Dunkirk (2017)

Christopher Nolan har regisserat nio långfilmer*, och jag har sett dem alla.
(* – icke inräknat The Following, 1998, som är en 69 minuter lång svartvit film).

Jag lade aldrig någon större vikt vid vem det var som gjort de första av hans filmer som jag såg (Memento, 2000, och Insomnia, 2002), men vet att jag efter Memento var nästan lite chockad över att någon vågade göra en film som ställer så pass höga krav på publiken.
Det är inget gullande med den som ser Memento, ingen avslappnande och komfortabel stund i biomörkret. Där finns inte ens ett endaste litet “heads up”, inget “se till att vara uppmärksamma nu!”. Den bara packar in hela biosalongen i bilen och kör – baklänges – rätt in i okänt territorium.
“Det här är den film jag vill göra, det är den story jag vill filma, det är såhär jag vill berätta den, och jag bryr mig inte ett dugg om ifall du, ni, de, eller någon alls hänger med. Se den igen om ni inte förstår!”
Nej, det är inte ett citat från Nolan, men såhär i efterhand, då jag tänker tillbaka på de där märkliga timmarna i biosalongen då Memento rullade på duken, så har jag inga problem att tänka mig att han skulle kunnat sagt något sådant.

Efter Batman Begins (2005) var hans namn inbränt i min hjärna för all framtid.

Dunkirk, gjord sjutton år senare, är fundamentalt annorlunda.
Delvis, naturligtvis, för att den handlar om en redan känd del av vår historia – vilket innebär att man på sätt och vis redan vet hur den kommer sluta. I det stora hela i alla fall, men också för att den är lite mer skonsam mot sin publik.
Inte mycket, det ska ärligen sägas, men lite grann i alla fall.

Precis som i många av sina tidigare filmer leker Nolan med konceptet tid, och låter filmen utspela sig på tre nivåer.
“The Beach”, under en vecka.
“The Sea”, under en dag.
“The Air”, under en timme.
Undan för undan vävs de tre tidsaspekterna ihop, skickligt svängandes in och ut ur varandras linjer, men det blir aldrig jobbigt att hålla isär dem, eller ha koll på vad som händer när.
Musiken, av Hans Zimmer, ligger som en matta över hela filmen, med långa toner som skiftar i höjd, upp…….ner…..upp…….ner, tills den tänkta illusionen uppstår, den att de konstant höjs. Det ger en krypande känsla av ökning i intensitet och en känsla av att det blir mer och mer bråttom – och detta pågår hela filmen!
Det är som ett 105 minuter långt crescendo, byggandes upp till ett klimax som aldrig kommer, och det geniala är att man dessutom är lättad att det inte gör det!
Dunkirk känns mer som en dokumentär spelfilm än något annat, det känns som att den fångar verkligheten, och verkligheten avslutas sällan med något bombastiskt fyrverkeri. Dessutom var Dunkirk, de riktiga händelserna vid Dunkirk, inte slutet, utan bara början till slutet.

Det är en annorlunda Christopher Nolan-film än de jag sett tidigare, och den lämnar ett mildare, mindre intensivt intryck. Men det går inte att se den och INTE se det skickliga hantverket.
Kanske kommer Nolan någon gång göra en film som jag blir besviken över. Som jag lämnar biosalongen muttrandes “vad fan tänkte du Nolan?!”.
Men Dunkirk, med sin lågmälda intensitet, sina vackra hemskheter, sin välljudande dissonans, är inte den filmen.

Och som ett PS.
Igår var jag och såg Edgar Wrights Baby Driver (2017).
Den var riktigt underhållande, och helt klart värd ett par timmar i en biosalong.
Varken mer eller mindre.

Advertisements

Train to Busan (2016)

Jag är ett stort fan av zombiefilmer (no shit, Sherlock!), och jag har sett en hel del sådana.
Absolut inte alla, men väldigt många.
Jag vet inte riktigt vad det är med zombien som apokalyptisk symbol, men något med zombiefenomenet tilltalar mig mer än andra typer av världsundergångsobjekt.
Makeup-effekterna lockar, såklart. Men det är något med den där enkelspåriga, ostoppbara massan som bara väller fram emot en som känns mer…..”verklig” än något annat.
Jag ser gärna dystopiska apokalypsfilmer, men väljer zombier över drakar, bensinbrist och kärnvapenkatastrofer vilken dag som helst.

