Svantes äventyr; Köttsoppa!

Inspirerad av – och dedikerad till – Johan Sjöblom och Marita Helletun.

Över de stora rapsfälten hördes det.
Kaninerna i det höga gräset höjde sina öron, och rådjuren i skogsbrynet stelnade till.
Det verkade till och med som att prästkragarna, de som så ofta annars var belamrade med flitiga bin, vred sig uppåt – mot ljudet.
Luften mullrade och längs marken rörde sig en mäktig skugga… Eller nja, det var knappt en skugga, kanske snarare en skuggfläck… En liten yttepytte-prick.
Och inte mullrade luften heller, den vibrerade inte ens. Det närmaste man kommer att beskriva det är nog på följande sätt; “Om man lyssnade riktigt noga, med öronen på helspänn, kanske man skulle kunna höra ett svagt brummande ljud”.
Kaninerna reagerade inte heller, rådjuren rörde inte så mycket som en fena och prästkragarna – hur gärna humlan Svante än skulle önskat det – flyttade sig inte en endaste millimeter.

‘Ingen ser denna episka färd!’ klagade Svante för sig själv ‘Ingen bryr sig om mig nog mycket för att ens ge mig lite köttsoppa!’
Svante älskade köttsoppa, och den här dagen tyckte han att han minsann hade gjort sig förtjänt av det.
Hela långa förmiddagen hade han brummat runt i nyponbuskarna och gjort sitt allra bästa för att se så upptagen ut som möjligt. Så fort någon frågat honom hur det gick för honom, så hade han svarat med hög röst att ‘Jag har inte tid att prata, måste brumma vidare!’, och sedan raskt bumlat sig runt närmaste blomblad.
Fem, sex sju…minst åtta gånger! Det fanns ingen ände på frågvisa personer! Det var minsann ett slitsamt jobb att inte jobba, Svante var helt slut då han äntligen kunde ge sig av ut över fälten, över ignoranta prästkragar, likgiltiga kaniner och obrydda rådjur.
Utan vare sig pompa, ståt eller köttsoppa.

‘Jag arma humla! Jag arma, utsvultna humla! Kan ingen ha förbarmande över mig, jag som jobbat så hårt på att inte jobba!’

I bitter ilska brummade han bort över gräset, tills han plötsligt kände en välbekant doft. Han stannade upp och cirklade runt på stället några varv, innan han trodde sig känna varifrån det kom. Han rörde sig bort mot vägen, och där… Kunde det kanske vara…?
Ja! Svante sken upp. Där låg han ju! Folke!!
Då Svante närmade sig den lilla figuren vid vägrenen kunde han inte låta blir att tycka synd om honom. Tydligen hade Folke ännu en gång fått för sig att gräset var grönare på andra sidan, och inte en enda av de hundratals taggar han hade på ryggen kunde mota undan bildäcken då de rusade fram i över 100 kilometer i timmen. Svante kände en rysning längs sin ludna rygg, mången var gångerna då han själv varit nära att bli en platt liten humla, mot allehanda passerande bilrutor. Men nu hade alltså Folke druckit sitt sista fat svårsmält mjölk, och låg där vid vägkanten – i den stekande solen – och jäste.

‘Nåväl’ sade Svante resolut för sig själv, ‘Den enes död är den andres bröd, så ni kan ha era tråkiga ängar och fåniga prästkragar och långa öron och nervösa sinnelag!’ gastade han så högt han bara kunde.Jag ska äta köttsoppa!!’

Och åt köttsoppa det gjorde han, humlan Svante.

Svante

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s