Amusement …not amusing!

Någonstans inuti mig sitter en liten masochist och jublar av glädje…
Det måste nästan vara så i alla fall – eftersom jag helt frivilligt väljer att se vissa typer av filmer. Jag betalar hyra för dem, sätter dem i dvd’n och tittar.
-Ingen tvingar mig.

Ja, det här handlar om filmen ‘Amusement’, som var den tredje filmen jag såg av de fem jag hyrt. -Ovanstående text är inte för att filmen var sådär riktigt apdålig (även om masochist-biten såklart stämmer in även de gånger jag genomlider de där siktigt sugiga filmerna). Nej, ‘Amusement’ var ganska precis så som jag trodde att den skulle vara – med en liten skillnad: Den var mindre äcklig än jag hoppats – men i gengäld var den tidvis betydligt läskigare!
Inte särskilt ofta, och ej heller på samma sätt som till exempel ‘The Texas Chainsaw Massacre’ (1974), som är genomgående obehaglig. Nej, här handlade det om några få spridda ögonblick av skräck – samt en ganska lång, blodtryckshöjande, magknipsframkallande sekvens.
Det var under den sekvensen jag vid ett tillfälle sträckte mig efter fjärrkontrollen för att sänka det mastiga 5.1-ljudet – men insåg att det är brutal tantvarning* på det!

* - Mammas favorit-move är att helt stänga av ljudet när det blir för
läskigt. Hon hade antagligen sett hela 'Amusement' med tv'n på mute.

Jag är inte känslig, inte ens lite grann. Åtminstone inte när det gäller blod och våld – på film såklart(!). De vidrigt sadistiska ‘Saw’-filmerna har jag sett nästan enbart för att kolla in vad för djävulska fällor som dyker upp i nästa rum. Det låter säkert ohälsosamt, men jag är lite fascinerad av de intrikata om än groteska tortyr- och/eller dödsmaskinerna som karaktärerna utsätts för.
Så den där ‘Amusement’-scenen när “The Laugh” (som elakingen heter) avslöjar för sin kvinnliga fånge vad han gjort med hennes två kompisar…

…störde mig inte det allra minsta.
Och under chockvåldscenen på slutet…

…blinkade jag inte ens.

Men så var det ju då den där långa sekvensen ungefär i mitten av filmen. Den då karaktären Tabitha är i sin fasters och hennes mans hus för att vara barnvakt åt deras två söner.
Gästrummet hon ska sova i är helt belamrat med clowndockor! Oftast har jag inga problem med clowner, de flesta ser ju ganska glada och trevliga ut. Men inte ens de som inte alltid ser så trevliga ut har jag jättesvårt för. Inte ens “Pennywise” (Tim Curry’s ökända rollprestation) i filmen ‘IT’ ansåg jag var sådär vidrigt läskig som så många andra verkade tycka.
Visst, han var ju knappast direkt trevlig…

…men han framkallade inte några mardrömmar hos mig i alla fall. Men visst finns det clown-undantag, som den där horribla dockan i ‘Poltergeist’ till exempel…

…som jag bara vill sätta eld på varje gång jag ser den!
Och i ‘Amusement’, i den där svettdrypande sekvensen – i det där clownfyllda rummet – satt det en gigantisk life-size clowndocka i en gungstol…

Den var fullkomligt over-the-top vidrig!

Jag hatade den över allt annat!!

Särskilt när den började röra på sig!!!

Det är nämligen då man som åskådare börjar inse att dockjäveln inte tillhör resten av clownsamlingen, och att “The Laugh” befinner sig inuti dräkten!

-AAAAAAAAAAAAAAAARRRGH!!!

Nåväl, det är antagligen bara jag som har nån sorts illa dold clownfobi eller nåt… Fast nej, egentligen inte. Håll med om att den ser för jävla hemsk ut!

Jag såg klart filmen, strötittade på tv en halvtimme eller så, och framåt midnatt stängde jag av…och det är här saker började bli jobbiga, och det är ENBART den där förbannade clownsekvensens fel!
Jag har nämligen en sjukligt överaktiv fantasi, och kunde lätt se varenda liten rynka i den den där jävla masken framför mig.
Så, jag borstade tänderna, men tittade ogärna i spegeln, särskilt inte efter jag böjt mig ner för att spotta, och jag kände mer än bara lite obehag då jag släckte den sista lampan i hallen och gick mot sovrummet (där sänglampan såklart redan var tänd). Varenda dörröppning och vrå – vardagsrummet, köket, den långa hallen mot ytterdörren – var inbäddade i total svärta, och det var riktigt lätt att föreställa sig clownfan ståendes där i mörkret.
Det var så förbannat lätt att det gick per automatik.

Jag fick verkligen anstränga mig för att fortsätta gå i normal takt in till sovrummet och, när jag väl kom dit, INTE dra täcket över huvudet och knipa ihop ögonen.

Micke, den 37-åriga skräckfantasten, förvandlades plötsligt till 5-åriga Micke som är rädd för mörkret.
Jag författade kladden till denna text liggandes där i sängen, och under hela den tiden – samt under tiden efteråt, då jag låg och läste en stund – undvek jag kategoriskt att titta mot dörröppningen ut mot hallen.

