30 Dagar Film, dag 7.

Jag har ärvt mitt behöver-antagligen-diagnosticeras ordningssinne från min mamma, från min pappa kommer min mörkare-än-Svensson hudfärg, min tunnhårighet kommer från mormor, och från min morfar har jag fått en extremt lättpåverkad “gråt-nerv”.

Jag är, som Michael Keaton sade i Batman (1989), komplex.

Så, med det sagt…

30days_07

Det är i det här fallet nästan enklare att lista filmer som INTE drar i mina känslotrådar och någon gång under sin speltid gör att ögonen blir glansiga och att rösten – vore jag dum nog att försöka prata just då – brister.
Skippar de där filmerna som liksom är GJORDA för att man ska ta till lipen, och kör med lite lagom blandat sådär…

När Lindsey (Mary Elisabeth Mastrantonio) drunknat och Bud (Ed Harris) försöker få liv i henne igen, i The Abyss (1989), och medan han ömsom ger mun mot mun metoden, ömsom bankar på Lindseys bröstkorg, gör Ed Harris en av sitt livs starkaste roller!
“NO! She wants to live! She’s got a strong heart! Come on. Come on, Lindsey! GOD DAMN IT YOU BITCH, YOU NEVER BACKED AWAY FROM ANYTHING IN YOUR LIFE! NOW FIGHT! FIGHT! FIIIIGHT!!!”

När Andrew (Emilio Estevez) pratar om sin pappa i The Breakfast Club (1985).
“I fucking hate him. He’s like this mindless machine I can’t even relate to anymore… ‘Andrew! You’ve got to be number one! I won’t tolerate any losers in this family! Your intensity is for shit! Win! Win! Win!’ …You know, sometimes I wish my knee would just give, then I wouldn’t be able to wrestle anymore, and he could just forget all about me.”

Hela sekvensen med Chuck (Tom Hanks) och Kelly (Helen Hunt), i slutet av Cast Away (2000), då de träffas igen, och alla känslorna finns kvar, men för en av dem har livet tvingats gå vidare, medan den andres liv stått helt still i många många år.
De interna slitningarna, i bägge karaktärer, är hjärtskärande!

När den ångerfulle ängeln Bartleby (Ben Affleck) står inför gud (Alanis Morsette) och försöker finna ord för att be om förlåtelse för allt ont han orsakat, men hon ler bara mjukt tillbaka, han inser vad som kommer ske, och tackar henne för att hon äntligen låter honom dö – i Dogma (1999).

Den fantastiska – och fantastiskt våldsamma – hisscenen i Drive (2011), där Driver (Ryan Gosling) tvingas inse att han inte kan skydda Irene (Carey Mulligan) från torpeden de just hamnat i samma hiss som, utan att låta henne se den okontrollerbara demonen han bär inom sig, och efter att ha släppt lös den så kommer hon aldrig vilja vara nära honom igen….och så släpper han lös den!

När John Rambo (Sylvester Stallone) till sist bryter ihop i First Blood (1982).
“I’m tryin’ to pull him off, you know, my friend that’s all over me! I’ve got blood and everything and I’m tryin’ to hold him together! I’m puttin’… the guy’s fuckin’ insides keep coming out! And nobody would help! Nobody would help! He’s saying, sayin’ “I wanna go home! I wanna go home!” He keeps calling my name! “I wanna go home, Johnny! I wanna drive my Chevy!” I said “With what? I can’t find your fuckin’ legs! I can’t find your legs!” …I can’t get it out of my head. Everyday I have this. And sometimes I wake up and I don’t know where I am. I don’t talk to anybody. Sometimes a day – a week. I can’t put it out of my mind.”

När Seth Brundle (Jeff Goldblum) slutligen genomgått den sista fasen av sin groteska metamorfos, och det inte finns någonting kvar att identifiera honom som människa – och han håller gevärsmynningen mot sitt eget huvud, och ber om att få dö, i slutet av The Fly (1986).

När Riggs (Mel Gibson) blir skjuten typ nitton gånger och sedan knivhuggen några gånger, äntligen får hämnas på den som mördade hans fru och sedan segnar ihop medan “Knockin’ on heaven’s door” spelas i bakgrunden, och man faktiskt på fullaste allvar känner att nu kommer han att dö, i Lethal Weapon 2 (1989).
Faktum är att karaktären såklart var tänkt att dö där, men money rules all och Riggs levde vidare i två filmer till – som ju alla vet inte var särskilt bra.

Scenen mellan Somerset (Morgan Freeman) och Tracy (Gwyneth Paltrow) i Se7en (1995), då Tracy berättar för Somerset att hon är gravid, och undrar hur hon ska göra.
“I you decide to….not keep it. Don’t ever tell him that you were pregnant. But if you do keep it……you spoil that child every chance you get!”

Slutscenen i Toy Story 3 (2010), då Andy (röst av John Morris) inser att det är dags att släppa taget om barndomen och låta leksakerna leva vidare hos någon annan – och räcker över sin älskade cowboydocka…
“Now this is Woody. Woody’s been my pal for as long as I can remember.”

Scenen då Randy ‘The Ram’ Robinson (en helt fantastisk Mickey Rourke) i filmen The Wrestler (2008) sitter vid en autografsession, och tittar runt i rummet, på alla de andra gamla hel- och halvpensionerade fribrottarna, med sina trasiga kroppar, slitna kläder och härjade ansikten, och hans egen självbild rasar samman då han inser att han är en av dem.

När Harry (Daniel Radcliffe) försöker distrahera den extremt ledsna Hermione (Emma Watson) genom att få henna att dansa med honom – om så bara i en minut. Det är en scen helt utan dialog, med alla känslor förmedlade i ansiktsuttryck och kroppsrörelser. Det är även en scen som på det bästa tänkbara sätt visar att det inte finns någon “quick fix” när det gäller sorg och depression, det finns bara tillfällig distrahering – från vilken man snabbt är tillbaka i det nattsvarta hålet igen.
Harry Potter-serien är fantastisk, men även om den inte vore det så skulle Harry Potter and The Deathly Hallows part 1 (2010) vara värd att se bara för den här scenen – så den får bli denna listas värdiga vinnare!

Advertisements

30 Dagar Film, dag 6.

Nu ska jag komma med en liten generalisering:

Folk som utan några som helst problem kan svara på frågan…

…är inte särskilt intresserade av film, egentligen.

Jag kan inte svara på den här frågan med bara en enda titel.
Kanske har jag kunnat det en gång i tiden, någon gång under min barndom, eller kaaaanske under tidiga tonåren, då allt var så jäkla polariserat.
Men nu…? Aldrig!

Jag kommer därför, som svar på den här frågan kopiera en blogg från 15 februari 2016, som i sin helhet handlar om filmer jag kan se om och om igen utan att tröttna på dem!
SÅDANA filmer, må de vara bra eller dåliga, är antagligen de mest passande som svar på vilken som är “den bästa filmen jag någonsin sett”.

Enjoy!

↓ ↓ ↓ ↓ ↓

Vissa filmer är sådana jag skulle kunna stoppa in i dvd-spelaren och se från början till slut, och sedan bara gå tillbaka in i menyn och trycka på play en gång till…
Jag vet inte vad det är med just dessa filmer, men de har helt enkelt bara ett galet stort reprisvärde. Så pass stort att de tål att repriseras direkt efter man sett dem.

Jag har brukat säga att mitt filmintresse är på den nivån att om jag bara får sällskap i soffan av någon som inte sett filmen tidigare, så kan jag se den om och om igen.
I teorin innebär det alltså att jag ser filmen med “förstagångssällskapet”, byter sällskap, ser den igen, byter sällskap, ser den igen… Osv osv.
I praktiken skulle det såklart inte funka. De flesta filmer skulle till och med jag lessna på att se flera gånger om, oavsett om jag har en entusiastisk medtittare som inte sett den förut.

Men det finns givetvis undantag.
Som till exempel….

