Wrong Turn….

För typ en vecka sedan lade jag till filmen Wrong Turn (2003) på min lista på en filmsajt…
Filmen handlar om ett gäng personer som tar en “genväg” på en öde skogsväg, och – föga förvånande – faller offer för en samling missbildade hillbillys med vassa föremål i händerna.
Jag trodde faktiskt att jag hade sett den tidigare, men tänkte att bara som tidsfördriv kan jag säkert se den igen.

Först bör nämnas att det visade sig att jag faktiskt inte hade sett den tidigare, men det är inte lätt att veta, eftersom jag sett en handfull filmer på samma tema som kom ut kring ett femårsspann runt denna film…

Jeepers Creepers (2001); Bror och syster på väg hem genom ett öde landskap råkar ut för en monstruös varelse.

Joy Ride (aka Roadkill) (2001); Tre personer på en roadtrip driver med en långtradarchaffis via cb-radion, och det visar sig att han är en fullfjädrad psykopat.

The Hills Have Eyes (2006); Förortsfamilj strandsätts mitt ute i ingenstans-öknen, och jagas av muterade psykopater från ett kärnvapentestområde i närheten.

The Texas Chainsaw Massacre (2003); Strandsatta ungdomar i Texas ödemarker råkar ut för kannibalfamilj med förkärlek för motordrivna jaktredskap.

Jag vet att det finns fler, men jag kan dessvärre inte komma ihåg namnet på dem… Dessvärre för MIG, eftersom jag då riskerar att försöka se dem igen (sarkasmen gäller ej Texas Chainsaw Massacre-remaken från 2003, eftersom den faktiskt inte alls är särskilt dålig!).

Nåväl, till sak!
Jag såg Wrong Turn (2003), insåg som sagt snabbt att jag inte sett den förut, men ungefär halva filmen in började min hjärna att klia… Jag menar, vem fan hade skrivit manus till den här sörjan?? (I dagens upplysta tidevarv är detta mest en retorisk fråga, skyldig part heter Alan B. McElroy).
Fanns det ens något riktigt manus att gå efter, eller var det bara svettiga anteckningar på servetter från närmaste fyllehak??

-När man kör sin Mustang alldeles för fort på en knölig kostig (som man aldrig färdats på förut) så är det kanske inte särskilt smart att böja sig ner mot golvet för leta efter en tappad cd-skiva…

-Om man verkligen, verkligen, verkligen behöver gå på toaletten – medan man befinner sig i skogen(!) – så är det svårt att försvara att man insisterar på att använda den vidriga tjottan i en horribel stuga man råkat på (och när man väl befinner sig inne på den vidriga faciliteten så kanske man ska göra mer än bara kolla frillan i spegeln).

-Om man ska smyga sig ut ur ett hus, över fem meter ganska fritt golv, så måste man nog räknas som rikspucko om man trots allt lyckas knuffa omkull en grej.

-När man ingår i en grupp människor som jagas av mordlystna hillbillys, och man bestämmer sig för att vara gruppens hjälte…..
“I will divert their attention and lead them away, while you escape!”
….så är det verkligen inte så jättesubtilt att köra armarna i luften och skrika “HEY! OVER HERE! HERE I AM! COME AND GET ME!” Det är ju liksom inte djur han ska dra till sig uppmärksamheten ifrån, utan tänkande människor.

-Då man kör sin stulna hillbilly-pickup på skogsvägen, och kör fast i leran då ett träd blockerar vägen, så måste man givetvis kliva ur och fortsätta till fots.
Men varför då vandra rakt in i skogen??!! Det är ju liksom inte direkt omöjligt att forcera ett nedfallet träd till fots!

-När man hittar ett enormt skogvaktartorn (typ 20 meter högt!) och klättrar upp i det för att se ifall man kan få syn på vägen där uppifrån, så kanske man borde spana från mer än ett av husets fyra sidor, innan man uppgivet konstaterar att “There’s no road!”.

-Om man insisterar på att inte stå i fönstret, för att man då riskerar att hillbillysarna ser en, så är det verkligen 100% IQ Fiskmås att fem minuter senare vara okej med att knäcka två ljusstavar.

-När man hoppar från det brinnande skogvaktartornet till ett närbeläget träd (medan hillbillysarna väntar nedanför) och knäcker grenar, stönar högljutt samt skriker då man håller på att tappa fästet – så känns det som att frågan “Do you think they saw us?” är jääävligt onödig!

-Inleder man en överraskningsattack med att skrika “HEY!” så förlorar man all trovärdighet.

-Om man är fastbunden som ett fälgkors och får hjälp att lossa sin vänstra arm, så är man, kort sagt, dum i hela jävla huvudet om man inte omedelbart använder den för att lossa sin högra arm.

Alla dessa saker, och lite till, är sådana som fick mig att till sist se klart filmen såhär:

Och tänk, jag har fortfarande…

Wrong Turn 2: Dead End (2007)

Wrong Turn 3: Left For Dead (2009)

Wrong Turn 4: Bloody Beginnings (2011)

Wrong Turn 5: Bloodlines (2012)

Wrong Turn 6: Last Resort (2014)

…kvar på min lista.

(Nej, jag skämtar inte)

Obstinat-vår.

Det är någonting behjärtansvärt, lite sådär huvudet-på-sned-och-ett-litet-leende tragikomiskt, över en vinterhatares beteende såhär på tidiga vårkanten. (Ja, jag vet att “hat” kanske är ett lite för starkt ord. Det finns ju faktiskt vinterdagar som till och med jag njuter av.)

Men på tidiga vårkanten, då den förbannade vintern äntligen börjar stå tillbaka – om än bara lite grann, så blir jag obstinat. Sådär riktigt dum-obstinat!

Jag kollar efter vårblommor kring huskanterna, trots att medeltemperaturen knappt lämnat frysgrader ännu.
Jag står med jämna mellanrum ute på balkongen och känner efter – VERKLIGEN känner efter – om det kanske inte går att sitta där ute och äta middag i alla fall. Trots isen som fortfarande befläckar balkongräcket.
Jag konstaterar, efter en otroligt solig och varm helg, att nu är det minsann äntligen VÅR, och då kan man ju börja klä sig därefter.
På måndagen ignorerar jag därför termometerns två minusgrader och skippar den fodrade jackan (för på våren räcker det minsann med en huvtröja!). Sorterar mentalt bort att jag nästan halkar och slår mig halvt fördärvad på en isfläck utanför porten. Kör ner händerna i fickorna och ber till en gud jag inte tror på att snälla låta det sluta blåsa (rakt igenom mina alldeles för tunna kläder).

