10 album…

Blev “utmanad” på Facebook, att under tio konsekutiva dagar lägga ut bilder på album (skivor alltså) som påverkat mig.
Bara bild, ingen sortering, ingen text, ingen kommentar, ingenting…

Jag gjorde det glasklart för den som utmanat mig att jag inte kommer kunna hålla mig till de reglerna, men att jag skulle ta mig an utmaningen ändå, för att det lät kul.

Så, sagt och gjort… Under tio dagar – den sista varande idag – har jag Facebook-postat bilder på album som påverkat mig, eller haft stor betydelse för mig.
Sorterade i autobiografisk ordning (den ordning som jag först hörde dem), komplett med motivering och bakgrundsinformation.
För i ärlighetens namn, det är väl klart att man måste skriva dit NÅGON sorts information kring valet av album. Vad tjänar bilden annars för syfte liksom…??

Såhär har det i alla fall sett ut:

DAG 1:

01 Twisted Sister Come Out And Play

Fick denna vinylskiva i julklapp av min morbror 1985. Jag måste ha spelat den söder och samman, och studerade innerfodralet, där låttexterna stod, så flitigt att jag än idag kan sjunga med, ord för ord, till varenda låt på hela skivan (och köra klockren luftgitarr till ALLA gitarrsolon).
På pingstkyrkans sportlovsläger det påföljande året hade jag med mig denna skiva kopierad till ett kassettband, och lyssnade på den i min freestyle, och en av mina jämngamla rumskompisar på lägret kallade mig då för djävulsdyrkare och vägrade sova i samma rum som mig.
Det slutade med att han och ett barn till (för det var precis vad vi var – BARN) fick lämna rummet, mitt i natten, för att kvarteras in i annat rum.
Jag kände mig som en paria resten av veckan.
Allt på grund av extremt harmlös rockmusik!
Jag har inte haft någonting att göra med pingstkyrkan, eller religion överhuvudtaget, sedan den där lägerveckan…
Men jag lyssnar fortfarande på Twisted Sister!

¤ ¤ ¤

DAG 2:

02 Michael Jackson Bad

Jag var aldrig riktigt medveten om Michael Jacksons existens då Thriller var som allra störst.
Men då Bad släpptes, 1987, så var jag i allra högsta grad ett FAN!

Tycker fortfarande att detta album är det enda motbevis som behövs då någon säger något negativt om Kungen Av Pops förmåga att skapa musik.

Ville se honom live i juni 1988 då han gjorde sin första soloturné, och spelade i Göteborg.
Men mamsingen vägrade låta 13-åriga jag åka till Götet ensam för att gå på konsert.
Galet! (tyckte jag då)
Fullt förståeligt! (tycker jag nu)

Såg honom istället på Stockholms Stadion i juli 1992, under Dangerous-turnén, mest för att det kändes som något man helt enkelt BORDE göra. Mitt intresse hade då svalnat en hel del, mycket för att jag inte riktigt gillade Dangerous-skivan.
Bad-skivan är dock fortfarande HELT fantastisk!

¤ ¤ ¤

DAG 3:

03 Bon Jovi New Jersey

Året var 1989, och jag lyssnade mestadels på rockmusik…och nästan enbart på Bon Jovi.
Jag upptäckte dem en bra stund efter deras stora internationella genombrott (Slippery When Wet – ni vet, den som bland annat innehåller eposet “Livin’ on a prayer”), och var istället mer exalterad över deras nästa skivsläpp; New Jersey.

Konsertbesök var vid den tiden inte något som det fanns pengar till i hemmet, och jag var dessutom bara 14, så jag var aldrig ens medveten om Bon Jovis Sverigebesök under deras världsturné det året… Så när jag fick en födelsedagspresent av min bästa kompis, den 15 december, dagen innan min 15-årsdag, och det visade sig vara en biljett till Bon Jovis konsert i Globen – DEN DAGEN, bara några få timmar bort, så var det en TOTAL överraskning.
Nästan en chock!
Det var min allra första konsert.
Första gången jag såg 15.000 människor på samma ställe.
Först gången jag hörde musik (eller någonting alls faktiskt) på en sådan fantastisk volym.
Första gången jag stod upp tillsammans med andra människor och SKREK med i låttexter.

Berndt, I still O U 1!

(Berndts kommentar: “En av de bästa presenter jag köpt. Grym konsert och en fantastisk skiva. Lyssnade faktiskt på den igår.”)

¤ ¤ ¤

DAG 4

04 Metallica And Justice For All

Året var 1991, jag gick i gymnasiet och hade – liksom miljoner andra människor över hela världen – plötsligt upptäckt ett hårdrocksband som redan existerat i tio år; Metallica.

Det var deras femte skiva som fick mig att börja lyssna på dem på allvar (har vaga minnen av att ha hört någon enstaka låt tidigare i livet, men det var inget som fastnade).
Faktumet att jag blev så totalt såld på den skivan och det bandet stack i ögonen på en klasskompis till mig, som varit hårdrockare i många år.
Han lånade mig därför deras fyra tidigare skivor, och sade åt mig att lyssna på dem – utan att ens försöka dölja faktumet att han hoppades att jag skulle lämna tillbaka dem med rynkad panna och säga att “det här var nog lite för hårt för mig”….
Så blev det såklart inte, och när jag lämnade tillbaka dem med ett entusiastiskt “FY FAN VAD BRA DE VAR!” så såg han extremt besviken ut (vilket ju kan tyckas såväl småsint som märkligt, men en del människor är sådana).

Det är dock inte den femte, egentitulerade skivan som ska in här, även om det var den som introducerade mig till hårdrocken. Utan det är Metallicas fjärde skiva.
Den vansinnigt komplexa …And Justice For All (som gavs ut 1988, men som jag alltså inte hörde förrän 1991).
Den som är att klassa som genuin musikkonst, som testar sina lyssnares förmågor, och utmanar deras intellekt.
Det är en av få skivor jag hört om och om och om igen, och FORTFARANDE, då jag spelar den idag, kan höra någon ny liten strof eller del av ett parti som jag av någon anledning missat tidigare.

Man kan argumentera den usla mixningen, men mixningen förtar inte storheten i kompositionerna!

¤ ¤ ¤

DAG 5

05 Alice In Chains Dirt

1992, strax efter att jag upptäckt hårdrocken, så exploderade ‘grunge’ över världen. En sorts rock, som i stil och sound är skitigare och mer introvert – medan dess texter och den ibland blottade ilskan är den extroverta motpolen. (Och ja, jag skriver verkligen såhär, det är inte saxat från en överpretentiös Wiki-sida. Det är jag som är pretto och författar detta fritt ur huvudet, sittande i soffan tidigt på morgonen, strax innan jag ska cykla iväg till jobbet).

Nåväl, till sak.
Där de flesta nu antagligen skulle valt Nirvanas fantastiska genombrottsalbum Nevermind, så vill jag istället plocka deras genre-grannar, Alice In Chains, och mer specifikt deras andra skiva, Dirt, som jag köpte då den släpptes den 29 september 1992.

Jag ska dock ärligt erkänna att även om jag gillade det redan från början, så fanns det PÅ TOK för mycket musik som lockade överallt, och min fokus var kanske inte den skarpaste då jag var 17-18 år.
Men oavsett hur många år som gått sedan grunge kom och försvann, och oavsett vad Alice In Chains gjorde innan denna skiva, och efter den – så är det ett faktum att det här albumet aldrig någonsin mattats av!
Det är så ärligt och så rått, och den otroliga röstkombinationen av Jerry Cantrell och Layne Staley (d. 2002) är magisk!
Seriöst, leta upp några av deras låtar med all musik borttagen (finns på YouTube, jag rekommenderar ‘Would’) och lyssna på de nakna rösterna.
Helt fantastiskt!

