Skyscraper (2018)

Före detta polis, numera konsult inom säkerhetssystem, försöker rädda sin familj som tagits gisslan i en gigantisk skyskrapa, alltmedan byggnaden brinner för fullt och säkerhetssystemet han just godkänt helt fallerar att skydda honom och allt runt omkring honom.

Det är en massa skjutande, en hel del klättrande utanpå byggnaden och ett och annat svindlande hopp genom tomma luften – och elaka busemän som hotar hjältens fruga med ond bråd död om inte hjälten gör som de säger…

Det är lätt att förstå de som med ett fnysande gör Die Hard-jämförelser och sätter fyndiga rubriker i stil med “Skyscraper puts the nay in yippi-ka-yey” (Jason Fraley, Washington Top News). Men, säger jag, Die Hard är fortfarande oantastlig där uppe på action-toppen, och även om Skyscraper såklart gör både ett och två försök att kittla den under fötterna, så är den aldrig ens i närheten. Jämförelser därvidlag blir därför inte bara onödiga, de blir skrattretande.
Ståendes på egna ben så är Skyscraper alltså inte helt värdelös. Faktum är att den är sådär lagom underhållande. En klassisk popcornrulle, där man gör allra bäst i att lämna hjärnan utanför och bara låta sig svepas med i en timme och fyrtio minuter.

Och det där med att lämna hjärnan utanför är VIKTIGT!
Annars skulle man nämligen börja ställa otrevliga frågor, rörande sådant som världsrekordet i längdhopp vs. hur långt The Rock skulle kunna tänkas hoppa…än mindre en The Rock med ett friskt ben och en protes.
Eller huruvida det finns lyftkranar som sträcker sig 100 våningar upp i luften?
Eller hur lång tid det egentligen ska ta att räkna till fem……….

Men stänger man som sagt ner tankeverksamheten en stund, så är Skyscraper inte alls särskilt dålig. Faktum är att den är så som de flesta filmer med Dwayne ‘The Rock’ Johnson brukar vara – godkänd.

Det är i själva prologen filmen egentligen blir sådär jobbigt onödig, och typisk amerikansk (ur det hänseendet att den så gärna vill förklara varenda liten jäkla grej för sin publik, för att de ska slippa tänka själva en endaste sekund).
På ca fem minuter klämmer den in tillräckligt med info för att man ska få veta hur The Rock förlorade sitt ben, varför han ogärna vill plocka upp ett vapen igen (även om han inte verkar tveka en sekund att skjuta hejvilt senare i filmen), under vilka omständigheter han träffade sin fru och avslutar sedan med en tjusig gisslansituation, som man såklart snabbt räknar ut kommer komma att återspeglas sig i filmens slutskede.

Men, återigen, hjärnan måste vara avstängd för den här, annars blir den inte rolig…. Eller jo, det blir den nog. Men den blir rolig på fel sätt.
Min hjärna var avstängd när jag såg Skyscraper, så jag gillad den!

Advertisements

30 Dagar Film, dag 30 (SISTA DAGEN!)

Efter att ha svarat (för) utförligt och (extremt) ärligt på de första 29 frågorna (ibland oförklarliga eller rent av dumma sådana), så är jag nu alltså äntligen framme vid den sista punkten.
Dag 30…
….som lyder:

Låt mig återigen poängtera att denna lista, som handlar om film, OMÖJLIGT kan ha gjorts av en person som ser särskilt mycket film.

Hur ska jag kunna svara på den här frågan??
Den bästa filmen i världen…

Det går inte.
Så jag tänker inte göra det heller.

Istället tänker jag säga följande:
Jag ÄLSKAR film! Och jag har gjort så sedan jag var ungefär tio år gammal… Idag är jag 43, going on 44. Jag har sett fler filmer än gemene man ens kan komma ihåg namnet på, och jag har frivilligt och ofrivilligt tryckt in så mycket filmrepliker, bakgrundsfakta och irrelevant information gällande film att jag någonstans är övertygad om att min hjärna MÅSTE ha ett särskilt – och oändligt – utrymme för allt jox jag exponerar den för….annars skulle jag för länge sedan ha glömt en massa viktiga saker. Som hur man kokar ägg, hur man knyter skorna, hur man pissar stående och hur man andas.
Detta är varför jag inte bara vägrar, utan helt enkelt inte KAN svara på vilken film som är “bäst i världen”, för det finns ingen specifik film som ÄR bäst i världen!
Tusentals filmer är bäst av tusentals anledningar…

Till sist, som avslutning på dessa 30 dagar av svarande på allehanda frågor kring min filmkonsumtion, lämnar jag eder med en bild som får representera de två livekonserter, åtta dokumentärer, nio kortfilmsssamlingar, tolv stå-upp shower, 95 tv-seriesäsonger och 486 spelfilmer som står i hyllan här hemma….

DONE!

30 Dagar Film, dag 29

Listan är snart slut, det känns ganska skönt, jag är less på den, och det känns som att till och med listskaparen famlar efter halmstrån vid det här laget…

30days_29

Jag menar, kategorin “Den sämsta film du någonsin sett”, “En film alla tycker om men som du inte gillar” och “En film du hatar” har redan avverkats, så att försöka hitta ännu en film, som passar i den här kategorin, är verkligen att leta efter nålen i höstacken.

Men ok då…
En film kan förvisso vara tråkig av en mängd olika anledningar. Den kan ha en tråkig och poänglös historia, den kan vara tråkigt filmad, vara tonsatt med tråkig musik, ha vansinnigt ointressanta skådespelare…you name it!
Så vilken är The Top Of The Crop då?

När det gäller “tråkigt filmad” så kan jag egentligen inte riktigt komma på någon. Den enda anledningen till att det dök upp i huvudet var för att jag kom att tänka på filmer som jag var med och gjorde tillsammans med ett gäng kompisar föööööör…..25 år sedan! OMG är det så länge sedan!!?
Nåväl, den skapande kraften, regissören – om man nu kan kalla honom det – bakom dessa filmer var Peter Kirs, och han har måhända växt i sitt filmskapande sedan dess – om han fortfarande gör film vill säga, det var extremt länge sedan vi pratades vid. Men då var det i alla fall mestadels statiska kamerauppsättningar filmade från axelhöjd, eller höger-till-vänster tagningar… Det var typ allt. Jag minns tydligt att jag hade andra idéer, och försökte föreslå alla möjliga vinklar, men det mesta filmades av honom, eller enligt hans instruktioner, så det mesta av filmen är helt enkelt tråkigt filmad!
Jag vet att vi gjorde en fightscen mellan filmens skurk och en av “hjältarna”, och den filmades fem gånger, ur fem olika vinklar (vi hade vid det tillfället bara en kamera) och när herr Kirs sedan satte ihop filmen så hade han i stort sett bara valt en av dessa vinklar, och klippt in hela fighten som en enda tagning…. Jag skrek inombords, eftersom jag visste att det fanns hur mycket material som helst att tillgå, och när jag senare redigerade ihop en egen version av filmen så blev denna fight betydligt mer intressant att titta på.
Under en av de sista inspelningsdagarna, efter att min karaktär dött, så var jag med och skötte en andra videokamera, under filmandet av filmens slutklimax, så där fanns det plötsligt betydligt fler intressanta vinklar att välja mellan, och slutet ser därför nästan ut som en helt annan film.

