Dunkirk (2017)

Christopher Nolan har regisserat nio långfilmer*, och jag har sett dem alla.
(* – icke inräknat The Following, 1998, som är en 69 minuter lång svartvit film).

Jag lade aldrig någon större vikt vid vem det var som gjort de första av hans filmer som jag såg (Memento, 2000, och Insomnia, 2002), men vet att jag efter Memento var nästan lite chockad över att någon vågade göra en film som ställer så pass höga krav på publiken.
Det är inget gullande med den som ser Memento, ingen avslappnande och komfortabel stund i biomörkret. Där finns inte ens ett endaste litet “heads up”, inget “se till att vara uppmärksamma nu!”. Den bara packar in hela biosalongen i bilen och kör – baklänges – rätt in i okänt territorium.
“Det här är den film jag vill göra, det är den story jag vill filma, det är såhär jag vill berätta den, och jag bryr mig inte ett dugg om ifall du, ni, de, eller någon alls hänger med. Se den igen om ni inte förstår!”
Nej, det är inte ett citat från Nolan, men såhär i efterhand, då jag tänker tillbaka på de där märkliga timmarna i biosalongen då Memento rullade på duken, så har jag inga problem att tänka mig att han skulle kunnat sagt något sådant.

Efter Batman Begins (2005) var hans namn inbränt i min hjärna för all framtid.

Dunkirk, gjord sjutton år senare, är fundamentalt annorlunda.
Delvis, naturligtvis, för att den handlar om en redan känd del av vår historia – vilket innebär att man på sätt och vis redan vet hur den kommer sluta. I det stora hela i alla fall, men också för att den är lite mer skonsam mot sin publik.
Inte mycket, det ska ärligen sägas, men lite grann i alla fall.

Precis som i många av sina tidigare filmer leker Nolan med konceptet tid, och låter filmen utspela sig på tre nivåer.
“The Beach”, under en vecka.
“The Sea”, under en dag.
“The Air”, under en timme.
Undan för undan vävs de tre tidsaspekterna ihop, skickligt svängandes in och ut ur varandras linjer, men det blir aldrig jobbigt att hålla isär dem, eller ha koll på vad som händer när.
Musiken, av Hans Zimmer, ligger som en matta över hela filmen, med långa toner som skiftar i höjd, upp…….ner…..upp…….ner, tills den tänkta illusionen uppstår, den att de konstant höjs. Det ger en krypande känsla av ökning i intensitet och en känsla av att det blir mer och mer bråttom – och detta pågår hela filmen!
Det är som ett 105 minuter långt crescendo, byggandes upp till ett klimax som aldrig kommer, och det geniala är att man dessutom är lättad att det inte gör det!
Dunkirk känns mer som en dokumentär spelfilm än något annat, det känns som att den fångar verkligheten, och verkligheten avslutas sällan med något bombastiskt fyrverkeri. Dessutom var Dunkirk, de riktiga händelserna vid Dunkirk, inte slutet, utan bara början till slutet.

Det är en annorlunda Christopher Nolan-film än de jag sett tidigare, och den lämnar ett mildare, mindre intensivt intryck. Men det går inte att se den och INTE se det skickliga hantverket.
Kanske kommer Nolan någon gång göra en film som jag blir besviken över. Som jag lämnar biosalongen muttrandes “vad fan tänkte du Nolan?!”.
Men Dunkirk, med sin lågmälda intensitet, sina vackra hemskheter, sin välljudande dissonans, är inte den filmen.

Och som ett PS.
Igår var jag och såg Edgar Wrights Baby Driver (2017).
Den var riktigt underhållande, och helt klart värd ett par timmar i en biosalong.
Varken mer eller mindre.

Advertisements

Train to Busan (2016)

Jag är ett stort fan av zombiefilmer (no shit, Sherlock!), och jag har sett en hel del sådana.
Absolut inte alla, men väldigt många.
Jag vet inte riktigt vad det är med zombien som apokalyptisk symbol, men något med zombiefenomenet tilltalar mig mer än andra typer av världsundergångsobjekt.
Makeup-effekterna lockar, såklart. Men det är något med den där enkelspåriga, ostoppbara massan som bara väller fram emot en som känns mer…..”verklig” än något annat.
Jag ser gärna dystopiska apokalypsfilmer, men väljer zombier över drakar, bensinbrist och kärnvapenkatastrofer vilken dag som helst.

En del zombiefilmer är spännande, andra är roliga, en del är sådär riktigt cheesy-dåliga och en del är fruktansvärt usla.
Och så finns det ett fåtal som är fullkomligt briljanta!