Det är när jag sedan sitter där på bussen, med huvtröjans tunna huva fortfarande uppdragen kring skallen, och fingrarna inklämda mellan mina egna lår i jakten på värme, som jag tillfälligtvis kan kliva utanför mig själv och se hur dumt det hela är.
Såväl den fodrade jackan som fingervantarna och de tjockare skorna (för jodå, jag tog minsann de tunna gympadojjorna på mig också) stod ju precis där – vid ytterdörren!

Men den lilla nörden Självinsikt lyckas oftast bara göra sig hörd i några få sekunder, innan den raskt slås ner av riksmobbaren Sommarlängtan – som blir hög på rykten om pollen och björksav.
‘SITT NER I BÅTEN OCH HÅLL KÄFT!’ skriker Sommarlängtan åt Självinsikt.
Han sticker ett finger, tjockt som en nygrillad chorizo, i ansiktet på nörden och säger –‘Våga inte komma här och störa doften av nygrillat, kubbspel och mopedbränsle!’
Självinsikt kastar ett par snabba blickar åt höger och vänster, han känner ingen grilldoft, men så är han ju konstant täppt i näsan också. Dessutom är han alltid inbakad i så många lager kläder, oavsett väderlek, att grilldoften mycket väl skulle kunna komma från honom själv.
‘Nu tar vi och gör såhär’, säger Sommarlängtan myndigt medan han lägger en förtrogen arm runt Självinsikts axlar. ‘Nu plockar du av dig de där paltorna, strippa ner till bara kulorna, åsså drar du på dig de här shortsen och linnet. Trä sedan fötterna i ett par sandaler, så drar vi ut på stan!’
Men nej, nu får det väl ändå räcka! Självinsikt krånglar sig ur Sommalängtans lite för kärvänliga armlås och pekar menande på termometern.
‘Det kan väl ändå få bli plusgrader först? Gärna dubbelsiffriga sådana.’ lyckas han mumla fram genom de tre halsdukarna som täcker munnen och näsan.

Motvilligt ger Sommarlängtan med sig och går och sätter sig i soffan.
‘Gå och lägg dig.’ mumlar Självinsikt.
‘ALDRIG I JÄVLA LIVET!’ skriker Sommarlängtan tillbaka.

Självinsikt lämnar hemmet utan vantar och iförd en tunn huvtröja och tunna gympadojjor, men shortsen, linnet och sandalerna ligger kvar i garderoben.
Han har kompromissat till sig en seger, det vet han. Men han känner hur han blir svagare och svagare för varje dag som går, och han vet att en morgon kommer han vakna av att Sommarlängtan lindat in honom i plastfolie och är på väg att dumpa honom i älven.

‘C’est la vie’, tänker Självinsikt, medan han huttrar sig fram till jobbet.

Självinsikt, var inte ens i sitt esse uppe i Hemavans fjällvärld,
då Sommarlängtans inflytande fick honom att strunta i såväl
långkallingarna som täckbyxorna och de ordentliga vantarna.

The KongKingKongComparisment…

Innan jag börjar:
JA, detta är mestadels, men inte enbart, om filmen Kong – Skull Island (2017), som jag såg igår.

Ok, såhär är det.
Jag såg Peter Jacksons King Kong (2005) på bio – två gånger!
Jag köpte den sedermera i en flucker 3-discutgåva, som jag såg en sisådär 2-3 gånger.
Jag har den inte längre kvar.
Sålde den på Tradera för en 20-lapp eller så.

Jacksons King Kong är den film som för mig låg närmast att jämföra med då jag under eftermiddagen igår satt i en av Umeås (mest obekväma) biosalonger och såg Kong – Skull Island (2017). Visst, jag hade kunnat jämföra med originalet King Kong (1933), men det känns så introvert och nördigt att det tar emot – till och med för en introvert nörd som jag!
En jämförelse är dock oundviklig. En film om jättegoríllan kallad King Kong är inget man inte sett förut, den bryter inte ny mark, utan kliver runt i redan vältrampade fotspår – så en jämförelse av skostorlek och kvalité på sulorna är fullt naturligt.

 Åter till Jacksons King Kong – och via den ända tillbaka till Lord of The Rings-filmerna… Om man sett de extremt uttömmande dokumentärer som finns att tillgå kring skapandet av LOTR-trilogin så vet man bland annat följande: Skapandeprocessen leds av en trio människor – Peter Jackson, Fran Walsh (Jacksons fru sedan 1987) samt Philippa Boyens. Man vet även att Jacksons starka sida är maffiga actionscener och monster, medan Walsh och Boyens fokuserar på de mer stillsamma och karaktärsdrivande scenerna. Gott så, ett väl fungerande samarbete dem emellan, och med Tolkiens böcker som grund är de tre filmerna i trilogin hyfsat jämna.
I King Kong (2005) ser det dock ganska annorlunda ut. Skapandetrion är densamma, men det finns inte längre någon utjämnande faktor mellan stillsamt och känslosamt – och bombastiskt och explosivt.
Filmen är kluven. Den är som två helt olika filmer, som sedan klippts ihop för att göra en enda historia. I ena minuten följer man ingående fattigdom och misär på New Yorks gator, i nästa är det dinosaur-upplopp i en ravin, sedan är det känslomässigt mellan människa och gorilla, bara för att direkt efter det ingående visa hur en tio meter lång daggmask med tänder äter upp en människas huvud…
Missförstå mig inte nu, jag gillar estetiken i Jacksons film, det är i mångt och mycket den som fick mig att se filmen två gånger på bio och sedan köpa dvd’n, men det är inte en bekväm film att se. Den är frustrerande! Jag fängslades av de stillsamma scenerna – i synnerhet de mellan Ann Darrow (Naomi Watts) och King Kong (motion capture av Andy Serkis). De är oväntat starka, med tanke på att de skulle förmedla känslor mellan en åtta meter hög gorilla, och en tunn liten blond kvinna… Absurt, såklart, men välskrivet, välgjort och tveklöst känslosamt… Men de tio minuter långa känslointervallerna fick konstant kliva åt sidan för minst dubbelt så långa actionspektakel, och hur välgjord CGI’n än är, när man har något annat i sin films story som känns viktigare – så är det bara länge man kan titta på en fajt mellan en gorilla och två dinosaurier. Hjärnan stänger av, i ett försök att skydda allt det där andra, som var så intressant.
Så, i mina ögon, är King Kong (2005) inte särskilt bra. Den har ögonblick (till och med lite mer än bara ögonblick) av lysande genialitet, men den är alldeles för kluven, och jag orkar inte se på 20 minuter cgi-spektakel, bara för att sedan få en fem-tio minuters break med något mer matnyttigt.

