30 Dagar Film, dag 12.

Eftersom jag inte gör denna på 30 konsekutiva dagar (som det antagligen är tänkt) eller ens håller mig till de enkla spelreglerna att nämna EN film som svar på varje uppgift, så kan jag lika gärna peta ut “dag 12”, trots att det rent tekniskt sett ännu är “dag 11”.

Här ska man skilja på filmer vars slut lämnar en i tårar, och filmer vars slut är genuint sorgliga/ledsamma…de två går nämligen inte alltid hand i hand.

Filmer i kategori ett, sådana som då de är slut lämnar en i tårar, gör oftast så av alla möjliga anledningar – och sällan är dessa anledningar sorgliga.

Det finns till exempel de filmer vars slut framkallar tårar för att de är ett definitivt avslut på ett långt och kärt “förhållande” man haft med de karaktärer som är med i dem.
Harry Potter and the Deathly Hallows part 2 (2011) till exempel. Då man i en sista två minuter lång blick in i framtiden för filmens huvudpersoner ser att cirkeln sluts och de nu är på väg att lämna iväg sina egna barn till Hogwarts – så är det påtagligt känslosamt, eftersom man haft ett förhållande med dem genom åtta filmer under tio års tid.
Den korta men ömsesidigt vänliga blicken som Draco och Harry utbyter på tågstationen skickar svallvågor av känslor genom hela kroppen!*
Men det är inte sorgligt eller ledsamt.

Ett annat bra exempel i samma kategori är Toy Story 3 (2010), i vilken Andy slutligen tar farväl av sina leksaker, en efter en, tills bara Woody återstår.
“Woody has been my friend for as long as I can remember” säger Andy, och räcker över honom till den lilla flicka som nu ska få ärva dem av honom. Sedan sätter han sig i bilen och kör bort mot horisonten.
Efter att ha följt Woody och de andra karaktärerna genom tre filmer (och dessutom genom utvecklandet av en helt ny sorts filmteknik) så är det helt omöjligt att inte lipa sig igenom slutet.*
Men det är inte sorgligt eller ledsamt.

Sedan finns det filmer vars slut man gråter åt för att de helt enkelt är känslosamma!
Shine (1996) till exempel, då David Helfgott äntligen får det erkännande han så storligen förtjänat, och han själv gråtande står på scenen och emottar publikens jubel, näsatan oförmögen att förstå att det faktiskt händer.
Då gråter man.*
Men det är inte sorgligt eller ledsamt.

Eller som i En man som heter Ove (2015), då Ove dör i filmens slutminuter, och filmen faktiskt skulle kunnat bli riktigt sorglig. Den bygger definitivt upp till det – alla fina scener som visar hur omtyckt han var till trots. Men så kommer den där sista lilla sekvensen, då Ove “vaknar” i den där tågkupén, och äntligen får vara med sin fru igen, som han saknat i så många år – och genast förbyts tårar av sorg till tårar av lättad glädje.*
Så den filmen slutar aldrig sorgligt eller ledsamt.

Runaway Train (1985) är på gränsen till sorglig, så Manny (en helt fantastisk Jon Voight) står på tågets tak, med den ylande vinden i öronen och den bitande kalla snön piskande i ansiktet, och försvinner bort i ovädret, mot sin egen död någonstans ute på den kalla slätten. Det är väldigt mycket på gränsen, för som åskådare VILL man att det ska gå bra för Manny, även efter att han själv erkänt att han är ett djur, som inte förtjänar sympati (han är ju trots allt där han är för att han rymt ifrån en isoleringscell i ett högsäkerhetsfängelse).
Men innerst inne så VET man att han själv väljer döden, delvis som en sista god gärning – då hans död innebär att den andra förrymda fången och hans nyfunna kärlek överlever – men också för att han vet att det inte finns något liv för honom ute i friheten. Så han stannar kvar på det framrusande tåget, klättrar upp på taket och möter döden ansikte mot ansikte.
Filmen utelämnar dödsögonblicket och det sista vi ser av Manny är hur han försvinner bort i den yrande snön, och tårarna låter inte vänta på sig.*
Men det känns fint snarare än sorgligt och ledsamt.

*) MEN SÅ ÄR JAG OCKSÅ JÄVLIGT BLÖDIG!!!

Till sak dock!

Två filmer tänker jag härmed nominera till denna kategori.

1)
The Mist (2007)
Bokförlagan (av Stephen King) har ett slut som är så svart och så hemskt att det fick regissören Frank Darabont att ställa som krav – då han blivit lovad att få göra film av Kings bok – att slutet inte fick ändras, hur gärna filmbolaget skulle vilja göra det! Ändrar de på slutet så gör han inte filmen!
Slutet fick vara ifred, men jag kan förstå hans oro.
Efter att ha flytt ifrån vad som verkar vara en invasion av insektsliknande jättemonster befinner sig fem personer i en bil ute i den mjölkvita dimman som tycks omge hela världen.
Då ett monster stort som en skyskrapa sakta promenerar över bilen så inser de att det är kört! Och för att slippa bli mat åt monstren så bestämmer de sig för att göra slut på det hela för egen maskin.
I bilen finns en pistol, och fyra kulor.
David, bilens förare, har precis innan detta hittat sin fru död i ett av monsternas massiva spindelnät, och i bilen med honom nu finns hans son, en kvinna samt ett äldre par.
Efter mycket övervägande så är de överens – David skjuter samtliga fyra passagerare (tacksamt nog ej i bild)…..bara för att kort därefter se hur dimman skingras, militär undsättning dyker upp och allt tycks vara över.
Han kliver ur bilen, stirrar omkring sig med hålögd blick, öppnar munnen och bara skriker…eller inte ens skriker. Det kommer bara ljud, ett högt, panikartat skrikliknande ljud. Han stapplar runt utanför bilen och skriker oupphörligen. Han faller ner på knä, fortfarande stirrande på allt runt omkring sig, och kan inte sluta skrika.
Där slutar filmen, och det är så alldeles otroligt deprimerande, ledsamt och sorgligt!

2)
Se7en (1995)
Jag minns tydligt att jag, då jag såg Se7en första gången, tänkte att det var ett av de modigaste sluten jag någonsin sett i en amerikansk film!
Två poliser spenderar hela filmen med att jaga seriemördaren John Doe, innan denne hinner avsluta sitt “mästerverk”…. Hela filmen är fantastisk och jag har sett den många gånger! Men jag har sett slutet så många gånger att jag tappar räkningen!

I den sista avslutande sekvensen, efter detta klipp, ser man hur en polisbil kör iväg med Mills i baksätet, och man ser på honom att han kommer vara förstörd resten av sitt liv. Han kommer aldrig bli en normal människa igen… Och Somersets samvete tvingar honom nu kvar i den ruttna skithålan till stad, trots att allt han vill är att flytta långt bort, eftersom han känner ett ansvar för Mills.
“Where are you gonna be?”
“Around…. I’ll be around.”
Och som att det inte var deppigt nog så avslutar Somerset med en voiceover:
“Ernest Hemingway once wrote ‘The world is a fine place, and worth fighting for.’
…I agree with the second part.”

Så, The Mist och Se7en alltså…

Men ska sanningen fram så hade jag velat fuska även denna gång, och kora ett tv-serieavsnitt som sorgligast någonsin!
I avsnitt 24, säsong fyra, av The Fresh Prince of Bel Air, ‘Papa’s got a brand new excuse’ så dyker Wills pappa Lou upp, efter många års bortavaro, och Will är exhalterad över att han äntligen tycks vilja umgås med honom igen!
De har jättekul ihop, och gör upp planer tillsammans…..och när Lou sviker honom ännu en gång så brister det för Will.
Det knäpptysta (till skillnad från ALLA andra avsnitt i serien) slutet vilar stentungt över bröstkorgen, medan tårarna rullar och texten vandrar fram över skärmen.
Alla Fresh Prince-avsnitt har generellt sett ganska högt betyg på IMDb. De ligger alla ungefär på 7,0 – 8,0 av 10 möjliga.
Det här avsnittet har 9,7.

 

Advertisements

30 Dagar Film, dag 11.

Den här dagen tänker jag “fuska”…
Ämnet är nämligen:

…och idag, med den teknik och det utbud som finns tillgängligt så är det helt enkelt så att om det är en film jag känner att jag vill se så letar jag upp den och ser den, så är det bara. Det finns inget som heter “kan inte hitta den” och absolut inget som heter “jag har inte haft tid” eller “inte orkat”.
Vill jag se en film så ser jag den filmen.

Jag ändrar därför dagens ämne till följande:

DAY 11 – Films I should have watched on a cinema screen, but didn’t.

Listan blir, trots denna justering, ganska kort.
Kriterierna bör ju lämpligen vara filmer jag haft alla möjligheter att se på bio – och BORDE sett på bio, men som jag av någon anledning struntat i att gå och se.
Jag går – eller har åtminstone gått – på bio sjukt ofta, och listan över filmer jag nog INTE borde sett är betydligt längre än listan över de jag skippat att se trots att jag borde… Men det finns i alla fall några stycken.

I alfabetisk ordning:

Léon (1994)
En film jag skippade att se på bio eftersom jag nog aldrig fattade hur bra den tenderade att vara, förrän långt efteråt då mer eller mindre ALLA jag kände pratade om den. Då struntade jag i att se den i barnslig protest, antagligen för att jag surnade till över att jag aldrig såg den på bio. Tror att det gick säkert fem år från det att den kom ut tills jag såg den första gången…och vilken miss av mig! Fantastisk film!!

Moulin Rouge (2001)
Har aldrig varit ett jättefan av musikaler, särskilt inte om de är sockersött romantiska, vilket min förutfattade (och helt felaktiga!) uppfattning om denna film var… Såg delar av den under en långflygning från någonstans till någonstans, och fastnade HELT! Såg till att omedelbart köpa den och se den i sin helhet då jag kom hem igen, och ångrade bittert att jag aldrig tagit mig iväg för att se den på bio!

Ocean’s 11
Ocean’s 12
Ocean’s 13
Det finns ingen som helst anledning till varför jag aldrig sett NÅGON av dessa tre fantastiskt roliga filmer på bio! INGEN ALLS! De har en massa bra skådisar, de är gjorda av Steven Soderbergh och de handlar alla om planerandet- samt utförandet av fabulösa heister. Detta är PER DEFINITION filmer jag gillar!
Så varför i hela hällefjorden har jag aldrig sett dem på bio???

Raiders of the Lost Arc (1983)
-Givetvis hade jag ingen möjlighet att se denna då den kom, eftersom jag var 9 år och inte hade släppts in i salongen.
Men den gick dock på bio igen, en föreställning, i slutet av förra året. Jag hade alla möjligheter att uppleva detta mästerverk på bioduken, men gjorde det aldrig!

Se7en (1995)
Ännu en film som “alla” såg, men som jag undvek – och jag vet inte varför.
Min enda gissning är att när den kom så hade jag precis flyttat hemifrån och hade under en kort period knappt pengar nog till mat, så biobesök låg antagligen långt ner på prioriteringslistan.

Sherlock Holmes (2009)
Trodde den skulle vara usel. Så enkelt är det. Det var den inte!

Sådärja.
Kort och koncist för ovanlighetens skull!

30 Dagar Film, dag 10.

30days_10

Här är då den lilla kategori som BORDE tilltala mig allra mest…
Jag är ju nämligen lite partisk när det gäller skräckfilmer.
Friar hellre än fäller, typ.
Eller, jag HAR åtminstone varit det. Kanhända ställer jag idag lite högre krav än bara ren blodspillan, och har mindre överseende med usla skådespelarinsatser än jag tidigare haft. Men jag ger dem oftast en chans i alla fall.

“Scariest” dock… Läskigaste filmen.
Det är svårt. Mestadels för att – och detta är inget jag säger för att jag tycker att jag är så jävla ball eller så – det idag inte finns så många filmer som jag tycker är läskiga.
Jag har nött ner min läskighetsnerv, eller byggt upp min tolerans för läskiga filmer, hur man nu väljer att se det.

