Toy Story FTW!

Kan knappt fatta att jag ens sitter här och försöker bena upp detta.
Att jag ens försöker förklara varför det är så att Pixars Toy Story-trilogi är så ofattbart bra.
Att jag ens BEHÖVER förklara det!

Det behöver jag såklart inte.
Men jag vill ändå få ur mig allt detta – som legat och tryckt där inne i själen sedan jag för ca tre år sedan såg den avslutande delen.
Så läs vidare eller klicka bort, mig kvittar det, för nu ska det ut!!

ToyStory1_1

Att Toy Story (1995) bröt ny mark är ju knappast något jag behöver basunera ut, men för den yngre generationen – låt oss säga folk födda 1990 och senare – är det kanske svårt att fatta exakt hur otrolig den där första Pixar-långfilmen var.
Det var som att se någon sorts superblandning av tecknat och leranimation. Visst, nu idag – efter fyra Shrekfilmer, två Cars, lika många Happy Feet, och fyra stycken Ice Age – är det där ‘datoranimerad-figur-utseendet’ inte något man tar miste på, men 1995 var det magiskt!
Det var inte tecknat, det var inte stop-motion…det var…något annat.

Så, rent krasst hade Toy Story kunnat vara helt UTAN story (ha ha) och den hade ändå lockat folk till biograferna, bara av ren fascination inför själva tekniken. -Men icke!
Efter decennier av Disneyfilmer, vars tidigare så succéfyllda recept börjat stagnera något alldeles otroligt, var Toy Story inte bara en frisk fläkt, den var en tornado!
Inga platta hjältekaraktärer, inga överflödiga musiknummer, inget förbannat daltande med sin tilltänkta publik!
Toy story är igenkänningshumor, snabb dialog och – överlag – fantastiskt utmejslade karaktärer, som dessutom getts intressanta saker att säga, istället för att bara vara en fläck i periferin.

ToyStory1_2

Själva premissen är genial, att leksakerna faktiskt lever egna liv bortanför det vi införlivar dem med då vi håller i dem. Det tilltalar givetvis barn, men garanterat även alla vuxna som någon gång hållit i en leksak och – om inte önskat så i alla fall låtsats att den var ‘levande’. Så redan där var Toy Story på rätt spår.
Sedan tar den det ett steg längre, och låter filmens tema vara rädslan för att bli utbytt mot någonting bättre, nyare, mer spännande… Vem kan inte sätta sig in i det?

Så jag satt där i biosalongen och tittade, investerade helhjärtat i karaktärerna och fick aldrig någonsin en känsla av att jag tittade på en barnfilm. Jag var fascinerad över tekniken och fängslad av storyn, och var till syvende och sist – då sluttexten rullade över duken – övertygad om att jag bevittnat filmhistoria! Precis så som en tidigare generation måste ha känt då de satt i biosalonger världen över och såg Star Wars 1977 (då jag var tre, och inte hade en aning om vad jag missade).

ToyStory1_3

För att ge det hela lite perspektiv; Toy Story kom året efter Disneys dittills största succé, The Lion King (1994), en film jag såg på bio flera gånger – fascinerad över att Disney tycktes ha lämnat ullegulliga barnfilmsstadiet bakom sig och faktiskt tog tag i ordentliga teman så som utanförskap, rivalitet och till och med död, sorg och saknad… Men nu, då jag ser jag den – även om den såklart fortfarande är oerhört bra – så är det svårt för mig att inte önska bort åtminstone ett par av alla evighetslånga LSD-trippar till musiknummer och bisarra scener av billig slapstick-humor.

The Lion King var trots allt en barnfilm, måhända en barnfilm med vuxna teman men fortfarande uteslutande en film riktad till barn.
Toy Story var för ALLA.

Uppföljaren, som kom fyra år senare, är rent berättartekniskt på samma fantastiska nivå som sin föregångare (även om den tekniskt är vida överlägsen, något man ser klart och tydligt då man tittar på alla tre filmerna efter varandra), och fortsätter bygga kring teman alla kan sätta sig in i, inget av dem mindre påtagligt än känslan av att bli övergiven av den man älskar över allt annat. Filmen vågar sig på något så riskabelt som att inkludera ett fem minuter långt musikmontage i mitten. Sarah McLachlan sjunger Randy Newmans fantastiska ‘When She Loved Me’ till karaktären Jessies tragiska berättelse.
När den är slut är det nästan omöjligt att inte ha glansiga ögon och en klump i halsen.

ToyStory2_1

Jämfört med föregångaren så väver Toy Story 2 in en enorm mängd humor, kanske lite av rädsla för att tappa publik. Många av de populärkultur-baserade skämten går antagligen rakt över huvudet på den yngre generation som ser filmen (barnen), men det gör ingenting eftersom de fyras av i ett sådant rasande tempo att de knappast lär hinna tröttna på att de inte fattar referenserna.

Filmen bryter fjärde väggen under eftertexterna, med innovativa, roliga och i vissa fall tveklöst vuxna outtakes (som till exempel då karaktären ‘Stinky Pete’ gullar med två Barbies och frågar dem ifall de verkligen är helt säkra på att de är “identical twins…”).

ToyStory2_2

Som en del av Toy Story-sagan är mittendelen möjligen svagast, men det gör den knappast dålig. Den är spännande, rolig och sorglig om vartannat, och den lämnar sin publik – barn likaväl som vuxna – med ett tydligt budskap:
Leksaker är inga prydnader, de har inget värde, inget syfte och framförallt inget liv – om man inte leker med dem!

