Utbrott – en annorlunda teaterupplevelse

Tänk er följande scenario;

Ni har bestämt er för att gå ut en fredagskväll, äta middag på restaurang, umgås, mysa och i största allmänhet ha en trevlig kväll, kulminerande i ett stycke kulturell underhållning i form av en avskalad och lågmäld pjäs om mänskliga rättigheter framförd av av två ambitiösa skådespelare.
Men någonstans under pjäsens gång måste man bryta för att hjälpa en kvinna i publiken ut i lobbyn, eftersom hon inte mår bra. Pjäsen fortsätter, något trevande, tills polisen plötsligt dyker upp och ytterligare en person påträffas bakom kulisserna, blödande.
“Är det någon här som är en läkare?!” frågar man desperat från scenen, och en person reser sig upp och följer med ner bakom kulisserna.
Blod sipprar ut från under kulisserna, ut över golvet.
Poliserna lämnar kvar en av de sina och går sedan ut ur lokalen.
Sakta men säkert börjar tanken formas; att man kanske skulle ta och fortsätta kvällen på annat håll… Men då visar det sig att dörrarna är låsta, och den ensamma polisen som är kvar i lokalen är fast besluten att vi alla ska stanna kvar där inne.
Inledningsvis får vi veta att det är för att en våldsam smittohärd drabbat Umeå, och att vi är säkrast inne i lokalen. Men det visar sig snart vara vi som är smittohärden, och myndigheterna vill inte att vi tar oss ut och smittar ner resten av omvärlden.
Vad som sedan följer är en sorts kombination av moraliska dilemman (ja, vid ett tillfälle får vi i publiken rösta, medelst handuppräckning, om huruvida en infekterad person ska avrättas eller ej) och ren zombieskräck.

Utbrott_LinaHognert_liten_image_detail

Manusförfattaren Gustav Tegby skriver i programmet att idén till pjäsen började med att det är svårt att leva upp till sina egna ideal när det väl gäller, och med frågan kring huruvida man ens skulle bete sig som sig själv om allt ställs på sin yttersta spets.
Han avslutar sitt lilla stycke med “Och så älskar jag zombies också. Men det anande ni nog redan.”
Jodå, det anade jag.
Vissa delar av pjäsen, då långa hätska debatter med höjda röster kring hur man ska agera – gentemot smittade eller bara ANTAGLIGEN smittade personer, gentemot poliskvinnan som vill hålla kvar alla i lokalen, gentemot varandra – fyrades av i lokalen tänkte jag direkt på den tredje delen i zombieserien av George A. Romero, ‘Day of the dead’, en film som vilken till viss del kanske består av groteska – men extremt välgjorda – effekter, men som även innehåller långa pjäsliknande scener då alla försöker få sin egen röst hörd kring precis samma frågor som de vi nu bevittnade på scenen.

Jag visste ju redan på ett ungefär vad pjäsen skulle handla om, men önskar såklart i efterhand att jag inte visste något om den alls! INGENTING! Inte ett JOTA! Det hade gjort många av aspekterna i hela pjäsen så otroligt mycket mer chockerande.
Det hade givetvis tagit ett bra tag innan man fattade att all kaos faktiskt var en del av föreställningen – om ens någonsin, eftersom det var väldigt välgjort allting.
Ett udda grepp, som jag faktiskt räknade med då vi klev in i lokalen, var att en person i publiken (GIVETVIS PRECIS BAKOM OSS) plötsligt och utan förvarning började skrika i höga sky och klösa vilt i luften medan han slets ner under bänkraden och in under balustraden.
Fabulöst!

En grej jag dock INTE räknade med var då man fick veta att vi nu äntligen skulle få lämna lokalen, en buss skulle ha ställts till vårat förfogande utanför nödutgången. En av skådespelarna tittade efter, och jodå, där ute stod en buss. Men det fanns ju ingen chans att vi skulle få plats allihopa. Efter fem minuters debatt om hur man skulle dela upp alla så blev det handuppräckning. Vem ville lämna lokalen?
Jag och Marita var en av många som lite tveksamt räckte upp händerna, och vi hamnade snart i en lång kö vid nödutgången.
“Det finns filtar i bussen!” var det någon som skrek, och innan man hann reagera på detta bisarra grepp satt man på bussen utanför, utan ytterkläder men insvept i en filt. Ungefär hälften av publiken blev kvar inne i salongen. En av skådespelarna anmälde sig frivillig att köra bussen, men det blev snabb avfärd då två poliser plötlisgt dök upp utanför bussen, men blev överfallna av två smittade människor innan någon hann reagera.
Den överfulla, nedsläckta bussen rivstartade och lämnade de två poliserna i snön utanför, på väg att bli uppätna.
Bussen slingrade sig fram på en liten väg in i ett skogsparti, men fick tvärnita då det stod en bil – med lyktorna på – mitt i vägen. Framför bilen låg en till synes livlös kropp. Föraren klev försiktigt ut, men vände om då det från skogen kom ett tiotal vrålande smittade människor rusande. De överföll den livlösa kroppen, och bussföraren klarade sig med en knapp hårsmån.
Vi körde iväg igen, tillbaka till teaterlokalen (där det fanns tydliga spår av att en annan del av pjäsen fortgått där inne), slutfasen av historien utspelade sig sedan inne i lokalen. Det var våldsamt, som sig bör i skräcksammanhang, och ibland obehagligt.

I sann skräckfilmsanda så avslutade allt med en sån där “billig chockeffekt”, men det var faktiskt inte bara väntat utan riktigt, riktigt bra!

Utbrott_siluetter_liten_image_detail

Såklart är ‘Utbrott’ en pjäs som är tänkt att ställa moraliska frågor kring vår egen bestialitet, och hur långt man är beredd att gå för att “se om sitt eget hus”.
Jag har dock sett alldeles för många skräckfilmer för att inte tänka i de banorna då de moraliska tvivlen börjar komma på tal. “Vad tycker ni, ska vi döda henne? Räck upp en hand alla som tycker att vi ska göra det!”
Att majoriteten räcker upp handen och hon dödas var ingen chock, det är så självklart enligt alla gängse standarder för epidemikatastrofer och zombieinfestationer att jag tog det för självklart att man rent allmänt skulle rösta för ett dödande.
Jag undrade istället instinktivt ifall det någon gång, under de föreställningar som ‘Utbrott’ spelats, faktiskt röstats emot ett dödande? Och om pjäsen ens skrivits för att inkludera ett sådant scenario, eller om Gustav Tegby – precis som jag – kallt räknat med att man kommer rösta för, och inte emot?

Profilteatern ska ha en fet eloge för att de satt samman en så pass ambitiös pjäs. Det är trots allt en fri teater som drivs av så lite som sju medarbetare, så bara själva skalan gör det riktigt imponerande.

Pjäsen ‘Utbrott’ har nu gått för sista gången, men det känns som att det faktiskt kan komma att bli ytterligare besök där, på någon av de andra pjäserna som ingår i 2014-års skräckfestival ‘Horror & Art’.

¤Bilderna är lånade från Profilteaterns hemsida.¤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s