Der Himmel über Berlin

Jag är inget fan av City of Angels (1998), den amerikanska remaken av Wim Wenders Der Himmel über Berlin (1987). Jag tycker att den känns plastig, klassiskt Hollywoodskt tårdrypande och, mot slutet, sådär riktigt onödigt sorglig!
Förhoppningen var därför att Wenders original skulle ge sin efterapare smäll på fingrarna…och ja, rent artistiskt är Der Himmel en helt fantastisk film! Den är extremt vacker att titta på, trots det bistra, nedslående svartvita fotot.
Men… (och här kommer förståsigpåare och självutnämnda cineaster burra upp fjädrarna och skrika “HUR VÅGAR DU!?”) …jag tyckte att Wim Wenders prisbelönade film var något så djävulskt överpretentiös – både till stil och i story…
Den antyder att alla människor konstant sitter försjunkna i djupa, nästan poetiska, tankebanor kring sin egen existens eller sina egna bekymmer – vilket ju såklart inte kan stämma. 90% av tiden är allt som rumlar runt i huvudet antagligen bara ytligt, osammanhängande babbel.
Den är smärtsamt långsam och fylld med musik som i bästa fall gjorde de svartvita bilderna ännu mer dystopiska – i värsta fall fick mig att vilja stänga av ljudet.

De svårmodigaste Berlinarna lyssnar såklart på teatraliska, mässande Nick Cave, som står på scen badande i mättade röda färger. I publiken står trapetsartisten Marion (Solveig Dommartin) och låter sig svepas bort med musiken, medan hennes största fan – ängeln Damiel (Bruno Ganz) – följer henne med blicken.

Efter ungefär en och en halv timme blir Damiel till sist mänsklig, och filmen övergår till att vara i färg – varpå det visar sig att änglarna inte kan se i färg, bara i svartvitt. Filmen får en mer lättsam ton, allteftersom Damiel upplever allt det han så länge efterlängtat (tacksamt nog på ett mer subtilt sätt än överspelande Nicholas Cage).
Men hur intressant den sista halvtimmen än blir (och SÅ intressant blir den egentligen aldrig), så kan det inte kompensera för de tre svåruthärdliga halvtimmar som föregått den…

-Lite kul att äntligen ha sett den, kanske… Men mestadels inte.

Advertisements

Grön film #52, 53, 54 och 55

Long tajm no C.
Har sett så mycket film de senaste månaderna att jag nästan överdoserat.

Några av dessa filmer har kunnat prickats av på listan över Gröna Filmer.

Ran – 1985
[biblioteksfilm]
Lånade denna för snart ett år sedan, men hann aldrig se den under veckolånetiden, så jag tvingades lämna tillbaka den osedd.
Sedan dess har jag hållit utkik efter den, men inte lyckts tajma mina egna biblioteksbesök med filmens innevarande – tills nu!
Akira Kurosawas Ran är ett episkt kostymdrama där de högfärdiga gesterna och stolpiga synsättet i feodala Japan verkligen kommer till sin rätt, och det krävs såväl tålamod som investering i rollfigurerna för att orka sitta igenom hela filmen utan att tröttna.
Hidetora (spelad av Tatsuya Nakadai) är i sin kombination av sprucken högfärd och skam över att ha förkastats av sina söner en makaber kombination till den frispråkiga narren, lågstatusfiguren Kyoami (spelad av Pîtâ).
Kyoami pratar oupphörligen på rim och kommer gärna med pikar och ironiseringar i form av invecklade poesiliknande utfall, och då den åldrande Hidetora till sist förlorar förståndet helt utspelas en bisarr envägskonversation mellan de två, då de anländer till ett av Hidetoras fästningar – nu reducerad till en samling ruiner.
(Då konversationen dem emellan förs på japanska så skriver jag av rent praktiska skäl ut den på engelska)

Kyoami: A serpents egg is white and pure. A bird’s is speckled and soiled.
Hidetora: This is a castle… Here’s a wall…
Kyoami: The bird left the speckled egg for the white.
Hidetora: Strange…
Kyoami: The egg cracks; out comes a snake.
Hidetora: Empty space above the wall. Why?
Kyoami: The bird is gobbled by the snake.
Hidetora: Where am I? Who am I?
Kyoami: Stupid bird!

The great escape – 1963
[fick av Lain i födelsedagspresent]
Ungefär trettio sekunder in i The Great Escape började jag fundera över ifall jag kanske redan sett den… Men kom så småningom fram till att nej, det hade jag nog inte gjort, men däremot så är nog den där temalåten, av Elmer Bernstein, något som antagligen nästan sitter inklistrad i hjärnan hos de flesta redan vid födseln! 🙂

Är extremt förtjust i fängelsefilmer – och fängelserymmarfilmer i synnerhet.
Är fängelserymmarfilmen dessutom en ensemblefilm med några av de största namnen så är det bara att bocka och tacksamt ta emot! Steve McQueen, James Garner, Richard Attenborough, Charles Bronson, Donald Pleascence, James Coburn och många många fler!
John Sturges The Great Escape är ett litet stycke guld som rekommenderas och som jag helt klar tycker bör ingå i de flesta filmsamlingar värda namnet.

