ÅRSLISTAN 2014

Med hjälp av tockna moderniteter (som till exempel ‘Mitt Instagram-konto’) så blir årets lista en fylld till bredden av bilder!

I Januari…

…lagade jag smaskig zucchinilasagne (som innehåller strimlad zucchini istället för pasta, och faktiskt är godare än pastaoriginalet).

01_01 zucchinilasagne

…köpte jag en massa film!

01_02 film

…mördade jag en purjolök – inför ett chockat vittne!

01_03 purjolöksmordet

…var jag och Marita hos Martin & Anna, som hade fest med pirat-tema! Marita var Peggy The Pirate, medan jag tyckte att jag skulle klä ut mig till Jolly Roger – det blev väl sådär…
-Marita var betydligt snyggare. 🙂

01_04 Martins piratfest

¤ ¤ ¤

I februari…

…lessnade jag på radions upprepade spelningar av Avicii’s ‘Brother’.

02_01 Avicii

…åt vi smaskiga tapas i det mysiga köket.

02_02 tapas

…var vi på teater och såg en udda pjäs, om ett zombieutbrott, som delvis utspelade sig på teatern – med publiken som ofrivilliga offer – men som även tog klivet utanför lokalen och fortsatte in i skogen, då vi skulle evakueras från Umeå och bussades därifrån bara för att köra rätt in i en återvändsgränd ute i den mörka I20-skogen, medan zombies anföll oskyldiga människor på marken utanför.
-Vansinnigt innovativt, spännande och kul!

02_03 Utbrott

¤ ¤ ¤

I mars…

…tittade solen ÄNTLIGEN fram! (Umeås himmel var täckt av moln hela februari, så det var verkligen ett kärt återseende).

03_01 solen

…var vi med jobbet och såg Joe Labero. Vi hade sittplatser längst bort, längst upp – strax uppe under taket – vilket ju som alla vet är precis där man vill sitta då man tittar på en trolleriföreställning.

03_02 Labero

¤ ¤ ¤

I april…

…firade vi påsk, komplett med äggmålning och allt, tillsammans med Stockholmssläkten – mamma och alla fyra Blomströmarna.

04_01 ägg

…var det på samma dag kombinerad shortspremiär och balkongmiddagpremiär!

04_02 shortspremiär

 

04_03 balkongmiddagpremiär

…var vi på vinprovning med trerättersmiddag på Brännlands Wärdshus.

04_04 vinprovning

¤ ¤ ¤

I maj…

…åt vi tapas igen!

05_01 tapas

…drog pollensäsongen dessvärre igång.

05_02 pollen

…var vi på bio för att se ännu en film om en stor ödla som förstör allt i sin väg.

05_03 godzilla

…premiärade jag mina nya flip-flops (bara ner till tvättstugan, men ändå).

05_04 flipflop

…vann jag vinlotteriet på jobbet!

05_05 vinvinst

…kollade vi in Raging Steel på Ume Metal Open Air.

05_06 RagingSteel

…provade vi peruker på en marknad nere på stan, och där visade det sig att Marita – precis som jag anade – är snygg i precis allt!

05_07 snygg i allt

¤ ¤ ¤

I juni…

…åt vi en braklunch på Umeås bästa thaiställe; Mai’s Kitchen.

06_01 MaisKitchen

…drog vi till Göteborg, var på Liseberg och hade skitkul – trots regn!

06_03 Liseberg

…åkte vi Sveriges…nej Europas, kanske världens skönaste berg-o-dalbana:

HELIX!
06_02 Helix

…åt vi vansinnigt goda räkmackor i Feskekyrka!

06_04 räkmackan

…köpte vi lektyr inför den stundande semestern.

06_05 semesterläsning

…tryckte jag ett hundratal tygkassar – som torrfällde nå jävulskt!

06_06 torrfällande tygkassar

…var Marita Världens Sötaste Clown™!

06_07 VärldensSöstasteClown

…var vi på forsränning med jobbet.
-Blött, kallt, jobbigt och galet kul!

06_08 forsränning

…provpackade vi inför våran fyraveckorsresa.