ALIENS
Aliens (1986)

James Camerons fantastiska uppföljare till Ridley Scotts klassiker. Den evighetslånga debatten om huruvida en uppföljare någonsin kan vara bättre än sitt original anser de flesta avslutades i och med denna film, eftersom många anser att Aliens är bättre än Alien (1979). Jag tycker dock inte att de två filmerna går att jämföra – vilket är det mest briljanta med Camerons uppföljare – eftersom det är två vitt skilda genrer.
Alien är en krypande skräckfilm. En rysare. En sådan som ger en kalla kårar och en distinkt känsla av obehag.
Aliens å andra sidan är sci-fi action när den är som allra bäst! Den skrämmer inte och ger inte kalla kårar, men istället hetsar den på och höjer åskådarens puls.
Jag kan se Aliens om och om igen för att den är extremt välgjord, för att den är spännande och för att den aldrig tycks sakta ner under de 154 minuterna* den pågår.
*) -Special Edition.

 

BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA
Big Trouble in Little China (1986)

En del filmer är gjorda av folk som känner varandra utan och innan, och som (med största sannolikhet) har haft lika roligt under tagningarna som mellan dem. Detta innebär inte per automatik att filmerna blir särskilt bra bara för det. Filmerna Hal Needham gjorde tillsammans med Burt Reynolds till exempel, Smokey & The Bandit (1977)Hooper (1978)The Cannonball Run (1981) m.fl. Visst är de underhållande, en del av dem mer än andra, men det är inte särskilt bra filmer.
Kompisarna John Carpenter och Kurt Russel kan däremot ha kul och göra riktigt bra film tillsammans! The Thing (1981) är ett lysande exempel. Escape From New York (1982) är ett annat. Men Big Trouble in Little China är den film i deras gemensamma repertoar som jag kan se om och om igen, för att den är helt galen, för att den är nästintill obstinat i sina försök att inte foga sig till en genre utan vill tillhöra dem ALLA, och för att den är helt vansinnigt rolig!

 

CAPRICORN ONE
Capricorn One (1978)

Filmer som är sådär nagelbitande spännande förlorar ofta (men inte alltid) sin dragningskraft då man sett dem en gång och själva spänningsmomentet (ska de hinna/överleva/lyckas?) är borta.
Peter Hyams film om en fejkad resa till Mars är sjukt spännande första gången man ser den, och givetvis är själva spänningen borta efteråt, när man vet hur det slutar. Men trots det går den här filmen att se om och om igen, för att den har så många, långa och fantastiska dialoger/monologer, mellan lika fantastiska skådespelare!
En lysande Hal Holbrook har i sin roll som Dr.James Kelloway en lång monolog, förspelet fram till ögonblicket då han förklarar läget för de tre astronauterna, som är en av filmens absoluta höjdpunkter!

 

DIE HARD
Die Hard (1988)

Det finns actionfilmer från förr och det finns actionfilmer från nu…
I praktiken innebär det, lite löst, att det finns actionfilmer med tysta antihjältar och lågmäld – eller ingen alls – musik (70-tal) och omaka-par filmer med en generös portion humor, satta till elektroniska trummor och smäktande saxofon (80-tal). Det finns även cgi-förstärkta actionmonstrositeter med osannolika hjältar som utför storverk till tonerna av nästan vad som helst bara det är hög volym! (90-tal och framåt…).
Och så finns det Die Hard.
Alla actionfilmer vill vara som den, men ingen kommer någonsin komma nära.
Spänning, hårdkokt action, sårbarhet, rätt avvägd mängd avväpnande, självironiserande humor, och Bruce Willis innan han slutade bry sig.
Jag kan se denna film om och om igen för att jag fullkomligen ÄLSKAR den!

 

DUEL
Duel (1971)

Spielberg hävdar än idag att han aldrig hade några bakomliggande budskap i åtanke då han, 24 år gammal, gjorde sin första långfilm Duel – efter en novell av Richard Matheson – på mindre än 20 dagar.
Men det är helt omöjligt att inte se symboliken i den väldigt rättframma och enkelspåriga historien om den nedtryckta, undanskuffade mannen som i sin lilla röda bil jagas skoningslöst, genom ett öde landskap, av en enorm tankbil, vars förare han aldrig ser.
Spielberg har utan tvekan gjort tekniskt mer fulländade filmer, han har även gjort mer kompakta filmer fyllda av såväl budskap som story och han har definitivt gjort filmer som underhåller på en betydligt bredare nivå. Men han har under de 45 åren som gått sedan denna släpptes, aldrig mer gjort en film som med så otroligt små medel lyckas vara så otroligt stor.
Jag kan se Duel om och om igen för att handlingen i handlingen känns så fantastiskt genomtänkt, och för att jag alltid fascinerats av den där mentala bilden jag har i huvudet – av en 24-årig Steven Spielberg som på mindre än tre veckor styr, ställer och får allt detta att funka.

EVIL DEAD II
Evil Dead II (1987)

Sam Raimi har ett märkligt “öga” vad det gäller filmskapande, med allt vad det innebär från märkliga vinklar och filmkameror satta på ‘fel’ hastighet till galna ljudeffekter och typiska cgi-tagningar INNAN cgi-tagningar existerade (tänk en enda lång tagning där kameran sveper upp bakom en kraschad bil, slår sig GENOM bakrutan, fortsätter genom hela bilen, ut genom framrutan och rakt över motorhuven – en solklar cgi-tagning idag, men som Raimi klarade av genom att fästa kameran på en lång bräda och helt enkelt köra den rätt igenom bilen).
Evil Dead II (uppföljaren/remaken till/av hans egen The Evil Dead, 1981) låter honom spela ut hela sitt register, till fullo! Många av effekterna och tagningarna är begränsade av tillgänglig teknik och/eller budget, vilket drivit fram en avundsvärd form av kreativitet – där allt tycks vara möjligt.
Om den första filmen, The Evil Dead, var mer renodlad skräck, och den tredje filmen,The Army of Darkness (1992), var nästan enbart (dålig) slapstickhumor, så är Evil Dead II den perfekta kombinationen av de två. Den är bitvis otäck, bitvis hysteriskt rolig och genomgående fascinerande att se, tack vare all innovativ kamerateknik och urflippade makeupeffekter.
Jag kan se den om och om igen för att den ALDRIG blir tråkig!

 

HARRY POTTER
Harry Potter (2001-2011)

Jag vet att jag gick ut ifrån biosalongen efter att ha sett Harry Potter and The Philosophers Stone (2001) och tänkte “Fy fan vad bra den här var! En riktig feelgood-film!”.
Den andra filmen kändes likadan!
Den tredje inte lika mycket, den var mörkare, och jag undrade ifall skaparna av Harry Potter-filmerna kanske tappat greppet. Dessutom var Michael Gambons ‘Dumbledore’ inte lika mycket mysgubbe som Richard Harris (†2002) tolkning av honom hade varit i de två tidigare filmerna.
Den fjärde filmen blev bitvis rent otäck…
Men någonstans under film #5 och framåt så började jag inse att de antagligen följer böckerna (som jag aldrig läst) och att de i sin tur definitivt följer sin tilltänkta målgrupps uppväxt.
En tioåring som såg Harry Potter and The Philosophers Stone då den kom, är 20 år gammal då Harry Potter and The Deathly Hallows part 2 (2011) har premiär, och är därför inte bara mottaglig för mognare filmer – utan kräver det.
Jag kan se de åtta Harry Potter-filmerna om och om igen för att de på ett roligt men oftast smärtsamt träffande sätt följer de tre huvudkaraktärerna (Harry, Hermione och Ron) genom hela den process som kallas att ‘bli vuxen’.