Nåväl, nog om det.

En sak som får mig att omedelbart “titta på klockan” är bombastiska actionfilmer som innefattar total förstörelse… Låt mig klargöra detta; I en film om “jordens undergång” eller någon form av attack mot hela planeten, eller någon form av naturkatastrof-event så är detta såklart oundvikligt, och jag ser då “total förstörelse” som en del av handlingen.
Men i filmer där till exempel superhjältar slåss mot varandra, och under detta slagsmål så jämnar de hela städer med marken…..så tappar jag snabbt intresset.
För vem fan bryr sig egentligen om vem som vinner denna fight? Oavsett vem som vinner så har miljoner människor antagligen dött, och det kommer ta minst 100 år att bygga upp allt som raserats.
Oftast pågår sådan förstörelse även under smärtsamt lång speltid…och man förväntas på något sätt tycka att det är lika häftigt och coolt även när de två fightande idioterna flyger rätt igenom den artonde skyskrapan – som man eventuellt tyckte då de gjorde det första gången.
Ingen verkar någonsin ha tänkt tanken att “less is more”, eller åtminstone att förlust är mer kännbar om man låter publiken stanna upp och ta till sig det hela… Men när byggnad efter byggnad efter byggnad exploderar, raseras eller klyvs på mitten, så har min hjärna sedan länge stängt av, checkat ut och åkt hem.

Ja, Man of Steel (2013) jag menar DIG!

Det lustiga med det hela är att sju år tidigare var det SÅ MÅNGA som anklagade Bryan Singers Superman Returns (2006) för att vara skittråkig! Superman var “en jävla EMO crybaby” som bara svävade runt och trånade efter Lois Lane…
Men då ska man vara medveten om att när man senare gör en film helt anpassad till alla dessa bölande actionknarkare och deras totala brist på koncentration, så blir resultatet Man Of Steel.

Vinnare i denna kategori:
Man of Steel, som jag bara med NÖD OCH NÄPPE, orkade se klart, trots att – eller kanske snarare på grund av att – hela sista fjärdedelen av filmen består av non-stop massförstörelse, redigerad för att vara så cool som möjligt… *GÄSP, liksom*

Man Of Steel cover

30 Dagar Film, dag 28.

Den här har jag fått slita lite med…

30days_28

…och inte på det sätt man skulle kunna tro (om man inte känner mig förstås, för då vet man precis vad jag menar).

Först tänkte jag bara öka antalet, typ “en film jag sett mer än X gånger” (där X representerar en hög siffra – minst tio!). Men ska sanningen fram så kan jag inte komma ihåg hur MÅNGA gånger jag sett alla filmer. Jag har måhända lite OCD och “professorshjärna” när det gäller alla filmer jag ser och tycker om, men jag är ju liksom inte Rain Man (en film jag med säkerhet kan säga att jag sett minst tre gånger, varav en av dem på bio……på Astoria på Nybrogatan i Stockholm, en biograf som inte finns kvar längre………..det var en torsdagkväll 1989, skulle gissa att det var den 23 mars….ja ja ja, okej, jag fuskar! Jag har kvar biobiljetten och kan titta på den! Datumgissningen är dock bara en gissning, det är en gammaldags biljett, där jag bara kan se biograf, rad och stolsnummer, och sedan har någon stämplat “TORSDAG” på den, enligt IMDb hade Rain Man sverigepremiär fredagen den 17 mars, och eftersom jag gick en torsdag så gissar jag att den var den påföljande torsdagen – men det kan verkligen ha varit vilken torsdag som helst efter premiären – så, nog om Rain Man och min uppenbara hjärnskada).

Att bara öka antalet funkar alltså inte, eftersom jag faktiskt skulle kunna öka den till just tio, och ändå ha en alldeles för fet lista filmer att räkna upp här…

Lite snabbt, på rak arm – filmer jag VET att jag sett MINST tio gånger:
The Adventures of Ford Fairlane
Airplane!
Aliens
Back To The Future
The Blues Brothers
Capricorn One
Commando
Die Hard
Duel
The Goonies
Grease
Gremlins (antagligen den film jag sett FLEST gånger)
House
Raiders Of The Lost Arc
Jaws
Midnight Run
Scream
Silver Streak
Smokey And The Bandit
Spaceballs
Strul
The Terminator
Terminator 2: Judgment Day
Trading Places
What’s Up, Doc?

Ni ser ju, det skulle inte funka ALLS!
I synnerhet inte eftersom jag inte GILLAR att bara rada upp filmtitlar, jag vill utveckla mina svar lite mer än så.
Jag skulle till exempel, som kommentar till ovanstående lista, säga att det finns massor av filmer som är lika bra som- eller betydligt bättre än några av de här filmerna, men som jag då inte sett lika många gånger, och det behöver som sagt absolut inte betyda att jag inte gillar dem lika mycket, eller MER! En del filmer kan vara helt fantastiska – men de kräver längre gånger mellan repriseringarna. Ett år, två år, eller mer.
Jag har till exempel fortfarande aldrig sett om Lee Tamahoris Once Were Warriors, som är en otroligt stark film, eftersom trots att det gått över 20 år sedan jag såg den, så känner jag helt enkelt att jag inte orkar, den var så vansinnigt tung att bära med sig efteråt (vilket jag gjorde, i flera veckor).

SÅ!
Vad jag nu tänker göra är att ändra dagens ämne till:

En film jag sett två gånger inom loppet av en vecka.

Det borde ju krympa urvalet en hel del!

[lite eftertänksamhet]
Efter att ha spenderat en BRA stund inne vid DVD-hyllorna, stirrandes på filmtitlar och studerandes sparade biobiljetter (som är fastsatta i fodralet till de olika  filmerna) så har jag kommit fram till att listan inta ALLS krympte! Innehållet ändrades, men antalet är nästan detsamma! Men det är väl bara att plöja på då…
[slut på eftertänksamheten]

Enklast här är att först beta av den enda film jag vet att jag sett två gånger inom loppet av en vecka, som jag INTE sett på bio (för resten av filmerna här är sådana som jag sett inom loppet av en vecka – på bio).
Och det är….