Det kommer denna gång inte finnas någon klar vinnare, utan nedanstående filmer delar alla på förstaplatsen, av olika anledningar:

House (1985)

Det här är egentligen en skräckkomedi, med mer betoning på komedi än skräck. Men jag var 10 år och lämnad ensam hemma över dagen, med en påse godis samt en slant i fickan som – enligt instruktioner – skulle användas till att ta med morfar till videobutiken och hyra en film.
Sagt och gjort, den sorglöse morfar körde den exhalterade tioåringen till videobutiken, och tioåringen pekade upprymt på en inramad poster inne i butiken och sade “DEN VILL JAG HYRA!” (postern = se bilden här ovanför!)
Morfar svarade “Är du säker på det?”
“JA!”

Och så hände det sig att jag satt där i soffan, ensam hemma, och tittade på en film om ett hemsökt hus, där en författare flyttat in efter att husets ägare (hans faster) hängt sig. Han spenderar dagar och nätter där, och försöker ömsom skriva sina krigsmemoarer, ömsom slåss mot de demoner som besitter såväl huset som honom själv. Mitt i allt detta försöker han även hitta sin son, som är försvunnen sedan många år tillbaka, och som han nu misstänker har slukats upp av husets osaliga invånare.
Allt detta till tonerna av knarrande cellomusik.

Ja, det ÄR en rolig film. Faktiskt!
Men när man är tio, ensam hemma och tragiskt undanhållen allt vad skräckfilm heter, så var den SJUKT läskig……….och fascinerande samtidigt!
Jag undrar faktiskt själv, såhär 33 år efteråt, exakt vad jag tänkte då jag satt där i soffan – och för första gången i mitt oskyldiga lilla liv såg saker som detta:

Jag vågade hursomhelst knappt röra mig runt i lägenheten efteråt, och kunde bara gå på toaletten om jag först backade in i badrummet och drog undan badrumsspegeln!

*aaah, the sweet memories*

¤ ¤ ¤

The Texas Chain Saw Massacre (1974)

Den efter vars arv alla andra filmer mäts, brukar det ju heta.

Den första filmen i vad som idag är en hel franchise, är väldigt unik. I mångt och mycket, tror jag, för att det aldrig var tänkt att det skulle bli fler filmer.
Det var en one-off grej, och den var gjord med väldigt lite pengar, stor entusiasm och med Tobe Hoopers tydliga – om än väldigt tidiga – öga för filmskaparkonsten!

Den är inte “skita-på-sig”-läskig (som remaken från 2003 faktiskt bitvis är), och den är – sitt i Sverige fantastiskt dåliga rykte till trots – inte bloddrypande heller.
Faktum är att den har en väldigt sparsmakad mängd våld, och det mesta av alla otrevligheter ANTYDS eller sker utanför bild, och vad man än tror sig ha sett har troligvis bara hänt inne i ens eget huvud.
Precis som när Bambis mamma blir skjuten. Trodde du att du sett det – titta igen.

Delvis är denna film läskig då den inledningsvis skapar en känsla av isolering, trots det soliga och vackra vädret. Då Sally Hardesty (Marilyn Burns) och hennes vänner vandrar runt i solgasset, bland gårdshusen i Texas, och inte hittar någon endaste människa någonstans, så får man efter ett tag lite kryp i kroppen.
Var fan ÄR alla??
Och när helvetet sedan brakar lös, och hon är fast i huset tillsammans med världens mest dysfunktionella familj, så går hjärnan tillbaka till den där första tredjedelen av filmen – och man inser att det kommer inte komma någon till undsättning, för det FINNS ingen därute!
-Och så infinner sig paniken.

Den långa, utdragna middagsscenen (nej, det är inte något sorts Fear Factor-avsnitt där äckligheten ligger i vidriga saker som ska konsumeras) var vad som fick mig att må lite illa första gången jag såg filmen. Sally är fastbunden i en stol vid bordets ena kortsida, mitt emot familjens äldste – en man som är så gammal att han bara orkar sitta där med munnen hängandes öppen, och stirra. Han skulle lika gärna kunna vara död, och ett kort tag så tror man faktiskt att han är det. På hennes vänstra sida sitter far i huset (en psykopatisk man som styr hushållet) samt den ena sonen, som inte kan låta bli att då och då rista sig i huvudet med den rakkniv han har. Sonen skrattar högt och gällt.
På hennes högra sida, men oftast svansandes runt bordet, är tillförordnad fru i huset, den andra sonen, Bubba Sawyer (idag mest känd som Leatherface). Ett veritabelt berg till människa, till middagen vackert iklädd en läppstift- och ögonskuggeförsedd mask gjord av en kvinnas ansikte. Han pockar på och knuffar, försöker få Sally att äta av maten han lagat (som mer än bara antyds bestå delvis av hennes vänner). Då och då ryter far i huset till och med ett skrämt gnyende ryggar Bubba tillbaka, alltmedan Sally skriker i panik och sonen med kniven skrattar maniskt.
De försöker mata den äldste, men han dreglar bort mer än han får i sig.
Scenen är kaotisk och klaustrofobisk, och man vill bara att den ska ta slut! Men den pågår länge. Mycket längre än vad som känns okej!

Så när Sally till sist lyckas fly ut ur huset, och skitig och blodig panikspringer längs grusvägen och psykos-skriker, och Leatherface brakar ut genom dörren med den vrålande motorsågen i högsta hugg och med långa kliv springer efter henne, så är det helt OMÖJLIGT att hindra pulsen från att nå ohälsosamma nivåer.

Efter att en maniskt skrattande Sally försvinner bort mot horisonten i flaket på en förbipasserande pick-up, så bränns den sista bilden i filmen in i hjärnan för all framtid – den av den motorsågssvingande galningen med en mask gjord av människohud.
-The Texas Chain Saw Massacre är filmhistoria, på riktigt!

¤ ¤ ¤

The Descent (2005)

Apropå klaustrofobi då;
Vad sägs om en film om ett tjejgäng som klättrar runt i underjordiska grottsystem, fastnar, går vilse, blir instängda och någonstans där nere upptäcker att de inte är ensamma i mörkret…?

Den film som fick Inger, då vi var och såg den på bio, att luta sig mot mig, då det var ca 20 minuter kvar, och lite panikartat väsa fram “ÄR DEN INTE SLUT SNART!!!”
Och jag väste lika panikartat tillbaka “JAG VET INTE!!!”

Inte många filmer skapar en kombinerad känsla av att hyperventilera samt att inte kunna andas alls.

Ja, precis så läskig är den!

¤ ¤ ¤

Som ett litet PS till detta bör tilläggas att det finns en MÄNGD filmer som innehåller en eller fler eller många läskiga scener, men som i helhet inte är läskiga på en nivå att de platsar här.
Japanska Ringu (1998) till exempel, som jag såg på bio. Den har scener som är horribelt läskiga, men det handlar bara om enstaka tillfällen under filmens gång.
Thailändska Shutter (2004) är likadan.
Skräckisen Amusement (2008) har EN scen som är sjukt läskig – men one scene does not a movie make….
Osv osv.

Filmer ur Saw-serien (och liknande så kallad “torture horror”) platsar inte här, eftersom de enligt mig inte är läskiga alls, de är gjorda för att äckla – inte skrämma.

Och med det sagt, så finns det såklart några bubblare på listan:

Psycho (1960).
-Fortfarande obehaglig, efter nästan 60 år!

Poltergeist (1982)
-Den Spielbergska familjeidyllen befläckas av Tobe Hoopers otäckheter!

The Texas Chainsaw Massacre (2003)
-Mestadels är denna remake bara våldsammare och väsnigare, men R. Lee Eremys insats ger den en skyhög läskighetsfaktor!

 

Star Wars; The Force of The Last Jedi

(Häri förekommer det inte bara en, utan massor av SPOILERS!)

Jag har inte alltid varit en “Star Wars-nörd”.
Jag var inte priviligerad nog att kunna vara det då jag växte upp, på 70- och 80-talet.
Det fanns inga pengar att investera i ens ett biobesök för att se dem, än mindre i en massa dyra Star Wars-figurer!
Jag har i min barndom aldrig ägt en enda Star Wars-leksak, och den första gången jag såg Star Wars episode IV A New Hope (1977) var då den visades på SVT. Den spelades då in på VHS i det Karlssonska hushållet, och jag såg den om och om igen, men utan att då förstå vad som var så speciellt med den, annat än att jag såklart tyckte att den var väldigt bra.
Videoband fanns det inte oändligt av i hemmet, och på grund av det existerade inte tanken på att spela in något från TV för att sedan spara det i all oändlighet, så efter ett tag spelades faktiskt A New Hope över(!) med en annan film… Kan idag inte längre minnas vilken, men jag vet att det på just den VHS-kassetten slutligen spelades in Bulllitt (1968), vars biljakt jag tittade på så många gånger att kassetten till sist gav upp och gick sönder.

Så, bland alla gamla 60- och 70-talare som med tårar i ögonen berättar om den där gången de såg Star Wars på bio första gången (“jag minns det tydligt, jag var tio år och Star Wars förändrade mitt liv”)…känner jag mig inte riktigt hemma. De var aldrig jag. Jag var antagligen inte ens helt medveten om att de filmerna existerade förrän den första filmen visades på TV.
Jag skriver allt detta för att INTE känna mig som en bluffmakare.
Jag vill att det ska vara glasklart att jag INTE varit Världens Största Star Wars-fan™ sedan tidernas begynnelse, utan att jag mer eller mindre upptäckt hur fantastiska de är genom att se en otrolig mängd film, och genom omvänd uteslutningsmetod inse hur pass mycket före sin tid A New Hope var då den kom, och hur pass stor betydelse den haft för utvecklingen av den moderna filmen i allmänhet, och filmtekniken i synnerhet.

Detta är mycket varför jag känner sådan avsky för de omgjorda versionerna av A New Hope (1977), The Empire Strikes Back (1980) och The Return of the Jedi (1983).Inte för att de har en speciell plats i mitt hjärta, inte för att jag har decimetertjocka rosafärgade nostalgiglasögon på näsan, och inte för att de är en del av min barndom och min uppväxt…. Utan för att de är historiskt viktiga, och att klippa, göra om och revidera dem är – i mina ögon – EXAKT samma sak som att börja måla om historiska tavlor på vilket museum som helst!
Det är vidrigt, och det förringar den betydelse de haft för det samhälle vi idag lever i.

Så, med det sagt…
Star Wars A New hope (1977) är inte världens bästa film, det tror jag till och med de mest inbitna fans kan hålla med om. Den har dramaturgiska tillkortakommanden, och historien är sammansatt enligt ett välbeprövat och klassiskt mönster. Det är inget man inte sett förut, det är bara placerat i en extremt unik miljö.
Storyn, om den unga pojken som inte vet något om sin egen bakgrund, som söker sig bort från sitt enformiga liv, som letar efter en fast punkt i tillvaron – något att fokusera på, och slutligen finner svar på sina frågor i den rebellrörelse som kämpar för ett fritt universum, är ganska enkel – vilket antagligen är en av de största anledningarna till att den fungerar så bra som den gör.
De två efterföljande delarna följer samma story, med en massa tillägg i form av svek, bedrägerier, kärlek, revolt, sorg, uppgivenhet och avslut.