Det här är en skiva jag skulle kunna spela varje dag!

(och eftersom det här är en blogg, med möjlighet att posta flera mediekällor i samma text, så kommer här Would, utan musik)

¤ ¤ ¤

DAG 06

06 Live Secret Samadhi

Här blir det lite svårt gällande exakt NÄR jag första gången hörde denna skiva, mest för att livet nog var lite rörigt kring den här tidpunkten… Men jag ska göra ett ärligt försök!

Året var, troligtvis, 1997 och jag hade gjort slut med min dåvarande flickvän (som jag nog, om sanningen ska fram, aldrig var ordentligt kär i) för att istället bli tillsammans med en annan tjej – som jag faktiskt hade riktiga känslor för!

Jag bodde i en förstahandstvåa på 50m2 i Trångsund, hon bodde i en andrahandsetta med kokvrå på 18m2 i Sundbyberg.
Av någon anledning spenderade vi otroligt mycket tid i hennes taskigt isolerade, mögeldoftande 18-kvadratare, och nästan ingen tid alls i min lägenhet…
Vi jobbade skift bägge två, och sällan överensstämde våra skift, så jag minns tydligt hur jag under en lång vinter, morgon efter morgon, vaknade av att hennes stereo (som fungerade som väckarklocka) startade, med en av hennes favoritskivor i cd-luckan.
Låten ‘Rattlesnake’, första låten på albumet Secret Samadhi av bandet Live kommer därför alltid vara synonymt med en komplicerad kombination känslor;
Delvis misär av att vakna med snorig, iskall näsa och inte vilja kliva ur sängen, för utanför täcket är det fryskallt!
Delvis en sorts förundrad lycka över att vakna i en annan människas säng, och jag ligger där för att hon VILL ha mig där!

Efter ett tag flyttade vi ihop och var ett par i kanske ett år eller två, men sedan tyckte hon att det räckte…
I många år efter att det tog slut så hade jag svårt att lyssna på just den här skivan, för att den väckte jobbiga minnen. Men till sist vann musiken över misären, och det här albumet är nu för mig det ultimata beviset på att det faktiskt är full möjligt att ÄRVA musik!
Förhållandet dog, och från dödsboet fick jag ärva Live!
(Jag fick även ärva Lars Demian, men bara några få låtar)

¤ ¤ ¤

DAG 07

07 Linkin Park Hybrid Theory

De börjar blir lite svårare nu… För den bistra sanningen är nämligen sådan att jag var intensivt intresserad av musik under en väldigt kort period i livet.
Musik har inte haft lika stor inverkan på mitt liv som film haft, och när jag nu rör mig bort från den där perioden då musik var allt (1985-1995, plus/minus ett år eller två) så är det svårare och svårare att hitta skivor som faktiskt varit sådana jag helt och hållet fastnat för, än mindre sådana som “påverkat mig” på något sätt alls…
För tyvärr är det så att jag sedan mitten av 90-talet, med en handfull undantag, har lyssnat på samma musik om och om igen.

Så dagens val är helt enkelt ett album som under en kortare tid återigen fick mig att ta till mig ny musik och lyssna sådär intensivt igen.

Linkin Parks debutskiva Hybrid Theory (som släpptes 2001) kändes som ett långskott. Jag var helt fascinerad av singeln ‘One Step Closer’, som blandade hip hop och hårdrock på ett väldigt effektivt sätt – något som tilltalade den där lilla delen av mig som alltid gillat rapmetal, även under den tid då fans av dessa olika genrer var sådana som helst av allt bara ville slå ihjäl varandra.
Men jag hade stora tvivel kring huruvida det skulle funka genom en hel skiva.
…Det gjorde det, och under 2001-2002 så lyssnade jag otroligt mycket på Linkin Park, och försökte även dra in andra liknande grejer i min musiksfär, som inte funnits där tidigare (Limp Bizkit, Slipknot mfl), men där var det bara någon enstaka låt som fastnade.
Den här skivan är dock annorlunda…
Delvis beror det nog på välskrivna melodier och en extremt tajt och nästan experimentell mixning, men till största del beror det på kontrasterna mellan Mike Shinodas rappande verser och Chester Benningtons (d.2017) raspigt skrikande refränger.
Hybrid Theory är genomgående en fantastisk skiva!

¤ ¤ ¤

DAG 08

08 Melody Gardot My One And Only Thrill

Redan när jag startade den här grejen så visste jag vilket det sista albumet i den autobiografiska ordningen skulle bli – eftersom jag minns precis vilket album det var jag senast lyssnade på som påverkade mig.
-Det är den första skivan som haft någon som helst effekt på mig sedan slutet av 90-talet.

Jag såg Melody Gardot på Skavlan i september 2009.
Jag satt egentligen bara där och tittade på programmet för att Henrik Schyffert skulle vara med, och jag ville se just det segmentet. Men efteråt var det hennes intervju som jag kom ihåg, och hennes liveframträdande i programmet födde en enda, kristallklar tanke; Jag MÅSTE ha hennes skiva!

Så jag önskade mig Melody Gardots skiva My One And Only Thrill i julklapp, och fick den (tack Inger).
Det är en av de skönaste skivorna jag äger…
Är man på rätt humör kan den få en att ömsom le, ömsom få glansiga ögon och rodnande kinder.
Lyssnar man på henne i riktigt bra hörlurar så är det som att hon står precis bredvid en, och viskar orden in i ens öron, och första gången jag hörde den här skivan på det sättet så hade jag gåshud över hela kroppen! Det var något närapå erotiskt över den där rösten som viskade rätt in i huvudet… Det var nästan så att jag kunde känna hennes andedräkt mot mina öron.

Utöver Melodys fantastiska röst och otroliga sinne för melodier, så känns texterna på detta album ofta sådär naket och smärtsamt ärliga.

¤ ¤ ¤

DAG 09

09 Christopher Young Hellraiser soundtrack

Filmmusik har en speciell plats i mitt hjärta, och får därför en egen liten del här…

Själva syftet med filmmusik är att framkalla känslor, och gärna såklart bygga vidare på känslor skapade av filmen den ackompanjerar. Men jag kan komma på hundratals exempel på filmmusik som alldeles på egen hand, utan hjälp av rörliga bilder, framkallar glädje, sorg, lättnad, uppsluppenhet osv… Men jag kan bara komma på ett enda exempel på filmmusik som utan annan hjälp framkallat nervositet och rädsla – skräck.

Nu består inte soundtracket till Hellraiser, komponerat av Christopher Young, enbart av sådan musik, utan överlag är det ett blås-och stråkfyllt svepande mästerverk! Fylld med så många vackra partier att jag betvivlar att en icke invigd person NÅGONSIN skulle gissa vilken sorts horribla filmsekvenser musiken faktiskt är tänkt att spelas till.

På detta album kombinerar Christopher Young instrument som är traditionella i en orkester (stråkar, blås, slagverk), med inslag som är traditionella inom skräckfilmen (falskklingande speldosor, rasslet av kedjor) och resultatet, som borde blivit 100% kitsch, blir istället något unikt inom filmmusiken!
Ett album vars musik lyckas med konststycket att ömsom lugna en, ömsom skrämma skiten ur en!

¤ ¤ ¤

DAG 10

Om det är någon kompositör som kan sägas ha varit ansvarig för att tonsätta min uppväxt, och för att ha skapat melodislingor och musikstycken som i all evighet (eller åtminstone MIN evighet) omedelbart kommer transportera mig tillbaka till barndomen…

…så är det John Williams!