06_09 packningen

…färgade Marita håret i en lagom somrig nyans. 😀

06_10 semesterluggen

¤ ¤ ¤

I juli…

åkte vi till Thailand!
(Men passade på att träffa släkten på Arlanda först.)

07_01 Arlanda

…var vi i Bangkok och shoppade, sightsee’ade, vandrade runt och – alltsomoftast – hängde vid, i och kring hotellpoolen.

07_02 BKK poolen

…njöt vi av lugnet på Koh Tao.

07_03 KHT hotellrelax

…badade vi i havet vid Sairee Beach.
…snorklade vi i Japanese Garden utanför Koh NanGyuan.
…färdades vi i High Speed katamaran från Koh Tao till Koh Samui.

07_04 KHT trippelhav

…bodde vi i schyssta hotellrum med utsikt i stil med denna.

07_05 KHS hotellutsikt

…åt vi overkligt god mat, för lite och inga pengar alls.

07_06 KHS sri nuan

…blev Marita besviken över storleken på Thailändsk manlighet.

07_07 KHS HinYai-besvikelsen

…fick jag en liten böteslapp (75kr) och hamnade i det Thailändska brottsregistret, efter att ha kört moped utan hjälm.

07_08 KHS brottslingen

…red vi på en elefant, till Maritas okuvliga lycka!

07_09 KHS elefantridning

…njöt vi till fullo!

07_10 KHS relalalaxa

¤ ¤ ¤

I augusti…

…tryckte jag upp t-shirts inför den stundande Umeå Zombiewalk 2014.

08_01 UZWtshirts

…var jag och Marita och Inger på Restaurang Sagami och åt sushibuffé!

08_02 sushibuffe

…försökte jag att inte tänka på Jan DeBonts ‘Twister‘ (1996) medan vi var på bio och såg ‘Into The Storm‘ – det gick inte så bra.

08_03 IntoTheStorm

…bjöd vi Inger, Danne, Anneli & Milton hem till gården, där vi grillade och hade så trevligt att det slutade med att vi nästan tömde (det iofs ganska skrala) barskåpet!

08_04 tömdebarskåpet

…botade vi baksmällan med bio, ‘Expendables 3‘ – det gick inte heller så bra.

08_05 Expendables3

…var vi på kräftskiva hemma hos grannarna, Malin & Christer. Vansinnigt gott!

08_06 kräftskiva

…gick den äntligen av stapeln! Den jag började fundera på redan under sommaren 2012. Den jag skickade trevande intresseförfrågningar kring i början av 2013, och som efter många långa perioder av väntan – till min stora glädje och skräck – visade sig faktiskt skulle bli av. Den jag sökt polistillstånd för, blivit officiellt sponsrad för och nojjat och stressat upp mig för. Kort sagt; den jag egenhändigt organiserat och sett till att dra ihop:

UMEÅ ZOMBIEWALK 2014
08_07 UZW1

¤ ¤ ¤

I september…

…sörjde jag bortgången av Richard Kiel (1939 – 2014).

09_01 RichardKiel

 

…reste vi till Stockholm för att fira såväl att systersonen (tillika min gudson) Oliver fyllt fyra år, samt att hans mormor (alltså min mamma) fyllt….några flera år.

09_02 Stockholmsresa

…iklädde jag mig återigen rollen som zombie, det var nämligen dags för Zombierun Sverige – som detta år gick av stapeln i Umeå.
(Detta foto innebar även att jag gått hela varvet runt på Instagram, eftersom mitt premiärfoto var en selfie tagen i Sävar under förra årets Zombierun Sverige.)

09_03 Zombierun2014

¤ ¤ ¤

I oktober…

…råkade jag svepa ner beskyddardraken från sin hylla vid dörren ute i hallen, och den gick – om inte i tusen bitar så i alla fall i för många för att på ett tillfredsställande sätt kunna sättas ihop igen (så, trots Facebook-indikationer på att ‘super glue’ skulle komma till undsättning så åkte drakbitarna helt enkelt i soporna).

10_01 dragonisnomore

…var jag zombie ÄNNU en gång (tredje och sista gången detta år!), under zombie-survivor lajvet ‘Sista Evakueringen‘.
-Intressant, är nog det bästa jag kan säga om denna min lajvdebut.

