About cobb

Här skriver jag när jag har något att berätta, eller något jag måste få ur mig. Ibland blir det långt, ibland blir det kort. Ibland blir det bara ibland och ibland blir det oftare än så.

It is LEGO no more…

Det blev alltså så, att den 15 maj åkte LEGObilen in för besiktning, och underkändes å det grövsta!

Lite pga nån lykta här och där, men mestadels pga rost. Rost till höger. Rost till vänster. Rost överallt.

Framförallt rost i balkar å andra viktiga delar.

Rost.

Så Marita började helt enkelt att på allvar se sig om efter en godkänd ersättare till lilla LEGO, och hon hittade en! Provkörde, funderade, och slog sedan till!

Den 7 juni, i onsdags, var det så dags för LEGObilens sista färd. Den skulle då köras från jobbets parkering till BilDahl, och efter upphämtning av den nya bilen skulle den köras – av mig – till Västerbottens Bildemontering (bilskroten) för att avsluta sitt liv…

Det är måhända en liten skruttbil, men den har startat i alla väder, från 20 minus till vräksnö, hällregn och steksol. Den har aldrig visat tecken på att vara särskilt tempramentsfull, men jag är ändock helt övertygad om att den är självmedveten… Särskilt efter i onsdags, då den precis inför sin sista färd bestämde sig för att göra något den aldrig gjort förut. På jobbets parkering, då vi skulle köra iväg den allra sista gången, så tvärdog den! Den lade helt enkelt av, på fläcken!!

Så Marita fick skjuts av chefen upp till bilhandlarn, där hon hämtade sin nya bil, och sedan körde hon tillbaka till jobbet och fick premiäranvända den nya bilen till att bogsera den gamla bilen till skroten…

Det var inte utan visst vemod vi lämnade den där, ståendes i gräset precis utanför bilskrotens plåtstaket.

Jag tog ett foto på den, sade “Hej då” och klappade den lite på taket, innan jag gick och satte mig i den yngre, något flådigare och mycket tystare nybilen…åsså åkte vi iväg.

LEGO: född 1996, levde sitt liv som LEGObil från mars 2012 fram till sin död i juni 2017.

Guardians of the Galaxy vol.2

Jag är ingen Marvel-fantast… Så är det bara.
Jag ogillar inte det de gör, inte alls! Men jag har inte läst särskilt mycket Marvel-serier, och bortsett från de allra mest grundläggande kunskaperna kring deras mest kända karaktärer och deras ursprung så vet jag inte mycket alls. Så jag såg den första Guardians of the Galaxy (2014) utan några som helst förkunskaper.

(Ifall någon fantast nu eventuellt vill skrika åt mig att “Guardianskaraktärerna är NYA och har aldrig funnits med tidigare, din jävla n00b!” så hänvisar jag till stycket här ovanför…och skulle det vara så att dessa karaktärer faktiskt HAR funnits med sedan “tidernas begynnelse” så visar denna lilla paragraf tydligt att jag inte visste det heller – återigen se stycket ovanför).

Nog om min okunskap!
Den första filmen var en skön fräsch fläkt, bort från det bistra “verklighetsklimat” som många av de andra moderna superhjältefilmerna satsar på. Det ska vara vuxenunderhållning, serier är inte bara för (om ens alls!) för barn längre, och filmerna ska reflektera detta.
Jag protesterar inte.
Men det är kul att såhär i efterhand, i och med denna uppföljare, se parallellerna mellan det som känns som en fräsch fläkt i superhjältefilmvågen nu, jämfört med för ca tio år sedan.
2005 gjorde nämligen (ärad vare) Christopher Nolan (i höjden) Batman Begins, och den gick helt stick i stäv med de senast gjorda Batman-filmerna, av Joel Schumacher (Han gjorde även The Lost Boys (1987), och det är ett ovedersägligt faktum att Batman Forever (1995) är suverän, så shut the fuck up, people!).
Schumachers Batman-värld var färgglad, lättsam och fylld av humor. Spänning och dramatik var sekundärt (om det ens existerade överhuvudtaget), och han fick ta emot mycket spott och spe för att han, som fans av serien sade, “förstörde det Tim Burton byggt upp”… Men ska man vara ärlig så var även Burtons Batman-filmer färgglada och lättsamma, med drama och spänning satt på avbytarbänken. So what’s the harm, undrar jag?
Hursomhelst, på andra sidan den skalan, åtta år efter att Schumacher gjort sin sista Batman-film, dök då plötsligt Christopher Nolans Batman Begins (2005) upp. Den var mörk, tät, spännande och dramatisk! Humor var EXTREMT sekundärt, och mestadels ironisk och självrefererande. I LOVED IT!