Den första Star Wars-filmen ser ut som den gör för att det fanns begränsningar. Delvis i form av pengabrist, men mycket i form av teknik. George Lucas hade skrivit en story som var ofilmbar 1977, så han tvingades kompromissa – så inåthelvete!
Episod I – III, The Phantom Menace (1999), Attack of The Clones (2002) och Revenge of The Sith (2005) är egentligen inte dåliga i sig. De har en i grund och botten intressant historia om onda företag som slår sig i slang med en korrumperad regering för att skapa ett ändlöst krig…men då dessa filmer gjordes var kompromissens dagar över för Lucas, och han var inte bara i en position där tekniken tillät honom att göra vad han ville, utan han omgav sig av människor som aldrig ställde sig upp  och sade “nej”.
Så han gjorde det han ville göra, och bakade därmed in den intressanta delen av sin historia i så mycket onödigt fluff, och så mycket animerade strider – mättade på synintryck till en nivå där man inte längre kan förnimma enstaka händelser, utan allt blir en enda gröt.
Ingen har omarbetat Lucas manus, ingen har hjälpt honom se saker från en annan synvinkel.
Star Wars A New Hope (1977) och Star Wars The Phantom Menace (1999) är bägge skrivna och regisserade av George Lucas, och enbart George Lucas. Så förutom de 22 åren som gått mellan dem så är det endast budget och teknik som skiljer dem åt.
Då man ser A New Hope så är det en kollektiv ansträngning man tittar på, där alla gjort sitt bästa för att så långt det är möjligt verkliggöra skaparens vision, och skaparen har i sin tur tvingats revidera sin vision och möta sitt team på halva vägen.
Då man ser The Phantom Menace så är det bara en människas vision man ser, silad genom ett oändligt antal datorfilter för att se ut precis så som han önskar dem – och sprickorna i fasaden blir bara större och större. De håller inte för upprepade visningar, utan hela skiten rämnar så fort man börjar peta lite på dem.
Jag lämnade biosalongen lätt chockad efter The Phantom Menace, men intalade mig att den antagligen inte var så dålig som jag först tyckte – men har sett den igen, och jo det var den visst. Den var till och med värre.
Brittiska magasinet Total Film hade innan premiären ett nummer nästan helt dedikerat till The Phantom Menace, med guldfärgat omslag, smockfullt med intervjuer, reportage och allt man kan tänka sig – de delade med sig av sin egen entusiasm inför premiären, och hjälpte såklart till att bygga upp förväntningar hos sina hundratusentals läsare världen över.
Då de i numret som gavs ut efter premiären recenserade och skrev artiklar om filmen, så gjorde de det under en gigantisk rubrik: “WE’RE SORRY!!”.

När Disney köpte Lucasfilm, och annonserade att det nu skulle komma en till trilogi, så ska jag villigt erkänna att jag var skeptisk. EXTREMT skeptisk!
George Lucas prequel-trilogi hade ärrat mig, och jag ville inte gå och se ännu en film som sänkte mig…
Det gjordes stor sak av att The Force Awakens (2015) i hög grad skulle använda sig av praktiska effekter (masker och mekaniska figurer hellre än datoranimationer), riktiga scenuppsättningar (istället för gröna väggar och motspelare i form av tennisbollar på pinnar) och – märkligt nog – riktig film (i motsats till att filma digitalt)!
Så, så långt kändes allt ganska hoppfullt.
Nostalgiglasögonen immade igen då man blev varse att Harrison Ford och Carrie Fisher skulle vara med i den….och kanske till och med Mark Hamill! Oj, liksom!
Att säga att förväntningarna innan premiären var höga är minst sagt en underdrift!

Så; premiärvisning (och en repris för mig en vecka senare).
Delar av kritiken som The Force Awakens fått kastat i ansiktet är att den bara är A New Hope en gång till – och jag kan förstå den kritiken. Storyn, om den unga flickan (Rey) som inte vet något om sin egen bakgrund, som söker sig bort från sitt slitsamma och fattiga liv, som letar efter en fast punkt i tillvaron – något att fokusera på, och slutligen finner svar på sina frågor i den rebellrörelse som kämpar för ett fritt universum, ÄR samma story som i A New Hope.
Det finns undantag och sidospår. Utvecklingar av de äldre karaktärerna och nya karaktärer som ger en annorlunda synvinkel. Men filmens huvudkaraktär är fortfarande Rey, och hennes Luke Skywalker-klonade öde.
Man skulle kunna spekulera kring varför den ser ut som den gör, men jag tänker gissa på följande två anledningar:
Till 50% beror detta upplägg på att det är riktiga Star Wars-fans som gjort den! J.J Abrams (manus och regi) är ett stort fan av de gamla Star Wars-filmerna, och Lawrence Kasdan (manus) är även han ett stort fan av Star Wars – han är dessutom en av de som hjälpte George Lucas skriva manus till The Empire Strikes Back (1980) – av många ansedd som den bästa i originaltrilogin.
De andra 50% då… De är för att The Force Awakens var TVUNGEN att vara publikfriande! Den var TVUNGEN att leverera nostalgi, för att se till att tillräckligt många skulle vilja se fler filmer i serien! För att locka tillräckligt många att se nästa film, The Last Jedi (2017) – för att där och då kunna tänja på gränserna, vända på konventionerna och ge alla de som man nu hakat fast, med nostalgitrippen The Force Awakens, en helt NY Star Wars.

I The Last Jedi, som jag såg på premiären den 13 december 2017, och ännu en gång en vecka senare, vänder man upp och ner på en hel del förväntningar – och kritiken har såklart inte låtit vänta på sig.

Jag ska börja med att säga att om man ser filmen ur den där “jag vet minsann hur Star Wars ska vara”-synvinkeln, så är det kanske inte så konstigt om man blir besviken, upprörd, till och med grinig och förbannad.
Men jag köper inte det där benhårda allt-ska-vara-som-det-alltid-varit sättet att tänka. Visst skulle det spelat alla förväntningar i händerna att låta Luke vara en mäktig Jedi-mästare, som tar sig an Rey och tränar henne till att bli den som tar över, efter att han gjort sin comeback som galaxens räddare i nöden… Eller att låta Snoke vara den “nya kejsaren”, förvriden och ondskefull, som måste bekämpas – medelst en omvänd Kylo Ren – i den sista striden i den sista filmen… Eller varför inte bara något så enkelt som att faktiskt låta Poe Dameron vinna striderna och sedan emottas med jubel och ett fång tulpaner, som Luke och Han i slutet av A New Hope

Men The Last Jedi vill inte vara på det sättet.
Luke har tappat tron på The Force, och på Jedi-ordern. Han lever som en eremit, avskärmad från omvärlden, och vill inte ha något med civilisationen att göra, än mindre med sitt förflutna och sin egen hjältestatus.
Alla som satt där i biosalongen och såg The Last Jedi mindes garanterat den rysningsframkallande avslutande scenen två år tidigare, i The Force Awakens, då Rey hittat ön där Luke bor, klättrat upp till toppen, och räcker fram hans gamla lightsabre, medan han allvarsamt tittar på henne – musiken sväller upp och texten börjar rulla över duken…
Så, när The Last Jedi återvänder till det ögonblicket, och vi ser att Luke tar emot vapnet Rey räcker fram, tittar på det, och slänger det sedan med ett avmätt fnysande över axeln och går därifrån – så flög ett chockat skratt genom biosalongen.
Den pompösa hjältesagan klipptes abrupt av! Luke är INTE intresserad av att vara någon hjälte, och han vill INTE träna Rey att bli det heller, och han gör sitt bästa för att slå hål på myterna kring såväl sig själv som Jediordern.
Det är en trött och besviken, och framförallt uppgiven Skywalker som muttrar sig igenom The Last Jedi. Han befäster detta genom att själv erkänna att “I came to this island to die.”
Det är kanske inte en karaktär som är i fas med tidigare filmer, men en som med sin bittra ironi och sarkasm känns mer mänsklig än någonsin!

Och när vi ändå är inne på karaktärer som känns mänskliga… Kylo Ren är i sin okontrollerbara ilska ett skönt avbräck från alla stolpiga och militant beräknande elakingar i Star Wars.
I ett par minuter, strax efter att han någon gång under filmens andra halva har ihjäl Snoke (något som var väldigt oväntat, åtminstone så pass tidigt i historien) och hjälper Rey att bekämpa Snokes vakter, så var jag övertygad om att hon skulle lyckas få honom att även hjälpa henne (och den snabbt krympande skaran rebeller) att bekämpa The First Order.
Jag suckade lite inombords och tänkte att “ja, okej då, det ÄR ju trots allt en sci-fi saga”, bara för att sedan bli varse att hans avrättande av Snoke inte var så mycket för att skydda Rey, som det var ett sätt för honom att avancera uppåt – möjligtvis med förhoppningen att göra det med Rey vid sin sida, men så fort hon vägrar, vilket hon gör utan att tveka (thank fuck for that) så är han inte sen att försöka ha ihjäl henne också.

Och som ett sista led i att göra The Last Jedi mer jordnära så är ett vunnet slag inte längre enbart skäl till glädjerus, utan vinsten skall sättas mot vad den kostade att uppnå.
Då Poe Dameron, hög på adrenalin, återvänder efter att ha lyckats sänka det största krigsskeppet på horisonten – trots tidiga uppmaningar om reträtt, blir han raskt informerad om hur många av rebellernas slagskepp (alla) som gått förlorade på grund av hans vägran att följa order, och sedan blir han omedelbart degraderad (strax efter att han fått en rättmätig örfil).
Alla ute på slagfältet var hjältar, säger en upprörd Poe, men Leia skjuter snabbt tillbaka att de är döda hjältar.
“Dead heroes. No leaders.”

Karaktären Rose Tico (som jag absolut hoppas se mer av i nästa film) säger att rebellerna inte kommer vinna detta krig genom att bekämpa det de hatar, utan genom att rädda det de älskar – och för att befästa det ordstävet så dyker Luke mot slutet upp och gör precis just det.
Visst, jag ska villigt erkänna att när han klev ut på saltslätten, ensam mot en hel armé, och tycktes helt oövervinnelig – medan de sköt mot honom tills marken han stod på glödde, så jublade den lille Star Wars-nörden i mig, och skrek “Yeeey! Go Luke Skywalker! GO!”.
Men då sanningen uppdagades, så kändes det trots allt som ett mycket bättre val att faktiskt låta honom vara där – INTE för att slåss, utan för att distrahera The First Order så att rebellerna hinner fly.
Faktum är att han inte ens är där, han har återknytit kontakten med The Force, och använt sin sista styrka till att projicera sig dit, likt en spegel i Kylo Rens/Bens fågelbur.
Det krävs ingen fil.kand. i beteendevetenskap (möjligen krävs det ett halvt liv spenderat framför diverse filmer, beväpnad med ett analytiskt sinnelag) för att förstå varför Ben Solo hatade, och till sist mördade, sin far (Han Solo), mannen som övergav hans mamma (Leia), och lämnade henne att på egen hand bygga upp och styra rebellerna genom det eviga kriget.
Då mamman sedan överlät åt sin bror, Luke, att träna Ben till att bli en Jedi – och Luke i ett svagt ögonblick svek det förtroendet, och till och med övervägde att mörda Ben för att rädda världen från det han förutspådde skulle komma att bli en farlig och ondskefull person….så är det inte särskilt konstigt att Ben Solo under år av svärta i sinnet byggt upp en näst intill självförgörande avsky mot de två som borde varit manliga förebilder i hans liv.
Han antar ett nytt namn, Kylo Ren, han maskerar sig och förvränger sin röst – allt för att förgöra den han en gång var, och då han till sist avrättat sin egen far är det bara Luke Skywalker som står mellan honom och att självständigt vara den han alltid velat bli.
“Let the past die. Kill it, if you have to. That’s the only way to become what you were meant to be.”

Så, när Kylo Ren är i full färd med att leda The First Order mot den grotta rebellerna förskansat sig i, för att utplåna dem en gång för alla – så projicerar sig Luke i hans väg, och medan han är upptagen med att i ett omättligt anfall av raseri slåss mot Lukes skugga – så flyr rebellerna.

“See you around, kid” säger Luke och försvinner i tomma intet, medan Kylo Ren skriker ut sin frustration.
På den ensliga ön sjunker Luke sedan ihop av utmattning, och tynar bort. Försvinner upp i Kraften en sista gång, offrande sig själv för att rädda de han älskar.

“We’re going to win this war not by fighting what we hate, but by saving what we love.”


