It is LEGO no more…

Det blev alltså så, att den 15 maj åkte LEGObilen in för besiktning, och underkändes å det grövsta!

Lite pga nån lykta här och där, men mestadels pga rost. Rost till höger. Rost till vänster. Rost överallt.

Framförallt rost i balkar å andra viktiga delar.

Rost.

Så Marita började helt enkelt att på allvar se sig om efter en godkänd ersättare till lilla LEGO, och hon hittade en! Provkörde, funderade, och slog sedan till!

Den 7 juni, i onsdags, var det så dags för LEGObilens sista färd. Den skulle då köras från jobbets parkering till BilDahl, och efter upphämtning av den nya bilen skulle den köras – av mig – till Västerbottens Bildemontering (bilskroten) för att avsluta sitt liv…

Det är måhända en liten skruttbil, men den har startat i alla väder, från 20 minus till vräksnö, hällregn och steksol. Den har aldrig visat tecken på att vara särskilt tempramentsfull, men jag är ändock helt övertygad om att den är självmedveten… Särskilt efter i onsdags, då den precis inför sin sista färd bestämde sig för att göra något den aldrig gjort förut. På jobbets parkering, då vi skulle köra iväg den allra sista gången, så tvärdog den! Den lade helt enkelt av, på fläcken!!

Så Marita fick skjuts av chefen upp till bilhandlarn, där hon hämtade sin nya bil, och sedan körde hon tillbaka till jobbet och fick premiäranvända den nya bilen till att bogsera den gamla bilen till skroten…

Det var inte utan visst vemod vi lämnade den där, ståendes i gräset precis utanför bilskrotens plåtstaket.

Jag tog ett foto på den, sade “Hej då” och klappade den lite på taket, innan jag gick och satte mig i den yngre, något flådigare och mycket tystare nybilen…åsså åkte vi iväg.

LEGO: född 1996, levde sitt liv som LEGObil från mars 2012 fram till sin död i juni 2017.

Obstinat-vår.

Det är någonting behjärtansvärt, lite sådär huvudet-på-sned-och-ett-litet-leende tragikomiskt, över en vinterhatares beteende såhär på tidiga vårkanten. (Ja, jag vet att “hat” kanske är ett lite för starkt ord. Det finns ju faktiskt vinterdagar som till och med jag njuter av.)

Men på tidiga vårkanten, då den förbannade vintern äntligen börjar stå tillbaka – om än bara lite grann, så blir jag obstinat. Sådär riktigt dum-obstinat!

Jag kollar efter vårblommor kring huskanterna, trots att medeltemperaturen knappt lämnat frysgrader ännu.
Jag står med jämna mellanrum ute på balkongen och känner efter – VERKLIGEN känner efter – om det kanske inte går att sitta där ute och äta middag i alla fall. Trots isen som fortfarande befläckar balkongräcket.
Jag konstaterar, efter en otroligt solig och varm helg, att nu är det minsann äntligen VÅR, och då kan man ju börja klä sig därefter.
På måndagen ignorerar jag därför termometerns två minusgrader och skippar den fodrade jackan (för på våren räcker det minsann med en huvtröja!). Sorterar mentalt bort att jag nästan halkar och slår mig halvt fördärvad på en isfläck utanför porten. Kör ner händerna i fickorna och ber till en gud jag inte tror på att snälla låta det sluta blåsa (rakt igenom mina alldeles för tunna kläder).

Det är när jag sedan sitter där på bussen, med huvtröjans tunna huva fortfarande uppdragen kring skallen, och fingrarna inklämda mellan mina egna lår i jakten på värme, som jag tillfälligtvis kan kliva utanför mig själv och se hur dumt det hela är.
Såväl den fodrade jackan som fingervantarna och de tjockare skorna (för jodå, jag tog minsann de tunna gympadojjorna på mig också) stod ju precis där – vid ytterdörren!

Men den lilla nörden Självinsikt lyckas oftast bara göra sig hörd i några få sekunder, innan den raskt slås ner av riksmobbaren Sommarlängtan – som blir hög på rykten om pollen och björksav.
‘SITT NER I BÅTEN OCH HÅLL KÄFT!’ skriker Sommarlängtan åt Självinsikt.
Han sticker ett finger, tjockt som en nygrillad chorizo, i ansiktet på nörden och säger –‘Våga inte komma här och störa doften av nygrillat, kubbspel och mopedbränsle!’
Självinsikt kastar ett par snabba blickar åt höger och vänster, han känner ingen grilldoft, men så är han ju konstant täppt i näsan också. Dessutom är han alltid inbakad i så många lager kläder, oavsett väderlek, att grilldoften mycket väl skulle kunna komma från honom själv.
‘Nu tar vi och gör såhär’, säger Sommarlängtan myndigt medan han lägger en förtrogen arm runt Självinsikts axlar. ‘Nu plockar du av dig de där paltorna, strippa ner till bara kulorna, åsså drar du på dig de här shortsen och linnet. Trä sedan fötterna i ett par sandaler, så drar vi ut på stan!’
Men nej, nu får det väl ändå räcka! Självinsikt krånglar sig ur Sommalängtans lite för kärvänliga armlås och pekar menande på termometern.
‘Det kan väl ändå få bli plusgrader först? Gärna dubbelsiffriga sådana.’ lyckas han mumla fram genom de tre halsdukarna som täcker munnen och näsan.

Motvilligt ger Sommarlängtan med sig och går och sätter sig i soffan.
‘Gå och lägg dig.’ mumlar Självinsikt.
‘ALDRIG I JÄVLA LIVET!’ skriker Sommarlängtan tillbaka.

Självinsikt lämnar hemmet utan vantar och iförd en tunn huvtröja och tunna gympadojjor, men shortsen, linnet och sandalerna ligger kvar i garderoben.
Han har kompromissat till sig en seger, det vet han. Men han känner hur han blir svagare och svagare för varje dag som går, och han vet att en morgon kommer han vakna av att Sommarlängtan lindat in honom i plastfolie och är på väg att dumpa honom i älven.

‘C’est la vie’, tänker Självinsikt, medan han huttrar sig fram till jobbet.

Självinsikt, var inte ens i sitt esse uppe i Hemavans fjällvärld,
då Sommarlängtans inflytande fick honom att strunta i såväl
långkallingarna som täckbyxorna och de ordentliga vantarna.

Last night on Facebook…

För någon dag sedan hittade jag en gammal arbetskollega på Facebook, genom en ren slump, i ett kommentarsfält kring en orelaterad grej.
Han skickade en vänförfrågan, jag accepterade. Inga konstigheter, Facebook är ju trots allt som världens ytligaste dansgolv. Alla är välkomna att dansa, nästan ingen känner någon.

Denna fd kollega och jag delar inte världsbild, och det visste jag sedan tidigare. Han är nämligen religiös – på en sån där “nyfrälst-nivå”. Den nivå då religionen är ofelbar, och han har inget emot att försvara den.

Jag skulle därför inte starta en religionsdiskussion med honom, för vad finns det för poäng med det liksom?