Jag är som sagt ett stort fan av filmmusik, och lyssnar ofta på alla möjliga musikstycken, från alla möjliga filmer av alla möjliga kompositörer… Men John Williams musik är undantagslöst den enda som verkligen tar mig tillbaka!
Jaws, Star Wars, Indiana Jones, Superman, Close Encounters of The Third Kind, Jurassic Park, Harry Potter, E.T…. John Williams musik genomsyrar hela min uppväxt, och jag skulle känna igen hans musik – från alla de filmer jag sett om och om igen – på en halv sekund, och inte bara de där kända tema-bitarna, utan allt!
Precis allt!

Jag skulle rent krasst kunna fortsätta strunta i reglerna och lägga upp ett tiotal albumbilder här på hans mest kända filmkompositioner, men jag har bestämt mig för att besinna mig, och låta en enda skiva få representera hans totala inverkan på mitt liv.

10 John Williams E.T.

Detta soundtrack innehåller allt!
Det finns krypande, lite otäcka bitar (som när E.T. smyger runt i skogen och av misstag lämnas kvar då skeppet hastigt måste lyfta), det finns finstämda bitar (som när Elliot visar runt E.T. i sitt rum) och det finns fantastiska crescendobitar (som hela BMX-jakten).
Steven Spielberg har själv sagt att Williams musik i allmänhet, men speciellt i E.T., absolut utgör halva filmen. Med hjälp av effekter kan han filma cyklar som flyger, men det är bara John Williams som faktiskt kan få dem att lyfta från marken.

Det avslutande musikstycket i filmen kan få mig att lipa, även UTAN de ackompanjerande rörliga bilderna.
En dröm skulle vara att se en LIVE-föreställning (bio med musiken framförd live) av denna film. Har missat den då den körts på detta sätt i Londons Royal Albert Hall, men jag hoppas att den återkommer någon gång.

Sådärja.

10 album. 10 dagar.

DONE!

Advertisements

Rebuslösning!

Okej, såhär är det då.
Uppgiften var: LÖS REBUSEN!
Och ledtråden som gavs var att det är en vers ur en låt.
…och det var allt!

Rebusen, för den som inte sett den, såg ut såhär:
(OBS! bakom skägget döljer sig siffran 1)

34829441_1855095827861870_8594146571937906688_o

Och för den som nu en sista gång önskar försöka lösa den utan någon som helst hjälp rekommenderas att sluta läsa NU – ty här nedan kommer FACIT!

 

↓↓↓↓↓

 

↓↓↓↓

 

↓↓↓

 

↓↓

 

 

SOME-BODY ONCE ASKED

COULD I SPARE SOME CHANGE FOR GAS

I NEED TO GET MYSELF AWAY FROM THIS PLACE

I SAID YEAH WHAT A CONCEPT I COULD USE A LITTLE FUEL MYSELF

AND WE COULD ALL USE A LITTLE CHANGE

Viktor Anundi fixade det på nolltid….men han var den enda (och i ärlighetens namn trodde jag verkligen inte att NÅGON skulle fixa detta – jag menar, bara för att JAG kunde se det här i min störda skalle betyder det ju knappast att andra kommer göra det).

Nåväl, there ya go!

30 Dagar Film, dag 16.

Det här är en fånig “genre” (om man ens kan kalla den för en sådan):

Den är svårare att svara på än NÅGON annan av de 30 frågorna – säger jag utan att ha tittat närmare på dag 17-30.
Alla genrer är svåra att svara på, generellt, eftersom jag ser så pass mycket film.
Men vad faen är en “familjefilm” egentligen?

Är det något som såväl barn som vuxna förväntas gilla ungefär lika mycket?
Och i sådana fall hur pass gamla är barnen? Hur tåliga är de? Vad förväntas att barn ska tillåtas se….?

Okej, så skräckisar går bort. Så långt fattar till och med jag.
Actionfilmer då? Funkar det?
Die Hard (1988) är en familjefilm….

Drama?
The Mighty (1998) är en jättebra film, baserad på boken Freak The Mighty, som jag tycker riktar sig till hela familjen.

Komedier…..?
Ja, såklart. Men där inträffar irritationsmomentet att det barn skrattar åt sällan är det jag skrattar åt. Jag gillar snabbkäftade komedier, syrliga repliker, giftiga tungor – företrädelsevis brittiska sådana.
Tänk tv-serien Blackadder (1982-1989).

Jag rannsakar dock min samling, och mitt djuplodade intresse för film, och kommer fram till att det finns tre – 3 – filmer som får dela på förstaplatsen som “bästa familjefilm”;

Home Alone (1990)
Uttjatad som fan, och Macaulay Culkins skådespelarprestationer lämnar mycket i övrigt att önska. Men det är svårt att inte få varma familje-julkänslor i magen varje gång man ser Harry göra en halv tyska med skruv nerför den isiga trappan, eller varje gång man ser Marvin få en säck betong i skallen.
Barnen skrattar.
Jag skrattar.
Och allt är fri och fröjd.

¤ ¤ ¤

Finding Nemo (2003)
Pixar har ett otroligt bibliotek familjefilmer att välja bland, men jag tror nog att det är den här som är mysigast av dem alla.
Far och son separeras, och i jakten på att återförenas får sonen lära sig fungera på egen hand, och pappan får lära sig att sonen faktiskt kan göra det.
Åsså mitt i alltihop finns en vegetarian-haj samt Ellen DeGeneres som pratar valiska.
Barnen skrattar, oroas och är glada.
Jag skrattar, oroas och torkar en tår.
Och allt är frid och fröjd.

¤ ¤ ¤

The Goonies (1985)
Ett gäng ungar på jakt efter en piratskatt som ska hjälpa dem rädda sina familjers hus. Grottor, skelett, vattenrutschbanor, piratskepp, djävulska fällor och otäcka skurkar.
Någonstans i mitten på 80-talet raddade alla himlens stjärnor upp sig och sken ner över filmfabriken i väst, och resultatet blev The Goonies.
Barnen tittar storögt utan att blinka, skrattar där så bör göras, skriker där detta krävs och känner efteråt att deras liv nu blivit ett snäpp mer värt att leva.
Jag nostalgimyser.
…Och allt är frid och fröjd.

30 Dagar Film, dag 13.

Jag tillhör den där snabbt krympande skaran människor i världen som INTE har en treårings koncentrationsförmåga, och som till skillnad från de flesta vuxna faktiskt kan behålla fokus på något i mer än 90 minuter i sträck.
Jag är även en av de där jobbiga filmtittarna, som analyserar, vänder ut och in på, och i största allmänhet plockar isär filmer för att komma till “pudelns kärna” (i de fall det behövs såklart, vissa filmer BEHÖVER ingen närmare analys – och en del filmer klarar det inte).

Detta innebär, i korthet, att jag inte kan komma på en enda film vars slut lämnat mig med rynkad panna och en hjärna full av frågetecken.
Om det mot förmodan är något jag inte riktigt hängt med på, så ser jag om den!
Jag ska villigt erkänna att jag inte hade allt glasklart i skallen då biovisningen av Interstellar (2014) var över, men jag har sett den igen, och då rett ut de frågor jag hade efter första gången.

Så, rent generellt sett finns det INGEN film där jag inte förstått slutet.

MEN…

…det finns däremot en film som jag sett massor av gånger – så många att jag antagligen skulle kunna recitera stora delar av den utantill – där en DEL av slutet alltid förbryllat mig. Jag och Marita såg den under julhelgen, det var säkert 25e eller 30e gången jag såg filmen, och den där biten är fortfarande ett mysterium.

Jag slår vad om att de flesta sett denna film…

Trading Places (1983).