Den Sydkoreanska Train to Busan (2016) (org.titel Busanhaeng) är en av de absolut bästa zombiefilmer jag sett på mycket, mycket länge – och det är inget jag säger lättvindigt!
Den bygger upp story och introducerar karaktärer under sina första 20-25 minuter, och håller sedan spänningen uppe i nästan 90 minuter, utan att pausa, ända fram tills skärmen blir svart och de koreanska tecknen för “THE END” dyker upp.
Precis som många andra filmer i samma genre introducerar den goda och onda människor, bland de levande såklart – zombierna i sig är aldrig onda, de är bara den ohejdbara sjukdomen som väller fram och tvingar in resten av världen i katastrofläge.

Zombiefilmer – de bästa zombiefilmerna i alla fall – har alltid varit politiska på ett eller annat vis. De är analogier. Politiska och socioekonomiska kommentarer till samtiden, och Train to Busan är inget undantag.
Det är otroligt svårt att inte dra paralleller till flyktingkrisen i Europa, med människor som tvingas fly för sina liv för att nå en fristad – där ingen vill ha dem, så de tvingas fly vidare.
Det är helt omöjligt att INTE se politik i företagsledaren som med aggressiv stämma piskar in rädsla och hat i folket runt omkring sig för att få dem att göra som han säger, trots att han är beredd att offra dem alla för att själv överleva.
Det går inte heller att ignorera paralellerna till nutiden då de som bygger en barrikad för att stänga ute andra slutligen förgörs inifrån, på grund av sitt eget hat.
Det är inte bara en liten politisk fotnot i marginalen. Det är politik. På riktigt!
Att det slutligen är vår mänsklighet som räddar oss från katastrofen är ingen Deus Ex Machina, det är väl genomtänkt och ett extremt ickesubtilt pekfinger i revbenen på de som tror att murar, vapen och hat är räddningsplankan.

Train to Busan är förvånande nog inte särskilt våldsam (för att vara en zombiefilm såklart – det är ingen Koreansk “Bumbibjörnarna Åker Tåg” vi pratar om här), och den är inte nämnvärt bloddrypande heller (återigen, för att vara en zombiefilm).
Men den är spännande! Djävulskt spännande!
Den är välspelad och välskriven.
Den är dystopisk, inte särskilt upplyftande och den är HÖGaktuell!

DEN ÄR ÄVEN EXTREMT SEVÄRD!

Semesterdags…

Vaknade mitt i jävla natten… Halv tre!
Inte för att det känns som särskilt mycket natt då man kliver ut ur sovrummet (som är försett med mörkläggningsgardiner). Fullt dagsljus ute, och redan strax innan tre på natten kan man se att solen lyser på husfasaden på huset mitt emot.

Vet inte varför jag vaknade, och inte kunde somna om. Men jag har två teorier;
1) Jag åt en del godis igårkväll… Socker och sömn är ingen höjdarkombo.
2) Idag är sista arbetsdagen innan semestern!

Det känns som att ju äldre jag blir desto viktigare är denna dag, i synnerhet i jämförelse med andra “högtidsdagar” som tidigare varit målpunkter/milstolpar etc.
Den här fluktuerande dagen har definitivt ersatt nyårsafton i alla fall, det är helt klart.
Visst är avslutandet av ett år något att uppmärksamma, men i och med att ens liv består av så pass mycket arbetsliv, så är nyårsafton egentligen ingen speciellt.
Men sista dagen innan semestern däremot…
Varje minut av varje timme är ytterligare en tand att klippa på “muckarkammen”, och varje grej man gör är ett avslut. I år har den sista månaden dessutom inte heller varit helvetet på jorden – som så många år tidigare – och vi kommer därför kunna inte bara avsluta ordentligt och i lugn och ro, utan dessutom kunna fira extra genom att GÅ HEM TIDIGARE!
Redan vid lunch, faktiskt!

Sedan är det som sagt semester.
-Lite Stockholmsvisit.
-Lite Stockholmare på visit.
-Lite lugn.
-Lite ro.
-Ganska mycket ingenting.

Bara jag å gumman.
I FYRA VECKOR!

♥ ♥ ♥

It is LEGO no more…

Det blev alltså så, att den 15 maj åkte LEGObilen in för besiktning, och underkändes å det grövsta!

Lite pga nån lykta här och där, men mestadels pga rost. Rost till höger. Rost till vänster. Rost överallt.

Framförallt rost i balkar å andra viktiga delar.

Rost.

