30 Dagar Film, dag 13.

Jag tillhör den där snabbt krympande skaran människor i världen som INTE har en treårings koncentrationsförmåga, och som till skillnad från de flesta vuxna faktiskt kan behålla fokus på något i mer än 90 minuter i sträck.
Jag är även en av de där jobbiga filmtittarna, som analyserar, vänder ut och in på, och i största allmänhet plockar isär filmer för att komma till “pudelns kärna” (i de fall det behövs såklart, vissa filmer BEHÖVER ingen närmare analys – och en del filmer klarar det inte).

Detta innebär, i korthet, att jag inte kan komma på en enda film vars slut lämnat mig med rynkad panna och en hjärna full av frågetecken.
Om det mot förmodan är något jag inte riktigt hängt med på, så ser jag om den!
Jag ska villigt erkänna att jag inte hade allt glasklart i skallen då biovisningen av Interstellar (2014) var över, men jag har sett den igen, och då rett ut de frågor jag hade efter första gången.

Så, rent generellt sett finns det INGEN film där jag inte förstått slutet.

MEN…

…det finns däremot en film som jag sett massor av gånger – så många att jag antagligen skulle kunna recitera stora delar av den utantill – där en DEL av slutet alltid förbryllat mig. Jag och Marita såg den under julhelgen, det var säkert 25e eller 30e gången jag såg filmen, och den där biten är fortfarande ett mysterium.

Jag slår vad om att de flesta sett denna film…

Trading Places (1983).

För de som inte gjort det så går den ut på följande:
De stenrika bröderna, och ägarna bakom börsmäklarfirman Duke & Duke, Randolph och Mortimer Duke, träter sinsemellan huruvida arv och uppväxt trumfar miljö och utbildning. Så för att testa detta tar de en framgångsrik välutbildad börsmäklare som lever ett priviligerat liv i sitt stora hus med sin fästmö och anklagar honom för stöld, smyger ner droger i hans fickor och får honom slängd i fängelse.
I hans ställe sätter de en svart uteliggare och lurendrejare, de ger honom kläder, ett hus, en egen butler samt en topposition som börsmäklare.
Nåväl, det var det – för de som inte sett den: GÖR DET (och sluta genast läsa!).

För de av er som sett den:
Mot slutet av filmen, då Louis och Valentine bluffat till sig apelsinskördrapporten, och gett Duke&Duke felaktiga uppgifter så är såklart tanken att de ska utnyttja dessa uppgifter till att sätta Dukebröderna på fattighuset och samtidigt tjäna en massa pengar själva… Det förstår jag, och ni, och alla andra.
Jag förstår även poängen vad det gäller aktier, eller andelar, eller vad fasen det nu är de köper/säljer där nere på det röriga börsgolvet. Man köper billigt och säljer dyrt. Det är inte raketforskning. Intäkt minus kostnad = vinst. Det fattar nog alla…

Så slutet är inget mysterium. Jag förstår att de lyckas med sin plan. Dukebröderna blir ruinerade, och de själva tjänar pengar.

Men där jag fortfarande sitter och rynkar pannan lite är här:

Börsmarknaden har precis öppnat, stimmig säljverksamhet råder nere på golvet och Dukebröderna står uppe i sin loge och tittar förnöjt på medan deras utsände gör vad han nu gör där nere för att tjäna dem pengar – det är helt omöjligt att veta vad alla skriker till varandra, allt ljud blir ett enda sammelsurium (se där, ett genuint tillfälle att använda DET ordet!).
Mitt i folkhavet står Louis och Valentine tyst och väntar.
“Louis?” säger Valentine.
“Not yet, almost.” svarar Louis.
Siffrorna på tavlan når över 140 och Louis tittar på Valentine och säger “Now.”
Sedan skriker han ut över hela säljgolvet
“SELL 200 APRIL AT 142!”
Och kaos utbryter!
Jag har ingen aning om vad som händer nu, men det enda jag kan utröna är att Louis och Valentine säljer… Men de säljer VAD? Så vitt jag vet så har de inget att sälja. De har uppgifter om hur apelsinskörden gått, det är allt. De har inga aktier/andelar/whatever, utan bara förhandsresultaten av “matchen” så att säga…
Nåväl, kaoset fortsätter och siffrorna på tavlan börjar snabbt sjunka, och Dukebröderna får panik.
Allt stannar av i en minut medan ‘The Secretary of Agriculture’ avslöjar hur apelsinskörden gått.
Så fort han pratat färdigt så fortsätter kaoset, men nu står Louis och Valentine bara och ler nöjt och tittar på – alltmedan siffrorna på tavlan blir lägre och lägre.
När priset når 46 så säger Louis “Bye ’em!” och så har de plötsligt kaos runt sig igen.
De står nu alltså och köper aktier/andelar/whatever…. För vad?? Och varför??

Nåväl, när allt är över är de rika som troll, och Dukebröderna är ruinerade, det förstår jag, och min totala oförmåga att förstå vad som händer på börsgolvet förtar inte nöjet med filmen, den är fortfarande fantastiskt bra.
Men just denna lilla grej har jag ALDRIG förstått – hur många gånger jag än sett det!

Advertisements

Årslistan 2017

ÅRSLISTAN 2017

2017 års…

…bästa på bio (i tre kategorier):

Förväntat bra:
Star Wars episode VIII The Last Jedi

Det var aldrig frågan om ifall denna skulle vara bra. Bara HUR pass bra den skulle vara. Jag såg den två gånger inom loppet av en vecka, och kan meddela att den är VÄLDIGT bra. 🙂 (Håller på att skriva mer om detta så jag lämnar det där).

Comeback’en:
The Foreigner

Har alltid varit ett stort fan av Jackie Chan, men har väl inte alltid gillat det han gjort de senaste tio-femton åren. Det har blivit för mycket pajashumor, och för lite seriositet. Jag köper att han börjar bli för gammal för att kasta sig in i hejdlösa stunts och fajter, men jag har alltid velat se honom i någonting mörkare, allvarligt… Och här är den film jag alltid väntat på! The Foreigner är ingen Oscarvinnande drama….men jag anser kort och gott att den ÄR den bästa film Jackie Chan någonsin gjort!
Ja, till och med inklusive Police Story (1985)!

Oväntat bra:
Jumanji: Welcome to the jungle

En remake (som visade sig vara en uppföljare) på en effektfylld äventyrskomedi från mitten av 90-talet, då med Robin Williams i huvudrollen, nu upphottad för 2017 med Dwayne Johnson och Jack Black i större roller……… Hela mitt inre skrek varningar, och min hjärna försökte förbereda resten av kroppen på att “allt kul troligtvis redan visats i trailerna”.
Men helvete vad rolig den var!
Jag tror att jag skrattade mig genom åtminstone två tredjedelar av de 120 minuter filmen pågick, och var nästan lite i chock då den var slut – eftersom jag aldrig förväntade mig att den skulle vara ens LITE bra.