Sting, The.jpg
The Sting (1973)
Denna stod med i boken “1001 Filmer du måste se innan du dör”, och jag markerade den som en film jag ville se, enbart med skådespelarna som grund. Danne meddelade att “den har jag, vill du låna?”, så det gjorde jag.
Såg den en gång, och jag är NÄSTAN säker på att jag såg den igen bara dagen efter, för att jag tyckte att den var så förbannat bra!
Inom loppet av en vecka såg jag den hur som helst tre gånger – och köpte sedan en egen The Sting-dvd!

Resten av listan, så kortfattat jag bara förmår, lyder:

Ace Ventura
Ace Ventura – Pet Detective (1994)
Jag har varit ganska hård i mitt urval, annars hade listan svämmat över. Så när jag bestämde “två gånger inom loppet av en vecka” så menade jag det!
Sju dagar ÄR egentligen på gränsen, men eftersom jag var på bio och såg den här filmen tre måndagar på raken (6, 13 och 20 juni 1994) så får den stå med!

Batman Forever
Batman Forever (1995)
Folk får skälla hur mycket de vill på Schumachers Batman Forever, men jag gillar den! Faktum är att jag gillar den SÅ PASS MYCKET att jag såg den två gånger på bio, på Sagabiografen, den 18 och 21 juli 1995.

Die Hard 4
Die Hard 4.0 (2007)
Samma sak gäller här. Många avskydde denna del i serien (som i original har den usla titeln Live Free or Die Hard), men jag gillar den, och såg den två dagar på raken, den 27 och 28 juni 2007.

Die Hard 3
Die Hard With A Vengeance (1995)
Här är lite av min stora skam… Detta är inte den bästa filmen i serien (inte den sämsta heller, A Good Day To Die Hard är svårklådd på den punkten), och den är absolut inte värd att ses två gånger på bio…….men jag kan bara skylla på att jag inte var (eller ÄR) mycket för att spendera pengar på krogen, och jag var väl uttråkad eller nåt, men den här såg jag i alla fall fem (5!) gånger på bio!
Tre av dessa gånger var konsekutiva dagar; 29 och 30 juni samt 1 juli. Uppenbarligen räckte inte det, så jag var och såg den igen den 10 juli, och sedan en sista gång den 28 juli.
Som Howard Bannister uttryckte det: “It must be brain damage”.

Get Shorty
Get Shorty (1995)
Har inga biljetter kvar (pga klantighet) men vet att jag såg denna tre gånger i ganska snabb följd, och det är därför högst troligt att åtminstone två av dessa tillfällen var inom loppet av en vecka.

MIB
Men In Black (1997)
Två gånger under sommaren 1997.
14 och 19 juli.

Scream
Scream (1996)
Den här exploderade över biodukarna och nytände en filmgenre som så länge stått i skamvrån och huttrat, och jag ÄLSKADE det!
Såg den på premiären den 1 augusti 1996, och igen fyra dagar senare, den 5 augusti.
Den krävde sedan ytterligare en visit, den 13 augusti.

Sixth Sense, the
The Sixth Sense (1999)
Den film som är en av de i filmhistorien som är mest i behov av reprisering! För när man sett sig hela vägen fram till avslöjandet på slutet, så MÅSTE man ju bara se den igen, för att liksom “se den med nya ögon”.
Jag såg den den 10 och 12 januari år 2000.

Terminator 2
Terminator 2: Judgment Day (1991)
Återigen en film jag inte har något konkret att gå efter, men jag såg denna fyra gånger på bio, och jag är ganska säker på att två av dessa gånger var inom loppet av en vecka.

Star Wars Trailer
Star Wars episode VII: The Force Awakens (2016)
Såg denna på premiären, som råkade vara på min födelsedag, den 16 december, och gick sedan och såg den igen  den 22 december.
Och bara för att påvisa hur strikt jag är i mina egensatta regler: Jag såg Star Wars episode VIII: The Last Jedi den 13 och 21 december 2017, men det är åtta dagar emellan, så den räknas inte!

Jag tror att jag ger mig nu.
Det är alla filmer jag kan komma på att jag sett minst två gånger inom loppet av en vecka…..och det räcker bra så!

30 Dagar Film, dag 27.

Ännu en gång får man köra lite tolkning av det som står i ämnesraden…

…för jag gissar att innebörden inte ska vara en barnslig film som är min favorit (visst, det SKULLE kunna vara det, men eftersom ordet “barnslig” har en negativ klang, så blir det svårt att hitta en film som jag tycker är barnslig OCH är min favorit).

Så, det jag gissar att författaren menat är “My favourite children’s movie”, alltså min favorit-barnfilm.

Nu är såklart även det öppet för debatt… Vad är egentligen en “barnfilm”?
Men skit i det nu, jag tänker göra det lätt för mig, och dela upp dagens ämne i tre kategorier.

Animerad film riktad i huvudsak till barn.

Finding Nemo (2003)
Svårt att fatta att den här är femton år gammal!
Men det gör den ju till en modern klassiker, så låt gå då.
Det kan argumenteras att vuxna har MINST lika stor behållning av denna film som barn, och det är såklart ett av Pixars största genidrag, att rikta filmen inte bara till barnen och deras föräldrar, utan till ALLA vuxna, även de som inte har några barn att se filmen tillsammans med.
Men själva temat, om uppbrott från barndomen och att hitta sin plats i samhället, utanför föräldrarnas (över)beskyddande famn, är mer riktat till barn, så denna fantastiska film tar rättmätigt sin plats som favorit bland animerade barnfilmer.

¤ ¤ ¤

Vaiana (2016)
När man nästan räknat ut Disney från de som gör hyfsat aktuella och intressanta barnfilmer, så dyker denna upp.
Temat är inte långt ifrån ovanstående, och med alla vackra färger och fantastiskt roliga sidokaraktärer så står den stadigt bredvid Nemo.

¤ ¤ ¤

Icke-animerad film i huvudsak riktad till barn.

The Goonies (1985)
Jag kan inte komma på NÅGON annan film än denna, som jag gillar och som dessutom passar in i den här kategorin.
Nu riktar sig The Goonies kanske till något äldre barn, men ändå!
En av de största anledningarna jag kan tänka mig att faktiskt skaffa barn är att en dag sätta dem ner framför tv’n och med nostalgiglansiga ögon introducera dem till det äventyr med skattjakter, elaka skurkar, piratskelett, vattenrutschbanor och sjörövarskepp som är The Goonies!
(och antagligen bli irriterad, sur och besviken då mina fiktiva barn efter tio minuter av skruvande på sig säger något i stil med “Varför måste vi se den här? Den är ju skittråkig!”)