För de som inte gjort det så går den ut på följande:
De stenrika bröderna, och ägarna bakom börsmäklarfirman Duke & Duke, Randolph och Mortimer Duke, träter sinsemellan huruvida arv och uppväxt trumfar miljö och utbildning. Så för att testa detta tar de en framgångsrik välutbildad börsmäklare som lever ett priviligerat liv i sitt stora hus med sin fästmö och anklagar honom för stöld, smyger ner droger i hans fickor och får honom slängd i fängelse.
I hans ställe sätter de en svart uteliggare och lurendrejare, de ger honom kläder, ett hus, en egen butler samt en topposition som börsmäklare.
Nåväl, det var det – för de som inte sett den: GÖR DET (och sluta genast läsa!).

För de av er som sett den:
Mot slutet av filmen, då Louis och Valentine bluffat till sig apelsinskördrapporten, och gett Duke&Duke felaktiga uppgifter så är såklart tanken att de ska utnyttja dessa uppgifter till att sätta Dukebröderna på fattighuset och samtidigt tjäna en massa pengar själva… Det förstår jag, och ni, och alla andra.
Jag förstår även poängen vad det gäller aktier, eller andelar, eller vad fasen det nu är de köper/säljer där nere på det röriga börsgolvet. Man köper billigt och säljer dyrt. Det är inte raketforskning. Intäkt minus kostnad = vinst. Det fattar nog alla…

Så slutet är inget mysterium. Jag förstår att de lyckas med sin plan. Dukebröderna blir ruinerade, och de själva tjänar pengar.

Men där jag fortfarande sitter och rynkar pannan lite är här:

Börsmarknaden har precis öppnat, stimmig säljverksamhet råder nere på golvet och Dukebröderna står uppe i sin loge och tittar förnöjt på medan deras utsände gör vad han nu gör där nere för att tjäna dem pengar – det är helt omöjligt att veta vad alla skriker till varandra, allt ljud blir ett enda sammelsurium (se där, ett genuint tillfälle att använda DET ordet!).
Mitt i folkhavet står Louis och Valentine tyst och väntar.
“Louis?” säger Valentine.
“Not yet, almost.” svarar Louis.
Siffrorna på tavlan når över 140 och Louis tittar på Valentine och säger “Now.”
Sedan skriker han ut över hela säljgolvet
“SELL 200 APRIL AT 142!”
Och kaos utbryter!
Jag har ingen aning om vad som händer nu, men det enda jag kan utröna är att Louis och Valentine säljer… Men de säljer VAD? Så vitt jag vet så har de inget att sälja. De har uppgifter om hur apelsinskörden gått, det är allt. De har inga aktier/andelar/whatever, utan bara förhandsresultaten av “matchen” så att säga…
Nåväl, kaoset fortsätter och siffrorna på tavlan börjar snabbt sjunka, och Dukebröderna får panik.
Allt stannar av i en minut medan ‘The Secretary of Agriculture’ avslöjar hur apelsinskörden gått.
Så fort han pratat färdigt så fortsätter kaoset, men nu står Louis och Valentine bara och ler nöjt och tittar på – alltmedan siffrorna på tavlan blir lägre och lägre.
När priset når 46 så säger Louis “Bye ’em!” och så har de plötsligt kaos runt sig igen.
De står nu alltså och köper aktier/andelar/whatever…. För vad?? Och varför??

Nåväl, när allt är över är de rika som troll, och Dukebröderna är ruinerade, det förstår jag, och min totala oförmåga att förstå vad som händer på börsgolvet förtar inte nöjet med filmen, den är fortfarande fantastiskt bra.
Men just denna lilla grej har jag ALDRIG förstått – hur många gånger jag än sett det!

Årslistan 2017

ÅRSLISTAN 2017

2017 års…

…bästa på bio (i tre kategorier):

Förväntat bra:
Star Wars episode VIII The Last Jedi

Det var aldrig frågan om ifall denna skulle vara bra. Bara HUR pass bra den skulle vara. Jag såg den två gånger inom loppet av en vecka, och kan meddela att den är VÄLDIGT bra. 🙂 (Håller på att skriva mer om detta så jag lämnar det där).

Comeback’en:
The Foreigner

Har alltid varit ett stort fan av Jackie Chan, men har väl inte alltid gillat det han gjort de senaste tio-femton åren. Det har blivit för mycket pajashumor, och för lite seriositet. Jag köper att han börjar bli för gammal för att kasta sig in i hejdlösa stunts och fajter, men jag har alltid velat se honom i någonting mörkare, allvarligt… Och här är den film jag alltid väntat på! The Foreigner är ingen Oscarvinnande drama….men jag anser kort och gott att den ÄR den bästa film Jackie Chan någonsin gjort!
Ja, till och med inklusive Police Story (1985)!

Oväntat bra:
Jumanji: Welcome to the jungle

En remake (som visade sig vara en uppföljare) på en effektfylld äventyrskomedi från mitten av 90-talet, då med Robin Williams i huvudrollen, nu upphottad för 2017 med Dwayne Johnson och Jack Black i större roller……… Hela mitt inre skrek varningar, och min hjärna försökte förbereda resten av kroppen på att “allt kul troligtvis redan visats i trailerna”.
Men helvete vad rolig den var!
Jag tror att jag skrattade mig genom åtminstone två tredjedelar av de 120 minuter filmen pågick, och var nästan lite i chock då den var slut – eftersom jag aldrig förväntade mig att den skulle vara ens LITE bra.

¤¤¤

…sämsta på bio:

Då det för första gången byggs en IMAX-biosalong i ens egen hemstad, så måste den ju besökas. Detta skedde den 26 maj och filmen var Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge.
-Delvis var filmen USEL! (Efter del tre är Pirates-serien i en skarpt sluttande utförbacke, och det här är alltså del fem!)
-Delvis slutade 3D’n att fungera efter halva filmen (är inget fan av 3D, så avsaknaden av den gör mig ingenting, men biobesöket blev väl en sisådär 45 minuter längre, då det var en massa väntan i salongen, samt en extrakvart av den usla filmen då rullen drogs tillbaka innan omstart utan 3D.
-Delvis var ljudet så satans högt att det var att likställa med ett konsertbesök – och detta är inget jag gnäller på lättvindigt. Jag ÄLSKAR när det är ordentlig volym då jag går på bio – och Umeås filmstad är KASS då det gäller ljud. Men när man känner hur trumhinnorna skallrar i huvudet, och man grimaserar för att det faktiskt gör lite ont i öronen när man ser biofilm – då är det FÖR högt.
…Att jag efteråt fick argumentera för att få två standardersättningsbiljetter istället för den enda IMAX-ersättningsbiljetten* de delade ut var väl lite onödigt, men de gav ju i alla fall med sig till sist.
(* IMAX är dubbelt så dyr som en standardbiljett, och ersättningsbiljetten skulle användas inom ett halvår. “Jag bor 70 mil bort i en stad som inte har IMAX” argumenterade jag “och för mig är den här IMAX-biljetten värd två vanliga biobiljetter”, det hmm’ades och åh’ades, men till sist gick de och hämtade två vanliga ersättningsbiljetter istället för min IMAX-biljett).

¤¤¤

…bästa bioupplevelse:

Åkte till London i september, med lilla mamsingen, för att fira hennes födelsedag, och se bondfilmen Casino Royale (2006) på jätteduk i Royal Albert Hall, med musiken i filmen framförd av The Royal Philharmonic Orchestra.
Vi satt i mitten på rad tre, och att höra Bond-temat live var helt otroligt!
Att säga att detta var en upplevelse är årets jävla underdrift!