¤¤¤

…sämsta på bio:

Då det för första gången byggs en IMAX-biosalong i ens egen hemstad, så måste den ju besökas. Detta skedde den 26 maj och filmen var Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge.
-Delvis var filmen USEL! (Efter del tre är Pirates-serien i en skarpt sluttande utförbacke, och det här är alltså del fem!)
-Delvis slutade 3D’n att fungera efter halva filmen (är inget fan av 3D, så avsaknaden av den gör mig ingenting, men biobesöket blev väl en sisådär 45 minuter längre, då det var en massa väntan i salongen, samt en extrakvart av den usla filmen då rullen drogs tillbaka innan omstart utan 3D.
-Delvis var ljudet så satans högt att det var att likställa med ett konsertbesök – och detta är inget jag gnäller på lättvindigt. Jag ÄLSKAR när det är ordentlig volym då jag går på bio – och Umeås filmstad är KASS då det gäller ljud. Men när man känner hur trumhinnorna skallrar i huvudet, och man grimaserar för att det faktiskt gör lite ont i öronen när man ser biofilm – då är det FÖR högt.
…Att jag efteråt fick argumentera för att få två standardersättningsbiljetter istället för den enda IMAX-ersättningsbiljetten* de delade ut var väl lite onödigt, men de gav ju i alla fall med sig till sist.
(* IMAX är dubbelt så dyr som en standardbiljett, och ersättningsbiljetten skulle användas inom ett halvår. “Jag bor 70 mil bort i en stad som inte har IMAX” argumenterade jag “och för mig är den här IMAX-biljetten värd två vanliga biobiljetter”, det hmm’ades och åh’ades, men till sist gick de och hämtade två vanliga ersättningsbiljetter istället för min IMAX-biljett).

¤¤¤

…bästa bioupplevelse:

Åkte till London i september, med lilla mamsingen, för att fira hennes födelsedag, och se bondfilmen Casino Royale (2006) på jätteduk i Royal Albert Hall, med musiken i filmen framförd av The Royal Philharmonic Orchestra.
Vi satt i mitten på rad tre, och att höra Bond-temat live var helt otroligt!
Att säga att detta var en upplevelse är årets jävla underdrift!

¤¤¤

…dyraste biobesök:

It (2017) blev, efter att jag sett den två gånger, den film jag betalat mest pengar för att se på bio….någonsin! Och det är helt och hållet mitt fel! Köpte biljetter till mig och tre vänner för att se den någon dag kring dess premiär, men hade gjort en miss och köpt dem till dagen innan det var tänkt att vi skulle se den.
Upptäckte missen, men försent för att kunna få pengarna tillbaka. Nu hade jag köpt dem med så kallade företagsbiljetter, och de kostade “bara” 95kr/st, men det blev ju likförbannat 380 kronor i sjön… Plus att jag ju faktiskt VILLE se filmen, så ett panikinbokat besök skedde – om det var samma dag, eller dagen efter vi från början tänkt. Då hade jag dock slut på företagsbiljetter, så den biobiljetten kostade 130 kronor.
Till detta bör då adderas att när jag en halv månad senare var i London med mamsingen så smög vi oss ut en sen kväll för att se just denna film, och bio i London är dyrt – så den biljetten gick på ca 180 kronor.
Totalt har jag alltså betalat 690 kronor för att se filmen It (2017) två gånger, vilket är dyrare – om än bara tretton ynka kronor dyrare – än bio/konsertupplevelsen i London, Casino Royale in concert, som kostade 677 kronor.
Turligt nog är It (2017) riktigt bra!

¤¤¤

…bästa på DVD:

Vaiana/Moana* (2016)
Disney har blivit bättre… Mycket bättre. Åtminstone bättre än de varit de senaste 20 åren. De tycks dock inte vilja överge sitt musikal-koncept, vilket ofta får mig att undvika deras filmer, eftersom jag, mitt indiska påbrå till trots, inte orkar med att varenda stort och litet event i en film ska beskrivas medelst ett intrikat sång/dansnummer.
Märkligt nog blev den sångfyllda coming-of-age historien i Vaiana aldrig tröttsam, utan jag har lyckats se den tre gånger hittills, utan att lessna!! 🙂
(* Moana = varumärkesskyddat i Europa, så här heter filmen Vaiana)

¤¤¤

…trailer:

När alla tror att man ska lägga upp en Star Wars-trailer, men man fintar och lägger ut den djävulskt ondskefulla It (2017) trailer 2 istället!

¤¤¤

…avslut:

SF moderniserar sig, och gör det inte bara krångligt – utan till syvende och sist helt onödigt att hantera en fysisk biobiljett då man går på bio. Så efter 29 år och två månader avslutar jag mitt biobiljettsamlande.
Ska nu gå igenom samlingen – som består av cirka 625 biobiljetter, spara de som betyder extra mycket, och resten kastar jag nog bort…….

¤¤¤

…julklapp:

Av min fabulösa älskling fick jag en sushikurs med Junko (ägare till Umeås bästa sushirestaurang, Sagami) i julklapp!
Tre timmar sushi med någon som vet precis hur man ska göra!
Ska boka in den kursen så fort Junko är tillbaka från sin julresa – hon är just nu i Japan och hälsar på släkten.

¤¤¤

…rasering av gammalt ordstäv:

Man kan inte lära gamla hundar sitta brukar det ju heta, men jag har sedan i mars i år inte bara lärt mig sitta (framför en datorskärm delar av arbetsdagen) utan faktiskt lärt mig hantera såväl redigeringsprogrammet som filmskrivaren, och jag är idag inte bara screentryckare, utan även originalare!
Tilläggas bör att för varje grej jag lärt mig så finns det minst tio jag inte kan, men jag lär mig nya saker undan för undan.

¤¤¤

…däckning:

Spenderade de första två veckorna av 2017 med att ligga däckad i flunsan! Feber sju dagar på raken, en DJÄVULSK hosta och ett evinnerligt snorande.
Hej å välkommen till det nya året, liksom.

¤¤¤

…avsked:

Rost var det som slutligen “killed the beast”…
Och under året som nu gått sade vi ett tårfyllt farväl till LEGO-bilen!


En sista bild, innan vi lämnade den där – ensam och övergiven, ståendes

under en björk på gräsmattan utanför Västerbottens Bildemontering.

¤¤¤

…återhämtning:

Hösten är så lång och mörk, och det känns som att den aldrig ska ta slut!
Så vi drog till Barcelona en vecka i oktober, och det visade sig vara världens bästa medicin mot det tilltagande mörkret och sjunkande temperaturerna!!!

¤¤¤

…bästa foto:

Togs då vi hittade Maritas belgiske tvilling på en marknad i Barcelona!

¤¤¤

…zombiebaby:

Modiga Maja poserade med årets upplaga av Zombieclownen!