Men så igår såg jag att han taggats i- eller kommenterat ett inlägg av en annan person. Den personen hade delat ett inlägg från en ateistisk sida, ett inlägg som kortfattat fördömde alla de som nu “ber för offren i Orlando”, eftersom den bok (Bibeln, min anm.) de tyr sig till fördömer homosexuella.
Personen som delat inlägget hade skrivit följande text till sitt delande:
“När har prayers gjort ett skit?? Så länge människor ber till “gud” när nåt händer istället för att ta tag i det själva så kommer aldrig nåt att göras! FUCK prayers Take action!”

I kommentarsfältet hade då min fd kollega skrivit en kommentar:
Finns inte många religioner som rättfärdigar mord. Det vore bättre att alla följde en religion där man inte mördar, där alla är lika och har samma värde.”

Svaret, från inläggsdelaren:
“Det finns en sån “religion” det heter MORAL.”

“Det stämmer, även kristendomen står för det.”

“Nej det gör inte det.”

Åsså var diskussionen i full gång. Jag läste mig igenom de då 20-25 kommentarerna i tråden, och tänkte verkligen inte lägga mig i… Det är ju liksom dödsdömt att gå emellan i ett ordkrig mellan två personer.
Men så såg jag den sista strofen i den sista kommentaren, gjord av min fd kollega:
“…om någon säger sig följa Bibeln eller Koranen då kan man kolla fakta från den bok personen säger sig följa. En kristen kan inte döda om han följer Bibeln det är fakta på det han säger sig följa. Precis som en moderat knappast kan kalla sig moderat om han vill förstatliga alla företag.”

Okej… Fakta och Bibeln/Koranen… Whatever, tänkte jag.
Men nej, jag måste liksom….. Så jag skrev:
“Nu är det kanske inte världens smartaste grej att hoppa rakt in i en ganska infekterad debatt här… Men det låter som en lite för lätt lösning, att den kristna person som mördar inte är kristen eftersom det inte är tillåtet enligt kristendomen.
Kontentan av det blir ett dilemma; En person tillhör en specifik religion och tolkar individuellt den religionens texter, och kommer fram till att mord är rättfärdigat, och plockar upp ett vapen och mördar i sin religions namn.
-Varpå religionen då per automatik plötsligt avsäger sig ansvaret för sin vilsna flockmedlem.
Ty dig till oss, vi vägleder dig, fram tills dess att du gör något vi inte tillåter – då låtsas vi som att vi inte känner dig.
Det är att göra det för lätt för sig.”

Svaret lät ju inte vänta på sig, och jag skippar de delar som inte har någon betydelse (eftersom en del av grejerna i svaret bara är bludder):
“Religion har alltid missbrukats för att få makt […] därför bör man gå till religionens källa och våga ifrågasätta. Jag tycker ingen tillhör en speciell religion bara för de säger sig tillhöra det. Gärningarna och tron visar om de tillhör religionen. Om jag skulle säga att jag är kommunist innebär det att jag är det? Nej för jag tycker att de flesta företag borde vara privatägda. Det är lätt att säga men svårt att leva efter.”

Och nu var det ju liksom kört!
Nu handlar det ju oftast inte om personer som bara “säger” att de tillhör religion X, utan de defacto GÖR det. De kanske till och med tillhör en av de mer entusiastiska medlemmarna av församlingen. Deras tolkning är kanske mer bokstavlig, eller snedvriden på något sätt. Men de är där i kyrkan/templet/moskén vecka ut och vecka in. Engagerar sig och ställer upp.
Menar du då att den dagen de plockar upp ett vapen och i sin religions namn mördar någon, så är de inte längre medlemmar av församlingen och religionen har inte längre något ansvar för hur denna person tolkat de texter den förespråkar?
Kommunistjämförelsen är onödig, om du inte faktiskt menar att du ÄR kommunist men samtidigt vill att de flesta företag ska vara privatägda, I vilket fall jag då skulle fråga varför du är kommunist.
Jämför hellre religion med religion.”

“Han (den andra personen i diskussionen, min anm.) påstod att det var religionerna som stod bakom dödandet, men jag hävdar motsatsen att det inte är religionerna utan människorna som använder religionen som ursäkt för att döda. Det är enligt mig en viss skillnad. Givetvis finns det människor som är tokiga som söker sig till religioner innan de dödar men är det religionens fel? Jag tycker inte det.”

Här tänkte jag avsluta, lite snyggt och lagom diplomatiskt:
“Som jag förstår det så anser du att religioner är genomgående av godo, och att otäcka handlingar som utförs i dess namn är individuella handlingar helt friställda från religionen de säger sig slåss för…
Jag anser att detta är fundamentalt fel.
Så, vi får nog vara ense om att vi är oense. :)”

Kolla, jag lade till och med dit en smajlgubbe! Den internationella symbolen för “Let’s just fucking drop this and fuggedabaodit!”…
But nooooo!

“Inte alla religioner. Men de flesta religioner utgår från att alla är lika värda och har samma rättigheter. Visst finns det religioner som är ute och cyklar men nu har jag bara nämnt kristendom & Islam det är de religioner som jag läst mest om. Jag har svårt att förstå hur man kan lasta religionen för att någon mördar när religionen uppmanar till det motsatta?”

Men ok då, tänkte jag. Fuck it då!
“De som är bokstavstroende (nästan oavsett religion), och alltså följer den heliga skriften till punkt och pricka hittar nästan alltid skriftligt fog för sina illgärningar.
En normalt funtad kristen person ser givetvis inte sin religion som en ondskefull organisation, men det existerar trots detta inte en bibel som INTE tassar såväl på som över gränsen till otäckheter.
Om en bokstavstroende person vill fördöma och straffa andra människor som inte delar hens världsbild så är det inte svårt att hitta avsnitt som rättfärdigar sådant beteende.”

Detta inlägg hade han märkligt nog klickat “gilla” på…
För min del var diskussionen över här, men den ursprungliga diskussionen mellan min fd kollega och originaldelaren av inläggen fortgick alltjämt i samma tråd.
Jag läste deras inlägg, och efter ett lååååångt inlägg med exempel på koranverser som uppmanar till våld/förtryck mm så ser jag följande – från min fd kollega:
Om man tar enstaka verser och säger detta är koranen så gör man samma sak som de som använder koranen för att döda. […]”

Och det gick ju liksom inte att ignorera.
På’n igen!
Men xxxxxxx, den som UPPMÄRKSAMMAR enstaka verser för att visa på felaktigheter/motsägelser gör väl i sådana fall samma fel som den som FÖRBISER enstaka verser för att undvika att hitta samma felaktigheter/motsägelser?”