‘Amusement’s’ osannolika premiss och dess många logiska luckor åsido – om hela ovanstående bekännelse inte är ett gott nog betyg så är inget det!

PS till SysterYster; ta dig an den här om du vågar!!! 🙂 DS.

Advertisements

9 thoughts on “Amusement …not amusing!

  1. Ha-ha-haaa! Men jag förstår dig faktiskt, clownen var inte direkt gullig! Jag har också nån gång sett nån film som var så vidrig att jag var tvungen att ha med mig någon på toaletten som kollade att det var fritt fram medans jag böjde mig ner för att spotta ut tandkrämen. Men, allvarligt – OM nu clownen hade befunnit sig i eran lägenhet – hade du verkligen varit i säkerhet i sovrummet?? Du tror inte att den hade tagit sig in, dragit av dig täcket, krafsat på dig med sina vidriga clownfingrar innan den hade gjort slut på dig på det vidrigaste sätt…!!??

    • HAHAHAHAHA!
      Helt sant att jag nog inte varit säker i sovrummet. Men det blir lite som en sorts barnlogik. Jag kanske inte gömmer mig under täcket med ihopknipna ögon, men sängen är fristaden, och så länge jag inte tittar mot mörkret så “kan inget ont komma åt mig” eller nåt sånt.
      Finns säkert nån jättebra psykologisk förklaring till det där. 🙂
      Det bör tilläggas att när jag såg filmen var det mörkt ute, det hjälpte säkert till också. För när jag på förmiddagen dagen efter satt och skrev recensionen och rippade de hemska clownbilderna från filmen så kändes det inte allt lika illa.

  2. iish iisch iiiiiisch. Jag tillhör också dem som stänger av eller drar ned ljudet. Inget är speciellt läskigt då. 😀
    Fast jag låter å andra sidan bli skräckisar så långt jag kan. Utom Hellraiserfilmerna. De roar mig. 🙂

    • Hellraiserfilmerna, och då i synnerhet de två första, är vackra på något sätt. De låter nästan aldrig de grisiga effekterna vara grisiga effekter, utan behandlar dem bara som en del av storyn…

      Är fortfarande sjukt imponerad av “skinless Julia” i Hellraiser 2.
      Där många effektmakare helst ser att deras arbete visas i mörkare miljöer och/eller i snabba klipp så sticker en av hennes scener ut ur mängden. Då kameran långsamt glider runt henne där hon står, i ett fullt upplyst rum, framför en spegel och studerar sin hudlösa kropp.
      -Helt fantastiskt!

      • Håller med! Jag tror dock att H3 eller så var den första jag såg, gick på tv någon kväll, sedan såg vi de första och ja, de är väldigt mycket bättre, finare på något vis. De jag sett (har _inte_ sett alla) har jag t o m gillat storyn. Inte så… vad jag ska jag säga… typisk “hollywood-story”.

        • Nej, verkligen inte!
          Jag har någon gång försökt resonera kring vad det är som är annorlunda med dem (och då särskilt de två första), och har kommit fram till att de – förutom att vara vackra* – mer eller mindre helt saknar humor. Till skillnad från de flesta andra skräckfilmer, som gärna slänger in humoristiska karaktärer/repliker/scener för att kanske lätta på stämningen… Hellraiser vågar vara annorlunda! 🙂

          * – I dokumentären som är på Hellraiser-special edition dvd’n visar Jane Wildgoose, som designade cenobiternas kostymer, ett manus med en handskriven anteckning till henne från Clive Barker, där han förklarar hur han föreställer sig dem och beskriver deras utseende som “a terrible beauty”. Ganska passande faktiskt. 🙂

          • Ja, filmerna (spec de första) är så tunga att man liksom får ont i själen. Iaf jag. De är liksom inte bara blodiga och dystra, de är nattsvarta och deprimerande tunga på ett slags sensuellt vis som får en att vara fastnaglad och hata dem samtidigt. 🙂 Det är skillnad på skräck och skräck, helt enkelt. 🙂

  3. Du skulle ha lyssnat på SysterYster! Man tittar INTE på sånna där filmer på kvällen INNAN man går och lägger sig!!

    Huuuuuu!!

    Jag kommer INTE att ta mig an den där filmen – även om jag måste erkänna att jag av någon sjuk anledning känner mig “nyfiken” (hmmm….. jag vet att jag inte vill/bör titta….men kan inte låta bli……AAAARRRRRGHHHH!!!)

    Var rädd om nerverna! (nästa gång har jag en utmaning: välj BARA filmer med Hugh Grant i huvudrollen, hahahaha :))

    Kramis!

    • HAHAHA!
      Hugh Grant-filmer alltså… Wow!
      Det skulle vara en gigantisk utmaning! 🙂

      Men se ‘Amusement’, det tycker jag.
      Sista halvan är inte så jätteläskig, men den där clownscenen äter sig fast i hjärnan! 😀

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s