¤¤¤

Årets trerätters-nyårsmeny hämtas i cateringform på ICA Mariehem om ca fem timmar, och eftersom jag glömt vad den innehåller, och ICA Mariehem nu plockat bort den från beställningssortimentet, så blir den en överraskning även för oss! 🙂

GOTT NYTT ÅR 2017
och
HOPPAS ATT 2018 BLIR
SÅ MYCKET BÄTTRE!!!

Semesterdags…

Vaknade mitt i jävla natten… Halv tre!
Inte för att det känns som särskilt mycket natt då man kliver ut ur sovrummet (som är försett med mörkläggningsgardiner). Fullt dagsljus ute, och redan strax innan tre på natten kan man se att solen lyser på husfasaden på huset mitt emot.

Vet inte varför jag vaknade, och inte kunde somna om. Men jag har två teorier;
1) Jag åt en del godis igårkväll… Socker och sömn är ingen höjdarkombo.
2) Idag är sista arbetsdagen innan semestern!

Det känns som att ju äldre jag blir desto viktigare är denna dag, i synnerhet i jämförelse med andra “högtidsdagar” som tidigare varit målpunkter/milstolpar etc.
Den här fluktuerande dagen har definitivt ersatt nyårsafton i alla fall, det är helt klart.
Visst är avslutandet av ett år något att uppmärksamma, men i och med att ens liv består av så pass mycket arbetsliv, så är nyårsafton egentligen ingen speciellt.
Men sista dagen innan semestern däremot…
Varje minut av varje timme är ytterligare en tand att klippa på “muckarkammen”, och varje grej man gör är ett avslut. I år har den sista månaden dessutom inte heller varit helvetet på jorden – som så många år tidigare – och vi kommer därför kunna inte bara avsluta ordentligt och i lugn och ro, utan dessutom kunna fira extra genom att GÅ HEM TIDIGARE!
Redan vid lunch, faktiskt!

Sedan är det som sagt semester.
-Lite Stockholmsvisit.
-Lite Stockholmare på visit.
-Lite lugn.
-Lite ro.
-Ganska mycket ingenting.

Bara jag å gumman.
I FYRA VECKOR!

♥ ♥ ♥

It is LEGO no more…

Det blev alltså så, att den 15 maj åkte LEGObilen in för besiktning, och underkändes å det grövsta!

Lite pga nån lykta här och där, men mestadels pga rost. Rost till höger. Rost till vänster. Rost överallt.

Framförallt rost i balkar å andra viktiga delar.

Rost.

Så Marita började helt enkelt att på allvar se sig om efter en godkänd ersättare till lilla LEGO, och hon hittade en! Provkörde, funderade, och slog sedan till!

Den 7 juni, i onsdags, var det så dags för LEGObilens sista färd. Den skulle då köras från jobbets parkering till BilDahl, och efter upphämtning av den nya bilen skulle den köras – av mig – till Västerbottens Bildemontering (bilskroten) för att avsluta sitt liv…

Det är måhända en liten skruttbil, men den har startat i alla väder, från 20 minus till vräksnö, hällregn och steksol. Den har aldrig visat tecken på att vara särskilt tempramentsfull, men jag är ändock helt övertygad om att den är självmedveten… Särskilt efter i onsdags, då den precis inför sin sista färd bestämde sig för att göra något den aldrig gjort förut. På jobbets parkering, då vi skulle köra iväg den allra sista gången, så tvärdog den! Den lade helt enkelt av, på fläcken!!

Så Marita fick skjuts av chefen upp till bilhandlarn, där hon hämtade sin nya bil, och sedan körde hon tillbaka till jobbet och fick premiäranvända den nya bilen till att bogsera den gamla bilen till skroten…

Det var inte utan visst vemod vi lämnade den där, ståendes i gräset precis utanför bilskrotens plåtstaket.

Jag tog ett foto på den, sade “Hej då” och klappade den lite på taket, innan jag gick och satte mig i den yngre, något flådigare och mycket tystare nybilen…åsså åkte vi iväg.

LEGO: född 1996, levde sitt liv som LEGObil från mars 2012 fram till sin död i juni 2017.

Obstinat-vår.

Det är någonting behjärtansvärt, lite sådär huvudet-på-sned-och-ett-litet-leende tragikomiskt, över en vinterhatares beteende såhär på tidiga vårkanten. (Ja, jag vet att “hat” kanske är ett lite för starkt ord. Det finns ju faktiskt vinterdagar som till och med jag njuter av.)

Men på tidiga vårkanten, då den förbannade vintern äntligen börjar stå tillbaka – om än bara lite grann, så blir jag obstinat. Sådär riktigt dum-obstinat!

Jag kollar efter vårblommor kring huskanterna, trots att medeltemperaturen knappt lämnat frysgrader ännu.
Jag står med jämna mellanrum ute på balkongen och känner efter – VERKLIGEN känner efter – om det kanske inte går att sitta där ute och äta middag i alla fall. Trots isen som fortfarande befläckar balkongräcket.
Jag konstaterar, efter en otroligt solig och varm helg, att nu är det minsann äntligen VÅR, och då kan man ju börja klä sig därefter.
På måndagen ignorerar jag därför termometerns två minusgrader och skippar den fodrade jackan (för på våren räcker det minsann med en huvtröja!). Sorterar mentalt bort att jag nästan halkar och slår mig halvt fördärvad på en isfläck utanför porten. Kör ner händerna i fickorna och ber till en gud jag inte tror på att snälla låta det sluta blåsa (rakt igenom mina alldeles för tunna kläder).

Det är när jag sedan sitter där på bussen, med huvtröjans tunna huva fortfarande uppdragen kring skallen, och fingrarna inklämda mellan mina egna lår i jakten på värme, som jag tillfälligtvis kan kliva utanför mig själv och se hur dumt det hela är.
Såväl den fodrade jackan som fingervantarna och de tjockare skorna (för jodå, jag tog minsann de tunna gympadojjorna på mig också) stod ju precis där – vid ytterdörren!

Men den lilla nörden Självinsikt lyckas oftast bara göra sig hörd i några få sekunder, innan den raskt slås ner av riksmobbaren Sommarlängtan – som blir hög på rykten om pollen och björksav.
‘SITT NER I BÅTEN OCH HÅLL KÄFT!’ skriker Sommarlängtan åt Självinsikt.
Han sticker ett finger, tjockt som en nygrillad chorizo, i ansiktet på nörden och säger –‘Våga inte komma här och störa doften av nygrillat, kubbspel och mopedbränsle!’
Självinsikt kastar ett par snabba blickar åt höger och vänster, han känner ingen grilldoft, men så är han ju konstant täppt i näsan också. Dessutom är han alltid inbakad i så många lager kläder, oavsett väderlek, att grilldoften mycket väl skulle kunna komma från honom själv.
‘Nu tar vi och gör såhär’, säger Sommarlängtan myndigt medan han lägger en förtrogen arm runt Självinsikts axlar. ‘Nu plockar du av dig de där paltorna, strippa ner till bara kulorna, åsså drar du på dig de här shortsen och linnet. Trä sedan fötterna i ett par sandaler, så drar vi ut på stan!’
Men nej, nu får det väl ändå räcka! Självinsikt krånglar sig ur Sommalängtans lite för kärvänliga armlås och pekar menande på termometern.
‘Det kan väl ändå få bli plusgrader först? Gärna dubbelsiffriga sådana.’ lyckas han mumla fram genom de tre halsdukarna som täcker munnen och näsan.

