(hooked on) The Wire

The Wire är en spännande, komplex och välskriven serie som är helt omöjlig att sluta titta på. Den fungerar på så många olika plan att det nästan är svårt att fatta. Det enda den dock inte fungerar som är bra reklam för staden Baltimore – en stad jag numera känner att jag bara skulle besöka i sällskap av en skottsäker väst.

 Fick låna den första säsongen av tv-serien The Wire av Danne för ett tag sedan. Jag såg den – fastnade ganska omedelbart – och har nu lånat samt börjat titta på säsong nummer två.

 

 Att fastna i serien tog som sagt ingen tid alls, mycket beroende på att den är så pass välskriven och spännande. Att inse hur förbannat höga krav den ställer på tittaren tog däremot lite längre…
 Efter ungefär halva första säsongen började jag inse att jag helst inte fick missa så mycket som en ynka treminutersscen, eftersom det troligtvis skulle innebära att jag fick svårt att hänga med i minst tre gånger så lång tid.
 Ibland har jag datorn igång samtidigt som tv’n, och kan då oftast inte låta bli att pillra med den, medan jag tittar. Men inte medan jag tittar på The Wire, eftersom jag vid flera tillfällen varit tvungen att – under djupa suckar – spola tillbaka och se om den bit som passerat obemärkt förbi den okoncentrerade mig.

 

 Då jag började titta på säsong två så insåg jag även att The Wire måste vara den första serie jag ser som inte på något sätt bjuder in “nya tittare” till en ny säsong.
Jämförande exempel: Inger fick de två första säsongerna av C.S.I Las Vegas i födelsedagspresent, och när vi började titta på första säsongen så var det precis som jag trodde, att jag aldrig hade sett de första avsnitten tidigare. Men jag ser serien när den nu går på tv, och har inga som helst problem att förstå.
 Har man däremot inte sett den första säsongen av The wire, och bestämmer sig för att se säsong två…då lär man gå bet! Till och med fastän min hjärna var fullt upptagen med att bearbeta de nya karaktärerna, de nya fallen och de nya intrigerna i andra säsongen, så gick det inte att ungå att märka hur extremt lite pardon serien visar mot de som inte sett tidigare avsnitt.

 

 Nåväl, det mesta av det som står här under är baserat på mina intryck av den första säsongen, eftersom jag ännu så länge bara sett den (och delar av säsong två).

 Då man börjar plocka isär serien så är det fascinerande hur lika de två huvudgrupperna, Poliser och Bad Guys, fungerar! Eller snarare lika – fast tvärtom.
Ytterst kortfattat kan man beskriva det som att Polisen bestraffar all ambition utöver de order som ges, och Bad Guys bestraffar avsaknad av ambition.
 Och det här reflekterar såklart hela organisationerna. Hos Polisen – eller åtminstone de hos Polisen som bestämmer – innebär ambitionsbestraffningen att de bara gör minsta möjliga framsteg. Bara precis så lite som krävs för godkänt, eftersom alla försök att nå bortom de lågt ställda målen motarbetas intensivt.
 Bad Guys å sin sida vill expandera och förfina sin verksamhet – men där saknas möjligheter att motivera den stora andel “anställda” vars ambitioner inte sträcker sig längre än till att stå i ett gathörn och sälja småpåsar.

 -Bägge sidor har alltså svårt att nå dit de vill, på grund av intressekonflikter mellan personalen och cheferna.