Broadcast news – 1987
[visad på tv]
Då och då får någon av tv-kanalerna för sig att visa en riktig kanonfilm.
SVT1 och 2 är de som oftast tar tag i kvalitetskontrollen och, som det tycks nästan av misstag, råkar visa en ordentlig rulle på bra sändningstid.
De övriga kanalerna inte lika ofta.
James L. Brooks pärla Broadcast News visades visserligen på TV3, men de valde att sända den långt in på småtimmarna (efter 01.00 nån gång). Vevade därför igång den gamla videobandspelaren och såg till att inte missa denna på Gröna Filmer-listan markerade film.
De manliga huvudrollerna till trots, det är späda lilla Holly Hunter med sin stenhårda fasad och sitt “har en cigarr i munnen”-sätt att prata som ÄGER den här filmen.
Hon försöker desperat balansera sin lysande karriär som nyhetsproducent med ett “normalt” liv, där de vanliga ingredienserna så som man, barn och fritid ännu inte ingår eller tycks ens ha utrymme för att någonsin existera!
Ett riktigt bra relationsdrama, fyllt till bredden av vassa repliker – de flesta av dem träffsäkert levererade av karaktären Aaron Altman (Albert Brooks).

Six years from now, I’ll be back here with my wife and two kids. And I’ll see you, and one of my kids will say, “Daddy, who is that?” And I’ll say it’s not nice to point at single fat women.

Short cuts – 1993
[fick av Lain, bara sådär!]
Robert Altmans filmcollage, gjord i samma anda (fast mycket tidigare såklart) som Paul Thomas Andersons Magnolia (1999) och Paul Haggis’ Crash (2004).
Magnolia lyckas betydligt bättre med dramatiken än både Crash och Short Cuts. Faktum är att den rent sammantaget är en betydligt bättre film…
Det största felet med Robert Altmans Short Cuts är att det inte finns en enda, som Julian ‘Julie’ Grendle skulle ha uttryckt det, “island of reality in the ocean of dihorrea”.
Alla karaktärer är mer eller mindre depraverade och störda på ett eller annat sätt. Det finns ingen som sätter normalstandarden och därmed känns det som att Altman gett sig själv helt fri lejd när det gäller modellerandet av filmens story (baserad på material författat av Raymond Carver). Praktiskt taget vad som helst kan hända vilket, tro det eller ej, förtar spänningen – och intresset minskar då den femtioelfte personen säger eller gör något “helt oväntat”.
Egentligen är det mest uppseendeväckande i hela filmen att Julianne Moore bjussar på en (extremt ickeerotisk) scen med “full frontal nudity” – och man kan då konstatera att hon antingen gått lös med hårfärgningen eller så är hon är en äkta redhead!

Grön film #51

Diner – 1982
[fick av Lain i födelsedagspresent]
 När jag såg att jag fått ett Discshop-presentkort av Lain i födelsedagspresent så var Diner en av filmerna jag instinktivt kände att jag ville beställa. Och så blev det!
 En snacksalig film om ett gäng kompisar i slutet av 50-talet, som (för det mesta) försöker växa upp och bli vuxna – men som inte kan låta bli att samlas på den lokala syltan “Diner” där de beställer “Fries with gravy” och diskuterar viktiga saker som vem som gjort det med vem.

 Ska jag vara helt ärlig så kändes Diner ganska blek… Visst är några av situationerna och dialogerna roliga, men för det mesta har Barry Levinson (regi) mer träffsäkert fångat den brungråa, tråkiga industristadskänslan snarare än relationer och interna strider.
 Men, säger säkert någon, hur kan du säga så – hela filmen ÄR ju relationer?!
Möjligt, men den astråkiga omgivningen kväver alla intryck jag möjligen skulle kunna få av filmen… Eller nej, fel. Jag hoppades antagligen på att Diner skulle vara en snabbkäftad komisk pärla, men fick ett grått drama som känns som de allra bittraste partierna ur Deer Hunter och Saturday Night Fever.

Synd och skam på så mycket talang – Daniel Stern, Kevin Bacon, Timothy Daly, Ellen Barkin, Steve Guttenberg, Mickey Rourke, Paul Reiser!

Gröna filmer #47, 48, 49 och 50!

Ja, precis sörru. The big FIVE-OH!!!