Den kommentaren fick jag aldrig något svar på, men tråden under den fortsatte växa, och jag läste vidare. Initialt bara för att se ifall han trots allt svarat på det jag skrev, men efter ett tag hittade jag detta:
“Jag förstår inte hur man kan vara mot att människor inte ska ta sitt eget ansvar för sina egna handlingar. Varför man ger människor som dödar ursäkter som att det är religionens fel. Om folk kunde sluta bortförklara och hitta på ursäkter åt människor som begår brott. Det är inte alls religionens fel att någon mördar, vi alla människor har moral och samvete & vi väljer själva att göra våra handlingar men vi är så fega så vi gömmer oss bakom religion och många ger dom ännu mer ursäkter genom att skylla på religionerna istället för på människan.”

Denna text var mitt i ett HAV av kommentarer mellan min fd kollega och hans motpart, men själva andemeningen, om att det är det individuella ansvaret, inte religionen, återkom gång på gång på gång…
Replikeringen från mig löd:
“Procentandelen som medvetet utnyttjar religion för sina egna otäcka syften är extremt liten. I synnerhet i jämförelse med den procentandel som beter sig – låt säga moraliskt tveksamt – för att den religionen de tillhör säger att så skall det vara.
Alla bör ha fri rätt att utöva sin religion på det sätt de själva vill – så länge det inte skadar andra. Detta kallas religionsfrihet och är en grundlag i det här landet. Men att det finns fundamentala problem med organiserad religion är ingen myt, och det är ett faktum att många av de texter som används är i bästa fall förlegade, I värsta fall våldsuppmanande och hatiska.
Individuellt ansvar är en självklarhet, och något som tillämpas idag (om kyrkan skulle stå till svars för alla mord som skett i dess namn skulle den aldrig slippa ur fängelset). Men ingenting är så pass svart och vitt att man inte borde kunna hitta kopplingar då den tiotusende personen blir dödad för att någon säger att så bör ske enligt (valfri religiös text).
Se det såhär; om tre personer plötsligt dricker blekmedel och hamnar på akuten så är det deras eget fel. Det står ju på flaskan att man inte ska dricka innehållet.
Om 3000 personer plötsligt gör samma sak så är det visserligen fortfarande deras eget fel, men nu kanske det även är läge att se över varningstextens utformning, eftersom så många tycks misstolka den.”

Svaret kom efter 6 ynka minuter:
“Som sagt människan får stå för sina egna handlingar. Dricker jag blekmedel för någon annan gör det även det är 3 miljoner andra som gör det är jag till och med mer korkad än om vi bara hade varit 3 som drack. När det gäller procentandelen så tror jag att det är precis raka motsatsen. Titta på kristendomen, de har förtryckt människor genom alla år genom skriva på latin, sålt syndernas förlåtelse först för pengar sen genom krigare till korstågen osv.”

Men se den gubben går inte!
“Nej, här får du nog backa ett steg och läsa igenom det du just skrev – eftersom du motsäger dina egna teorier. Om kristendomen förtryckt människor genom alla tider (något jag inte tänker protestera emot) genom att till exempel hålla texter exklusiva (latin) och sälja syndaförlåtelsen, hur kan det då vara ENBART den individuella människans fel då hen begår mord i sin religions namn? Du nämnde att kyrkan “sålde” korstågen – vilket är ett ypperligt exempel på hur religionen aktivt uppmanar – till och med ekonomiskt finansierar – mord.”

Svaret jag fick var halvt om halvt obegripligt:
“Bibeln som kristendomen säger sig följa säger rakt emot detta därför översattes aldrig den så att vanligt folk kunde läsa och ifrågasätta själva. Så kyrkan var en kyrka som inte följde bibeln. Därför har jag hela tiden sagt att man måste själv kolla med källan inte lyssna på människor. Som bibeln säger de som säger gör som jag säger är de största hycklarna.”

Men okej, jag vet att min fd kollega är ordblind, och hans nedskrivna texter har sett BETYDLIGT värre ut. Så språkpolisen Micke bestämde sig för att ignorera kommentarens utseende… Jag var däremot lite less på detta nu, så alldeles nyss lade jag upp följande kommentar, och sedan stänger jag bort denna tråd:
“Du påstår att Bibeln är 100% god och att kyrkan, som säger sig följa Bibeln, i själva verket inte gör det så kyrkan är således ond.
Men eftersom det (i detta specifika exempel) är den kristna kyrkan som är de som styr, organiserar och värvar sina medlemmar – och således leder dem in på fel spår då de, enligt dig, inte följer Bibeln, hur ska man då kunna till fullo lasta de individuella församlingsmedlemmarna för eventuella otäckheter de utför i sin religions namn?

Du pratar om och om igen om att man måste gå till källan!
Vad är källan? Är källan, i kristendomens fall, bibeln? För i Bibeln kan du hitta MASSOR av tvetydigheter och uppmaningar till minst sagt tveksamma handlingar. Så då kanske källan inte är Bibeln.
Är källan då kyrkan? Nej, den säger du ju går tvärtemot sina egna skrifter. Så då går kyrkan bort…

Jag kände liksom på mig att det skulle se ut ungefär såhär då jag gjorde mitt första inlägg, mitt i din och Xxxx’s lilla diskussion.
Jag har inget emot religion, det har jag aldrig haft. Jag har till och med under många år sjungit i Pingstkyrkans ungdomskör, och varit med i allehanda uppsättningar av musikaler samt varit på så många kyrkoläger att jag faktiskt inte minns antalet. Så jag har sett och upplevt religionen – en relativt positiv sida av den – på nära håll.
Men att blint försvara den, med skygglapparna tätt intill ansiktet, helt oförmögen till ens en gnutta kritiskt tänkande – det gynnar ingen!
Organiserade religioner är i mångt och mycket egna företag, stora privata företag, och det är inte en särskilt smart företagsledare som vägrar felsöka eller problemlösa utan benhårt hävdar att alla felsteg – hur många de än må vara – bara är individuella detaljer som inte är kopplade till verksamheten.

Nog nu.
Det är tisdag, och jag tänkte spendera den med annat än Facebook. Det är till exempel ganska bra väder ute. Jag ska nog ta en promenad!

Xxxxxxx och Xxxx, ni borde göra samma sak! Ut och hämta ny, fräsch luft!”

Tråden är just nu uppe i 87 inlägg.
Men för min del är den över. 🙂

DiCaprios tour de force! (no spoilers)

Revenant
[revuh-nuh nt]

noun

  1. a person who returns.
  2. a person who returns as a spirit after death; ghost.

 

There is a lot that can be said for the unfairness in Leonardo DiCaprio never recieving an Oscar, despite his tremendous performances in quite a number of movies.
I have a sneaking suspicion that some people still think of him as the pretty-boy from Titanic and The Beach, and that is really a shame. Because DiCaprio is one of the hardest working actors today (he averages just over one film per year, ever since his breakthrough in What’s Eating Gilbert Grape in 1993, and has as of today 36 projects listed as “in development” on IMDb… 36!). And not only that – he is one of the best actors out there, the man seem able to play almost anything, and after seeing him in The Revenant, I have come to the conclusion that Leonardo DiCaprio will from now on be able to make me buy a movie ticket based on his involvement alone.

revenant-leo

The Revenant tells the (inspired by true events) story of Hugh Glass, an explorer leading a small team of surviving fur trappers through the vicious winter wilderness that is 1820’s America, after they have been attacked – and most of them killed – by native americans.
On a scout tour in the forest, Glass finds himself standing between two grizzly bear cubs and their mother, and he is brutally attacked…

I will say no more, even though there is a LOT more that could be said, you will have to (and I encourage you to) see for yourself!

