RoboCop 2014, ett försvarstal.

Okej, jag erkänner att jag med flit höll mig borta från RoboCop-remaken när den gick på bio förra året. Jag hade sett en trailer, och den bådade inte gott. Jag har även ett ganska passionerat kärleksförhållande till Paul Verhoevens original från 1987.
Så jag skydde den.
Kanske inte som pesten, men som något som luktar ganska illa och som man ogärna vill vara i närheten av.

Men så dök den upp på (ära vare) Netflix (i höjden), och jag kände instinktivt att jag ville se den… Kanske någonstans djupt inom mig ville jag se den så att jag efteråt skulle kunna raljera om dess överflödighet precis just här – i bloggen.
Men ibland går det inte som man tänkt sig.

Verhoevens original var en politisk satir över det moderna samhället – den möjliga framtiden. Den är ultravåldsam och bitvis ganska extrem (åtminstone den version som Verhoeven själv ville släppa). Den är faktiskt så pass överdriven att den idag inte fyller någon annan funktion än att den är en bra film – måhända en riktigt bra film, men den har gått från att vara samhällssatir till att bli ren underhållande fantasi.

RoboCop anno 2014 kommer måhända i mångas ögon bara vara den där remaken av “min favoritfilm”, och är därför per definition undermålig.
Men jag tycker att man borde försöka se bortom det nostalgiska skimret, och se den för vad den faktiskt är…
Den dyker djupare in i karaktären Alex Murphy än föregångaren, och man hinner bli mer investerad i hans mänskliga sida – vilket gör att man delar hans chock då det avslöjas för honom att han inte längre är en människa.
-Joel Kinnaman imponerar som Alex Murphy!

robocop2014_1

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att jag tycker att RoboCop 2014 inte är värd all den skit den fått sedan den kom ut… Men delar av det som jag tycker gör den så bra bottnar i att man helt enkelt får veta MER! Det är inte längre en enkel, svart och vit satir, det är en sci-fi/dystopi, med (under omständigheterna) realistiska förutsättningar, orsaker och reaktioner.

Helautomatiserade robotar används av USA för “fredsbevaring” i krigshärjade områden utomlands, men det amerikanska folket har röstat nej till att använda robotpoliser i sitt eget land… Det stora skrupelfria företaget (OCP) tillverkar då en hybrid, med en mänsklig grund och en robotiserad kropp.
Men den mänskliga delen av hybriden vill fortfarande träffa sin fru och sin son, och hans kollegor ser honom som en maskin, inte en människa.
Tester visar även att den mänskliga aspekten (empati, oro och försiktighet) gör honom långsammare i bedömningar av hotfulla situationer än de helautomatiska motsvarigheterna.
Så, kan man då hämma de mänskliga egenskaperna? Och var går gränsen? När blir det man skapat inte något annat än en robot med ett mänskligt ansikte…?

Verhoevens original ställer också dessa frågor, men filmens satiriska karaktär gör att frågorna inte känns lika påträngande.
Här känns de!

Alla som osedd dissade (och fortfarande dissar) RoboCop anno 2014, just för att den är en remake av Paul Verhoevens kultklassiker – försök tänka om!
Se den för vad den faktiskt är; en riktigt bra film!

RoboCop2

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s