Motvilligt ger Sommarlängtan med sig och går och sätter sig i soffan.
‘Gå och lägg dig.’ mumlar Självinsikt.
‘ALDRIG I JÄVLA LIVET!’ skriker Sommarlängtan tillbaka.

Självinsikt lämnar hemmet utan vantar och iförd en tunn huvtröja och tunna gympadojjor, men shortsen, linnet och sandalerna ligger kvar i garderoben.
Han har kompromissat till sig en seger, det vet han. Men han känner hur han blir svagare och svagare för varje dag som går, och han vet att en morgon kommer han vakna av att Sommarlängtan lindat in honom i plastfolie och är på väg att dumpa honom i älven.

‘C’est la vie’, tänker Självinsikt, medan han huttrar sig fram till jobbet.

Självinsikt, var inte ens i sitt esse uppe i Hemavans fjällvärld,
då Sommarlängtans inflytande fick honom att strunta i såväl
långkallingarna som täckbyxorna och de ordentliga vantarna.

Last night on Facebook…

För någon dag sedan hittade jag en gammal arbetskollega på Facebook, genom en ren slump, i ett kommentarsfält kring en orelaterad grej.
Han skickade en vänförfrågan, jag accepterade. Inga konstigheter, Facebook är ju trots allt som världens ytligaste dansgolv. Alla är välkomna att dansa, nästan ingen känner någon.

Denna fd kollega och jag delar inte världsbild, och det visste jag sedan tidigare. Han är nämligen religiös – på en sån där “nyfrälst-nivå”. Den nivå då religionen är ofelbar, och han har inget emot att försvara den.

Jag skulle därför inte starta en religionsdiskussion med honom, för vad finns det för poäng med det liksom?

Men så igår såg jag att han taggats i- eller kommenterat ett inlägg av en annan person. Den personen hade delat ett inlägg från en ateistisk sida, ett inlägg som kortfattat fördömde alla de som nu “ber för offren i Orlando”, eftersom den bok (Bibeln, min anm.) de tyr sig till fördömer homosexuella.
Personen som delat inlägget hade skrivit följande text till sitt delande:
“När har prayers gjort ett skit?? Så länge människor ber till “gud” när nåt händer istället för att ta tag i det själva så kommer aldrig nåt att göras! FUCK prayers Take action!”

I kommentarsfältet hade då min fd kollega skrivit en kommentar:
Finns inte många religioner som rättfärdigar mord. Det vore bättre att alla följde en religion där man inte mördar, där alla är lika och har samma värde.”

Svaret, från inläggsdelaren:
“Det finns en sån “religion” det heter MORAL.”

“Det stämmer, även kristendomen står för det.”

“Nej det gör inte det.”

Åsså var diskussionen i full gång. Jag läste mig igenom de då 20-25 kommentarerna i tråden, och tänkte verkligen inte lägga mig i… Det är ju liksom dödsdömt att gå emellan i ett ordkrig mellan två personer.
Men så såg jag den sista strofen i den sista kommentaren, gjord av min fd kollega:
“…om någon säger sig följa Bibeln eller Koranen då kan man kolla fakta från den bok personen säger sig följa. En kristen kan inte döda om han följer Bibeln det är fakta på det han säger sig följa. Precis som en moderat knappast kan kalla sig moderat om han vill förstatliga alla företag.”

Okej… Fakta och Bibeln/Koranen… Whatever, tänkte jag.
Men nej, jag måste liksom….. Så jag skrev:
“Nu är det kanske inte världens smartaste grej att hoppa rakt in i en ganska infekterad debatt här… Men det låter som en lite för lätt lösning, att den kristna person som mördar inte är kristen eftersom det inte är tillåtet enligt kristendomen.
Kontentan av det blir ett dilemma; En person tillhör en specifik religion och tolkar individuellt den religionens texter, och kommer fram till att mord är rättfärdigat, och plockar upp ett vapen och mördar i sin religions namn.
-Varpå religionen då per automatik plötsligt avsäger sig ansvaret för sin vilsna flockmedlem.
Ty dig till oss, vi vägleder dig, fram tills dess att du gör något vi inte tillåter – då låtsas vi som att vi inte känner dig.
Det är att göra det för lätt för sig.”

Svaret lät ju inte vänta på sig, och jag skippar de delar som inte har någon betydelse (eftersom en del av grejerna i svaret bara är bludder):
“Religion har alltid missbrukats för att få makt […] därför bör man gå till religionens källa och våga ifrågasätta. Jag tycker ingen tillhör en speciell religion bara för de säger sig tillhöra det. Gärningarna och tron visar om de tillhör religionen. Om jag skulle säga att jag är kommunist innebär det att jag är det? Nej för jag tycker att de flesta företag borde vara privatägda. Det är lätt att säga men svårt att leva efter.”

Och nu var det ju liksom kört!
Nu handlar det ju oftast inte om personer som bara “säger” att de tillhör religion X, utan de defacto GÖR det. De kanske till och med tillhör en av de mer entusiastiska medlemmarna av församlingen. Deras tolkning är kanske mer bokstavlig, eller snedvriden på något sätt. Men de är där i kyrkan/templet/moskén vecka ut och vecka in. Engagerar sig och ställer upp.
Menar du då att den dagen de plockar upp ett vapen och i sin religions namn mördar någon, så är de inte längre medlemmar av församlingen och religionen har inte längre något ansvar för hur denna person tolkat de texter den förespråkar?
Kommunistjämförelsen är onödig, om du inte faktiskt menar att du ÄR kommunist men samtidigt vill att de flesta företag ska vara privatägda, I vilket fall jag då skulle fråga varför du är kommunist.
Jämför hellre religion med religion.”

“Han (den andra personen i diskussionen, min anm.) påstod att det var religionerna som stod bakom dödandet, men jag hävdar motsatsen att det inte är religionerna utan människorna som använder religionen som ursäkt för att döda. Det är enligt mig en viss skillnad. Givetvis finns det människor som är tokiga som söker sig till religioner innan de dödar men är det religionens fel? Jag tycker inte det.”

Här tänkte jag avsluta, lite snyggt och lagom diplomatiskt:
“Som jag förstår det så anser du att religioner är genomgående av godo, och att otäcka handlingar som utförs i dess namn är individuella handlingar helt friställda från religionen de säger sig slåss för…
Jag anser att detta är fundamentalt fel.
Så, vi får nog vara ense om att vi är oense. :)”

Kolla, jag lade till och med dit en smajlgubbe! Den internationella symbolen för “Let’s just fucking drop this and fuggedabaodit!”…
But nooooo!