 

THE HELP
The Help (2011)

En av de mest tillfredsställande saker man kan se i film- och teaterväg är då en riktigt vidrig karaktär förvandlas till målet för sin egen vidrighet. Detta har varit effektiv underhållning ända sedan Shakespeare, och antagligen långt innan dess också.
The Help är en i grund och botten hemsk historia om färgade hushållerskors situation som inte-slavar-men-närapå hos vita familjer i 1960-talets Amerika.
Den är sådär skönt svart och vit (ursäkta ordvitsen) där man egentligen inte behöver leta efter några gråzoner. Det finns bra människor och dåliga människor, och de dåliga människorna märker man av på en kilometers avstånd!
En film om rasmotsättningarna i 60-talets överklassförorter kanske inte direkt låter som en sån där film man rullar på repeat, man jag kan se denna film om och om igen för att den är otroligt välspelad, för att den går rakt in i hjärtat och för att det är skönt då man når slutet och hjärnan får fri lejd att tänka “Payback is a bitch!”.

 

HOUSE
House (1986)

En del filmer får en speciell plats i ens hjärta för att man sett dem vid ett speciellt tillfälle, eller för att de just där och då gjorde ett extra starkt intryck – och de stannar kvar, vare sig filmen egentligen är särskilt bra eller inte. Man är beredd att försvara dem intill blodvite, men kan egentligen inte riktigt förklara varför.
House är för mig en sådan film.
Jag såg den när jag var 11 år gammal, ensam hemma, tragiskt undanhållen (eller ‘skyddad’ som mamma nog skulle sagt) från allt vad skräckfilm och effekter hette och extremt påverkbar.
Redan under förtexterna, som var röda texter mot svart bakgrund och satta till en otäck celloslinga, sjönk jag ner bakom soffans armstöd, och jag kom inte fram förrän en och en halv timma senare… I desperat behov av att gå på toaletten, men väldigt tveksam till att ens närma mig badrummet – där fanns ju nämligen en vidrigt läskig badrumsspegel!
Då, 1986, var House mer skräck än komedi för mig, men även om detta skiftat nuförtiden, och humorn känns klart övervägande, så kan jag inte låta bli att tycka att det är den solklart bästa filmen i den inte alltför breda genren ‘skräck-komedi’.
Jag kan se den om och om igen för att den framkallar enorma nostalgikänslor hos mig, för att jag alltid gillat William Katt och för att de flesta (om än ej alla) masker och makeupeffekter är vansinnigt snygga!

 

JAWS
Jaws (1975)

En av anledningarna till att Spielberg bestämde sig för att göra Jaws var att han tyckte att den kändes som hans filmdebut, Duel (1971), fast under vatten, med en haj istället för en tankbil, samt för att de två hade lika många bokstäver i titeln(!) – men han erkänner själv att “I was young and I was stupid…”.
Men oavsett hur det nu ligger till med den saken så är Jaws i mitt tycke hans allra bästa film, på många olika nivåer. Den har i korta ögonblick en introvert känslighet som nästan saknar motstycke i alla filmer han gjort senare – endast E.T. – The Extra Terrestrial (1982) kommer nära, och den lyckas faktiskt fortfarande vara spännande, trots att jag sett den så många gånger att jag tappat räkningen. Hajen må se fejk ut (de få gånger man ser den), men den känns fortfarande mer hotfull än sina datoranimerade kusiner i moderna monsterhajfilmer.
Samspelet – i tyst samförstånd – mellan makarna Martin Brody (Roy Scheider) och Ellen Brody (Lorraine Gary) i filmens första halva är fängslande att se, och det ersätts i den andra halvan av ett lika fängslande samspel – genom motsättningar – mellan Brody, Hooper (Richard Dreyfuss) och Quint (Robert Shaw).
Den första hajattackscenen, en minut in i filmen, är för övrigt en av de mest spektakulära i filmhistorien – och man får aldrig ens se en haj, en fena eller ens en endaste droppe blod.
Jag kan se Jaws om och om igen för att den är STOR filmkonst!

 

MIDNIGHT RUN
Midnight Run (1989)

Strax innan Robert DeNiro började göra mestadels komiska roller, och strax efter att han nästan helt slutade göra otäcka maffiatyper, så kom Midnight Run.
En omaka-par actionkomedi som effektivt parar ihop Jack Walsh (en bitter och butter ex-polis som försörjer sig på att hämta hem människor som av olika anledningar smitit undan sin borgensman) med Jonathan Mardukas (en feg revisor med mundiarré som då han blivit varse att han arbetar för en maffiaboss gav en massa av hans pengar till välgörenhet).
Det låter som upplagt för en papperstunn historia med en massa tokrolig humor och galna biljakter…men Midnight Run funkar inte på det sättet.
Den ger karaktärerna ett mångbottnat djup och gräver sig in i dem, Jack Walsh i synnerhet, tills man tycker sig känna dem utan och innan.
Jag kan se denna film om och om igen för att det är en perfekt kombination av lättsamhet och allvar, med en helt lysande Robert DeNiro i huvudrollen! Hans minspel och irriterade ansiktsuttryck är enbart de värda ett par reprisomgångar – lägger man till den otroliga scenen mellan Walsh och hans fjortonåriga dotter, som han inte sett på nio år, så har man ett stycke rent guld!

 

OCEANS 11-13
Ocean’s Eleven (2001)

Heistfilmer är min stora svaghet, och är de välgjorda kan jag se dem flera gånger om. Är de dessutom underhållande, med en intressant story, och fyllda av allehanda bra skådespelare – då kan jag lika gärna låta skivan sitta kvar i dvd-spelaren hela veckan.
Ocean’s Eleven (en remake av filmen med samma namn från 1960) är definitivt välgjord! Den är dessutom underhållande, och storyn är, om inte vattentät så i alla fall engagerande och intressant.
Mängden kända ansikten i den däremot, är rent löjlig!
George Clooney har titelrollen (Daniel Ocean) och bland hans “eleven” finns Brad Pitt, Matt Damon, Bernie Mac, Casey Affleck, Elliot Gould, Scott Caan, Carl Reiner och Don Cheadle.
Målet för deras kupp är tre kasinon i Las Vegas, alla ägda av Terry Benedict (Andy Garcia) men Daniel Ocean har även en dold agenda – att vinna tillbaka sitt ex, Tess (Julia Roberts).
De två uppföljarna är minst lika underhållande, men jag kan se denna första film om och om igen för att den har så skönt samspel mellan alla karaktärerna, och för att den är så lätt och ledigt sammanfogad att det känns avslappnande att se den.

 

RAIDERS OF THE LOST ARC
Raiders of the Lost Arc (1981)

Om man försöker tänka sig den mest perfekta äventyrsfilmen som någonsin skulle kunna göras – och vad den skulle kunna tänkas innehålla…så borde man rent logiskt komma att tänka på den första Indiana Jones-filmen, Raiders of the Lost Arc!
Från den vansinnigt spännande inledningssekvensen, då Jones stjäl den lilla guldstatyn och sedan tvingas försöka undkomma allt från giftpilar och kollapsande tempel till gigantiska stenbumlingar och lömska medarbetare, till det mäktiga slutet då ondskan (läs: nazisterna) möter sitt slutgiltiga öde, flyter den fram i ett tempo som får de flesta moderna actionfilmer att likna sengångare.
Den avverkar allt från episka biljakter och dammiga torgfajter till gigantiska explosioner och krälande ormar….massor, massor av ormar!
Indiana Jones-filmerna må ha fått sitt skimmer mattat i och med Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008), och ska man vara ärlig så är inte ens Indiana Jones and the Temple of Doom (1984) sådär överdrivet jättebra.
Men den första filmen är fortfarande magisk, och jag kan se den om och om igen för att den helhjärtat riktar sig till det där exalterade lilla barnet inuti en, som hoppar upp och ner av okuvlig lycka varje gång man plockar fram den ur dvd-hyllan.

