Train to Busan (2016)

Jag är ett stort fan av zombiefilmer (no shit, Sherlock!), och jag har sett en hel del sådana.
Absolut inte alla, men väldigt många.
Jag vet inte riktigt vad det är med zombien som apokalyptisk symbol, men något med zombiefenomenet tilltalar mig mer än andra typer av världsundergångsobjekt.
Makeup-effekterna lockar, såklart. Men det är något med den där enkelspåriga, ostoppbara massan som bara väller fram emot en som känns mer…..”verklig” än något annat.
Jag ser gärna dystopiska apokalypsfilmer, men väljer zombier över drakar, bensinbrist och kärnvapenkatastrofer vilken dag som helst.

En del zombiefilmer är spännande, andra är roliga, en del är sådär riktigt cheesy-dåliga och en del är fruktansvärt usla.
Och så finns det ett fåtal som är fullkomligt briljanta!

Den Sydkoreanska Train to Busan (2016) (org.titel Busanhaeng) är en av de absolut bästa zombiefilmer jag sett på mycket, mycket länge – och det är inget jag säger lättvindigt!
Den bygger upp story och introducerar karaktärer under sina första 20-25 minuter, och håller sedan spänningen uppe i nästan 90 minuter, utan att pausa, ända fram tills skärmen blir svart och de koreanska tecknen för “THE END” dyker upp.
Precis som många andra filmer i samma genre introducerar den goda och onda människor, bland de levande såklart – zombierna i sig är aldrig onda, de är bara den ohejdbara sjukdomen som väller fram och tvingar in resten av världen i katastrofläge.

Zombiefilmer – de bästa zombiefilmerna i alla fall – har alltid varit politiska på ett eller annat vis. De är analogier. Politiska och socioekonomiska kommentarer till samtiden, och Train to Busan är inget undantag.
Det är otroligt svårt att inte dra paralleller till flyktingkrisen i Europa, med människor som tvingas fly för sina liv för att nå en fristad – där ingen vill ha dem, så de tvingas fly vidare.
Det är helt omöjligt att INTE se politik i företagsledaren som med aggressiv stämma piskar in rädsla och hat i folket runt omkring sig för att få dem att göra som han säger, trots att han är beredd att offra dem alla för att själv överleva.
Det går inte heller att ignorera paralellerna till nutiden då de som bygger en barrikad för att stänga ute andra slutligen förgörs inifrån, på grund av sitt eget hat.
Det är inte bara en liten politisk fotnot i marginalen. Det är politik. På riktigt!
Att det slutligen är vår mänsklighet som räddar oss från katastrofen är ingen Deus Ex Machina, det är väl genomtänkt och ett extremt ickesubtilt pekfinger i revbenen på de som tror att murar, vapen och hat är räddningsplankan.

Train to Busan är förvånande nog inte särskilt våldsam (för att vara en zombiefilm såklart – det är ingen Koreansk “Bumbibjörnarna Åker Tåg” vi pratar om här), och den är inte nämnvärt bloddrypande heller (återigen, för att vara en zombiefilm).
Men den är spännande! Djävulskt spännande!
Den är välspelad och välskriven.
Den är dystopisk, inte särskilt upplyftande och den är HÖGaktuell!

DEN ÄR ÄVEN EXTREMT SEVÄRD!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s