Så, åter till Guardians of the Galaxy då, som gör samma sak fast tvärtom!
Efter ett antal superhjältefilmer som är ganska dramatiska och spännande, med lite allvar inbakat mitt i alla bombastiska fajter – satta till pompös symfoniorkestermusik, så flippar Guardians det upp och ner, och visar upp något som är färgglatt och lättsamt, med ta-det-med-en-klackspark action, satt till 70-talshits! (det finns dessutom en ganska schysst förklaring till valet av den erans musik)
Det är Schumacher/Nolan skiftet, fast tvärtom, och jag gillar det också! 🙂

Uppföljaren, Guardians of the Galaxy vol.2 (2017) är egentligen bara mer av samma. Den besvarar ett antal frågor man möjligen kan ha haft efter den första filmen, och utforskar karaktärerna lite mer ingående.
Det är mestadels Peter Quill (Chris Pratt), Gamora/Nebula (Zoe Saldana/Karen Gillan) och Yondu (Michael Rooker) som drar nytta av det utforskandet, medan övriga karaktärer får stå över.
Yondus karaktärsbana från den första filmen över i den här är den som jag finner mest intressant, och – dare I say it – lite hjärtevärmande, men jag ska villigt erkänna att detta KAN bero på att jag gillar Michael Rooker… 🙂

Det finns saker som hade kunnat skippas helt och vissa saker som skulle kunnat gjorts annorlunda, men på det stora hela är Guardians of the Galaxy vol.2 ganska schysst helgunderhållning, och det känns lite som att det är det den siktar på. Liksom musiken som fyller den från start till mål, den är inte bombastisk och den är inte överväldigande, utan svänger lite sådär härligt från höften, taktfast och cool.
Man minns antagligen inte varenda detalj efteråt, men man går därifrån med en skön känsla i kroppen.
Och det är inte fy skam.

American Ultra (2015)

Denna etsade sig fast i mitt minne efter att jag för ca två år sedan såg en jäkligt cool trailer för den (och de som känner mig vet att jag är en total sucker för coola trailers…klipp ihop den rätt, lägg till schysst musik och spela på mina känslor så köper jag hundskit i en påse, så är det bara, och jag tänker inte skämmas för det heller!).
Men American Ultra (2015) är faktiskt inte hundskit.

Visst, den sakar all form av subtilitet, och ibland är den lite “för cool” för sitt eget bästa. Men trots det så är den ganska okej.

Mike (Jesse Eisenberg) är en introvert och fumlig kille som försöker hantera panikångestattacker samt allehanda fobier, alltmedan hans overkligt tålmodiga flickvän, Phoebe (Kristen Stewart) mer eller mindre tar hand om honom.
En sen kväll, då han jobbar i det lokala snabbköpet, kommer en mystisk kvinna in och rabblar en  osammanhängande fras i hans ansikte, om och om igen, och plötsligt vaknar en sovande del av hans hjärna till liv.
Det visar sig att han i grund och botten är ett CIA-tränat mördarvapen, med allehanda färdigheter och kunskaper, gömt djupt inne i den pårökta hjärnan. Han har ihjäl folk på en massa fantasifulla sätt, och fattar efteråt aldrig hur det gick till.

Plötsligt kryllar den sömniga lilla håla där Mike bor av vältränade CIA-agenter, som kidnappar hans flickvän – och Mike tänker ta itu med dem – allihopa! Beväpnad med en grällt mönstrad skjorta och en kopp nudlar (och med en förlovningsring i fickan) startar han krig, med målet att ta tillbaka Phoebe – och fria till henne.

Det är en sorts romantisk komedi, fullpackad med en massa våld, action och explosioner.
Det är en Bourne-film i lightversion, med mindre allvar och mer humor.

Inte oäven, men inte dunderbra heller.
Ska dock, för rättvisans skull, säga att den växte allteftersom den pågick.
Jag var bara milt intresserad då den började, men mot slutet – efter några schyssta twister – hade den fångat in mig ganska ordentligt.

Inte sett?

Give it a go!

Cabin Fever…

Eli Roth har producerat, regisserat, skrivit story och manus samt spelar en liten roll i den här filmen – som är ett av de bästa exemplen på vad slutresultatet blir då man verkligen, av hela sitt brinnande hjärta, vill göra en skräckfilm…….men man har varken manus eller skådisar.

“Ge aldrig upp” brukar det ju låta, från diverse livscoacher överallt i världen… Men jag är en stark förespråkare av att ibland är det precis det man ska göra!
GE UPP!
Lägg ner! Omgående!
Det är svårt att tänka sig att det inte fanns åtminstone en handfull ögonblick, under produktionen av den här stinkande sörjan, där inblandade parter i den funderade över ifall det ens var lönt att fortsätta.

Cabin Fever (2002) är en lågbudgetfilm, åtminstone med amerikansk filmproduktion-mått mätt. Den kostade $1.500.000 att göra, och har märkligt nog spelat in sin egen budget flera gånger om (jag misstänker att det är kombinationen naket/sex/blod/våld som går hem hos den tilltänkta publiken – frustrerade amerikanska tonåringar).
Jag, som en tänkande individ med vissa krav på min underhållning (även den dåliga underhållningen) tillhör såklart inte målgruppen.
Låg budget behöver dock inte – BÖR dock inte – vara synonymt med uselhet. Jag kan komma på minst 3-4 filmer, utan att ens anstränga mig, som kostat lika lite som- eller betydligt mindre än den här skiten, och som varit fullkomligt lysande!

Tacksamt nog hade jag lite manuellt sorteringsarbete att göra under tiden filmen rullade på tv’n, så den hann faktiskt gå klart, och jag såg hela.
Men jag garanterar att hade jag bara suttit still och tittat koncentrerat – så hade den inte ens klarat sig förbi tiominutersstrecket.

Ur avdelningen “Oförklarliga Fakta” finns existerandet av Cabin Fever 2: Spring Fever (2009) samt Cabin Fever: Patient Zero (2014).
Eli Roth tyckte dessutom förra året att han nu var så pass varm i kläderna att han bestämde sig för att göra en remake på sin egen avskrädeshög till långfilmsdebut. Så han gjorde därför Cabin Fever (2016), som inte är vilken remake som helst, utan en så kallad shot-for-shot remake. Den är mer eller mindre identisk – ända ner till det icke existerande manuset och de visserligen nya, men ändå lika usla skådisarna.

