FreakMan

Jag är nog inte normal.
Jag kanske till och med har problem.
Mentala problem.
Djupt gående trauman från tidig ålder.
Något som gör att jag – då jag blir irriterad på något – blir arg.
Inte alltid.
Inte ens ofta.
Men ibland. Ibland när frustrationen är som störst.
När jag tvingas ha med inkompetenta människor att göra.
När jag är hungrig eller trött eller både och.
När jag känner mig förlöjligad (min allra största Akilleshäl).
…när dessa saker inträffar samtidigt som jag är på “fel” humör…
Då…
Då kan jag gå förbi Irriterad, passera Sur utan att stanna och störta rakt in i Arg.
Ibland, ytterst sällan, tränger jag mig genom Arg och faller rakt in i Vansinnig.

Jag vet inte varför.
Jag har ingen aning om vad det är som gör att jag – i brist på ett bättre uttryck – ‘tappar fattningen’ ibland. Jag har alltid sett det som att jag måste ventilera mig.
Jag har svårt att bara släppa skit som händer. Det kan vara småsaker jag hänger kvar i ibland, men oftast är det de där lite större sakerna, de där som gör mig oerhört irriterad eller arg – de där som jag gärna VILL släppa taget om just då när de händer, men som jag istället stoppar ner i fickan och bär runt på tills de börjar pysa ut…när jag är som minst motståndskraftig (trött, hungrig osv osv)…

Ska jag vara helt ärlig kan jag ibland inte förstå hur vissa människor klarar av att leva ett helt liv UTAN att ventilera. Blir dessa människor aldrig upprörda över något alls? Eller är de bara mästare på att släppa taget om varenda orättfärdighet, liten som stor, utan att lämna kvar så mycket som ett enda spår av det…
Eller lagrar de också? Sparar de kanske kvar allt inuti, i ett (näst intill) outtömligt förråd av skit, djävulskap och plågor? Och vad händer när det till syvende och sist blir fullt?

Jag behöver kanske ett vadderat rum någonstans, där jag då det behövs kan stänga in mig och slå på väggarna tills ilskan försvinner. Ett ljudisolerat, vadderat rum, så att jag kan skrika och skrika och skrika och skrika.
Bara sittandes här vid datorn kan jag känna hur otroligt jävla skönt det skulle vara.
-Behöver jag kanske psykologhjälp trots allt?

Oavsett vilket så kan jag inte lova att jag aldrig mer ska bli arg.
Vare sig man gillar det eller ej så är Arg en (ytterst liten) del av mig, och alla mina känslouttryck hänger liksom ihop, på samma sätt som jag kan tänka mig att alla människors olika känslouttryck hänger ihop.
Så ska Arg bort så får man helt enkelt se till att medicinera bort alla mina känslouttryck.

I, Robot.

Jag vill nu till sist sno åt mig ett par rader här och starkt påpeka att jag inte slåss, vare sig jag är irriterad, sur, arg eller ens vansinnig. Jag har aldrig någonsin slagit en annan människa, och förutsatt att jag inte fruktar för min eller någon närståendes säkerhet så kommer jag aldrig göra det heller. Punkt slut!