¤¤¤

…dyraste biobesök:

It (2017) blev, efter att jag sett den två gånger, den film jag betalat mest pengar för att se på bio….någonsin! Och det är helt och hållet mitt fel! Köpte biljetter till mig och tre vänner för att se den någon dag kring dess premiär, men hade gjort en miss och köpt dem till dagen innan det var tänkt att vi skulle se den.
Upptäckte missen, men försent för att kunna få pengarna tillbaka. Nu hade jag köpt dem med så kallade företagsbiljetter, och de kostade “bara” 95kr/st, men det blev ju likförbannat 380 kronor i sjön… Plus att jag ju faktiskt VILLE se filmen, så ett panikinbokat besök skedde – om det var samma dag, eller dagen efter vi från början tänkt. Då hade jag dock slut på företagsbiljetter, så den biobiljetten kostade 130 kronor.
Till detta bör då adderas att när jag en halv månad senare var i London med mamsingen så smög vi oss ut en sen kväll för att se just denna film, och bio i London är dyrt – så den biljetten gick på ca 180 kronor.
Totalt har jag alltså betalat 690 kronor för att se filmen It (2017) två gånger, vilket är dyrare – om än bara tretton ynka kronor dyrare – än bio/konsertupplevelsen i London, Casino Royale in concert, som kostade 677 kronor.
Turligt nog är It (2017) riktigt bra!

¤¤¤

…bästa på DVD:

Vaiana/Moana* (2016)
Disney har blivit bättre… Mycket bättre. Åtminstone bättre än de varit de senaste 20 åren. De tycks dock inte vilja överge sitt musikal-koncept, vilket ofta får mig att undvika deras filmer, eftersom jag, mitt indiska påbrå till trots, inte orkar med att varenda stort och litet event i en film ska beskrivas medelst ett intrikat sång/dansnummer.
Märkligt nog blev den sångfyllda coming-of-age historien i Vaiana aldrig tröttsam, utan jag har lyckats se den tre gånger hittills, utan att lessna!! 🙂
(* Moana = varumärkesskyddat i Europa, så här heter filmen Vaiana)

¤¤¤

…trailer:

När alla tror att man ska lägga upp en Star Wars-trailer, men man fintar och lägger ut den djävulskt ondskefulla It (2017) trailer 2 istället!

¤¤¤

…avslut:

SF moderniserar sig, och gör det inte bara krångligt – utan till syvende och sist helt onödigt att hantera en fysisk biobiljett då man går på bio. Så efter 29 år och två månader avslutar jag mitt biobiljettsamlande.
Ska nu gå igenom samlingen – som består av cirka 625 biobiljetter, spara de som betyder extra mycket, och resten kastar jag nog bort…….

¤¤¤

…julklapp:

Av min fabulösa älskling fick jag en sushikurs med Junko (ägare till Umeås bästa sushirestaurang, Sagami) i julklapp!
Tre timmar sushi med någon som vet precis hur man ska göra!
Ska boka in den kursen så fort Junko är tillbaka från sin julresa – hon är just nu i Japan och hälsar på släkten.

¤¤¤

…rasering av gammalt ordstäv:

Man kan inte lära gamla hundar sitta brukar det ju heta, men jag har sedan i mars i år inte bara lärt mig sitta (framför en datorskärm delar av arbetsdagen) utan faktiskt lärt mig hantera såväl redigeringsprogrammet som filmskrivaren, och jag är idag inte bara screentryckare, utan även originalare!
Tilläggas bör att för varje grej jag lärt mig så finns det minst tio jag inte kan, men jag lär mig nya saker undan för undan.

¤¤¤

…däckning:

Spenderade de första två veckorna av 2017 med att ligga däckad i flunsan! Feber sju dagar på raken, en DJÄVULSK hosta och ett evinnerligt snorande.
Hej å välkommen till det nya året, liksom.

¤¤¤

…avsked:

Rost var det som slutligen “killed the beast”…
Och under året som nu gått sade vi ett tårfyllt farväl till LEGO-bilen!


En sista bild, innan vi lämnade den där – ensam och övergiven, ståendes

under en björk på gräsmattan utanför Västerbottens Bildemontering.

¤¤¤

…återhämtning:

Hösten är så lång och mörk, och det känns som att den aldrig ska ta slut!
Så vi drog till Barcelona en vecka i oktober, och det visade sig vara världens bästa medicin mot det tilltagande mörkret och sjunkande temperaturerna!!!

¤¤¤

…bästa foto:

Togs då vi hittade Maritas belgiske tvilling på en marknad i Barcelona!

¤¤¤

…zombiebaby:

Modiga Maja poserade med årets upplaga av Zombieclownen!

¤¤¤

Årets trerätters-nyårsmeny hämtas i cateringform på ICA Mariehem om ca fem timmar, och eftersom jag glömt vad den innehåller, och ICA Mariehem nu plockat bort den från beställningssortimentet, så blir den en överraskning även för oss! 🙂

GOTT NYTT ÅR 2017
och
HOPPAS ATT 2018 BLIR
SÅ MYCKET BÄTTRE!!!

Semesterdags…

Vaknade mitt i jävla natten… Halv tre!
Inte för att det känns som särskilt mycket natt då man kliver ut ur sovrummet (som är försett med mörkläggningsgardiner). Fullt dagsljus ute, och redan strax innan tre på natten kan man se att solen lyser på husfasaden på huset mitt emot.

Vet inte varför jag vaknade, och inte kunde somna om. Men jag har två teorier;
1) Jag åt en del godis igårkväll… Socker och sömn är ingen höjdarkombo.
2) Idag är sista arbetsdagen innan semestern!

Det känns som att ju äldre jag blir desto viktigare är denna dag, i synnerhet i jämförelse med andra “högtidsdagar” som tidigare varit målpunkter/milstolpar etc.
Den här fluktuerande dagen har definitivt ersatt nyårsafton i alla fall, det är helt klart.
Visst är avslutandet av ett år något att uppmärksamma, men i och med att ens liv består av så pass mycket arbetsliv, så är nyårsafton egentligen ingen speciellt.
Men sista dagen innan semestern däremot…
Varje minut av varje timme är ytterligare en tand att klippa på “muckarkammen”, och varje grej man gör är ett avslut. I år har den sista månaden dessutom inte heller varit helvetet på jorden – som så många år tidigare – och vi kommer därför kunna inte bara avsluta ordentligt och i lugn och ro, utan dessutom kunna fira extra genom att GÅ HEM TIDIGARE!
Redan vid lunch, faktiskt!

Sedan är det som sagt semester.
-Lite Stockholmsvisit.
-Lite Stockholmare på visit.
-Lite lugn.
-Lite ro.
-Ganska mycket ingenting.

Bara jag å gumman.
I FYRA VECKOR!

♥ ♥ ♥

It is LEGO no more…

Det blev alltså så, att den 15 maj åkte LEGObilen in för besiktning, och underkändes å det grövsta!

Lite pga nån lykta här och där, men mestadels pga rost. Rost till höger. Rost till vänster. Rost överallt.

Framförallt rost i balkar å andra viktiga delar.

Rost.

Så Marita började helt enkelt att på allvar se sig om efter en godkänd ersättare till lilla LEGO, och hon hittade en! Provkörde, funderade, och slog sedan till!

Den 7 juni, i onsdags, var det så dags för LEGObilens sista färd. Den skulle då köras från jobbets parkering till BilDahl, och efter upphämtning av den nya bilen skulle den köras – av mig – till Västerbottens Bildemontering (bilskroten) för att avsluta sitt liv…

Det är måhända en liten skruttbil, men den har startat i alla väder, från 20 minus till vräksnö, hällregn och steksol. Den har aldrig visat tecken på att vara särskilt tempramentsfull, men jag är ändock helt övertygad om att den är självmedveten… Särskilt efter i onsdags, då den precis inför sin sista färd bestämde sig för att göra något den aldrig gjort förut. På jobbets parkering, då vi skulle köra iväg den allra sista gången, så tvärdog den! Den lade helt enkelt av, på fläcken!!

