Lucia Movie Night 2009

 2009 års Lucia Movie Night är till ända.
 -Jag har kommit hem, sitter i soffan en stund innan jag ska gå in i sovrummet och bli medvetslös i ett antal timmar.

 Natten har förlöpt ovanligt väl.
SF’s bästa förändring från tidigare år är att de inte längre börjar insläppet klockan 23.45 (något som varje år omöjliggjorde den tänkta programstarten vid midnatt – eftersom man inte bara i en handvändning släpper in-, kollar leg på-, garderobfixar- samt snacksförser över 200 oregerliga tonårspersoner).
 Den sena insläppstiden har även varit ett gissel för de flesta som kommer med buss – eftersom den sista bussen in till stan är framme strax efter 23… Vilket inneburit lång väntan i, vissa år, så mycket som 15 minusgrader.

 Insläppet i år skedde från 23.00 – så TACK SF för det!

 Mötte Danne vid bion vid 23.20, vi gick in, fick våra leg kollade (varför vet jag inte, vi är garanterat äldre än alla – till och med äldre än all SFpersonal som jobbade denna natt….med undantag för kungen av projektorrummet; Arne!), gick vidare i den snitslade banan och hämtade varsin kasse godsaker (en flaska Mer, en liten popcorn, en liten snacks samt en WASA sandwich) och bänkade oss efter ett tag på våra platser längst fram i mitten.

 Film nummer ett var fantastiskt nog en av önskefilmerna!

Jason Reitmans Up In The Air, med George Clooney i huvudrollen.

 Den går i samma lättsamt dystra ton, med humoristiska inslag i den allvarliga historien, som Reitman Jr’s tidigare filmer; Thank You For Smoking och Juno (den senare av dem visades på LMN för nåt år sedan).

 Up In The Air handlar kort och gott om Ryan Bingham vars jobb går ut på att resa kors och tvärs över hela USA och ge folk sparken. Att sitta mitt emot dem och ge dem ett av de värsta beskeden man kan ge en annan människa. Om och om och om igen gör han detta, och har så gjort i många år.
Ryan är på resande fot över 300 dagar om året, han har inget intimt socialt liv, han är inte rotad någonstans och lever för att en dag tillhöra den extremt exklusiva skara flygresenärer som når 10.000.000 frequent flyer miles på sitt bonuskort.
 -Och han trivs med sitt opersonliga, avskärmade liv. Så till den milda grad att han är en eftertraktad föreläsare i konsten att metaforiskt först lägga allt man äger i en ryggsäck och sätta eld på den…sedan lägga alla personer som betyder något för en i en annan ryggsäck och känna efter hur tungt det är att bära på alla dessa relationer.

 Jag tänker inte skriva mer om den, utan rekommenderar den istället.
Det var en riktig liten pärla till film – med en mycket bra Clooney!

 I pausen mellan film 1 och 2 försökte jag och Danne klura lite på en av de tre tävlingarna. Sex stycken ur personalen var utklädda till filmkaraktärer, och på ett papper fanns två frågor om varje karaktär eller filmer de förekommer i.
 Ska inte gå in på detaljer, men känner att jag bör nämna att en av dem var utklädd till Tom Cruise ifrån Risky Business, vilket innebar att han stod bakom snacksdisken och serverade popcorn och läsk klädd i vit skjorta och boxerkalsonger!

 Passade även på att, från polisstudenterna som var där och proklamerade för Don’t Drink & Drive kampanjen, plocka med oss varsin macka och varsin Festisflaska.
 -The Fuzz brings the Food!🙂

 Film nummer två var en av de fruktade filmerna.
Old Dogs, en Disney-rulle med John Travolta och Robin Williams.

Hå hå, ja ja…eller nåt sånt.
Det bjöds på lite väsnig humor, lite tokroliga golfbollar-på-pungen-scener samt en onödigt överdriven sekvens med en Travolta som lider av medicininducerad vansinnesaptit.

(Var det verkligen bara jag som tänkte på att alla dessa biverkningar antagligen hade orsakat samma katastrof även om de två INTE förväxlat sina mediciner?! -Williams hade spelat golf i hungerkramper samt med vidriga nervryckningar i ansiktet…och Travolta hade varit på sitt håll utan djupseende och med ett läskigt snurr i skallen. Nåväl…).