I jämförelse, något jag otvetydigt gjorde då jag såg den, är Kong – Skull Island (2017) en bättre film…typ.

Den skulle, vid individuell poängsättning (story, effekter, scenografi mm), inte hamna högre än King Kong (2005), men det är fortfarande en bättre film… Mycket tack vare att den är jämnare!
Den dinglar inte riktig filmkonst framför sin publik, bara för att avbryta med action, explosioner och datorgenererade effekter, utan den låter helt enkelt filmen vara precis det den utger sig för att vara. En film om en expedition till en ö där utvecklingen tagit ett sidospår, resulterande i en hundra meter hög gorilla, vattenbufflar stora som finlandsbåtar, spindlar som tornar upp över träden och dinosaurieliknande monster utan bakben.
Det finns helt enkelt ingen tid för känslomässiga scener när varje bildruta bjuder på nya och intressanta sätt att dö!

John Goodman (i en Carl Denham anno 1933-stass), spelar Bill Randa, den sliskige forskaren som vill utforska den hittills okända ön – till varje pris. Precis i Vietnamkrigets uppbrott tjatar han till sig en militäreskort ut till sitt forskningsmål. Med på utflykten finns bland annat fotografen/antikrigsaktivisten Mason Weaver (Brie Larson), före detta Brittiska elitsoldaten James Conrad (Tom Hiddleston), samt ett gäng unga militärer som egentligen skulle fått åka hem – alla ledda av Samuel L Jackson, som spelar Samuel L Jackson i en 70-talsmilitäruniform.

De tar sig till ön, inser ganska snabbt (innan de ens hunnit landa faktiskt) att här står allt nog inte rätt till, och hux flux är de strandsatta där och deras mål har gått från att utforska till att överleva.
Låt säga att det tar en halvtimme innan filmens handling når ön, och med två timmars speltid gör det ca 90 minuter av ren och skär överlevnadsaction, bland diverse hidösa cgi-kreatur… Låter det tråkigt? Mmm, kanske. Men samtidigt frestar filmen aldrig med något djupare eller mer engagerande, den är det den är, utan att ursäkta sig en endaste sekund.

Det är DÄRFÖR Kong – Skull Island är en bättre film än King Kong (2005)!
För att den aldrig försöker vara något mer än bara det spektakel den faktiskt är!
På så sätt känner jag mig aldrig nämnvärt uttråkad av de ändlösa actionscenerna, eftersom jag vet att det finns inget annat att falla tillbaka på. Så ös på, för all del! Kong anfaller helikoptrar, människor fajtas mot Kong, Kong fajtas mot jättebläckfisk, människor fajtas mot jättespindlar, Kong fajtas mot bakbenslösa jätteödlor, människor fajtas mot bakbenslösa jätteödlor, Kong fajtas mot människorna……
På så sätt fyller man de totalt 90 minuterna som är kvar efter 30 minuters upplägg.
Det finns som sagt inte tid för något annat, och det gjorde mig denna lördagseftermiddag faktiskt ingenting.
Kommer jag se den igen i något annat format? Troligtvis inte.
Kommer den få ta plats i samlingen här hemma? Aldrig i livet!

Ja, naturligtvis bygger denna film upp* mot vad som säkert kommer bli en serie filmer, antagligen med någon variant av Kong vs. Godzilla som crescendots topp. Men jag är ganska så ointresserad av dem…
(* – Stanna tills eftertexterna är slut för att bevittna den övergången)

Jag älskar filmer som tvingar mig att tänka!

Hur ofta händer det egentligen att man sitter i en biosalong och tvingas tänka? Och då menar jag inte bara tänka som i “ooo, jag undrar om det är den där karaktären som är mördaren”, utan verkligen tänka! Analysera, pussla, vända, vrida och komma ihåg saker, bara för att kunna plocka fram det igen senare, då luckor att fylla i dyker upp.
Visst, många filmer har inslag av dessa saker, men väldigt få av dem struntar helt i att i detalj förklara för sin publik vad det var som just hände, eller varför det hände – eller till och med vad som strax KOMMER att hända.
Faktum är att många filmer, rent generellt sett, behandlar sin publik som hjärndöda idioter, med övertydliga förklaringar och ledtrådar till precis varenda liten grej. Som om att filmskapare tror att de stora flertalet är helt inkapabla att ens lägga ihop två och två.
Men det finns undantag, som till exempel Memento, Inception och Interstellar (och ja, jag vet, jag har en seriös bromance på gång med ♥Christopher Nolan♥).
Scorseses Shutter Island får gärna läggas till den högen också, och listan kan garanterat göras längre!
Dessa är i varierande grad ganska komplicerade filmer, som trots detta vägrar förklara för sin publik vad som händer, eller varför det händer. Man får helt enkelt bara acceptera det man ser, titta och lyssna uppmärksamt, koncentrera sig och – viktigast av allt – HÄNGA MED!
Det är lite som att skaparna av sådana här filmer har ett uppsträckt långfinger berett under kavajen, medan de säger “Om du inte fattar vad som händer så får du se den igen, jag tänker inte förklara för dig!” (Det laddade långfingret är till för de som enbart på grund av filmens komplexitet och vägran att sänka sig till lägsta möjliga nivå anser att den suger. Då åker fingret fram, tillsammans med ett “Det skiter jag i! Gå och se åt annat då!”).