Så Marita fick skjuts av chefen upp till bilhandlarn, där hon hämtade sin nya bil, och sedan körde hon tillbaka till jobbet och fick premiäranvända den nya bilen till att bogsera den gamla bilen till skroten…

Det var inte utan visst vemod vi lämnade den där, ståendes i gräset precis utanför bilskrotens plåtstaket.

Jag tog ett foto på den, sade “Hej då” och klappade den lite på taket, innan jag gick och satte mig i den yngre, något flådigare och mycket tystare nybilen…åsså åkte vi iväg.

LEGO: född 1996, levde sitt liv som LEGObil från mars 2012 fram till sin död i juni 2017.

Obstinat-vår.

Det är någonting behjärtansvärt, lite sådär huvudet-på-sned-och-ett-litet-leende tragikomiskt, över en vinterhatares beteende såhär på tidiga vårkanten. (Ja, jag vet att “hat” kanske är ett lite för starkt ord. Det finns ju faktiskt vinterdagar som till och med jag njuter av.)

Men på tidiga vårkanten, då den förbannade vintern äntligen börjar stå tillbaka – om än bara lite grann, så blir jag obstinat. Sådär riktigt dum-obstinat!

Jag kollar efter vårblommor kring huskanterna, trots att medeltemperaturen knappt lämnat frysgrader ännu.
Jag står med jämna mellanrum ute på balkongen och känner efter – VERKLIGEN känner efter – om det kanske inte går att sitta där ute och äta middag i alla fall. Trots isen som fortfarande befläckar balkongräcket.
Jag konstaterar, efter en otroligt solig och varm helg, att nu är det minsann äntligen VÅR, och då kan man ju börja klä sig därefter.
På måndagen ignorerar jag därför termometerns två minusgrader och skippar den fodrade jackan (för på våren räcker det minsann med en huvtröja!). Sorterar mentalt bort att jag nästan halkar och slår mig halvt fördärvad på en isfläck utanför porten. Kör ner händerna i fickorna och ber till en gud jag inte tror på att snälla låta det sluta blåsa (rakt igenom mina alldeles för tunna kläder).

Det är när jag sedan sitter där på bussen, med huvtröjans tunna huva fortfarande uppdragen kring skallen, och fingrarna inklämda mellan mina egna lår i jakten på värme, som jag tillfälligtvis kan kliva utanför mig själv och se hur dumt det hela är.
Såväl den fodrade jackan som fingervantarna och de tjockare skorna (för jodå, jag tog minsann de tunna gympadojjorna på mig också) stod ju precis där – vid ytterdörren!

Men den lilla nörden Självinsikt lyckas oftast bara göra sig hörd i några få sekunder, innan den raskt slås ner av riksmobbaren Sommarlängtan – som blir hög på rykten om pollen och björksav.
‘SITT NER I BÅTEN OCH HÅLL KÄFT!’ skriker Sommarlängtan åt Självinsikt.
Han sticker ett finger, tjockt som en nygrillad chorizo, i ansiktet på nörden och säger –‘Våga inte komma här och störa doften av nygrillat, kubbspel och mopedbränsle!’
Självinsikt kastar ett par snabba blickar åt höger och vänster, han känner ingen grilldoft, men så är han ju konstant täppt i näsan också. Dessutom är han alltid inbakad i så många lager kläder, oavsett väderlek, att grilldoften mycket väl skulle kunna komma från honom själv.
‘Nu tar vi och gör såhär’, säger Sommarlängtan myndigt medan han lägger en förtrogen arm runt Självinsikts axlar. ‘Nu plockar du av dig de där paltorna, strippa ner till bara kulorna, åsså drar du på dig de här shortsen och linnet. Trä sedan fötterna i ett par sandaler, så drar vi ut på stan!’
Men nej, nu får det väl ändå räcka! Självinsikt krånglar sig ur Sommalängtans lite för kärvänliga armlås och pekar menande på termometern.
‘Det kan väl ändå få bli plusgrader först? Gärna dubbelsiffriga sådana.’ lyckas han mumla fram genom de tre halsdukarna som täcker munnen och näsan.

Motvilligt ger Sommarlängtan med sig och går och sätter sig i soffan.
‘Gå och lägg dig.’ mumlar Självinsikt.
‘ALDRIG I JÄVLA LIVET!’ skriker Sommarlängtan tillbaka.

Självinsikt lämnar hemmet utan vantar och iförd en tunn huvtröja och tunna gympadojjor, men shortsen, linnet och sandalerna ligger kvar i garderoben.
Han har kompromissat till sig en seger, det vet han. Men han känner hur han blir svagare och svagare för varje dag som går, och han vet att en morgon kommer han vakna av att Sommarlängtan lindat in honom i plastfolie och är på väg att dumpa honom i älven.

‘C’est la vie’, tänker Självinsikt, medan han huttrar sig fram till jobbet.

Självinsikt, var inte ens i sitt esse uppe i Hemavans fjällvärld,
då Sommarlängtans inflytande fick honom att strunta i såväl
långkallingarna som täckbyxorna och de ordentliga vantarna.

Last night on Facebook…

För någon dag sedan hittade jag en gammal arbetskollega på Facebook, genom en ren slump, i ett kommentarsfält kring en orelaterad grej.
Han skickade en vänförfrågan, jag accepterade. Inga konstigheter, Facebook är ju trots allt som världens ytligaste dansgolv. Alla är välkomna att dansa, nästan ingen känner någon.

Denna fd kollega och jag delar inte världsbild, och det visste jag sedan tidigare. Han är nämligen religiös – på en sån där “nyfrälst-nivå”. Den nivå då religionen är ofelbar, och han har inget emot att försvara den.

Jag skulle därför inte starta en religionsdiskussion med honom, för vad finns det för poäng med det liksom?

Men så igår såg jag att han taggats i- eller kommenterat ett inlägg av en annan person. Den personen hade delat ett inlägg från en ateistisk sida, ett inlägg som kortfattat fördömde alla de som nu “ber för offren i Orlando”, eftersom den bok (Bibeln, min anm.) de tyr sig till fördömer homosexuella.
Personen som delat inlägget hade skrivit följande text till sitt delande:
“När har prayers gjort ett skit?? Så länge människor ber till “gud” när nåt händer istället för att ta tag i det själva så kommer aldrig nåt att göras! FUCK prayers Take action!”

I kommentarsfältet hade då min fd kollega skrivit en kommentar:
Finns inte många religioner som rättfärdigar mord. Det vore bättre att alla följde en religion där man inte mördar, där alla är lika och har samma värde.”

Svaret, från inläggsdelaren:
“Det finns en sån “religion” det heter MORAL.”

“Det stämmer, även kristendomen står för det.”

“Nej det gör inte det.”

Åsså var diskussionen i full gång. Jag läste mig igenom de då 20-25 kommentarerna i tråden, och tänkte verkligen inte lägga mig i… Det är ju liksom dödsdömt att gå emellan i ett ordkrig mellan två personer.
Men så såg jag den sista strofen i den sista kommentaren, gjord av min fd kollega:
“…om någon säger sig följa Bibeln eller Koranen då kan man kolla fakta från den bok personen säger sig följa. En kristen kan inte döda om han följer Bibeln det är fakta på det han säger sig följa. Precis som en moderat knappast kan kalla sig moderat om han vill förstatliga alla företag.”