En del zombiefilmer är spännande, andra är roliga, en del är sådär riktigt cheesy-dåliga och en del är fruktansvärt usla.
Och så finns det ett fåtal som är fullkomligt briljanta!

Den Sydkoreanska Train to Busan (2016) (org.titel Busanhaeng) är en av de absolut bästa zombiefilmer jag sett på mycket, mycket länge – och det är inget jag säger lättvindigt!
Den bygger upp story och introducerar karaktärer under sina första 20-25 minuter, och håller sedan spänningen uppe i nästan 90 minuter, utan att pausa, ända fram tills skärmen blir svart och de koreanska tecknen för “THE END” dyker upp.
Precis som många andra filmer i samma genre introducerar den goda och onda människor, bland de levande såklart – zombierna i sig är aldrig onda, de är bara den ohejdbara sjukdomen som väller fram och tvingar in resten av världen i katastrofläge.

Zombiefilmer – de bästa zombiefilmerna i alla fall – har alltid varit politiska på ett eller annat vis. De är analogier. Politiska och socioekonomiska kommentarer till samtiden, och Train to Busan är inget undantag.
Det är otroligt svårt att inte dra paralleller till flyktingkrisen i Europa, med människor som tvingas fly för sina liv för att nå en fristad – där ingen vill ha dem, så de tvingas fly vidare.
Det är helt omöjligt att INTE se politik i företagsledaren som med aggressiv stämma piskar in rädsla och hat i folket runt omkring sig för att få dem att göra som han säger, trots att han är beredd att offra dem alla för att själv överleva.
Det går inte heller att ignorera paralellerna till nutiden då de som bygger en barrikad för att stänga ute andra slutligen förgörs inifrån, på grund av sitt eget hat.
Det är inte bara en liten politisk fotnot i marginalen. Det är politik. På riktigt!
Att det slutligen är vår mänsklighet som räddar oss från katastrofen är ingen Deus Ex Machina, det är väl genomtänkt och ett extremt ickesubtilt pekfinger i revbenen på de som tror att murar, vapen och hat är räddningsplankan.

Train to Busan är förvånande nog inte särskilt våldsam (för att vara en zombiefilm såklart – det är ingen Koreansk “Bumbibjörnarna Åker Tåg” vi pratar om här), och den är inte nämnvärt bloddrypande heller (återigen, för att vara en zombiefilm).
Men den är spännande! Djävulskt spännande!
Den är välspelad och välskriven.
Den är dystopisk, inte särskilt upplyftande och den är HÖGaktuell!

DEN ÄR ÄVEN EXTREMT SEVÄRD!

Semesterdags…

Vaknade mitt i jävla natten… Halv tre!
Inte för att det känns som särskilt mycket natt då man kliver ut ur sovrummet (som är försett med mörkläggningsgardiner). Fullt dagsljus ute, och redan strax innan tre på natten kan man se att solen lyser på husfasaden på huset mitt emot.

Vet inte varför jag vaknade, och inte kunde somna om. Men jag har två teorier;
1) Jag åt en del godis igårkväll… Socker och sömn är ingen höjdarkombo.
2) Idag är sista arbetsdagen innan semestern!

Det känns som att ju äldre jag blir desto viktigare är denna dag, i synnerhet i jämförelse med andra “högtidsdagar” som tidigare varit målpunkter/milstolpar etc.
Den här fluktuerande dagen har definitivt ersatt nyårsafton i alla fall, det är helt klart.
Visst är avslutandet av ett år något att uppmärksamma, men i och med att ens liv består av så pass mycket arbetsliv, så är nyårsafton egentligen ingen speciellt.
Men sista dagen innan semestern däremot…
Varje minut av varje timme är ytterligare en tand att klippa på “muckarkammen”, och varje grej man gör är ett avslut. I år har den sista månaden dessutom inte heller varit helvetet på jorden – som så många år tidigare – och vi kommer därför kunna inte bara avsluta ordentligt och i lugn och ro, utan dessutom kunna fira extra genom att GÅ HEM TIDIGARE!
Redan vid lunch, faktiskt!

Sedan är det som sagt semester.
-Lite Stockholmsvisit.
-Lite Stockholmare på visit.
-Lite lugn.
-Lite ro.
-Ganska mycket ingenting.

Bara jag å gumman.
I FYRA VECKOR!

♥ ♥ ♥