Let’s get a few things out straight away. This IS DiCaprios film, he plays Glass and it is his story we get to follow. The pain, misery, fear, frustration and anger are all very palpable for me as the viewer. I can see it in DiCaprios face and I can hear it in his voice – what little he has left of it, after the bear tore out his throat. He embodies all the emotions to such a degree that I actually felt the freezing cold water and the snow, sitting there in the theater – dressed in my thick sweater.
The camera is right there, in his face… His dirty, banged up, tired and determined face.
This is a film about survival, about determination and about not succumbing to any sort of fate. It is also about revenge – but that is very much a secondary point.
-This is DiCaprios tour de force, and there should be no hesitation about that.

That being said, I would not be surprised if Tom Hardys performance as John Fitzgerald is mentioned in as equal high regard. Hardy has always been a fascinating actor, who seem able to play everything from the leading man in romantic comedies (This Means War, 2012) to supervillains in superhero-movies (The Dark Knight Rises, 2012). But what he does best though is play lunatics… The kind of trouble stirring lunatics that stand on the wall, screaming, banging their chest and rally everybody to get the revolution going! But if you look in their face, you can see that all they really want is chaos, violence and disorder.
Tom Hardy is fantastic in this film, relishing in playing a character that you instinctively hate, already from the start!
-It’s in the eyes…

The Revenant moves seemlessly between intimate (and sometimes painful) closeups, to sweeping landscape shots, showcasing not so much the beauty as the isolation and the relentlessness of nature, interspersed with Glass’ dream like hallucinations of his wife and child. The movie is shot using real light (as in no stage lights) and it has a very gritty and real feel to it – a style not unknown to director Alejandro González Iñárritu, who’s breakthrough was the fantastic Amores Perros (2000).
Making my way through the movie, after the fact, I find it hard to imagine anyone else, other than Alejandro, directing it – and certainly no one else other than DiCaprio starring in it…

-Make no mistake about it, this movie is a MUST SEE!

One last thing, because the scene where Glass is attacked by the grizzly bear absolutely needs to be mentioned!
I have seen a ridiculous amount of movies where characters are attacked by large animals/creatures. Everything from acid spitting aliens, dinosaurs and toxic waste enhanced spiders to lions, tigers and bears – oh my.
But the bear attack in The Revenant is the most horrific, panic filled and – for lack of a better word – REAL I have ever seen! I cannot remember blinking, or even breathing at all during that scene!
When you go see this movie (and you REALLY should), it will grab you from the get go, and you will have forgotten all about the bear attack – until it happens, and then you will wish you could forget it….but you never will!

På bio under 2015…

En kompis till en kompis listade några av de filmer hon sett på bio under förra året… Och eftersom jag är ett fan av listor…och filmer…och bio…:

9/1
The Hobbit: The Battle of the Five Armies
Det är svårt att fatta att det verkligen inte ens gått ett år sedan jag såg denna på bio, det känns som minst två år sedan!
Jag var inte överdrivet imponerad av de två tidigare delarna i Hobbit-triologin, och denna sista del gjorde inget för att ändra på det. Det verkar som att den inte brydde sig tillräckligt mycket (eller brydde sig alls!) om karaktärsutvecklingen eller det interna dramat (av vilket storyn har en hel del att plocka ifrån) – men det var antagligen för att den var upptagen med att försöka klämma in 500 olika datorskapade (eller förstärkta) saker i bild samtidigt.
När den äntligen var slut var jag bara lättad att det var över. Jag brydde mig inte ett dugg om karaktärerna, jag ville bara resa mig och åka hem.

17/1
Jönssonligan – Den perfekta stöten
Remaken av den kultförklarade svenska klassikern, Jönssonligan. Överdriver inte om jag påstår att jag var lite nervös inför denna. Är normalt sett svårflörtad när det gäller svensk film, och en remake av en av de få svenska filmer jag faktiskt gillar kändes ju…sådär.
Men den nervositeten var helt obefogad. Galet bra film, med rätt mängd blinkningar till det gamla, och helt rätt i tiden vad gäller det övriga (den gamla är ju trots allt en bra bit över 30 år gammal).

23/1
The Imitation Game
En av mina nya favoritskådisar, Benedict Cumberbatch, gjorde denna till ett regelrätt måste, och den/han levererade! Spännande och sorglig. Solklart Oscarmaterial (1 vinst + 7 nomineringar).

30/1
Kingsman: The Secret Service
“Verklighetens” James Bond, med Colin Firth som man aldrig sett honom förut. Extremt underhållande, om än lite småfånig i scener med den galet promiskuösa “svenska prinsessan”.

6/4
Fast & Furious 7
Den här serien är lite av en guilty pleasure för mig. Nej, uppföljarna är inte särskilt bra, och även om originalet faktiskt är sevärt så är det svårt att släppa att den följer storyn i actionklassikern ‘Point Break’ till punkt och pricka, med bildårar istället för surfdårar.
Men jag gillar dem i alla fall…
Så när det då var dags för denna – för all anständighets skull – sista del, den del under vars inspelningstid en av huvudrollsinnehavarna, Paul Walker, dog, så var det ju faktiskt ett måste för mig att se den.
Lika mycket överdrivet action som i tidigare sex delar, men med ett extremt snyggt skött avsked till Walker på slutet.
Inte ett öga var torrt, jag lovar!

22/4
Avengers: Age of Ultron
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här…
Jag gillar karaktärerna och storyn är hyfsat intressant. Men den lider kraftigt av den så kallade förstörelsesjukan, den som innebär att filmskaparna i vissa sekvenser låter så mycket slås i spillror att man slutar bry sig om det som händer på duken.
Stålmannen-filmen ‘Man of Steel’ är ett praktexempel på detta, och även om Age of Ultron inte når riktigt de spektakulära nivåerna, så är det bra nära ibland.

14/5
Mad Max: Fury Road
Fabulös uppdatering av Mad Max-universumet! Extra roligt då så många mansrättsaktivister (jodå, de existerar) upprördes av att titelkaraktären spelade andrafiolen, medan den egentliga huvudkaraktären var Charlize Therons vrålcoola Imperator Furiosa.

27/5
Tomorrowland
Helt okej vardagsunderhållning (såg denna en onsdag). Clooney är alltid underhållande och storyn var riktigt spännande.
Inget man minns långt efteråt, men kul för stunden.