“Inte alla religioner. Men de flesta religioner utgår från att alla är lika värda och har samma rättigheter. Visst finns det religioner som är ute och cyklar men nu har jag bara nämnt kristendom & Islam det är de religioner som jag läst mest om. Jag har svårt att förstå hur man kan lasta religionen för att någon mördar när religionen uppmanar till det motsatta?”

Men ok då, tänkte jag. Fuck it då!
“De som är bokstavstroende (nästan oavsett religion), och alltså följer den heliga skriften till punkt och pricka hittar nästan alltid skriftligt fog för sina illgärningar.
En normalt funtad kristen person ser givetvis inte sin religion som en ondskefull organisation, men det existerar trots detta inte en bibel som INTE tassar såväl på som över gränsen till otäckheter.
Om en bokstavstroende person vill fördöma och straffa andra människor som inte delar hens världsbild så är det inte svårt att hitta avsnitt som rättfärdigar sådant beteende.”

Detta inlägg hade han märkligt nog klickat “gilla” på…
För min del var diskussionen över här, men den ursprungliga diskussionen mellan min fd kollega och originaldelaren av inläggen fortgick alltjämt i samma tråd.
Jag läste deras inlägg, och efter ett lååååångt inlägg med exempel på koranverser som uppmanar till våld/förtryck mm så ser jag följande – från min fd kollega:
Om man tar enstaka verser och säger detta är koranen så gör man samma sak som de som använder koranen för att döda. […]”

Och det gick ju liksom inte att ignorera.
På’n igen!
Men xxxxxxx, den som UPPMÄRKSAMMAR enstaka verser för att visa på felaktigheter/motsägelser gör väl i sådana fall samma fel som den som FÖRBISER enstaka verser för att undvika att hitta samma felaktigheter/motsägelser?”

Den kommentaren fick jag aldrig något svar på, men tråden under den fortsatte växa, och jag läste vidare. Initialt bara för att se ifall han trots allt svarat på det jag skrev, men efter ett tag hittade jag detta:
“Jag förstår inte hur man kan vara mot att människor inte ska ta sitt eget ansvar för sina egna handlingar. Varför man ger människor som dödar ursäkter som att det är religionens fel. Om folk kunde sluta bortförklara och hitta på ursäkter åt människor som begår brott. Det är inte alls religionens fel att någon mördar, vi alla människor har moral och samvete & vi väljer själva att göra våra handlingar men vi är så fega så vi gömmer oss bakom religion och många ger dom ännu mer ursäkter genom att skylla på religionerna istället för på människan.”

Denna text var mitt i ett HAV av kommentarer mellan min fd kollega och hans motpart, men själva andemeningen, om att det är det individuella ansvaret, inte religionen, återkom gång på gång på gång…
Replikeringen från mig löd:
“Procentandelen som medvetet utnyttjar religion för sina egna otäcka syften är extremt liten. I synnerhet i jämförelse med den procentandel som beter sig – låt säga moraliskt tveksamt – för att den religionen de tillhör säger att så skall det vara.
Alla bör ha fri rätt att utöva sin religion på det sätt de själva vill – så länge det inte skadar andra. Detta kallas religionsfrihet och är en grundlag i det här landet. Men att det finns fundamentala problem med organiserad religion är ingen myt, och det är ett faktum att många av de texter som används är i bästa fall förlegade, I värsta fall våldsuppmanande och hatiska.
Individuellt ansvar är en självklarhet, och något som tillämpas idag (om kyrkan skulle stå till svars för alla mord som skett i dess namn skulle den aldrig slippa ur fängelset). Men ingenting är så pass svart och vitt att man inte borde kunna hitta kopplingar då den tiotusende personen blir dödad för att någon säger att så bör ske enligt (valfri religiös text).
Se det såhär; om tre personer plötsligt dricker blekmedel och hamnar på akuten så är det deras eget fel. Det står ju på flaskan att man inte ska dricka innehållet.
Om 3000 personer plötsligt gör samma sak så är det visserligen fortfarande deras eget fel, men nu kanske det även är läge att se över varningstextens utformning, eftersom så många tycks misstolka den.”

Svaret kom efter 6 ynka minuter:
“Som sagt människan får stå för sina egna handlingar. Dricker jag blekmedel för någon annan gör det även det är 3 miljoner andra som gör det är jag till och med mer korkad än om vi bara hade varit 3 som drack. När det gäller procentandelen så tror jag att det är precis raka motsatsen. Titta på kristendomen, de har förtryckt människor genom alla år genom skriva på latin, sålt syndernas förlåtelse först för pengar sen genom krigare till korstågen osv.”

Men se den gubben går inte!
“Nej, här får du nog backa ett steg och läsa igenom det du just skrev – eftersom du motsäger dina egna teorier. Om kristendomen förtryckt människor genom alla tider (något jag inte tänker protestera emot) genom att till exempel hålla texter exklusiva (latin) och sälja syndaförlåtelsen, hur kan det då vara ENBART den individuella människans fel då hen begår mord i sin religions namn? Du nämnde att kyrkan “sålde” korstågen – vilket är ett ypperligt exempel på hur religionen aktivt uppmanar – till och med ekonomiskt finansierar – mord.”

Svaret jag fick var halvt om halvt obegripligt:
“Bibeln som kristendomen säger sig följa säger rakt emot detta därför översattes aldrig den så att vanligt folk kunde läsa och ifrågasätta själva. Så kyrkan var en kyrka som inte följde bibeln. Därför har jag hela tiden sagt att man måste själv kolla med källan inte lyssna på människor. Som bibeln säger de som säger gör som jag säger är de största hycklarna.”

Men okej, jag vet att min fd kollega är ordblind, och hans nedskrivna texter har sett BETYDLIGT värre ut. Så språkpolisen Micke bestämde sig för att ignorera kommentarens utseende… Jag var däremot lite less på detta nu, så alldeles nyss lade jag upp följande kommentar, och sedan stänger jag bort denna tråd:
“Du påstår att Bibeln är 100% god och att kyrkan, som säger sig följa Bibeln, i själva verket inte gör det så kyrkan är således ond.
Men eftersom det (i detta specifika exempel) är den kristna kyrkan som är de som styr, organiserar och värvar sina medlemmar – och således leder dem in på fel spår då de, enligt dig, inte följer Bibeln, hur ska man då kunna till fullo lasta de individuella församlingsmedlemmarna för eventuella otäckheter de utför i sin religions namn?