Fick ju en massa Gröna Filmer av mamma i julklapp, och har sett igenom alla utom en av dem. Inledde med den tragiska besvikelsen Bringing up Baby, som jag skrev om tidigare, och valde därför sedan något jag hoppades skulle vara ett någorlunda säkert kort:

Cool Hand Luke – 1967
[fick i julklapp, av mamma]
 Paul Newman är något av en nyupptäckt favorit hos mig (jag har alltid varit lite efter).
Fastnade stenhårt för honom i The Sting när jag såg den – och i Butch Cassidy and The Sundance Kid som jag såg kort efter det. Förhoppningarna inför fängelsefilmen Cool Hand Luke var därför hyfsat stora, men de infriades nästan helt och hållet.
 Luke Jackson (Newman) grips för en mindre förseelse och döms till fängelse kombinerat med straffarbete. Hans okuvliga livsgnista och totala vägran att låta sig anpassas till systemet går dock inte särskilt väl ihop med livet i ett fängelse.
 Fylld av klassiska repliker (“What we’ve got here…is failure to communicate”) och minnesvärda scener (efter en vadslagning äter Luke 50 hårdkokta ägg) är Cool Hand Luke nära nog ett måste att se. Det finns såklart mer dramatiska fängelsefilmer – Murder in the first – och ett antal som rent berättartekniskt kanske fungerar bättre – The Shawshank redemption – men det innebär knappast att Cool Hand Luke ligger långt ner på listan över sevärda filmer.
 Ibland känns det som att filmen inte tar sin på många sätt seriösa historia om påtvingad anpassning i en meningslös tillvaro på särskilt stort allvar. Men då och då blixtrar det till och de mörkare sidorna lyser igenom. Det kanske inte helt oväntade men trots allt ganska vågade slutet klargör dock att det är en dramafilm man tittar på – inte en komedi.
Intressant att under “Music by” se namnet Lalo Schifrin, för mig tidigare enbart känd för det oefterhärmliga Mission:Impossible-temat.

The Lavender Hill Mob – 1951
[fick i julklapp, av mamma]
 Den gråa banktjänstemannen Henry Holland (Alec Guinness) har plikttroget och noggrant ansvarat för bankens guldleveranser i 20 års tid… Tills han en dag kläcker en “ofelbar” plan att stjäla guldtackorna, smälta ner dem till små Eiffeltorn, frakta dem till Paris och sedan leva livet som glad pensionär på rivieran.
 Givetvis går allt inte som det var tänkt (vilken film av detta slag låter någonsin rånarna bekymmersfritt komma undan?!) och Henry finner sig plötsligt vara ringledaren för ett banditgäng – jagad av en smärre uppsjö poliser.
 Betydligt mer underhållande än jag först trodde när jag började titta på den. Precis som i All about Eve reagerade jag på det för tiden ovanliga greppet att låta filmen “börja med slutet”, hoppa tillbaka till början och sedan arbeta sig fram till inledningsscenen.
 Den roligaste scenen är utan tvekan den då Henry och hans kumpan, Pendelbury (Sidney James), insett att de inte vet ett endaste dugg om de tekniska detaljerna kring ett rån och därför behöver hjälp från lite mer ljusskygga typer. Henry och Pendelbury gillrar en “fälla” och får snart två banditer på kroken – som ser ut som fågelholkar då de inser att de två distingerade gentelmännen som just tagit dem på bar gärning inte är intresserade av att gripa dem…de vill anställa dem!
 Väsnig och bitvis lite småhysterisk samt extremt frustrerande mot slutet då den utvecklar sig till en sorts storskalig springa-i-dörrar-fars… Men sevärd mycket tack vare det kvicka Oscar™belönade manuset – samt, givetvis, den inledningsvis lugna och orubbliga – mot slutet svettiga och desperata – Alec Guinness.
 Själva grejen med att göra Eiffeltorn av guldet och på så sätt smuggla ut det ur landet är en grej som inledningsvis lånades till den tredje Die Hard-filmen, Die hard with a vengeance. I det alternativa slutet som finns att se på dvd’n kommer nämligen skurken Simon undan med allt guld, men McClaine hittar honom någonstans i Europa ett år senare – tack vare ett antal Empire State Building-souvenirer, i rent guld, han råkat lämnat efter sig. 🙂

