Dunkirk (2017)

Christopher Nolan har regisserat nio långfilmer*, och jag har sett dem alla.
(* – icke inräknat The Following, 1998, som är en 69 minuter lång svartvit film).

Jag lade aldrig någon större vikt vid vem det var som gjort de första av hans filmer som jag såg (Memento, 2000, och Insomnia, 2002), men vet att jag efter Memento var nästan lite chockad över att någon vågade göra en film som ställer så pass höga krav på publiken.
Det är inget gullande med den som ser Memento, ingen avslappnande och komfortabel stund i biomörkret. Där finns inte ens ett endaste litet “heads up”, inget “se till att vara uppmärksamma nu!”. Den bara packar in hela biosalongen i bilen och kör – baklänges – rätt in i okänt territorium.
“Det här är den film jag vill göra, det är den story jag vill filma, det är såhär jag vill berätta den, och jag bryr mig inte ett dugg om ifall du, ni, de, eller någon alls hänger med. Se den igen om ni inte förstår!”
Nej, det är inte ett citat från Nolan, men såhär i efterhand, då jag tänker tillbaka på de där märkliga timmarna i biosalongen då Memento rullade på duken, så har jag inga problem att tänka mig att han skulle kunnat sagt något sådant.

Efter Batman Begins (2005) var hans namn inbränt i min hjärna för all framtid.

Dunkirk, gjord sjutton år senare, är fundamentalt annorlunda.
Delvis, naturligtvis, för att den handlar om en redan känd del av vår historia – vilket innebär att man på sätt och vis redan vet hur den kommer sluta. I det stora hela i alla fall, men också för att den är lite mer skonsam mot sin publik.
Inte mycket, det ska ärligen sägas, men lite grann i alla fall.

Precis som i många av sina tidigare filmer leker Nolan med konceptet tid, och låter filmen utspela sig på tre nivåer.
“The Beach”, under en vecka.
“The Sea”, under en dag.
“The Air”, under en timme.
Undan för undan vävs de tre tidsaspekterna ihop, skickligt svängandes in och ut ur varandras linjer, men det blir aldrig jobbigt att hålla isär dem, eller ha koll på vad som händer när.
Musiken, av Hans Zimmer, ligger som en matta över hela filmen, med långa toner som skiftar i höjd, upp…….ner…..upp…….ner, tills den tänkta illusionen uppstår, den att de konstant höjs. Det ger en krypande känsla av ökning i intensitet och en känsla av att det blir mer och mer bråttom – och detta pågår hela filmen!
Det är som ett 105 minuter långt crescendo, byggandes upp till ett klimax som aldrig kommer, och det geniala är att man dessutom är lättad att det inte gör det!
Dunkirk känns mer som en dokumentär spelfilm än något annat, det känns som att den fångar verkligheten, och verkligheten avslutas sällan med något bombastiskt fyrverkeri. Dessutom var Dunkirk, de riktiga händelserna vid Dunkirk, inte slutet, utan bara början till slutet.

Det är en annorlunda Christopher Nolan-film än de jag sett tidigare, och den lämnar ett mildare, mindre intensivt intryck. Men det går inte att se den och INTE se det skickliga hantverket.
Kanske kommer Nolan någon gång göra en film som jag blir besviken över. Som jag lämnar biosalongen muttrandes “vad fan tänkte du Nolan?!”.
Men Dunkirk, med sin lågmälda intensitet, sina vackra hemskheter, sin välljudande dissonans, är inte den filmen.

Och som ett PS.
Igår var jag och såg Edgar Wrights Baby Driver (2017).
Den var riktigt underhållande, och helt klart värd ett par timmar i en biosalong.
Varken mer eller mindre.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s