Okej… Fakta och Bibeln/Koranen… Whatever, tänkte jag.
Men nej, jag måste liksom….. Så jag skrev:
“Nu är det kanske inte världens smartaste grej att hoppa rakt in i en ganska infekterad debatt här… Men det låter som en lite för lätt lösning, att den kristna person som mördar inte är kristen eftersom det inte är tillåtet enligt kristendomen.
Kontentan av det blir ett dilemma; En person tillhör en specifik religion och tolkar individuellt den religionens texter, och kommer fram till att mord är rättfärdigat, och plockar upp ett vapen och mördar i sin religions namn.
-Varpå religionen då per automatik plötsligt avsäger sig ansvaret för sin vilsna flockmedlem.
Ty dig till oss, vi vägleder dig, fram tills dess att du gör något vi inte tillåter – då låtsas vi som att vi inte känner dig.
Det är att göra det för lätt för sig.”

Svaret lät ju inte vänta på sig, och jag skippar de delar som inte har någon betydelse (eftersom en del av grejerna i svaret bara är bludder):
“Religion har alltid missbrukats för att få makt […] därför bör man gå till religionens källa och våga ifrågasätta. Jag tycker ingen tillhör en speciell religion bara för de säger sig tillhöra det. Gärningarna och tron visar om de tillhör religionen. Om jag skulle säga att jag är kommunist innebär det att jag är det? Nej för jag tycker att de flesta företag borde vara privatägda. Det är lätt att säga men svårt att leva efter.”

Och nu var det ju liksom kört!
Nu handlar det ju oftast inte om personer som bara “säger” att de tillhör religion X, utan de defacto GÖR det. De kanske till och med tillhör en av de mer entusiastiska medlemmarna av församlingen. Deras tolkning är kanske mer bokstavlig, eller snedvriden på något sätt. Men de är där i kyrkan/templet/moskén vecka ut och vecka in. Engagerar sig och ställer upp.
Menar du då att den dagen de plockar upp ett vapen och i sin religions namn mördar någon, så är de inte längre medlemmar av församlingen och religionen har inte längre något ansvar för hur denna person tolkat de texter den förespråkar?
Kommunistjämförelsen är onödig, om du inte faktiskt menar att du ÄR kommunist men samtidigt vill att de flesta företag ska vara privatägda, I vilket fall jag då skulle fråga varför du är kommunist.
Jämför hellre religion med religion.”

“Han (den andra personen i diskussionen, min anm.) påstod att det var religionerna som stod bakom dödandet, men jag hävdar motsatsen att det inte är religionerna utan människorna som använder religionen som ursäkt för att döda. Det är enligt mig en viss skillnad. Givetvis finns det människor som är tokiga som söker sig till religioner innan de dödar men är det religionens fel? Jag tycker inte det.”

Här tänkte jag avsluta, lite snyggt och lagom diplomatiskt:
“Som jag förstår det så anser du att religioner är genomgående av godo, och att otäcka handlingar som utförs i dess namn är individuella handlingar helt friställda från religionen de säger sig slåss för…
Jag anser att detta är fundamentalt fel.
Så, vi får nog vara ense om att vi är oense. :)”

Kolla, jag lade till och med dit en smajlgubbe! Den internationella symbolen för “Let’s just fucking drop this and fuggedabaodit!”…
But nooooo!

“Inte alla religioner. Men de flesta religioner utgår från att alla är lika värda och har samma rättigheter. Visst finns det religioner som är ute och cyklar men nu har jag bara nämnt kristendom & Islam det är de religioner som jag läst mest om. Jag har svårt att förstå hur man kan lasta religionen för att någon mördar när religionen uppmanar till det motsatta?”

Men ok då, tänkte jag. Fuck it då!
“De som är bokstavstroende (nästan oavsett religion), och alltså följer den heliga skriften till punkt och pricka hittar nästan alltid skriftligt fog för sina illgärningar.
En normalt funtad kristen person ser givetvis inte sin religion som en ondskefull organisation, men det existerar trots detta inte en bibel som INTE tassar såväl på som över gränsen till otäckheter.
Om en bokstavstroende person vill fördöma och straffa andra människor som inte delar hens världsbild så är det inte svårt att hitta avsnitt som rättfärdigar sådant beteende.”

Detta inlägg hade han märkligt nog klickat “gilla” på…
För min del var diskussionen över här, men den ursprungliga diskussionen mellan min fd kollega och originaldelaren av inläggen fortgick alltjämt i samma tråd.
Jag läste deras inlägg, och efter ett lååååångt inlägg med exempel på koranverser som uppmanar till våld/förtryck mm så ser jag följande – från min fd kollega:
Om man tar enstaka verser och säger detta är koranen så gör man samma sak som de som använder koranen för att döda. […]”

Och det gick ju liksom inte att ignorera.
På’n igen!
Men xxxxxxx, den som UPPMÄRKSAMMAR enstaka verser för att visa på felaktigheter/motsägelser gör väl i sådana fall samma fel som den som FÖRBISER enstaka verser för att undvika att hitta samma felaktigheter/motsägelser?”

Den kommentaren fick jag aldrig något svar på, men tråden under den fortsatte växa, och jag läste vidare. Initialt bara för att se ifall han trots allt svarat på det jag skrev, men efter ett tag hittade jag detta:
“Jag förstår inte hur man kan vara mot att människor inte ska ta sitt eget ansvar för sina egna handlingar. Varför man ger människor som dödar ursäkter som att det är religionens fel. Om folk kunde sluta bortförklara och hitta på ursäkter åt människor som begår brott. Det är inte alls religionens fel att någon mördar, vi alla människor har moral och samvete & vi väljer själva att göra våra handlingar men vi är så fega så vi gömmer oss bakom religion och många ger dom ännu mer ursäkter genom att skylla på religionerna istället för på människan.”

Denna text var mitt i ett HAV av kommentarer mellan min fd kollega och hans motpart, men själva andemeningen, om att det är det individuella ansvaret, inte religionen, återkom gång på gång på gång…
Replikeringen från mig löd:
“Procentandelen som medvetet utnyttjar religion för sina egna otäcka syften är extremt liten. I synnerhet i jämförelse med den procentandel som beter sig – låt säga moraliskt tveksamt – för att den religionen de tillhör säger att så skall det vara.
Alla bör ha fri rätt att utöva sin religion på det sätt de själva vill – så länge det inte skadar andra. Detta kallas religionsfrihet och är en grundlag i det här landet. Men att det finns fundamentala problem med organiserad religion är ingen myt, och det är ett faktum att många av de texter som används är i bästa fall förlegade, I värsta fall våldsuppmanande och hatiska.
Individuellt ansvar är en självklarhet, och något som tillämpas idag (om kyrkan skulle stå till svars för alla mord som skett i dess namn skulle den aldrig slippa ur fängelset). Men ingenting är så pass svart och vitt att man inte borde kunna hitta kopplingar då den tiotusende personen blir dödad för att någon säger att så bör ske enligt (valfri religiös text).
Se det såhär; om tre personer plötsligt dricker blekmedel och hamnar på akuten så är det deras eget fel. Det står ju på flaskan att man inte ska dricka innehållet.
Om 3000 personer plötsligt gör samma sak så är det visserligen fortfarande deras eget fel, men nu kanske det även är läge att se över varningstextens utformning, eftersom så många tycks misstolka den.”

Svaret kom efter 6 ynka minuter:
“Som sagt människan får stå för sina egna handlingar. Dricker jag blekmedel för någon annan gör det även det är 3 miljoner andra som gör det är jag till och med mer korkad än om vi bara hade varit 3 som drack. När det gäller procentandelen så tror jag att det är precis raka motsatsen. Titta på kristendomen, de har förtryckt människor genom alla år genom skriva på latin, sålt syndernas förlåtelse först för pengar sen genom krigare till korstågen osv.”