The ladykillers – 1955
[fick i julklapp, av mamma]
 Alec Guinness igen, även denna gång som pengasuktande bandit med en “ofelbar” plan, att med hjälp av ett gäng obehagliga typer råna två pansarbilar.
 Jag har sett en nyinspelning av denna film med Tom Hanks i huvudrollen – och visst var Hanks okej, men jag imponerades inte av filmen i sig. Kanske skulle den ha gjort sig bättre av att ha utspelats i nutid, men den verkade vara placerad i någon sorts obestämbar dåtid.
Här, i originalet, utspelar den sig faktiskt i nutid (1955) och blir därför på något vis mer trovärdig. Att råna bepansrade värdetransporter känns även det mer realistiskt än nyinspelningens grävande av en tunnel (-till bankvalvet, någon? Jag minns inte…).
 Alec Guinness är såklart lysande, men blir dock ganska omgående överglänst av sina kumpaner – i en strålande rolltillsättning! Den psykopatiska Louis (Herbert “Chief Inspector Dreyfuss” Lom), den nervösa gentlemannabrottsligen The Mayor (Cecil Parker), One-Round (Danny Green) och Harry (Peter Sellers, som både ser ut som- samt låter som att han är en av medlemmarna i The Beatles).
 Filmen är gammal och saknar därför dagens moderna, något hetsiga tempo. Men den är underfundig, snabbtänkt, rolig och fylld av becksvart humor – så det finns egentligen ingen anledning att INTE rekommendera denna!

Get Carter – 1971
[hyrfilm]
 Ännu en film jag sett nyinspelningen av (med Sylvester Stallone i huvudrollen) men som jag markerade i 1001 filmer-boken för att jag kände att jag ville se originalet.
 Jag var redan då jag markerade den – för snart ett år sedan – övertygad om att Michael Caine skulle vara betydligt hårdare än Stallone, och visst är det så! Hans nasala brittiska dialekt som annars låter så trevlig får en helt annan innebörd i den här filmen.
 En av de mer minesvärda scenerna är den extremt obekväma sekvensen då Carter sitter i en fåtölj mitt emot sin hyresvärdinna, i hennes vardagsrum. Han håller en telefonlur mot örat men hans blick lämnar inte kvinnan mitt emot honom – alltmedan han har telefonsex med sin brors mördares flickvän (Britt Ekland i en avklädd roll). Hans röst är i grund och botten helt avsaknad av passion och verkar frånvarande, men orden och blicken är i högsta grad närvarande – och jag fann att jag satt och skruvade på mig under hela den obehagliga scenen.
 Carter går fram som en ostoppbar maskin i jakten på sin brors mördare, filmen är därför som väntat rå och våldsam, men utan att gå till överdrifter.
 Gillar man 70-talets brittiska no-nonsense filmer så är Get Carter ett bra tips, och den är helt klart sevärd om man sett nyinspelningen och tyckte den var kass (vilket jag tyckte)!

Grön film #46

Fick ju en hel massa Gröna Filmer i födelsedagspresent och julklapp.
Har ännu så länge bara sett en av dem…

Bringing up Baby ¤ 1938
[Fick, i julklapp, av mamma]
 Zoologiprofessorn David Huxley (Cary Grant) framhärdar i sitt gråa liv – vars stora ljuspunkter består i upptäckten av nya dinosaurieben – då han en dag råkar på Susan Vance (Katherine Hepburn), en bortskämd rikemansdotter som är van att få precis som hon vill; och det hon nu bestämt sig för att hon vill ha…är David Huxley.

 När Peter Bogdanovich 1972 skrev, producerade och regisserade What’s up, Doc? hade han Howard Hawks Bringing up Baby som förlaga, och det märks tydligt. Vissa situationer är plankade rakt av, mycket av David Bannisters (Ryan O’Neal) kroppsspråk är lånat direkt ifrån Cary Grant och tempot går i samma vansinneshastighet i bägge filmerna.
 Men när man ser Bringing up Baby blir det uppenbart varför Bogdanovich valde att inte låta Judy Maxwell (Barbara Streisand) mer efterlikna Hepburns Susan Vance…
Vance är nämligen fullkomligt HORRIBEL!!!
 Hon babblar oavbrutet –  osammanhängande och i hög volym (som vore hon värsta amfetaministen). Hon förstör fullt medvetet David Huxleys förhållande och hans karriär. Hon lallar runt och verkar ha NOLL förmåga att fokusera…hon beter sig med andra ord som en treåring med rekordmaffig ADHD!

 Och just det faktum att hon så medvetet förstör för allt och alla, utan en enda tanke på någon annan än sig själv, gör henne så fantastiskt osympatisk att all humor – som så uppenbart ska finnas där – försvinner ner i avloppet…och kvar blir bara en otrevlig sörja!

 Jag hade till och med svårt att sitta igenom hela filmen (Inger gav upp efter en halvtimme – så jag såg klart resten på egen hand dagen efter).
 En STOR besvikelse, eftersom jag (dessvärre) hade enorma förväntningar på den.

 Jag fick denna i julklapp förra året (ja, 2008 alltså), men jag hade faktiskt önskat mig den osedd – och då får man stå sitt kast! Det är inget som skall reflekteras tillbaka på julklappsgivaren (mamma).

Gröna filmer – ett litet Heads Up!