Nåväl, klockan är ju trots allt bara tjugo i nio på lördagsmorgonen, och jag har sålunda inte slösat bort alltför mycket av dagsljuset.

Wrong Turn 3…och 4…

Ok, jag ska se till att mitt orerande om Wrong Turn 3: Left For Dead (2009) blir hyfsat “short and sweet”…

Efter blott 6 minuter och 50 sekunder har Wrong Turn 3 lyckats bocka av nakna tuttar, ett utpetat öga, ett spjut genom munnen samt en trippelklyvning – gjord som en RIKTIGT USEL cgi-effekt!
Den vanställda hillbillyn – tillika huvudkaraktären Threefingers (kallad så för att han saknar två fingrar på ena handen) verkar dessutom bli betydligt mindre vanställd ju längre serien pågår.

Min tid är värd mer än det här.
Jag hoppar framåt.

———-

22 min 30 sek.
En buss full med fångar kraschar längs en skogsväg (i första filmen en kostig, i andra filmen en bred grusväg, numera asfalterat och tvåfiligt).

Jag förutspår härmed att: Threefingers kommer springa runt i skogen och häxkackla medan han dödar dem alla en efter en.

Hoppar framåt igen.

———-

47 min 25 sek.
En fånge går fram för att undersöka hillbillybilen, och snaras ihop i ett nät gjort av taggtråd, alltmedan Threefingers häxkacklar. (Ibland önskar jag att jag hade fel).

Hoppar igen…

———-

1 tim 04 min 32 sek.
Lokala polismyndigheten verkar känna till fenomenet med hillbillysarna, men tror att det är gammal skåpmat (no pun intended).
Men kan ju fråga sig hur de bortförklarar försvinnandet av vad som måste vara uppemot 50-100 personer under årens lopp…

Hopp.

———-

1 tim 26 min 02 sek.
Ok, så nu körde just en av poliserna en stor jäkla krok upp under hakan och ut genom pannan på Threefingers, slängde upp honom på motorhuven på en brinnande bil – som sedan exploderade, medan kroppen fortfarande låg kvar på huven.

———-

1 tim 29 min 20 sek.
Han överlevde…..

Sluttexten rullar – och så gör även mina ögon!

Det tog bara en kvart att gå igenom den tredje delen, så jag petade igång del fyra medan jag ändå var igång… Wrong Turn 4: Bloody Beginnings (2011).

Här tänker jag bara ta er igenom filmens första tre och en halv minut, vilket är precis så långt jag tittade innan jag bestämde mig för att stänga av, för gott!

Efter 20th Century Fox-loggan så öppnar filmen med en bild på en stor, officiell byggnad, tillsammans med texten “Glennville Sanatorium, West Virginia 1974”.

En läkare (L) i vit rock går genom en mörk korridor tillsammans med en ung kvinna (K). Han visar henne runt bland “patienterna” som tycks sitta i vad som liknar fängelseceller.
Följande konversation utspelas:

L: We have 182 patients. Most are horribly deformed due to inbreeding and birth defects. Ward ‘C’ is High Security. Each patient in here should be considered dangerous or a danger to himself. No one can get in or out without passing through this door. Of course we can open all the cells at once in case of fire, but the protocol is one cell open at a time.

Tack för den övertydliga exponeringen liksom!
Läkaren knackar på dörren till ‘Ward C’ och en vakt släpper in honom och kvinnan.
De går sedan vidare in till cellkorridoren, som är en smal liten gång med celler på bägge sidor. Gula streck markerar var i gången man bör och inte bör stå.

L: I know what you’re thinking. But we have to do this for their own good. This is not a prison. We hope to rehabilitate the patients if at all possible, and have them rejoin the general population. Before any cell is opened you must have an orderly…

Här blir kvinnan plötsligt fasthållen av en fånge som sträckt ut sina armar genom gallret i sin cell (för att hon inte höll sig på rätt sida om den gula linjen). Man skulle visserligen kunna tycka att hon kanske borde fatta själv var hon bör/inte bör stå, men kan definitivt tycka att “Gula Linjen – Vett & Etikett” borde vara lektion jävla 1A då man visar runt ny personal på det där sjukhuset!
Det tar för övrigt 6 långa sekunder innan fången släpper taget om henne, och inte en enda vakt har kommit – och kommer inte heller – rusande för att hjälpa till. En eloge till all personal på High Security Ward C!

L: Are you okay?

K: Yeah, that just surprised me. Thtat’s all.

L: You shouldn’t wander past the yellow lines. They can and will grab you from their cells.

L: These are the Hilliker brothers. We call them that because Mrs. Hilliker found them in the woods, standing over the partially eaten remains of what we think were their parents. And the little bastards are smart. Definately the most dangerous patients in the hospital.

K: They’re just kids. And the most dangerous?

L: Yes. Trust me. The youngest one, the one sucking on the stump of his hand…

K: Yeah?

L: He chewed off his other two fingers. We never found them. We think he ate them. The middle child, he poked out his own eye with a fork. Ate it, right in front of a nurse.

K: And the large boy with the mask?

L: He has abnormally large teeth, which he was sharpening on the stone walls. We put the mask on him after he bit several orderlies.

K: Sharpening? How can he tolerate the pain?

L: That’s the fascinating thing about these children! They can’t feel pain. They have an advanced form of congenital analgesia.