¤ ¤ ¤

Film som barn bör se, fast kanske i sällskap av en vuxen.

Stand By Me (1986)
En film om hur jobbigt det är att växa upp, och hur farlig världen verkar ur barns ögon. En film om motsättningar, mobbing, utanförskap och en fördömande vuxenvärld. Den tar upp viktiga saker som döden, och att försöka komma bort från det fack alla vill placera en i.
Rob Reiner regisserar Stephen Kings historia på ett sätt som gör att man konstant glömmer att det är just en Stephen King-histora.

¤ ¤ ¤

Gremlins (1984)
Små gröna varelser som terroriserar en hel stad och lever rövare. Som blir fler om man doppar dem i vatten och som smälter till oigenkännlighet om man utsätter dem för solljus.
Nej, det här är såklart ingen barnfilm per se (den hade till och med 15-årsgräns då den kom ut på bio här i mitten av 80-talet), men den är så satans underhållande att jag tycker att barn – i sällskap av vuxna – borde se den i alla fall!

Men….

I alla kategorier så är detta en av de roligaste tecknade kortfilmer jag sett:

30 Dagar Film, dag 26.

Det är det korta och koncisa ämnet för dagen…

“Hata” är ett så starkt ord, men jag lovar att gräva djupt, och inte ge mig förrän jag hittat några bra svar inom råmärkena för dagens ämne!

Filmer jag HATAR – here we go!

A Good Day To Die Hard (2013)
Vad fan är det här egentligen??
Vem tyckte att det här var en bra idé?
John McClaines nu vuxna son, Jack, är i Ryssland och verkar vara illa ute, så pappa kommer till undsättning – bara för att upptäcka att Jack egentligen är en undercover CIA-agent. Så vad gör gamla pappa då han upptäcker detta? Drar han sig tillbaka och flyger skamsen hem igen, med en osannolik anekdot att berätta på ålderdomshemmet? Neeeej då, han börjar styra och ställa för att se till att hans CIA-agent till son gör sitt jobb ordentligt…
Den första filmen i denna serie är oslagbar, och dess första uppföljare var om än ej lika bra så åtminstone underhållande! Den tredje filmen sjönk ganska snabbt, medan den fjärde faktiskt var ganska – men bara ganska – okej. Det var däremot många som INTE gillade den fjärde filmen. Varför vet jag inte, för dess brister är relativt små, och actionvärdet är högt… Men till alla ni som skulle sätta Die Hard 4 (a.k.a. Live Free Or Die Hard) på sin hat-lista vill jag bara säga:
-Var denna femte film, A Good Day To Die Hard, verkligen den film ni ville ha???
Antagligen inte, eftersom många av användarrecensionerna på IMDb har getts finurliga titlar, som till exempel:

A Good Day To Stay Home.
A Good Day To Watch Something Else
A Good Day To Forget They Made This Movie
A Good Day For This Franchise To Die Hard
A Good Day To Cry Hard
samt
Die Already!

¤ ¤ ¤

Mission: Impossible II (2000)
Jag önskar att någon kontaktat regissören av denna film, asiatiske actionmästaren John Woo, ett par år tidigare och sagt till honom att “Hallå där, vi behöver en regissör till fyra-fem glassiga musikvideos, tjockfulla med slow motion-tagningar och kameraglidningar. Har du lust att ställa upp?”, och att han då sagt ja till det! För då hade han antagligen fått det ur systemet INNAN han gjorde denna film, så kanske den inte sett ut som en två timmar och tre minuter lång glassig musikvideo tjockfull med slow motion-tagningar och kameraglidningar.
John Woo är absolut ingen dålig regissör, och man skulle kunna anta att filmens starkaste producent, tillika dess huvudrollsinnehavare Tom Cruise, är minst lika ansvarig för filmens utseende som Woo. Men faktum kvarstår att Cruise har producerat ALLA filmer i denna serie, och med ett enda undantag är de RIKTIGT bra.
John Woo regisserade undantaget.
Det är även solklart för den som kan sin Woo att detta ÄR hans film, det syns tydligt på den. Han kan liksom inte hjälpa sig själv, utan lägger in sina små OCD-liknande grejer lite här och var. Vita duvor är en av dem, och slow motion är en annan.
Skulle man rulla alla slow motion-sekvenser i normal hastighet skulle den här filmen inte ens vara 90 minuter lång.

Någonstans mot slutet, under den smärtsamt långa motorcykeljakten, fick min hjärna fånig-action-overload, och jag kunde inte ens hålla tillbaka, utan satt öppet och hånade den… Eller nej, jag satt i en biosalong, så jag hånade den i tystnad, medelst ögonrullningar. Men ändå! Det räcker faktiskt med att se så lite som två minuter av den för att inse vidden av idiotin.
Så varsågoda att se – och inse:

¤ ¤ ¤

Psycho (1998)
Att avsky en remake för att den är dålig jämfört med originalet är att försöka plocka billiga poänger… Hade Gus Van Sants Psycho därför varit en “vanlig” remake av Hitchcocks odödliga klassiker så hade jag antagligen inte haft den med på min lista.
Men det är en shot-for-shot remake… Alltså en karbonkopia – satt i modern tid – av den klassiska förlagan från 1960.
Det är per definition inte en jättedålig film, för hur skulle den kunna vara dålig, det är EXAKT SAMMA film som Hitchcock gjorde trettioåtta år tidigare, och DEN är ju fantastisk så…

Varför någon skulle få för sig att göra en remake av Psycho har jag svårt att förstå, och varför någon skulle få för sig att göra en KOPIA av Psycho är FULLKOMLIGT obegripligt!
Hur Van Sant sedan kunde få skådespelare som Anne Heche, Vince Vaughn, Viggo Mortensen, Julianne Moore och William H Macy mfl att ställa upp är dessutom ett satans mysterium! Det enda jag kan tänka mig är att han lyckades sälja in hela filmen som ett bisarrt konstprojekt.

Så, återigen, den är inte jättedålig, det KAN den inte vara. Men den är så otroligt jävla onödig att jag hatar den!

¤ ¤ ¤

Det får räcka, eftersom jag nu suttit här och stirrat på datorn i femton minuter utan att komma på en enda film till som är värd att ta upp här.

Det betyder såklart inte att det inte finns fler dåliga filmer, snarare tvärtom!
Men det betyder dock att steget från dålig film, usel film, värdelös film, skräpfilm och horribel film – till “en film jag HATAR” är ganska långt.

Solo: A Star Wars Story (2018)

Häri finns INGA spoilers!