Så Marita började helt enkelt att på allvar se sig om efter en godkänd ersättare till lilla LEGO, och hon hittade en! Provkörde, funderade, och slog sedan till!

Den 7 juni, i onsdags, var det så dags för LEGObilens sista färd. Den skulle då köras från jobbets parkering till BilDahl, och efter upphämtning av den nya bilen skulle den köras – av mig – till Västerbottens Bildemontering (bilskroten) för att avsluta sitt liv…

Det är måhända en liten skruttbil, men den har startat i alla väder, från 20 minus till vräksnö, hällregn och steksol. Den har aldrig visat tecken på att vara särskilt tempramentsfull, men jag är ändock helt övertygad om att den är självmedveten… Särskilt efter i onsdags, då den precis inför sin sista färd bestämde sig för att göra något den aldrig gjort förut. På jobbets parkering, då vi skulle köra iväg den allra sista gången, så tvärdog den! Den lade helt enkelt av, på fläcken!!

Så Marita fick skjuts av chefen upp till bilhandlarn, där hon hämtade sin nya bil, och sedan körde hon tillbaka till jobbet och fick premiäranvända den nya bilen till att bogsera den gamla bilen till skroten…

Det var inte utan visst vemod vi lämnade den där, ståendes i gräset precis utanför bilskrotens plåtstaket.

Jag tog ett foto på den, sade “Hej då” och klappade den lite på taket, innan jag gick och satte mig i den yngre, något flådigare och mycket tystare nybilen…åsså åkte vi iväg.

LEGO: född 1996, levde sitt liv som LEGObil från mars 2012 fram till sin död i juni 2017.

Guardians of the Galaxy vol.2

Jag är ingen Marvel-fantast… Så är det bara.
Jag ogillar inte det de gör, inte alls! Men jag har inte läst särskilt mycket Marvel-serier, och bortsett från de allra mest grundläggande kunskaperna kring deras mest kända karaktärer och deras ursprung så vet jag inte mycket alls. Så jag såg den första Guardians of the Galaxy (2014) utan några som helst förkunskaper.

(Ifall någon fantast nu eventuellt vill skrika åt mig att “Guardianskaraktärerna är NYA och har aldrig funnits med tidigare, din jävla n00b!” så hänvisar jag till stycket här ovanför…och skulle det vara så att dessa karaktärer faktiskt HAR funnits med sedan “tidernas begynnelse” så visar denna lilla paragraf tydligt att jag inte visste det heller – återigen se stycket ovanför).

Nog om min okunskap!
Den första filmen var en skön fräsch fläkt, bort från det bistra “verklighetsklimat” som många av de andra moderna superhjältefilmerna satsar på. Det ska vara vuxenunderhållning, serier är inte bara för (om ens alls!) för barn längre, och filmerna ska reflektera detta.
Jag protesterar inte.
Men det är kul att såhär i efterhand, i och med denna uppföljare, se parallellerna mellan det som känns som en fräsch fläkt i superhjältefilmvågen nu, jämfört med för ca tio år sedan.
2005 gjorde nämligen (ärad vare) Christopher Nolan (i höjden) Batman Begins, och den gick helt stick i stäv med de senast gjorda Batman-filmerna, av Joel Schumacher (Han gjorde även The Lost Boys (1987), och det är ett ovedersägligt faktum att Batman Forever (1995) är suverän, så shut the fuck up, people!).
Schumachers Batman-värld var färgglad, lättsam och fylld av humor. Spänning och dramatik var sekundärt (om det ens existerade överhuvudtaget), och han fick ta emot mycket spott och spe för att han, som fans av serien sade, “förstörde det Tim Burton byggt upp”… Men ska man vara ärlig så var även Burtons Batman-filmer färgglada och lättsamma, med drama och spänning satt på avbytarbänken. So what’s the harm, undrar jag?
Hursomhelst, på andra sidan den skalan, åtta år efter att Schumacher gjort sin sista Batman-film, dök då plötsligt Christopher Nolans Batman Begins (2005) upp. Den var mörk, tät, spännande och dramatisk! Humor var EXTREMT sekundärt, och mestadels ironisk och självrefererande. I LOVED IT!