Jag vet att jag sagt att jag från och med 1:a november skulle sluta att aktivt söka upp Gröna Filmer, för att helt enkelt kunna hänvisa till den listan när folk undrar vad jag önskar mig i julklapp/födelsedagspresent. Men jag hoppas att alla förstod att “aktivt sluta söka upp Gröna Filmer” inte innebär att jag helt kommer ignorera dem ifall någon av dem plötsligt skulle visas på tv…

För nu till veckan kommer en av dem att göra precis just det!
Och jag är ganska säker på att minst en till kommer att visas inom de närmaste veckorna.

Så, Heads Up för My own private Idaho/På drift mot Idaho (River Phoenix och Keanu Reeves, regi: Gus Van Sant) som visas på SVT1, lördagen den 15 november, klockan 23.15.
Jag kommer att titta på den!
 …Och jag menar verkligen att jag kommer att sitta där och titta – eftersom SVT2 har ståupp-tema samma kväll, och mellan 20.00-00.15 kör de ståupp-shower med Spencer Brown, Tom Stade, Chris Rock, Maz Jobrani, Aron Kader, Ahmed Ahmed, Dean Obeidallah samt Bill Hicks (som är den komiker Denis Leary “stulit” sin scenpersonlighet ifrån.
Sent på kvällen/natten (00.15-01.45) visas även dokumentären Aristocrats med bland annat Penn Jillette och Paul Provenza.
Allt detta ska jag banda, så därför måste jag sitta där och aktivt titta på “…Idaho”.

Sedan har 2:an även en “6xWim Wenders”-grej på gång, där de varje torsdag kör en film av den tyske regissören Wim Wenders. Förutsatt att jag inte missat den kommer troligtvis Der Himmel über Berlin/Himmel över Berlin att visas inom ett par veckor… Och den kommer jag inte heller att ignorera.

Bara så att ni vet.

Grön film #45

Umeå Stadsbibliotek bistår för 24:e gången med en Grön Film, denna gång klassikern och den flerfaldigt Oscar™belönade (och ännu mer flerfaldigt Oscar™nominerade) All about Eve, med Bette Davis och Anne Baxter i huvudrollerna…

All about Eve ¤ 1950
[Biblioteksfilm]
 Handlingen lockade mig att markera denna i Boken; Eve Harrington (Baxter), en ung teaternovis, tillika beundrare av stjärnaktrisen Margo Channing (Davis), blir efter enträget besökande av hennes senaste pjäs inbjuden att träffa stjärnan själv. Efter att ha berättat sin tragiska historia (komplett med bortgången make, livslånga skådespelarambitioner och fattig uppväxt på en bondgård) tas hon om hand av Margo och blir dennes assistent. Sakta men säkert blir det dock mer och mer klart att Eve har siktet ställt betydligt högre än att bara svansa efter Margo Channing.

 En helt suverän film av Joseph L. Mankiewicz som verkligen sög in en i handlingen, i synnerhet då den använder sig av det jag (kanske lite felaktigt?) skulle kalla moderna grepp – som att börja med slutet, låta en berättarröst ta oss genom ett rum och ge luddiga ledtrådar kring vilka personerna i rummet är. Vid ett nyckelögonblick byter Mankiewicz berättarröst, fryser bilden och tar oss med till historiens början…och efter en bra bit över två timmar (som kändes som en) är man sedan tillbaka där man började.

 Kanonbra skådespelare (som helt klart hjälps fram av det extremt intelligenta och kvicka manuset). Davis och Baxter lyser såklart starkast, men de större birollerna drar solklart sitt strå till stacken – George Sanders, Celeste Holm, Gary Merill och Hugh Marlowe är alla kanonbra.
 Lite extra uppmärksamhet bör ges till Thelma Ritter som spelar Birdie, en roll nästan identisk med den hon skulle komma att göra fyra år senare i Hitchcocks Rear Window.
 Åsså lite hey-ho till Marilyn Monroe, som på ett extremt underhållande sätt, och inte utan en enorm mängd självdistans, spelar det rågblonda våpet Miss Casswell.

All about Eve innehåller mängder med sylvassa repliker, men nedanstående var som gjord för att citeras! En åldersnojjig och påtagligt berusad Margo Channing (Davis i högform) argumenterar med pjäsförfattaren Lloyd Richards (Hugh Marlowe) om hur mycket längre till hon kommer kunna spela roller gjorda för 20-åringar. Lloyd hävdar att hon kan spela vad som helst, men Margo suckar och säger:

Lloyd, I’m not 20-ish. I’m not 30-ish. Three months ago I was forty years old. 40! Four-O.
 …That slipped out. I hadn’t quite made up my mind to admit it. Now I suddenly feel as if I’ve taken all my clothes off.