 -Disneyfilm, formula 1.0, med ett gullesnuttigt slut – komplett med svällande musik och allt.

 I pausen mellan film 2 och 3 vandrade vi runt och försökte oss på tipsrundan.
Det gick riktigt bra, men jag missade brutalt på Ben Stillers födelseår (vem kunde ana att han i år fyllt hela 44år?!).

Väl tillbaka i biosalongen igen var det dags för musikquiz.
 -Jag ace’ade den!

Men…

 …det visade sig under prisutdelningen, efter sista filmen, att jag inte vunnit nåt på nån av tävlingarna!

Danne, däremot, vann en cd-skiva.
 -BASTARD!😉

Film nummer tre var en svensk film – Snabba Cash, baserad på Jens Lapidus bok med samma namn.

Jag himlar alltid lite med ögonen när det visar sig vara en svensk film på LMN, men jag måste faktiskt erkänna att Snabba Cash var spännande!
Eftersom jag (så vitt jag vet) varken känner knarkhandlare, förrymda fångar eller maffiamedlemmar – eller rör mig i kretsar där de är tydligt förekommande – så är det givetvis ren Fiction för mig, men det är spännande Fiction likförbannat!
De två timmarna och fyra minuterna som den höll på kändes kanske inte kortare…men de kändes i alla fall inte längre!

Filmerna tog slut vid 7-tiden, vi plockade ihop våra saker, hämtade ut våra jackor och lommade hemåt, Danne på cykel, jag på bussen.

Och apropå det, på bussen hem kunde jag inte låta bli att lyssna på killen och tjejen som satt på andra sidan gången. De hade varit på LMN de också.
Tjejen, en tunn liten tween med färgat hår och sån där gäll ”a men gud asså”-röst, inledde starkt med att ”Snabba Cash var BÄST!” Killen protesterade å det bestämdaste, men hon tog ingen notis om honom utan fortsatte. ”Asså det är ju PRECIS så där det är!” Som att hon sitter inne med djupt gående kunskaper om hur knarkleveranser från tyska kurirer-, pengatvätt-, fängelserymningar- och misshandel av tjallare går till, och därmed kan bedöma äktheten i Snabba Cash behandling av dessa ämnen. -Jösses!
 Hon hävdade även att Up In The Air också var bra, men att hon nog inte skulle sett den om hon inte ”tvingats”.
 -Kan inte komma fram till om det är ett bra betyg eller inte?

 Killen satte snabbt en stor färgglad etikett på sig själv genom att högljutt proklamera att “Den första filmen fattade jag ing…” Nej, där ändrade han sig (smart tänkt, man ska inte ERKÄNNA att man inget förstår) och ersatte med ”Jag skulle ge den…..NOLL i betyg!”.
 Tjejen protesterade, men han fortsatte färglägga sin etikett med kritor och hävdade att kvällen bara innehållit en enda bra film – Old Dogs!

 -Ridå!

Klockan är nu fem över noll nio och jag ska gå och lägga mig!
 Pronto!

 -Go’natt!

2 thoughts on “Lucia Movie Night 2009

  1. Legkollet kan antingen tas som en komplimang eller, hemska tanke, dom tittar inte på varken personer eller leg egentligen.

    Old dogs, skulle ha varit svårt att sitta kvar och vänta på nästa film för mig, jag gillar inte såna “sk humor”-rullar.

    Den sista dock, jag skulle först vilja läsa boken och sen se filmen.

  2. Jag blir alltid stolt när man kollar leg på mig numera…….å det kan jag personligen bara tolka som EN sak:

    -JAG BÖRJAR BLI GAMMAL!!!!:S

    Vad som även förstärker detta är att jag – LILLASYSTER – aldrig skulle hålla mig vaken en HEL natt på bion, även om det var tre TOPPFILMER (oräkneligt antal ggr har jag somnat hemma i soffan framför filmer som jag VERKLIGEN VILL se……).

    I´m getting old!!!!!!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s