Shove this Jay-Oh-Bee!

Jag har nu jobbat snart fem och ett halvt år som personlig assistent…
Korta stunder har känts värdefulla och nödvändiga, längre stunder har känts brutalt äcklande och avskyvärt jobbiga, de flesta stunder har dock bara känts fantastiskt långsamma och som ett otroligt slöseri med tid – och liv!

Det första året var förklarligt nog det med övervägande mängd värdefulla och nödvändiga ögonblick, med stunder av brutal insikt i hur en handikappad persons vardag är. Upplysande, tidvis upprörande… Jag var uppfylld av empati då.

Det andra, tredje och fjärde året var det bara den icke blygsamma lönen som fick mig att stanna kvar. Empatin var ofta som bortblåst och vissa stunder inte bara ogillade jag jobbet, jag HATADE det! Jag hatade mig själv långa perioder, mådde fysiskt illa ibland och befann mig, på grund av sekretessen, inuti mitt eget huvud oftare än jag hade lust med. Jag var ju liksom den enda som såg och gjorde allt det jag såg och gjorde. Ingen visste om allt, och jag kunde inte prata med någon… Jag var inte ens helt säker på om jag VILLE prata med någon. En del saker var så obeskrivligt vidriga att jag inte ville att någon skulle veta att jag faktiskt gjorde dem.
-Men så var det ju den där lönen som tickade in varje månad….

Det här sista femte året har det dock sett annorlunda ut.
Sakta men säkert har balansen mellan jobbets prövningar och lönen skiftat, eller så har jag ändrat mig – blivit någon annan än den jag var. Jag känner att jag är värd mer och vill inte längre göra allt detta. Att dessutom jobba heltid med 66% nattjänstgöring är såväl fysiskt som mentalt påfrestande.
Min avsaknad av empati har även börjat kännas lite läskig, är det liksom inte meningen att man ska känna empati för människor med livslånga handikapp?? Jag gör det i alla fall inte längre…det har helt försvunnit!
-Och nu väger inte ens pengarna, hur välkomna de än är, tungt nog längre – så då finns det helt enkelt ingen anledning för mig att jobba kvar.

Så….
I fredags meddelade jag mannen jag arbetar hos att jag skulle sluta.
Och igår var jag på kontoret och sade upp mig!

Jag jobbar mitt sista pass, ett sexton timmar långt nattpass, den 29:e februari.

Vad jag ska göra sen?
-Ingen aning!

Om jag har nåt nytt jobb på gång?
-Nej!

Överallt hör man att man ska “följa sina drömmar”… Och även om jag inte  har den blekaste aning om vad mina drömmar är, så vet jag att det här jobbet numera blivit min mardröm!

Peter Gibbons sade det bäst:
“I don’t like my job, so I don’t think I’m gonna go anymore…”

4 thoughts on “Shove this Jay-Oh-Bee!

  1. Modigt! Och även om marknaden är lite si och så – rätt. För man MÅSTE faktiskt våga följa sina drömmar då och då, ha lite ambitioner. Och fortsätta leva inombords.🙂

  2. Helt rätt gjort! Jag hoppas så att det nu bara blir bättre och bättre och att din framtid bara blir ljusare och ljusare🙂

    Ser fram emot en Syster/bror-helkväll med middag, prat och bra musik på lördag🙂 (hoppas att det kommer att The Brands säljer sina cd-skivor på plats….tror du det?)

    Kraaaaaaaaaaam!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s