Hulk – ett försvarstal

För över tre år sedan lovade jag att ett brinnande försvarstal till Ang Lee’s Hulk skulle dyka upp här i bloggen så småningom… Det har nu blivit “så småningom”.🙂

This is the worst Marvel Comics movie I have ever seen. What went wrong?

.

The acting and the pace of the movie will be the first thing that strikes you. It’s all very, very bad. The movie has the rare ability to, while last WAY, WAY too long, still blow through every aspect of its plot so fast that not only did you not get anything explained, you didn’t even have time to wonder why you didn’t get anything explained.

.

There seems to be no comprehensible reason for Nolte to send his mutated dogs after Betty. And even less of a reason for Nolte to suddenly gain the power to absorb the properties of whatever he touches.

.

Next it just goes on showing Bruce Banners childhood ( goes on for way too long!) and him being scared of some crap. When the film finally comes to when he is an adult, it drones on about his anger problems when finally resulting into him becoming the hulk.
However. It takes about 30 hellishly long minutes until his first transformation…

Det är några av åsikterna om Hulk, Ang Lee’s långfilmstolkning av Stan Lee’s superhjälteserie The Incredible Hulk. Det finns såklart motsatta åsikter (på senare tid har dessa ökat i mängd), men antalet verbala slaktningar är mångfalt fler än de som – i klartext – hävdar att Hulk är en av, om inte den mest missförstådda superhjältefilmen någonsin.
Och jag tänker redan nu nämna att jag använder termen “superhjältefilm” ENBART för att Hulken inledningsvis startade som en superhjältefigur i en Marvel-tidning…och jag tänker inte använda den igen!

Några av de mer resonabla rösterna – både på internet och i mitt eget huvud – kallar det för en fantastisk film som drabbades av horribel marknadsföring! Hulk marknadsfördes nämligen av sitt entusiastiska, men tragiskt desillusionerade filmbolag, Universal Studios, som en actionfilm…

…Vilket såklart inte stämmer.

Vem som än såg denna trailer 2003 – och jag var en av dem – får med största sannolikhet en felaktig bild av filmen i fråga. Men Universal bryr sig inte om detta, eftersom de klippte ihop en actiontrailer just för att locka actionfansen. Att de (fansen) sedan lämnar biograferna i besvikelse för att den film de trodde att de skulle se aldrig dök upp, är mindre viktigt, eftersom de ju faktiskt betalade för en biljett! En films livslängd är idag inte särskilt viktig, klassiker är sådant som gjordes för 50+ år sedan, och dagens filmer – och i synnerhet actionfilmer – förväntas inte ha en livslängd bortom den första premiärhelgen.
“It’s better to burn out, than to fade away” …typ!
Så att lura den tilltänkta målgruppen är bara en liten del i jakten på snabb återbetalning av pengar… Och i fallet Hulk var Universal antagligen desperata att få igen sina pengar – eftersom de någonstans under resans gång måste ha sett Ang Lee’s filmade material och trott att de var dömda att gå under!

Lee’s stilsäkra tolkning av Hulk fick troligtvis Universal att marknadsföra filmen till den målgrupp som de ansåg var lättast att lura till att spendera sina pengar redan under första helgen; action- och serietidningfans.
Regissören Ang Lee är ytterligare en sak som de där resonabla rösterna tar upp. På Ang Lee’s CV finner man bland annat Brokeback Mountain, The Ice Storm och Sense And SensibilitySense And Sensibility, för h-vete, med Emma Thompson, Kate Winslet, Hugh Grant och Alan Rickman.
Universal Studios satte alltså Hulk i händerna på en regissör känd för att göra känslofyllda, introverta och stilsäkra dramafilmer – och blev sedan besvikna, nästan chockade, när resultatet blev en känslofylld, introvert dramafilm.
-Vad förväntade de sig egentligen?

För Hulk är precis just det – en introvert dramafilm, långt mer genomtänkt och betydelsefull än någon annan av Marvelfilmatiseringarna som gjorts såväl innan som efter den. Den håller fokusen stadigt på det mänskliga dramat, de bräckliga förhållandena mellan föräldrar och barn samt de psykologiska ärr som följer med traumatiserade barn långt upp i vuxen ålder.
Den handlar om ilska och raseri lika mycket som den handlar om sorg och saknad. Varför är Bruce till exempel så vansinnigt förälskad i Betty? Givetvis finns det en miljon anledningar till varför en människa är kär i en annan, men just i Bruce Banners fall känns det som att likheten mellan henne och den mamma han egentligen inte kommer ihåg, men undermedvetet kan förnimma, är en ganska bra början. Han söker undermedvetet efter någon som påminner om hans barndom, eftersom han själv inte har några påtagliga minnen av den.