Du pratar om och om igen om att man måste gå till källan!
Vad är källan? Är källan, i kristendomens fall, bibeln? För i Bibeln kan du hitta MASSOR av tvetydigheter och uppmaningar till minst sagt tveksamma handlingar. Så då kanske källan inte är Bibeln.
Är källan då kyrkan? Nej, den säger du ju går tvärtemot sina egna skrifter. Så då går kyrkan bort…

Jag kände liksom på mig att det skulle se ut ungefär såhär då jag gjorde mitt första inlägg, mitt i din och Xxxx’s lilla diskussion.
Jag har inget emot religion, det har jag aldrig haft. Jag har till och med under många år sjungit i Pingstkyrkans ungdomskör, och varit med i allehanda uppsättningar av musikaler samt varit på så många kyrkoläger att jag faktiskt inte minns antalet. Så jag har sett och upplevt religionen – en relativt positiv sida av den – på nära håll.
Men att blint försvara den, med skygglapparna tätt intill ansiktet, helt oförmögen till ens en gnutta kritiskt tänkande – det gynnar ingen!
Organiserade religioner är i mångt och mycket egna företag, stora privata företag, och det är inte en särskilt smart företagsledare som vägrar felsöka eller problemlösa utan benhårt hävdar att alla felsteg – hur många de än må vara – bara är individuella detaljer som inte är kopplade till verksamheten.

Nog nu.
Det är tisdag, och jag tänkte spendera den med annat än Facebook. Det är till exempel ganska bra väder ute. Jag ska nog ta en promenad!

Xxxxxxx och Xxxx, ni borde göra samma sak! Ut och hämta ny, fräsch luft!”

Tråden är just nu uppe i 87 inlägg.
Men för min del är den över. 🙂

DiCaprios tour de force! (no spoilers)

Revenant
[revuh-nuh nt]

noun

  1. a person who returns.
  2. a person who returns as a spirit after death; ghost.

 

There is a lot that can be said for the unfairness in Leonardo DiCaprio never recieving an Oscar, despite his tremendous performances in quite a number of movies.
I have a sneaking suspicion that some people still think of him as the pretty-boy from Titanic and The Beach, and that is really a shame. Because DiCaprio is one of the hardest working actors today (he averages just over one film per year, ever since his breakthrough in What’s Eating Gilbert Grape in 1993, and has as of today 36 projects listed as “in development” on IMDb… 36!). And not only that – he is one of the best actors out there, the man seem able to play almost anything, and after seeing him in The Revenant, I have come to the conclusion that Leonardo DiCaprio will from now on be able to make me buy a movie ticket based on his involvement alone.

revenant-leo

The Revenant tells the (inspired by true events) story of Hugh Glass, an explorer leading a small team of surviving fur trappers through the vicious winter wilderness that is 1820’s America, after they have been attacked – and most of them killed – by native americans.
On a scout tour in the forest, Glass finds himself standing between two grizzly bear cubs and their mother, and he is brutally attacked…

I will say no more, even though there is a LOT more that could be said, you will have to (and I encourage you to) see for yourself!

Let’s get a few things out straight away. This IS DiCaprios film, he plays Glass and it is his story we get to follow. The pain, misery, fear, frustration and anger are all very palpable for me as the viewer. I can see it in DiCaprios face and I can hear it in his voice – what little he has left of it, after the bear tore out his throat. He embodies all the emotions to such a degree that I actually felt the freezing cold water and the snow, sitting there in the theater – dressed in my thick sweater.
The camera is right there, in his face… His dirty, banged up, tired and determined face.
This is a film about survival, about determination and about not succumbing to any sort of fate. It is also about revenge – but that is very much a secondary point.
-This is DiCaprios tour de force, and there should be no hesitation about that.

That being said, I would not be surprised if Tom Hardys performance as John Fitzgerald is mentioned in as equal high regard. Hardy has always been a fascinating actor, who seem able to play everything from the leading man in romantic comedies (This Means War, 2012) to supervillains in superhero-movies (The Dark Knight Rises, 2012). But what he does best though is play lunatics… The kind of trouble stirring lunatics that stand on the wall, screaming, banging their chest and rally everybody to get the revolution going! But if you look in their face, you can see that all they really want is chaos, violence and disorder.
Tom Hardy is fantastic in this film, relishing in playing a character that you instinctively hate, already from the start!
-It’s in the eyes…

The Revenant moves seemlessly between intimate (and sometimes painful) closeups, to sweeping landscape shots, showcasing not so much the beauty as the isolation and the relentlessness of nature, interspersed with Glass’ dream like hallucinations of his wife and child. The movie is shot using real light (as in no stage lights) and it has a very gritty and real feel to it – a style not unknown to director Alejandro González Iñárritu, who’s breakthrough was the fantastic Amores Perros (2000).
Making my way through the movie, after the fact, I find it hard to imagine anyone else, other than Alejandro, directing it – and certainly no one else other than DiCaprio starring in it…

-Make no mistake about it, this movie is a MUST SEE!

One last thing, because the scene where Glass is attacked by the grizzly bear absolutely needs to be mentioned!
I have seen a ridiculous amount of movies where characters are attacked by large animals/creatures. Everything from acid spitting aliens, dinosaurs and toxic waste enhanced spiders to lions, tigers and bears – oh my.
But the bear attack in The Revenant is the most horrific, panic filled and – for lack of a better word – REAL I have ever seen! I cannot remember blinking, or even breathing at all during that scene!
When you go see this movie (and you REALLY should), it will grab you from the get go, and you will have forgotten all about the bear attack – until it happens, and then you will wish you could forget it….but you never will!

På bio under 2015…

En kompis till en kompis listade några av de filmer hon sett på bio under förra året… Och eftersom jag är ett fan av listor…och filmer…och bio…:

9/1
The Hobbit: The Battle of the Five Armies
Det är svårt att fatta att det verkligen inte ens gått ett år sedan jag såg denna på bio, det känns som minst två år sedan!
Jag var inte överdrivet imponerad av de två tidigare delarna i Hobbit-triologin, och denna sista del gjorde inget för att ändra på det. Det verkar som att den inte brydde sig tillräckligt mycket (eller brydde sig alls!) om karaktärsutvecklingen eller det interna dramat (av vilket storyn har en hel del att plocka ifrån) – men det var antagligen för att den var upptagen med att försöka klämma in 500 olika datorskapade (eller förstärkta) saker i bild samtidigt.
När den äntligen var slut var jag bara lättad att det var över. Jag brydde mig inte ett dugg om karaktärerna, jag ville bara resa mig och åka hem.

17/1
Jönssonligan – Den perfekta stöten
Remaken av den kultförklarade svenska klassikern, Jönssonligan. Överdriver inte om jag påstår att jag var lite nervös inför denna. Är normalt sett svårflörtad när det gäller svensk film, och en remake av en av de få svenska filmer jag faktiskt gillar kändes ju…sådär.
Men den nervositeten var helt obefogad. Galet bra film, med rätt mängd blinkningar till det gamla, och helt rätt i tiden vad gäller det övriga (den gamla är ju trots allt en bra bit över 30 år gammal).

23/1
The Imitation Game
En av mina nya favoritskådisar, Benedict Cumberbatch, gjorde denna till ett regelrätt måste, och den/han levererade! Spännande och sorglig. Solklart Oscarmaterial (1 vinst + 7 nomineringar).