Om man är någorlunda intresserad av Star Wars-universumet så är det svårt att ha missat kontroverserna kring den här filmens produktion, den största av dessa varandes bytet av regissör mitt i.

Jag är medveten om dessa kontroverser, men ska jag vara helt ärlig så är jag så förbannat trött på alla ilskna YouTube-klipp som sablar ner allt som heter Star Wars och släppts från och med The Force Awakens, att jag inte ens satt mig in i VARFÖR det bytts regissör….eftersom det inte spelar någon roll!
Filmen kommer se ut som den ser ut oavsett vad jag har för åsikter här borta i min lägenhet i lilla Sverige.
Så olyckskorparna till “riktiga Star Wars fans” (vem som nu bestämt hur DEN titeln ska fördelas??) får fortsätta sitt skrikande för (åtminstone mina) döva öron.

Men missförstå mig rätt här nu, jag är absolut inte på andra sidan skalan heller, där jag bara med hull och hår sväljer allt som Lucasfilm och Disney skiter ut.
Jag känner det snarare som att jag har mognat – och dessutom mognat avsevärt – i mitt filmtittande, och jag har sedan länge bestämt mig för att ge filmer en chans. Oavsett hur jag tror de kommer vara, eller tycker att de verkar innan jag sett dem.
Och Star Wars-filmer är inget undantag från den regeln!

Så, Solo: A Star Wars Story då…..

Handlingen, i all enkelhet, kretsar kring hur Han blev Han Solo, hur han träffar Chewbacca, hur han lyckas komma över The Millennium Falcon och hur han och Lando Calrissian lärde känna varandra. Det är väl mer eller mindre allt man ska ta med sig ifrån den då man sett den, antar jag.
Dessa små punkter av tillagd information i Star Wars-mytologin är i denna film sedan uppbyggt kring en förtvivlad jakt på frihet och pengar, som i sin tur ska kommas över medelst ett par större rånförsök, som i sin tur utförs för att….ja, ni fattar.

Jag vet att den här filmen fått kritik även efter att den nu kommit ut (kritiken som funnits INNAN den kommit ut skiter jag fullkomligen i), och visst kan delar av den kanske vara befogad. Jag antar att om man försöker väva ihop alla, vid det här laget tio (10!), filmerna till en enda sammanhängande story, så kommer man få problem… I synnerhet då flera kapitel av den slitits ut ur boken, skrivits om och sedan taffligt limmats tillbaka in igen.
Det går helt enkelt inte att få ihop allt längre, så är det bara.

Titelrollen spelas av Alden Ehrenreich (som jag inte kände igen, trots att jag sett ett par filmer där han tydligen varit med), och han är helt okej som Han Solo – och eftersom jag inte kan komma på någon endaste person man skulle satt i den rollen som varit HELT PERFEKT, så tänker jag ge Alden kred för att ha gjort en bra insats. Jag tycker även att man då man ser filmen, och tveklöst sitter och jämför med Harrison Fords ikoniska rolltolkning, måste ha i åtanke att detta INTE ska vara den Han Solo som vi sett i Star Wars ep IV A New Hope och framåt, utan det här är en yngre, mer naiv och mer blåögd Solo, som är betydligt mindre världsvan.
Jag hade kort sagt inga som helst problem med Alden i den rollen.

Filmens ankare är dock Chewbacca, som numera permanent spelas av finländaren Joonas Suotamo, efter att Peter Mayhews ålder och hälsa tvingat honom att kliva åt sidan, och Suotamo gör tveklöst rollen rättvisa! Det är Chewie som ger den där trygga känslan av att jodå, man har fortfarande att göra med samma karaktärer som i tidigare filmer.
Sättet Han och Chewie möts på tyckte jag även var jäkligt kul, och samma gäller hur Han blir Han Solo (nej, ni får inget veta av mig om någon av dessa saker, utan vackert se filmen själva, alternativt Googla skiten!).
Woody Harrelson, Emilia Clarke och Donald Glover delar på de övriga större rollerna, och gör det fullt godkänt.
Lando (Glover) kändes lite som en karikatyr emellanåt, medan Beckett och Qi’ra (Harrelson och Clarke) var något mer subtila. Men å andra sidan så ska ju Lando vara lite av en glassig playboy, så jag antar att det funkar.

Action är det relativt gott om, och humorn håller sig på en skrockande-igenkänningsskratt-nivå.
Det roligaste i hela filmen (och det här kan ju förstås bara vara jag som ser humorn i detta – efter att ha läst fler feministfientliga Star Wars-kommentarer än vad som borde vara hälsosamt) var att lära känna Landos robot L3, som man ganska snabbt blir varse är en uppkäftig “kvinnlig” robot som strävar efter frihet och jämlikhet.
Lite som en stålhättad känga mitt i mansgrisskreven.
Detta faktum fick mig att le brett under en längre tid.

Men, rent generellt kan man säga att Solo: A Star Wars Story inte var något alldeles dunderfantastiskt som jag kommer minnas resten av mitt liv, och som fick mig att se de övriga hittills nio Star Wars-filmerna i ett nytt ljus…
(trodde man att det skulle bli så så är man rökt redan från början)
…men den var dock underhållande, den gav en tillfredsställande bild av hur Han Solos historia började, och den kändes aldrig tråkig.
Det kändes helt enkelt inte som att jag slösat bort min onsdagskväll, och vet ni vad – det är verkligen inte högre krav jag ställer än så på en “Star Wars Story”-film.

Solo: A Star Wars Story är klart godkänd underhållning, som man kan se utan att riskera att få sin “barndom våldtagen” eller de övriga Star Wars-filmerna “förstörda för evigt”… Åtminstone inte om man är en normalt funtad person.

 

30 Dagar Film, dag 25.

Då jag såg dagens fråga:

Så kändes det som att jag för ovanlighetens skull kunde hålla mig till kortfattade svar!
Många….men kortfattade!

En (eller flera) filmer som lärt mig något viktigt alltså….here goes!

A Bugs Life (1998)
…lärde mig att fyra ben är bättre än sex.

The Abyss – director’s cut (1989)
…lärde mig att borttagna scener inte nödvändigtvis är dåliga – eller onödiga.

Avatar (2009)
…lärde mig att en film som är medelmåttigt bra – men inte mer än så – kan skjuta sig själv rätt in i filmhistorien med hjälp av en extra dimension.

Batman Begins (2005)
…lärde mig att Batman-franchisen inte är död förrän Christopher Nolan säger att den är det!

Braindead (1992)
…lärde mig att den Svenska Filmcensurens akilleshäl var blod…. Massor, massor av blod. 1992 drunknade den nämligen i det, och dödförklarades något år senare.

Cloverfield (2008)
…lärde mig att alla “found footage”-filmer inte behöver vara dåliga.