 

THE SILVER STREAK
Silver Streak (1976)

Det finns en plattityd som brukar låta ungefär såhär:
“Det görs inte sådana här filmer längre.”
Det är tveklöst Silver Streak man pratar om då denna plattityd uttalas!
För det är ett faktum att det inte längre görs filmer som denna.
Antagligen av en massa vettiga anledningar, eftersom jag är helt övertygad om att en sån här film inte skulle fungera – rent kommersiellt – idag.
Silver Streak är i mångt och mycket avsaknad av musik. Den har några få ögonblick av fantastisk sådan (av mästaren Henry Manchini), men för det mesta är det musikfritt. Den rör sig långsamt genom handlingen, som under den första halva består av en sorts Hitchcock/Agatha Christie-historia om ett mord som bara en person är övertygad om har begåtts, och i sina försök att bevisa det hamnar han i livsfarliga situationer.
Under den andra halvan förvandlas filmen till en omaka-par-action, då den osannolike hjälten (en stillsam bokförläggare) paras ihop med en snabbkäftad förbrytare. Tillsammans ska de rädda damen i knipa samt stoppa elakingarna!
Silver Streak är en riktig mysfilm, som med sitt ganska rättframma 70-talsmanér när det gäller sex antagligen riktar sig lite mer till en vuxen publik. Jag vet i alla fall att jag idag har mer behållning av den fantastiska kärleksscenen mellan George och Hilly – under vilket han med sammetslen stämma berättar om de bästa sätten på vilket man tar hand om sin trädgård – än vad jag hade för 25-30 år sedan.
Jag kan se Silver Streak om och om igen för att Gene Wilder (som spelar George) och Richard Pryor (som spelar den snabbkäftade tjuven Grover) är en oslagbar kombination, och för att jag av någon anledning alltid har gillat filmer om tåg!

 

THE STING
The Sting (1973)

För många år sedan fick jag boken ‘1001 Filmer Man Ska Se Innan Man Dör’, och medan jag läste igenom den enorma tegelstenen (vilket jag gjorde, från pärm till pärm!) så passade jag på att markera vilka filmer jag hade sett, vilka jag hade sett OCH även hade i hyllan, samt vilka jag kände att jag ville se.
En av de filmer jag markerade som “vill se” var The Sting.
Antagligen valde jag att markera den enbart för skådespelarnas skull – eftersom Robert Redford, Paul Newman och Robert Shaw ÄR namn som lockar.
Jag fick sedermera låna den av en kompis, och blev fullkomligen förälskad i den! Såg den två gånger på raken, och lämnade sedan tillbaka den – strax efter jag beställt en alldeles egen kopia, som jag sedermera sett ett oräkneligt antal gånger.
Det är en extremt välgjord film, som utspelar sig i 30-talets USA – och ifall jag inte visste att den var gjord 1973 skulle jag nästan tro att den var “autentisk”…
Jag kan se den om och om igen bara för att studera alla sköna karaktärer, lyssna på den snabbflytande dialogen och njuta av den intrikata historien om ett spektakulärt lurendrejeri!
Förresten, pokerscenen på tåget är något av det roligaste Paul Newman någonsin gjort!

 

THE TERMINATOR
The Terminator (1983)

Skulle man föra statistik över vilken sorts film som har störst procentuell chans att hamna på en “reprisvärdig-lista”, så lär knappast en dystopisk actionhistoria om en mördarrobot som reser bakåt i tiden för att avrätta mamman till en framtida rebell-ledare få en särskilt hög placering…
Men ack så fel man skulle ha!
Med en bedrägligt enkel historia, kretsande kring en nutida kvinna som inser precis hur stark hon kan vara, hennes blixtförälskelse – tillika soldaten som rest bakåt i tiden för att skydda henne, och en två meter lång människoliknande mördarrobot, tacklar sig The Terminator rätt in i filmhistorien! Med bitvis snabbt tempo, mörka humor och pulshöjande action blev den det definitiva genombrottet för såväl James Cameron (regi) som för Arnold Schwarzenegger.
När jag var betydligt yngre var det såklart den gigantiska Österrikaren som etsade sig fast i minnet efteråt, men tidens tand har gjort sitt och det som idag gör att jag kan se denna film om och om igen är karaktären Sarah Connor (Linda Hamilton) och hennes utveckling från hunsad servitris till beväpnad, höggravid survivor. Samspelet mellan Hamilton och Michael Biehn (som spelar soldaten Kyle Reese) är ibland så vackert att man nästan slutar andas.

 

WHAT'S UP DOC
What’s up, Doc? (1972)

Regissören Peter Bogdanovich ville väcka liv i en gammal filmgenre kallas “screwball comedy”, som väl egentligen hade sin storhetstid på 30-40 talet.
Slår man upp “screwball comedy” så finner man bland annat följande:
Denna genre utmärker sig genom att ha en kvinnlig part som dominerar en central manlig karaktär, vars maskulinitet är hotad. De två utkämpar ett sorts könskrig. Andra element i denna genre är snabb dialog, farsliknande situationer samt flyktteman och handlingtrådar kretsande kring förförelse och giftermål. (Översatt från Wikipedia.org).
Detta är nästan ordagrant vad What’s up, Doc? går ut på!
Det är en extremt rörig men rolig historia som låter fyra identiska väskor – med olika innehåll naturligtvis – skifta ägare så många gånger att man (nästan) tappar koll på dem. Det är regeringstjänstemän som jagar en väska full med hemliga dokument och skurkar som jagar en väska full med dyrbara juveler, och mitt bland dem finns en evighetsstudent med en väska full med kläder och böcker, samt en nördig musikprofessor med en väska full av stenar… De fyra väskorna och deras ägare och potentiella tjuvar samlas under samma helg på ett hotell i San Francisco…
Den sexiga och rättframma studenten (en ljuvlig Barbra Streisand) faller för den nördiga musikprofessorn (Ryan O’Neal) och ignorerar helt och hållet att han reser med sin blivande fru, Eunice (en obetalbar Madeline Kahn).
Låtom förväxlingarna och kontroverserna taga sin början!
Filmen öppnar i 200 knyck och ökar hela speltiden igenom… Man ska inte bli förvånad om man ser den för femtonde gången och upptäcker något man inte sett förut, eftersom det händer saker hela tiden, överallt!
Jag kan se Peter Bogdanovich’s What’s up, Doc? om och om OCH OM igen för att det är en av de roligaste filmerna jag vet! Det var även den som fick mig att bli distansförälskad i San Francisco (jag blev kär i den staden på riktigt då jag i maj 2002 besökte den).

30 Dagar Film, dag 5.

Det HÄR är en rolig kategori….
(och inte bara för att skaparen av denna lista inte kan stava till “watched“)

Här kan man nämligen rannsaka sitt filmtittande, och ställa sig själv till svars för dåliga beslut man fattat tidigare (och fortfarande än idag då och då fattar).

Man kan dela in “värsta filmen jag någonsin sett” i en massa olika kategorier.
Det finns standardkategorin “Obeskrivligt Dålig”.
Det finns den högst otillfredsställande kategorin “Trodde Verkligen Inte Att Den Skulle Vara SÅ Dålig”.
Det finns den kluvna kategorin “Så Dålig Att Den Blir Bra – Och Jag Har Till Och Med Köpt Den För Att Kunna Se Den Flera Gånger Om”.
Det finns den ganska ofattbara “Så Jävla Dålig Att Jag Var Tvungen Att Se Den Igen Bara För Att Vara Säker”.
Sedan finns det den slutgiltiga “Klarade Inte Ens Av Att Se Klart Den”.

I kategori ett, Obeskrivligt Dålig, finns filmer som helt enkelt bara är usla, och som aldrig kunnat vara annat än usla. Filmer som liksom var födda usla, uppväxta usla, och dog – utan vidare uppståndelse – usla.
Stay Alive (2006) till exempel. En film som har exakt samma premiss som den mer framgångsrika Saw-serien… Nej, verkligen, helt på riktigt! En brokig samling människor vaknar upp i en skitig industrilokal, utan att minnas hur de hamnade där, och måste försöka överleva djävulska fällor för att klara sig ur situationen.
Inte ens om man sett Saw-filmerna skulle denna vara bra. Manuset, i den mån det ens funnits något manus, verkar vara skrivet av en våldsfixerad tonåring, utan någon tanke på logik eller rimlighet.
Inte helt oväntat hamnar väldigt många skräckfilmer – mestadels uppföljare – i den här kategorin… Några väl valda delar ur Saw-serien till exempel, samt exemplar ur serierna Friday the 13th (del 5, 9 och 10), Nightmare on Elm Street (del 6), Texas Chainsaw Massacre (den udda delen Texas Chainsaw) och Halloween (del 3 och 5).

