The Wrestler

 Ville se denna då den gick på bio – men det blev helt enkelt aldrig av.
Den kom ut på dvd, men annat – och andra filmer – fick hela tiden prioritet.
Såhär i efterhand var det såklart jäkligt dumt att det blev så, i synnerhet nu, då jag sett den och det känns som att den hade varit en speciell upplevelse på bio.

 Men, men.
 -Eftertankens kranka blekhet osv.

 Jag försökte först beskriva handlingen här, men det blev bara mekaniskt pladder (vill ni veta vad den handlar om, så kolla t.ex HÄR).
 Jag tänkte även leta fakta och andra grejer att krydda allt detta med, men det känns i ärlighetens namn så onödigt.

 Hade jag författat detta vid 22-tiden i förrgår, precis efter vi sett klart filmen, så hade det nog gått lite lättare. Hela hjärnan var då i full spinn, och filmen fanns liksom fortfarande kvar i bröstkorgen…
 Men jag ska i alla fall försöka sätta ord på känslorna.

 The Wrestler är till att börja med en fantastisk film, som känns som att den handlar lika mycket om fribrottaren Randy ‘The Ram’ Robinson – 20 år efter dennes karriärtopp, som den handlar om huvudrollsinnehavaren själv, Mickey Rourke – vars lysande karriär för ett par decennier sedan tog slut efter ett antal dåliga beslut kombinerat med självdestruktivt beteende.
 Gjord i en handhållen dokumentärstil av mästerregissören Darren Aronofsky, som fick stå på sig för att få Mickey Rourke i huvudrollen.
 Det märks att Rourke inte bara själv kan se parallellerna mellan sin eget liv och brottaren Randy ‘The Ram’ Robinson, utan att han även ser denna film som sin sista, ordentliga chans till comeback. Han ger sig totalt hän åt rollen, och levererar ett intensivt porträtt som äter sig fast i hjärtat och hjärnan.

 Det är så lätt att hitta skit att skriva om dåliga filmer, eller fylla en hel uppsats med info om filmer man sett en miljon gånger och verkligen älskar…
 Men vad ska man egentligen skriva om en film som bara var sådär overkligt bra? I synnerhet om man inte vill börja analysera saker (som till exempel det fallerande förhållandet mellan ‘The Ram’ och den bittra dotter han övergav för länge sedan, eller varför inte likheterna mellan honom och strippan Cassidy).
 Jag skulle säkert kunna babbla på om det signifikativa i hur ‘The Ram’ lever upp i brottarringens fantasivärld, och således hur han lever genom det alter ego han skapat åt sig själv – och hur han sedan fruktlöst får slita för att utanför ringen försöka vara “bara” Robin Ramzinsky… Som Ugglas “Rojne Blom från Furuvik – utan publik”.

 Det viktiga, pudelns kärna, är dock detta:
-Den här filmen berör!
Då den var slut så satt jag mer eller mindre tyst och blickstill i soffan och stirrade mig igenom eftertexterna, för att liksom hämta mig – och jag tror att hade jag försökt säga något under de minuter de pågick så hade rösten krackelerat.
 Hade jag varit ensam hemma (eller om jag sett den på bio – som är ett mer intensivt media) så hade jag nog inte kunnat hålla mig ifrån att börja lipa.
Visst, jag vet att jag är ganska blödig – men det spelar ingen större roll här, eftersom faktum är att The Wrestler ÄR en extremt stark film!

Så har ni inte sett den – se till att göra det.
Gärna numedengång!

Advertisements

2 thoughts on “The Wrestler

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s