10_02 SistaEvakueringen

…kom lilla mamsingen på besök, och hade med sig ett underbart litet foto på mig och salige morfar. Helt fantastiskt!

10_03 jag å morfar

…skrev jag ett kärleksfullt blogginlägg dedikerat till just lilla mamma!

10_05 mamsingen

…avslutade jag och Marita Halloween med att se en riktigt schysst film!

10_04 Halloweenavslutning TuckerDale

¤ ¤ ¤

I november…

…testade vi årets Skumtomte-smak, pepparkaka – INGEN höjdare!

11_01 juleskum2014

…föll den första snön, som försvann så fort att när den föll igen en månad senare kom jag inte ihåg att den redan varit här.

11_02 första snön

…jobbade jag i dyra finskjortan, eftersom det skulle fotograferas till jobbets katalog och hemsida. Att fotografen skickades runt för att plåta överallt ute i säljlokalen – men inte sändes ut till tryckeriet för att ta en enda jävla bild (trots att faktumet att vi har ett eget tryckeri uppenbarligen är en stor säljpunkt i diverse anbudsförhandlingar) var kanske förväntat, men knappast mindre irriterande och tragiskt.
Det gör ont, liksom.

11_03 jobbariskjorta

…kom hela släkten på besök, för att förskottsfira min stundande 40årsdag!
Mamma, moster Åsa, SysterYster, Fredrik, Oliver & Elliot! ♥ ♥ ♥

11_04 släktbesök

…juleljus-pyntade vi!

11_05 juleljus

¤ ¤ ¤

I december…

…höll jag hov här hemma, tio dagar innan den faktiska dagen. Det blev en stillsam men kul kväll i soffan, med chips, godis, presenter och en MASSA dricka!

12_01 festen

…värmde jag fötterna i mina fådda Ravenous Zombie Slippers!

12_02 zombieslippers

…stod jag på Pilgatans Julmarknad, och sålde massor av örhängen och tavlor!

12_03 PilgatansJulmarknad

…fyllde jag 40! Det var en vanlig tisdag, så jag var på jobbet i vanlig ordning, och middagen var inget speciellt. Men jag fick present (ett presentkort på knivrakning på en salong här i stan!!) åsså vi körde go’fika på kvällen och avslutade i storartad stil med Världens Bästa Julfilm™. Allt som allt; en toppendag!

12_04 födelsedagsavslutning DieHard

…åkte jag traditionsenligt till jobbet, den sista arbetsdagen innan ledigheten, iförd (inte enbart) tomteluva.

12_05 sistajobbdagen

…var vi ute och promenerade på julaftonsförmiddagen, under den lilablå himmeln, i ett tyst, snötäckt landskap. Vackert och avslappnande!

12_06 julaftonspromenad

¤ ¤ ¤

Nyårsafton kommer firas i hemmets lugna, med champagne, trerättersmiddag + finvin och en massa soffa – i den ordningen. Så mer spännande saker än så har inte hänt detta år….men det kan ju räcka tycker man.

GOTT SLUT 2014.

VÄLKOMMEN 2015!

Advertisements

Jag vill inte bo i ruiner…

Kollar på nyheterna nästan varje dag, och har så gjort i många år – så oftast är det bara av vana. Det mesta som sägs går in genom ena örat och ut genom det andra. Det känns som att det antingen bara är värdelöst inrikespolitiskt tjafs, eller så handlar det om länder som aldrig varit sams och antagligen aldrig kommer att bli det heller.
Som allra mest sitter jag och suckar åt eländet.

Men nu.
Vad är det som händer här egentligen?

svenska nazister

Nynazistiska organisationer slår rot överallt i hela landet och ett – milt uttryckt – främlingsfientligt parti är det fjärde största av våra åtta stora partier, enligt Sifos väljarbarometer (13 april 2014).
Det slitna men väldigt talande uttrycket “jag är inte rasist, men…” verkar inte längre behövas, eftersom det uppenbarligen nu blivit helt okej att faktiskt vara rasist.
Det känns visserligen som att motståndet mot den här tragiska utvecklingen är stark, men det är ändå skrämmande att det går åt detta håll.