30/1
Kingsman: The Secret Service
“Verklighetens” James Bond, med Colin Firth som man aldrig sett honom förut. Extremt underhållande, om än lite småfånig i scener med den galet promiskuösa “svenska prinsessan”.

6/4
Fast & Furious 7
Den här serien är lite av en guilty pleasure för mig. Nej, uppföljarna är inte särskilt bra, och även om originalet faktiskt är sevärt så är det svårt att släppa att den följer storyn i actionklassikern ‘Point Break’ till punkt och pricka, med bildårar istället för surfdårar.
Men jag gillar dem i alla fall…
Så när det då var dags för denna – för all anständighets skull – sista del, den del under vars inspelningstid en av huvudrollsinnehavarna, Paul Walker, dog, så var det ju faktiskt ett måste för mig att se den.
Lika mycket överdrivet action som i tidigare sex delar, men med ett extremt snyggt skött avsked till Walker på slutet.
Inte ett öga var torrt, jag lovar!

22/4
Avengers: Age of Ultron
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här…
Jag gillar karaktärerna och storyn är hyfsat intressant. Men den lider kraftigt av den så kallade förstörelsesjukan, den som innebär att filmskaparna i vissa sekvenser låter så mycket slås i spillror att man slutar bry sig om det som händer på duken.
Stålmannen-filmen ‘Man of Steel’ är ett praktexempel på detta, och även om Age of Ultron inte når riktigt de spektakulära nivåerna, så är det bra nära ibland.

14/5
Mad Max: Fury Road
Fabulös uppdatering av Mad Max-universumet! Extra roligt då så många mansrättsaktivister (jodå, de existerar) upprördes av att titelkaraktären spelade andrafiolen, medan den egentliga huvudkaraktären var Charlize Therons vrålcoola Imperator Furiosa.

27/5
Tomorrowland
Helt okej vardagsunderhållning (såg denna en onsdag). Clooney är alltid underhållande och storyn var riktigt spännande.
Inget man minns långt efteråt, men kul för stunden.

3/6
San Andreas
Jag är i ärlighetens namn förbannat trött på effektfyllda undergångsfilmer i stil med [valfri filmtitel av Roland Emmerich], så anledningarna till att jag såg denna var tvenne:
1) Jag hade en massa biljetter som höll på att gå ut.
2) Dwayne ‘The Rock’ Johnson.
Inte ens The Rock lyckades leverera…

5/6
Spy
Här hette anledningarna Melissa McCarthy och Jason Statham, och de levererade faktiskt!
Fartfylld och väldigt rolig, precis sådär lagom mycket på – men aldrig över – gränsen till pinsam humor (som jag INTE gillar).
Melissa ‘Sookie’ McCarthy är en av mina favvisar!

10/6
Jurassic World
Nope. No. Negatory. Njet. Nada. No way José. No chance Lance.
Ni skulle antagligen ha slutat efter den tredje. Eller egentligen skulle ni nog ha slutat redan efter den första – eftersom denna fjärde del inte kändes speciell alls! Den var som en dussinfilm, lätt att glömma bort, lätt att ignorera. Något som känns väldigt trist!

22/6
The Terminator (1984)
Fråga: Om man på video/dvd har sett en film så många gånger att man faktiskt inte vet HUR många, om man kan citera stora delar av den utantill, om man äger en tjusig BluRay av den…. Ska man då köpa en biljett till den om den plötsligt visas på bio (ett format man hittills INTE sett den i)?
Svar: JA!
Det här var en av de coolaste upplevelserna jag någonsin haft på bio. Det är första gången jag ser en över 30 år gammal film – som jag dessutom kan UTANTILL – på bio.
Fick mig att önska att SF skulle visa fler klassiker på bio!

26/6
Terminator: Genisys
Eftersom jag då alltså sett originalet på bio enbart fyra dagar tidigare så kan jag meddela följande: Nej, den här höll inte måttet.
Förvisso bättre än den tredje delen, men det säger å andra sidan inte så mycket. Lider bitvis (mot slutet) av den där 500 saker i bild samtidigt-sjukan, vilket får hjärnan att febrilt leta efter vad den ska fokusera på – och slutar efter ett tag helt och hållet att fokusera.

4/7
Minions
Det är svårt att inte gilla de där små gula tjattrande figurerna, men i små doser… Delar av deras alldeles egna film var såklart hysteriskt kul, men 90 minuter rakt av blev helt enkelt lite för mycket. De passar bättre i kortfilmer, eller som stillbilder och memes på internet.

31/7
Mission Impossible – Rogue Nation
Efter den massiva reklamkampanjen med Cruise som hänger utanpå ett flygplan då det lyfter (och alla behind the scenes-klipp som avslöjade att detta var gjort PÅ RIKTIGT) så var jag ju bara tvungen att se denna film. Ja, det hjälper ju såklart att jag gillar de andra delarna i serien (del 2, detta gäller INTE dig).
Den tredje delen är fortfarande bättre, men denna gjorde mig knappast besviken. Action från början till slut, och en hel del humor – oftast levererad av alltid träffsäkra Simon Pegg.

9/10
The Martian
Matt Damon är sjukt bra i rollen som den astronaut som av misstag lämnas kvar på Mars, och som måste få några månaders förråd att räcka i flera år. Det är som att se ett sorts super-MacGyveravsnitt!
Extra mycket plus för de oväntade känslostormarna mot slutet.

29/10
The Intern
Robert DeNiro, äntligen i en roll passande den ålder han faktiskt befinner sig i! Han spelar en sjuttioårig änkling som blir “praoelev”på ett stort modeföretag, och är – med sin livserfarenhet –  charmerande rolig! Jag skulle utan tvekan se denna film igen, bara för hans skull!

30/10
Spectre
Nya Bondfilmer måste ses på bio, och man kan inte ångra det beslutet i efterhand heller…även om de inte alltid är så jättebra.

6/11
An
Japanskt drama om en gammal kvinna som börjar jobba i en pannkakskiosk… Låter ju sådär lagom intressant, eller hur. Men den var faktiskt väldigt bra! Inte en film man normalt sett ser på bio kanske, men det lugna tempot och sparsmakade musiken var skön omväxling från alla bombastiska actionfilmer man normalt sett ser i det här formatet.

12/12 (LMN)
En man som heter Ove
Sjukt bra filmatisering av Fredrik Backmans succébok, med en träffsäker Rolf Lassgård i huvudrollen. Lockar till mängder av gapskratt, och klämmer fram ett antal tårar vid väl valda tillfällen.
Kort sagt; JÄVLIGT BRA!

12/12 (LMN)
The Heart of the Sea
En sorts “true story” om legenden ‘Moby Dick’.
Helt okej, men drama-bitarna var klart starkare än actionbitarna, och det känns som att jag faktiskt hade klarat mig utan 75% av (den datoranimerade) valfångaractionen, till förmån för mer om svårigheterna med att vara skeppsbrutna i stiltje mitt ute på havet.

