Jag älskar filmer som tvingar mig att tänka!

Hur ofta händer det egentligen att man sitter i en biosalong och tvingas tänka? Och då menar jag inte bara tänka som i “ooo, jag undrar om det är den där karaktären som är mördaren”, utan verkligen tänka! Analysera, pussla, vända, vrida och komma ihåg saker, bara för att kunna plocka fram det igen senare, då luckor att fylla i dyker upp.
Visst, många filmer har inslag av dessa saker, men väldigt få av dem struntar helt i att i detalj förklara för sin publik vad det var som just hände, eller varför det hände – eller till och med vad som strax KOMMER att hända.
Faktum är att många filmer, rent generellt sett, behandlar sin publik som hjärndöda idioter, med övertydliga förklaringar och ledtrådar till precis varenda liten grej. Som om att filmskapare tror att de stora flertalet är helt inkapabla att ens lägga ihop två och två.
Men det finns undantag, som till exempel Memento, Inception och Interstellar (och ja, jag vet, jag har en seriös bromance på gång med ♥Christopher Nolan♥).
Scorseses Shutter Island får gärna läggas till den högen också, och listan kan garanterat göras längre!
Dessa är i varierande grad ganska komplicerade filmer, som trots detta vägrar förklara för sin publik vad som händer, eller varför det händer. Man får helt enkelt bara acceptera det man ser, titta och lyssna uppmärksamt, koncentrera sig och – viktigast av allt – HÄNGA MED!
Det är lite som att skaparna av sådana här filmer har ett uppsträckt långfinger berett under kavajen, medan de säger “Om du inte fattar vad som händer så får du se den igen, jag tänker inte förklara för dig!” (Det laddade långfingret är till för de som enbart på grund av filmens komplexitet och vägran att sänka sig till lägsta möjliga nivå anser att den suger. Då åker fingret fram, tillsammans med ett “Det skiter jag i! Gå och se åt annat då!”).

 Till denna lista tänker jag nu lägga Denis Villeneuves Arrival.
Den var en fröjd för öronen, inte bara för inslagen av klassisk musik, utan även för valet av kontrast mellan kompakt, talande tystnad och dess korta inslag av öronbedövande och känsloframkallande muller.
Den var även en fröjd för ögonen, för vacker är den. Storslagen i vissa sekvenser, och introvert och intim i andra. Kontraster, återigen.
Men framförallt var den en total njutning för hjärnan, som trots att det var lördageftermiddag faktiskt gjorde några frivolter av lycka över att inte bli uppmanad att bara stänga av… För det händer så sällan!
 Arrival handlar, på ytan, om mänsklighetens första möte med en civilisation från en annan del av universum. Där finns rymdskepp, där finns tentakelförsedda rymdvarelser och där finns ett överhängande hot om invasion/krig/utplåning…återigen, på ytan.
Under ytan finns dock sorg, saknad, samförstånd och motsättningar, allt doppat i en väldigt flytande definition av tid.
Låter det intressant? Det borde det göra – för det är det!
 Jeremy Renner gör en bra insats i sin roll som andrefiol, en tacknämlig break från allehanda superhjälte- och actionroller han setts i senaste tiden. Men man ska inte ha några illusioner om vems film det här är. Den berättas uteslutande ur Louise Banks synvinkel, och Amy Adams är helt fantastisk i den rollen, som kräver en fin balans mellan hjälplös, utsatt, kraftfull och beslutsam.
 Vill man ha en skönt avslappnande kväll i biosalongen, där ögonen vilar på filmduken medan munnen är upptagen med att äta popcorn och hjärnan räknar antalet gånger som käken rör sig upp och ned – då ska man välja en annan film!
Arrival är en av de mest tillfredsställande bioupplevelser jag haft på nästan två år (såg Interstellar i december 2014)! Men nu tänker jag inte skriva mer om den (och riskera att spoila något) så jag säger istället GÅ OCH SE DEN! OMGÅENDE!!

arrival

ADDENDUM: Jag vill inte lämna eder med intrycket att jag fnyser åt allehanda avslappnande och eller tankebefriande underhållning, för det gör jag absolut inte! Det ligger något väldigt befriande, särskilt i dagens bistra samhällsklimat, i att kliva in i en biosalong och under ett par timmar få släppa omvärlden och bara låta sig svepas med, vare sig hjärnan är engagerad eller ej. Ibland kan det till och med vara att föredra att den är avstängd, eftersom vissa filmer fungerar så otroligt mycket mer tillfredsställande då.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s