Så deras medicinskt benämnda smärttålighet är vad som är intressant med dem?? Inte faktumet att de äter sina egna fingrar och ögon, samt vässar sina tänder på stenväggarna?? Läkare har konstiga prioriteringar.

K: That’s extremely rare.

L: Yes. But it’s more prevalent in homogenous societies.

K: Like the inbred communities of West Virginia.

Kommer nog inte åka till Virginia – öst eller väst  nån gång snart…

L: Exactly.

K: Can they talk?

L: Just grunts and gestures. It’s their own language. Never turn your back on them, or their cell. No offense doctor, but these are beyond your kind of therapy. Musical or otherwise.

K: I’d like to work with them, Dr. Ryan.

L: Maybe after a whíle. Why don’t we play it safe for now? Come on, I’ll show you the rest of the hospital.

K: Sure.

Sedan går de två ut därifrån.
När det visar sig att fången som grabbat tag i kvinnan stulit en hårnål från hennes hår och tänker använda den till att låsa upp sin cell, så tittade jag på räkneverket;
Tre minuter och tjugotre sekunder….
Nej, det här är inte okej längre.
Jag ser hellre på något annat.

Sorry alla som såg fram emot sex stycken sarkastiska och svordomsfyllda “recensioner” av Wrong Turn-serien, men nu räcker det för min del.

Adíos!

Wrong Turn 2….

Kom igen nu, ni visste att den skulle komma.

Ja, jag såg den andra delen i denna serie – igår, och den här gången var jag ganska beredd på att den skulle vara dålig, men Wrong Turn 2: Dead End (2007) lyckades TROTS DET överträffa mina förväntningar kring exakt HUR dålig den skulle vara.

wrong turn 2

-Ungefär tio minuter in i filmen:
“Åhåhå! Henry Rollins är med i den här! …Ja ja, jag antar att alla behöver vi pengar.”

-Tydligen så har vi nu gått från tre galna, deformerade hillbillytyper som bor ensamma i ett sunkingt ruckel i den dammiga utkanten av skogen, till en hel familj* (typ) bestående av deformerade freaks, som alla delar på kvadratmeterna i en “mysig” stuga mitt i skogen…
*-(Jag räknade till nio stycken… Mamma, pappa, son, dotter, urfadern, three-fingers, två oidentifierbara familjemedlemmar samt en nyfödd bebis.)

-Det verkar som att när man är en gravid, kvinnlig, deformerad kannibalgalning, och ens vatten går, så är det becksvart och ser mer ut som nåt sorts giftigt oljespill…

-Ok, jag ska inte driva med filmens premiss (inte mycket i alla fall). Men i den första filmen så var det i alla fall något hotfullt över de tre extremt sinnesrubbade hillbillysarna. Dom var skitiga, hade trasor till kläder och såg helt horribla ut, och de verkade inte göra annat än att brutalt döda människor som irrat vilse i skogen och sedan stjäla alla deras grejer. Det gick liksom inte att komma på något sätt att få stopp på dem…
Jag skriver detta, eftersom jag just satt här i soffan och såg hur en kille med vattenskalle och tre tänder i munnen fick en örfil av en tjej (med samma charmiga utseende) för att hon kom på honom med att stå gömd bakom ett träd och onanera till utsikten av en solbadande tjej….
Det här är inte läskigt, det är bara dumt!

-Ok, så den deformerade kvinnan dödade just solbadartjejen, och nu hånglar hon och onanisten med varandra… Vad fan är det jag tittar på?!

-Om folk du känner blivit dödade – i skogen
Om du just klev på en fälla och allvarligt skadade din ena fot – i skogen
Om du VET att det finns björnsaxar utlagda – i skogen!
Är följande då verkligen glasklar logik;
“If we take the road we’re sitting ducks, we’re going through the woods!”
???

-Några av hjältekaraktärerna råkade just på hillbillybrorsan och hillbillysyrran medan de satte på varandra ute i skogen.
Just sayin’….

-Följande lärdom kan dras av att se Wrong Turn 2: Dead End:
Inavlade, deformerade hillbillys är i grund och botten omöjliga att ha ihjäl!
Man kan knivhugga dem, knäcka deras nackar, sätta eld på dem, skjuta stora hål i dem och slå dem tills de ser ut som tomatkross – men om du inte med EGNA ÖGON sett dem sprängas i småbitar, så är de inte döda!

-Den kvinnliga elitsoldaten är en total badass, hon gör vapen av ingenting och sparkar arsle hela dagen lång. Hennes enda problem är egentligen bara killen som hon är ihopteamad med, en barnslig skithög som inte kan sluta göra sexuella anspelningar och dra dåliga skämt.
Hon hatar honom! …Men dör – varför? För att barnungen fastnar i en trädfälla och hon blir plötsligt lovey-dovey och säger att “I won’t leave you!”.

-Den sinnessjuka kannibalfamiljen sätter sig ner vid middagsbordet för att äta en vidrig middag, och har samtidigt en kvinnlig fånge fastbunden i en stol vid bordets ena kortsida.
Hon skriker. Dom skrattar…
Stoppa mig, alla fans av The Texas Chain Saw Massacre (1974), om ni tycker att detta låter bekant på något vis.

-Men skit också! Henry Rollins dog just.
Han var liksom den enda bra grejen med den här filmen.
Nåja, han gick i alla fall i sank som en riktig bad ass mofo!