I kategori två, Trodde Verkligen Inte Att Den Skulle Vara Så Dålig finner man de mest slående exemplen av besvikelse! Det finns många titlar jag skulle kunna nämna här, men jag tänker bara fokusera på en enda.
Blunda och föreställ dig följande scenario:
Några veckor tidigare har du köat i minst tre timmar för att köpa biobiljetter till den här filmen. Du har läst spaltmeter om den i .tidningarna, du prenumererar på ett tjockt filmmagasin och de dedikerade ett helt nummer åt denna film.
På premiärdagen är det tjockt med folk på biografen. Salongen rymmer ca 900 personer, och minst 100 av dem är utklädda på något sätt.
När reklamen lider mot sitt slut och lamporna tonar ner så vet jublet inga gränser, och när filmen väl börjar så växer det förvirrade mumlet i styrka (inuti ditt huvud), tills du inte längre kan höra eller se vad som händer på bioduken. Allt du kan tänka är “Herregud! Vad har de gjort!? Den här är ju SKITDÅLIG!!!”.
Jag pratar såklart om Star Wars Episode I: The Phantom Menace (1999).

Den tredje kategorin, Så Dålig Att Den Blir Bra – Och Jag Har Till Och Med Köpt Den För Att Kunna Se Den Flera Gånger Om, innehåller en handfull filmer som antagligen skulle kunna klassas som “skämsfilmer”, men som jag vägrar skämmas för!
Arnold Schwarzeneggers hjärnlösa epos Commando (1985) är en av de som sticker ut mest av allt. Den är fullsmockad med filmmissar, infantil dialog, explosioner, vapenfrosseri och på sina 90 minuter lyckas den baka in så mycket våld att det är tillräckligt för att fylla minst fem standardactionfilmer.
Men jag har sett den flera gånger…och jag har köpt den…och har den i hyllan här hemma. Varför? För att den är så dålig att man inte kan låta bli att skratta åt den.
Då den kom var den antagligen tänkt att vara en hårdkokt actionrulle om en One Man Army som är beredd att göra vad som helst för att rädda sin dotter – men idag är det en komedi, och en extra rolig sådan dessutom, eftersom den inte är menat som en sådan.

I den fjärde kategorin, Så Jävla Dålig Att Jag Var Tvungen Att Se Den Igen Bara För Att Vara Säker, är jag tillbaka på kategori två igen… Jag var ju nämligen tvungen att se Star Wars Episode I: The Phantom Menace en gång till (på dvd den gången, inte på bio) för att verkligen försäkra mig om att jag inte bara blev milt besviken den där kvällen i biosalongen… Men nej, den var lika dålig andra gången.
Andra filmer jag gett en andra, och ibland faktiskt till och med tredje chans är till exempel Independence Day (1996), Alien Resurrection (1997) och Bad Boys II (2003).

Den femte och sista kategorin (den i vilken man skulle kunna tänka sig hitta vinnaren av dagens filmlisteutmaning) är Klarade Inte Ens Av Att Se Klart Den, och den här kategorin har såklart växt lavinartat i och med intågandet av streamad media, så som Netflix. Det är idag alldeles för lätt att välja att bara börja se en film, och då minst lika lätt att sedan välja att stänga av den om den inte uppfyller de för stunden ställda kraven på tillfällig underhållning. Medan man tidigare faktiskt ofta betalat specifikt för den film man börjat se, och då är det väl själva fasen om man inte ska se klart den!!
Så jag tänker låta denna kategori stanna kvar i f.n (Före Netflix).
I denna tidsrymd finns det faktiskt filmer jag har valt att stänga av “i förtid”.
Till exempel Double Dragon (1994) som jag såg ungefär hälften av i vanlig hastighet, resterande del av filmen såg jag i dubbel hastighet (en funktion som min VHS-spelare då hade). Filmen rullade från mitten till slutet med allting rörande sig i Chaplin-hastighet. Jag hann fortfarande läsa texten, så jag kunde se den och hänga med ända till slutet, men behövde bara slösa 20 minuter av mitt liv istället för det dubbla.
Försökte även se Rob Zombies The Devils Rejects (2005), men pallade inte mer än 40 minuter innan jag stängde av. Våldet störde mig inte alls, men filmen var bara så jäkla dålig!
En enda film har fått mig att lämna en biosalong; Julien Donkey-Boy (1999) gjord av Harmony Korine. Det var under Stockholms Filmfestival samma år, jag hade nog sett ett antal filmer den dagen, och pallade helt enkelt inte att avsluta dagen med ett 94 minuter långt överpretentiöst konstprojekt, till synes utan syfte. Så jag gick!
Förväntat mothugg:
“Men konst är till för att provocera, och du blev provocerad!”
Nej, jag blev inte ett dugg provocerad, jag kunde just då bara inte komma på en enda grej som verkade mindre tråkig än att sitta kvar och se klart filmen.

Så, vinnaren skulle ju kunna tyckas vara den sistnämnda filmen…

Men nej. Dömer man filmens uselhet utifrån förväntningar, och lägger vikt vid grad av besvikelse samt ser till generell inverkan på inte bara mig själv utan MÅNGA andra i samhället i stort – så blir Den Värsta Filmen Jag Någonsin Sett…..

30 Dagar Film, dag 4.

Om jag tyckte att det var svårt med denna fråga gällande kvinnliga skådespelare, så är den ännu svårare gällande manliga skådespelare…
För hur jämställd jag än försöker vara, så är filmbranschen det inte alls, och mängden manliga skådespelare på min favorit-lista reflekterar såklart det.

Kanske kan rensa bort bland nostalginamnen först…
Ett tag för länge sedan (ett BRA tag, om man ska vara helt ärlig) var Bruce Willis ett solklart val på en sån här lista. Men han har sedan många år tillbaka lessnat på att göra film – åtminstone om man ska beakta hans filmval, och därtill lägga saker han sagt i intervjuer. Han prioriterar andra saker – och det märks.

I någon kort period så hade jag garanterat svarat Arnold Schwarzenegger, eller Sylvester Stallone på frågan längst upp…men jag var typ 13-14 då tror jag.
I samma kategori skådisar så gillar jag idag Jason Statham, men skulle aldrig säga hans namn som svar på frågan, för även om jag gillar honom så gör han bara en enda roll. Måhända heter hans karaktär olika saker, och titlarna på filmerna är annorlunda – men det är samma roll om och om igen.

Jim Carrey har nog även han varit uppe på tapeten som numero uno nån gång i mitt liv. Harrison Ford… Kurt Russell… Robert DeNiro. Länge var det Robert DeNiro.
Brad Pitt…….. Clooney, som jag gillat sedan han slutade göra ‘ER’ (1994-2009), och definitivt imponerades av i ‘The Descendants’ (2011).

Jag är ombytlig…..tydligen!
Men, om man nu ska försöka styra upp det här lite, och komma fram till något form av svar på frågan – som ju i grund och botten lyder:
Finns det någon manlig skådespelare vars film du skulle välja att se baserat enbart på faktumet att han är med i den?
Och ja, det gör det.
Jag har till och med skrivit att så är fallet i den här bloggen, svart på vitt!

“I have come to the conclusion that Leonardo DiCaprio will from now on be able to make me buy a movie ticket based on his involvement alone.”
[ur min recension av ‘The Revenant’ (2015), författad 30 januari 2016]

So that’s that!

Just precis under denna del av mitt liv finns det såklart skådespelare, som kanske – men kanske inte, är tillfälliga kandidater till denna lista, och bland dem finns till exempel Cillian Murphy, Christoph Waltz, Matt Damon, Joseph Gordon-Levitt och Michael Caine.