3/6
San Andreas
Jag är i ärlighetens namn förbannat trött på effektfyllda undergångsfilmer i stil med [valfri filmtitel av Roland Emmerich], så anledningarna till att jag såg denna var tvenne:
1) Jag hade en massa biljetter som höll på att gå ut.
2) Dwayne ‘The Rock’ Johnson.
Inte ens The Rock lyckades leverera…

5/6
Spy
Här hette anledningarna Melissa McCarthy och Jason Statham, och de levererade faktiskt!
Fartfylld och väldigt rolig, precis sådär lagom mycket på – men aldrig över – gränsen till pinsam humor (som jag INTE gillar).
Melissa ‘Sookie’ McCarthy är en av mina favvisar!

10/6
Jurassic World
Nope. No. Negatory. Njet. Nada. No way José. No chance Lance.
Ni skulle antagligen ha slutat efter den tredje. Eller egentligen skulle ni nog ha slutat redan efter den första – eftersom denna fjärde del inte kändes speciell alls! Den var som en dussinfilm, lätt att glömma bort, lätt att ignorera. Något som känns väldigt trist!

22/6
The Terminator (1984)
Fråga: Om man på video/dvd har sett en film så många gånger att man faktiskt inte vet HUR många, om man kan citera stora delar av den utantill, om man äger en tjusig BluRay av den…. Ska man då köpa en biljett till den om den plötsligt visas på bio (ett format man hittills INTE sett den i)?
Svar: JA!
Det här var en av de coolaste upplevelserna jag någonsin haft på bio. Det är första gången jag ser en över 30 år gammal film – som jag dessutom kan UTANTILL – på bio.
Fick mig att önska att SF skulle visa fler klassiker på bio!

26/6
Terminator: Genisys
Eftersom jag då alltså sett originalet på bio enbart fyra dagar tidigare så kan jag meddela följande: Nej, den här höll inte måttet.
Förvisso bättre än den tredje delen, men det säger å andra sidan inte så mycket. Lider bitvis (mot slutet) av den där 500 saker i bild samtidigt-sjukan, vilket får hjärnan att febrilt leta efter vad den ska fokusera på – och slutar efter ett tag helt och hållet att fokusera.

4/7
Minions
Det är svårt att inte gilla de där små gula tjattrande figurerna, men i små doser… Delar av deras alldeles egna film var såklart hysteriskt kul, men 90 minuter rakt av blev helt enkelt lite för mycket. De passar bättre i kortfilmer, eller som stillbilder och memes på internet.

31/7
Mission Impossible – Rogue Nation
Efter den massiva reklamkampanjen med Cruise som hänger utanpå ett flygplan då det lyfter (och alla behind the scenes-klipp som avslöjade att detta var gjort PÅ RIKTIGT) så var jag ju bara tvungen att se denna film. Ja, det hjälper ju såklart att jag gillar de andra delarna i serien (del 2, detta gäller INTE dig).
Den tredje delen är fortfarande bättre, men denna gjorde mig knappast besviken. Action från början till slut, och en hel del humor – oftast levererad av alltid träffsäkra Simon Pegg.

9/10
The Martian
Matt Damon är sjukt bra i rollen som den astronaut som av misstag lämnas kvar på Mars, och som måste få några månaders förråd att räcka i flera år. Det är som att se ett sorts super-MacGyveravsnitt!
Extra mycket plus för de oväntade känslostormarna mot slutet.

29/10
The Intern
Robert DeNiro, äntligen i en roll passande den ålder han faktiskt befinner sig i! Han spelar en sjuttioårig änkling som blir “praoelev”på ett stort modeföretag, och är – med sin livserfarenhet –  charmerande rolig! Jag skulle utan tvekan se denna film igen, bara för hans skull!

30/10
Spectre
Nya Bondfilmer måste ses på bio, och man kan inte ångra det beslutet i efterhand heller…även om de inte alltid är så jättebra.

6/11
An
Japanskt drama om en gammal kvinna som börjar jobba i en pannkakskiosk… Låter ju sådär lagom intressant, eller hur. Men den var faktiskt väldigt bra! Inte en film man normalt sett ser på bio kanske, men det lugna tempot och sparsmakade musiken var skön omväxling från alla bombastiska actionfilmer man normalt sett ser i det här formatet.

12/12 (LMN)
En man som heter Ove
Sjukt bra filmatisering av Fredrik Backmans succébok, med en träffsäker Rolf Lassgård i huvudrollen. Lockar till mängder av gapskratt, och klämmer fram ett antal tårar vid väl valda tillfällen.
Kort sagt; JÄVLIGT BRA!

12/12 (LMN)
The Heart of the Sea
En sorts “true story” om legenden ‘Moby Dick’.
Helt okej, men drama-bitarna var klart starkare än actionbitarna, och det känns som att jag faktiskt hade klarat mig utan 75% av (den datoranimerade) valfångaractionen, till förmån för mer om svårigheterna med att vara skeppsbrutna i stiltje mitt ute på havet.

12/12 (LMN)
Point Break
Jag vet att Lucia Movie Night innebär tre förhandsvisningar av kommande filmer, men i det här fallet – då jag satt och genomled remaken av Kathryn Bigelows actionklassiker från 1991 – så hade jag faktiskt inte blivit besviken om det visat sig vara den gamla versionen, som jag sett ett flertal gånger, som jag har på dvd i hyllan här hemma och som jag kan citera delar av utantill.

16/12
Star Wars VII: The Force Awakens
Efter lång och plågsam väntan så var den då äntligen här (och på min födelsedag dessutom!).
Jag var så nervös att den skulle vara dålig att jag efteråt inte kom ihåg ens hälften… Så jag var tvungen att gå och se den igen!

22/12
Star Wars VII: The Force Awakens
Ja, den var verkligen så bra som jag fick för mig att jag tyckte mig kunna kanske se att den eventuellt var då jag såg men ändå inte såg den på premiären den 16 december.
Har faktiskt lust att gå och se den ÄNNU en gång, men det finns fler filmer jag vill se så jag får kanske besinna mig.

26/12
En man som heter Ove
Tog med Marita för att se denna, eftersom hon inte var med under Lucia Movie Night. Den var lika bra andra gången!

Så, jag har alltså sett 25 bioföreställningar under 2015.
Inte illa! 🙂

The Force Awakens – INTE en recension!

Detta är inte en recension, och sålunda finns här INGA spoilers att oroa sig över. Ingenting om filmens strukturella uppbyggnad, ingenting om bildspråk, redigering, musik, ljud, skådespelarprestationer eller regi.
Mestadels eftersom det redan kommer skrivas hundratals (om inte tusentals) spaltmeter om allt sådant.

Det kommer såklart skrivas ett otal spaltmeter på liknande tema som detta också, men bara jag kan skriva om vad jag känner – så då blir detta unikt i alla fall, hur man än vrider och vänder på det.

Det är svårt att föreställa sig hur pass höga förväntningar jag hade lyckats bygga upp inför Star Wars: The Force Awakens., men låt mig åtminstone försöka…

-Det här skulle ersätta den bioupplevelse jag hade 1997, då jag satt i Riogolettos största salong och på premiärdagen såg den omgjorda versionen av Star Wars Episode IV: A New Hope.
-Det skulle sudda ut det numera ganska blurriga minnet av Episode I-III.
-Det skulle återinföra min tro på att man kan göra ett bombastiskt rymdäventyrsepos, UTAN att fylla hela skärmen med plastig CGI.
-Det skulle även få mig att längta efter ytterligare två filmer.
och till syvende och sist
-Det skulle leva upp till sina egna extremt välgjorda teasers och trailers.