Och sedan har vi det här:

europa_1

Jamen kolla på det då för fasen!
Ukraina ligger precis DÄR!
Bara ett litet hopp på kartan!

Jag vet väldigt lite – för att vara helt sanningsenlig så vet jag mer eller mindre ingenting – om hur hela den här förbannade grejen startade. Men ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte heller! Det spelar nämligen ingen roll!
Det är på väg att bli krig.
Ett stort jävla otäckt skitkrig!

Som det ser ut i mina ögon och låter i mina öron:
Ryssland vill “hjälpa” Ukraina genom att ta över styret av hela landet.
Ukraina protesterar – såklart.
Men vissa fraktioner i Ukraina vill ha ryskt styre, och protesterar mot sitt eget land.
Ryssland hotar med att kapa gastillförseln för Europa om man inte får som man vill.
På andra sidan Atlanten mullrar USA att om detta fortsätter så kommer det att bli mycket, mycket kostsamt för Ryssland.

Och från vissa politikerhåll i vårat lilla land hörs nu plötsligt röster som tycker att vi ska utrusta våra stridsflygplan med långdistansrobotar – “i avskräckande syfte”.

gripen

Vad i helvete håller ni på med?!
Allihop!!

Sluta bråka!
Lägg ner!
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, eller göra.
Ibland vill jag bara ställa mig upp och skrika rätt ut…

GE FAN!

Jag vill inte bo i en utbombad ruin till stad. Jag vill inte vara ett av de där ansiktena på nyhetssändningarna. Ni vet de där man skulle se om man bodde i ett land där det inte är krig, och de visar ett reportage från “norra Europa, där konflikten nu har härjat i flera månader och miljontals civila fått sätta livet till då bombräder ödelagt stad efter stad efter stad”. Nyhetskameran sveper över en söndertrasad gata i valfri Svensk småstad, och smutsiga, trasiga och uppgivna ansikten tittar in i den och vädjar tyst om hjälp från omvärlden… Där de flesta apatiska nyhetstittare bara sitter och suckar åt eländet.

utbombad stad 1

Men ännu så länge kan jag sitta i min soffa på lördagsmorgonen, med fri tillgång till allt det internet har att erbjuda, med blå himmel och sol utanför fönstret och med faktumet att det är måndag i övermorgon och jag måste gå till jobbet som enda riktiga kvarnsten runt halsen… Så jag fortsätter köpa lokalproducerad mjölk och ekologisk sallad och jag fortsätter cykla fler gånger än jag åker bil. Jag fortsätter helt enkelt att försöka minska mitt ekologiska fotavtryck – för om det mot all förmodan faktiskt blir så att vi inte bombar varandra sönder och samman så kanske det vore bra om vi åtminstone slipper hålla ihop den här planeten med enbart god vilja och silvertejp.

earth_1-jpg

 

 

. . . . . . . . . .

 

Anonyma internet

Internet är fascinerande…
Mestadels för att det tycks fungera som en sorts verklighetsspegel.
I den ser man vad för sorts personer människor verkligen är. Inte så att alla som använder Brad Pitt som sin profilbild på dejtingsajter faktiskt i själva verket ÄR Brad Pitt.
Men då det ska tyckas, tänkas och has åsikter om saker och ting – då kommer den verkliga sidan fram. Tragiskt nog är den sidan oftast småsint med en jag-vet-bäst attityd, fylld till bredden med åsikter om precis allt och den är…naturligtvis…anonym!

Det är så otroligt lätt att bara ösa ur sig saker man vill säga, utan att bry sig om vem eller vad som står i vägen, då man slipper det där irriterande faktumet att den man öser ur sig på vet vem man är…

Min tidigare blogg fick kommentarer, fler än de som synts här, och de var alla anonyma. En del av dem säkert välmenande – andra inte. Detta stör mig, och givetvis är jag väldigt medveten om att denna blogg jag nu skriver kommer få alla anonyma internettroll där ute att gråta av glädje! ‘Titta! Titta! Jag fick honom att bli irriterad! Jag orsakade en reaktion!’, och det är okej, jag köper det – tillsammans med faktumet att människor i grunden är elaka varelser som finner nöje i att försöka dominera andra….anonymt.