Och Tom Hanks.

Alltid Tom Hanks!

30 Dagar Film, dag 3.

Det här är en sån där riktig omöjlighet…

Lite grann för att jag såklart är smärtsamt medveten om att manliga skådespelare har fått ta, och fortfarande tar, större plats än sina kvinnliga ditos.
Men mestadels för att det är svårt att särskilja en favorit, när det finns så många man gillar – och ofta gillar man dem av olika orsaker.

Det är lätt att då man börjar fundera på frågan, tänka “fel” och snöa in på saker som vem som är den BÄSTA skådespelaren (även det en omöjlighet att besvara, och dessutom inte det frågan handlar om).
Så jag tänker fuska mig till svaret på denna…
Inne i rummet närmast ytterdörren finns åtta stycken höga hyllor fyllda med dvd-filmer, dessa tänker jag nu gå igenom och på så sätt försöka urskilja vilken kvinnlig skådis som VERKAR vara min favorit.
För i all ärlighet, jag VET INTE!

*dramatisk paus medan filmsamlingen minutiöst gås igenom*

Ok, det där hjälpte ju föga…
Det jag kunde utröna efter denna genomgång är att jag har många filmer med många väldigt bra kvinnliga skådisar, samt att jag egentligen inte har någon favorit bland dem.

Det är några av dem vars filmer jag har flera stycken av.
Sigourney Weaver till exempel – Alien, Aliens, Ghostbusters och Avatar står i hyllan, samt ytterligare tre filmer där hon gör en cameo; Cabin in the woods, Paul och Ghostbusters (2016).
Charlize Theron är en annan (Mad Max Fury Road, The Italian Job….).
Goldie Hawn en tredje.
Judy Dench.
Anne Hathaway.
Emma Stone.
Helen Mirren.

När jag närmade mig slutet av min genomgång så insåg jag att det inte gick att – som jag tänkt – särskilja en favorit baserat på hur många filmer jag äger som har den skådespelaren i huvudrollen… Det blir inte rättvist.
Särskilt inte eftersom jag har hela Resident Evil-serien, och även om Milla Jovovich inte är usel, så är hon inte en favorit. Jag har köpt de filmerna av andra anledningar.
Och då slog det mig, frågan blir alltså; Vilka kvinnliga skådespelare är direkt ansvariga för att jag köpt en särskild film – antingen genom en specifik prestation, eller genom deras totala “body of work”?
Och då blev urvalet genast lite lättare att överskåda.

Oftast köper jag film för att jag gillar filmen, skådespelarna är nästan sekundärt. Jag kan gilla deras insatser, men de är inte anleningen att köpa filmen. Men ibland så…

Charlize Theron, vars insats i Mad Max Fury Road fick mig att omedelbart köpa den då den kom ut på BluRay.

Åsså listans vinnare: Helen Mirren, vars insatser i mer eller mindre allt hon gör har fått mig att se och/eller köpa filmer enbart baserat på faktumet att hon är med i dem.

Och behöver man en specifik anledning så kan man alltid titta på det tvådelade klippet från 1975, då Mirren intervjuas av Michael Parkinson. I intervjun – som man skulle kunna hoppas är en produkt av sin tid, men mest troligen inte – är programledaren och intervjuaren Parkinson en totalt sexistisk gris, och framstår som enkelspårig och framförallt dum! Medan Mirren, som lugnt och samlat (och bitvis befogat giftigt), svarar på alla hans idiotiska frågor, framstår som den enda intelligenta människan där.

Intervju, del 1:

Intervju, del 2:

Så, favourite female actor:

Helen Mirren!

30 Dagar Film, dag 2.

Har en halvtimme över, såhär i sat-tidiga ottan, innan jag ska cykla till jobbet.
Så….

Det här är en klurig en!
En RIKTIGT klurig en!

Det finns så många filmserier som har en eller två delar som är bra, och flera som är mindre bra – vilket drar ner betyget väsentligt.

En filmserie som aldrig någonsin skulle hamna på en sån här lista är till exempel Resident Evil-serien. För även om den är ganska underhållande att se på (jag har hela serien i hyllan här hemma) så är den vansinnigt ojämn! Till och med inom de separata delarna är den ojämn. vissa partier är bra, andra väldigt mycket mindre så.

Mission Impossible-serien drabbades i sin andra del av John Woo. Normalt sett är John Woo inte något som brukar “drabba” filmer, utan det brukar snarare vara tvärtom. Men ser man de hittills fem delarna i Mission Impossible-serien efter varandra så blir det pinsamt tydligt vilken av dem som “ska bort från Brasses hylla”.

Jag har alltid hållit Omen-trilogin ganska högt, och jag tycker fortfarande att den är väldigt bra… Men den har lite för många brister i form av tempo och dramaturgi för att kvala in här.

Star Wars…. Originaltrilogin av Star Wars. Nu börjar vi närma oss.
Ska jag vara helt ärlig så ligger denna bra till att hamna där i topp – men jag måste vara rättvis, och det är inte rättvist att sätta en filmserie högst upp på pallen, när jag inte sett den i sitt rätta skick på säkert 20 år…
George Lucas har gjort det omöjligt för mig att välja Star Wars (4-6) som den “bästa filmserien”, i och med bortsuddandet av originalfilmerna – något som är ett långt och giftigt blogginlägg i sig självt, så jag lämnar det tillsvidare.

Harry Potter är en favorit, och för att vara en serie på åtta filmer så har jag sett den oväntat många gånger (har sett alla åtta filmerna på bio, några av dem fler gånger än en, och har nog totalt sett igenom hela serien minst fem gånger).
Det enda problemet jag har med den är att den är lite ojämn. Inte mycket – men tillräckligt för att vissa delar ska vara betydligt bättre än andra. Den känns inte sömlös helt enkelt…

Lord Of The Rings – som story betraktat är den oslagbar. Men filmerna är helt enkelt för långa! Eller snarare, de stora slagen – de med troll och olifanter och nazghuls och orcher och fanvetallt – är för långa!! Det gick att se första gången, typ på bio, då allt var nytt, spännande och vackert… Men nu, så ser jag gärna det karaktärsdrivande emellan allt mayhem, men vill helst kapa ner krigandet med en sisådär 60-70%.

Hobbit-trilogin…..? Det var roligt. Nästa!

Back To The Future.
Här är den.
Vinnaren.
Efter en film som antagligen aldrig var tänkt att få en uppföljare (jag är fast och fullt övertygad om att “Where we’re going we don’t need roads” bara var ett kul och slagkraftigt sätt att avsluta den första filmen – INTE en hint om vad som skulle komma att ske i en uppföljare), så kom det trots allt en andra och en tredje del.
Precis som i alla riktigt BRA trilogier så kan den första delen stå för sig självt, utan sina uppföljare, medan den andra delen är helt beroende av avslutet i den tredje delen.
Man skulle kunna hävda att del två är för rörig, eller att del tre är för fånig. Man skulle absolut kunna hävda att de två uppföljarna egentligen är onödiga!
Man skulle ha rätt i allt detta. Men de är så förbaskat underhållande, så välgjorda och – anmärkningsvärt för att vara tidsresarfilmer – de håller sig till sina egenuppsatta regler!
Åsså är den där slutscenen i första filmen FORTFARANDE, efter 32 år, nagelbitarspännande!

Så, den bästa filmserien är:

PS. Dej jag har inte glömt Die Hard, The Fast and The Furious, Nolans Batman-trilogi, Alienfilmerna osv osv. osv osv.. Jag lägger ner betydligt mer tankeverksamhet på det här än vad ni tror! Nu är klockan förresten betydligt mer än 06.30 och jag måste gå! DS.

