Min tillförordnade psykolog…

 Varför just nu…?
 Varför känns allt så jävla meningslöst?
 Så totalt patetiskt värdelöst!

 Jag är trettiofem år, och eftersom jag inte tror på reinkarnation eller att man hamnar i himlen när man dör så innebär det att jag får kanske 80-90 år på den här planeten (om jag har tur) och just nu känns det som att jag bara totalt pissat bort de första 35 av dem.

 Har inget att “visa upp” för dessa 35 år. Inget som känns sådär “wow, det här har jag åstadkommit” eller ens något som närmar sig känslan av att ha lyckats med något anmärkningsvärt. Min största bedrift så här långt, halvvägs in i livet (ungefär i alla fall), är att jag har en skuldfri, stabil ekonomi.
Är det här verkligen “as good as it gets”?!? Ska vardagarna och helgerna nu bara mala på vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år?
Blir det inte mer än såhär?

 Det är som att jag har en filt gjord i bly draperad över hela mig!
Är trött, fysiskt och mentalt. Jobbet känns inte bara tråkigt utan tidvis rent motbjudande, fritiden består i mångt och mycket bara av tv-tittande och all övrig tid går åt till att koncentrera sig på att inte äta onyttigheter så att jag kanske, möjligen, eventuellt någon gång i framtiden slipper vara ett fläskberg…

 Om jag är deprimerad…?
Hur fan ska jag kunna veta det? Jag har inte timlön nog för att förstå mig på mitt eget psyke. Det är för tilltrasslat och utochinvänt för att skapa reda ur på en 45-minuterstimme. Så, nej – jag vet inte om jag är deprimerad. Men vad jag vet är att jag känner mig irriterad (på mig själv) och missnöjd (med mig själv och mitt så kallade liv).

 Jag har ingen lust att “prata ut” med nån psykolog, utan tömmer hjärnan här i bloggen istället!

 Det är lite “alla andra har” och “alla andra får”.
 -Just för att jag själv varken “har” eller “får”.
Det verkar som att alla andra har stora saker som de antingen sysselsätter sig med eller ser fram emot ska ske. Allt från barn till husbyggen, bröllop, karriärer och målsättningar… De lämnar spår efter sig, skapar avtryck i sin omgivning och gör något meningsfullt med sin arbetstid och/eller sin fritid. Medan mitt liv bara mal på, dagen efter liknar dagen innan och ingenstans finns vare sig mening, mål eller ambition.

 Jag är trött på det.
 -INNERLIGT!

 Men vad fan ska man göra då man är trött på precis hela utformningen av sitt liv?
Hur fan ska man drastiskt förändra sig själv och sitt liv? Finns det nån snabbformel för det?
Ska jag kanske säga upp mig från jobbet, ta mina sparpengar och bara försvinna utomlands och komma tillbaka först om 6-12 månader, när alla pengarna är slut – och då inleda min nya karriär som pommes frites-friterare på McDonalds? -Nej, jag tror ju inte det.

 Inger tyckte jag skulle kolla om det fanns jobb att söka utomlands…och jag vet att hon inte menar det så, men det känns som att det tydligen är helt okej om jag börjar jobba utomlands, så kul har vi ändå inte ihop.
Äter, sover, glor tv – repeat.

 Jag kanske behöver hjälp, vad fan vet jag.
 -Vi kanske behöver hjälp…

 Jag är trött i huvudet, trött i kroppen.
Orkar nästan inte ens vara trevlig när jag pratar i telefon med folk.
Känner hur jag ler ansträngt under hela samtalet, och det värker i kinderna efteråt.
Som att jag blivit socialt funktionshindrad och inte vet hur man är trevlig utan att vara bittert ironisk längre. Hur man håller ihop en relation. Hur man förför, förförs eller helt enkelt bara beter sig som en kärleksfull partner.