Visst, för någon som sett trailern ovan – kanske till och med för någon som sett filmen –  och sällar sig till den stora skaran frågetecken och upprörda utropstecken därute, så kanske det låter som kvasipsykologiskt babbel. Men om man bortser från själva Hulken-upplägget en stund och försöker se handlingen runt ikring det, så är det lätt att se tragedin som gömmer sig i Ang Lee’s film.
Då Bruce Banner var fyra år gammal försökte hans far, David Banner, döda honom, men hans liv räddades av hans mor – som istället själv föll offer för Davids vansinnesutbrott. Bruce minns inget av händelsen, trots att den inträffade mitt framför ögonen på honom, så redan där har han alltså en hel del undanträngda minnen och känslor som skvalpar runt inuti sig.
Han är som sagt förälskad i Betty, en kvinna som är lik den mamma han inte kommer ihåg. Han har tidigare haft ett långvarigt förhållande med henne, men hon lämnade honom – och hennes far, en extremt auktoritär general, hotar honom med fängelse för att hindra honom från att träffa henne igen.
Till råga på allt så har hans egen far, ännu en person han inte minns, släppts ut efter 30 år i fängelse för mordet på hans mor, och söker nu kontakt med den son han tidigare försökte döda. Detta för att – visar det sig ganska snart – utnyttja honom för egen vinnings skull.

Det hela är som en Grekisk tragedi sprängfylld med intriger, och Bruce Banner är en krutdurk som bara väntar på att explodera.

Att David Banner experimenterat med sin egen dna och sedan ovetandes överfört det till den son han och hans fru fick är nästan en bisak i själva kärnan. Likaså att Bruce Banners dna efter en laboratorieolycka “vaknar till liv” och förändrar honom, att han sväller upp till en stor grön muskelklump när han blir otyglat arg, att han kastar stridsvagnar och att han hoppar två kilometer åt gången.
Bisaker, alltihop!
För även om Ang Lee (och ILM-gurun Denis Muren) såklart lagt ner tid och energi på dessa relativt FÅ scener, så skulle de inte vara mer än ointressant bling om det inte vore för den ENORMA tid och energi som lagts på precis allt annat! Det är den otroliga intensitet med vilken resterande 80% av historien berättas som gör att man faktiskt köper övriga 20%, hur osannolika de än må vara.

Det är de stillsamma konversationerna, mellan de fantastiska skådespelarna, som ger filmen dess legitimitet. Som till exempel då Betty, sittandes vid ett restaurangbord tillsammans med sin far, General Ross, inser att han inte bjudit dit henne för att han vill träffa sin dotter, utan han vill bara lura av henne information om hennes kollegor.
Eller min absoluta favoritscen, då David Banner fått tillstånd att träffa sin son en sista gång, och använder det mötet – som sker mitt i en flyghangar, med Bruce fastkedjad vid en stol – till att provocera honom till bristningsgränsen.

En scen värd att se om och om igen, mestadels tack vare Nick Noltes intuitiva sätt att spela David Banner – ena sekunden lugn och tröstande, andra sekunden labil och rasande. Helt otroligt!

Och apropå scenen ovan, den är värd att studera av flera anledningar. Under inledningen använder sig Ang Lee av klassiska serietidningskompositioner, med stora svarta ytor – alla avståndsbilder skulle kunna vara plockade direkt ur vilken Marvel-tidning som helst! Och i motsats till det så förflyttar han under resten av scenen sin film till en sparsmakad teaterscen. Med skarp belysning, avsaknad av ordentlig bakgrund, två skådespelare och två stolar. Det är så långt ifrån bombastisk blockbuster man kan komma (det är egentligen inte särskilt konstigt att Universals trångsynta Kostymer fick panik!).

Bortsett från klagomål på själva Hulk-figuren så riktar sig den mesta kritiken kring att Hulk är tråkig, för “snackig” samt att det tar alldeles för lång tid innan Bruce Banner blir stor och grön – och med tanke på att Universal bestämde sig för att ljuga folk rakt upp i ansiktet så måste man tyvärr säga att mycket av kritiken är befogad.
Men, för här finns ett riktigt stort men, kritiken fungerar bara om man år 2003 gick in i biosalongen och, precis som filmbolaget ville, på allvar förväntade sig en explosiv actionfilm, med lättdefinierade karaktärer och en story som riktar sig till 12-åringar med koncentrationssvårigheter. Men samma kritik, utan den falska marknadsföringspremissen som grund, fungerar inte, eftersom Ang Lee’s Hulk inte ska vara en popcorn-action. Den är däremot ett kraftfullt drama, med utmejslade karaktärer, fängslande bildspråk och med en känslofylld, extremt introspektiv story.

So there!

One thought on “Hulk – ett försvarstal

  1. Jag tyckte egentligen ganska bra om den. Bättre än den med Norton, även om Norton är bättre skådis än Bana, fast inte bättre Hulk.😉

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s