-Den sista bilden som skaparna av Wrong Turn 2 tycker att publiken ska ha på näthinnan är uppenbarligen den av en muterad, nyfödd bebis som suger på ett avhugget finger….
Nice.

Den första filmen gjorde mig mest frustrerad, för  det kändes som att den faktiskt skulle kunnat vara åtminstone lite bra, men karaktärerna betedde sig så jävla dumt.
Den här filmen gick dock åt ett fundamentalt annat håll (på engelska skulle man kunnat vara putslustig, och säga att “it took a very wrong turn”) och fick mig att under ca 90 minuter se ut såhär:

Fyra delar kvar.

Up and at ’em!

Wrong Turn….

För typ en vecka sedan lade jag till filmen Wrong Turn (2003) på min lista på en filmsajt…
Filmen handlar om ett gäng personer som tar en “genväg” på en öde skogsväg, och – föga förvånande – faller offer för en samling missbildade hillbillys med vassa föremål i händerna.
Jag trodde faktiskt att jag hade sett den tidigare, men tänkte att bara som tidsfördriv kan jag säkert se den igen.

Först bör nämnas att det visade sig att jag faktiskt inte hade sett den tidigare, men det är inte lätt att veta, eftersom jag sett en handfull filmer på samma tema som kom ut kring ett femårsspann runt denna film…

Jeepers Creepers (2001); Bror och syster på väg hem genom ett öde landskap råkar ut för en monstruös varelse.

Joy Ride (aka Roadkill) (2001); Tre personer på en roadtrip driver med en långtradarchaffis via cb-radion, och det visar sig att han är en fullfjädrad psykopat.

The Hills Have Eyes (2006); Förortsfamilj strandsätts mitt ute i ingenstans-öknen, och jagas av muterade psykopater från ett kärnvapentestområde i närheten.

The Texas Chainsaw Massacre (2003); Strandsatta ungdomar i Texas ödemarker råkar ut för kannibalfamilj med förkärlek för motordrivna jaktredskap.

Jag vet att det finns fler, men jag kan dessvärre inte komma ihåg namnet på dem… Dessvärre för MIG, eftersom jag då riskerar att försöka se dem igen (sarkasmen gäller ej Texas Chainsaw Massacre-remaken från 2003, eftersom den faktiskt inte alls är särskilt dålig!).

Nåväl, till sak!
Jag såg Wrong Turn (2003), insåg som sagt snabbt att jag inte sett den förut, men ungefär halva filmen in började min hjärna att klia… Jag menar, vem fan hade skrivit manus till den här sörjan?? (I dagens upplysta tidevarv är detta mest en retorisk fråga, skyldig part heter Alan B. McElroy).
Fanns det ens något riktigt manus att gå efter, eller var det bara svettiga anteckningar på servetter från närmaste fyllehak??

-När man kör sin Mustang alldeles för fort på en knölig kostig (som man aldrig färdats på förut) så är det kanske inte särskilt smart att böja sig ner mot golvet för leta efter en tappad cd-skiva…

-Om man verkligen, verkligen, verkligen behöver gå på toaletten – medan man befinner sig i skogen(!) – så är det svårt att försvara att man insisterar på att använda den vidriga tjottan i en horribel stuga man råkat på (och när man väl befinner sig inne på den vidriga faciliteten så kanske man ska göra mer än bara kolla frillan i spegeln).

-Om man ska smyga sig ut ur ett hus, över fem meter ganska fritt golv, så måste man nog räknas som rikspucko om man trots allt lyckas knuffa omkull en grej.

-När man ingår i en grupp människor som jagas av mordlystna hillbillys, och man bestämmer sig för att vara gruppens hjälte…..
“I will divert their attention and lead them away, while you escape!”
….så är det verkligen inte så jättesubtilt att köra armarna i luften och skrika “HEY! OVER HERE! HERE I AM! COME AND GET ME!” Det är ju liksom inte djur han ska dra till sig uppmärksamheten ifrån, utan tänkande människor.

-Då man kör sin stulna hillbilly-pickup på skogsvägen, och kör fast i leran då ett träd blockerar vägen, så måste man givetvis kliva ur och fortsätta till fots.
Men varför då vandra rakt in i skogen??!! Det är ju liksom inte direkt omöjligt att forcera ett nedfallet träd till fots!

-När man hittar ett enormt skogvaktartorn (typ 20 meter högt!) och klättrar upp i det för att se ifall man kan få syn på vägen där uppifrån, så kanske man borde spana från mer än ett av husets fyra sidor, innan man uppgivet konstaterar att “There’s no road!”.

-Om man insisterar på att inte stå i fönstret, för att man då riskerar att hillbillysarna ser en, så är det verkligen 100% IQ Fiskmås att fem minuter senare vara okej med att knäcka två ljusstavar.

-När man hoppar från det brinnande skogvaktartornet till ett närbeläget träd (medan hillbillysarna väntar nedanför) och knäcker grenar, stönar högljutt samt skriker då man håller på att tappa fästet – så känns det som att frågan “Do you think they saw us?” är jääävligt onödig!

-Inleder man en överraskningsattack med att skrika “HEY!” så förlorar man all trovärdighet.

-Om man är fastbunden som ett fälgkors och får hjälp att lossa sin vänstra arm, så är man, kort sagt, dum i hela jävla huvudet om man inte omedelbart använder den för att lossa sin högra arm.

