15 dagar in…

…i mitt nya liv som ej-längre-personlig-assistent.
Har mestadels spenderat dagarna med att göra mitt arselavtryck i soffan ännu djupare. Har kollat film i parti och minut, surfat på nätet, spelat ut Facebook-versionen av ‘Angry Birds’ och blivit bäst på ALLA banor (utom EN enda – damn you Linda Konradsson!) samt suttit och stirrat – något som till och med är ÄNNU mindre produktivt än det låter!
-Då och då har jag även varit ute och promenerat.
Min inaktivitet kan såklart förklaras av operationen jag gjort, som fått mig att känna mig mer än lovligt sänkt i nästan två veckors tid. Men nu då? När jag känner att jag mer eller mindre hämtat mig från allt? När kroppen börjar komma tillbaka från ruinens brant – till ett normalt ohälsosamt tillstånd? Vad ska jag göra nu?

Har nästan inget planerat.
Nu på fredag ska jag vara på biblioteket och hålla i en två timmar lång workshop i origami-vikning. Ska även prata med ABF om att kanske starta upp nya origami-kurser (ställde ju in sex stycken kurstillfällen till förmån för min operation).
Men det är allt.

Jag ska såklart också söka jobb.
MASSOR av jobb.
Men var? Hur? Vilka?
Ska jag göra som jag tänkt, och bara kopiera upp mitt cv i 50 exemplar och vara och lämna det överallt där jag möjligen, kanske, eventuellt kan tänka mig att vilja jobba?
Och när jag söker, ska jag – eller har jag ens RÅD att bry mig om saker som “heltid” och “tillsvidareanställning”? Eller är det här nu båten jag satt mig i…? Att överleva på tillfälliga deltidsjobb, uppkomna av ett oändligt arbetssökande?

Varför känns det som att jag inte kan säga saker som att “jag vet inte vad jag vill” eller “jag har inte hittat mig själv”? Varför får jag intrycket av att jag istället bara fanimej måste “ta mig samman” och sluta bete mig som “en jävla tonåring”? Är det för att jag är 37 år gammal, och när man är tre år från 40 så ska man veta vad man vill, man ska ha hittat sig själv för länge sedan och man ska inte hålla på och krångla? -Är det därför?

Ibland känns det som att jag inte får vara jag längre, vilket såklart är lite trist. Men vad som är MER trist är att det oftast känns som att jag inte ens vet vad som ÄR jag, och att jag bara sitter av mestadels av min tid. Utan prospekt vare sig för nutid eller framtid…
Gillar inte Seinfeld, men känner mig ibland som George i det där klippet som används som Seinfeld-trailer på tv6 eller tv3 eller vad det nu är för kanal, när Kramer ställer en massa frågor till honom som alla bottnar i ifall han har nåt på gång i sitt liv, och George – mer och mer ynkligt – svarar “No” på allting, vilket leder till den sista frågan “Do you have any concievable reason for getting out of bed in the morning?” och det enda George kan komma på att säga är “I like to get the daily News…”.

Idag har jag inte varit ute en endaste sekund.
Har inte ens varit ute på balkongen!
Har känt mig lite seg, men man kan ju tycka att jag borde kunnat gå ut åtminstone en timme… Men då jag äntligen bestämde mig för att NU ska jag gå ut och promenera en stund – vilket var nån gång innan 14 – så började jag istället känna efter, och jodå, minsann om jag inte var ganska trött ändå.
Så jag gick och lade mig i sängen istället, och SOV – i över en timme!
-Kreativt!

Det enda min plötsliga sov-stund resulterade i är att jag nu, en bra bit över midnatt, sitter i soffan och skriver blogg – istället för att sova. Inger gick också och lade sig för att sova en stund då jag gjorde det – men ibland verkar hon funka som en programmerbar maskin, som kan ställa kroppen på “sov-läge” när klockan närmar sig sovdags, och då blir hon automatiskt trött. -Vilket såklart innebär att hon ligger och sover just nu, medan jag sitter här.

TV’n är på, det är Top Gear på Kanal9, men ljudet är nästan helt av och jag tittar inte riktigt. Sitter mest och funderar på hur länge jag ska behöva sitta här innan jag känner mig trött nog att försöka gå och lägga mig…

Och förresten, jag vet att jag gnäller.
Att upplysa mig om att jag “bara gnäller” vore ungefär lika chockerande information som att berätta för mig att jag är tjock. Jag vet. Jag vet. Jag vet och har alltid vetat!
Dessutom är jag inte dum i huvudet (till skillnad från så många andra i min omgivning – nej, nej, inte du såklart! Alla andra!) och det är ju för fasen jag som skrivit all denna text, detta är min blogg och jag står för varenda liten bokstav som hamnar i den! OCH, eftersom detta är min alldeles egna suveräna skrivstat, där jag är enväldig härskare, kan jag göra vad fan jag vill!
-So there!

¤

Ja ja

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s