Zombie Rights Movement

Zombie Rights MovementDå jag arrangerat Umeå Zombiewalk (gårdagens event var andra gången för mig) så har jag alltid försökt vara väldigt noga med två saker:
1) Att vara ute i god tid, och få ut information så fort som möjligt! Ingen har någonsin lidit av att få veta saker i god tid innan, och bra information tidigt är något som alla tjänar på. Ni, jag, polisen, Zombiewalken… Alla!
2) Att det ska gå rätt till väga, så att det inte blir några efterverkningar i form av något som gör det svårt/omöjligt att få tillstånd för nästa Zombiewalk. Jag har med andra ord inte affischerat mer än på tillåtna platser, jag gick – blodig och äcklig – tillbaka upp till Järnvägstorget efter avslutad Zombiewalk, för att plocka bort informationsaffischerna jag tejpat upp på fredagen, samt ta bort eventuellt kvarlämnat skräp.
Jag försöker även informera alla zombies om att man inte får skrämma folk i onödan… Allra minst barn!
Jag vet att det är frestande att skrämmas lite extra då någon ser ut att bli rädd för ens blotta uppenbarelse – men MOTSTÅ den frestelsen! Man ser ganska lätt vilka som vill “vara med och leka” och vilka som antagligen kommer få mardrömmar efteråt.

Ingen fara, ni skötte er för det mesta jäkligt bra! Jag var MER än nöjd då vi alla efter mången leenden och fotosessioner skiljdes åt i Vänortsparken.

MEN, med det sagt…
Bara för att man som Zombiewalkare ska ta hänsyn till sin omgivning så betyder det inte att man är helt rättslös!
Jag har gjort det här – varit zombie – några gånger nu (fyra Zombiewalk, två Zombierun, ett lajvevent) och är helt på det klara med att alla inte tar det på fullt allvar – i synnerhet inte under ett Zombiewalk, som ju går öppet bland “vanligt folk”.
Jag försvinner in i min karaktär och svarar sällan på tilltal medan jag hasar fram. Jag kan kanske på begäran titta in i nån kamera här eller där (mest för att det är kul att andra tycker att det är kul), men jag brukar inte bry mig om eller ens märka så mycket av de som inte “leker med”. Ingen riskerar att råka illa ut bara genom att ställa sig bredvid mig, jag tänker inte skrika åt dem, bita dem eller dregla fuskblod på dem. Tar de i mig riskerar de på sin höjd att bli kladdiga.
Det perfekta exemplet – från gårdagen – var då jag hasade ner längs Järnvägsesplanaden och en äldre kvinna plötsligt körde in sin högerarm under min vänsterarm, tittade på mig, sade “Hej du!” åsså gick hon armkrok med mig en kort liten stund. Jag tittade bara på henne med mina vita ögon och sade “Uuuuuuuuuuuh”.
Inget konstigt med det. Nästan lite kul.🙂

Men den senare incidenten, nere på Rådhustorget, var en annan femma!
Vi hade gjort hela rundan bort till Västra Esplanaden, runt Restaurang Sagami och tillbaka till Kungsgatan, och var på väg mot Vänortsparken. Jag höll mig sist, som jag planerat att göra, och när jag kom ut på Rådhustorget kände jag två händer på mina axlar och en röst som glatt sade “Vi kör tåget!” följt av skrattsalvor… Runt mig dansade ett gäng killar, kanske i 20-25årsåldern. Jag hade ingen lust att bli gjord narr av, så jag drog mig lite hasande bort från händerna, men han gav sig inte utan lade då armen runt min nacke och hängde liksom över mig… Han sade nåt, jag minns inte vad – ärligt talat var jag vid det laget (till min egen förvåning) så inne i min zombieroll att jag inte lyssnade särskilt mycket alls.
Jag föste undan honom, men han var tillbaka igen lika snabbt.
Jag föste undan honom igen och vände mig om mot hans kompisar, hasade emot en av dem och ställde mig näsa mot näsa. Han garvade bara och sade “Vilka vita öööögon du har!”.
-Helt okej tycker jag, alla kan inte rocka en sån här outfit.
Sedan vände jag för att hasa vidare, trodde verkligen att de skulle ha gett sig vid det här laget… Men nej, axelhängarkillen var på mig igen (i ögonvrån kunde jag se att en av deltagarna, Umbrella-soldaten, närmade sig oss för att kolla läget). Killen hängde verkligen på mig, och han var nästan ett huvud längre än mig så det började bli lite svårt att hålla balansen – men jag är inte särskilt spenslig….så jag tänkte att ‘jamen vad fan, vill du vara med och leka så får du vara med och leka!’ och gjorde ett plötsligt utfall. Jag sträckte mig mot honom, grabbade tag i hans huvud och ena arm och tryckte min vid det laget extremt kladdiga käft mot hans hals (han fick med andra ord “ett bett”).
Där borde det ju räcka, eller hur??
Om inte annat så var han nu ganska kladdig, och om jag vore i samma situation så skulle jag nog backat undan vid det laget… Hans kompisar började i alla fall göra det.
Men nej, han var på mig igen direkt. Vet faktiskt inte vad han tänkte göra, men han tog tag i mig och började dra, men då orkade jag verkligen inte mer – så jag mer eller mindre kastade ner honom på kullerstenarna, böjde mig fram, tog tag i hans huvud, öppnade munnen så mycket jag bara kunde och satte tänderna mot hans skalle…åsså tryckte jag till ordentligt.
Inte så hårt att det uppstod blodvite, naturligtvis, men förhoppningsvis har han lite ont idag.
Efter det hasade jag vidare, medan jag hörde Umbrella-soldaten säga “Där ser ni hur det går om man bråkar med dem, man blir kladdig!”… Lysande!🙂

Ett litet PS krävs här: Jag är, såhär i efterhand, extremt förvånad över att jag var så jäkla inne i min zombieroll! Jag tycker nämligen inte om att slåss – faktum är att jag aldrig varit i slagsmål någon gång i hela mitt liv! MEN om jag nu skulle vara tvungen att slåss, i självförsvar, så skulle jag nog använda mig av någon sorts väderkvarnsteknik (vifta med allt och hoppas att jag träffar). Vad jag absolut INTE skulle göra är att bitas! Det tror jag inte i alla fall… Jag menar, vem fan bits?!?!
Men jag kunde just där och då inte komma på en enda annan grej att göra mot denna irriterande varelse, än att just bita honom. Nästan lite läskigt faktiskt…..

Nåväl.
Summan av kardemumman: Man ska visa hänsyn då man klär ut sig till en levande död och hasar genom stadens gator och torg. Man ska visa otroligt mycket hänsyn. Ge folk svängrum, helt enkelt.
Men man är för den sakens skull ingen allmän leksak, utan har helt enkelt rätt att såväl verbalt som fysiskt – inom rimliga gränser – säga ifrån!
Sådärja, då var det sagt.

Ännu en gång, STORT TACK till alla zombies som var med, till alla ni som kom för att titta på och till alla ni som fotograferade/filmade. Ni är BÄST!!!

Fotot är lånat av Linda Gustafsson (jag hoppas det är okej Linda!), och sedan trixat med i appen PictureMonkey.

One thought on “Zombie Rights Movement

  1. Helt rätt gjort av dig!😀

    ….och till ditt “offer”:
    Hoppas att du numera lever i skräck över om du verkligen är en vanlig människa eller ej (för alla vet väl vad ett bett från en zombie kan ställa till med;)) – om inte annat så hoppas jag att du SKÄMS! Får man verkligen bete sig så barnsligt??!!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s