Är man rädd för att stå för de åsikter man har så är de åsikterna inte längre giltiga (fullt jämförbart med hur jag tycker man ska bemöta maskerade demonstranter).
Vill du inte visa mig vem du är så bryr jag mig inte om vad du tycker.

Så, därför raderas härmed anonyma kommentarer olästa.

FreakMan

Jag är nog inte normal.
Jag kanske till och med har problem.
Mentala problem.
Djupt gående trauman från tidig ålder.
Något som gör att jag – då jag blir irriterad på något – blir arg.
Inte alltid.
Inte ens ofta.
Men ibland. Ibland när frustrationen är som störst.
När jag tvingas ha med inkompetenta människor att göra.
När jag är hungrig eller trött eller både och.
När jag känner mig förlöjligad (min allra största Akilleshäl).
…när dessa saker inträffar samtidigt som jag är på “fel” humör…
Då…
Då kan jag gå förbi Irriterad, passera Sur utan att stanna och störta rakt in i Arg.
Ibland, ytterst sällan, tränger jag mig genom Arg och faller rakt in i Vansinnig.

Jag vet inte varför.
Jag har ingen aning om vad det är som gör att jag – i brist på ett bättre uttryck – ‘tappar fattningen’ ibland. Jag har alltid sett det som att jag måste ventilera mig.
Jag har svårt att bara släppa skit som händer. Det kan vara småsaker jag hänger kvar i ibland, men oftast är det de där lite större sakerna, de där som gör mig oerhört irriterad eller arg – de där som jag gärna VILL släppa taget om just då när de händer, men som jag istället stoppar ner i fickan och bär runt på tills de börjar pysa ut…när jag är som minst motståndskraftig (trött, hungrig osv osv)…

Ska jag vara helt ärlig kan jag ibland inte förstå hur vissa människor klarar av att leva ett helt liv UTAN att ventilera. Blir dessa människor aldrig upprörda över något alls? Eller är de bara mästare på att släppa taget om varenda orättfärdighet, liten som stor, utan att lämna kvar så mycket som ett enda spår av det…
Eller lagrar de också? Sparar de kanske kvar allt inuti, i ett (näst intill) outtömligt förråd av skit, djävulskap och plågor? Och vad händer när det till syvende och sist blir fullt?

Jag behöver kanske ett vadderat rum någonstans, där jag då det behövs kan stänga in mig och slå på väggarna tills ilskan försvinner. Ett ljudisolerat, vadderat rum, så att jag kan skrika och skrika och skrika och skrika.
Bara sittandes här vid datorn kan jag känna hur otroligt jävla skönt det skulle vara.
-Behöver jag kanske psykologhjälp trots allt?

Oavsett vilket så kan jag inte lova att jag aldrig mer ska bli arg.
Vare sig man gillar det eller ej så är Arg en (ytterst liten) del av mig, och alla mina känslouttryck hänger liksom ihop, på samma sätt som jag kan tänka mig att alla människors olika känslouttryck hänger ihop.
Så ska Arg bort så får man helt enkelt se till att medicinera bort alla mina känslouttryck.

I, Robot.

Jag vill nu till sist sno åt mig ett par rader här och starkt påpeka att jag inte slåss, vare sig jag är irriterad, sur, arg eller ens vansinnig. Jag har aldrig någonsin slagit en annan människa, och förutsatt att jag inte fruktar för min eller någon närståendes säkerhet så kommer jag aldrig göra det heller. Punkt slut!

Alltings förgänglighet…

…eller något annat djupt, men mindre pretantiöst.

Var och hälsade på min mormor och moster idag.
Det var inte igår.
Det var inte ens i förrgår…

Lite tragiskt nog är det så att jag antagligen inte hade tagit mig för att vara förbi där idag heller, om det inte varit så att min moster ringt och mer eller mindre rent ut frågat ifall det inte var så att vi ville komma förbi och hälsa på – innan mormor går ur tiden.