 Till denna lista tänker jag nu lägga Denis Villeneuves Arrival.
Den var en fröjd för öronen, inte bara för inslagen av klassisk musik, utan även för valet av kontrast mellan kompakt, talande tystnad och dess korta inslag av öronbedövande och känsloframkallande muller.
Den var även en fröjd för ögonen, för vacker är den. Storslagen i vissa sekvenser, och introvert och intim i andra. Kontraster, återigen.
Men framförallt var den en total njutning för hjärnan, som trots att det var lördageftermiddag faktiskt gjorde några frivolter av lycka över att inte bli uppmanad att bara stänga av… För det händer så sällan!
 Arrival handlar, på ytan, om mänsklighetens första möte med en civilisation från en annan del av universum. Där finns rymdskepp, där finns tentakelförsedda rymdvarelser och där finns ett överhängande hot om invasion/krig/utplåning…återigen, på ytan.
Under ytan finns dock sorg, saknad, samförstånd och motsättningar, allt doppat i en väldigt flytande definition av tid.
Låter det intressant? Det borde det göra – för det är det!
 Jeremy Renner gör en bra insats i sin roll som andrefiol, en tacknämlig break från allehanda superhjälte- och actionroller han setts i senaste tiden. Men man ska inte ha några illusioner om vems film det här är. Den berättas uteslutande ur Louise Banks synvinkel, och Amy Adams är helt fantastisk i den rollen, som kräver en fin balans mellan hjälplös, utsatt, kraftfull och beslutsam.
 Vill man ha en skönt avslappnande kväll i biosalongen, där ögonen vilar på filmduken medan munnen är upptagen med att äta popcorn och hjärnan räknar antalet gånger som käken rör sig upp och ned – då ska man välja en annan film!
Arrival är en av de mest tillfredsställande bioupplevelser jag haft på nästan två år (såg Interstellar i december 2014)! Men nu tänker jag inte skriva mer om den (och riskera att spoila något) så jag säger istället GÅ OCH SE DEN! OMGÅENDE!!

arrival

ADDENDUM: Jag vill inte lämna eder med intrycket att jag fnyser åt allehanda avslappnande och eller tankebefriande underhållning, för det gör jag absolut inte! Det ligger något väldigt befriande, särskilt i dagens bistra samhällsklimat, i att kliva in i en biosalong och under ett par timmar få släppa omvärlden och bara låta sig svepas med, vare sig hjärnan är engagerad eller ej. Ibland kan det till och med vara att föredra att den är avstängd, eftersom vissa filmer fungerar så otroligt mycket mer tillfredsställande då.

Ghostbusters (2016)

English – for the sake of officiality…

Ghostbuster2016_1

“What if they made a new Titanic, where the boat doesn’t sink.”

Ok, so yesterday I had a burger, and then went to see the Ghostbusters-movie.
Sat front row, in the middle. Ate some tasty chocolate candy bars, drank my chosen beverage (tried a mineral water infused with a taste of a popular chocolate pastry – it was disgusting!).

“Not at all the darker style that a nostagic wants.”

It was a matiné showing, on a smouldering hot, picture perfect summer day – so no, it wasn’t packed. Not by a long shot. Still, I did share that front row with three other people, and the theater was probably at least half full.
It was insanely difficult to shake the feeling of slight trepidation, this was after all the first time I went to see a movie not ONLY because I thought it was going to be great (I did think that though), but also because so many people had decided to hate it – on general principle – that I wanted to see it just to make a statement;
You CAN NOT judge a movie unseen!

“Why? A remake with women in the lead roles ‘just because’…? Who is going to be happy about this?!”

There really is no end to the stupidity amongst the people calling themselves “real Ghostbusters fans”. They are by and large misogynistic spreaders of vile hate. Oh they will say that it isn’t the female leads that bothers them, it is the story, or the effects, or the humor, or simply the fact that it doesn’t star Bill Murray, Dan Aykroyd, Harold Ramis (†2014) and Ernie Hudson.
But trust me, most of them are bothered – to one degree or another – by the female leads.

“Is there a reason why the entire Ghostbusters team had a sex change, or was that just to mess with people?”

So, there I was. Expecting to be entertained, hoping that I would be THOROUGHLY entertained. And guess what… All these small minded people judging the film way before it ever came out – they are MORONS!

“The tragedy is that the basic idea has gone from promoting men to promoting women.”

The opening scene set the tone pretty well, being somewhat eerie and having a nice jump scare, leading right into the title and the theme tune. Somewhat mirroring the original’s librarian-scene. This follows throughout the movie, with humor added to the mix.

“Useless… Ghostbusters should be with male actors!”

I’ll skip walking you through the story, as I run the risk of spoiling things, and cut right to the chase…
In the original I had to suspend disbelief when it came to Venkman getting as far as he did without studying, and the department they were at at the university staying open as long as it did. There was also the problem with the firehouse – as rundown as it was it would still have been a fortune, even back in 1984 – a problem dealt with in the reboot.
There was also very little said about the four 1984 leads. You knew basically nothing about them, except that Venkman was a possible sexual harassment suit recipiant.
The characters of Ghostbusters 2016 actually got some meat, meaning I felt I got to know more about them, who they were, where they came from and why they ended up where they are. They also made more sense to me, in a way…
I love the initial dynamic between Erin (Kristen Wiig) and Abby (Melissa McCarthy), you get a real sense of bitter history there, and it was great seeing Melissa McCarthy in a position of actual power. I also love the fact that they gave Patty (Leslie Jones) a real story, instead of letting her succumb to the Ernie Hudson fate of having basically no character.
One of my favourite moments though, was right at the end, where (and I’m not gonna give too much away here) they let the awesome but basically cartoon character of Jillian Holtzmann (Kate McKinnon, rocking it out!) give a real tear jerker of a speech.

“If it had been two girls and two guys, fine. But this? Hell no!”

This wouldn’t be complete without mentioning Chris Hemsworth, playing the part of Kevin, the Busters air head receptionist. Kevin spends his time not answering the phone, trying to chose which photo of himself makes him look most like a doctor and drinking (and spitting out) coffee. I really like Hemsworth as Thor, but this was another side of him. The guy is hilarious!
More comedies please, Mr.Hemsworth!

“This isn’t Ghostbusters, just some wannabee chicks.”

I know the effects have taken a lot of heat, what with them looking all glowing green and blue. But I really don’t mind it – and the fact (yes, FACT, straight out of director Paul Feig’s mouth in a Total Film interview) that there is very little CGI involved when it comes to the ghosts and monsters I find encouraging.
The glowing doesn’t bother me one bit, and in comparison with the original the effects are consistent – adhering to one style throughout!