Grön film #43 och 44

Rear window ¤ 1954
[Biblioteksfilm]
Hitchcocks klassiker med James Stewart beskrivs som helt komplett, gjord av en mästare på toppen av såväl sin förmåga som sin karriär… Och jodå, visst är det så!

 Fotografen L.B. Jefferies (Stewart) har brutit benet då han för sin tidnings räkning skulle fånga ett racinglopp på bild, och klev rätt ut i banan… Nu är han fast i sin lägenhet, gipsad från höften hela vägen ner till foten, och hans enda nöje består i att observera sina grannars tillvaro genom sitt fönster. Hans relativt oskyldiga voyeurism förvandlas till något helt annat då han plötsligt börjar misstänka att en av hans grannar mördat sin hustru…

 Det mest fascinerande med Rear Window är det faktum att vi aldrig någonsin lämnar James Stewarts lägenhet, och åker filmen igenom snålskjuts genom hans kikare och/eller kameralins.
 Jefferies kärleksintresse, Lisa, spelas av Grace Kelly som givetvis är vacker på det sätt som bara 50-talets Hollywoodkvinnor kunde vara, men den stora överraskningen är Raymond “Perry Mason” Burr, som spelar Lars Thorwald – filmens misstänkta hustrumördare.
Scenen då Thorwald inser att han blir spionerad på är fantastiskt läskig! Thorwald fattar misstankar, höjer blicken och stirrar rätt in i James Stewarts teleobjektiv – och man ser den väldige mannens blick bli nästintill nattsvart.

 Har man inte sett denna tidigare så bör man såklart göra det, och har man mot förmodan inte sett någonting av Alfred Hitchcock tidigare så är den här en kanonbra film att inleda med!

Amores perros ¤ 2000
[Biblioteksfilm]
 Den mexikanska, flerfaldigt prisbelönade, intrikat ihopvävda filmen regisserad av Alejandro González Iñárritu (mannen bakom titelepisoden i samlingfilmen 11’09”01) är rättmätigt utsedd till en film man bör se innan man dör!

 Liksom Paul Haggis Crash (2004), Quentin Tarantinos Pulp Fiction (1994) och Robert Altmans Short Cuts (1993) består Amores Perros av flera vid första anblicken  separata trådar som allteftersom handlingen rör sig framåt flätas ihop till en tät väv.
 Titeln, Amores perros – på svenska korrekt översatt till Älskade hundar, kommer av att hundar i olika nyckelroller fungerar som den röda tråden genom hela filmen.

 Trots att jag givetvis hoppades att Amores perros skulle vara bra (det hoppas jag med de flesta filmer jag ser) så var den ändå en redig överraskning, då jag varken ville stänga av eller ens tillfälligt pausa under de 140 minuter den pågick.
MYCKET sevärd!

Grön film #41 och 42

På videobutiken Nattöppet hittade jag för ett tag sedan den tyska filmen Good bye Lenin!, och eftersom den finns med på min Gröna Filmer-lista så hyrde jag den. Var även på biblioteket och lånade Akira Kurosawas Schichinin no samurai (De sju samurajerna), som jag nyss såg klart….

Good bye Lenin! ¤ 2001
[hyrfilm]
Jag markerade den här filmen i 1001-boken enbart med handlingen som grund, jag tyckte att den verkade vara så himla söt!
Alex bor med sin mamma och sin syster i ÖstBerlin. Mamman är en trogen partimedlem och hyllar Östtysklands storhet lika intensivt som hon fördömer den västliga kapitalismen. Alex delar dock inte riktigt sin mammas mer eller mindre fanatiska drag, och när hon en kväll får se hur hennes son arresteras under en protestdemonstration brister det för henne; hon drabbas av en hjärtattack och faller i koma.
 När hon efter åtta långa månader vaknar upp igen meddelar läkaren att ännu en svår chock skulle kunna ta livet av henne…ett besked som Alex sammanbitet tar emot – fullt medveten om att medan mamman legat i koma har Muren fallit, Tyskland har enats och den “förbannade västerländska kapitalismen” har helt hunnit ta över.
 Men skam den som ger sig! Men hjälp av sin syster, några nära vänner samt grannarna i huset återskapar Alex det forna ÖstTyskland i sin mammas lägenhet!
 Good bye Lenin är fantastiskt rolig, på ett varmt och kärleksfullt sätt. Wolfgang Becker (regi) pekar inte finger och placerar in politiska åsikter i rätt och fel, utan presenterar bara historien utan fördomar och med varsam hand. Men givetvis finns här såväl allvar som sorg mitt bland allt skratt – i synnerhet då man får veta mer om familjens bakgrund och de bakomliggande orsakerna till allting.
Men för det mesta satt jag och drog på munnen, eller skrattade rätt ut, åt den stackars Alex förtvivlade – och till syvende och sist fruktlösa försök att hålla kvar sin mamma på andra sidan Muren. Det blir som allra roligast då han inser att han inte kommer kunna hålla den sängliggande mamman från att titta på tv längre, och med gamla nyhetsklipp samt en arbetskompis som nyhetsankare återskapar han gamla ÖstTyska nyhetssändningar…till sin mammas stora glädje – och sin systers stora nöje.