Hon är dålig, mormor.
Riktigt dålig.
Sådär så att man undrar ifall hon är medveten om att man befinner sig i rummet.
Sådär så att man inte riktigt vet ifall man ska gråta – eller gråta lite till.

Jag skulle vilja skriva så otroligt mycket.
Om hela den situation som min snart 80-åriga mormor och hennes yngsta dotter – min moster – befinner sig i.
Om alla tankar som vandrade genom huvudet då jag satt där och tittade på henne.
Om att jag för första gången på jag vet inte hur länge faktiskt gav henne en puss – i pannan – då jag sade hej då till henne innan jag gick, väl medveten om att det antagligen är sista gången jag ser henne i livet.

Om alltings förgänglighet…

Då man sitter och tittar på någon som i korta ögonblick av klarhet tycks önska sig bort från allt, så får man snabbt lite perspektiv. När syn, hörsel, rörelseförmåga, matlust och mental närvaro tagits ifrån en…så känns det som att det egentligen bara är grymt av livet att hänga kvar i en.

-Midvinternattens köld är hård…

¤ ¤ ¤

Julledigheten är blott en vecka och en dag bort…men det skulle lika gärna kunna vara flera månader dit. Arbetsordrarna hopar sig, som moln på midsommarafton, och det finns inte tillräckligt många arbetstimmar på en vecka för att jag ska hinna med allt.

Kommer jobba som ett djur ända fram till sista dagen, och de första dagarna av ledighet kommer snarare vara konvalescens.

Kommer gå sönder…

Vet inte riktigt hur jag tänkte…
Eller jo, det vet jag visst det.
Rent statistiskt skulle jag ha varit arbetslös minst året ut. Inget jobb, inga intervjuer inför ett jobb och knappt ens något svar på ansökan till ett jobb.

Men så blidde det inte – och givetvis är ingen tacksammare än jag, ett fast heltidsjobb är värt med än guldplätterad saffran i dagens läge.
Men just nu är jag så otroligt trött… Kommer hem på eftermiddagen och stirrar på det totala kaoset i soffan, kaoset som består av alla grejer jag måste göra klart innan origamiutställningen (deadline: 29 november), innan julmarknaderna (deadlines: 1, 2 och 15 december) och innan det blir försent att posta saker till folk innan jul (egensatt deadline: första veckan i december).

Jag stirrar på alla hel och halvfärdiga pappersformer och försöker förmå dem att av egen kraft vika sig och sätta ihop sig.
-Use the force, you fat bastard!
-Wax on, wax off. Do not forget to breath, very important!
-Git ‘r done!

Men inget händer, och vetskapen om att jag måste göra allt själv sjunker sakta in… Den sjunker in varje kväll. Om och om och om igen… Och jag är som sagt trött. Inte bara fysiskt trött, jag känner mig mentalt utmattad. Har inte ens packat upp grejerna från marknaden den 20 oktober. Allt står kvar i en stor påse i gästrummet… Jag orkar inte ta hand om det.

Till helgen…
Jadå, till helgen ska jag ta hand om allt det där!
Så lovar jag mig själv – men det händer inget där heller.

Det känns som att inget fungerar längre.
Det känns som att jag håller på att gå sönder.

15 dagar in…

…i mitt nya liv som ej-längre-personlig-assistent.
Har mestadels spenderat dagarna med att göra mitt arselavtryck i soffan ännu djupare. Har kollat film i parti och minut, surfat på nätet, spelat ut Facebook-versionen av ‘Angry Birds’ och blivit bäst på ALLA banor (utom EN enda – damn you Linda Konradsson!) samt suttit och stirrat – något som till och med är ÄNNU mindre produktivt än det låter!
-Då och då har jag även varit ute och promenerat.
Min inaktivitet kan såklart förklaras av operationen jag gjort, som fått mig att känna mig mer än lovligt sänkt i nästan två veckors tid. Men nu då? När jag känner att jag mer eller mindre hämtat mig från allt? När kroppen börjar komma tillbaka från ruinens brant – till ett normalt ohälsosamt tillstånd? Vad ska jag göra nu?