DET var mina förväntningar, i ett nötskal.

Så jag ska ärligt erkänna att jag redan för ett par veckor sedan började känna mig…..nervös. På riktigt!
Jag hade byggt upp detta så satans mycket i mitt eget huvud (och alla de hundratals reaktions-klipp jag sett på YouTube tydde på att jag var LÅNGT ifrån ensam om att bygga), så vad i hela h-vete händer om detta är en ny The Phantom Menace??!!
Jag kommer inte kunna hålla tillbaka all besvikelse och all uppdämd förväntan, utan jag kommer helt enkelt drabbas av någon sorts personlig kris eller nåt…
Jo, på fullaste allvar, dessa saker har då och då slagit mig.

-Vad händer om filmsatan suger!?

Så, gårdagen då.
Middag på restaurang Sagami, i glada vänners lag.
Sedan bio.
Längst fram i mitten.
Ingen satans 3D.
Reklam.
Trailers.
Film…!

Såhär i efterhand så är jag lugn.
Lugn i hela kroppen!
Star Wars: The Force Awakens är gjord av någon som älskar de gamla Star Wars-filmerna, det märks tydligt!
Den har kanske inte suddat ut minnet av den där bioupplevelsen 1997, men den har fått mig att än en gång längta efter att någon gång kunna se dem i oförändrat skick, mycket eftersom den ser ut att höra samman med dem, trots att den är gjord 38 år senare.
Den fick mig ABSOLUT att se fram emot ytterligare två delar!
och till syvende och sist
JA, den levde definitivt upp till sina egna teasers och trailers.

Över ett års alltmer påfrestande väntan är nu över, och allt jag kan säga är att det var värt det! Gårdagens biobesök var ett av de mest tillfredsställande sådana jag gjort på mycket, MYCKET länge.

Så läs eller se inget mer om denna film nu (förr eller senare så är det någon dumjävel som inte kan hålla tyst om karaktärer och handling och allt sånt) utan spring istället iväg och SE FILMEN.
NU!!!

Star_Wars_The_Force_Awakens

Point Break (2015)

Skrev en recension av denna på IMDb – på engelska, och eftersom jag inte orkar översätta den till svenska…

OK, so last night was the annual Lucia Movie Night here in Sweden, where SF (Swedish Filmindustry) do their part to keep the kids away from the streets during Lucia Wake. They do this by having a drug- and alcohol free all-night event at their cinemas all across the country. For 295 SEK (app. $40-45) you get popcorn, soda, a few other refreshments AND three undisclosed previews of films yet to open in theaters. Where I live, in Umeå, they NEVER tell you the name of the movie beforehand. You have to wait and see for yourself when the title pops up on the screen.

You can bet everyone wanted Star Wars, but everyone also knew that wasn’t going to happen.

The last film of the night, starting at about 05.15 in the morning, was this one, Point Break. I was all excited when I realized what it was (which was right at the start, when one character calls another character ‘Utah’). But my excitement checked out and went home to catch some well needed z’s pretty quickly.

The plot is somewhat different to the original, mostly the changes revolve around the bad guys and their reasoning for doing what they are doing, but also around the character Utah, and his background. It is also glossier (if you know what I mean), much of this is due to the 3D-effect, which is prominent and very much in your face – but also creates a feeling of nothing being done for real…something I know isn’t true. A lot of the stunts were if not 100% real, then at least close to 100%. But the 3D makes it all look fake somehow… I tried removing the 3D effect occasionally – by closing one eye – and it really did look a lot better without it.

The biggest change from Kathryn Bigelows modern-classic-original however is the fact that this version doesn’t make me care about the characters…at all! It borrows a few iconic scenes (most prominently the “angrily shooting into the air”-scene and the ending…sort of) and it makes no excuse whatsoever about cramming these images into the film. It tries SO hard to make audiences go ‘Ooo, did you see what they did there! That is from the original that is!’, but as this film is so infuriatingly inferior (say that quickly five times) it only makes me a little bit angry, that it didn’t even have the guts to stand on its own two legs as a modern day action movie.

If you plan on seeing this in the theater, but have never seen the original, make sure you do see that too! But in this case I dare to say it doesn’t matter if you see it before or after you see this remake, because no matter what you WILL see that this is nothing but a cash in on on of the best action movies of the 90’s.

Jag är nog en skådespelare…

Igår var det Halloween, med allt vad det innebär.

Tidigare år – många år – har jag varit hemma, och haft storslagna planer, sittandes där i soffan, om vad jag ska klä ut mig till (oftast något läskigt) och vart jag ska ta vägen den kvällen (oftast har jag ingen aning).
Men så i år, då Halloween faktiskt inföll på korrekt datum (31 oktober) så tänkte jag att det var väl själva satan om jag inte ska ta mig ut i år i alla fall… Så det gjorde jag.

Utklädd till en övervintrad 70-talszombie (manchesterbyxor, manchesterkavaj, beige skjorta, ful slips, hippiehår, porrmusche, smink och läskiga linser) som alla verkade tro skulle vara zombie-Edward Blom – och det var väl okej, tycker jag – åkte jag iväg med siktet inställt på två olika fester.
Den första var på den lilla klubben Verket, där jag kvällen till ära gjort mig själv medlem (eftersom detta krävdes för att kunna vara med).
Jag klev in genom dörren till Verkets lilla lokal klockan 20.40, och det var ingen där.
Ingen….
Ingen i dörren.
Ingen i festlokalen.
Tomt…

Så jag stod där ett litet tag, fullt utklädd, tittade mig omkring i den helt öde lokalen, kände mig extremt dum i några sekunder och bestämde mig sedan för att “Fuck this!” och gick ut därifrån.
Då jag kollade på Facebook (på min promenad från Verkets lokal in mot citykärnan) visade det sig att de ändrat festens starttid…IGEN! När festen annonserades så skulle den börja 19.00, på fredagen upptäckte jag att de ändrat tiden till 20.00, och så nu då – samma jävla dag – har de ändrat den igen, till 21.00.
Oseriöst, Verket!

Nåväl, jag promenerade in mot stan, med min systempåse i handen (Verkets fest räknas som sluten tillställning, och man fick således ha med egen dricka om man ville). Kunde inte komma på vart jag skulle ta vägen innan nästa fest skulle starta (Club Greyscales Halloweenfest på Teatercaféet, klockan 22.00), och det var lite blött ute, så jag gick mot jobbet.
Dessvärre hade jag inte med mig nycklarna, så det slutade med att jag satt på lastbryggan och drack min cider.
Jag vet, det var mer än bara en gång som det kändes ganska värdelöst.