PS. Releaseåret för denna film är angivet som 2003, men jag vet att den filmades under 2001, och väljer därför att skriva det årtalet istället. DS.
PS II. Jag letade som fan efter en bra trailer till denna film (mao den som fanns med på dvd’n) – men kunde bara hitta en annan variant av den, som inte alls var lika bra…så ni blir utan! DS II.

Schichinin no samurai ¤ 1954
[Biblioteksfilm]
Det här är ju ansett som en av Kurosawas riktigt stora klassiker…men jag vet inte.
Jag står väl just nu med bägge fötterna i toalettstolen och pissar på sittringen, men jag tyckte bara att den var okej. Dramaturgiskt sett var den intressant, eftersom den ganska klart visar att Kurosawa vara före sin tid när det gäller upplägget med de många vitt åtskilda karaktärerna. Men jag har så förbannat svårt för den där asjobbigt stela asiatiska attityden (även i moderna Japanska filmer, och givetvis ÄN MER så i filmer som utspelar sig kring den feodala samurajtiden!). Ära, förnedring, vad man bör och inte bör göra, skam, vemod och uppblåsthet. Det känns som totalt överspel hela tiden och allt blir så påfrestande att jag mot slutet mest satt och suckade och gång på gång tryckte på dvdfjärrkontrollens “display”-knapp för att kolla hur långt det var kvar av den tre timmar och 20 minuter långa filmen.
 Inte blev det särskilt mycket bättre av att Kikuchiyo (spelad av Kurosawas gullegris Toshiru Mifune) bara tycktes kunna konversera i blixtsnabba skrikutfall. Det fanns liksom inget mellanläge på hans karaktär…antingen satt han tyst och surade eller så hoppade han upp och ner och sprang fram och tillbaka och vrålade okontrollerat som värsta amfetaministen.
 Nej, jag blev faktiskt inte särskilt imponerad, och drog till och med en lättad suck över det faktum att jag vid minst två tillfällen stått och hållit i en köpdvd av denna film, men aldrig gjort slag i saken.

Grön film #35, 36, 37, 38, 39 och 40(!)

Insåg när jag skulle fixa till en grej i Gröna Filmer-listan att jag hade strukit fler filmer än jag skrivit om, och några få minuters genomsökande senare hade jag hittat fem filmer jag missat att skriva om efter att jag sett dem! Fem plus en jag såg idag…

Monsieur Verdoux ¤ 1947
[hyrfilm]
Chaplin i sin roll som “den lille luffaren”, med käppen, hatten och de för stora byxorna har jag sett många gånger, och i 1942 års version av The Gold rush fick jag även höra hans röst.
I Monsieur Verdoux (som är en talfilm) framträder dock en annan sorts Chaplin. En vitsig, snabbtänkt och välklädd svindlare – vars metod att tjäna pengar, efter att ha förlorat jobbet, involverar rika kvinnors plötsliga frånfälle.
Monsieur Verdoux är en nattsvart komedi, med några inte särskilt subtila antikrigsutspel. Den floppade totalt när den kom, och visst det kanske inte är Chaplins bästa (där ligger The Gold rush bra till) men den är smart, välgjord och helt klart sevärd!

Rebel without a cause ¤ 1955
[biblioteksfilm]
När man ser James Deans rebelltyp är det lätt att avfärda honom och hans uppträdande som – med dagens mått mätt – ganska harmlöst (knivslagsmålet i filmen till trots). Men det är samtidigt inte särskilt svårt att föreställa sig kontroverserna kring den 1955.
I början av filmen då Jim Starks (Dean) föräldrar ska hämta sin påtagligt berusade son på polisstationen, och genast börjar bråka sinsemellan om vems fel det är att Jim blivit som han är, vrålar Jim “you’re tearing me apart!!” till de käbblande föräldrarna, och man får den första antydningen – av filmens många – om klyftan mellan det som Nicholas Ray (story och regi) tycks vilja kalla den vuxna skygglappsvärlden och det utsatta samhälle som ungdomarna lever i.