Den tredje och sista filmen lät vänta på sig – elva år för att vara exakt.
Pixar håller fast i detta tidsglapp och förlägger handlingen längre fram i tiden, då Andy – leksakernas ägare – är på väg att flytta hemifrån för att gå på College.
Hans rum ska tömmas, saker ska packas med, packas undan, doneras eller slängas bort. Det är med andra ord i första hand en film om avsked.

ToyStory3_2

Filmen inleder med en lång sekvens med ‘klipp från gamla hemfilmer’, vilket fungerar effektivt i att påminna om Andys fantastiska relation till sina leksaker i allmänhet, och till cowboydockan Woody i synnerhet.
När seriens temalåt, ‘You got a friend in me’ ekar bort flyttas vi dock raskt fram till nutid, i vilken de få leksaker som finns kvar gör omständiga, patetiska – och fruktlösa – försök att få den snart 20-åriga Andy att leka med dem igen. Samtidigt som hans mamma försöker förmå honom att bestämma sig för vad han ska göra med alla sina saker…

Genom alla tre filmer har relationen mellan Andy och Woody varit en av de centrala punkterna, från att tillfälligt ha ersatt honom med en modernare leksak (rymdhjälten Buzz Lightyear) i första filmen, till att rata honom under ett sommarlov då en söm i Woodys arm gick sönder. Men genom alla prövningar har de hållit ihop, och jag kan utan problem sätta mig in i den ångestfyllda situationen då han sitter och håller i sina favoritleksaker och försöker bestämma sig för ifall de ska slängas, doneras, tas med eller förvaras uppe på mammas vind.

Det har konstaterats (i del två) att Woody är en gammal familjeleksak, och det har antytts på diverse forum att Andys pappa är död (han är inte med någon gång under serien). Det är därför lätt att dra gissningar kring huruvida Woody är ett arv från Andys pappa, och att det är därför han är så fäst vid honom, men det är precis just bara det – gissningar.

ToyStory3_1

Genom ett missförstånd hamnar alla leksakerna på daghemmet Sunnyside, där temat om att bli övergiven och utbytt återupptas – denna gång i form av den stora rosa teddybjörnen Lotso, vars ärrade förflutna inkluderar att ha glömts kvar på en rastplats och sedan slitit sig hela vägen tillbaka till sin ägare, bara för att inse att han blivit utbytt mot en ny teddybjörn.
Till skillnad från de leksaker vi lärt känna under seriens gång har detta gjort Lotso bitter och arg, och till syvende och sist har han förvandlats till en beräknande sociopat som styr hela Sunnysides leksaksvärld med järnhand.

ToyStory3_3

Delar av filmen blir således en fängelserymmarfilm – hyllningar till allehanda gamla klassiker (med The Great Escape, 1963, i spetsen) förkommer flitigt – då leksakerna försöker fly från Sunnyside.
I vad som inte kan kallas annat än en episk sekvens hamnar till sist de på den stora sopförbränningsstationen…där såväl de själva som jag som åskådare faktiskt var övertygad om att det skulle ta slut.
Händer sträcks ut i en solidarisk gest, ska vi dö så gör vi det tillsammans, det har varit kul så länge det varade…

Det finns så många saker som är fantastiska med dessa filmer, och denna tredje del i synnerhet. Allt från “ytliga” saker som tekniska framsteg till monumentalt viktiga saker som story, val av karaktärsröster samt små och stora teman.
Vad Toy Story 3 dock lyckas allra bäst med är att snabbt introducera faktumet att det snart kommer ta slut, och sedan distrahera oss lite lagom mycket på vägen dit. Så när karaktärerna hamnar i en situation där de tvingas acceptera att de alla kommer dö, så gör jag det som åskådare också, och det är nästan lite chockerande att upptäcka precis hur synkad man är med dem, med storyn och med hela konceptet.

ToyStory3_4

Slutscenerna (nej, det är inte på sopförbränningen) fortsätter dra i alla möjliga känslotrådar, då Andys sista farväl ska avklaras.
En efter en lämnar Andy ifrån sig sina kompisar, tills bara Woody återstår.
“This is Woody. He’s been my pal for as long as I can remember…” säger Andy sorgset, och i en symbolisk närbild ser vi hur han räcker över Woody till den unga Bonnie – som leker med sina leksaker på precis samma sätt som han själv alltid gjort.
Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte lipar varenda gång jag ser denna scen.
När Andy till slut sätter sig i bilen, vinkar adjö och kör därifrån så flyttas fokusen upp mot den blåa himlen och de likartade molnen, för att symboliskt återknyta till 1995 och den allra första bild man ser i den första filmen, och det känns då som att de tre filmerna inte hade kunnat sluta på ett bättre sätt.

ToyStory3_5

2 thoughts on “Toy Story FTW!

  1. Jag kan inte annat än hålla med om ALLT du skriver. Sedan Oliver fastnade för Toy Story-filmerna har vi sett dem ett ANTAL gånger (framförallt 3:an som blev Olivers favorit – det är ju ett TÅG med i början😉 ).

    Vill även slå ett enormt slag för alla Shrek-filmer. Jag är nästintill lika fascinerad av dessa och kan se dem alla HUR MÅNGA GÅNGER SOM HELST. Även dessa var under en period Olivers absoluta favoritfilmer – och han såg faktiskt alla fyra flera gånger (och jag såg dem med honom lika många gånger). Oliver gick t.o.m. så långt i sin beundran av Shrek at han helt plötsligt en kväll ville se BONUSMATERIALET i fjärde filmen ;D
    Enda kruxet med att ha en 3-åring som vill se alla dessa underbara barnfilmer är att man ju sällan får se dem på originalspråk….. (ändå all heder åt Samuel Fröler, Jonas Malmsjö och Helena af Sandberg – som gör några av de svenska rösterna)

    Jag har insett att jag ÄLSKAR tecknade filmer/barnfilmer!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s