Harry Potter: DONE!

Igår var jag på skolexamen och hurrade (myste i tystnad) medan Harry Potter tog examen från Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry.
Det känns som att det var evigheter sedan jag satt där i den halvfulla AMC-(numera SF)-salongen och såg den första filmen efter J.K. Rowlings böcker. Hade ingen som helst aning om vad filmen skulle handla om, eftersom jag inte hade läst någon av böckerna, och jag har varken före eller efter den filmen ens ÖPPNAT böckerna! Har bara kollat på omslaget, då det under stort hallaballoo blev klart vem som skulle spela titelkaraktären, för att jämföra.


Harry Potter and The Philosopher’s Stone

Nåväl, den första filmen är en sån där riktigt feelgood-film, som gör att man lämnar biosalongen med ett leende. Det kändes utan tvekan som “en sån där film som inte görs längre”. Rolig, spännande, mysig och framför allt välgjord. De tre huvudpersonerna, med Daniel ‘Potter’ Radcliffe i spetsen, kanske inte vid den tidpunkten var riktigt varma i kläderna ännu, men den genomgående gemytliga stämningen filmen igenom gjorde det möjligt att ha överseende med det. Film nummer ett riktar sig nog i första hand till fans av böckerna, med andra ord barn. Fast det betyder såklart inte att vuxna, eller ens vuxna som knappt vet vad böckerna handlar om, inte kan tycka att den är minst lika bra!


Harry Potter and The Chamber of Secrets

Den andra filmen var betydligt mer spännande, fast fortfarande på mer eller mindre samma nivå när det gäller humor (en humor som Rupert ‘Ron Weasly’ Grint för det mesta står för). Den innehåller dessutom scener med gigantiska spindlar – något man ju bara MÅSTE gilla! Den tar dock några kliv närmare det som senare kommer bli en mycket mörkare sida, nästan som att den vill säga “det här kommer inte bli vare sig mysigare eller mer barnvänligt, är ni med på det?”.


Harry Potter and The Prisoner of Azkaban

Den tredje filmen fortsätter in på den bistrare vägen, bland annat genom att introducera Dementors, en sorts fångvaktare från fängelset Azkaban. De läskiga varelserna är som olyckbådande svart dimma, och de hänger runt i luften ovanför Hogwarts, letandes efter den förrymda fången Sirius Black (Gary Oldman). Det var när jag såg denna som jag första gången slogs av tanken att Harry Potter-filmernas seriositet och ton följer de som såg första filmen…de som kanske var 10-11 år då, och tre år senare av naturliga skäl vill ha- och framför allt KLARAR AV mer än bara mysig underhållning.
Denna film ger även sin alldeles helt egna syn på varulvars utseende, mindre läskigt än den traditionella versionen, men tveklöst ganska obehagligt.


Harry Potter and The Goblet of Fire

Den fjärde filmen kändes ganska episod’ig och är nog den som rent generellt känns mest osannolik av allihop. Potter kastas in i ett gigantisk tävlingsspektakel, där tre skolor (en pojkskola med manliga ryskinspirerade muskelberg, en flickskola med dansanta fransöser samt wrong-side-of-the-tracks Hogwarts) tävlar i olika grenar. Tävlingsgrenar som, såvitt jag kan se, verkar vara specifikt valda för att ha ihjäl de olika deltagarna – trots att det är en “Tri-Wizard Championship” och det alltså är tre skolor som deltar. Mysigt eller hur? De peppande lärarna försöker ha ihjäl sina egna elever… Det är även just de olika tävlingsgrenarna som gör att filmen känns väldigt uppdelad.
En sektion per gren, med Harry som försöker räkna ut vilken trollformel eller elixirblandning som ska hjälpa honom överleva nästa makabra motståndare.
Den är dock fortfarande riktigt bra, och trots den tidvis lättsamma tonen ryggar den inte tillbaka inför de hemska, “icke-barnvänliga” momenten.
För fans av en helt annan filmserie kan det ju vara kul att notera att Cedric Diggory, Hogwarts officiella tävlingsdeltagare (innan Potter väljs ut av Eldbägaren), spelas av Robert ‘Edward Cullen’ Pattinson.


Harry Potter and The Order of The Phoenix

Den femte filmen, som är oerhört bra, är den som visar tydligt att den mysiga filmserien en gång för alla lämnat barnfilm-stadiet. De som år 2007, när denna film dök upp, befann sig i samma ålder som barnen som såg den första filmen på bio – göre sig icke besvär!
Harry Potter och Hogwartz välvilliga rektor, Albus Dumbledore (Michael Gambon), blir föremål för en väldigt ensidig utredning av The Minstry of Wizards, en fördomsfull och enkelspårig myndighet som på många sätt säkert mycket väl motsvarar de flesta länders befintliga regeringar och/eller rättssystem.
Den rosaklädda tanten med pipig röst, Dolores Umbridge (Imelda Staunton), som tar över som rektor på Hogwarts, visar sig efter ett tag vara en horribel människa, som inte drar sig för att tortera enskilda elever för att få svar på sina inkvisitionsliknande frågor. Denna film introducerar även karaktären Bellatrix Lestrange, spelad av Helena Bonham Carter som inledningsvis verkar spela över något horribelt – men som efter ett tag blir en av seriens mest otäckt instabila figurer.