Så, åter till Guardians of the Galaxy då, som gör samma sak fast tvärtom!
Efter ett antal superhjältefilmer som är ganska dramatiska och spännande, med lite allvar inbakat mitt i alla bombastiska fajter – satta till pompös symfoniorkestermusik, så flippar Guardians det upp och ner, och visar upp något som är färgglatt och lättsamt, med ta-det-med-en-klackspark action, satt till 70-talshits! (det finns dessutom en ganska schysst förklaring till valet av den erans musik)
Det är Schumacher/Nolan skiftet, fast tvärtom, och jag gillar det också! 🙂

Uppföljaren, Guardians of the Galaxy vol.2 (2017) är egentligen bara mer av samma. Den besvarar ett antal frågor man möjligen kan ha haft efter den första filmen, och utforskar karaktärerna lite mer ingående.
Det är mestadels Peter Quill (Chris Pratt), Gamora/Nebula (Zoe Saldana/Karen Gillan) och Yondu (Michael Rooker) som drar nytta av det utforskandet, medan övriga karaktärer får stå över.
Yondus karaktärsbana från den första filmen över i den här är den som jag finner mest intressant, och – dare I say it – lite hjärtevärmande, men jag ska villigt erkänna att detta KAN bero på att jag gillar Michael Rooker… 🙂

Det finns saker som hade kunnat skippas helt och vissa saker som skulle kunnat gjorts annorlunda, men på det stora hela är Guardians of the Galaxy vol.2 ganska schysst helgunderhållning, och det känns lite som att det är det den siktar på. Liksom musiken som fyller den från start till mål, den är inte bombastisk och den är inte överväldigande, utan svänger lite sådär härligt från höften, taktfast och cool.
Man minns antagligen inte varenda detalj efteråt, men man går därifrån med en skön känsla i kroppen.
Och det är inte fy skam.

American Ultra (2015)

Denna etsade sig fast i mitt minne efter att jag för ca två år sedan såg en jäkligt cool trailer för den (och de som känner mig vet att jag är en total sucker för coola trailers…klipp ihop den rätt, lägg till schysst musik och spela på mina känslor så köper jag hundskit i en påse, så är det bara, och jag tänker inte skämmas för det heller!).
Men American Ultra (2015) är faktiskt inte hundskit.

Visst, den sakar all form av subtilitet, och ibland är den lite “för cool” för sitt eget bästa. Men trots det så är den ganska okej.

Mike (Jesse Eisenberg) är en introvert och fumlig kille som försöker hantera panikångestattacker samt allehanda fobier, alltmedan hans overkligt tålmodiga flickvän, Phoebe (Kristen Stewart) mer eller mindre tar hand om honom.
En sen kväll, då han jobbar i det lokala snabbköpet, kommer en mystisk kvinna in och rabblar en  osammanhängande fras i hans ansikte, om och om igen, och plötsligt vaknar en sovande del av hans hjärna till liv.
Det visar sig att han i grund och botten är ett CIA-tränat mördarvapen, med allehanda färdigheter och kunskaper, gömt djupt inne i den pårökta hjärnan. Han har ihjäl folk på en massa fantasifulla sätt, och fattar efteråt aldrig hur det gick till.

Plötsligt kryllar den sömniga lilla håla där Mike bor av vältränade CIA-agenter, som kidnappar hans flickvän – och Mike tänker ta itu med dem – allihopa! Beväpnad med en grällt mönstrad skjorta och en kopp nudlar (och med en förlovningsring i fickan) startar han krig, med målet att ta tillbaka Phoebe – och fria till henne.

Det är en sorts romantisk komedi, fullpackad med en massa våld, action och explosioner.
Det är en Bourne-film i lightversion, med mindre allvar och mer humor.

Inte oäven, men inte dunderbra heller.
Ska dock, för rättvisans skull, säga att den växte allteftersom den pågick.
Jag var bara milt intresserad då den började, men mot slutet – efter några schyssta twister – hade den fångat in mig ganska ordentligt.

Inte sett?

Give it a go!

Cabin Fever…

Eli Roth har producerat, regisserat, skrivit story och manus samt spelar en liten roll i den här filmen – som är ett av de bästa exemplen på vad slutresultatet blir då man verkligen, av hela sitt brinnande hjärta, vill göra en skräckfilm…….men man har varken manus eller skådisar.

“Ge aldrig upp” brukar det ju låta, från diverse livscoacher överallt i världen… Men jag är en stark förespråkare av att ibland är det precis det man ska göra!
GE UPP!
Lägg ner! Omgående!
Det är svårt att tänka sig att det inte fanns åtminstone en handfull ögonblick, under produktionen av den här stinkande sörjan, där inblandade parter i den funderade över ifall det ens var lönt att fortsätta.