Jag vandrade till sist in mot TC och Club Greyscales fest, tog mig in där genom att bedyra “Det är jag, jag lovar!” samt tvingas rabbla mitt personnummer och mitt fullständiga namn (det är något extremt idiotiskt med legitimationskontroll på en Halloweenfest).
Nästa steg på väg in; “Det blir 125 kronor.”
“Var det inte 100?”
“Garderoben kostar 25.”
“Men tar jag av mig kavajen så pajar jag ju själva utstyrseln…”
“……okej.”
-Jag (och många andra med mig under kvällen) fick komma in utan den obligatoriska garderobsavgiften.

Som sagt, Halloweenfester är speciella. Böj på reglerna!

Nåja, jag tog mig in, vandrade runt i den just då väldigt sparsamt fyllda lokalen (de hade precis öppnat), köpte en drink för 92 kronor (4cl vodka + apelsinjuice) och satte mig vid ett fönsterbord. Tittade en stund på folk som vandrade förbi och var tvungen att kämpa bort en omedelbar lust att bara ge upp allt detta och åka hem igen.

Gav istället upp faktumet att jag inte rökt en endaste cigarett på snart ett år, och gick ut till Pressbyrån, köpte ett paket och en tändare och ställde mig utanför TC och rökte…samtidigt som jag tänkte “Vilken idiot jag är!”.

Det kom mer folk…och mer, och mer och mer ändå.
Det började bli ganska fullt.
Jag hittade några jag kände….eller snarare kände igen (jo, faktiskt, trots smink och masker) och utbytte några ord med dem.
Jag köpte en cider.
Jag rökte en cigarett till.
Jag var och pissade… (Alkohol i kombination med de vätskedrivande tabletter jag äter just nu ligger högt upp på listan över några av de mest vansinnigt irriterande sakerna jag varit med om. Detta kanske faller under Too Much Information, men under de 2½ timmarna jag befann mig på Club Greyscales Halloweenfest så var jag och pissade FEM gånger!)

Jag upprepade denna procedur ett par gånger till, dricka, cigarett, pissa.
Efter min andra 92-kronorsdrink gav jag upp och bad om ett glas vatten istället. Det var liksom inte värt 92 kronor för något jag ändå skulle hälla i mig ganska fort (vilket hos mig blir bieffekten av att vandra runt i en stor folksamling där man inte känner någon).

Mitt i allt detta vimmel av utklädda människor som stod och pratade, skrattade och hade jättekul i sina allt från superavancerade- till paniktaffligt ihopdragna maskeraddräkter, så kände jag att det liksom inte var kul längre.
Jag är nog mer en skådespelartyp än en maskeradtyp. Jag tycker inte om att klä ut mig till något och festa, jag vill klä ut mig och VARA den karaktären! Fullt ut!
Och på fest funkar det inte så bra att vara till exempel en zombie.
Jag menar, vad ska jag göra på festen? Hasa runt i lokalen och stirra otäckt på folk? Göra rosslande ljud åt alla som kommer i närheten? Hur ska jag kunna beställa en drink? Och varför skulle jag förresten göra det – zombies dricker ju inte drinkar…?

Missförstå mig rätt nu, det var kul igår. Det var det. Lite grann i alla fall.
Men jag tror helt enkelt inte att Halloweenfestande är något för mig. Jag vill AGERA! Jag vill gå in i min tilltänkta karaktär och i stunden inte behöva tänka på saker som “vanliga jag” måste bekymra sig över.

Jag är 41 (snart) och är lite gammal i gården för att satsa på någon sorts lovande karriär som skådespelare, men man kan ju drömma eller hur? Och när jag drömmer så tror jag att jag skulle vara en BRA skådis! 🙂

Halloween-15

RoboCop 2014, ett försvarstal.

Okej, jag erkänner att jag med flit höll mig borta från RoboCop-remaken när den gick på bio förra året. Jag hade sett en trailer, och den bådade inte gott. Jag har även ett ganska passionerat kärleksförhållande till Paul Verhoevens original från 1987.
Så jag skydde den.
Kanske inte som pesten, men som något som luktar ganska illa och som man ogärna vill vara i närheten av.

Men så dök den upp på (ära vare) Netflix (i höjden), och jag kände instinktivt att jag ville se den… Kanske någonstans djupt inom mig ville jag se den så att jag efteråt skulle kunna raljera om dess överflödighet precis just här – i bloggen.
Men ibland går det inte som man tänkt sig.

Verhoevens original var en politisk satir över det moderna samhället – den möjliga framtiden. Den är ultravåldsam och bitvis ganska extrem (åtminstone den version som Verhoeven själv ville släppa). Den är faktiskt så pass överdriven att den idag inte fyller någon annan funktion än att den är en bra film – måhända en riktigt bra film, men den har gått från att vara samhällssatir till att bli ren underhållande fantasi.

RoboCop anno 2014 kommer måhända i mångas ögon bara vara den där remaken av “min favoritfilm”, och är därför per definition undermålig.
Men jag tycker att man borde försöka se bortom det nostalgiska skimret, och se den för vad den faktiskt är…
Den dyker djupare in i karaktären Alex Murphy än föregångaren, och man hinner bli mer investerad i hans mänskliga sida – vilket gör att man delar hans chock då det avslöjas för honom att han inte längre är en människa.
-Joel Kinnaman imponerar som Alex Murphy!

robocop2014_1

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att jag tycker att RoboCop 2014 inte är värd all den skit den fått sedan den kom ut… Men delar av det som jag tycker gör den så bra bottnar i att man helt enkelt får veta MER! Det är inte längre en enkel, svart och vit satir, det är en sci-fi/dystopi, med (under omständigheterna) realistiska förutsättningar, orsaker och reaktioner.

Helautomatiserade robotar används av USA för “fredsbevaring” i krigshärjade områden utomlands, men det amerikanska folket har röstat nej till att använda robotpoliser i sitt eget land… Det stora skrupelfria företaget (OCP) tillverkar då en hybrid, med en mänsklig grund och en robotiserad kropp.
Men den mänskliga delen av hybriden vill fortfarande träffa sin fru och sin son, och hans kollegor ser honom som en maskin, inte en människa.
Tester visar även att den mänskliga aspekten (empati, oro och försiktighet) gör honom långsammare i bedömningar av hotfulla situationer än de helautomatiska motsvarigheterna.
Så, kan man då hämma de mänskliga egenskaperna? Och var går gränsen? När blir det man skapat inte något annat än en robot med ett mänskligt ansikte…?

Verhoevens original ställer också dessa frågor, men filmens satiriska karaktär gör att frågorna inte känns lika påträngande.
Här känns de!

Alla som osedd dissade (och fortfarande dissar) RoboCop anno 2014, just för att den är en remake av Paul Verhoevens kultklassiker – försök tänka om!
Se den för vad den faktiskt är; en riktigt bra film!