“The Ghostbusters brand and memory is defiled by using it as a feminist project.”

If you haven’t figured it out yet, all the quotes strewn throughout this review, is picked straight from a Sony Pictures Facebook posting of a new Ghostbusters trailer.
There are hundreds…no, THOUSANDS more like them, and they are ALL made before the movie opened. Before anyone had even seen it.

“No, no girls, please. It simply doesn’t fit.”

The people whining – HATING – on this are usually very quick to claim that they wanted a sequel, not a remake, that they wanted the principal actors from 1984 in the lead roles, and also that this movie is basically feminists hating on men.
What I don’t understand is this;
Ghostbusters 2016 is executive produced by, among others, Ivan Reitman (original director of Ghostbusters 1984) and Dan Aykroyd (one of the principal actors from the original). It is visibly supported (you figure it out) by Dan Aykroyd, Bill Murray, Ernie Hudson, Sigourney Weaver and Annie Potts (all starring in the 1984 original) and the whole thing is dedicated to Harold Ramis (the only one of the four original leads to not be alive today).

SO WHAT IS YOUR FUCKING PROBLEM!?

This wasn’t the best movie I have ever seen, but it was pretty damn entertaining!
Entertaining enough to make me laugh out loud several times, and it made me choke back a tear (believe it or not).

It has also made me make space on my shelf, right next to the original!
Don’t believe me…?
See for yourself!

Ghostbusters2016_2

Last night on Facebook…

För någon dag sedan hittade jag en gammal arbetskollega på Facebook, genom en ren slump, i ett kommentarsfält kring en orelaterad grej.
Han skickade en vänförfrågan, jag accepterade. Inga konstigheter, Facebook är ju trots allt som världens ytligaste dansgolv. Alla är välkomna att dansa, nästan ingen känner någon.

Denna fd kollega och jag delar inte världsbild, och det visste jag sedan tidigare. Han är nämligen religiös – på en sån där “nyfrälst-nivå”. Den nivå då religionen är ofelbar, och han har inget emot att försvara den.

Jag skulle därför inte starta en religionsdiskussion med honom, för vad finns det för poäng med det liksom?

Men så igår såg jag att han taggats i- eller kommenterat ett inlägg av en annan person. Den personen hade delat ett inlägg från en ateistisk sida, ett inlägg som kortfattat fördömde alla de som nu “ber för offren i Orlando”, eftersom den bok (Bibeln, min anm.) de tyr sig till fördömer homosexuella.
Personen som delat inlägget hade skrivit följande text till sitt delande:
“När har prayers gjort ett skit?? Så länge människor ber till “gud” när nåt händer istället för att ta tag i det själva så kommer aldrig nåt att göras! FUCK prayers Take action!”

I kommentarsfältet hade då min fd kollega skrivit en kommentar:
Finns inte många religioner som rättfärdigar mord. Det vore bättre att alla följde en religion där man inte mördar, där alla är lika och har samma värde.”

Svaret, från inläggsdelaren:
“Det finns en sån “religion” det heter MORAL.”

“Det stämmer, även kristendomen står för det.”

“Nej det gör inte det.”

Åsså var diskussionen i full gång. Jag läste mig igenom de då 20-25 kommentarerna i tråden, och tänkte verkligen inte lägga mig i… Det är ju liksom dödsdömt att gå emellan i ett ordkrig mellan två personer.
Men så såg jag den sista strofen i den sista kommentaren, gjord av min fd kollega:
“…om någon säger sig följa Bibeln eller Koranen då kan man kolla fakta från den bok personen säger sig följa. En kristen kan inte döda om han följer Bibeln det är fakta på det han säger sig följa. Precis som en moderat knappast kan kalla sig moderat om han vill förstatliga alla företag.”

Okej… Fakta och Bibeln/Koranen… Whatever, tänkte jag.
Men nej, jag måste liksom….. Så jag skrev:
“Nu är det kanske inte världens smartaste grej att hoppa rakt in i en ganska infekterad debatt här… Men det låter som en lite för lätt lösning, att den kristna person som mördar inte är kristen eftersom det inte är tillåtet enligt kristendomen.
Kontentan av det blir ett dilemma; En person tillhör en specifik religion och tolkar individuellt den religionens texter, och kommer fram till att mord är rättfärdigat, och plockar upp ett vapen och mördar i sin religions namn.
-Varpå religionen då per automatik plötsligt avsäger sig ansvaret för sin vilsna flockmedlem.
Ty dig till oss, vi vägleder dig, fram tills dess att du gör något vi inte tillåter – då låtsas vi som att vi inte känner dig.
Det är att göra det för lätt för sig.”

Svaret lät ju inte vänta på sig, och jag skippar de delar som inte har någon betydelse (eftersom en del av grejerna i svaret bara är bludder):
“Religion har alltid missbrukats för att få makt […] därför bör man gå till religionens källa och våga ifrågasätta. Jag tycker ingen tillhör en speciell religion bara för de säger sig tillhöra det. Gärningarna och tron visar om de tillhör religionen. Om jag skulle säga att jag är kommunist innebär det att jag är det? Nej för jag tycker att de flesta företag borde vara privatägda. Det är lätt att säga men svårt att leva efter.”

Och nu var det ju liksom kört!
Nu handlar det ju oftast inte om personer som bara “säger” att de tillhör religion X, utan de defacto GÖR det. De kanske till och med tillhör en av de mer entusiastiska medlemmarna av församlingen. Deras tolkning är kanske mer bokstavlig, eller snedvriden på något sätt. Men de är där i kyrkan/templet/moskén vecka ut och vecka in. Engagerar sig och ställer upp.
Menar du då att den dagen de plockar upp ett vapen och i sin religions namn mördar någon, så är de inte längre medlemmar av församlingen och religionen har inte längre något ansvar för hur denna person tolkat de texter den förespråkar?
Kommunistjämförelsen är onödig, om du inte faktiskt menar att du ÄR kommunist men samtidigt vill att de flesta företag ska vara privatägda, I vilket fall jag då skulle fråga varför du är kommunist.
Jämför hellre religion med religion.”

“Han (den andra personen i diskussionen, min anm.) påstod att det var religionerna som stod bakom dödandet, men jag hävdar motsatsen att det inte är religionerna utan människorna som använder religionen som ursäkt för att döda. Det är enligt mig en viss skillnad. Givetvis finns det människor som är tokiga som söker sig till religioner innan de dödar men är det religionens fel? Jag tycker inte det.”

