Den tunga dagen…

Igår, fredag den åttonde januari 2010, begravde vi svärfar Anders.
 -Så redan nu inser de flesta att det här inte blir någon rolig blogg….

 Redan under torsdagen märktes det att de flesta började känna av trycket från den kommande stunden. Nerverna låg mer på utsidan än vanligt, och stämningen var tidvis ganska låg. Man skiftade mellan att skratta och ha kul – och att ibland bara önska sig bort.
 Bort från allt som oundvikligen var på väg.

 En blomuppsättning (jättevacker!) från Micke V’s föräldrar hade anlänt tidigare, men då den på torsdagkvällen plockades fram och lades på golvet i duschkabinen så fick allt en helt ny, mer påtaglig dimension. Varje gång man gick på toaletten kunde man inte undgå att få fredagens uppgift konkret slagen i ansiktet – som en obehaglig örfil.

 Natten var orolig.
Vissa sov mer än andra, men jag tror inte att någon kunde säga att de sovit särskilt bra.
Jag hade ställt väckningen på 07.00, men eftersom jag sover med öronproppar (vi är sammanlagt 5 personer i samma rum, och jag gillar inte ljud när jag sover) så var jag så pass orolig för att försova mig att jag vaknade till och tittade på klockan minst en gång i timmen.
Var trött när jag väl klev upp, men vetskapen om vad som komma skulle gjorde att jag knappt kände av det.

 Det blev en lugn och avslappnad frukost, följt av allmänt fixande av det yttre (det inre kunde tyvärr inte fixas med bara tvål och snygga kläder).
Jag, svågern Fredrik (Anders son) samt Micke V (ännu en svärson) var mycket propert klädda, alla tre i mörka byxor, vita skjortor och mörka tröjor – den snarlika klädseln berodde på att vi tre, tillsammans med tre andra närstående, skulle vara Bärare.
Jag var fullt medveten om vad uppgiften som Bärare innebar och jag såg (och ser) det som en stor ära – rent av en hedrande uppgift – att kunna vara en av dem som med hjälp av egen muskelkraft för svärfar till hans sista viloplats.
Jag vet allt detta – och jag visste det innan också…

 Vid 09.30 körde vi iväg, inklämda fem stycken i den lilla Volvo c30-bilen, och styrde kosan mot Svansteins Kyrka, en vacker träkyrka nedanför den stora skidbacken i Svanstein. Det är den hittills enda kyrka jag sett som är allmogerosa till färgen.
Det var nästan ljudlöst bland gravstenarna och stämningen var kall men mycket fridfull. Jag skulle kunna säga att det berodde på tiden på dygnet eller temperaturen (minus 25 grader) men sanningen är nog bara den att det är så det känns på kyrkogårdar.
 -Kallt, fridfullt och dämpat.

 Vi fick hämta svärfar från en närbelägen byggnad och kistan lades på en vagn, som vi sedan drog – tre på vardera sida – i sakta mak mot kyrkan. Sedan lyfte vi upp honom, och bar in honom. Väl därinne vändes kistan försiktigt runt så att svärfar skulle ligga med huvudet mot altaret.
Efter det började blommorna placeras ut runt kistan, och då jag stod där och tittade på träkistan var det som att jag kunde se honom ligga därinne, med slutna ögon, vilande – kanske till och med sovande – men väl medveten om allt “onödigt krafs” (som han säkert skulle kalla det) som höll på att hända runt honom.
 -Jag kunde inte hålla tillbaka, utan gick undan en kort stund för att låta mina ögon sluta läcka…

 Undan för undan dök fler och fler besökare upp i kyrkan, bland de sista som kom var resten av den närmaste släkten.
Vi sex Bärare satt längst fram på högra sidan, och på andra sidan gången – på vänstra sidan – satt svärmor Ulla, med sina barn och barnbarn.
Ungefär klockan elva var det sagt att begravningsceremonin skulle starta – och någon gång innan det började organisten stilla spela Bach’s stycke Air, som är så vanligt på begravningar. Jag hörde första gången detta stycke i det sammanhanget på morfars begravning 1998, och kopplingen till det ögonblicket då samma stycke nu började spelas var omedelbar – nästan primal!
Jag började gråta så fort de första tonerna flödade ut från orgelläktaren bakom oss.

 Prästen, en väldigt lugn och behaglig, ung man vid namn Stefan, pratade sedan ett tag, men precis som på morfars begravning så minns jag inte mycket alls av vad han pratade om. Han påbjöd första psalmen (bisarrt nog tycker jag mig minnas att den hade nummer 271, eller kan det ha varit 273, nåväl jag kan i alla fall inte minnas vad den handlade om). Jag sjöng ingenting, delvis för att jag inte är mycket för psalmer, men även för att när jag försökte så var rösten så hes och sprucken att det mest lät som ett väsande, så jag avstod – men följde i alla fall med i texten.
Sedan pratade prästen en stund till, och efter ett tag påbjöds ytterligare en psalm.
 Denna minns jag inte alls – vare sig nummer eller textinnehåll.

 Efter detta erbjöds besökarna att tala kort om Anders, om man hade lust.
Två av Anders kollegor från Hemvärnet hade förberedda tal. De var mestadels kortfattade och även om den första kändes lite stakig och stolpig (men vad begär man egentligen av någon som faktiskt har styrka nog att tala på en begravning) så kändes den andra – en gammal, ostadig man med skälvande röst – ända in i själen. Jag minns inte alls vad han sade, men det märktes så tydligt att även om han inledningsvis försökte “hålla sig till manus” så blev stundens allvar för mycket och de sista stroferna var antagligen talade rakt ifrån hjärtat.

