Divergent

Det är inte ofta man ser tydligt definierade roller i filmer nuförtiden.
Det är väldigt populärt att låta en grå skugga vila över nästan alla karaktärer, och ge de “onda” några få sympatiska drag medan de “goda” får ett par elaka stråk.
Inget fel med det, rent realistiskt stämmer det nog bättre överens med verkligheten än att allting antingen är svart eller vitt.

Men i Divergent, baserad på en bok med samma namn – skriven av Veronica Roth (som bara var 22 år då boken gavs ut i april 2011), finns inte särskilt många skuggor.
Det finns istället en värld där människor delas in i fem olika fraktioner, väldigt enkelt definierat och uppbyggt.
Man är antingen jordbrukare, i vilket fall man brukar landet, har kläder i jordfärgade toner och är glad nästan hela tiden. Man tillhör då fraktionen Amity (vänskaplig).
Eller så är man en teoretiker, logiskt tänkande och intelligent. Man klär sig då i kostymliknande plagg i mörkt blått och tillhör fraktionen Erudite (lärd).
Är man så ärlig att man säger det man tänker, vare sig det sårar eller inte – bara sådär liksom – passar man antagligen in i Candour (uppriktighet), klädd i svart och vitt.
Kanske är man en vårdande person som hjälper andra och inte ser sig i spegeln eftersom det är fåfängt, då tillhör man nog de gråklädda Abnegation (förnekande (av en själv?)).
Och är man en stridslysten, kaxig, extremsportande våghals som inte backar från lite (eller ganska mycket) brutalt våld, då är man givetvis med i svartklädda Dauntless (oförfärad).

Man kan även vara ‘Fraktionslös’, i vilket fall man är utan någon som helst status, och enligt det filmen visar upp så är de som inte tillhör någon Fraktion helt enkelt hemlösa, smutsiga uteliggare.

Sedan finns det de som inte går att placera i bara ett fack, eftersom de passar in i flera stycken – eller rent av alla. Är man sådan kallas man för Divergent (avvikande), och man lever då farligt i den påstått så fredliga men egentligen extremt segregerade världen. Kan man inte placeras in i ett fack kan man nämligen inte kontrolleras, och då är man automatiskt ett hot mot det “fungerande samhället”.

Ja, givetvis visar det sig att filmens huvudperson – en ung tjej som precis ska till att genomgå sitt Fraktionstest för att se vilket Fraktion hon hör hemma i – är just en Divergent, och hon måste då såklart försöka undanhålla det för allt och alla.
Spännande, lite lagom fartfyllt och schysst underhållningsvärde.
Men det är typ allt…
Det kändes för lätt allting. Jag satt mest och väntade på att det skulle bli någorlunda mer avancerat, eller åtminstone lite mer ingående någonstans. Men det var nog helt enkelt för grunt för att man skulle kunna gräva något djupare utan att köra spaden i botten.
Det var verkligen svart och vitt, klart och tydligt definierat.
Inget ont om skådespeleriet, det var fullt godkänt. Likaså filmen som sådan, tekniskt helt klart godkänt i överkant. Det är bara själva historien som lämnar en hel del i övrigt att önska. Den är helt enkelt alldeles, alldeles för……platt!

Författarinnan, Veronica Roth, har skrivit detta som en trilogi och de två uppföljarna – Insurgent (rebellisk) och Allegiant (lojal) – gavs ut 2012 respektive 2013. Givetvis blir det filmer även efter dem, de är planerade till 2015 (Insurgent) samt 2016 (Allegiant: part I) och 2017 (Allegiant: part II).
Jag lär göra samma sak med dem som jag gjorde med The Hunger Games, ignorera uppföljarna då de går på bio, proklamera att jag ska hyra dem när de kommer ut på dvd men sedan strunta även i det.

divergent-poster-1

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s