Här tänkte jag avsluta, lite snyggt och lagom diplomatiskt:
“Som jag förstår det så anser du att religioner är genomgående av godo, och att otäcka handlingar som utförs i dess namn är individuella handlingar helt friställda från religionen de säger sig slåss för…
Jag anser att detta är fundamentalt fel.
Så, vi får nog vara ense om att vi är oense. :)”

Kolla, jag lade till och med dit en smajlgubbe! Den internationella symbolen för “Let’s just fucking drop this and fuggedabaodit!”…
But nooooo!

“Inte alla religioner. Men de flesta religioner utgår från att alla är lika värda och har samma rättigheter. Visst finns det religioner som är ute och cyklar men nu har jag bara nämnt kristendom & Islam det är de religioner som jag läst mest om. Jag har svårt att förstå hur man kan lasta religionen för att någon mördar när religionen uppmanar till det motsatta?”

Men ok då, tänkte jag. Fuck it då!
“De som är bokstavstroende (nästan oavsett religion), och alltså följer den heliga skriften till punkt och pricka hittar nästan alltid skriftligt fog för sina illgärningar.
En normalt funtad kristen person ser givetvis inte sin religion som en ondskefull organisation, men det existerar trots detta inte en bibel som INTE tassar såväl på som över gränsen till otäckheter.
Om en bokstavstroende person vill fördöma och straffa andra människor som inte delar hens världsbild så är det inte svårt att hitta avsnitt som rättfärdigar sådant beteende.”

Detta inlägg hade han märkligt nog klickat “gilla” på…
För min del var diskussionen över här, men den ursprungliga diskussionen mellan min fd kollega och originaldelaren av inläggen fortgick alltjämt i samma tråd.
Jag läste deras inlägg, och efter ett lååååångt inlägg med exempel på koranverser som uppmanar till våld/förtryck mm så ser jag följande – från min fd kollega:
Om man tar enstaka verser och säger detta är koranen så gör man samma sak som de som använder koranen för att döda. […]”

Och det gick ju liksom inte att ignorera.
På’n igen!
Men xxxxxxx, den som UPPMÄRKSAMMAR enstaka verser för att visa på felaktigheter/motsägelser gör väl i sådana fall samma fel som den som FÖRBISER enstaka verser för att undvika att hitta samma felaktigheter/motsägelser?”

Den kommentaren fick jag aldrig något svar på, men tråden under den fortsatte växa, och jag läste vidare. Initialt bara för att se ifall han trots allt svarat på det jag skrev, men efter ett tag hittade jag detta:
“Jag förstår inte hur man kan vara mot att människor inte ska ta sitt eget ansvar för sina egna handlingar. Varför man ger människor som dödar ursäkter som att det är religionens fel. Om folk kunde sluta bortförklara och hitta på ursäkter åt människor som begår brott. Det är inte alls religionens fel att någon mördar, vi alla människor har moral och samvete & vi väljer själva att göra våra handlingar men vi är så fega så vi gömmer oss bakom religion och många ger dom ännu mer ursäkter genom att skylla på religionerna istället för på människan.”

Denna text var mitt i ett HAV av kommentarer mellan min fd kollega och hans motpart, men själva andemeningen, om att det är det individuella ansvaret, inte religionen, återkom gång på gång på gång…
Replikeringen från mig löd:
“Procentandelen som medvetet utnyttjar religion för sina egna otäcka syften är extremt liten. I synnerhet i jämförelse med den procentandel som beter sig – låt säga moraliskt tveksamt – för att den religionen de tillhör säger att så skall det vara.
Alla bör ha fri rätt att utöva sin religion på det sätt de själva vill – så länge det inte skadar andra. Detta kallas religionsfrihet och är en grundlag i det här landet. Men att det finns fundamentala problem med organiserad religion är ingen myt, och det är ett faktum att många av de texter som används är i bästa fall förlegade, I värsta fall våldsuppmanande och hatiska.
Individuellt ansvar är en självklarhet, och något som tillämpas idag (om kyrkan skulle stå till svars för alla mord som skett i dess namn skulle den aldrig slippa ur fängelset). Men ingenting är så pass svart och vitt att man inte borde kunna hitta kopplingar då den tiotusende personen blir dödad för att någon säger att så bör ske enligt (valfri religiös text).
Se det såhär; om tre personer plötsligt dricker blekmedel och hamnar på akuten så är det deras eget fel. Det står ju på flaskan att man inte ska dricka innehållet.
Om 3000 personer plötsligt gör samma sak så är det visserligen fortfarande deras eget fel, men nu kanske det även är läge att se över varningstextens utformning, eftersom så många tycks misstolka den.”

Svaret kom efter 6 ynka minuter:
“Som sagt människan får stå för sina egna handlingar. Dricker jag blekmedel för någon annan gör det även det är 3 miljoner andra som gör det är jag till och med mer korkad än om vi bara hade varit 3 som drack. När det gäller procentandelen så tror jag att det är precis raka motsatsen. Titta på kristendomen, de har förtryckt människor genom alla år genom skriva på latin, sålt syndernas förlåtelse först för pengar sen genom krigare till korstågen osv.”

Men se den gubben går inte!
“Nej, här får du nog backa ett steg och läsa igenom det du just skrev – eftersom du motsäger dina egna teorier. Om kristendomen förtryckt människor genom alla tider (något jag inte tänker protestera emot) genom att till exempel hålla texter exklusiva (latin) och sälja syndaförlåtelsen, hur kan det då vara ENBART den individuella människans fel då hen begår mord i sin religions namn? Du nämnde att kyrkan “sålde” korstågen – vilket är ett ypperligt exempel på hur religionen aktivt uppmanar – till och med ekonomiskt finansierar – mord.”

Svaret jag fick var halvt om halvt obegripligt:
“Bibeln som kristendomen säger sig följa säger rakt emot detta därför översattes aldrig den så att vanligt folk kunde läsa och ifrågasätta själva. Så kyrkan var en kyrka som inte följde bibeln. Därför har jag hela tiden sagt att man måste själv kolla med källan inte lyssna på människor. Som bibeln säger de som säger gör som jag säger är de största hycklarna.”