Cabin Fever (2002) är en lågbudgetfilm, åtminstone med amerikansk filmproduktion-mått mätt. Den kostade $1.500.000 att göra, och har märkligt nog spelat in sin egen budget flera gånger om (jag misstänker att det är kombinationen naket/sex/blod/våld som går hem hos den tilltänkta publiken – frustrerade amerikanska tonåringar).
Jag, som en tänkande individ med vissa krav på min underhållning (även den dåliga underhållningen) tillhör såklart inte målgruppen.
Låg budget behöver dock inte – BÖR dock inte – vara synonymt med uselhet. Jag kan komma på minst 3-4 filmer, utan att ens anstränga mig, som kostat lika lite som- eller betydligt mindre än den här skiten, och som varit fullkomligt lysande!

Tacksamt nog hade jag lite manuellt sorteringsarbete att göra under tiden filmen rullade på tv’n, så den hann faktiskt gå klart, och jag såg hela.
Men jag garanterar att hade jag bara suttit still och tittat koncentrerat – så hade den inte ens klarat sig förbi tiominutersstrecket.

Ur avdelningen “Oförklarliga Fakta” finns existerandet av Cabin Fever 2: Spring Fever (2009) samt Cabin Fever: Patient Zero (2014).
Eli Roth tyckte dessutom förra året att han nu var så pass varm i kläderna att han bestämde sig för att göra en remake på sin egen avskrädeshög till långfilmsdebut. Så han gjorde därför Cabin Fever (2016), som inte är vilken remake som helst, utan en så kallad shot-for-shot remake. Den är mer eller mindre identisk – ända ner till det icke existerande manuset och de visserligen nya, men ändå lika usla skådisarna.

Nåväl, klockan är ju trots allt bara tjugo i nio på lördagsmorgonen, och jag har sålunda inte slösat bort alltför mycket av dagsljuset.

Wrong Turn 3…och 4…

Ok, jag ska se till att mitt orerande om Wrong Turn 3: Left For Dead (2009) blir hyfsat “short and sweet”…

Efter blott 6 minuter och 50 sekunder har Wrong Turn 3 lyckats bocka av nakna tuttar, ett utpetat öga, ett spjut genom munnen samt en trippelklyvning – gjord som en RIKTIGT USEL cgi-effekt!
Den vanställda hillbillyn – tillika huvudkaraktären Threefingers (kallad så för att han saknar två fingrar på ena handen) verkar dessutom bli betydligt mindre vanställd ju längre serien pågår.

Min tid är värd mer än det här.
Jag hoppar framåt.

———-

22 min 30 sek.
En buss full med fångar kraschar längs en skogsväg (i första filmen en kostig, i andra filmen en bred grusväg, numera asfalterat och tvåfiligt).

Jag förutspår härmed att: Threefingers kommer springa runt i skogen och häxkackla medan han dödar dem alla en efter en.

Hoppar framåt igen.

———-

47 min 25 sek.
En fånge går fram för att undersöka hillbillybilen, och snaras ihop i ett nät gjort av taggtråd, alltmedan Threefingers häxkacklar. (Ibland önskar jag att jag hade fel).

Hoppar igen…

———-

1 tim 04 min 32 sek.
Lokala polismyndigheten verkar känna till fenomenet med hillbillysarna, men tror att det är gammal skåpmat (no pun intended).
Men kan ju fråga sig hur de bortförklarar försvinnandet av vad som måste vara uppemot 50-100 personer under årens lopp…

Hopp.

———-

1 tim 26 min 02 sek.
Ok, så nu körde just en av poliserna en stor jäkla krok upp under hakan och ut genom pannan på Threefingers, slängde upp honom på motorhuven på en brinnande bil – som sedan exploderade, medan kroppen fortfarande låg kvar på huven.

———-

1 tim 29 min 20 sek.
Han överlevde…..

Sluttexten rullar – och så gör även mina ögon!

Det tog bara en kvart att gå igenom den tredje delen, så jag petade igång del fyra medan jag ändå var igång… Wrong Turn 4: Bloody Beginnings (2011).

Här tänker jag bara ta er igenom filmens första tre och en halv minut, vilket är precis så långt jag tittade innan jag bestämde mig för att stänga av, för gott!

Efter 20th Century Fox-loggan så öppnar filmen med en bild på en stor, officiell byggnad, tillsammans med texten “Glennville Sanatorium, West Virginia 1974”.

En läkare (L) i vit rock går genom en mörk korridor tillsammans med en ung kvinna (K). Han visar henne runt bland “patienterna” som tycks sitta i vad som liknar fängelseceller.
Följande konversation utspelas:

L: We have 182 patients. Most are horribly deformed due to inbreeding and birth defects. Ward ‘C’ is High Security. Each patient in here should be considered dangerous or a danger to himself. No one can get in or out without passing through this door. Of course we can open all the cells at once in case of fire, but the protocol is one cell open at a time.