Little Big Man ¤ 1970
[visad på tv]
Jack Crabb blir som liten pojke omhändertagen av Cheyenne-indianer och uppfostrad som en av deras egna (och får indiannamnet Little Big Man). I denna dubbelroll (som vit indian) upplever han sedan de mest makalösa äventyr i det växande USA, och på ålderns höst – enligt egen utsago är han över 100 år gammal – berättar han sin livshistoria för en reporter, och genom denna berättelse får vi följa med från början till slutet…
Det är även under de för ändamålet bästa förhållanden svårt att ogilla Dustin Hoffman, och här – i en tidig sorts Forrest Gump historia – är det inte bara svårt, det är helt j*vla omöjligt!
Filmen åker berg-o-dalbana genom känsloregistret och man skrattar, blir arg och ledsen omvartannat allteftersom Jack Crabbs kaotiska liv spelas upp på skärmen.
Visst är det en överdriven fantasihistoria av oerhörda proportioner (jämförelsen med Forrest Gump är på intet sätt tagen ur luften) men den har en sådan charm att man bara måste gilla den!
Om inte för något annat så för Dustin Hoffmans skull!
PS. Måste säga att makeup’en på den åldrande Crabb är extremt skickligt gjord! DS.

Tootsie ¤ 1982
[fick av Linda]
Jodå, Dustin Hoffman igen!
Tootsie är en såndär film jag länge varit övertygad om att jag redan sett, men har sedermera kommit fram till att nej – det har jag inte alls gjort!
Men nu har jag alltså gjort det.
Hoffman är Michael Dorsey, en skådespelare som väntar på sitt Big Break, men som på grund av dålig attityd plötsligt finner sig vara helt arbetslös… Den ena omständigheten leder till den andra och en vacker dag står han där på en audition för en såparoll, uppsminkad till max, iförd hornbågade glasögon, peruk och kvinnokläder… Han får mot sin egen förmodan rollen och plötsligt är han inte bara en skådespelare längre – han är Dorothy “Tootsie” Michaels; en av de mest respekterade kvinnorna i branschen!
Men det är inte lätt att hålla isär Michael Dorseys och Dorothy Michaels liv…
Tootsie är en film som i dagens kärva arbetsklimat nästan väcker funderingar som “jag undrar om det där kanske skulle funka inom andra branscher än tv/film…?”
-Men nej, jag är för hårig! 🙂
Helt klart en av de mer underhållande filmerna på min lista, med en obetalbar Bill Murray i en biroll som Michael Dorseys rumskompis, Jeff, den enda som känner till allting, och som kort och gott konstaterar att:
“I’m just afraid that you’re going to burn in hell for all this”.

Million dollar baby ¤ 2004
[hyrfilm]
En envis servitris tar hjälp av en avdankad boxningstränare i förhoppning om att bli proffs.
Den här filmen började precis så som jag förväntat mig, och tog efter ungefär halva speltiden en vändning som jag absolut aldrig kunnat föreställa mig!
Mer om det säger jag inte – utan rekommenderar er att istället se filmen.
Clint Eastwood spelar en vresig, men i grund och botten hygglig man (en roll han antagligen kan spela i sömnen vid det här laget, men det kanske är bra eftersom han då kunnat koncentrera sig på att regissera) och Morgan Freeman spelar – som det kan tyckas – Morgan Freeman. Jag har inget emot honom, men jag väntar fortfarande på att se honom i en avvikande roll…
Så den man verkligen fokuserar på när man ser filmen är Hilary Swank, som spelar servitrisen Maggie Fitzgerald. -Och fokusera på henne bör man!
Million dollar baby vann Oscar™ för bästa film, bästa manliga biroll (Freeman), bästa regi (Eastwood) och bästa kvinnliga huvudroll (Swank). Huruvida den helt och fullt förtjänade de tre första ska jag låta vara osagt – jag minns inte vilka filmer den tävlade mot – men att Swank med råge förtjänade sin statyett råder det inga som helst tvivel om!

The killing fields ¤ 1984
[lånad av SysYs/inspelad från tv]
Den sanna historien om hur New York Times-reportern Sydney Schanberg (Sam Waterston), med hjälp av den inhemska journalisten Dith Pran (Haing S Ngor), tränger djupt in i det krigshärjade Kambodia för att avslöja hemliga amerikanska bombningar och krigsförbrytelser, är en oerhört grym och skakande berättelse. Man får en otäckt tydlig bild av hur helvetet på jorden ser ut, och filmen belyser även svårigheterna med att vara motarbetad från alla håll.
Men trots alla grymheter som utan pardon visas upp, och trots den magstarka sekvensen då Dith Pran plötsligt finner sig stående mitt bland de hundratals liken på det som kommit att kallas Dödens Fält, ligger filmens fokus egentligen mer på vänskapen mellan Dith Pran och Sydney Schanberg, och den tillit som uppstår och växer fram dem emellan.
Filmen är relativt lång (135 min) men den blir, tack vare den obarmhärtiga skildringen av krigets intensitet samt de fantastiska skådespelarinsatserna, aldrig tråkig.