30 Dagar Film, dag 1.

Ok, så det finns (tydligen) en uppsjö olika “30-dagarsutmaningar” att ta sig an.
Många av dem – men inte alla – handlar om träning, kost, livsstil o.dyl.
Men det finns även sådana som kretsar kring musik, tecknande, böcker och film…

Så jag letade upp en lagom rolig 30-dagars filmutmaning…

First thing’s first: Jag klarar inte av att svara enstavigt på sådana här frågor, så varje svar kommer nog mer eller mindre bli en uppsats…..typ. Detta innebär även att det här INTE kommer bli 30 konsekutiva dagar, för det har jag helt enkelt inte tid med!

Min blogg – jag bestämmer!

Så…

Jag ignorerar testets felstavning av ordet “recently”, och dyker rätt på!
Den senaste filmen jag såg var ingen mindre än John Hughes (1950 – 2009, salig varde hans minne) 80-talsklassiker Ferris Bueller’s Day Off (1986).
Med Matthew Broderick som den där bortskämda och spydiga titelkaraktären man älskade som tonåring, men finner ganska odräglig som vuxen.
Med Alan Ruck som titelkaraktärens kuvade och hypokondriska kompis, Cameron Frye, som man på 80-talet skrattade lite åt för att han var ganska rolig, men för det mesta tyckte man att han var lite jobbig….. Idag är han det bästa med hela filmen, och den enda karaktären som ger den en överdos bitter verklighet!
Med Mia Sara som titelkaraktärens flickvän, Sloane Petersen, som man då det begav sig såg som den ultimata flickvänsdrömmen! Snäll, vansinnigt snygg och tittar ömsomt längtansfull, ömsomt beskyddande på sin pojkvän, och ställer upp på vad än för urflippade idéer han har. Idag vet jag att hon är John Hughes-varianten av de där påhittade breven i Penthouse Magazine.
Med Jennifer Grey som titelkaraktärens syster, Jeanie Bueller, som fortfarande är lika rolig 2017 som hon var 1986… Den största skillnaden mellan nu och då är att jag idag hejar på henne!
Och slutligen, med Jeffrey Jones som alla ovanstående karaktärers rektor, Ed Rooney. Även Eds framfart står sig, 31 år senare, även om den såklart är helt bisarr (en rektor som spenderar en hel dag med att åka runt på stan och leta efter EN skolkande skolelev, och begår en hel lång lista med brott – allt från småförseelser till grova hemfridsbrott och olaga hot – för att han på något skruvat sätt tror att han ska återfå respekten bland eleverna om han bara lyckas ta den skolkande Ferris Bueller på bar gärning… Stackars Ed Rooney, han är så vilsen!).

John Hughes gör lättsamma filmer, men med allvarsamma triggerpunkter, och när såväl Ferris som Sloane och Jeanie och Ed mestadels är filmens lättsamhet, så ligger nästan allt allvar hos karaktären Cameron.
Han mår så psykiskt dåligt att han lever i en konstant tro att han är sjuk – döende, rent av. Hans förhållande till sin far (som man aldrig får se) är ickeexisterande, då denna mest tycks vara intresserad av materiella ting. Han är hunsad av sina föräldrar, och underställd deras behov och deras vilja. Han är även hunsad av Ferris (om än säkerligen omedvetet), som är en översittare.
Den enda karaktär som genomgår någon som helst förändring under filmens gång, som har en så kallad “arc”, är Cameron, och allt annat runt omkring honom är bara utfyllnad. Bara fluff.

Ferris (to Sloane): Give me one good reason why we shouldn’t get married?
Cameron: I’ll give you two good reasons, my mother and my father. They’re married and they hate each other.

Men även om det “bara är fluff”, så är det BRA fluff! Det är ROLIGT fluff! Och, som i de flesta andra John Hughes-filmer, det är VÄLLJUDANDE fluff! Ferris Bueller’s Day Off är fylld med så mycket bra musik att hälften vore nog!

Så, den senaste filmen jag såg var en film som jag tycker att ALLA borde ha sett åtminstone EN gång; John Hughes klassiker Ferris Bueller’s Day Off!

IT (2017)

Jag vet faktiskt inte vad jag förväntade mig av IT (2017)…eftersom jag är en av få i min generation (känns det som) som aldrig läst Stephen Kings omtalade bokförlaga.
Jag har däremot sett miniserien från 1990, med Tim Curry i en av sina mest kända rollgestaltningar.

Tydligen följer 2017 års version boken betydligt bättre än vad miniserien någonsin gjorde – och ska man vara helt ärligt, nostalgirosa glasögon till trots, så har inte IT (1990) åldrats väl, och det fanns till och med sekvenser i den som inte ens var särskilt bra då det begav sig.
Dessutom var den gjord för tv i USA, vilket såklart var dödsstöten för många av de otäckheter och våldsamheter som, enligt de som vet, finns med i boken.

Min första tanke, då det annonserades att det skulle göras en ny version av IT, var “näe, det går ju inte!”, ty då satt nostalgiglajjorna där på näsan och ljög för mig.
Sedan stod det klart att clownen Pennywise skulle spelas av Bill Skarsgård, och mina förutfattade meningar skrek i högan sky!
Ok, så man skulle alltså pissa på Tim Currys rollprestation, och dessutom använda en Skarsgård för att göra det… Bra där!

Men sedan kom det en teaser…
En oväntat lång sådan dessutom.
Den gjorde mig mer än bara tveksam. Det här verkade ju riktigt otäckt, och det lilla man kunde se av Pennywise fick Tim Currys version att (ännu mer) se ut som Ronald McDonald.
Sedan kom det en riktig trailer.
En lång, fabulöst bra ihopsatt trailer…
Och jag gav mig.
Den här verkar totalt jävla skitläskig!!
Är det verkligen helt säkert att det där är Bill Skarsgård?
Jag MÅSTE se denna på bio!!
…tätt följt av:
Vill jag verkligen se denna på bio??!

Men det ville jag ju.
Och det gjorde jag.
Så, till sak då.
Var den sådär hjärtinfarktsläskig som trailern utlovade?
-Både ja och nej. Den var inte pulshöjande på det sätt som en film fylld av chockeffekter och framhoppande monster borde vara, men den var genuint otäck! Den nådde en nivå av otäck som gjorde det ointressant att jämföra den med 1990-års miniserie (vilket man inte SKA, det vet jag, då denna film är baserad på boken, INTE miniserien).
Det var en riktig film, INTE en chockskräckis, som jag faktiskt hade förväntat mig!
Inledningsvis kändes det som lite av en besvikelse, då jag nog faktiskt VILLE bli skrämd på riktigt (för det idag är så få filmer som faktiskt lyckas göra det). Men efter bara någon timmes fundering på saken, så kändes det ju jävligt dumt att bli besviken för att den endimensionella skrämselfest man hoppats på att få se, visade sig vara en genomtänkt och riktigt bra film.

Jag tänker skriva exakt noll och intet om barnskådespelarna i filmen – ty idag är kvaliteten på skådespeleriet bland barn och unga jäkligt hög, så även här.
Däremot måste – MÅSTE – jag skriva något om Bill Skarsgårds insats, för han var så inåthelvete bra!
Han har själv sagt att han inte ville efterapa Tim Curry, för att “ingen kan vara Tim Curry lika bra som Tim Curry”, och där har han ju helt rätt.
Han vill göra sin egen tolkning av Pennywise, och…..boy, did he ever!
Karaktären “It”, är – precis som det enkelstaviga namnet säger – egentligen inte en person, och således heller inte en clown. Det är en “it”, ett monster som kan anta alla möjliga former – det känner sig bara mest bekväm i clownformen, och Skarsgårds clown känns aldrig som en clown, utan han känns som ett oberäkneligt, sinnessjukt och bedrägligt odjur!
Hans röst skiftar från obehaglig till skräckinjagande – aldrig lättsam och lugnande dock, även om man kan förstå hur Georgie, i filmens öppningsscen, kan låta sig lockas av den vimsiga clownen i kloaköppningen. Han är för liten för att se de subtila vinkarna, eller den långa, obehagligt stirrande blicken han hela tiden får tillbaka…

Den här versionen av IT känns inte som en Stephen King-filmatisering, och det säger jag med de allra bästa intentioner, eftersom av de hittills fyra bästa filmerna* (denna icke inräknad) gjorda efter Kings böcker, så känns tre precis på det sättet, som att de inte har någonting alls att göra med hans böcker!
Jag ser VERKLIGEN fram emot del två av denna film, som kommer handla om hur barnen, 27 år senare, återigen tar sig an monstret i hemstaden Derry (med andra ord, det som miniserien från 1990 mestadels handlade om).

