Ghost Protocol

Det är så sällan man sitter i en biosalong och bara låter sig underhållas.
Oftast ska man ta in nåt jäkla budskap, eller förundras av nån (helt onödig) extradimension. Man ska fördjupa sig i karaktärers trassliga hemmaliv samt deras sorger och bedrövelser. Man kanske till och med ska uppfyllas av nån livsförändrande känsla som får en att lämna salongen och vilja – gud förbjude – bli en bättre människa!

I Ghost Protocol, den fjärde Mission:Impossible-filmen med Tom Cruise i huvudrollen, finns inga budskap, inga överväldigande känslosvallningar, inga självförbättrande idéer – och framför allt så finns dessa saker inte i 3D.
Men vad som finns i dess ställe är action, spänning och humor (gotta love Simon Pegg)…och det finns MASSOR av dessa saker! Jo, helt allvarligt, det tog mindre än en minut för mig att äta upp den lilla låda sourcream-snacks jag hade i handen, för jag blev så nervöst stressad av den inledande delen (som inkluderar ett fräckt inbrott hos Ryska Kremlin). I ärlighetens namn vet jag inte om jag andades ordentligt under hela första halvtimmen…

Visst, Cruise börjar bli gammal (han fyller 50 den 3 juli i år), och det syns i hans ansikte. Men god damn it, gammal är äldst – och han vet fortfarande var skåpet ska stå när det gäller maffiga actionsekvenser – scientologi, soffhoppning och allt vad det nu är åsido! Paula Patton (det enda ordentliga kvinnliga inslaget i filmen) såg jag nyligen i den starka dramafilmen Precious, och lika bra som hon gjorde de lågmälda scenerna i den – lika starkt exploderade hon i fightsekvenserna här.
Jeremy Renner (The Hurt Locker, The Town) fortsätter imponera, och jag har redan sagt vad jag tycker om Simon Pegg…

Men den svenska insatsen då? -Michael Nyqvist.
Han var bättre än jag trodde att han skulle vara. Lågmäld, men tidvis hotfull, och hans genomträngande blå ögon kommer väl till pass. Men viktigast av allt – han spelar en svensk! Istället för en ryss, tysk eller vad för annan nationalitet det nu brukar vara som svenskar får anta i amerikanska filmer.

Den största överraskningen är dock Brad Bird (regi).
Den första grejen jag såg som han gjort var Family Dog, en tecknad kortfilm som ingick i andra säsongen av tv-serien Amazing Stories. Efter det såg jag hans The Iron Giant, en tecknad långfilm. Och sedan de lysande animerade Pixarfilmerna The Incredibles och Ratatouille… Och förutom två avsnitt av The Simpsons är detta HELA Brad Birds CV som regissör, innan han nu då plötsligt tagit sig an mastodontactionfilmen Mission:Impossible – Ghost Protocol
-Och han gör det så JÄKLA bra!

Sammanfattningsvis:
Här finns precis allt man vill ha för en schysst biokväll! Bullrig action, nagelbitande spänning, lättsam galghumor och spektakulära effekter. Så vad fan väntar ni på?! GÅ OCH SE!!!


-Fukken A!

Advertisements

2 thoughts on “Ghost Protocol

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s