Rose Tico

Att det finns slående likheter mellan 2015 års The Force Awakens och 1977 års A New Hope råder det som sagt inga protester kring.
Det är däremot svårt att förstå kritiken kring det. Den enda gemensamma nämnaren kring de hundratusentals protesterande rösterna efter prequel-trilogin är att de inte var som de gamla filmerna. De kändes inte som Star Wars.
The Force Awakens känns som Star Wars!
Det var ju det här ni ville ha!
-What’s your beef, people?

Att det däremot skulle finnas likheter mellan 2017 års The Last Jedi och 1980 års The Empire Strikes Back är jag dock inte särskilt övertygad om…
Visst, det finns tematiska och bildliga delar som är visuellt likartade.
Striden på isplaneten Hoth i början av The Empire Strikes Back är visuellt lik slutstriden i The Last Jedi, med en saltöken istället för ett snöigt landskap, och bägge filmerna inleds med att rebellerna försöker fly undan Imperiet/The First Order.
Yoda är med i bägge filmerna, och i dem bägge guidar han Lukes sinne till lugn.
Men där slutar likheterna – och eftersom The Last Jedi är den åttonde delen i en filmserie, som återintroducerar karaktärer från äldre delar, så vore det väl konstigt om inte vissa saker går igen… De har en förmåga att göra det i uppföljare.

Där The Last Jedi sticker ut, och visar på en ny inriktning – eller åtminstone belyser en grej som aldrig varit självklart i filmerna tidigare – är då den tydliggör att The Force inte är något enbart för priviligerade personer.
Man behöver inte vara “renrasig” för att ha begåvats med Kraften, den kan finnas i vem som helst. Det låter såklart som självklarheter, och jag kan redan höra protesterna från de som hävdar att det minsann stod klart redan i The Phantom Menace, eftersom lilla Anakin hade The Force, och han kom från ingenstans. Men Anakin togs under Qui-Gon Jinns och Obi-Wan Kenobis vingar i ett mycket tidigt skede, och växte därmed upp priviligerad, även om han inte var född så.
Luke, som inte visste något om sin barndom, visade sig vara son till en av de mäktigaste – och ondskefullaste – Imperie-ledarna någonsin, så även om han växte upp i mitten av ingenstans, så fanns stamtavlan alltid där.
Rey däremot, som är mer eller mindre vuxen redan, och som har växt upp under liknande – om än betydligt mer självständiga – förhållanden som Luke, och vars bakgrund var en källa till OÄNDLIGA spekulationer före, under och efter The Force Awakens, visar sig vara……ingen alls!
Hon har växt upp ensam i tron att föräldrarna lämnat henne för något viktigt, tröstlöst väntande på att de en dag ska komma tillbaka och hämta henne. Hon har levt i illusionen att hon är någon, och att hennes liv – i egenskap av vem hon är – är värt något, och får nu veta att hon är dottern till två alkoholiserade skrothandlare, som sålde henne för att får mer pengar till sprit, och att de är nu döda – begravda i en omärkt grav för fattighjon någonstans i Jakkus öknar.
Men “something inside me has always been there…” säger hon, och befäster att vem som helst kan vara begåvad med denna förmåga.

Den sista bild som The Last Jedi lämnar oss med är, i brist på ett mindre klichéfyllt uttryck, ikonisk!
En liten pojke, som fått sin första kontakt med rebellerna då han tidigare i filmen hjälpte Rose Tico och Finn att fly undan elakingar, går ut för att titta på natthimlen.
Han sveper med sig en kvast, nästan omärkligt så, med hjälp av The Force (det var så omärkligt att jag faktiskt missade det första gången jag såg filmen, och upptäckte det inte förrän vid andra biobesöket), och tittar ut över stjärnorna medan han sakta skiftar grepp om kvasten – tills han håller den likt en lightsabre, på samma sätt som jag är övertygad om att tiotusentals, om inte hundratusentals, barn och vuxna någon gång gjort då de hållit i ett kvastskaft, ett papprör, en lång pinne…..vadsomhelst som till formen, i ens fantasi, kunnat vara ett Jedivapen.
Man håller den framför sig och för den fram och tillbaka, medan hjärnan frammanar det där välkända ljudet “wooom wooom wooom”.
Den där pojken, som står där med sitt kvastsvärd, är bekräftelsen på att det inte behövs någon stamtavla, eller någon desperat jakt på “den sista” av någonting för att rädda civilisationen. Det finns, kort sagt, ingen risk att kraften försvinner bara för att Jediordern eventuellt dör ut.
-Och det är betryggande.

The Last Jedi är ett steg i ny riktning för Star Wars. Den är inte längre bara en sci/fi-saga (eller röriga spektakel riktade till barn – och deras föräldrars plånböcker), utan de har rört sig närmare något som faktiskt berör på riktigt, och som betyder något även i våran verklighet.
Ja, givetvis riktar de sig fortfarande till de där plånböckerna, men det ena syftet behöver inte längre nödvändigtvis utesluta det andra.

Om jag längtade ihjäl mig inför The Force Awakens, och var mer försiktigt förväntansfull inför The Last Jedi – oroandes över vart de skulle ta historien, så är jag extremt hoppfull inför episod nio, som har arbetsnamnet Black Diamond och förväntas ha Sverigepremiär den 20 december 2019.
Fortsätter den filmen i samma riktning som sina två föregångare, med samma mogenhet och samma fokus på karaktärer och story, så kommer den här trilogin, sammantaget sett, vara den bästa av de tre (hittills släppta).

Årslistan 2017

ÅRSLISTAN 2017

2017 års…

…bästa på bio (i tre kategorier):

Förväntat bra:
Star Wars episode VIII The Last Jedi

Det var aldrig frågan om ifall denna skulle vara bra. Bara HUR pass bra den skulle vara. Jag såg den två gånger inom loppet av en vecka, och kan meddela att den är VÄLDIGT bra. 🙂 (Håller på att skriva mer om detta så jag lämnar det där).

Comeback’en:
The Foreigner

Har alltid varit ett stort fan av Jackie Chan, men har väl inte alltid gillat det han gjort de senaste tio-femton åren. Det har blivit för mycket pajashumor, och för lite seriositet. Jag köper att han börjar bli för gammal för att kasta sig in i hejdlösa stunts och fajter, men jag har alltid velat se honom i någonting mörkare, allvarligt… Och här är den film jag alltid väntat på! The Foreigner är ingen Oscarvinnande drama….men jag anser kort och gott att den ÄR den bästa film Jackie Chan någonsin gjort!
Ja, till och med inklusive Police Story (1985)!

Oväntat bra:
Jumanji: Welcome to the jungle

En remake (som visade sig vara en uppföljare) på en effektfylld äventyrskomedi från mitten av 90-talet, då med Robin Williams i huvudrollen, nu upphottad för 2017 med Dwayne Johnson och Jack Black i större roller……… Hela mitt inre skrek varningar, och min hjärna försökte förbereda resten av kroppen på att “allt kul troligtvis redan visats i trailerna”.
Men helvete vad rolig den var!
Jag tror att jag skrattade mig genom åtminstone två tredjedelar av de 120 minuter filmen pågick, och var nästan lite i chock då den var slut – eftersom jag aldrig förväntade mig att den skulle vara ens LITE bra.

¤¤¤

…sämsta på bio:

Då det för första gången byggs en IMAX-biosalong i ens egen hemstad, så måste den ju besökas. Detta skedde den 26 maj och filmen var Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge.
-Delvis var filmen USEL! (Efter del tre är Pirates-serien i en skarpt sluttande utförbacke, och det här är alltså del fem!)
-Delvis slutade 3D’n att fungera efter halva filmen (är inget fan av 3D, så avsaknaden av den gör mig ingenting, men biobesöket blev väl en sisådär 45 minuter längre, då det var en massa väntan i salongen, samt en extrakvart av den usla filmen då rullen drogs tillbaka innan omstart utan 3D.
-Delvis var ljudet så satans högt att det var att likställa med ett konsertbesök – och detta är inget jag gnäller på lättvindigt. Jag ÄLSKAR när det är ordentlig volym då jag går på bio – och Umeås filmstad är KASS då det gäller ljud. Men när man känner hur trumhinnorna skallrar i huvudet, och man grimaserar för att det faktiskt gör lite ont i öronen när man ser biofilm – då är det FÖR högt.
…Att jag efteråt fick argumentera för att få två standardersättningsbiljetter istället för den enda IMAX-ersättningsbiljetten* de delade ut var väl lite onödigt, men de gav ju i alla fall med sig till sist.
(* IMAX är dubbelt så dyr som en standardbiljett, och ersättningsbiljetten skulle användas inom ett halvår. “Jag bor 70 mil bort i en stad som inte har IMAX” argumenterade jag “och för mig är den här IMAX-biljetten värd två vanliga biobiljetter”, det hmm’ades och åh’ades, men till sist gick de och hämtade två vanliga ersättningsbiljetter istället för min IMAX-biljett).

¤¤¤

…bästa bioupplevelse:

Åkte till London i september, med lilla mamsingen, för att fira hennes födelsedag, och se bondfilmen Casino Royale (2006) på jätteduk i Royal Albert Hall, med musiken i filmen framförd av The Royal Philharmonic Orchestra.
Vi satt i mitten på rad tre, och att höra Bond-temat live var helt otroligt!
Att säga att detta var en upplevelse är årets jävla underdrift!

¤¤¤

…dyraste biobesök:

It (2017) blev, efter att jag sett den två gånger, den film jag betalat mest pengar för att se på bio….någonsin! Och det är helt och hållet mitt fel! Köpte biljetter till mig och tre vänner för att se den någon dag kring dess premiär, men hade gjort en miss och köpt dem till dagen innan det var tänkt att vi skulle se den.
Upptäckte missen, men försent för att kunna få pengarna tillbaka. Nu hade jag köpt dem med så kallade företagsbiljetter, och de kostade “bara” 95kr/st, men det blev ju likförbannat 380 kronor i sjön… Plus att jag ju faktiskt VILLE se filmen, så ett panikinbokat besök skedde – om det var samma dag, eller dagen efter vi från början tänkt. Då hade jag dock slut på företagsbiljetter, så den biobiljetten kostade 130 kronor.
Till detta bör då adderas att när jag en halv månad senare var i London med mamsingen så smög vi oss ut en sen kväll för att se just denna film, och bio i London är dyrt – så den biljetten gick på ca 180 kronor.
Totalt har jag alltså betalat 690 kronor för att se filmen It (2017) två gånger, vilket är dyrare – om än bara tretton ynka kronor dyrare – än bio/konsertupplevelsen i London, Casino Royale in concert, som kostade 677 kronor.
Turligt nog är It (2017) riktigt bra!

¤¤¤

…bästa på DVD:

Vaiana/Moana* (2016)
Disney har blivit bättre… Mycket bättre. Åtminstone bättre än de varit de senaste 20 åren. De tycks dock inte vilja överge sitt musikal-koncept, vilket ofta får mig att undvika deras filmer, eftersom jag, mitt indiska påbrå till trots, inte orkar med att varenda stort och litet event i en film ska beskrivas medelst ett intrikat sång/dansnummer.
Märkligt nog blev den sångfyllda coming-of-age historien i Vaiana aldrig tröttsam, utan jag har lyckats se den tre gånger hittills, utan att lessna!! 🙂
(* Moana = varumärkesskyddat i Europa, så här heter filmen Vaiana)

¤¤¤

…trailer:

När alla tror att man ska lägga upp en Star Wars-trailer, men man fintar och lägger ut den djävulskt ondskefulla It (2017) trailer 2 istället!

¤¤¤

…avslut:

SF moderniserar sig, och gör det inte bara krångligt – utan till syvende och sist helt onödigt att hantera en fysisk biobiljett då man går på bio. Så efter 29 år och två månader avslutar jag mitt biobiljettsamlande.
Ska nu gå igenom samlingen – som består av cirka 625 biobiljetter, spara de som betyder extra mycket, och resten kastar jag nog bort…….