Men se den gubben går inte!
“Nej, här får du nog backa ett steg och läsa igenom det du just skrev – eftersom du motsäger dina egna teorier. Om kristendomen förtryckt människor genom alla tider (något jag inte tänker protestera emot) genom att till exempel hålla texter exklusiva (latin) och sälja syndaförlåtelsen, hur kan det då vara ENBART den individuella människans fel då hen begår mord i sin religions namn? Du nämnde att kyrkan “sålde” korstågen – vilket är ett ypperligt exempel på hur religionen aktivt uppmanar – till och med ekonomiskt finansierar – mord.”

Svaret jag fick var halvt om halvt obegripligt:
“Bibeln som kristendomen säger sig följa säger rakt emot detta därför översattes aldrig den så att vanligt folk kunde läsa och ifrågasätta själva. Så kyrkan var en kyrka som inte följde bibeln. Därför har jag hela tiden sagt att man måste själv kolla med källan inte lyssna på människor. Som bibeln säger de som säger gör som jag säger är de största hycklarna.”

Men okej, jag vet att min fd kollega är ordblind, och hans nedskrivna texter har sett BETYDLIGT värre ut. Så språkpolisen Micke bestämde sig för att ignorera kommentarens utseende… Jag var däremot lite less på detta nu, så alldeles nyss lade jag upp följande kommentar, och sedan stänger jag bort denna tråd:
“Du påstår att Bibeln är 100% god och att kyrkan, som säger sig följa Bibeln, i själva verket inte gör det så kyrkan är således ond.
Men eftersom det (i detta specifika exempel) är den kristna kyrkan som är de som styr, organiserar och värvar sina medlemmar – och således leder dem in på fel spår då de, enligt dig, inte följer Bibeln, hur ska man då kunna till fullo lasta de individuella församlingsmedlemmarna för eventuella otäckheter de utför i sin religions namn?

Du pratar om och om igen om att man måste gå till källan!
Vad är källan? Är källan, i kristendomens fall, bibeln? För i Bibeln kan du hitta MASSOR av tvetydigheter och uppmaningar till minst sagt tveksamma handlingar. Så då kanske källan inte är Bibeln.
Är källan då kyrkan? Nej, den säger du ju går tvärtemot sina egna skrifter. Så då går kyrkan bort…

Jag kände liksom på mig att det skulle se ut ungefär såhär då jag gjorde mitt första inlägg, mitt i din och Xxxx’s lilla diskussion.
Jag har inget emot religion, det har jag aldrig haft. Jag har till och med under många år sjungit i Pingstkyrkans ungdomskör, och varit med i allehanda uppsättningar av musikaler samt varit på så många kyrkoläger att jag faktiskt inte minns antalet. Så jag har sett och upplevt religionen – en relativt positiv sida av den – på nära håll.
Men att blint försvara den, med skygglapparna tätt intill ansiktet, helt oförmögen till ens en gnutta kritiskt tänkande – det gynnar ingen!
Organiserade religioner är i mångt och mycket egna företag, stora privata företag, och det är inte en särskilt smart företagsledare som vägrar felsöka eller problemlösa utan benhårt hävdar att alla felsteg – hur många de än må vara – bara är individuella detaljer som inte är kopplade till verksamheten.

Nog nu.
Det är tisdag, och jag tänkte spendera den med annat än Facebook. Det är till exempel ganska bra väder ute. Jag ska nog ta en promenad!

Xxxxxxx och Xxxx, ni borde göra samma sak! Ut och hämta ny, fräsch luft!”

Tråden är just nu uppe i 87 inlägg.
Men för min del är den över. 🙂

DiCaprios tour de force! (no spoilers)

Revenant
[revuh-nuh nt]

noun

  1. a person who returns.
  2. a person who returns as a spirit after death; ghost.

 

There is a lot that can be said for the unfairness in Leonardo DiCaprio never recieving an Oscar, despite his tremendous performances in quite a number of movies.
I have a sneaking suspicion that some people still think of him as the pretty-boy from Titanic and The Beach, and that is really a shame. Because DiCaprio is one of the hardest working actors today (he averages just over one film per year, ever since his breakthrough in What’s Eating Gilbert Grape in 1993, and has as of today 36 projects listed as “in development” on IMDb… 36!). And not only that – he is one of the best actors out there, the man seem able to play almost anything, and after seeing him in The Revenant, I have come to the conclusion that Leonardo DiCaprio will from now on be able to make me buy a movie ticket based on his involvement alone.

revenant-leo

The Revenant tells the (inspired by true events) story of Hugh Glass, an explorer leading a small team of surviving fur trappers through the vicious winter wilderness that is 1820’s America, after they have been attacked – and most of them killed – by native americans.
On a scout tour in the forest, Glass finds himself standing between two grizzly bear cubs and their mother, and he is brutally attacked…

I will say no more, even though there is a LOT more that could be said, you will have to (and I encourage you to) see for yourself!

Let’s get a few things out straight away. This IS DiCaprios film, he plays Glass and it is his story we get to follow. The pain, misery, fear, frustration and anger are all very palpable for me as the viewer. I can see it in DiCaprios face and I can hear it in his voice – what little he has left of it, after the bear tore out his throat. He embodies all the emotions to such a degree that I actually felt the freezing cold water and the snow, sitting there in the theater – dressed in my thick sweater.
The camera is right there, in his face… His dirty, banged up, tired and determined face.
This is a film about survival, about determination and about not succumbing to any sort of fate. It is also about revenge – but that is very much a secondary point.
-This is DiCaprios tour de force, and there should be no hesitation about that.

That being said, I would not be surprised if Tom Hardys performance as John Fitzgerald is mentioned in as equal high regard. Hardy has always been a fascinating actor, who seem able to play everything from the leading man in romantic comedies (This Means War, 2012) to supervillains in superhero-movies (The Dark Knight Rises, 2012). But what he does best though is play lunatics… The kind of trouble stirring lunatics that stand on the wall, screaming, banging their chest and rally everybody to get the revolution going! But if you look in their face, you can see that all they really want is chaos, violence and disorder.
Tom Hardy is fantastic in this film, relishing in playing a character that you instinctively hate, already from the start!
-It’s in the eyes…

The Revenant moves seemlessly between intimate (and sometimes painful) closeups, to sweeping landscape shots, showcasing not so much the beauty as the isolation and the relentlessness of nature, interspersed with Glass’ dream like hallucinations of his wife and child. The movie is shot using real light (as in no stage lights) and it has a very gritty and real feel to it – a style not unknown to director Alejandro González Iñárritu, who’s breakthrough was the fantastic Amores Perros (2000).
Making my way through the movie, after the fact, I find it hard to imagine anyone else, other than Alejandro, directing it – and certainly no one else other than DiCaprio starring in it…

-Make no mistake about it, this movie is a MUST SEE!

One last thing, because the scene where Glass is attacked by the grizzly bear absolutely needs to be mentioned!
I have seen a ridiculous amount of movies where characters are attacked by large animals/creatures. Everything from acid spitting aliens, dinosaurs and toxic waste enhanced spiders to lions, tigers and bears – oh my.
But the bear attack in The Revenant is the most horrific, panic filled and – for lack of a better word – REAL I have ever seen! I cannot remember blinking, or even breathing at all during that scene!
When you go see this movie (and you REALLY should), it will grab you from the get go, and you will have forgotten all about the bear attack – until it happens, and then you will wish you could forget it….but you never will!