Tack för den övertydliga exponeringen liksom!
Läkaren knackar på dörren till ‘Ward C’ och en vakt släpper in honom och kvinnan.
De går sedan vidare in till cellkorridoren, som är en smal liten gång med celler på bägge sidor. Gula streck markerar var i gången man bör och inte bör stå.

L: I know what you’re thinking. But we have to do this for their own good. This is not a prison. We hope to rehabilitate the patients if at all possible, and have them rejoin the general population. Before any cell is opened you must have an orderly…

Här blir kvinnan plötsligt fasthållen av en fånge som sträckt ut sina armar genom gallret i sin cell (för att hon inte höll sig på rätt sida om den gula linjen). Man skulle visserligen kunna tycka att hon kanske borde fatta själv var hon bör/inte bör stå, men kan definitivt tycka att “Gula Linjen – Vett & Etikett” borde vara lektion jävla 1A då man visar runt ny personal på det där sjukhuset!
Det tar för övrigt 6 långa sekunder innan fången släpper taget om henne, och inte en enda vakt har kommit – och kommer inte heller – rusande för att hjälpa till. En eloge till all personal på High Security Ward C!

L: Are you okay?

K: Yeah, that just surprised me. Thtat’s all.

L: You shouldn’t wander past the yellow lines. They can and will grab you from their cells.

L: These are the Hilliker brothers. We call them that because Mrs. Hilliker found them in the woods, standing over the partially eaten remains of what we think were their parents. And the little bastards are smart. Definately the most dangerous patients in the hospital.

K: They’re just kids. And the most dangerous?

L: Yes. Trust me. The youngest one, the one sucking on the stump of his hand…

K: Yeah?

L: He chewed off his other two fingers. We never found them. We think he ate them. The middle child, he poked out his own eye with a fork. Ate it, right in front of a nurse.

K: And the large boy with the mask?

L: He has abnormally large teeth, which he was sharpening on the stone walls. We put the mask on him after he bit several orderlies.

K: Sharpening? How can he tolerate the pain?

L: That’s the fascinating thing about these children! They can’t feel pain. They have an advanced form of congenital analgesia.

Så deras medicinskt benämnda smärttålighet är vad som är intressant med dem?? Inte faktumet att de äter sina egna fingrar och ögon, samt vässar sina tänder på stenväggarna?? Läkare har konstiga prioriteringar.

K: That’s extremely rare.

L: Yes. But it’s more prevalent in homogenous societies.

K: Like the inbred communities of West Virginia.

Kommer nog inte åka till Virginia – öst eller väst  nån gång snart…

L: Exactly.

K: Can they talk?

L: Just grunts and gestures. It’s their own language. Never turn your back on them, or their cell. No offense doctor, but these are beyond your kind of therapy. Musical or otherwise.

K: I’d like to work with them, Dr. Ryan.

L: Maybe after a whíle. Why don’t we play it safe for now? Come on, I’ll show you the rest of the hospital.

K: Sure.

Sedan går de två ut därifrån.
När det visar sig att fången som grabbat tag i kvinnan stulit en hårnål från hennes hår och tänker använda den till att låsa upp sin cell, så tittade jag på räkneverket;
Tre minuter och tjugotre sekunder….
Nej, det här är inte okej längre.
Jag ser hellre på något annat.

Sorry alla som såg fram emot sex stycken sarkastiska och svordomsfyllda “recensioner” av Wrong Turn-serien, men nu räcker det för min del.

Adíos!

Wrong Turn 2….

Kom igen nu, ni visste att den skulle komma.

Ja, jag såg den andra delen i denna serie – igår, och den här gången var jag ganska beredd på att den skulle vara dålig, men Wrong Turn 2: Dead End (2007) lyckades TROTS DET överträffa mina förväntningar kring exakt HUR dålig den skulle vara.

wrong turn 2

-Ungefär tio minuter in i filmen:
“Åhåhå! Henry Rollins är med i den här! …Ja ja, jag antar att alla behöver vi pengar.”

-Tydligen så har vi nu gått från tre galna, deformerade hillbillytyper som bor ensamma i ett sunkingt ruckel i den dammiga utkanten av skogen, till en hel familj* (typ) bestående av deformerade freaks, som alla delar på kvadratmeterna i en “mysig” stuga mitt i skogen…
*-(Jag räknade till nio stycken… Mamma, pappa, son, dotter, urfadern, three-fingers, två oidentifierbara familjemedlemmar samt en nyfödd bebis.)