 Jag känner mig som en neandertalare med en mobiltelefon. Han vet inte vad det är eller vad han ska göra med den utan sitter bara och håller i den tills batteriet till slut dör och telefonen blir obrukbar.
Jag vet inte vad jag ska göra med…med nåt! Med allt! Utan låter det bara löpa vidare, i vad som verkar vara en svagt sluttade bana…och till sist kommer allt antagligen bara tyna bort, självdö eller upphöra……..och bli obrukbart!

 Åt vilket jävla håll ska jag simma för att komma till andra sidan sjön?!
 -För det börjar bli jävligt trist att bara trampa vatten på samma fläck!

5 thoughts on “Min tillförordnade psykolog…

  1. Tråkigt att du känner så och utan att vara allt för tråkig så har jag jag läst i en “alfons åberg”-bok att ” för att veta när man har roligt måste man först ha tråkigt” så man kan se skillnad på det.🙂 men ngt som kan sätta snurr på livet och få en att göra annat än titta på tv, önska dig och inger ett barn. Då har ni föräldraskapet att tänka på och du kan följa ditt eget kött och blod upptäcka livet och se världen genom dens ögon och mimik…Jobbigt vara förälder..joooo🙂 men mkt roligt också! Annars kan jag flytta när er i umeå så får du låna busungar som håller dig sysselsatt hela dygnet och du kommer att vara gald om du orkar se en hel film (reklamfilmen är inte med räknad) en kväll efter terroristerna (läs kärleksfulla barnen) har somnat in och sussar gott till sängs.🙂 Ett annat plus med barn, man får vara barn själv med..😉
    🙂 eller finns det ngt som du kan tänka dig göra annars…intresse typ? Idrott, sport, plugga ngt, byta jobb helt klart om det känns så som du beskriver kankse testa annat jobb än PA? Jag hoppas iaf det vänder snart för dig, det blir sommar och sol snart.
    Ha det bäst!!
    //Anna-Lena

  2. Känner precis igen känslan. Av att stå still och trampa, och inte komma varken framåt eller bakåt. Jag hoppas det finns ljusning, och förändring i din framtid.

  3. Trist att höra att det känns så här, det verkar som att du verkligen mår piss. Den stora frågan verkar vara: vad vill du göra? Jag vet, just nu blir det omedelbara reflexen “vad fan, visste jag det så skulle jag ju göra det!”. Men är det verkligen att du på allvar har funderat på vad du vill göra eller ägnar du hela din dag åt att tänka på vad du inte gillar med ditt liv, vad du inte vill?

    Det är inte så att jag tror att det är lätt att byta spår, fan heller. Men du blir bara tröttare av att tänka på det du ogillar, du kommer inte komma någonstans med det. Det är som att ha grävt sig ett hål och sedan försöka gräva sig ut ur det.

    Dessutom, jag är ledsen men förslaget att skaffa barn i ditt läge är inte bra. Skulle du vilja ha en farsa som mår som du gör nu? Hur ofta lyckas folk rädda förhållanden genom att skaffa barn? Nästan aldrig. Det känns bra när det går bra med att vara förälder men det finns ingen garanti att det kommer göra det. Då sitter man där, ilsken och bitter även mot det lilla liv som bara vill ha ens kärlek.

    Du måste prata med någon, Micke. Det här klarar du inte själv oavsett hur mycket du skriver om det. Gå till din vårdcentral, berätta rakt upp och ned hur det känns, få en remiss till öppenpsyk. Så länge du inte ändrar hur du hanterar det här kommer det gå åt samma håll som det gjort hittills. Hoppas du byter spår. Vill att det ska gå bra för dig.

  4. 🙂 självklart löser det inga problem med att skaffa barn och det var väl inte så jag tänkte det. Meningen var nog att få annat att tänka på om det är ngt man funderar över. Jag misstolkade dig helt. Håller med föregånende inlägg. Prata med någon om hur du känner dig, det kankse känns bättre då..
    Sköt om dig och ta hand om dig nu..

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s