Alla dessa saker, och lite till, är sådana som fick mig att till sist se klart filmen såhär:

Och tänk, jag har fortfarande…

Wrong Turn 2: Dead End (2007)

Wrong Turn 3: Left For Dead (2009)

Wrong Turn 4: Bloody Beginnings (2011)

Wrong Turn 5: Bloodlines (2012)

Wrong Turn 6: Last Resort (2014)

…kvar på min lista.

(Nej, jag skämtar inte)

Obstinat-vår.

Det är någonting behjärtansvärt, lite sådär huvudet-på-sned-och-ett-litet-leende tragikomiskt, över en vinterhatares beteende såhär på tidiga vårkanten. (Ja, jag vet att “hat” kanske är ett lite för starkt ord. Det finns ju faktiskt vinterdagar som till och med jag njuter av.)

Men på tidiga vårkanten, då den förbannade vintern äntligen börjar stå tillbaka – om än bara lite grann, så blir jag obstinat. Sådär riktigt dum-obstinat!

Jag kollar efter vårblommor kring huskanterna, trots att medeltemperaturen knappt lämnat frysgrader ännu.
Jag står med jämna mellanrum ute på balkongen och känner efter – VERKLIGEN känner efter – om det kanske inte går att sitta där ute och äta middag i alla fall. Trots isen som fortfarande befläckar balkongräcket.
Jag konstaterar, efter en otroligt solig och varm helg, att nu är det minsann äntligen VÅR, och då kan man ju börja klä sig därefter.
På måndagen ignorerar jag därför termometerns två minusgrader och skippar den fodrade jackan (för på våren räcker det minsann med en huvtröja!). Sorterar mentalt bort att jag nästan halkar och slår mig halvt fördärvad på en isfläck utanför porten. Kör ner händerna i fickorna och ber till en gud jag inte tror på att snälla låta det sluta blåsa (rakt igenom mina alldeles för tunna kläder).

Det är när jag sedan sitter där på bussen, med huvtröjans tunna huva fortfarande uppdragen kring skallen, och fingrarna inklämda mellan mina egna lår i jakten på värme, som jag tillfälligtvis kan kliva utanför mig själv och se hur dumt det hela är.
Såväl den fodrade jackan som fingervantarna och de tjockare skorna (för jodå, jag tog minsann de tunna gympadojjorna på mig också) stod ju precis där – vid ytterdörren!

Men den lilla nörden Självinsikt lyckas oftast bara göra sig hörd i några få sekunder, innan den raskt slås ner av riksmobbaren Sommarlängtan – som blir hög på rykten om pollen och björksav.
‘SITT NER I BÅTEN OCH HÅLL KÄFT!’ skriker Sommarlängtan åt Självinsikt.
Han sticker ett finger, tjockt som en nygrillad chorizo, i ansiktet på nörden och säger –‘Våga inte komma här och störa doften av nygrillat, kubbspel och mopedbränsle!’
Självinsikt kastar ett par snabba blickar åt höger och vänster, han känner ingen grilldoft, men så är han ju konstant täppt i näsan också. Dessutom är han alltid inbakad i så många lager kläder, oavsett väderlek, att grilldoften mycket väl skulle kunna komma från honom själv.
‘Nu tar vi och gör såhär’, säger Sommarlängtan myndigt medan han lägger en förtrogen arm runt Självinsikts axlar. ‘Nu plockar du av dig de där paltorna, strippa ner till bara kulorna, åsså drar du på dig de här shortsen och linnet. Trä sedan fötterna i ett par sandaler, så drar vi ut på stan!’
Men nej, nu får det väl ändå räcka! Självinsikt krånglar sig ur Sommalängtans lite för kärvänliga armlås och pekar menande på termometern.
‘Det kan väl ändå få bli plusgrader först? Gärna dubbelsiffriga sådana.’ lyckas han mumla fram genom de tre halsdukarna som täcker munnen och näsan.

Motvilligt ger Sommarlängtan med sig och går och sätter sig i soffan.
‘Gå och lägg dig.’ mumlar Självinsikt.
‘ALDRIG I JÄVLA LIVET!’ skriker Sommarlängtan tillbaka.

Självinsikt lämnar hemmet utan vantar och iförd en tunn huvtröja och tunna gympadojjor, men shortsen, linnet och sandalerna ligger kvar i garderoben.
Han har kompromissat till sig en seger, det vet han. Men han känner hur han blir svagare och svagare för varje dag som går, och han vet att en morgon kommer han vakna av att Sommarlängtan lindat in honom i plastfolie och är på väg att dumpa honom i älven.

‘C’est la vie’, tänker Självinsikt, medan han huttrar sig fram till jobbet.

Självinsikt, var inte ens i sitt esse uppe i Hemavans fjällvärld,
då Sommarlängtans inflytande fick honom att strunta i såväl
långkallingarna som täckbyxorna och de ordentliga vantarna.

The KongKingKongComparisment…

Innan jag börjar:
JA, detta är mestadels, men inte enbart, om filmen Kong – Skull Island (2017), som jag såg igår.

Ok, såhär är det.
Jag såg Peter Jacksons King Kong (2005) på bio – två gånger!
Jag köpte den sedermera i en flucker 3-discutgåva, som jag såg en sisådär 2-3 gånger.
Jag har den inte längre kvar.
Sålde den på Tradera för en 20-lapp eller så.