-Det verkar som att när man är en gravid, kvinnlig, deformerad kannibalgalning, och ens vatten går, så är det becksvart och ser mer ut som nåt sorts giftigt oljespill…

-Ok, jag ska inte driva med filmens premiss (inte mycket i alla fall). Men i den första filmen så var det i alla fall något hotfullt över de tre extremt sinnesrubbade hillbillysarna. Dom var skitiga, hade trasor till kläder och såg helt horribla ut, och de verkade inte göra annat än att brutalt döda människor som irrat vilse i skogen och sedan stjäla alla deras grejer. Det gick liksom inte att komma på något sätt att få stopp på dem…
Jag skriver detta, eftersom jag just satt här i soffan och såg hur en kille med vattenskalle och tre tänder i munnen fick en örfil av en tjej (med samma charmiga utseende) för att hon kom på honom med att stå gömd bakom ett träd och onanera till utsikten av en solbadande tjej….
Det här är inte läskigt, det är bara dumt!

-Ok, så den deformerade kvinnan dödade just solbadartjejen, och nu hånglar hon och onanisten med varandra… Vad fan är det jag tittar på?!

-Om folk du känner blivit dödade – i skogen
Om du just klev på en fälla och allvarligt skadade din ena fot – i skogen
Om du VET att det finns björnsaxar utlagda – i skogen!
Är följande då verkligen glasklar logik;
“If we take the road we’re sitting ducks, we’re going through the woods!”
???

-Några av hjältekaraktärerna råkade just på hillbillybrorsan och hillbillysyrran medan de satte på varandra ute i skogen.
Just sayin’….

-Följande lärdom kan dras av att se Wrong Turn 2: Dead End:
Inavlade, deformerade hillbillys är i grund och botten omöjliga att ha ihjäl!
Man kan knivhugga dem, knäcka deras nackar, sätta eld på dem, skjuta stora hål i dem och slå dem tills de ser ut som tomatkross – men om du inte med EGNA ÖGON sett dem sprängas i småbitar, så är de inte döda!

-Den kvinnliga elitsoldaten är en total badass, hon gör vapen av ingenting och sparkar arsle hela dagen lång. Hennes enda problem är egentligen bara killen som hon är ihopteamad med, en barnslig skithög som inte kan sluta göra sexuella anspelningar och dra dåliga skämt.
Hon hatar honom! …Men dör – varför? För att barnungen fastnar i en trädfälla och hon blir plötsligt lovey-dovey och säger att “I won’t leave you!”.

-Den sinnessjuka kannibalfamiljen sätter sig ner vid middagsbordet för att äta en vidrig middag, och har samtidigt en kvinnlig fånge fastbunden i en stol vid bordets ena kortsida.
Hon skriker. Dom skrattar…
Stoppa mig, alla fans av The Texas Chain Saw Massacre (1974), om ni tycker att detta låter bekant på något vis.

-Men skit också! Henry Rollins dog just.
Han var liksom den enda bra grejen med den här filmen.
Nåja, han gick i alla fall i sank som en riktig bad ass mofo!

-Den sista bilden som skaparna av Wrong Turn 2 tycker att publiken ska ha på näthinnan är uppenbarligen den av en muterad, nyfödd bebis som suger på ett avhugget finger….
Nice.

Den första filmen gjorde mig mest frustrerad, för  det kändes som att den faktiskt skulle kunnat vara åtminstone lite bra, men karaktärerna betedde sig så jävla dumt.
Den här filmen gick dock åt ett fundamentalt annat håll (på engelska skulle man kunnat vara putslustig, och säga att “it took a very wrong turn”) och fick mig att under ca 90 minuter se ut såhär:

Fyra delar kvar.

Up and at ’em!

Wrong Turn….

För typ en vecka sedan lade jag till filmen Wrong Turn (2003) på min lista på en filmsajt…
Filmen handlar om ett gäng personer som tar en “genväg” på en öde skogsväg, och – föga förvånande – faller offer för en samling missbildade hillbillys med vassa föremål i händerna.
Jag trodde faktiskt att jag hade sett den tidigare, men tänkte att bara som tidsfördriv kan jag säkert se den igen.

Först bör nämnas att det visade sig att jag faktiskt inte hade sett den tidigare, men det är inte lätt att veta, eftersom jag sett en handfull filmer på samma tema som kom ut kring ett femårsspann runt denna film…

Jeepers Creepers (2001); Bror och syster på väg hem genom ett öde landskap råkar ut för en monstruös varelse.