¤¤¤

…julklapp:

Av min fabulösa älskling fick jag en sushikurs med Junko (ägare till Umeås bästa sushirestaurang, Sagami) i julklapp!
Tre timmar sushi med någon som vet precis hur man ska göra!
Ska boka in den kursen så fort Junko är tillbaka från sin julresa – hon är just nu i Japan och hälsar på släkten.

¤¤¤

…rasering av gammalt ordstäv:

Man kan inte lära gamla hundar sitta brukar det ju heta, men jag har sedan i mars i år inte bara lärt mig sitta (framför en datorskärm delar av arbetsdagen) utan faktiskt lärt mig hantera såväl redigeringsprogrammet som filmskrivaren, och jag är idag inte bara screentryckare, utan även originalare!
Tilläggas bör att för varje grej jag lärt mig så finns det minst tio jag inte kan, men jag lär mig nya saker undan för undan.

¤¤¤

…däckning:

Spenderade de första två veckorna av 2017 med att ligga däckad i flunsan! Feber sju dagar på raken, en DJÄVULSK hosta och ett evinnerligt snorande.
Hej å välkommen till det nya året, liksom.

¤¤¤

…avsked:

Rost var det som slutligen “killed the beast”…
Och under året som nu gått sade vi ett tårfyllt farväl till LEGO-bilen!


En sista bild, innan vi lämnade den där – ensam och övergiven, ståendes

under en björk på gräsmattan utanför Västerbottens Bildemontering.

¤¤¤

…återhämtning:

Hösten är så lång och mörk, och det känns som att den aldrig ska ta slut!
Så vi drog till Barcelona en vecka i oktober, och det visade sig vara världens bästa medicin mot det tilltagande mörkret och sjunkande temperaturerna!!!

¤¤¤

…bästa foto:

Togs då vi hittade Maritas belgiske tvilling på en marknad i Barcelona!

¤¤¤

…zombiebaby:

Modiga Maja poserade med årets upplaga av Zombieclownen!

¤¤¤

Årets trerätters-nyårsmeny hämtas i cateringform på ICA Mariehem om ca fem timmar, och eftersom jag glömt vad den innehåller, och ICA Mariehem nu plockat bort den från beställningssortimentet, så blir den en överraskning även för oss! 🙂

GOTT NYTT ÅR 2017
och
HOPPAS ATT 2018 BLIR
SÅ MYCKET BÄTTRE!!!

Jumanji (2017)

Jag ska villigt erkänna att jag hade vissa tvivel kring denna film…
Inte för att den, som så många andra tycks ha förutsatt, skulle vanhelga originalfilmen med Robin Williams från 1995. Jag var över 20 år då den kom, och även om jag tycker att den är underhållande, så är den inte en ikonisk del av min uppväxt direkt… Effekterna i den har inte åldrats väl, och vissa delar av den känns ganska barnsliga – och inte på ett bra sätt.
Nej, jag befarade faktiskt att Jumanji anno 2017 i stil och ton skulle vara FÖR lik originalet, samt – såklart – att de flesta lustigheter skulle ha avklarats redan i trailern.
Jag lade aldrig någon större vikt vid att spelet ändrats från att vara ett brädspel till att vara ett tv-spel (något som tycks vara den vassa stenen i skon för många), utan tyckte att det var ett naturligt och ganska okej val att göra i en modernisering av filmen.
Jag trodde inte ens att Jumanji 2017 skulle vara något kopplat till Jumanji 1995, och jag var okej med det också. En remake…gott så.

MEN…

Jumanji 2017 ÄR en uppföljare. Kanske inte med särskilt starka band till originalfilmen, men den låtsas inte heller som att den inte existerar, vilket kändes riktigt bra!
OCH…
Eftersom den följer efter originalet så ÄR spelet i filmens början (en början som utspelar sig år 1996) ett brädspel, men då det (spelet självt, alltså) förstår att brädspel är “ute” och att nyfikenheten som driver någon att spela det därmed mildrats, så anpassar det sig, och förvandlas till en spelkassett istället. En passande nog föråldrad sådan, till en äldre konsol, men en tv-spelkassett likförbannat.
Genialiskt!

Så, då hela presentationen av karaktärerna är avklarad, och de plötsligt finner sig insugna i Jumanji-spelet (och, som de flesta redan vet, då ser ut som de spelkaraktärer de valde att vara innan de tryckte på start) så är det förvånande lätt att ha överseende med en hel massa saker jag normalt sett skulle ha åsikter kring – om detta varit en vanlig action-äventyrs-komedi, utan “fast i ett tvspel”-storyn som grund.
Allting får plötsligt helt andra premisser, och det är nu inte bara naturligt utan FÖRVÄNTAT att den inte känns lika jämn och “flytande”, utan istället blir “episodig”.
Spelets mål är att rädda Jumanji, och – som spelnörden Spencer (Alex Wolff/Dwayne Johnson) förklarar för de övriga – man måste klara varje spelnivå, vars svårighetsgrad ökar, tills man når slutstriden.
Allt från “cut scenes” och “NPC” (Non Playable Characters) till extraliv och “respawning” avklaras, och ser man själva Jumanji-delen av filmen (merparten faktiskt, allt utom 15-20 minuter i början och dryga kvarten i slutet) som det tv-spel den faktiskt är, så blir den ändlöst underhållande.

Har alltid varit ett stort fan av Dwayne Johnson, och ihopteamad med Kevin Hart så blir allt extra roligt. Jack Black (som naturligtvis är den spelkaraktär som den egocentriske, selfie-knäppande snygga tjejen blir) är roligare än jag sett honom på MYCKET länge.
Den fjärde huvudkaraktären, Martha, spelas (för det mesta, alltså i spelet Jumanji) av Karen Gillan. Kände inte igen henne alls, och namnet sade mig ingenting, men när jag kollade upp henne så visade hon sig vara Nebula från Guardians of the Galaxy (2014)!
Hade ALDRIG räknat ut det själv!

Så, för de som, liksom jag, befarat att Jumanji (2017) skulle vara en kavalkad av dåliga skämt, gjord för att dra in pengar enbart på faktumet att den delar namn med Robin Williams-filmen från 1995, att den skulle vara en film som mestadels riktar sig till småbarn…. Tänk om!
Den var måhända väldigt lättsam och något som bara skrapar på ytan, men till och med för någon som aldrig spelat ett enda tv-spel i hela sitt liv så lär den fortfarande vara kul… Men för den som faktiskt någon gång hållit i en handkontroll, och spelat tv-spel på 80-och 90-talet, som kan cut-scenerna i sina favoritspel utantill, och som skrikit i frustration varje gång de dött på samma ställe, eller försök föra en vettig konversation med en icke spelbar figur, kommer Jumanji (2017) vara EXTREMT underhållande!

Jag hade hoppats på att i bästa fall bli lätt underhållen, men jag skrattade mig igenom nästan hela speltiden! Och det var så jäkla SKÖNT!!

 

30 Dagar Film, dag 9.

Genren “komedi” är en ganska splittrad sådan…
Ingen kan egentligen argumentera kring genrebeteckningar som skräck, eller thriller, eller action…. Givetvis har alla olika smak, och det finns därför olika människors syn på vad som är en bra respektive dålig skräck-, thriller- eller actionfilm.
Men komedi… Där är det mer kluvet.
Det handlar sällan om en bra eller dålig komedi, utan oftast går åsikterna isär om ifall filmen ens är möjlig att se.
En dålig actionfilm kan jag tvinga mig igenom, samma sak med skräck och thriller och de flesta andra genrer. Men en komedi vars lustigheter jag inte finner lustiga – där har jag grymt svårt att tvinga mig att titta.

Jag gillar inte:
-Pinsam humor (tänk; American Pie-serien, den sortens film vars humor mestadels går ut på att försätta karaktärer i mördande pinsamma situationer). Dessa går helt bort. Jag stänger av direkt!
-Kiss- och bajshumor (tänk: Farellibröderna, som gjort allehanda filmer vars största behållning ligger i skämt baserade på kroppsfunktioner). Toaletthumor funkar för det mesta inte för mig. Jag tycker mest att det blir tröttsamt.
-Jaques Tati. Den franske filmskaparen och skådespelaren som är SÅ hyllad bland filmkritiker och förståsigpåare, och vars film Les Vacances de Monsieur Hulot/Semestersabotören (1953) har reprisvistats på svenska biografer i omgångar under flera decennier… Jag fattar inte vad det är som är så bra med detta “komikergeni”. Jag var less på Semestersabotören redan halvvägs in i den, och när den ÄNTLIGEN tog slut så hade jag en kvardröjande känsla av att ha slösat bort tid som kunnat spenderats på något viktigare.

Jag har tidigare varit ett stort fan av ren slapstick-humor. Något mer modern sådan… Tänk Peter Sellers som Clouseau, fumlandes och ramlandes runt. Eller Polisskolans grovt utmejslade karikatyrer…

Men idag är humor för mig sådant som bitsk, sylvass dialog. Snärtiga repliker. Elak ironi. Tänk Rowan Atkinson som Edmund Blackadder, som har svar på tal gällande nästan allting! Tänk replikskiftena som går i 300km/h i screwball-inspirerade What’s Up Doc? (1972), eller den mer moderna 80-talshyllningen Easy A (2010).
Det är någonting med världströtta, superbrittiska och syrligt svidande repliker som jag bara fullkomligen avgudar! Mycket av denna extremt verbala humor är dessutom så fantastiskt reprisvärd!

[Blackadder enters the room and slams the door behind him]
Baldrick: Something wrong, Mr B?
Blackadder: Oh, something is ALWAYS wrong Balders… The fact that I’m not a millionaire aristocrat, with the sexual capacity of a rutting rhino, is a constant niggle.

Men, eftersom detta är en filmutmaning…och tv-serien Blackadder alltså INTE kan vara ett godkänt svar på denna fråga, så blir svaren (plural) på frågan om vilken som är min favoritkomedi….:

The Big Lebowski (1998). 50/50 Lika delar extremvisuell- och urflippad verbal humor.

The Emperor’s New Groove (2000). En störtskön kombination av bitande ironi och Disneytecknat!

Galaxy Quest (1999). Inget är så kul som då någon kärleksfullt driver med något man gillar, och ingen driver med sci/fi och Star Trek bättre än den här filmen.

Grosse Pointe Blank (1997). Hela upplägget, med en torped som åker på sin skolåterträff, är så bisarr att redan där är man fast!

Home Alone (1990). Okej, det är här min humor går i regression. Den sockersöta julhistorien, som förvandlas till en sadistisk tortyrsaga är helt oemotståndlig!

The Ref (1994). Humor på högvarv när Denis Leary tar en dysfunktionell familj som gisslan på julafton, och tvingas spendera mestadels av tiden med att påminna dem om att det är HAN som håller i pistolen, och resten av dem bör göra bäst i all hålla käft!

Shaun of the Dead (2004). En av mina TOPP 10 favoritfilmer, av samma anledning som jag gillar Galaxy Quest, fast med zombiefilmer istället för sci/fi och Star Trek.

Silver Streak (1976). All förlegad humor till trots, detta är en av de mysigaste filmerna jag vet – som fortfarande är lika rolig idag som den var för 41 år sedan!

Trading Places (1983). En klassisk komedi, tillika en riktig julfilm! Med allt vad det innebär i form av lurendrejeri, svek, fylla och prostitution!

What’s up, Doc? (1972). En 90 minuter lång film med lika mycket dialog som ett tretimmars-epos. Det är som att lyssna på LP-skivor satt på singelhastighet – och det är vansinnigt roligt! Ibland är humorn så väl dold i de snabba replikskiftena att man inte märker den förrän tredje eller fjärde gången man ser filmen.

Howard: Good morning.
Kaltenborn: No, I don’t think so. I’m Mr Kaltenborn, the owner of what’s left of the hotel.
Howard: I’m awfully sorry about this whole mess here. Usually this doesn’t happen.
Kaltenborn: Mr Bannister, I have a message to you from the staff of the hotel.
Howard: Really, what is it?
Kaltenborn: “Goodbye”.
Howard: That’s the entire message?
Kaltenborn: We would appreciate it if you would check out.
Howard: When?
Kaltenborn: Yesterday.
Howard: That soon?

