The KongKingKongComparisment…

Innan jag börjar:
JA, detta är mestadels, men inte enbart, om filmen Kong – Skull Island (2017), som jag såg igår.

Ok, såhär är det.
Jag såg Peter Jacksons King Kong (2005) på bio – två gånger!
Jag köpte den sedermera i en flucker 3-discutgåva, som jag såg en sisådär 2-3 gånger.
Jag har den inte längre kvar.
Sålde den på Tradera för en 20-lapp eller så.

Jacksons King Kong är den film som för mig låg närmast att jämföra med då jag under eftermiddagen igår satt i en av Umeås (mest obekväma) biosalonger och såg Kong – Skull Island (2017). Visst, jag hade kunnat jämföra med originalet King Kong (1933), men det känns så introvert och nördigt att det tar emot – till och med för en introvert nörd som jag!
En jämförelse är dock oundviklig. En film om jättegoríllan kallad King Kong är inget man inte sett förut, den bryter inte ny mark, utan kliver runt i redan vältrampade fotspår – så en jämförelse av skostorlek och kvalité på sulorna är fullt naturligt.

 Åter till Jacksons King Kong – och via den ända tillbaka till Lord of The Rings-filmerna… Om man sett de extremt uttömmande dokumentärer som finns att tillgå kring skapandet av LOTR-trilogin så vet man bland annat följande: Skapandeprocessen leds av en trio människor – Peter Jackson, Fran Walsh (Jacksons fru sedan 1987) samt Philippa Boyens. Man vet även att Jacksons starka sida är maffiga actionscener och monster, medan Walsh och Boyens fokuserar på de mer stillsamma och karaktärsdrivande scenerna. Gott så, ett väl fungerande samarbete dem emellan, och med Tolkiens böcker som grund är de tre filmerna i trilogin hyfsat jämna.
I King Kong (2005) ser det dock ganska annorlunda ut. Skapandetrion är densamma, men det finns inte längre någon utjämnande faktor mellan stillsamt och känslosamt – och bombastiskt och explosivt.
Filmen är kluven. Den är som två helt olika filmer, som sedan klippts ihop för att göra en enda historia. I ena minuten följer man ingående fattigdom och misär på New Yorks gator, i nästa är det dinosaur-upplopp i en ravin, sedan är det känslomässigt mellan människa och gorilla, bara för att direkt efter det ingående visa hur en tio meter lång daggmask med tänder äter upp en människas huvud…
Missförstå mig inte nu, jag gillar estetiken i Jacksons film, det är i mångt och mycket den som fick mig att se filmen två gånger på bio och sedan köpa dvd’n, men det är inte en bekväm film att se. Den är frustrerande! Jag fängslades av de stillsamma scenerna – i synnerhet de mellan Ann Darrow (Naomi Watts) och King Kong (motion capture av Andy Serkis). De är oväntat starka, med tanke på att de skulle förmedla känslor mellan en åtta meter hög gorilla, och en tunn liten blond kvinna… Absurt, såklart, men välskrivet, välgjort och tveklöst känslosamt… Men de tio minuter långa känslointervallerna fick konstant kliva åt sidan för minst dubbelt så långa actionspektakel, och hur välgjord CGI’n än är, när man har något annat i sin films story som känns viktigare – så är det bara länge man kan titta på en fajt mellan en gorilla och två dinosaurier. Hjärnan stänger av, i ett försök att skydda allt det där andra, som var så intressant.
Så, i mina ögon, är King Kong (2005) inte särskilt bra. Den har ögonblick (till och med lite mer än bara ögonblick) av lysande genialitet, men den är alldeles för kluven, och jag orkar inte se på 20 minuter cgi-spektakel, bara för att sedan få en fem-tio minuters break med något mer matnyttigt.

I jämförelse, något jag otvetydigt gjorde då jag såg den, är Kong – Skull Island (2017) en bättre film…typ.

Den skulle, vid individuell poängsättning (story, effekter, scenografi mm), inte hamna högre än King Kong (2005), men det är fortfarande en bättre film… Mycket tack vare att den är jämnare!
Den dinglar inte riktig filmkonst framför sin publik, bara för att avbryta med action, explosioner och datorgenererade effekter, utan den låter helt enkelt filmen vara precis det den utger sig för att vara. En film om en expedition till en ö där utvecklingen tagit ett sidospår, resulterande i en hundra meter hög gorilla, vattenbufflar stora som finlandsbåtar, spindlar som tornar upp över träden och dinosaurieliknande monster utan bakben.
Det finns helt enkelt ingen tid för känslomässiga scener när varje bildruta bjuder på nya och intressanta sätt att dö!

John Goodman (i en Carl Denham anno 1933-stass), spelar Bill Randa, den sliskige forskaren som vill utforska den hittills okända ön – till varje pris. Precis i Vietnamkrigets uppbrott tjatar han till sig en militäreskort ut till sitt forskningsmål. Med på utflykten finns bland annat fotografen/antikrigsaktivisten Mason Weaver (Brie Larson), före detta Brittiska elitsoldaten James Conrad (Tom Hiddleston), samt ett gäng unga militärer som egentligen skulle fått åka hem – alla ledda av Samuel L Jackson, som spelar Samuel L Jackson i en 70-talsmilitäruniform.

De tar sig till ön, inser ganska snabbt (innan de ens hunnit landa faktiskt) att här står allt nog inte rätt till, och hux flux är de strandsatta där och deras mål har gått från att utforska till att överleva.
Låt säga att det tar en halvtimme innan filmens handling når ön, och med två timmars speltid gör det ca 90 minuter av ren och skär överlevnadsaction, bland diverse hidösa cgi-kreatur… Låter det tråkigt? Mmm, kanske. Men samtidigt frestar filmen aldrig med något djupare eller mer engagerande, den är det den är, utan att ursäkta sig en endaste sekund.

Det är DÄRFÖR Kong – Skull Island är en bättre film än King Kong (2005)!
För att den aldrig försöker vara något mer än bara det spektakel den faktiskt är!
På så sätt känner jag mig aldrig nämnvärt uttråkad av de ändlösa actionscenerna, eftersom jag vet att det finns inget annat att falla tillbaka på. Så ös på, för all del! Kong anfaller helikoptrar, människor fajtas mot Kong, Kong fajtas mot jättebläckfisk, människor fajtas mot jättespindlar, Kong fajtas mot bakbenslösa jätteödlor, människor fajtas mot bakbenslösa jätteödlor, Kong fajtas mot människorna……
På så sätt fyller man de totalt 90 minuterna som är kvar efter 30 minuters upplägg.
Det finns som sagt inte tid för något annat, och det gjorde mig denna lördagseftermiddag faktiskt ingenting.
Kommer jag se den igen i något annat format? Troligtvis inte.
Kommer den få ta plats i samlingen här hemma? Aldrig i livet!

Ja, naturligtvis bygger denna film upp* mot vad som säkert kommer bli en serie filmer, antagligen med någon variant av Kong vs. Godzilla som crescendots topp. Men jag är ganska så ointresserad av dem…
(* – Stanna tills eftertexterna är slut för att bevittna den övergången)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s