Joy Ride (aka Roadkill) (2001); Tre personer på en roadtrip driver med en långtradarchaffis via cb-radion, och det visar sig att han är en fullfjädrad psykopat.

The Hills Have Eyes (2006); Förortsfamilj strandsätts mitt ute i ingenstans-öknen, och jagas av muterade psykopater från ett kärnvapentestområde i närheten.

The Texas Chainsaw Massacre (2003); Strandsatta ungdomar i Texas ödemarker råkar ut för kannibalfamilj med förkärlek för motordrivna jaktredskap.

Jag vet att det finns fler, men jag kan dessvärre inte komma ihåg namnet på dem… Dessvärre för MIG, eftersom jag då riskerar att försöka se dem igen (sarkasmen gäller ej Texas Chainsaw Massacre-remaken från 2003, eftersom den faktiskt inte alls är särskilt dålig!).

Nåväl, till sak!
Jag såg Wrong Turn (2003), insåg som sagt snabbt att jag inte sett den förut, men ungefär halva filmen in började min hjärna att klia… Jag menar, vem fan hade skrivit manus till den här sörjan?? (I dagens upplysta tidevarv är detta mest en retorisk fråga, skyldig part heter Alan B. McElroy).
Fanns det ens något riktigt manus att gå efter, eller var det bara svettiga anteckningar på servetter från närmaste fyllehak??

-När man kör sin Mustang alldeles för fort på en knölig kostig (som man aldrig färdats på förut) så är det kanske inte särskilt smart att böja sig ner mot golvet för leta efter en tappad cd-skiva…

-Om man verkligen, verkligen, verkligen behöver gå på toaletten – medan man befinner sig i skogen(!) – så är det svårt att försvara att man insisterar på att använda den vidriga tjottan i en horribel stuga man råkat på (och när man väl befinner sig inne på den vidriga faciliteten så kanske man ska göra mer än bara kolla frillan i spegeln).

-Om man ska smyga sig ut ur ett hus, över fem meter ganska fritt golv, så måste man nog räknas som rikspucko om man trots allt lyckas knuffa omkull en grej.

-När man ingår i en grupp människor som jagas av mordlystna hillbillys, och man bestämmer sig för att vara gruppens hjälte…..
“I will divert their attention and lead them away, while you escape!”
….så är det verkligen inte så jättesubtilt att köra armarna i luften och skrika “HEY! OVER HERE! HERE I AM! COME AND GET ME!” Det är ju liksom inte djur han ska dra till sig uppmärksamheten ifrån, utan tänkande människor.

-Då man kör sin stulna hillbilly-pickup på skogsvägen, och kör fast i leran då ett träd blockerar vägen, så måste man givetvis kliva ur och fortsätta till fots.
Men varför då vandra rakt in i skogen??!! Det är ju liksom inte direkt omöjligt att forcera ett nedfallet träd till fots!

-När man hittar ett enormt skogvaktartorn (typ 20 meter högt!) och klättrar upp i det för att se ifall man kan få syn på vägen där uppifrån, så kanske man borde spana från mer än ett av husets fyra sidor, innan man uppgivet konstaterar att “There’s no road!”.

-Om man insisterar på att inte stå i fönstret, för att man då riskerar att hillbillysarna ser en, så är det verkligen 100% IQ Fiskmås att fem minuter senare vara okej med att knäcka två ljusstavar.

-När man hoppar från det brinnande skogvaktartornet till ett närbeläget träd (medan hillbillysarna väntar nedanför) och knäcker grenar, stönar högljutt samt skriker då man håller på att tappa fästet – så känns det som att frågan “Do you think they saw us?” är jääävligt onödig!

-Inleder man en överraskningsattack med att skrika “HEY!” så förlorar man all trovärdighet.

-Om man är fastbunden som ett fälgkors och får hjälp att lossa sin vänstra arm, så är man, kort sagt, dum i hela jävla huvudet om man inte omedelbart använder den för att lossa sin högra arm.

Alla dessa saker, och lite till, är sådana som fick mig att till sist se klart filmen såhär:

Och tänk, jag har fortfarande…

Wrong Turn 2: Dead End (2007)

Wrong Turn 3: Left For Dead (2009)

Wrong Turn 4: Bloody Beginnings (2011)

Wrong Turn 5: Bloodlines (2012)

Wrong Turn 6: Last Resort (2014)

…kvar på min lista.

(Nej, jag skämtar inte)