RoboCop2

Zombie Rights Movement

Zombie Rights MovementDå jag arrangerat Umeå Zombiewalk (gårdagens event var andra gången för mig) så har jag alltid försökt vara väldigt noga med två saker:
1) Att vara ute i god tid, och få ut information så fort som möjligt! Ingen har någonsin lidit av att få veta saker i god tid innan, och bra information tidigt är något som alla tjänar på. Ni, jag, polisen, Zombiewalken… Alla!
2) Att det ska gå rätt till väga, så att det inte blir några efterverkningar i form av något som gör det svårt/omöjligt att få tillstånd för nästa Zombiewalk. Jag har med andra ord inte affischerat mer än på tillåtna platser, jag gick – blodig och äcklig – tillbaka upp till Järnvägstorget efter avslutad Zombiewalk, för att plocka bort informationsaffischerna jag tejpat upp på fredagen, samt ta bort eventuellt kvarlämnat skräp.
Jag försöker även informera alla zombies om att man inte får skrämma folk i onödan… Allra minst barn!
Jag vet att det är frestande att skrämmas lite extra då någon ser ut att bli rädd för ens blotta uppenbarelse – men MOTSTÅ den frestelsen! Man ser ganska lätt vilka som vill “vara med och leka” och vilka som antagligen kommer få mardrömmar efteråt.

Ingen fara, ni skötte er för det mesta jäkligt bra! Jag var MER än nöjd då vi alla efter mången leenden och fotosessioner skiljdes åt i Vänortsparken.

MEN, med det sagt…
Bara för att man som Zombiewalkare ska ta hänsyn till sin omgivning så betyder det inte att man är helt rättslös!
Jag har gjort det här – varit zombie – några gånger nu (fyra Zombiewalk, två Zombierun, ett lajvevent) och är helt på det klara med att alla inte tar det på fullt allvar – i synnerhet inte under ett Zombiewalk, som ju går öppet bland “vanligt folk”.
Jag försvinner in i min karaktär och svarar sällan på tilltal medan jag hasar fram. Jag kan kanske på begäran titta in i nån kamera här eller där (mest för att det är kul att andra tycker att det är kul), men jag brukar inte bry mig om eller ens märka så mycket av de som inte “leker med”. Ingen riskerar att råka illa ut bara genom att ställa sig bredvid mig, jag tänker inte skrika åt dem, bita dem eller dregla fuskblod på dem. Tar de i mig riskerar de på sin höjd att bli kladdiga.
Det perfekta exemplet – från gårdagen – var då jag hasade ner längs Järnvägsesplanaden och en äldre kvinna plötsligt körde in sin högerarm under min vänsterarm, tittade på mig, sade “Hej du!” åsså gick hon armkrok med mig en kort liten stund. Jag tittade bara på henne med mina vita ögon och sade “Uuuuuuuuuuuh”.
Inget konstigt med det. Nästan lite kul. 🙂

Men den senare incidenten, nere på Rådhustorget, var en annan femma!
Vi hade gjort hela rundan bort till Västra Esplanaden, runt Restaurang Sagami och tillbaka till Kungsgatan, och var på väg mot Vänortsparken. Jag höll mig sist, som jag planerat att göra, och när jag kom ut på Rådhustorget kände jag två händer på mina axlar och en röst som glatt sade “Vi kör tåget!” följt av skrattsalvor… Runt mig dansade ett gäng killar, kanske i 20-25årsåldern. Jag hade ingen lust att bli gjord narr av, så jag drog mig lite hasande bort från händerna, men han gav sig inte utan lade då armen runt min nacke och hängde liksom över mig… Han sade nåt, jag minns inte vad – ärligt talat var jag vid det laget (till min egen förvåning) så inne i min zombieroll att jag inte lyssnade särskilt mycket alls.
Jag föste undan honom, men han var tillbaka igen lika snabbt.
Jag föste undan honom igen och vände mig om mot hans kompisar, hasade emot en av dem och ställde mig näsa mot näsa. Han garvade bara och sade “Vilka vita öööögon du har!”.
-Helt okej tycker jag, alla kan inte rocka en sån här outfit.
Sedan vände jag för att hasa vidare, trodde verkligen att de skulle ha gett sig vid det här laget… Men nej, axelhängarkillen var på mig igen (i ögonvrån kunde jag se att en av deltagarna, Umbrella-soldaten, närmade sig oss för att kolla läget). Killen hängde verkligen på mig, och han var nästan ett huvud längre än mig så det började bli lite svårt att hålla balansen – men jag är inte särskilt spenslig….så jag tänkte att ‘jamen vad fan, vill du vara med och leka så får du vara med och leka!’ och gjorde ett plötsligt utfall. Jag sträckte mig mot honom, grabbade tag i hans huvud och ena arm och tryckte min vid det laget extremt kladdiga käft mot hans hals (han fick med andra ord “ett bett”).
Där borde det ju räcka, eller hur??
Om inte annat så var han nu ganska kladdig, och om jag vore i samma situation så skulle jag nog backat undan vid det laget… Hans kompisar började i alla fall göra det.
Men nej, han var på mig igen direkt. Vet faktiskt inte vad han tänkte göra, men han tog tag i mig och började dra, men då orkade jag verkligen inte mer – så jag mer eller mindre kastade ner honom på kullerstenarna, böjde mig fram, tog tag i hans huvud, öppnade munnen så mycket jag bara kunde och satte tänderna mot hans skalle…åsså tryckte jag till ordentligt.
Inte så hårt att det uppstod blodvite, naturligtvis, men förhoppningsvis har han lite ont idag.
Efter det hasade jag vidare, medan jag hörde Umbrella-soldaten säga “Där ser ni hur det går om man bråkar med dem, man blir kladdig!”… Lysande! 🙂

Ett litet PS krävs här: Jag är, såhär i efterhand, extremt förvånad över att jag var så jäkla inne i min zombieroll! Jag tycker nämligen inte om att slåss – faktum är att jag aldrig varit i slagsmål någon gång i hela mitt liv! MEN om jag nu skulle vara tvungen att slåss, i självförsvar, så skulle jag nog använda mig av någon sorts väderkvarnsteknik (vifta med allt och hoppas att jag träffar). Vad jag absolut INTE skulle göra är att bitas! Det tror jag inte i alla fall… Jag menar, vem fan bits?!?!
Men jag kunde just där och då inte komma på en enda annan grej att göra mot denna irriterande varelse, än att just bita honom. Nästan lite läskigt faktiskt…..

Nåväl.
Summan av kardemumman: Man ska visa hänsyn då man klär ut sig till en levande död och hasar genom stadens gator och torg. Man ska visa otroligt mycket hänsyn. Ge folk svängrum, helt enkelt.
Men man är för den sakens skull ingen allmän leksak, utan har helt enkelt rätt att såväl verbalt som fysiskt – inom rimliga gränser – säga ifrån!
Sådärja, då var det sagt.

Ännu en gång, STORT TACK till alla zombies som var med, till alla ni som kom för att titta på och till alla ni som fotograferade/filmade. Ni är BÄST!!!

Fotot är lånat av Linda Gustafsson (jag hoppas det är okej Linda!), och sedan trixat med i appen PictureMonkey.