Commando (1985)
…lärde mig att höjden av 80-talets machismo är stor humor på 2000-talet.

Dawn Of The Dead (2004)
…lärde mig att hur klassisk och kultförklarad en förlaga än är, så är det faktiskt möjligt att göra en remake som är strået vassare.

Die Hard (1988)
…lärde mig att det SÅ en actionfilm ska göras!

A Good Day To Die Hard (Die Hard 5) (2013)
…lärde mig att det räcker nu.

The Emperor’s New Groove (2000)
…lärde mig att om de verkligen vill så kan Disney vara minst lika syrligt dryga och roliga som Pixar.

Evil Dead 2 – Dead By Dawn (1987)
…lärde mig att man med gott resultat faktiskt KAN blanda grisiga effekter och slapstickhumor.

The Hateful Eight (2015)
…lärde mig att det är ok att ändra åsikt om en film.

Hellraiser (1987)
…lärde mig att eftersom de flesta skräckfilmer även har ett visst mått humor, så märks det tydligt då det inte är där.

High Fidelity (2000)
…lärde mig att en film KAN vara bättre än boken den är baserad på.

Hulk (2003)
…lärde mig att man KAN göra en introvert, bombastisk, lågmäld och effektfylld superhjältefilm som blir jäkligt bra – det tar bara några år innan folk inser det.

Interstellar (2014)
…lärde mig att en tre timmar lång film som rör sig framåt i snigelfart, och har minimalt med dialog och väldigt lite action, KAN ha ett skyhögt reprisvärde.

It (2017)
…lärde mig att Bill Skarsgård är fucking awesome!

Jaws (1975)
…lärde mig att man kan göra en filmscen då en människa blir attackerad och dödad av en haj, utan att visa hajen, och få det till att bli den bästa scenen i sitt slag!

Jurassic Park (1992)
…lärde mig att dinosaurier fortfarade existerar!

Midnight Run (1988)
…lärde mig att Robert De Niro är som allra bäst då han är rolig OCH allvarlig samtidigt

Mission: Impossible III (2006)
…lärde mig att Tom Cruise är fucking awesome!

Moon (2009)
…lärde mig att Sam Rockwell är fucking awesome!

The Mummy (1999)
…lärde mig att man inte kan göra en ny Indiana Jones – men man kan göra ett riktigt jäkla bra försök!

Ocean’s 11 (2001)
…lärde mig att jag älskar heist-filmer!

Point Break (1991)
…lärde mig att det ÄR möjligt att göra en film om surfande bankrånare, med Keanu Reeves som en undercover FBI-agent, som faktiskt blir SJUKT BRA!

The Rock (1996)
…lärde mig att för att uppskatta vissa filmer så måste man först stänga av hjärnan.

Spaceballs (1987)
…lärde mig att Mel Brooks-filmer sällan åldras särskilt väl.

Spider-Man 3 (2007)
…lärde mig att man ska sluta när man är på topp.

Star Wars episode I – The Phantom Menace (1999)
…lärde mig att det är fullt möjligt för skaparen av en filmserie att förstöra precis allt han har byggt upp, för att han tror sig inte behöva input utifrån.

Strul (1988)
…lärde mig att Sverige VISST kan göra actionkomedier! (Den här är dock 30 år gammal nu, kom igen Sverige, vad fan händer?!)

Super 8 (2011)
…lärde mig att Spielberg med gott resultat lämnat över stafettpinnen (till J.J. Abrams).

Terminator 2 Judgment Day (1991)
…lärde mig att en helt fantastisk och solklart överlägsen uppföljare vid närmare anblick kan visa sig fortfarande vara undermålig sin föregångare.

Terminator Genisys (2015)
…lärde mig att det räcker nu.

Toy Story 3 (2010)
…lärde mig att man även som vuxen kan bli så pass engagerad i animerade karaktärers öde, att man börjar lipa då man tror att de ska dö.

Train To Busan (2016)
…lärde mig att Sydkoreaner kan göra skitbra zombiefilmer!

Tropic Thunder (2008)
…lärde mig att Tom Cruise fortfarande är fucking awesome!

True Grit (2010)
…lärde mig att Jeff Bridges är fucking awesome!

True Romance (1993)
…lärde mig att Gary Oldman är fucking aswesome!

The Wrestler (2008)
…lärde mig att Mickey Rourke är fucking awesome.

Och sist, men inte minst, en kombo:

Star Wars episode VII The Force Awakens (2015)
och
Casino Royale (2006)
…lärde mig att det verkligen ÄR fullt möjligt att återuppväcka en franchise som sedan länge räknats ut ur matchen.

30 Dagar Film, dag 24.

Idag ligger fokusen åt det negativa hållet…

Jag brukar tycka att det är lättare att “skriva ner” något än att haussa upp det, mest för att det är så mycket roligare att vara syrlig och giftig i skrift.
Men med det sagt, så ligger ju utmaningen här i att hitta något jag gärna sågar längs med fotknölarna, men där de flesta alltså INTE skulle hålla med mig i min sågning.

Detta innebär såklart att jag antagligen inte kan förlita mig på den stora samlingen filmer jag har här hemma, eftersom jag med största sannolikhet inte har en film jag avskyr ståendes i hyllan…

What to do? What to do?

[låååång betänktetid]

Okej, det verkar som att de flesta filmer jag inte gillar, men som trots mitt ogillande ändå i majoritet är populära och omtyckta, verkar vara sådana där det är en eller flera detaljer som stör mig, och som för mig förstör helhetsintrycket av filmen, hur välgjort resten av paketet än är!
Men missförstå mig rätt här nu, det finns MASSOR av filmer där jag har problem med hur en viss karaktär porträtteras, eller hur en story utvecklas, men som trots det inte förtjänar att stå med på den här listan.

Exempel:
American Psycho (2000)
Filmen är inte dålig på något sätt alls, även om den såklart som så många andra filmer gjorda efter böcker lider av precis just det faktumet; Den är en berättelse i filmformat gjord efter en historia som troligtvis gjorde sig bättre i originalformatet.
Men den lilla nageln i ögat till trots, så är den inte dålig.
Det som dock stör mig med den är att den blir så slutgiltig.
Brett Easton Ellis bok är en horribel historia (flera hundra gånger värre än den ganska så våldsamma filmen), där man då och då – inte ofta, men åtminstone ett par-tre gånger under hela bokens spann – får en känsla av att allt huvudkaraktären Patrick Bateman tar sig för, och utsätter sina offer för, kanske inte är på riktigt. Det kanske bara händer i hans eget huvud…
I filmen tycker jag att de detaljerna saknas, och det blir väldigt slutgiltigt så att det man ser i filmen är det som faktiskt skett. Den tappar därför ambivalensen kring våldet, och det blir “bara” en våldsam historia om en psykopatisk yuppie med prestationsångest.

