TRON:Legacy

 Jag minns den gamla Tron (1982), men inte som något som hade någon sorts ögonöppnande effekt på mig. Jag såg den inte när den kom ut, då jag borde ha varit 7-8 år, utan ett antal år senare. Så pass långt senare att själva teknikrevolutionen som de numera kultförklarade “Lightcycle-scenerna” faktiskt var, i mina ögon inte var mer än något ganska häftigt, som man önskade fanns som riktigt dataspel… (och i yttermera efterhand så är såklart gamla mobiltelefonernas klassiska “Snake” en ypperlig representation av ett sorts Lightcycle-spel).

 Det den gamla Tron gjorde var att ta en okej historia och placera den i ett för den tiden mer eller mindre ofattbart ställe. Hemdatorer var på vippen att bli allmänt tillgängliga, internet var nästan tio år bort och de coolaste spelen var man tvungen att stoppa pengar i en maskin för att få spela.
 Tron var kanske inte världsbäst, men den var spännande och på många plan tekniskt överlägsen!

 Tron: Legacy må vara åtminstone halvspännande, extremt snygg och fylld av riiiktigt schysst musik (Daft Punk, FTW!), men där den snubblar över sina egna fötter är där den försöker bygga på det originalfilmen genom rosenskimrande fanboy-ögon blivit, snarare än det den faktiskt var…och, let’s be honest, fortfarande är.
 Legacy blåser upp en sorts nazi-inspirerad datorvärld, där perfektion eftersträvas, defekta eller “oregistrerade” program raderas, en armé formas och målet är att ta sig ut från “The Grid” och ta över vår värld.
 Och allt detta tekniska blandas med Jeff Bridges (kanaliserande The Dude) och hans zen-filosofi. Mot slutet (ingen fara, jag ska inte förstöra något) sker en grej som får mig att totalt ifrågasätta varför något någonsin verkade så krångligt överhuvudtaget. Allt jag kunde göra var att stirra på tv’n med ett sorts snett leende – som att jaha, och varför gjordes inte detta för LÄNGE sedan!?

 Legacy försöker helt enkelt bygga upp ALLDELES för mycket bakgrundstory och intriger, från en film som inte hade så fullt mycket att bygga på från början. Jag får även tydliga Star Wars-vibbar när Darren Gilford (Production Designer) i featuretten ‘Visualizing Tron’ säger att “The technology to do these types of films has grown such leaps and bounds since the first film, and really the sky’s the limit. It’s kind of whatever you can really concieve, you can pretty much bring to fruition”. Och den mentaliteten genomsyrar hela filmen. För hur många stora, dyra ‘sets’ som än designats (och det har det definitivt gjorts, allt är inte CGI) så fylls det på med datorkrafs i så gott som varenda bildruta, och det känns aldrig som att man befinner sig i den verkliga världen – vare sig man är i neonknarkarnas paradis, “The Grid”, eller här och nu, i vår egen värld. Så gott som allt känns artificiellt…

 Och däri ligger Tron: Legacys största svaghet… Den känns helt enkelt inte äkta – och den är därför oerhört svår att engagera sig i.

För: Snyggt designad. Bra skådespelare. Pumpande soundtrack.
Emot: Artificiell. Ologisk. Endimensionell. (ja, jag vet, roligt eller hur!)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s