Harry Potter and The Half-Blood Prince

I den sjätte filmen knyts banden mellan Harry Potter och filmernas huvudantagonist, Lord Voldemort (Ralph Fiennes), samman ännu tydligare än de tidigare filmerna antytt. Harry hittar en skolbok som tillhört “The Half-Blood Prince”, vars handskrivna anteckningar gör honom till en stjärna i elixir-klassen, samtidigt som han tillsammans med Dumbeldore utforskar Voldemorts förflutna – i ett försök att hitta hans svaga punkter.
Här börjar det tveklöst kännas som att det närmar sig slutet, och till skillnad från de tidigare filmerna så känns denna sjätte del inte längre som en egen film. Det är, såhär i efterhand, lite svårt att särskilja den från resten, mycket för att det mesta som händer inte får något ordentligt avslut – men rent teoretiskt har man ju bara en film kvar, så lite får man stå ut med.


Harry Potter and The Deathly Hallows, part1

I J.K. Rowlings sjunde bok ska allt knytas samman, relationer ska blomma ut eller avslutas, karaktärers öden ska bestämmas och snipp-snapp-snut ska hela sagan ta slut. Detta är antagligen varför den sista boken smetats ut över två filmer – för att slippa korta ner saker som faktiskt behöver få ta lite tid.
Den sjunde filmen är därför ganska långsam, då den går ut på att bygga upp mot själva finalen. Den spenderar sina två timmar med att verkligen låta Daniel Radcliffe, Rupert Grint och Emma Watson (som spelar Hermione Granger) få skådespela! De har en mängd scener tillsammans som kräver så betydligt mycket mer av dem än filmerna innan gjort.
Filmen fick kritik just för detta, att den var en tråkig transportsträcka mot en final man inte fick se, men jag gillade den, eftersom den till skillnad från tidigare filmer i serien tidvis gränsade mot drama och därför kändes som en frisk fläkt. Men jag ska inte sticka under stol med att jag var en sekund ifrån att högljutt skrika “NEEEEEEEJ!” då den plötsligt tog slut – mitt i – och jag visste att jag skulle vara tvungen att vänta ett halvår på resten!


Harry Potter and The Deathly Hallows, part2

Den sista, åttonde, filmen är skoningslös i hur pass lite den överlappar filmen innan (ganska precis tio sekunder), och plöjer sedan rätt in i historien. Den känns inte på långa vägar som en “del 2”, utan som att det faktiskt gjorts en fyra timmar och tjugo minuter lång film, som sedan bara klippts på mitten. Inledningsvis var det därför lite svårt att hänga med i alla svängar – eftersom jag bara sett delen innan en enda gång, och det var för sju månader sedan. Men när det väl brakar lös, när det blir X-Men: The Last Stand av alltihop, så är det riktigt spännande, och så långt ifrån den mysiga barnfilm första filmen var att man inte kan bli annat än imponerad. Om inte av något annat så för att man kan konstatera att de åtta filmerna i serien är såväl konsekventa som sevärda!

Så… Efter nio och en halvt år är Harry Potter-serien alltså slut, och jag ser faktiskt fram emot att nu köpa de två sista filmerna på dvd, och sedan se dem allihop efter varandra (under en vecka eller så)!

Allt jag nu tycker att jag kan be om är att Hollywood (och J.K Rowling själv) låter Potter vara ifred, att det inte prånglas ut fler filmer i detta över 19 timmar långa epos, eftersom det är alldeles perfekt precis så som det är!


Harry Potter, 2001 – 2011

Advertisements

3 thoughts on “Harry Potter: DONE!

  1. Har de första sju, köper sista till jul men hoppas hinna se den på bio innan sommaren är över. Och priserna… 75 kr för bio – det vill jag betala idag med, inte 110 😀

  2. Kul läsning. Jag hoppas också att det verkligen är slut, för jag tyckte att den tog slut men man har blivit besviken förr.

  3. Vi köpte ju BlueRay-boxen uppe i Umeå sist (visserligen bara de 7 första filmerna). Funderar på att ta ett “HP-marathon” under semestern (min man har ju inte sett NÅGON av filmerna:))

    Noterar att du kategoriseras som “VUXEN” på en första biobiljetten 😉
    (är det billigare att gå på bio om man är barn????)

    Tack för (som vanligt) intressanta och bra skrivna filmrecensioner! 🙂

    Kraaaaaam!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s