Men okej, jag vet att min fd kollega är ordblind, och hans nedskrivna texter har sett BETYDLIGT värre ut. Så språkpolisen Micke bestämde sig för att ignorera kommentarens utseende… Jag var däremot lite less på detta nu, så alldeles nyss lade jag upp följande kommentar, och sedan stänger jag bort denna tråd:
“Du påstår att Bibeln är 100% god och att kyrkan, som säger sig följa Bibeln, i själva verket inte gör det så kyrkan är således ond.
Men eftersom det (i detta specifika exempel) är den kristna kyrkan som är de som styr, organiserar och värvar sina medlemmar – och således leder dem in på fel spår då de, enligt dig, inte följer Bibeln, hur ska man då kunna till fullo lasta de individuella församlingsmedlemmarna för eventuella otäckheter de utför i sin religions namn?

Du pratar om och om igen om att man måste gå till källan!
Vad är källan? Är källan, i kristendomens fall, bibeln? För i Bibeln kan du hitta MASSOR av tvetydigheter och uppmaningar till minst sagt tveksamma handlingar. Så då kanske källan inte är Bibeln.
Är källan då kyrkan? Nej, den säger du ju går tvärtemot sina egna skrifter. Så då går kyrkan bort…

Jag kände liksom på mig att det skulle se ut ungefär såhär då jag gjorde mitt första inlägg, mitt i din och Xxxx’s lilla diskussion.
Jag har inget emot religion, det har jag aldrig haft. Jag har till och med under många år sjungit i Pingstkyrkans ungdomskör, och varit med i allehanda uppsättningar av musikaler samt varit på så många kyrkoläger att jag faktiskt inte minns antalet. Så jag har sett och upplevt religionen – en relativt positiv sida av den – på nära håll.
Men att blint försvara den, med skygglapparna tätt intill ansiktet, helt oförmögen till ens en gnutta kritiskt tänkande – det gynnar ingen!
Organiserade religioner är i mångt och mycket egna företag, stora privata företag, och det är inte en särskilt smart företagsledare som vägrar felsöka eller problemlösa utan benhårt hävdar att alla felsteg – hur många de än må vara – bara är individuella detaljer som inte är kopplade till verksamheten.

Nog nu.
Det är tisdag, och jag tänkte spendera den med annat än Facebook. Det är till exempel ganska bra väder ute. Jag ska nog ta en promenad!

Xxxxxxx och Xxxx, ni borde göra samma sak! Ut och hämta ny, fräsch luft!”

Tråden är just nu uppe i 87 inlägg.
Men för min del är den över. 🙂

Netflix

Den 20 juni 2014 fick jag för första gången tillgång till Netflix (tack mamsen).
Den första film jag och Marita såg var Dave (1993), en politisk komedi med Kevin Kline. Jag hade försökt hitta den på köp-dvd ett tag, men gått bet, så det bara råkade bli så att det var den första film jag sökte fram då jag fick upp Netflix på tv-skärmen.

Tack vare funktionen “streamingaktivitet” kan jag nu, till ingen annans nöje än mitt eget, meddela följande…

Sedan ovanstående datum har jag sett dessa filmer på Netflix:

3 days to kill
9
10 things I hate about you
21 grams
50/50

A.I. – Artificial Intelligence
A fantastic fear of everything
A good year
A time to kill
Airplane!
All about Eve
Altered
Amélie
Arachnophobia
Armageddon
Army of darkness
Around the world in 80 days
As good as it gets
Atari: Game Over
Attack on Wall Street
Automata
Awakenings
Axis Of Evil comedy tour, The

Back in time
Bad santa
Be kind rewind
Beaver, The
Bedazzled
Being Elmo, A puppeteer’s journey
Best worst movie
Bicetennial man
Big fish
Big Stan
Bill Burr: I’m sorry you feel that way
Bill Burr: You people are all the same
Book of Eli, The
Bookies
Bounty hunter, The
Bram Stoker’s Dracula
Bronson
Bucket list, The

Cannonball Run, The
Captain America – the first avenger
Catch me if you can
Caveman’s valentine, The
Chasing Amy
Clue
Cobbler, The
Coherence
Colombiana
Colony, The
Comic Con episode IV: A fan’s hope
Coming to America
Company men, The
Condemned, The
Conjuring, The
Contact
Core, The
Crazies, The
Creep
Crow, The

Dallas Buyers Club
Dangerous minds
Dave
Dawn of the dead
Dear Mr Watterson
Deep blue sea
Departed, The
Demolition man
Desperado
Dirty work
Done the impossible
Down to earth
Dream house
Dredd
Drillbit Taylor
Duchess, The

Eagle Eye
Easy A
Edge, The
Edge of tomorrow
Edison
El orfanato
Empire of the sun
End of days
Ender’s game
Enemy
Escape from planet Earth
Event Horizon
Evolution
Expendables, The

Fighter, The
Find me guilty
Fire with fire
Flawless
Focus
Fool’s rush in
Frankenweenie
Fred Claus
From Paris with love

Galaxy Quest
Gamer
Get the gringo
Godzilla
Good bye, Lenin!
Good morning, Vietnam!
Good Will Hunting
Grand theft Parsons
Grey, The
Grudge, The
Grudge match
Grumpier old men
Guardians of the galaxy
Guarding Tess

Halloween
Halloween II
Hancock
Hatchet III
Hansel & Gretel: Witch hunters
Help, The
Hesher
Home
Home alone
Hoodlum
Hook
How to train your dragon
How to train your dragon 2
Hudson Hawk
Hummingbird

Identity
Illusionist, The
In the valley of Elah
Indie Game: the movie
InnerSpace
Intouchables
Iron Giant, The

Jackie Brown
Jersey girl
Jim Breuer: Let’s clear the air
Jim Gaffigan: Mr. Universe
Jiro dreams of sushi
Judge, The
Jumanji
Jupiter ascending

Keeping mum
Kill Bill vol.1
Kill Bill vol.2
Killer elite
Killing season
King’s speech, The
Knowing, The

Labyrith
Larry Crown
Last boy scout, The
Last man standing
Last picture show, The
Law abiding citizen
Lawless
Layer cake
Lee Daniel’s The Butler
Legend
Lincoln lawyer
Lockout
Lone Ranger, The
Longest yard, The
Louis C.K.: Live at the Beacon theatre