 Efter detta lästes blommornas hälsningar upp, och de olika kreationerna delades ut till de som tagit med dem (detta för att respektive givare skulle kunna ta med sig sina blommor ut till graven och lägga dem där efter avslutad ceremoni).

 -Mamma: Inger tog din bukett, som var jättefin!

 Då denna del var över påbjöds det att man stod upp under sista psalmen, kan det ha varit Härlig är jorden? I ärlighetens namn så blir mitt detaljminne kring saker runt omkring mig just nu ganska luddigt. Hursomhelst så påbjöds att man skulle stå upp under denna psalm, samt att Bärarna skulle komma fram för att bära ut kistan.
 Under sorlet som uppstod då alla (över 100 besökare) skulle ställa sig upp så gick prästen fram till oss och sade att vi står kvar under första versen, och under andra versen skulle vi lyfta upp och börja bära ut.

 Vi ställde oss upp, tog på mössar och handskar (ja, mössa i kyrkan – även under begravning – var enligt prästen inte bara tillåtet, utan med tanke på dagens temperatur till och med rekommenderat) och ställde oss beredda längs kistan. Man bär ut kistan med fotändan först, och jag stod vid huvudändan – med Fredrik på andra sidan.

 När så vi stod där, nästan uniformsklädda i våra propra svarta kläder, tre på vardera sida – raka i ryggarna…och då med ansiktet vänt mot resten av de samlade besökarna…så kändes det självklart sorgligt, men samtidigt så vackert! Så oerhört, fantastiskt vackert!!
Jag kunde nästan känna hur han låg där mellan oss och fridsamt vilade, väntande på att vi försiktigt skulle bära ut hans skal, medan resten av honom – det viktiga, det som betyder något, hans fantastiska person! – stannade kvar.

 Med ren viljekraft försökte jag förmå ansiktet att inte förvridas i grimaser (tror jag lyckades någorlunda), men tårarna kunde jag inte hindra, så de fick rinna…i strida strömmar. Minns att jag tittade på svärmor, snett framför mig, längst ut i främre bänkraden, och den tunna lilla kvinnan – som för det mesta verkar trycka undan alla möjliga sorters känslor, glada som sorgliga – såg så otröstligt ledsen ut att jag bara ville rusa fram och hålla i henne!
Men som i ett töcken var plötsligt den andra versen där och vi lyfte försiktigt upp kistan och började sakta bära den genom mittgången.

 Utanför kyrkan väntade en vagn, på vilken vi placerade kistan och fortsatte färden mot graven.
På vägen ut kändes kistan så tung.. Så otroligt tung!
Jag minns att jag tänkte att det var som att svärfar nu helt och hållet lämnat sitt skal för gott, och kvar fanns endast de bekymmer han nu inte behöver bära på längre…och vi fick ta dem åt honom och bära dem bort.

 Vi förde vagnen med kistan bort till gravplatsen, lyfte av den och placerade den över remmarna på marken.
Sedan lyfte vi upp den, med hjälp av remmarna, och sänkte sakta och försiktigt ner den i graven.
Då remmarna flyttats undan var vår uppgift som Bärare över, och jag kunde kliva åt sidan och ställa mig bredvid Inger och de andra, som tätt inpå följt vår sakta promenad över kyrkogården.
 -Vi släppte varsin ros över kistan och stod sedan där medan resten av besökarna tog avsked av Anders och oss.

 Då vi stod där så hade jag frossbrytningar! De 25 minusgraderna kändes som 40! Jag hade is i skägget och ungefär vartannat-vart tredje andetag kunde jag inte hindra musklerna i ryggen från att okontrollerat skaka. Det kändes så otroligt kallt, och jag kan ärligt säga att jag aldrig varit så genomfrusen i hela mitt liv!

 Vi lämnade kort därefter kyrkogården och Svansteins Kyrka, satte oss i bilarna och körde norrut, mot Pello Församlingshem. Himlen var gnistrande klarblå och den glödande solen sken söderifrån, och det kändes som att Anders sista dag blev en vacker sådan!

 Eftermiddagen bestod av god mat och samkväm med “de närmaste” (vilket var närmare 50 personer!), och efter det packade vi ihop och åkte tillbaka till Neistenkangas. Och även om det blev sent igår, då vi badade bastu, åt chips, drack stärkande drycker och umgicks tillsammans i det lilla huset med de vita knutarna, så kändes det som ett lugn låg över oss allihopa. Det blev inte bara en värdig, avspänd och fin avslutning, utan det blev som en välbehövlig punkt för alla, efter månader av oro, ångest och sorg.

 -Inatt har jag sovit närmare 9 timmar!

4 thoughts on “Den tunga dagen…

  1. Så fint skrivet. Jag tänkte på er alla denna tunga dag. Många egan minnen kommer ju ofrånkomligt upp och man känner stor sorg och saknad. Men man bär ett ljust minne i hjärtat.

  2. Håller med Lena, vad du skriver fint. Nu kändes mitt nyskrivna blogginlägg om samma händelse plötsligt som en droppe i Missisippi men verkligen.. fint skrivet z3

  3. Ja, du har verkligen “skrivandets gåva” – mycket vackert beskrivet och jag kan se hela dagen framför mig.

    Som jag sagt tidigare, begravningar är aldrig trevliga, men en begravning kan bli ett mycket vackert och värdigt avslut. Det verkar Anders ha fått!:)

    Jag hoppas att några stenar haar fallit från era axlarn nu och att bara fina & lyckliga minnen finns kvar.

    Kör försiktigt under hemfärden (skicka gärna lite “SMS-rapportering” till din lilla hönssyster;))

    Vi hörs i nästa vecka!

    KRAAAAAAM!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s