Har nästan inget planerat.
Nu på fredag ska jag vara på biblioteket och hålla i en två timmar lång workshop i origami-vikning. Ska även prata med ABF om att kanske starta upp nya origami-kurser (ställde ju in sex stycken kurstillfällen till förmån för min operation).
Men det är allt.

Jag ska såklart också söka jobb.
MASSOR av jobb.
Men var? Hur? Vilka?
Ska jag göra som jag tänkt, och bara kopiera upp mitt cv i 50 exemplar och vara och lämna det överallt där jag möjligen, kanske, eventuellt kan tänka mig att vilja jobba?
Och när jag söker, ska jag – eller har jag ens RÅD att bry mig om saker som “heltid” och “tillsvidareanställning”? Eller är det här nu båten jag satt mig i…? Att överleva på tillfälliga deltidsjobb, uppkomna av ett oändligt arbetssökande?

Varför känns det som att jag inte kan säga saker som att “jag vet inte vad jag vill” eller “jag har inte hittat mig själv”? Varför får jag intrycket av att jag istället bara fanimej måste “ta mig samman” och sluta bete mig som “en jävla tonåring”? Är det för att jag är 37 år gammal, och när man är tre år från 40 så ska man veta vad man vill, man ska ha hittat sig själv för länge sedan och man ska inte hålla på och krångla? -Är det därför?

Ibland känns det som att jag inte får vara jag längre, vilket såklart är lite trist. Men vad som är MER trist är att det oftast känns som att jag inte ens vet vad som ÄR jag, och att jag bara sitter av mestadels av min tid. Utan prospekt vare sig för nutid eller framtid…
Gillar inte Seinfeld, men känner mig ibland som George i det där klippet som används som Seinfeld-trailer på tv6 eller tv3 eller vad det nu är för kanal, när Kramer ställer en massa frågor till honom som alla bottnar i ifall han har nåt på gång i sitt liv, och George – mer och mer ynkligt – svarar “No” på allting, vilket leder till den sista frågan “Do you have any concievable reason for getting out of bed in the morning?” och det enda George kan komma på att säga är “I like to get the daily News…”.

Idag har jag inte varit ute en endaste sekund.
Har inte ens varit ute på balkongen!
Har känt mig lite seg, men man kan ju tycka att jag borde kunnat gå ut åtminstone en timme… Men då jag äntligen bestämde mig för att NU ska jag gå ut och promenera en stund – vilket var nån gång innan 14 – så började jag istället känna efter, och jodå, minsann om jag inte var ganska trött ändå.
Så jag gick och lade mig i sängen istället, och SOV – i över en timme!
-Kreativt!

Det enda min plötsliga sov-stund resulterade i är att jag nu, en bra bit över midnatt, sitter i soffan och skriver blogg – istället för att sova. Inger gick också och lade sig för att sova en stund då jag gjorde det – men ibland verkar hon funka som en programmerbar maskin, som kan ställa kroppen på “sov-läge” när klockan närmar sig sovdags, och då blir hon automatiskt trött. -Vilket såklart innebär att hon ligger och sover just nu, medan jag sitter här.

TV’n är på, det är Top Gear på Kanal9, men ljudet är nästan helt av och jag tittar inte riktigt. Sitter mest och funderar på hur länge jag ska behöva sitta här innan jag känner mig trött nog att försöka gå och lägga mig…

Och förresten, jag vet att jag gnäller.
Att upplysa mig om att jag “bara gnäller” vore ungefär lika chockerande information som att berätta för mig att jag är tjock. Jag vet. Jag vet. Jag vet och har alltid vetat!
Dessutom är jag inte dum i huvudet (till skillnad från så många andra i min omgivning – nej, nej, inte du såklart! Alla andra!) och det är ju för fasen jag som skrivit all denna text, detta är min blogg och jag står för varenda liten bokstav som hamnar i den! OCH, eftersom detta är min alldeles egna suveräna skrivstat, där jag är enväldig härskare, kan jag göra vad fan jag vill!
-So there!