Och skulle tv-serier vara valbara här så nominerar jag:
Blackadder säsong 2-4 (1986-89), samt Spaced (1999-2001).

Och som ett sista litet tillägg, apropå ovan nämnda jul-tortyr:

30 Dagar Film, dag 8.

Här kan det inte finns EN värdig vinnare, utan här finns det lika många filmer som det finns sätt att muntra upp mig på… Och jag har ett ombytligt sinne för humor.

Amelie (2001)
Jean-Pierre Jeunets skruvade film om Amelie Poulain (Audrey Tautou) och människorna runt omkring henne är en så pass färgstark (både i form av handling och karaktärer, men även rent bildligt – med de kraftigt mättade färgerna) att man inte kan annat än älska den.
Den är sådär saktfärdigt och vemodigt uppmuntrande. Inget man skrattar högt åt, men som man kanske sitter och ler lite åt hela tiden, medan man sakta värms upp inifrån.

Disorganized Crime (1989)
Ja, den är fånig och ologisk.
Ja, den har karaktärer som antagligen är utmejslade med slägga och bräckjärn.
Och ja, den går i en enda cirkel och har i slutändan ingen egentlig poäng.
Men helvete vad den underhåller.
Själva kärnpunkten, bankrånet som planeras och utförs, är egentligen en bisak. Det är samspelet – genom motsättningar – mellan Max (Fred Gwynne), Ray (Lou Diamond Phillips), Carlos (Rubén Blades) och Nick (William Russ) som är den största anledningen att se filmen.
Lägg därtill en inbiten stadsbo, Frank (Corbin Bernsen), vilse ute i skogen, och de två karikatyrerna till poliser som jagar honom, George (Ed O’Neill) och Bill (Daniel Roebuck) så ensembeln komplett.
Det är inte underhållning för hjärnan, eller ens hjärtat.
Det är mer enkel, men effektiv, underhållning för resten av kroppen.

The Emperor’s New Groove (2000)
Disneyfilmer är ofta gulliga bortom logikens gränser, och de riktar sig sällan till andra än barn och deras föräldrar (även om de såklart kan ses och avnjutas även av personer som är 43 år och inte har några barn alls).
Så det största underhållningsvärdet i The Emperor’s New Groove ligger i att den inte tycks rikta sig till barn….överhuvudtaget!
Visst, barn kommer sitta där och titta och skratta, det är ju trots allt tecknat, det är färgglatt, det rör sig fort och det är högljutt. Så ha – ha – ha liksom.
Men vad viktigare är; det är sylvass, träffsäker och svidande ironisk och satirisk humor! Det är skämt dolda i periferin, det är en snabb blick, ett snett leende, en sekundssnabb bildvinkel.
The Emperor’s New Groove är en tecknad Disney-långfilm som riktar sig till vuxna, och bara det gör den alldeles fantastiskt underhållande!

The Fifth Element (1997)
Luc Bessons sci-fi action/äventyr om hur kärleken kan besegra allt är så otroligt överdriven, plastig och bombastisk – att man antingen älskar den, eller så avskyr man den.
Jag älskar den, och den – liksom övriga filmer i den här listan – är den sortens film jag kan trycka igång bara sådär, när jag inte vet vad annat jag ska titta på, för den får mig alltid på bra humör.

Raiders of the Lost Arc (1981)
Den Spielberg-regisserade första delen i Indiana Jones-serien är rolig, spännande, mörk och otäck…..anledningar nog att se denna film flera gånger.
Men jag kan idag se den och bli på gott humör enbart över faktumet att den är – i brist på bättre ord – en perfekt film!

The Martian (2015)
En film om en astronaut strandsatt på Mars skulle ha kunnat bli allt från ett introvert drama till en skräckfilm, men den är gjord med sådant flyt, och med sådan lätthet (och dessutom med Matt Damons charmiga huvudkaraktär) att den blir upplyftande, positiv och underhållande, flera gånger om!

Silver Streak (1976)
Visst är den stereotypisk (ibland) och fånig (ibland).
Men Hitchcock/Agatha Christie-spoofen om en man som under en lång tågresa tycker sig ha sett någon bli mördad är något så inåthelvete underhållande!
Första och enda film jag sett där Gene Wilder (komplett med rött afrokrull och utsvängda brallor) ska spela “the leading man”, och han gör det trovärdigt!
VARNING! Efter att ha sett denna film kommer man gå och nynna på ledmotivet tills människor i ens omgivning skickar iväg en för omedelbar lobotomering.

Snatch (2000)
Skulle denna film, om depraverade karaktärer i ett färglöst England, vara gjord av Ken Loach så skulle den med lätthet kunnat bli ett bistert drama som skulle kunna få vem som helst att snitta upp en pulsåder efteråt.
Men nu är den istället gjord av Guy Ritchie, som gått lös vid redigeringsbordet likt The Tasmanian Devil, och sedan hällt tre hinkar funkigt sköna låtar över hela resultatet.
Det går fort – jääävligt fort – men hänger man bara med i svängarna så är detta en av de mest underhållande brittiska filmer som existerar!

The Sting (1973)
Denna klassiker om ett gigantisk lurendrejeri är en av de – om inte DEN – mest underhållande film jag någonsin sett!
Robert Redford och Robert Shaw må göra bra insatser i sina respektive roller, men det är Paul Newman som gör den reprisvärdig om och om och om igen.

Andra filmer som, av alla möjliga olika anledningar, “makes me happy”:
A Bugs Life (1998)
Back To The Future (1985)
Batman Forever (1995)
Die Hard (1988)
Down Periscope (1996)
Evil Dead 2: Dead By Dawn (1987)
Finding Nemo (2003)
Foul Play (1978)
Galaxy Quest (1999)
Jurassic Park (1993)
Midnight Run (1988)
Ocean’s Eleven (2001)
The Replacements (2000)
Smokey & The Bandit (1977)
Soul Man (1986)
What’s Up, Doc? (1972)
Zombieland (2009)

Sådärja, nu har jag lust att se ALLA dessa igen!

30 Dagar Film, dag 7.

Jag har ärvt mitt behöver-antagligen-diagnosticeras ordningssinne från min mamma, från min pappa kommer min mörkare-än-Svensson hudfärg, min tunnhårighet kommer från mormor, och från min morfar har jag fått en extremt lättpåverkad “gråt-nerv”.

Jag är, som Michael Keaton sade i Batman (1989), komplex.

Så, med det sagt…

30days_07

Det är i det här fallet nästan enklare att lista filmer som INTE drar i mina känslotrådar och någon gång under sin speltid gör att ögonen blir glansiga och att rösten – vore jag dum nog att försöka prata just då – brister.
Skippar de där filmerna som liksom är GJORDA för att man ska ta till lipen, och kör med lite lagom blandat sådär…

När Lindsey (Mary Elisabeth Mastrantonio) drunknat och Bud (Ed Harris) försöker få liv i henne igen, i The Abyss (1989), och medan han ömsom ger mun mot mun metoden, ömsom bankar på Lindseys bröstkorg, gör Ed Harris en av sitt livs starkaste roller!
“NO! She wants to live! She’s got a strong heart! Come on. Come on, Lindsey! GOD DAMN IT YOU BITCH, YOU NEVER BACKED AWAY FROM ANYTHING IN YOUR LIFE! NOW FIGHT! FIGHT! FIIIIGHT!!!”

När Andrew (Emilio Estevez) pratar om sin pappa i The Breakfast Club (1985).
“I fucking hate him. He’s like this mindless machine I can’t even relate to anymore… ‘Andrew! You’ve got to be number one! I won’t tolerate any losers in this family! Your intensity is for shit! Win! Win! Win!’ …You know, sometimes I wish my knee would just give, then I wouldn’t be able to wrestle anymore, and he could just forget all about me.”

Hela sekvensen med Chuck (Tom Hanks) och Kelly (Helen Hunt), i slutet av Cast Away (2000), då de träffas igen, och alla känslorna finns kvar, men för en av dem har livet tvingats gå vidare, medan den andres liv stått helt still i många många år.
De interna slitningarna, i bägge karaktärer, är hjärtskärande!

När den ångerfulle ängeln Bartleby (Ben Affleck) står inför gud (Alanis Morsette) och försöker finna ord för att be om förlåtelse för allt ont han orsakat, men hon ler bara mjukt tillbaka, han inser vad som kommer ske, och tackar henne för att hon äntligen låter honom dö – i Dogma (1999).

Den fantastiska – och fantastiskt våldsamma – hisscenen i Drive (2011), där Driver (Ryan Gosling) tvingas inse att han inte kan skydda Irene (Carey Mulligan) från torpeden de just hamnat i samma hiss som, utan att låta henne se den okontrollerbara demonen han bär inom sig, och efter att ha släppt lös den så kommer hon aldrig vilja vara nära honom igen….och så släpper han lös den!

När John Rambo (Sylvester Stallone) till sist bryter ihop i First Blood (1982).
“I’m tryin’ to pull him off, you know, my friend that’s all over me! I’ve got blood and everything and I’m tryin’ to hold him together! I’m puttin’… the guy’s fuckin’ insides keep coming out! And nobody would help! Nobody would help! He’s saying, sayin’ “I wanna go home! I wanna go home!” He keeps calling my name! “I wanna go home, Johnny! I wanna drive my Chevy!” I said “With what? I can’t find your fuckin’ legs! I can’t find your legs!” …I can’t get it out of my head. Everyday I have this. And sometimes I wake up and I don’t know where I am. I don’t talk to anybody. Sometimes a day – a week. I can’t put it out of my mind.”

När Seth Brundle (Jeff Goldblum) slutligen genomgått den sista fasen av sin groteska metamorfos, och det inte finns någonting kvar att identifiera honom som människa – och han håller gevärsmynningen mot sitt eget huvud, och ber om att få dö, i slutet av The Fly (1986).

När Riggs (Mel Gibson) blir skjuten typ nitton gånger och sedan knivhuggen några gånger, äntligen får hämnas på den som mördade hans fru och sedan segnar ihop medan “Knockin’ on heaven’s door” spelas i bakgrunden, och man faktiskt på fullaste allvar känner att nu kommer han att dö, i Lethal Weapon 2 (1989).
Faktum är att karaktären såklart var tänkt att dö där, men money rules all och Riggs levde vidare i två filmer till – som ju alla vet inte var särskilt bra.

Scenen mellan Somerset (Morgan Freeman) och Tracy (Gwyneth Paltrow) i Se7en (1995), då Tracy berättar för Somerset att hon är gravid, och undrar hur hon ska göra.
“I you decide to….not keep it. Don’t ever tell him that you were pregnant. But if you do keep it……you spoil that child every chance you get!”

Slutscenen i Toy Story 3 (2010), då Andy (röst av John Morris) inser att det är dags att släppa taget om barndomen och låta leksakerna leva vidare hos någon annan – och räcker över sin älskade cowboydocka…
“Now this is Woody. Woody’s been my pal for as long as I can remember.”

Scenen då Randy ‘The Ram’ Robinson (en helt fantastisk Mickey Rourke) i filmen The Wrestler (2008) sitter vid en autografsession, och tittar runt i rummet, på alla de andra gamla hel- och halvpensionerade fribrottarna, med sina trasiga kroppar, slitna kläder och härjade ansikten, och hans egen självbild rasar samman då han inser att han är en av dem.

När Harry (Daniel Radcliffe) försöker distrahera den extremt ledsna Hermione (Emma Watson) genom att få henna att dansa med honom – om så bara i en minut. Det är en scen helt utan dialog, med alla känslor förmedlade i ansiktsuttryck och kroppsrörelser. Det är även en scen som på det bästa tänkbara sätt visar att det inte finns någon “quick fix” när det gäller sorg och depression, det finns bara tillfällig distrahering – från vilken man snabbt är tillbaka i det nattsvarta hålet igen.
Harry Potter-serien är fantastisk, men även om den inte vore det så skulle Harry Potter and The Deathly Hallows part 1 (2010) vara värd att se bara för den här scenen – så den får bli denna listas värdiga vinnare!