Jacksons King Kong är den film som för mig låg närmast att jämföra med då jag under eftermiddagen igår satt i en av Umeås (mest obekväma) biosalonger och såg Kong – Skull Island (2017). Visst, jag hade kunnat jämföra med originalet King Kong (1933), men det känns så introvert och nördigt att det tar emot – till och med för en introvert nörd som jag!
En jämförelse är dock oundviklig. En film om jättegoríllan kallad King Kong är inget man inte sett förut, den bryter inte ny mark, utan kliver runt i redan vältrampade fotspår – så en jämförelse av skostorlek och kvalité på sulorna är fullt naturligt.

 Åter till Jacksons King Kong – och via den ända tillbaka till Lord of The Rings-filmerna… Om man sett de extremt uttömmande dokumentärer som finns att tillgå kring skapandet av LOTR-trilogin så vet man bland annat följande: Skapandeprocessen leds av en trio människor – Peter Jackson, Fran Walsh (Jacksons fru sedan 1987) samt Philippa Boyens. Man vet även att Jacksons starka sida är maffiga actionscener och monster, medan Walsh och Boyens fokuserar på de mer stillsamma och karaktärsdrivande scenerna. Gott så, ett väl fungerande samarbete dem emellan, och med Tolkiens böcker som grund är de tre filmerna i trilogin hyfsat jämna.
I King Kong (2005) ser det dock ganska annorlunda ut. Skapandetrion är densamma, men det finns inte längre någon utjämnande faktor mellan stillsamt och känslosamt – och bombastiskt och explosivt.
Filmen är kluven. Den är som två helt olika filmer, som sedan klippts ihop för att göra en enda historia. I ena minuten följer man ingående fattigdom och misär på New Yorks gator, i nästa är det dinosaur-upplopp i en ravin, sedan är det känslomässigt mellan människa och gorilla, bara för att direkt efter det ingående visa hur en tio meter lång daggmask med tänder äter upp en människas huvud…
Missförstå mig inte nu, jag gillar estetiken i Jacksons film, det är i mångt och mycket den som fick mig att se filmen två gånger på bio och sedan köpa dvd’n, men det är inte en bekväm film att se. Den är frustrerande! Jag fängslades av de stillsamma scenerna – i synnerhet de mellan Ann Darrow (Naomi Watts) och King Kong (motion capture av Andy Serkis). De är oväntat starka, med tanke på att de skulle förmedla känslor mellan en åtta meter hög gorilla, och en tunn liten blond kvinna… Absurt, såklart, men välskrivet, välgjort och tveklöst känslosamt… Men de tio minuter långa känslointervallerna fick konstant kliva åt sidan för minst dubbelt så långa actionspektakel, och hur välgjord CGI’n än är, när man har något annat i sin films story som känns viktigare – så är det bara länge man kan titta på en fajt mellan en gorilla och två dinosaurier. Hjärnan stänger av, i ett försök att skydda allt det där andra, som var så intressant.
Så, i mina ögon, är King Kong (2005) inte särskilt bra. Den har ögonblick (till och med lite mer än bara ögonblick) av lysande genialitet, men den är alldeles för kluven, och jag orkar inte se på 20 minuter cgi-spektakel, bara för att sedan få en fem-tio minuters break med något mer matnyttigt.

I jämförelse, något jag otvetydigt gjorde då jag såg den, är Kong – Skull Island (2017) en bättre film…typ.

Den skulle, vid individuell poängsättning (story, effekter, scenografi mm), inte hamna högre än King Kong (2005), men det är fortfarande en bättre film… Mycket tack vare att den är jämnare!
Den dinglar inte riktig filmkonst framför sin publik, bara för att avbryta med action, explosioner och datorgenererade effekter, utan den låter helt enkelt filmen vara precis det den utger sig för att vara. En film om en expedition till en ö där utvecklingen tagit ett sidospår, resulterande i en hundra meter hög gorilla, vattenbufflar stora som finlandsbåtar, spindlar som tornar upp över träden och dinosaurieliknande monster utan bakben.
Det finns helt enkelt ingen tid för känslomässiga scener när varje bildruta bjuder på nya och intressanta sätt att dö!

John Goodman (i en Carl Denham anno 1933-stass), spelar Bill Randa, den sliskige forskaren som vill utforska den hittills okända ön – till varje pris. Precis i Vietnamkrigets uppbrott tjatar han till sig en militäreskort ut till sitt forskningsmål. Med på utflykten finns bland annat fotografen/antikrigsaktivisten Mason Weaver (Brie Larson), före detta Brittiska elitsoldaten James Conrad (Tom Hiddleston), samt ett gäng unga militärer som egentligen skulle fått åka hem – alla ledda av Samuel L Jackson, som spelar Samuel L Jackson i en 70-talsmilitäruniform.

De tar sig till ön, inser ganska snabbt (innan de ens hunnit landa faktiskt) att här står allt nog inte rätt till, och hux flux är de strandsatta där och deras mål har gått från att utforska till att överleva.
Låt säga att det tar en halvtimme innan filmens handling når ön, och med två timmars speltid gör det ca 90 minuter av ren och skär överlevnadsaction, bland diverse hidösa cgi-kreatur… Låter det tråkigt? Mmm, kanske. Men samtidigt frestar filmen aldrig med något djupare eller mer engagerande, den är det den är, utan att ursäkta sig en endaste sekund.