 

 Anledningen till att Bad Guys här ställs mot Polisen och inte mot Good Guys, är för att jag inte tycker att det i The Wire FINNS några Good Guys… ALLS!
Visst, kanske den lesbiska kriminalaren Kima Greggs (Sonja Sohn) är rätt karaktär att vara “Good”, men troligast är det kriminalaren Jimmy McNulty (Dominic West) man ska identifiera sig med – McNulty är trots allt det närmaste man kommer en huvudperson i denna ensembleserie. Men det blir svårt, eftersom hur sympatisk den kaxiga McNultys kamp mot puckade överordnanden än är – så visar han då och då upp rent otrevliga sidor, som gör att man liksom förstår varför han drar till sig negativ uppmärksamhet från de som bestämmer, och därmed konstant (samt med ett leende på läpparna) “biter handen som matar honom”.
 Det rimligaste valet av Good Guy skulle i sådana fall vara den hagelgevärsbeväpnade rånaren Omar (Michael K. Williams), eftersom han – trots sitt yrkesval – är ärlig med sina avsikter och extremt rättfram med allt han gör. Med Omar är det what you see is what you get som gäller – något som nästan inte stämmer in på någon annan karaktär i hela serien.

 

 Börjar man jämför karaktärer så hittar man snabbt likheter mellan motparterna i de olika lägren. Knarkbossen Avon Barksdale (Wood Harris) och polischefen William A. Rawls (John Doman) agerar bägge som att de ÄGER alla runt omkring sig, och skapar därmed i längden aversion mot sig själva. Rawls naturligtvis i en betydligt snabbare takt än Barksdale, då Barksdale driver vad som i grund och botten är ett maffiaimperium – där lojalitet är ett måste.

 

 Det finns ett antal roliga karaktärer i serien, men det mesta av serien i sig är inte tänkt att vara rolig. Den är komplex, extremt snackig och, icke att förglömma, smockfull med detaljer – en av de intressantaste varande upptäckten att Avon Barksdale’s högra hand, den riktigt vassa Stringer Bell (Idris Elba), går en Komvux-liknande kurs i ekonomi och marknadsföringsteknik, för att kunna skapa ett bättre, effektivare och mer lönsamt drogimperium. -Den ni!

 

 Mellan de två hötapparna, Polisen/BadGuys, finns Bubbels och Omar.
Bubbels (Andre Royo) är ett riktigt knarkfall – till synes oförmögen att inte bränna alla pengar han har på allehanda preparat för att bli hög (och inte “fånig polisserie-hög”, med pyttesmå pupiller och spattigt beteende – utan “verkliga världen-hög”, ihopsjunken i en nerpissad soffa någonstans i ghettot med saliv rinnandes ur munnen).
 Bubbles hjälper Greggs och McNulty med information då och då, samt gör sporadiska försök att städa upp sig själv och sitt liv – eftersom han någonstans lämnat kvar en fru och ett barn i den civiliserade världen.

 

 Omar i sin tur försörjer sig som knarkhandlar-rånare (alla ni som trodde att krabbfiskare i Berings Hav var “världens farligaste jobb” – tänk om!).
 Omar är en livsfarlig, beväpnad, homosexuell svart man. Han försöker dock aldrig dölja sin läggning, för NÅGON, vilket egentligen säger det mesta (homosexualitet lär ju knappast vara allmänt accepterat i den stenhårda kriminella världen). Han hymlar heller aldrig om vem han är och vad han gör – inte ens i vittnesbåset i rättssalen!

Attorney (A): State your name for the record.
Omar (O): Omar Devon Little.
A: Mr Little, how old are you?
O: About 29, thereabout.
A: And where do you live?
O: No place in particular, ma’am.
A: You’re homeless?
O: In the wind, so to speak.
A: And what is your occupation?
O: Occupation?
A: What exactly do you do for a living Mr Little?
O: I rip and run.
A: You…?
O: I robs drug dealers.
A: And exactly how long has this been your occupation, Mr Little?
O: I don’t know exactly. I venture to say maybe about eight or nine years.
A: Mr Little, how does a man rob drug dealers for eight or nine years and and live to tell about it?
O: Day at a time, I suppose.
[The Wire, episode 6, season 2]

 Serien i sig är så komplex att jag sällan orkar se mer än ett avsnitt, maximalt två, på raken. Men jag är numera praktiskt taget fastklistrad i den och ser fram emot att se färdigt den andra säsongen – och att sedan få låna de resterande tre säsongerna av Danne (STORT TACK!!!)

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s