Drive (2011)

There’s a hundred thousand streets in this city. I don’t need a map. You give me a time and a place, I give you a five minute window. Anything happens in that five minutes and I’m yours, no matter what. Anything happens a minute either side of that and you’re on your own.

En stuntförare som extraknäcker som getaway-förare åt rånarligor.
NEJ – sluta inte läsa än!

Drive är ingen pompös actionfilm.
Den är knappt ens en, enligt gängse standarder, “actionfilm”.
Den är ett karaktärsdrivet, melankoliskt, romantiskt drama – med många och långa perioder utan någon som helst dialog, med en huvudperson vars känsloyttringar mestadels sker på insidan och utan en endaste liten kyss*, än mindre en sexscen.

Jag gick och såg Drive utan att veta någonting annat än namnet på huvudrollsinnehavaren (Ryan Gosling), och det är ett fantastiskt sätt att se film! Inga förutfattade meningar och inga förväntningar – och med total koncentration på bioduken!
Öppningsscenen är helt fantastisk, och ger en fin vink om i vilken riktning man ska förvänta sig att filmen är på väg. Den öppnar med citatet ovan och följs upp av ett rån (man aldrig får se) och leder vidare till en flykt från poliser i såväl bilar som helikoptrar, en flykt under vilken Driver (Gosling) kör sina två kunder, helt utan spektakulära incidenter, till sitt tilltänkta mål. Inga explosioner, inga voltande bilar, inga massiva krascher – och under hela den nagelbitande flykten säger Driver inte ett endaste ord.

I don’t sit in while you’re running it down. I dont carry a gun. I drive.

Det var länge sedan jag såg en film fylld av så många motsättningar!
Drive är långsam, ibland nästan smärtsamt långsam. En del scener känns som att de nästan utspelas i ultrarapid, och Driver’s pausfyllda sätt att prata accentuerar det långsamma tempot. Men det gör det möjligt att fokusera på så mycket mer än många andra filmer tillåter en att göra första gången man ser dem. Blickar, subtila miner, ett höjt tonläge, pauser. Inga detaljer är för små, och det märks allra tydligast i Gosling’s ansikte, eftersom hans karaktär inte säger särskilt mycket så sker det mesta av hans utveckling och känsloyttringar i minutiösa skiftningar kring ögonen, och kring munnen. Inte många filmer skulle våga hålla ett tempo lågt nog för att tillåta åskådaren att reflektera över sådana saker.
Och som kontrast till det långsamma tempot finns de sjukt spännande sekvenserna, som involverar det Driver gör allra bäst – kör flyktbil! Till och med den där öppningssekvensen är otroligt spännande, trots att den inte innefattar ens lite repad lack!

Drive är en romantisk film, i det hänseendet att man får följa ett känslomässigt uppvaknande hos Driver, då han sakta men säkert bekantar sig med sin granne, Irene (Carey Mulligan), och hennes son, Benicio (Kaden Leos). Hans introverta personlighet gör att attraktionen dem emellan bara antyds, med blickar och menande pauser hellre än kyssar och älskog. Bara faktumet att Driver pratar med Irene, något han helst inte verkar vilja göra med någon alls, talar för att han är vansinnigt förälskad i henne!
I kontrast till den romantiska, lågmälda delen, finns brutala våldssekvenser, inga mer intensiva än de då Driver försvarar den kvinna han förälskat sig i! I en av scenerna, som utspelar sig i en hiss, är våldet så chockerade plötsligt och grovt att man i vilken annan film som helst antagligen skulle kallat det överdrivet och onödigt, men våldet står i direkt proportion till hotbilden mot Irene.
Våldet i sig blir alltså en form av romantisk gest, förvriden och makaber, javisst, men det är de plötsliga explosiva utbrotten av fysiska känslor som får Drivers annars så lågmälda, icke-fysiska sätt att verka logiskt.

Precis som efter att jag sett The Wrestler så vet jag inte riktigt hur eller på vilket sätt jag ska uttrycka mig för att få andra att se denna film – vilket i mitt huvud arbetat sig fram till att bli målet med hela denna text. Åsikterna verkar vara delade, men jag sällar mig till de som gissar att Drive inte har nog mycket pondus för att locka till sig Oscar™nomineringar, vilka i sig brukar få massor av trångsynta människor att tänka om och då se filmen.
Så jag tänker ta på mig att promota denna film till de få som läser mina blogginlägg!

Gå iväg och se Drive, och gör det snart innan den försvinner från biograferna!
Det är en sån där film man inte ser särskilt ofta, som man lämnar utan att riktigt veta vad man ska säga om – annat än att man helt enkelt bara måste “skicka vidare”!

*) Jag vet att “ingen kyss” rent praktiskt är att fara med osanning, men intentionerna i den enda kyss som förekommer är så förflyttade från ren kärlek att jag helt enkelt inte tänker räkna den!

2 thoughts on “Drive (2011)

  1. Tack för tips. Jag gillar filmer som man kan se med fler sinnen än bara ögonen. Som lämnar lite spår i själen. Jag hoppas filmen jag ska se idag är bra.

  2. Hehe, låter som en film att upptas av, att svepas iväg med. Gillas. Skriver upp den på “att se-listan” också.🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s