Jag = Chicken Little!

 Köpte för ett tag sedan två nya PS2-spel (inte nyutgivna – far from it – men nya för mig).

 Resident Evil: Code Veronica X och Resident Evil 4.

 Har spelat den förstnämnda ett tag nu, och kan egentligen inte riktigt förstå varför jag egentligen insisterar på att hålla på med desa spel (förutom ovanstående så har jag, och har spelat, såväl Resident Evil 1 och 2 samt Nemesis: Resident Evil 3). Visst, jag gillar dem, och jag gillar hela Zombietemat – surprise, eller hur? – men jag är en total chickenshit när det gäller att spela dem.
 Jag springer inte runt i korridorerna med min spelfigur, jag SMYGER runt – med volymen på tv’n satt på Väldigt Lågt! Jag tvekar inför att öppna alla hundratals j*vla dörrar till alla hundratals nya, infesterade utrymmen! Jag hatar den äckliga, sinnessjukt läskiga musiken! Jag gör ofrivilliga panikljud varje gång det plötsligen dyker upp något horribelt (vilket, som de flesta kanske räknar ut, är ganska ofta)!

 Och som att det inte vore nog så fuskar jag!
Eller fuskar och fuskar, det är väl en bedömningsfråga kanske…
 Resident Evil 2 är det enda av alla tidigare nämnda spel som jag hittills spelat ut helt och hållet, och jag är löjligt stolt över att jag gjort så utan någon som helst hjälp, vare sig i form av goda råd eller rena fuskkoder. Men det tog ett BRA tag, och varje förbannade dörr som skulle öppnas var ett totalt aber av dödsångest och kallsvettningar.
 Så, vad jag gör, för att minska (men absolut inte eliminera) dessa ångestfyllda ögonblick är att jag spelar detta för mig nya spel (Code Veronica) i sällskap av en detaljerad så kallad Walkthrough – hela spelet i textform, hur man ska göra, vart man ska gå och – viktigast av allt – vad som väntar bakom varje dörr!
 Walkthrough’en hjälper inte till att klara av “den lede fi”, vilket är det jag har mest problem med, utan ger mig bara en förvarning om var de kommer dyka upp. Visst, den ger lösningar kring de många pusselliknande problemen i spelet, men utan att blåsa upp mitt ego alltför mycket så är dessa pussel, nio gånger av tio, inte något jag svär alltför mycket över – och jag har ofta löst dem innan walkthrough’en ens kommit så långt. Men den hjälper som sagt till att mildra min panikångest inför att öppna alla dörrar.

 Bevis för min harighet:
 Jag slutade spela det första Resident Evil-spelet (GameCube-versionen) då det kort och gott sade nåt i stil med att jag behövde “The Main Key” för att öppna “The Gates To Doom”…och jag konstaterade att Nej, jag har ingen större lust att öppna “The Gates To Doom” idag, och stängde av.
 -Det var över två år sedan!
 Jag hade tagit mig riktigt långt in i Nemesis: Resident Evil 3 (PS1-versionen) när det gick helt åt helvete! Min spelkaraktär blev dödligt sårad, jag hade inget helande att använda men det fanns däremot ett Safe-Room i närheten – varpå idioten jag stapplade in dit, och i vild panik sparade…ÖVER min tidigare sparfil. Så, där satt jag – fast i ett litet rum, döende, med monster samlandes utanför. Varje gång jag försökte börja där jag sparat och lämnade rummet…så dog jag!

 Förr eller senare lär jag ju ta mig igenom även detta spel (Code Veronica X), även om det tar sin lilla tid, då jag smyger runt och försiktigt tar mig igenom rum efter rum – ja, TROTS min “fuskiga” walkthrough!

Advertisements

One thought on “Jag = Chicken Little!

  1. hahahaha! Jag känner igen det. För ett par år sedan spelade jag return to castle wolfenstein mycket, ok nassar är kanske inte läskiga, men i katakomberna fanns det andra monster. Då smög jag. Med uppspärrade ögon och dylika rädda tillrop som jag gissar att du har. Man SKA leva sig in fantasivärldar. 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s