12/12 (LMN)
Point Break
Jag vet att Lucia Movie Night innebär tre förhandsvisningar av kommande filmer, men i det här fallet – då jag satt och genomled remaken av Kathryn Bigelows actionklassiker från 1991 – så hade jag faktiskt inte blivit besviken om det visat sig vara den gamla versionen, som jag sett ett flertal gånger, som jag har på dvd i hyllan här hemma och som jag kan citera delar av utantill.

16/12
Star Wars VII: The Force Awakens
Efter lång och plågsam väntan så var den då äntligen här (och på min födelsedag dessutom!).
Jag var så nervös att den skulle vara dålig att jag efteråt inte kom ihåg ens hälften… Så jag var tvungen att gå och se den igen!

22/12
Star Wars VII: The Force Awakens
Ja, den var verkligen så bra som jag fick för mig att jag tyckte mig kunna kanske se att den eventuellt var då jag såg men ändå inte såg den på premiären den 16 december.
Har faktiskt lust att gå och se den ÄNNU en gång, men det finns fler filmer jag vill se så jag får kanske besinna mig.

26/12
En man som heter Ove
Tog med Marita för att se denna, eftersom hon inte var med under Lucia Movie Night. Den var lika bra andra gången!

Så, jag har alltså sett 25 bioföreställningar under 2015.
Inte illa! 🙂

The Force Awakens – INTE en recension!

Detta är inte en recension, och sålunda finns här INGA spoilers att oroa sig över. Ingenting om filmens strukturella uppbyggnad, ingenting om bildspråk, redigering, musik, ljud, skådespelarprestationer eller regi.
Mestadels eftersom det redan kommer skrivas hundratals (om inte tusentals) spaltmeter om allt sådant.

Det kommer såklart skrivas ett otal spaltmeter på liknande tema som detta också, men bara jag kan skriva om vad jag känner – så då blir detta unikt i alla fall, hur man än vrider och vänder på det.

Det är svårt att föreställa sig hur pass höga förväntningar jag hade lyckats bygga upp inför Star Wars: The Force Awakens., men låt mig åtminstone försöka…

-Det här skulle ersätta den bioupplevelse jag hade 1997, då jag satt i Riogolettos största salong och på premiärdagen såg den omgjorda versionen av Star Wars Episode IV: A New Hope.
-Det skulle sudda ut det numera ganska blurriga minnet av Episode I-III.
-Det skulle återinföra min tro på att man kan göra ett bombastiskt rymdäventyrsepos, UTAN att fylla hela skärmen med plastig CGI.
-Det skulle även få mig att längta efter ytterligare två filmer.
och till syvende och sist
-Det skulle leva upp till sina egna extremt välgjorda teasers och trailers.

DET var mina förväntningar, i ett nötskal.

Så jag ska ärligt erkänna att jag redan för ett par veckor sedan började känna mig…..nervös. På riktigt!
Jag hade byggt upp detta så satans mycket i mitt eget huvud (och alla de hundratals reaktions-klipp jag sett på YouTube tydde på att jag var LÅNGT ifrån ensam om att bygga), så vad i hela h-vete händer om detta är en ny The Phantom Menace??!!
Jag kommer inte kunna hålla tillbaka all besvikelse och all uppdämd förväntan, utan jag kommer helt enkelt drabbas av någon sorts personlig kris eller nåt…
Jo, på fullaste allvar, dessa saker har då och då slagit mig.

-Vad händer om filmsatan suger!?

Så, gårdagen då.
Middag på restaurang Sagami, i glada vänners lag.
Sedan bio.
Längst fram i mitten.
Ingen satans 3D.
Reklam.
Trailers.
Film…!

Såhär i efterhand så är jag lugn.
Lugn i hela kroppen!
Star Wars: The Force Awakens är gjord av någon som älskar de gamla Star Wars-filmerna, det märks tydligt!
Den har kanske inte suddat ut minnet av den där bioupplevelsen 1997, men den har fått mig att än en gång längta efter att någon gång kunna se dem i oförändrat skick, mycket eftersom den ser ut att höra samman med dem, trots att den är gjord 38 år senare.
Den fick mig ABSOLUT att se fram emot ytterligare två delar!
och till syvende och sist
JA, den levde definitivt upp till sina egna teasers och trailers.

Över ett års alltmer påfrestande väntan är nu över, och allt jag kan säga är att det var värt det! Gårdagens biobesök var ett av de mest tillfredsställande sådana jag gjort på mycket, MYCKET länge.

Så läs eller se inget mer om denna film nu (förr eller senare så är det någon dumjävel som inte kan hålla tyst om karaktärer och handling och allt sånt) utan spring istället iväg och SE FILMEN.
NU!!!

Star_Wars_The_Force_Awakens

Point Break (2015)

Skrev en recension av denna på IMDb – på engelska, och eftersom jag inte orkar översätta den till svenska…

OK, so last night was the annual Lucia Movie Night here in Sweden, where SF (Swedish Filmindustry) do their part to keep the kids away from the streets during Lucia Wake. They do this by having a drug- and alcohol free all-night event at their cinemas all across the country. For 295 SEK (app. $40-45) you get popcorn, soda, a few other refreshments AND three undisclosed previews of films yet to open in theaters. Where I live, in Umeå, they NEVER tell you the name of the movie beforehand. You have to wait and see for yourself when the title pops up on the screen.

You can bet everyone wanted Star Wars, but everyone also knew that wasn’t going to happen.

The last film of the night, starting at about 05.15 in the morning, was this one, Point Break. I was all excited when I realized what it was (which was right at the start, when one character calls another character ‘Utah’). But my excitement checked out and went home to catch some well needed z’s pretty quickly.

The plot is somewhat different to the original, mostly the changes revolve around the bad guys and their reasoning for doing what they are doing, but also around the character Utah, and his background. It is also glossier (if you know what I mean), much of this is due to the 3D-effect, which is prominent and very much in your face – but also creates a feeling of nothing being done for real…something I know isn’t true. A lot of the stunts were if not 100% real, then at least close to 100%. But the 3D makes it all look fake somehow… I tried removing the 3D effect occasionally – by closing one eye – and it really did look a lot better without it.

The biggest change from Kathryn Bigelows modern-classic-original however is the fact that this version doesn’t make me care about the characters…at all! It borrows a few iconic scenes (most prominently the “angrily shooting into the air”-scene and the ending…sort of) and it makes no excuse whatsoever about cramming these images into the film. It tries SO hard to make audiences go ‘Ooo, did you see what they did there! That is from the original that is!’, but as this film is so infuriatingly inferior (say that quickly five times) it only makes me a little bit angry, that it didn’t even have the guts to stand on its own two legs as a modern day action movie.

If you plan on seeing this in the theater, but have never seen the original, make sure you do see that too! But in this case I dare to say it doesn’t matter if you see it before or after you see this remake, because no matter what you WILL see that this is nothing but a cash in on on of the best action movies of the 90’s.