Det är DÄRFÖR Kong – Skull Island är en bättre film än King Kong (2005)!
För att den aldrig försöker vara något mer än bara det spektakel den faktiskt är!
På så sätt känner jag mig aldrig nämnvärt uttråkad av de ändlösa actionscenerna, eftersom jag vet att det finns inget annat att falla tillbaka på. Så ös på, för all del! Kong anfaller helikoptrar, människor fajtas mot Kong, Kong fajtas mot jättebläckfisk, människor fajtas mot jättespindlar, Kong fajtas mot bakbenslösa jätteödlor, människor fajtas mot bakbenslösa jätteödlor, Kong fajtas mot människorna……
På så sätt fyller man de totalt 90 minuterna som är kvar efter 30 minuters upplägg.
Det finns som sagt inte tid för något annat, och det gjorde mig denna lördagseftermiddag faktiskt ingenting.
Kommer jag se den igen i något annat format? Troligtvis inte.
Kommer den få ta plats i samlingen här hemma? Aldrig i livet!

Ja, naturligtvis bygger denna film upp* mot vad som säkert kommer bli en serie filmer, antagligen med någon variant av Kong vs. Godzilla som crescendots topp. Men jag är ganska så ointresserad av dem…
(* – Stanna tills eftertexterna är slut för att bevittna den övergången)

Jag älskar filmer som tvingar mig att tänka!

Hur ofta händer det egentligen att man sitter i en biosalong och tvingas tänka? Och då menar jag inte bara tänka som i “ooo, jag undrar om det är den där karaktären som är mördaren”, utan verkligen tänka! Analysera, pussla, vända, vrida och komma ihåg saker, bara för att kunna plocka fram det igen senare, då luckor att fylla i dyker upp.
Visst, många filmer har inslag av dessa saker, men väldigt få av dem struntar helt i att i detalj förklara för sin publik vad det var som just hände, eller varför det hände – eller till och med vad som strax KOMMER att hända.
Faktum är att många filmer, rent generellt sett, behandlar sin publik som hjärndöda idioter, med övertydliga förklaringar och ledtrådar till precis varenda liten grej. Som om att filmskapare tror att de stora flertalet är helt inkapabla att ens lägga ihop två och två.
Men det finns undantag, som till exempel Memento, Inception och Interstellar (och ja, jag vet, jag har en seriös bromance på gång med ♥Christopher Nolan♥).
Scorseses Shutter Island får gärna läggas till den högen också, och listan kan garanterat göras längre!
Dessa är i varierande grad ganska komplicerade filmer, som trots detta vägrar förklara för sin publik vad som händer, eller varför det händer. Man får helt enkelt bara acceptera det man ser, titta och lyssna uppmärksamt, koncentrera sig och – viktigast av allt – HÄNGA MED!
Det är lite som att skaparna av sådana här filmer har ett uppsträckt långfinger berett under kavajen, medan de säger “Om du inte fattar vad som händer så får du se den igen, jag tänker inte förklara för dig!” (Det laddade långfingret är till för de som enbart på grund av filmens komplexitet och vägran att sänka sig till lägsta möjliga nivå anser att den suger. Då åker fingret fram, tillsammans med ett “Det skiter jag i! Gå och se åt annat då!”).

 Till denna lista tänker jag nu lägga Denis Villeneuves Arrival.
Den var en fröjd för öronen, inte bara för inslagen av klassisk musik, utan även för valet av kontrast mellan kompakt, talande tystnad och dess korta inslag av öronbedövande och känsloframkallande muller.
Den var även en fröjd för ögonen, för vacker är den. Storslagen i vissa sekvenser, och introvert och intim i andra. Kontraster, återigen.
Men framförallt var den en total njutning för hjärnan, som trots att det var lördageftermiddag faktiskt gjorde några frivolter av lycka över att inte bli uppmanad att bara stänga av… För det händer så sällan!
 Arrival handlar, på ytan, om mänsklighetens första möte med en civilisation från en annan del av universum. Där finns rymdskepp, där finns tentakelförsedda rymdvarelser och där finns ett överhängande hot om invasion/krig/utplåning…återigen, på ytan.
Under ytan finns dock sorg, saknad, samförstånd och motsättningar, allt doppat i en väldigt flytande definition av tid.
Låter det intressant? Det borde det göra – för det är det!
 Jeremy Renner gör en bra insats i sin roll som andrefiol, en tacknämlig break från allehanda superhjälte- och actionroller han setts i senaste tiden. Men man ska inte ha några illusioner om vems film det här är. Den berättas uteslutande ur Louise Banks synvinkel, och Amy Adams är helt fantastisk i den rollen, som kräver en fin balans mellan hjälplös, utsatt, kraftfull och beslutsam.
 Vill man ha en skönt avslappnande kväll i biosalongen, där ögonen vilar på filmduken medan munnen är upptagen med att äta popcorn och hjärnan räknar antalet gånger som käken rör sig upp och ned – då ska man välja en annan film!
Arrival är en av de mest tillfredsställande bioupplevelser jag haft på nästan två år (såg Interstellar i december 2014)! Men nu tänker jag inte skriva mer om den (och riskera att spoila något) så jag säger istället GÅ OCH SE DEN! OMGÅENDE!!

arrival

ADDENDUM: Jag vill inte lämna eder med intrycket att jag fnyser åt allehanda avslappnande och eller tankebefriande underhållning, för det gör jag absolut inte! Det ligger något väldigt befriande, särskilt i dagens bistra samhällsklimat, i att kliva in i en biosalong och under ett par timmar få släppa omvärlden och bara låta sig svepas med, vare sig hjärnan är engagerad eller ej. Ibland kan det till och med vara att föredra att den är avstängd, eftersom vissa filmer fungerar så otroligt mycket mer tillfredsställande då.