The Lamai lamentation

Koh Samui får ofta mycket skit av elitistiska solresenärer för att den är “turistig”, men jag håller inte med. Jag tycker inte att det är så – i alla fall inte i Lamai, där jag varit bosatt de tre gånger jag varit på den ön. Kanske har kritikerna enbart befunnit sig i Chaweng, där det ÄR mer “turistigt”, eller så var de kanske ute efter en orörd, kritvit strand utan vare sig solstolar, ananasförsäljare, hotell eller barer – som i ‘The Beach’ med Leo DiCaprio.
Men jag ska berätta en hemlighet: De där ställena FINNS INTE LÄNGRE i Thailand!
Eller jo, kanske. Om man hyr sig en liten Long-Tail båt och ger sig ut på havet utanför Thailands kust, kryssar fram och tillbaka tills man hittar någon liten plopp mitt ute i vattnet där ingen – eller åtminstone få – varit och kliver iland där. Ja, DÅ kanske man hittat en sådan plats… Jättemysigt och superhärligt (tills man blir hungrig och/eller törstig).

Men tillbaka till Lamai då.
Nej, den är inte turistig… Men jag tyckte denna gång att Lamai förfallit. Inget var annorlunda – vilket väl är okej, men inget var heller bättre. Skräphögarna var större, alla fel och trasigheter var kvar – antingen som jag såg dem för 2½ respektive 7½ år sedan eller rent av MER fel och MER trasigt.
Hela orten….eller faktiskt hela ön….är kvar i det förgångna, och vägrar flytta sig framåt.
Kanske är det därför det kändes som att turisterna övergett stället?
Jag vet att tidsperioden jag rest dit under inte är högsäsong, men det var tidvis löjligt…nej, patetiskt! Stränderna gapade tomma, hotellkorridorerna ekade, oftast var jag helt ensam i frukostrestaurangen och fler gånger än vad som kändes bekvämt var jag helt ensam inne i de butiker jag ville titta runt i.
-Låter det skönt? Det är det inte, tro mig!
Det är kanske skönt i ett par dagar, sedan blir det mest obehagligt. Varför är det ingen här? Vad är det jag missat? Varför har alla övergett det här stället….? Och det var då jag började se hur förfallet allt var. Hur hopplöst EFTER det är.

De västerlänningar man faktiskt såg var så kallade “övervintrare”. Äldre personer – nästan enbart män – som bosatt sig i Thailand, antagligen för att pengarna räcker längre där – till mat, till sprit…och antagligen till poontang också.
En morgon, vid 08.30-tiden, då jag satt och åt frukost kunde jag inte låta bli att äcklas av den skalliga, rynkiga, söndersolade engelsmannen som satt ett par bord bort, drack en Singha och sluddrade en massa goja till de thailändska tjejerna som serverade. Halvt på thailändska, halvt på engelska. Men sluddrigt likförbannat. De svarade honom ibland, men ignorerade honom annars så gott det gick.
Jag fick en känsla av att han satt där, på morgonfyllan, ganska ofta.
-Och han var inte ensam…
Hela orten – ön -verkade övergiven av alla utom just dessa halvfyllon som dricker öl tidigt på morgonen och kör runt på mopeder med unga thailändska tjejer sittandes bakpå…

På väg mot andra resmål (jag vill gärna besöka Kina, Japan och Australien) skulle jag gärna stanna i Bangkok ett litet tag. Det är en stor, spännande stad fylld till bredden av en massa intressant shopping och god mat…
…men efter att ha varit på Koh Samui år 2005, 2010 samt nu i år 2012, i sammanlagt tio veckor, har jag nu bestämt mig för att dit kommer jag aldrig åka igen.

-Tack för den här tiden, Lamai, men nu räcker det.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s