Men, åter till urfrågan då.
Filmer de flesta gillar – som jag INTE gillar.

Vi kan börja med den allra mest uppenbara:

Batman (1989)
I slutet av 80-talet, när en Batman-film skulle göras, kändes det som en ren självklarhet att det var Tim Burton som skulle göra den!
Och att Jack Nicholson skulle spela Jokern var ju enligt de flesta ett lysande val (även om jag hade ett helt annat förslag).
Michael Keaton som Batman kändes för mig betydligt mer tveksamt…
Jag såg den på bio, jag tror till och med att jag nån gång haft den i hyllan (på VHS, kommer ni ihåg dem?). Har faktiskt försökt se den igen nån gång för bara några månader sedan, streamad på nån filmsajt, men har helt enkelt kapitulerat inför faktumet att jag tycker att den suger!

Michael Keaton, min största tveksamhet 1989, är faktiskt lysande! Den del av filmen som jag INTE har något emot alls!
Jack Nicholson är fortfarande inte mitt förstahandsval i rollen som Jokern, och jag gillar inte hans tolkning av den karaktären, så delar av hundhuvudet faller därför på honom.
Men i det stora hela tror jag besvikelsen ligger i att jag redan 1989 (kanske till skillnad från många andra, och definitivt utan att jag var medveten om det) var mer eller mindre redo för Christopher Nolans mörkare och mer seriösa Batman Begins – som då alltså inte skulle dyka upp på bioduken förrän sexton år senare, 2006.
Tim Burtons Batman känns som en högbudget-långfilmsversion av ett gammalt tv-serieavsnitt.
Ni vet “POW” och “WHACK”, och “na na na na na na na na BATMAAAAN!”
..och det var INTE det jag ville ha, så jag blev helt enkelt besviken på riktigt.

Mitt förstahandval i rollen som Jokern?
Ja, jag vet, i den salige Heath Ledgers kölvatten är det svårt att tänka sig någon annan i den rollen. Men försök föreställa er Tim Burtons glättiga Batman-universum, men med en annan Joker!

Who else??
Inga makeupeffekter nödvändiga!

¤ ¤ ¤

En annan film där jag är i minoritet i mina åsikter:

The Shining (1980)
I största allmänhet är jag inget fan av Stanley Kubricks filmer, men av de jag sett (för jag har inte sett alla filmer han gjort) så har jag otroligt svårt att “komma in” i den här.
Den är fantastiskt välgjord, det tänker jag inte sticka under stol med. Scenografin är makalös, och det där hotellet ÄR ganska så läskigt…
Men det är ändå något som ta emot.
Lite grann kan det bero på Shelley Duvall, vars gestaltning av Wendy Torrance jag helst enkelt inte gillar.
Men mestadels beror det nog på att det för mig är omöjligt att se hur den isolerande vistelsen på hotellet möjligen skulle kunna förvandla Jack Torrance (Nicholson igen, hmm är detta ett mönster??) till en fullfjädrad psykopat. Det känns nämligen halvt om halvt uppenbart så tidigt som i filmens inledning att han redan mer eller mindre ÄR en psykopat!

Så all form av “creepy-faktor” var som bortblåst innan den ens hunnit börja.
Möjligen skulle jag kunna tänka mig att se den igen, och försöka se den ur en annan synvinkel, med Jack som en alkoholiserad hustrumisshandlare och Wendy som hans ständige offer, och hotellet som det lilla helvete till förhållande hon är instängd i tillsammans med honom.
Det borde faktiskt funka – om jag bara kan tänka bort deras son och den övernaturliga biten så borde det bli en riktigt bra film.
Men tills jag tagit mig an det så platsar Kubricks usla film här!

Det var det.
Eller det var åtminstone allt jag kan komma på just nu. 🙂

Sex dagar kvar!

 

30 Dagar Film, dag 23.

Om man någonsin tvivlat på den mentala (och troligtvis även fysiska) åldern på skaparen av denna lista, så bör dessa tvivel undanröjas i och med dagens ämne:

30days_23

Vad i hela fjärsmården innebär “old” i detta sammanhang?
Vilken film är “old”??
Ska jag gissa vad listskaparen anser vara en “old” film så är det troligtvis allt gjort innan 2005…. Men det går ju för fasen inte!

Så, enligt mig bör termen “old” – då man pratar om filmer – definieras av sådant som är äldre än en själv. I mitt fall innebär detta filmer som är gjorda före 1974.
Gott så.
Det finns MÅNGA filmer som skulle vara värdiga att tas upp här.
En massa Hitchcock och Chaplin, till exempel.
Jag har dock tre filmer specifikt i åtanke (ingen av dem Hitchcock eller Chaplin), då dessa tre är filmer gjorde före 1974 som jag anser har ett enormt reprisvärde!
Utan inbördes ordning:

What’s Up, Doc? (1972)
Peter Bogdanovichs 70-talsvariant på 1930-talets screwballkomedier är en hetsig springa-i-dörrar fars om fyra identiska väskor (men med olika innehåll, såklart) som skiftar ägare om vartannat under en helg på ett hotell i San Francisco.
Filmens behållning ligger tveklöst i skådespelarna, med en massa fantastiska sådana i allehanda biroller, uppbackandes filmens stjärnor, Ryan O’Neal och Barbra Streisand – den senare gillade tydligen aldrig den här filmen, och det sägs att hon och/eller de som representerade henne ansåg att den var skadlig för hennes karriär… Men jag kan för mitt liv inte förstå varför, hon är helt fantastisk i den!

¤ ¤ ¤

The Good, The Bad, The Ugly (1966)
Sergio Leones episka mästerverk!
Jag kan i ärlighetens namn inte komma på en enda anledning till att INTE gilla den här filmen, oavsett vem man än må vara!!
Det är två timmar och fyrtioen minuter av ordentlig bredbild som i krispiga detaljer – satta antingen till Ennio Morricones välkända musik eller till kompakt tystnad – fångar alla svepande vyer och intrikata närbilder.
Det är spännande, roligt och bitvis lite tragiskt.
Det är en “spaghetti-western” som egentligen inte alls är en western.
Det är en road movie, en udda-par film, en film om jakten på gömt guld.
Filmen handlar mer om kriget mellan nord- och sydstaterna än den handlar om pistoldueller (den episka slutduellen icke inräknad).
Ingen hade någonsin gjort en sån här film tidigare, och ingen kommer någonsin göra en sån här film igen.