¤

Ja ja

alive inside

Ibland har jag en sorts utomkroppslig upplevelse.
Studerar mig själv, nästan som en tredje part…

Oftast kan jag inte låta bli att bara skaka på huvudet.
Åt denna arma, förtappade varelse.
Vad håller han egentligen på med? Vad är det egentligen han försöker inbilla sig? Hur har han tänkt att det här ska gå ihop? -Har han tänkt överhuvudtaget? Eller låter han sig helt enkelt bara svepas med och hoppas på att när allt till sist slutar snurra så ska bitarna falla på plats automatiskt?

Åsså wooosh så är jag tillbaka i mig själv igen.
Fast med alla dessa tankar fortfarande kvar i skallen.

Det är jobbigt.
Försöker stänga av dem.
Distrahera dem.
Överrösta dem…

Kollar film. Spelar spel. …..Äter.
Ibland går det, men oftast inte.

De gånger tankarna är så högljudda att de nästan blir osammanhängande så bankar hjärtat. Inte fort, men HÅRT! …utan att jag anstränger mig det allra minsta.
Till och med jag, med mitt begränsade medicinska kunnande, kan lägga ihop två och två och få det till Ångestframkallat Högt Blodtryck.

Borde ha en massa saker att se fram emot, men alla förväntningar uteblir.
Jag är inte längre irriterad jämt och ständigt (vilket faktiskt var fallet för ett tag sedan), men jag är nu istället mest uppgiven. Lite rädd, ibland på gränsen till panikslagen – något som inte helt oförklarligt brukar sammanfalla med de tillfällen då hjärtat bankar som hårdast.
Men oftast är jag bara uppgiven.

Uppgiven, ledsen och deprimerad.

-Och jag vet inte hur jag ska få det att upphöra.

Fill my head, empty my soul…

Tror att anledningen till att jag låter TV’n mala på hela tiden är för att ljudet av mitt eget tomma, urlakade huvud är så otäckt.

Vad rör sig där inne egentligen?!

Tankar om att jag är sjukt trött på att ha en konstant igensvullen näsa – som givetvis är EXTRA svullen nu när jag varit dyngförkyld. Vissa nätter har jag helt enkelt gett upp och pumpat den full med avsvällande nässpray – trots att jag VET att det inte hjälper på lång sikt utan för det mesta gör allt sämre. Det är nätter då bihålor/polyper inte samarbetat alls, och näsan har varit så igenstoppad att det ibland känts som att den inte ens existerat.

Tankar om att det kommer bli stressigt nästa helg. Dessa tankar kombineras även av skuldmedvetna känslor kring att jag borde ringa Lainen,, om inte för något annat så bara för att prata…om allt och inget… Men gör jag det? Nej!
Och jag vet inte ens varför!

Tankar om jobbet och hur lite jag vill vara där.
Tankar om ett nytt jobb. Om nya saker överhuvudtaget.
Om gamla saker. Om irriterande skitsaker som aldrig tycks försvinna.

Om saker jag vill.
Om saker jag INTE vill.

Ibland funderar jag över huruvida mina virriga, existensiellt ifrågasättande blogginlägg någonsin förstört mina chanser att få ett jobb jag sökt… Det är ingen omöjlighet. -Men ärligt talat så skiter jag i det. En arbetsgivare som dömer ut en person för att denna verbaliserar sin mentala ångest, är inte en arbetsgivare jag önskar arbeta för i alla fall.
förresten så är det nog troligare att jag skulle ratas för alla de inlägg då jag pekat finger (såväl verbalt som rent fysiskt) åt diverse institutioner och/eller personer… Tror till och med att jag vidd något tillfälle genom en kanske bara halvt och halvt genomtänkt bildtext hävdat att Filip och Fredrik är några som bör skjutas omgående!

Just i detta nu, precis när jag skriver detta, så funderar jag på vad Inger kommer säga när hon vaknar (hon ska jobba natt och sover just nu för att orka med) och får veta att jag för sjuttioelfte gången på ganska kort tid hyrt tre filmer från Hemmakväll… (Och nu vaknade hon, så svaret lär inte låta vänta på sig).

För tio dagar sedan hyrde jag X-Men First Class, The Adjustment Bureau och A Film With Me In It. De lämnades tillbaka i onsdags, och idag hyrde jag ytterligare tre; Paul, Rio samt Burke & Hare.

Inger sade: -Jaha.