30 Dagar Film, dag 6.

Nu ska jag komma med en liten generalisering:

Folk som utan några som helst problem kan svara på frågan…

…är inte särskilt intresserade av film, egentligen.

Jag kan inte svara på den här frågan med bara en enda titel.
Kanske har jag kunnat det en gång i tiden, någon gång under min barndom, eller kaaaanske under tidiga tonåren, då allt var så jäkla polariserat.
Men nu…? Aldrig!

Jag kommer därför, som svar på den här frågan kopiera en blogg från 15 februari 2016, som i sin helhet handlar om filmer jag kan se om och om igen utan att tröttna på dem!
SÅDANA filmer, må de vara bra eller dåliga, är antagligen de mest passande som svar på vilken som är “den bästa filmen jag någonsin sett”.

Enjoy!

↓ ↓ ↓ ↓ ↓

Vissa filmer är sådana jag skulle kunna stoppa in i dvd-spelaren och se från början till slut, och sedan bara gå tillbaka in i menyn och trycka på play en gång till…
Jag vet inte vad det är med just dessa filmer, men de har helt enkelt bara ett galet stort reprisvärde. Så pass stort att de tål att repriseras direkt efter man sett dem.

Jag har brukat säga att mitt filmintresse är på den nivån att om jag bara får sällskap i soffan av någon som inte sett filmen tidigare, så kan jag se den om och om igen.
I teorin innebär det alltså att jag ser filmen med “förstagångssällskapet”, byter sällskap, ser den igen, byter sällskap, ser den igen… Osv osv.
I praktiken skulle det såklart inte funka. De flesta filmer skulle till och med jag lessna på att se flera gånger om, oavsett om jag har en entusiastisk medtittare som inte sett den förut.

Men det finns givetvis undantag.
Som till exempel….

ALIENS
Aliens (1986)

James Camerons fantastiska uppföljare till Ridley Scotts klassiker. Den evighetslånga debatten om huruvida en uppföljare någonsin kan vara bättre än sitt original anser de flesta avslutades i och med denna film, eftersom många anser att Aliens är bättre än Alien (1979). Jag tycker dock inte att de två filmerna går att jämföra – vilket är det mest briljanta med Camerons uppföljare – eftersom det är två vitt skilda genrer.
Alien är en krypande skräckfilm. En rysare. En sådan som ger en kalla kårar och en distinkt känsla av obehag.
Aliens å andra sidan är sci-fi action när den är som allra bäst! Den skrämmer inte och ger inte kalla kårar, men istället hetsar den på och höjer åskådarens puls.
Jag kan se Aliens om och om igen för att den är extremt välgjord, för att den är spännande och för att den aldrig tycks sakta ner under de 154 minuterna* den pågår.
*) -Special Edition.

 

BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA
Big Trouble in Little China (1986)

En del filmer är gjorda av folk som känner varandra utan och innan, och som (med största sannolikhet) har haft lika roligt under tagningarna som mellan dem. Detta innebär inte per automatik att filmerna blir särskilt bra bara för det. Filmerna Hal Needham gjorde tillsammans med Burt Reynolds till exempel, Smokey & The Bandit (1977)Hooper (1978)The Cannonball Run (1981) m.fl. Visst är de underhållande, en del av dem mer än andra, men det är inte särskilt bra filmer.
Kompisarna John Carpenter och Kurt Russel kan däremot ha kul och göra riktigt bra film tillsammans! The Thing (1981) är ett lysande exempel. Escape From New York (1982) är ett annat. Men Big Trouble in Little China är den film i deras gemensamma repertoar som jag kan se om och om igen, för att den är helt galen, för att den är nästintill obstinat i sina försök att inte foga sig till en genre utan vill tillhöra dem ALLA, och för att den är helt vansinnigt rolig!

 

CAPRICORN ONE
Capricorn One (1978)

Filmer som är sådär nagelbitande spännande förlorar ofta (men inte alltid) sin dragningskraft då man sett dem en gång och själva spänningsmomentet (ska de hinna/överleva/lyckas?) är borta.
Peter Hyams film om en fejkad resa till Mars är sjukt spännande första gången man ser den, och givetvis är själva spänningen borta efteråt, när man vet hur det slutar. Men trots det går den här filmen att se om och om igen, för att den har så många, långa och fantastiska dialoger/monologer, mellan lika fantastiska skådespelare!
En lysande Hal Holbrook har i sin roll som Dr.James Kelloway en lång monolog, förspelet fram till ögonblicket då han förklarar läget för de tre astronauterna, som är en av filmens absoluta höjdpunkter!

 

DIE HARD
Die Hard (1988)

Det finns actionfilmer från förr och det finns actionfilmer från nu…
I praktiken innebär det, lite löst, att det finns actionfilmer med tysta antihjältar och lågmäld – eller ingen alls – musik (70-tal) och omaka-par filmer med en generös portion humor, satta till elektroniska trummor och smäktande saxofon (80-tal). Det finns även cgi-förstärkta actionmonstrositeter med osannolika hjältar som utför storverk till tonerna av nästan vad som helst bara det är hög volym! (90-tal och framåt…).
Och så finns det Die Hard.
Alla actionfilmer vill vara som den, men ingen kommer någonsin komma nära.
Spänning, hårdkokt action, sårbarhet, rätt avvägd mängd avväpnande, självironiserande humor, och Bruce Willis innan han slutade bry sig.
Jag kan se denna film om och om igen för att jag fullkomligen ÄLSKAR den!

 

DUEL
Duel (1971)

Spielberg hävdar än idag att han aldrig hade några bakomliggande budskap i åtanke då han, 24 år gammal, gjorde sin första långfilm Duel – efter en novell av Richard Matheson – på mindre än 20 dagar.
Men det är helt omöjligt att inte se symboliken i den väldigt rättframma och enkelspåriga historien om den nedtryckta, undanskuffade mannen som i sin lilla röda bil jagas skoningslöst, genom ett öde landskap, av en enorm tankbil, vars förare han aldrig ser.
Spielberg har utan tvekan gjort tekniskt mer fulländade filmer, han har även gjort mer kompakta filmer fyllda av såväl budskap som story och han har definitivt gjort filmer som underhåller på en betydligt bredare nivå. Men han har under de 45 åren som gått sedan denna släpptes, aldrig mer gjort en film som med så otroligt små medel lyckas vara så otroligt stor.
Jag kan se Duel om och om igen för att handlingen i handlingen känns så fantastiskt genomtänkt, och för att jag alltid fascinerats av den där mentala bilden jag har i huvudet – av en 24-årig Steven Spielberg som på mindre än tre veckor styr, ställer och får allt detta att funka.

EVIL DEAD II
Evil Dead II (1987)

Sam Raimi har ett märkligt “öga” vad det gäller filmskapande, med allt vad det innebär från märkliga vinklar och filmkameror satta på ‘fel’ hastighet till galna ljudeffekter och typiska cgi-tagningar INNAN cgi-tagningar existerade (tänk en enda lång tagning där kameran sveper upp bakom en kraschad bil, slår sig GENOM bakrutan, fortsätter genom hela bilen, ut genom framrutan och rakt över motorhuven – en solklar cgi-tagning idag, men som Raimi klarade av genom att fästa kameran på en lång bräda och helt enkelt köra den rätt igenom bilen).
Evil Dead II (uppföljaren/remaken till/av hans egen The Evil Dead, 1981) låter honom spela ut hela sitt register, till fullo! Många av effekterna och tagningarna är begränsade av tillgänglig teknik och/eller budget, vilket drivit fram en avundsvärd form av kreativitet – där allt tycks vara möjligt.
Om den första filmen, The Evil Dead, var mer renodlad skräck, och den tredje filmen,The Army of Darkness (1992), var nästan enbart (dålig) slapstickhumor, så är Evil Dead II den perfekta kombinationen av de två. Den är bitvis otäck, bitvis hysteriskt rolig och genomgående fascinerande att se, tack vare all innovativ kamerateknik och urflippade makeupeffekter.
Jag kan se den om och om igen för att den ALDRIG blir tråkig!

 

HARRY POTTER
Harry Potter (2001-2011)

Jag vet att jag gick ut ifrån biosalongen efter att ha sett Harry Potter and The Philosophers Stone (2001) och tänkte “Fy fan vad bra den här var! En riktig feelgood-film!”.
Den andra filmen kändes likadan!
Den tredje inte lika mycket, den var mörkare, och jag undrade ifall skaparna av Harry Potter-filmerna kanske tappat greppet. Dessutom var Michael Gambons ‘Dumbledore’ inte lika mycket mysgubbe som Richard Harris (†2002) tolkning av honom hade varit i de två tidigare filmerna.
Den fjärde filmen blev bitvis rent otäck…
Men någonstans under film #5 och framåt så började jag inse att de antagligen följer böckerna (som jag aldrig läst) och att de i sin tur definitivt följer sin tilltänkta målgrupps uppväxt.
En tioåring som såg Harry Potter and The Philosophers Stone då den kom, är 20 år gammal då Harry Potter and The Deathly Hallows part 2 (2011) har premiär, och är därför inte bara mottaglig för mognare filmer – utan kräver det.
Jag kan se de åtta Harry Potter-filmerna om och om igen för att de på ett roligt men oftast smärtsamt träffande sätt följer de tre huvudkaraktärerna (Harry, Hermione och Ron) genom hela den process som kallas att ‘bli vuxen’.

 

THE HELP
The Help (2011)

En av de mest tillfredsställande saker man kan se i film- och teaterväg är då en riktigt vidrig karaktär förvandlas till målet för sin egen vidrighet. Detta har varit effektiv underhållning ända sedan Shakespeare, och antagligen långt innan dess också.
The Help är en i grund och botten hemsk historia om färgade hushållerskors situation som inte-slavar-men-närapå hos vita familjer i 1960-talets Amerika.
Den är sådär skönt svart och vit (ursäkta ordvitsen) där man egentligen inte behöver leta efter några gråzoner. Det finns bra människor och dåliga människor, och de dåliga människorna märker man av på en kilometers avstånd!
En film om rasmotsättningarna i 60-talets överklassförorter kanske inte direkt låter som en sån där film man rullar på repeat, man jag kan se denna film om och om igen för att den är otroligt välspelad, för att den går rakt in i hjärtat och för att det är skönt då man når slutet och hjärnan får fri lejd att tänka “Payback is a bitch!”.

 

HOUSE
House (1986)

En del filmer får en speciell plats i ens hjärta för att man sett dem vid ett speciellt tillfälle, eller för att de just där och då gjorde ett extra starkt intryck – och de stannar kvar, vare sig filmen egentligen är särskilt bra eller inte. Man är beredd att försvara dem intill blodvite, men kan egentligen inte riktigt förklara varför.
House är för mig en sådan film.
Jag såg den när jag var 11 år gammal, ensam hemma, tragiskt undanhållen (eller ‘skyddad’ som mamma nog skulle sagt) från allt vad skräckfilm och effekter hette och extremt påverkbar.
Redan under förtexterna, som var röda texter mot svart bakgrund och satta till en otäck celloslinga, sjönk jag ner bakom soffans armstöd, och jag kom inte fram förrän en och en halv timma senare… I desperat behov av att gå på toaletten, men väldigt tveksam till att ens närma mig badrummet – där fanns ju nämligen en vidrigt läskig badrumsspegel!
Då, 1986, var House mer skräck än komedi för mig, men även om detta skiftat nuförtiden, och humorn känns klart övervägande, så kan jag inte låta bli att tycka att det är den solklart bästa filmen i den inte alltför breda genren ‘skräck-komedi’.
Jag kan se den om och om igen för att den framkallar enorma nostalgikänslor hos mig, för att jag alltid gillat William Katt och för att de flesta (om än ej alla) masker och makeupeffekter är vansinnigt snygga!

