedan Apartheidens fall 1994 har Sydafrikas regering erkänt de tidigare boendes krav på besittningsrätt, och 2003 började nya hus byggas – specifikt ämnade åt District Six tidigare innevånare.
 Den 11 februari 2004 lämnade Nelson Mandela över nycklarna till de första återvändarna, och ytterligare 4000 väntades kunna återvända inom de närmaste tre åren.

District Six Memory Plaque
District Six, minnesmärke.

 Nej, jag är ingen vandrande historiebok, men tack vare internet (mer specifikt Wikipedia) har jag nu fått lite mer klarhet i vad för sorts historisk bakgrund regissören och manusförfattaren Neil Blomkamp byggt den överraskande engagerande och seriösa filmen District 9 på.

District 9-poster FS

 Premissen är enkel, men lyckas trots detta vara ett nytt, udda och oväntat grepp på den gamla vanliga aliens-landar-på-Jorden historien.
 Det überstora, men fallfärdiga, rymdskeppet parkerar över Johannesburg, Sydafrika. Efter många fruktlösa försök att öppna en dialog med vad som än kan tänkas finnas där inne, beslutar man sig för att skära sig in i skeppet – och hittar en miljon utmärglade “arbetare”.
 Utan någon färdig plan för hur detta ska hanteras placeras de i ett inhägnat område, District 9.

 District 9 förvandlas snabbt till en skitig, plåtskjulsbebyggd kåkstad, där staketen undan för undan växer i höjd och antalet beväpnade vakter växer i antal.
 Åren går (20 för att vara exakt) och människorna har sedan länge tröttnat, de vill inte ha dem där, men kan uppgivet bara konstatera att de inte har någon möjlighet att resa hem igen. Motsättningarna och våldet eskalerar, ända tills beslutet att tvångsevakuera utomjordingarna till ett annat område, ett nyuppbyggt tältområde utanför Johannesburg, fattas – och ansvaret för detta faller, genom ren nepotism, på Wikus Van Der Merwe, en grå kontorsråtta (som råkar vara gift med chefens dotter).
 Wikus eskorteras in i District 9 av beväpnade poliser/soldater och påbörjar arbetet med att få sina papper underskrivna – och de boende bortforslade.

 Det känns dumt att skriva mer än så, men det kommer väl inte som någon överraskning om jag nämner att arbetet inte är helt problemfritt…

District 9_mothership

 ScienceFiction-filmer har ofta en förmåga att ta sig själva på (alltför) stort allvar. Trots att rymdvarelser, strålpistoler och flygande tefat inte alltid lämpar sig för ett helt och hållet Straight Face… Men Neil Blomkamp (manus & regi) har med District 9 gjort en av de mest seriösa SciFi-filmer jag sett på länge, om man ens kan kalla det för en SciFi. Den utspelar sig knappt i framtiden alls (2010) och även om rymdvarelserna såklart är från en annan planet så är kopplingarna mellan District Six-innevånarna under Apartheid-tiden och utomjordningarna så stark att det är svårt att se det som något annat än en ren allegori.
 Utomjordingarna behandlas som själlösa föremål; systematiskt, hårdhänt och utan någon som helst hänsyn till…någonting överhuvudtaget.
 Det övervåld med vilket de flesta – inte bara de som inte samarbetar – förs bort från sina hem (läs: skjul) känns skrämmande verklighetsnära, och den inhumana synen på allt som rör utomjordningarna känns igen, om inte från Apartheiden (kring vilken jag har tragiskt dåliga kunskaper) så definitivt från NaziTysklands behandling av Judarna under andra världskriget.
Men jag kan lätt föreställa mig att det gick till på detta sätt även i SydAfrika under District Six-evakueringen 1970.

 Blomkamp har smart nog valt att låta den nerviga och karriärsugne Wikus Van Der Merwe stå med en fot på vardera sida om rätt och fel. Han ÄR filmens protagonist, men det är ibland svårt, för att inte säga omöjligt, att inte avsky honom. Wikus är visserligen en produkt av det samhälle han lever i, och han kliver ibland långt bortom gränsen för vad som är okej – mest troligtvis i förhoppning om att vinna någon sorts respekt hos den mer reaktionära, styrande makten.
 Som till exempel då de under evakueringsraiden i District 9 hittar ett skjul fullt med utomjordningarnas foster, mitt i utvecklingsskedet. Wikus sliter loss en livgivande apparat från ett av fostren och förklarar sakligt, och med ett stolt leende, åt den dokumenterande kameran att de ju inte kan låta dem fortplanta sig för då skulle det gå överstyr.
 Han kastar metallbiten åt en av poliserna och säger att han kan behålla den som en souvenir, så kan han känna det som att han var delaktig i aborten. “Thank’s boss” svarar den skrattande polisen, medan det fosterfyllda skjulet bränns ner till grunden.

District 9_eviction

 Wikus är som sagt inte alltid en trevlig person, vilket faktiskt gör honom mer trovärdig, och ickeskådisen Sharlto Copley gör en alldeles fantastisk insats som skrivbordsnötaren som äntligen får en chans att visa vad han kan – och INTE tänker låta den glida honom ur händerna.
 -Kosta vad det kosta vill!

 District 9 inleds som en sorts dokumentär, och glider efter ungefär halva speltiden över i en sorts thriller/action, men det sker sakta och utan synliga sömmar – så man märker nästan inte att den skiftar genre.

 I en recension jag läste stod det att det enda riktigt dåliga med filmen är att det känns som att Sharlto Copley ibland agerar som att han är med i en Monty Python film. I synnerhet i scenerna då han i slips och vit skjorta knackar på skjulen, omgiven av beväpnade poliser och kräver underskrifter på sina papper. Och visst, jag kan hålla med om att det tidvis kändes lite väl överbyråkratiskt och nästan fånigt – men samtidigt tror jag att det är precis så det går till.
Knackeliknack. Hej, vi kommer från regeringen. Skriv på här. Packa och flytta, annars… (underförstått: skjuter vi dig!).
 Sedan är det ju givetvis så att Wikus vill visa att han kan! Han har fått ett gigantiskt medieuppmärksammat förtroendeuppdrag, med hela världens blickar riktade mot sig. Den dokumenterande kameran hänger över hans axel hela tiden, och han vill såklart att allt ska gå byråkratiskt felfritt till väga, därav den stela, kanske lite Monty Python-aktiga, approachen.

District 9_prawn

 Det här skulle inte vara komplett utan en kommentar om filmens effekter, vilka är bortom all kritik! De är så välgjorda och så skickligt integrerade i filmen att man faktiskt helt slutar tänka på det som effekter.
 Det låter som en kliché, men effekterna är där för att tjäna storyn – och det är precis det de gör. Jag skulle kunna skriva något om hur välrenderade cgi-karaktärerna är…men let’s face it, jag skulle inte ha en endaste aning om vad jag pratar om då.
 Effekterna, i den mån man tänker på dem som effekter, är kort sagt sjukt bra gjorda.
 -‘Nuff said!

District 9_Sharlto Copley

*) Då jag kollade upp District Six på Wikipedia så stod det under rubriken Distrik Ses, vilket är District Six på Afrikaans. Jag översatte då även filmens titel, District 9, till Afrikaans inför denna bloggs rubrik.

Advertisements

One thought on “Distrik Nege*

  1. Skrämmande att man inte är mer insatt i detta ämne. Den här filmen känner jag att jag måste se.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s