Våga gärna se denna, den är inte alls så planlöst läskig som man först trodde. Den ÄR däremot en riktigt bra film – som även råkar vara ganska så otäck… 🙂

*)
Stand By Me (1986)
The Shawshank Redemption (1994)
The Green Mile (1999)
The Mist** (2007)

**) Det är den här som känns som en typisk Stephen King-filmatisering. De andra gör det alltså inte.

Logan Lucky (2017)

Logan-Lucky

Efter att ha sett trailern för den här heist-filmen (gjord av heist-film veteranen Steven Soderbergh) så var jag positiv. Inte ens sådär försiktigt positiv, utan ganska exalterad. Den här kommer bli suverän, den kommer kännas som en “Ocean’s”-film, fast med rednecks (vilket är precis det den marknadsförs som) och det kommer bli ett par sköna timmar i biostolen där man lämnar salongen med ett leende på läpparna!

-Men ibland har man fel…

Handlingen, i korthet; Bröderna Jimmy och Clyde Logan (Channing Tatum och Adam Driver) drar ihop ett gäng udda personer för att tömma kassavalvet på Charlotte Motor Speedway, mitt under The Coca-Cola 600, årets största racing-event.
Det är femtusen saker som ska klaffa samtidigt, bland mycket annat så krävs närvaron av kassavalvsexperten Joe Bang (Daniel Craig), och eftersom han sitter i finkan så måste han såklart brytas ut – och sedan in igen efter rånet, utan att någon märker att han varit borta.

Storyn är bra, faktiskt riktigt bra, och det är bra skådespelare – Adam Driver och Daniel Craig är helt suveräna! Jag gillar dessutom heist-filmer, och Soderbergh har tidigare gjort tre av mina favoriter i den genren (Ocean’s 11, 12, 13)….
I en heistfilm med en ensemble förväntar jag mig snärtig dialog, ett antal montage-sekvenser, adrenalinstinn musik och – förhoppningsvis – en del skratt längs vägen.
Men Logan Lucky kändes seg. Väldigt seg till och med! Den kom aldrig igång, utan tuggade på tomgång genom nästan hela speltiden, fram tills det bara var tio minuter kvar, då den tryckte till några gånger på gasen, men det var “too little, too late”.
Slutscenen gick i samma anda, det var aldrig ett klimax eller ens ett “ta-daa”, utan den bara småfes sig in i sluttexten, och lämnade en dessutom med en känsla av att storyn kanske inte är slut där i alla fall…. Skillnaden mellan den här och Ocean’s 11, som Logan Lucky jämför sig själv med, som handlar om ett liknande brott och som slutar på ett liknande sätt, är att Ocean’s ville jag gärna se en uppföljare på – den här, inte lika mycket.

Jag vet faktiskt inte vad mer jag ska skriva, utan att upprepa mig för mycket eller racka ner på den ännu mer. Den var nämligen inte DÅLIG…den var heller inte bra.
Men – för det finns ett litet men – nu bör nämnas att den antagligen hade KÄNTS bättre, eller i alla fall roligare, om jag sett denna i en fullsatt biosalong. Skratt triggar nämligen skratt (vilket är varför komediserier oftast – men inte alltid – har ett s.k. “laugh-track”), och i en fullsatt biosalong hade man antagligen triggats av att andra tyckt att det var kul.
Men här i Umeå, dit biofilmer alldeles uppenbarligen kommer för att dö, på premiärvisningen, klockan 17.45 en fredagskväll, såg jag och Marita Logan Lucky tillsammans med fyra (4!) andra personer.
Det var knäpptyst i biosalongen i två timmar – och det här är helt enkelt en film det INTE ska vara knäpptyst under.

Hyr, eller se på Netflix när det beger sig.

TOP 5 MOVIE PREVIEWS!

Here’s the thing;
I am very well aware of the fact that I am Hollywoods wet dream when it comes to movie previews. I really am! If you make the preview cool enough, I will eat it up like it’s candy, ok. I’ll swallow that stuff whole, and enjoy it!
And, what’s better for Hollywood, I can’t help but to tell everyone I know about it. I’ll be their own little promotional whore, working for free, hocking their stuff!

That’s just who I am.

So let’s get down to my dirty little business!

Number 5!

Logan Lucky

I like heist movies, and the king of moderns heist movies is undoubtedly Steven Soderbergh, who (for those of you not in the know) did the Ocean’s trilogy!
Excitement begins when you realise this might be a kind of redneck Ocean’s-movie, and it builds from there once the cast starts to be revealed.
The lid is blown off once Daniel Craig starts talking, and sounds like a slightly gay, safe cracking expert from southern US.
Prediction: Lots of action, lots of laughs – and a twist somewhere!

¤ ¤ ¤

Number 4!

The Hitman’s Bodyguard

I like Ryan Reynolds, not just because of Deadpool, I actually think he’s a really good actor (he proved his acting chops in Buried, 90 minutes of just him, and no one else, buried alive in a coffin – claustrophobic to say the least!).
Samuel L Jackson has basically become a parody of himself, but when cast as pretty much exactly that – it seem to work!
For those who will spend the entire trailer wondering about who’s what – as far as I’ve understood it, Reynolds is the bodyguard, who – for some reason – is hired to protect Sam Jackson, who is a hitman (and doesn’t seem to think he needs protection at all).
Prediction: Probably pretty dumb – but lot’s of action, lot’s of laughs!

¤ ¤ ¤

Number 3!

Star Wars, episode VIII: The Last Jedi

Everybody and his grandmother is waiting for the next Star Wars movie, and not too long ago a teaser was released. It didn’t really do much to up the excitement (which is pretty high from the get go, to be honest)…but the newly released backstage footage has definately got my nerves popping around like it’s disco time!
And, because it is inevitable, the feels are out in force every time Carrie Fisher pops up on screen.
Prediction: A SCREAM of agony, as it will inevitably end in a mind numbingly frustrating cliffhanger, that won’t be resolved until the year 2019 or 2020!

¤ ¤ ¤

Number 2!

IT

A few short facts;
The american film industry have a very particular ratings system, where the two top ratings are X-rating (basically only porn gets that one), and R (Restricted). This is like a 15-year limit or some such thing.
Problem is, kids bring money (or their parents do, but still), so most movies try to keep away even from the R-rating. This is easier to do in the US than in Sweden, because they care more about nudity and profanity than actual violence. So, a lot of pretty gruesome movies actually manage to slip through with the slightly less restrictive rating PG13 (Parental Guidence, may be unsuitable for children under the age of 13).
Now, watch the trailer for IT (keep the volume nice and loud) and as you watch this truly horrific trailer, keep the following in mind: IT has been rated R, a little bit for language, but mostly for violence, horror and bloody images.
Prediction: I will see this in the theatre, but on more than one occasion I’m going to click my heels together and with a panicked voice whisper “There’s no place like home! There’s no place like home!” over and over again!

¤ ¤ ¤

Number 1:

Stranger Things (season) 2

The first season of the Netflix tv-series Stranger Things was one of the best things to ever come out of the already pretty awesome streaming service.
Netflix know that the show is monstrously popular, and the anticipation for a second season is insane!
At the San Diego Comic Con they released the trailer for season 2, and I have so far found at least fifteen different people, independent of each other, calling it the BEST TRAILER FOR A TV-SERIES EVER MADE!
I agree!
PS. One question, that many is asking, and me too, is: How much did Netflix have to pay to use THAT song in the trailer??? DS.
Prediction: 100% pure awesome!