 

JAWS
Jaws (1975)

En av anledningarna till att Spielberg bestämde sig för att göra Jaws var att han tyckte att den kändes som hans filmdebut, Duel (1971), fast under vatten, med en haj istället för en tankbil, samt för att de två hade lika många bokstäver i titeln(!) – men han erkänner själv att “I was young and I was stupid…”.
Men oavsett hur det nu ligger till med den saken så är Jaws i mitt tycke hans allra bästa film, på många olika nivåer. Den har i korta ögonblick en introvert känslighet som nästan saknar motstycke i alla filmer han gjort senare – endast E.T. – The Extra Terrestrial (1982) kommer nära, och den lyckas faktiskt fortfarande vara spännande, trots att jag sett den så många gånger att jag tappat räkningen. Hajen må se fejk ut (de få gånger man ser den), men den känns fortfarande mer hotfull än sina datoranimerade kusiner i moderna monsterhajfilmer.
Samspelet – i tyst samförstånd – mellan makarna Martin Brody (Roy Scheider) och Ellen Brody (Lorraine Gary) i filmens första halva är fängslande att se, och det ersätts i den andra halvan av ett lika fängslande samspel – genom motsättningar – mellan Brody, Hooper (Richard Dreyfuss) och Quint (Robert Shaw).
Den första hajattackscenen, en minut in i filmen, är för övrigt en av de mest spektakulära i filmhistorien – och man får aldrig ens se en haj, en fena eller ens en endaste droppe blod.
Jag kan se Jaws om och om igen för att den är STOR filmkonst!

 

MIDNIGHT RUN
Midnight Run (1989)

Strax innan Robert DeNiro började göra mestadels komiska roller, och strax efter att han nästan helt slutade göra otäcka maffiatyper, så kom Midnight Run.
En omaka-par actionkomedi som effektivt parar ihop Jack Walsh (en bitter och butter ex-polis som försörjer sig på att hämta hem människor som av olika anledningar smitit undan sin borgensman) med Jonathan Mardukas (en feg revisor med mundiarré som då han blivit varse att han arbetar för en maffiaboss gav en massa av hans pengar till välgörenhet).
Det låter som upplagt för en papperstunn historia med en massa tokrolig humor och galna biljakter…men Midnight Run funkar inte på det sättet.
Den ger karaktärerna ett mångbottnat djup och gräver sig in i dem, Jack Walsh i synnerhet, tills man tycker sig känna dem utan och innan.
Jag kan se denna film om och om igen för att det är en perfekt kombination av lättsamhet och allvar, med en helt lysande Robert DeNiro i huvudrollen! Hans minspel och irriterade ansiktsuttryck är enbart de värda ett par reprisomgångar – lägger man till den otroliga scenen mellan Walsh och hans fjortonåriga dotter, som han inte sett på nio år, så har man ett stycke rent guld!

 

OCEANS 11-13
Ocean’s Eleven (2001)

Heistfilmer är min stora svaghet, och är de välgjorda kan jag se dem flera gånger om. Är de dessutom underhållande, med en intressant story, och fyllda av allehanda bra skådespelare – då kan jag lika gärna låta skivan sitta kvar i dvd-spelaren hela veckan.
Ocean’s Eleven (en remake av filmen med samma namn från 1960) är definitivt välgjord! Den är dessutom underhållande, och storyn är, om inte vattentät så i alla fall engagerande och intressant.
Mängden kända ansikten i den däremot, är rent löjlig!
George Clooney har titelrollen (Daniel Ocean) och bland hans “eleven” finns Brad Pitt, Matt Damon, Bernie Mac, Casey Affleck, Elliot Gould, Scott Caan, Carl Reiner och Don Cheadle.
Målet för deras kupp är tre kasinon i Las Vegas, alla ägda av Terry Benedict (Andy Garcia) men Daniel Ocean har även en dold agenda – att vinna tillbaka sitt ex, Tess (Julia Roberts).
De två uppföljarna är minst lika underhållande, men jag kan se denna första film om och om igen för att den har så skönt samspel mellan alla karaktärerna, och för att den är så lätt och ledigt sammanfogad att det känns avslappnande att se den.

 

RAIDERS OF THE LOST ARC
Raiders of the Lost Arc (1981)

Om man försöker tänka sig den mest perfekta äventyrsfilmen som någonsin skulle kunna göras – och vad den skulle kunna tänkas innehålla…så borde man rent logiskt komma att tänka på den första Indiana Jones-filmen, Raiders of the Lost Arc!
Från den vansinnigt spännande inledningssekvensen, då Jones stjäl den lilla guldstatyn och sedan tvingas försöka undkomma allt från giftpilar och kollapsande tempel till gigantiska stenbumlingar och lömska medarbetare, till det mäktiga slutet då ondskan (läs: nazisterna) möter sitt slutgiltiga öde, flyter den fram i ett tempo som får de flesta moderna actionfilmer att likna sengångare.
Den avverkar allt från episka biljakter och dammiga torgfajter till gigantiska explosioner och krälande ormar….massor, massor av ormar!
Indiana Jones-filmerna må ha fått sitt skimmer mattat i och med Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008), och ska man vara ärlig så är inte ens Indiana Jones and the Temple of Doom (1984) sådär överdrivet jättebra.
Men den första filmen är fortfarande magisk, och jag kan se den om och om igen för att den helhjärtat riktar sig till det där exalterade lilla barnet inuti en, som hoppar upp och ner av okuvlig lycka varje gång man plockar fram den ur dvd-hyllan.

 

THE SILVER STREAK
Silver Streak (1976)

Det finns en plattityd som brukar låta ungefär såhär:
“Det görs inte sådana här filmer längre.”
Det är tveklöst Silver Streak man pratar om då denna plattityd uttalas!
För det är ett faktum att det inte längre görs filmer som denna.
Antagligen av en massa vettiga anledningar, eftersom jag är helt övertygad om att en sån här film inte skulle fungera – rent kommersiellt – idag.
Silver Streak är i mångt och mycket avsaknad av musik. Den har några få ögonblick av fantastisk sådan (av mästaren Henry Manchini), men för det mesta är det musikfritt. Den rör sig långsamt genom handlingen, som under den första halva består av en sorts Hitchcock/Agatha Christie-historia om ett mord som bara en person är övertygad om har begåtts, och i sina försök att bevisa det hamnar han i livsfarliga situationer.
Under den andra halvan förvandlas filmen till en omaka-par-action, då den osannolike hjälten (en stillsam bokförläggare) paras ihop med en snabbkäftad förbrytare. Tillsammans ska de rädda damen i knipa samt stoppa elakingarna!
Silver Streak är en riktig mysfilm, som med sitt ganska rättframma 70-talsmanér när det gäller sex antagligen riktar sig lite mer till en vuxen publik. Jag vet i alla fall att jag idag har mer behållning av den fantastiska kärleksscenen mellan George och Hilly – under vilket han med sammetslen stämma berättar om de bästa sätten på vilket man tar hand om sin trädgård – än vad jag hade för 25-30 år sedan.
Jag kan se Silver Streak om och om igen för att Gene Wilder (som spelar George) och Richard Pryor (som spelar den snabbkäftade tjuven Grover) är en oslagbar kombination, och för att jag av någon anledning alltid har gillat filmer om tåg!

 

THE STING
The Sting (1973)

För många år sedan fick jag boken ‘1001 Filmer Man Ska Se Innan Man Dör’, och medan jag läste igenom den enorma tegelstenen (vilket jag gjorde, från pärm till pärm!) så passade jag på att markera vilka filmer jag hade sett, vilka jag hade sett OCH även hade i hyllan, samt vilka jag kände att jag ville se.
En av de filmer jag markerade som “vill se” var The Sting.
Antagligen valde jag att markera den enbart för skådespelarnas skull – eftersom Robert Redford, Paul Newman och Robert Shaw ÄR namn som lockar.
Jag fick sedermera låna den av en kompis, och blev fullkomligen förälskad i den! Såg den två gånger på raken, och lämnade sedan tillbaka den – strax efter jag beställt en alldeles egen kopia, som jag sedermera sett ett oräkneligt antal gånger.
Det är en extremt välgjord film, som utspelar sig i 30-talets USA – och ifall jag inte visste att den var gjord 1973 skulle jag nästan tro att den var “autentisk”…
Jag kan se den om och om igen bara för att studera alla sköna karaktärer, lyssna på den snabbflytande dialogen och njuta av den intrikata historien om ett spektakulärt lurendrejeri!
Förresten, pokerscenen på tåget är något av det roligaste Paul Newman någonsin gjort!

 

THE TERMINATOR
The Terminator (1983)

Skulle man föra statistik över vilken sorts film som har störst procentuell chans att hamna på en “reprisvärdig-lista”, så lär knappast en dystopisk actionhistoria om en mördarrobot som reser bakåt i tiden för att avrätta mamman till en framtida rebell-ledare få en särskilt hög placering…
Men ack så fel man skulle ha!
Med en bedrägligt enkel historia, kretsande kring en nutida kvinna som inser precis hur stark hon kan vara, hennes blixtförälskelse – tillika soldaten som rest bakåt i tiden för att skydda henne, och en två meter lång människoliknande mördarrobot, tacklar sig The Terminator rätt in i filmhistorien! Med bitvis snabbt tempo, mörka humor och pulshöjande action blev den det definitiva genombrottet för såväl James Cameron (regi) som för Arnold Schwarzenegger.
När jag var betydligt yngre var det såklart den gigantiska Österrikaren som etsade sig fast i minnet efteråt, men tidens tand har gjort sitt och det som idag gör att jag kan se denna film om och om igen är karaktären Sarah Connor (Linda Hamilton) och hennes utveckling från hunsad servitris till beväpnad, höggravid survivor. Samspelet mellan Hamilton och Michael Biehn (som spelar soldaten Kyle Reese) är ibland så vackert att man nästan slutar andas.

 

WHAT'S UP DOC
What’s up, Doc? (1972)

Regissören Peter Bogdanovich ville väcka liv i en gammal filmgenre kallas “screwball comedy”, som väl egentligen hade sin storhetstid på 30-40 talet.
Slår man upp “screwball comedy” så finner man bland annat följande:
Denna genre utmärker sig genom att ha en kvinnlig part som dominerar en central manlig karaktär, vars maskulinitet är hotad. De två utkämpar ett sorts könskrig. Andra element i denna genre är snabb dialog, farsliknande situationer samt flyktteman och handlingtrådar kretsande kring förförelse och giftermål. (Översatt från Wikipedia.org).
Detta är nästan ordagrant vad What’s up, Doc? går ut på!
Det är en extremt rörig men rolig historia som låter fyra identiska väskor – med olika innehåll naturligtvis – skifta ägare så många gånger att man (nästan) tappar koll på dem. Det är regeringstjänstemän som jagar en väska full med hemliga dokument och skurkar som jagar en väska full med dyrbara juveler, och mitt bland dem finns en evighetsstudent med en väska full med kläder och böcker, samt en nördig musikprofessor med en väska full av stenar… De fyra väskorna och deras ägare och potentiella tjuvar samlas under samma helg på ett hotell i San Francisco…
Den sexiga och rättframma studenten (en ljuvlig Barbra Streisand) faller för den nördiga musikprofessorn (Ryan O’Neal) och ignorerar helt och hållet att han reser med sin blivande fru, Eunice (en obetalbar Madeline Kahn).
Låtom förväxlingarna och kontroverserna taga sin början!
Filmen öppnar i 200 knyck och ökar hela speltiden igenom… Man ska inte bli förvånad om man ser den för femtonde gången och upptäcker något man inte sett förut, eftersom det händer saker hela tiden, överallt!
Jag kan se Peter Bogdanovich’s What’s up, Doc? om och om OCH OM igen för att det är en av de roligaste filmerna jag vet! Det var även den som fick mig att bli distansförälskad i San Francisco (jag blev kär i den staden på riktigt då jag i maj 2002 besökte den).