Gamer

 

Pluspoäng för:
 Schysst action, tät spänning, kolsvart framtidssyn, Alison Lohman och en hel del makabert våld (ja, jag ger pluspoäng för sånt – ok!).

Minuspoäng för:
 Epelepsiframkallande redigering, endimensionell syn på vane-spelare samt lite VÄL mycket orättfärdigad nakenhet…

 Åsså måste man ju, den tidvis intressanta storyn till trots, dela ut ett ganska fett minus för att den är långt ifrån originell…

 Ben Richards, orättvist fängslad, tvingad att spela ett spel som hela världen är investerad i. Klarar han sig till nivå X så vinner han sin frihet – men p.g.a pengar och/eller makt så gör bestämmande makter sitt yttersta för att se till att han inte når dit.

 Jensen Ames, orättvist fängslad, tvingad att spela ett spel som hela världen är investerad i. Klarar han sig till nivå X så vinner han sin frihet – men p.g.a pengar och/eller makt så gör bestämmande makter sitt yttersta för att se till att han inte når dit.

 John Tillman, orättvist fängslad, tvingad att spela ett spel som hela världen är investerad i. Klarar han sig till nivå X så vinner han sin frihet – men p.g.a pengar och/eller makt så gör bestämmande makter sitt yttersta för att se till att han inte når dit.

 -Försök gissa vilken som är The Running Man (Arnold Schwarzenegger), vilken som är Death Race (Jason Statham) och vilken som är Gamer (Gerard Butler)…

 Nåväl, det åsido.
Våldsamma spel utan hänsyn till mänskligt liv är ju minst lika aktuellt – om inte MER så – idag som det var under yuppi-erans 1987, då The Running Man släpptes. Så det är klart att man kan uppdatera den redan välanvända historien något och göra ännu en film på samma tema.
 Och faktum är att den här tappningen är ganska effektiv, med ett antal slående kopplingar mellan spel och film – i synnerhet för någon som faktiskt spelar en del. Jag spelar inte den sortens onlinespel som Gamer syftar till, men jag hade inga problem att hitta detaljer som överensstämde med exempelvis Grand Theft Auto – en spelserie jag i allra högsta grad spelar – i synnerhet den totala likgiltigheten inför dödandet av oskyldiga åskådare, vilka jag utan att blinka mejat ner i tusental under mina många timmar med PS2-kontrollen i handen.

 I Gamer‘s framtidsvärld heter spelet Slayers, och i det kopplas onlinespelare ihop med levande människor – fängelsedömda våldsverkare – som spelarna sedan kan kontrollera (tack vare injektioner av cellförändrande materia….typ…nåt i den stilen…det känns oviktigt) genom den tveklöst dödliga spelvärlden.
 Den mest framgångsrika spelkaraktären, Kable, kontrolleras av den sjuttonåriga stjärnspelaren Simon, och Simon är bara några få spel ifrån att leda Kable till den magiska 30’e spelomgången – efter vilken Kable (som egentligen heter John Tillman – och spelas av Gerard Butler) vinner sin frihet.
 Skaparen av Slayer (samt det succéfyllda identiska, men mindre våldsamma, Sims-liknande Society) Ken Castle (Michael C Hall), är dock ett arrogant, maktgalet svin – vars planer för sitt makabra spel sträcker sig långt bortom att tjäna mer pengar än någon annan människa på hela jordklotet (något han redan gör) – och att hans framgångar bottnar i betydligt mörkare hemligheter är det ingen som vet.
 ……ingen utom Kable!
 Vilket är varför Castle ogärna ser att Kable slutför den åtråvärda 30’e nivån.

 Effekterna är många och intensiva, de backar inte för särskilt mycket – vare sig det gäller blod eller bortsprängda kroppsdelar, och jag fann mig vid ett par tillfällen nödgad att gå tillbaka och titta på vissa grejer en gång till – imponerad över hur bra gjort det var.
 Något annat som är intensivt är redigeringen…lite FÖR intensivt! En kamera som tycks vara i konstant rörelse kombinerad med klippning ibland gjord av vad som bara MÅSTE vara en Steg 3 Parkinsonpatient, kanske funkar i en technomusikvideo – men det är inte alltid en lyckad kombination i en spelfilm.
 Då Kable flyr undan den lede fi in på en raveclub, lyckades den redan intensiva bildkomponeringen lägga i ännu en växel, och det blev nästan jobbigt att titta på tv’n. Just då var jag ganska glad att jag aldrig tog mig iväg för att se Gamer på bio.

 Den kolsvarta, och i vissa hänseenden tidvis läskigt sannolika framtidsvisionen när det gäller utformningen av onlinespelande är obehaglig, och avsaknaden av empati för de många liv som släcks per spelomgång är inte bara sannolik – utan tragisk nog rimlig!
 Det är däremot lite trist att allt detta delvis förringas av Looney-Tunes karikatyren Ken castle, som är så nära en textbokversion av “megalomaniacal psychopath” det går att komma. Men eftersom Gamer inte är något superoriginellt, livsförändrande eller ens uppseendeväckande jättebra – så kunde den aldrig hoppats på att nå dit ens UTAN den tröttsamma Bad Guy-stereotypen.

 -Så, var den sevärd?
Ja, utan tvekan! Den var spännande, actionfylld och engagerande – just precis det åtminstone jag förväntade mig av den då jag hyrde den.
Kommer den förändra min syn på spelande och spelare? Nej, inte det minsta.
Gjorde den dystopiska framtidssynen mig deprimerad? Nej inte särskilt.
Men jag blev underhållen i 90 minuter – och det är fanimej inte fy skam!🙂

One thought on “Gamer

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s