¤ ¤ ¤

Duel (1971)
Spielbergs långsfilmsdebut är en bedrägligt enkel historia om en man på väg till ett affärsmöte, som under sin färd genom det öde landskapet förföljs av en stor långtradare.
Subtilitet, krypande spänning, metaforer, musik fylld av experimentlusta och ett klimax som tvingar en att stanna upp och fundera – inte så mycket kring vad som egentligen hände, utan vad det innebär för huvudkaraktärens fortsatta liv.
Jag har länge hävdat att hotet, långtradaren, är en fysisk representation av huvudkaraktären David Manns egna demoner, hans rädsla för konfrontationer och konflikter. Alla kan se och ta på den, men den utgör inget hot mot någon annan än Mann själv.
Spielberg har sagt klart och tydligt att han aldrig tänkt att filmen skulle fungera på något annat sätt än som ren spänning….men jag tycker att det är övertydligt att så inte är fallet, och har skrivit om det tidigare:

Med gasen i botten ligger han en bra bit före sin fiende då han tvärt svänger av vägen, sladdar in bakom ett buskage och sätter sig och väntar. Tankbilen blåser förbi, och David slappnar av.

 ”You have the highway all to yourself, Jack. I’m not budging for at least an hour. Maybe the police will have picked you up by then, maybe they won’t. But at least you’ll be far away from me!”

Men man kan inte vänta ut en förändring, utan man måste handgripligen se till att den sker… Vilket är varför tankbilen återigen står där, några mil längre fram, och väntar på honom.
David blir förbannad, trycker gasen i botten och kör mot den. Men den kör ut och spärrar hans väg… Konfrontationen är nära nu, men tankbilen synar Davids bluff (för visst är det en bluff – han är fortfarande livrädd). Förändringen ska inte ske i ogenomtänkt ilska, utan ska de två mötas så ska det vara då David är redo.
Han tvärvänder, kör tillbaka ett par hundra meter och stannar där, medan tankbilen backar tillbaka – bort från vägen.

David kliver ur sin bil och börjar nu mot tankbilen – men denne kör undan. Varför då, kan man undra. Den vill ju att David ska konfrontera honom. Sant, men David har lämnat sin bil (=sitt gamla liv) vid sidan av vägen, vilket innebär att han efter en eventuellt vunnen konfrontation bara skulle gå tillbaka till den och fortsätta vara samma person – med samma otillfredsställande liv – som han var och hade innan. Så tankbilen kör undan, och han går tillbaka till sin bil.

Återigen försöker David skjuta konflikten ifrån sig, genom att vinka in en annan bil och be föraren ringa polisen från närmaste telefonkiosk. Men då börjar tankbilen backa mot dem och skrämmer effektivt bort hans tilltänkta bundsförvanter. David själv springer först till sin bil, men den backande tankbilen styr mot honom, och han väljer att överge bilen och fly till fots bort från vägen.
Tankbilen stannar dock ett par meter från hans bil, och rullar sedan fram igen, tillbaka till platsen där den tidigare stått och så tålmodigt väntat…
-Men inte mycket länge till!

Efter påtryckningar, hot och våldsamheter får David till sist nog och bestämmer sig för att sätta hårt mot hårt. Inte av ilska, inte av frustration, inte av barnslig tjurighet – utan för att han är trött på att andra kör över honom och för att han är trött på att inte vara den som styr sitt eget liv.
Han går beslutsamt tillbaka till sin bil, han sätter sig i den, spänner fast säkerhetsbältet ordentligt, tar på sig sina bilglasögon och rullar sedan sakta bort mot den väntande tankbilen.

Som ett erkännande åt David, att nu är han redo att möta det som väntar, står tankbilen still och låter honom sakta närma sig. Då han nästan står jämsides med tankbilen stannar David sin bil och inväntar nästa drag…
En biffig arm sträcks ut från tankbilens förarhytt, och precis som tidigare viftar den lojt åt honom att köra om. Men denna gång är viftandet mer än bara ett försök att lura in honom i fara. Den viftande armen säger i princip “Vill du verkligen göra det här nu? Är du redo? Är du beredd att möta dina egna demoner? Att möta dig själv? Kör!”
David stålsätter sig, greppar ratten tills knogarna vitnar… och sedan trampar han gasen i botten!!!

Detta är klimaxet, ”The Showdown”, det är nu David ska göra upp med sig själv och sitt liv. Han har passerat ”the point of no return” och tankbilen låter honom inte sakta ner en endaste sekund!
Jakten är ändlös och David har gaspedalen limmad mot golvet hela tiden, men hur fort han än kör så kommer tankbilen bara närmare och närmare.
Den konfrontation han nu har inlett är inte något han kan fly ifrån längre – det liv han levt klarar inte av den sortens flykt, det kokar över och hotar att skära ihop, och i en lång uppförsbacke börjar vit ånga pressas ut från bilens alla tänkbara öppningar.
David ser med panik i blicken hur temperaturlampan lyser, han tittar över axeln och långt där nere någonstans tuggar sig tankbilen sakta, men beslutsamt uppför backen.
Först manar han på sin bil med vädjande, gråtfyllda ”Please!” men då han ser tankbilen närma sig växer desperationen… ”COME ON!!!” skriker han och bultar på ratten, backkrönet är nu i sikte.

Svettig, desperat och trängd tippar David och den lilla röda bilen äntligen över krönet. Han lägger växeln i friläge och låter bilen rulla… Han gör med andra ord ett sista försök att låta sitt gamla liv rädda honom, han släpper lös det och det får bära eller brista.
Till sist drämmer han bilen in i en bergvägg, men försöker – trots att den är mer eller mindre totalpajad – starta den och fly undan.

Mirakulöst nog startar bilen, antagligen för sista gången, och hade David då valt att återigen försöka fly undan så hade han blivit dödad – krossad av sina egna rädslor.
Men han väljer denna gång istället att se rädslorna i ansiktet, öga mot öga, och konfrontera dem.
Tankbilen är bara en halv minut bakom honom då han svänger upp på platån, vänder runt bilen, sätter sig beredd bakom ratten och stirrar beslutsamt framför sig.

Den vrålande tankbilen dyker upp, framrusande som en ostoppbar kraft. Symboliken är tydlig då David vänder sitt trasiga, ickefungerande liv mot den rasande kraft som är hans egna fel, brister och misslyckanden.
Extra tydligt blir det då han plockar fram sin portfölj, tydligt märkt ”David Mann”, och kilar fast den mot gaspedalen – han placerar med andra ord sitt gamla jag bakom ratten i sitt gamla liv.

Han överger sitt gamla jag och kastar sig ut i det okända, medan hans demoner förgör den han en gång var och det liv han en gång levde.
-Uppsluppen glädje följt av eftertänksam stillhet.