Mad Max beyond Thunderdome
Maiden Heist, The
Maleficent
Man of steel
Man on fire
Man who knew to little, The
Mansome
Marked for death
Marley & me
Meet Dave
Mechanic, The
Men in black
Men in black II
Men of honor
Mighty, The
Mike Birbiglia: My girlfriend’s boyfriend
Millenniuntrilogin 1: Män som hatar kvinnor
Millenniumtrilogin 2: Flickan som lekte med elden
Millenniumtrilogin 3: Luftslottet som sprängdes
Mindhunters
Miss Potter
Mission to the edge of space: The inside story of Red Bull Stratos
Monsters University
Moon
Mr. & Mrs. Smith
My cousin Vinny

Need for speed
Next three days, The

Ocean’s eleven
Old boy
Once upon a time in Mexico
Out to sea
Outland
OZ the great and powerful

Pacific Rim
Parallels
Parker
Phantoms
Polar Express, The
Pollock
Postman, The
Preservation
PS. I love you
Punisher: War zone
Pulp fiction
Push

Qu’est-ce qu’on a fait au bon dieu?

Rambo
Rat Race
RED
Red State
Resurrecting the Champ
Riddick
Riding the bullet
Right stuff, The
Rise of the Guardians
Road house
Rob Schneider: Soy sauce and the holocaust
Robinson Crusoe
RoboCop
Run all night
Runaway bride

Safety not guaranteed
Saving private Ryan
Saw
Saw II
Scapegoat, The
Score, The
Secret of NIMH, The
Seraphim Falls
Seven pounds
Shrek
Shrek 2
Shrek forever after
Shrek the third
Shutter
Shutter Island
Sinister
Skyline
Sleepless in Seattle
Slipstream
Snatch
Snitch
Space Cowboys
Spaceballs
Spartan
Special correspondents
Spies like us
Stand up guys
Star Trek
Star Trek VII: Generations
Stargate
Starman
Stepford Wives, The
Stolen
Street kings
Stripes
Substitute, The
Sum of all fears, The

Talented Mr. Ripley, The
Tall man, The
Tammy
Terms and conditions may apply
Thirteen ghosts
Thomas Crown affair, The
Thor
Thor: The dark world
Three amigos, The – a comedy special
Tooth fairy
Tootsie
Trespass
Turner & Hooch

Unbreakable
Underworld
Underworld: Evolution

V for Vendetta
Video games: The movie

Way back, The
WarGames
We are Twisted f***ing Sister!
We’re the Millers
Welcome to the jungle
Wendell Baker story, The
Would you rather
Woman in black, The

Year one
You’ve got mail

Zatura
Zodiac

Om och om igen…

Vissa filmer är sådana jag skulle kunna stoppa in i dvd-spelaren och se från början till slut, och sedan bara gå tillbaka in i menyn och trycka på play en gång till…
Jag vet inte vad det är med just dessa filmer, men de har helt enkelt bara ett galet stort reprisvärde. Så pass stort att de tål att repriseras direkt efter man sett dem.

Jag har brukat säga att mitt filmintresse är på den nivån att om jag bara får sällskap i soffan av någon som inte sett filmen tidigare, så kan jag se den om och om igen.
I teorin innebär det alltså att jag ser filmen med “förstagångssällskapet”, byter sällskap, ser den igen, byter sällskap, ser den igen… Osv osv.
I praktiken skulle det såklart inte funka. De flesta filmer skulle till och med jag lessna på att se flera gånger om, oavsett om jag har en entusiastisk medtittare som inte sett den förut.

Men det finns givetvis undantag.
Som till exempel….

ALIENS
Aliens (1986)

James Camerons fantastiska uppföljare till Ridley Scotts klassiker. Den evighetslånga debatten om huruvida en uppföljare någonsin kan vara bättre än sitt original anser de flesta avslutades i och med denna film, eftersom många anser att Aliens är bättre än Alien (1979). Jag tycker dock inte att de två filmerna går att jämföra – vilket är det mest briljanta med Camerons uppföljare – eftersom det är två vitt skilda genrer.
Alien är en krypande skräckfilm. En rysare. En sådan som ger en kalla kårar och en distinkt känsla av obehag.
Aliens å andra sidan är sci-fi action när den är som allra bäst! Den skrämmer inte och ger inte kalla kårar, men istället hetsar den på och höjer åskådarens puls.
Jag kan se Aliens om och om igen för att den är extremt välgjord, för att den är spännande och för att den aldrig tycks sakta ner under de 154 minuterna* den pågår.
*) -Special Edition.

BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA
Big Trouble in Little China (1986)

En del filmer är gjorda av folk som känner varandra utan och innan, och som (med största sannolikhet) har haft lika roligt under tagningarna som mellan dem. Detta innebär inte per automatik att filmerna blir särskilt bra bara för det. Filmerna Hal Needham gjorde tillsammans med Burt Reynolds till exempel, Smokey & The Bandit (1977), Hooper (1978), The Cannonball Run (1981) m.fl. Visst är de underhållande, en del av dem mer än andra, men det är inte särskilt bra filmer.
Kompisarna John Carpenter och Kurt Russel kan däremot ha kul och göra riktigt bra film tillsammans! The Thing (1981) är ett lysande exempel. Escape From New York (1982) är ett annat. Men Big Trouble in Little China är den film i deras gemensamma repertoar som jag kan se om och om igen, för att den är helt galen, för att den är nästintill obstinat i sina försök att inte foga sig till en genre utan vill tillhöra dem ALLA, och för att den är helt vansinnigt rolig!

CAPRICORN ONE
Capricorn One (1978)

Filmer som är sådär nagelbitande spännande förlorar ofta (men inte alltid) sin dragningskraft då man sett dem en gång och själva spänningsmomentet (ska de hinna/överleva/lyckas?) är borta.
Peter Hyams film om en fejkad resa till Mars är sjukt spännande första gången man ser den, och givetvis är själva spänningen borta efteråt, när man vet hur det slutar. Men trots det går den här filmen att se om och om igen, för att den har så många, långa och fantastiska dialoger/monologer, mellan lika fantastiska skådespelare!
En lysande Hal Holbrook har i sin roll som Dr.James Kelloway en lång monolog, förspelet fram till ögonblicket då han förklarar läget för de tre astronauterna, som är en av filmens absoluta höjdpunkter!

DIE HARD
Die Hard (1988)

Det finns actionfilmer från förr och det finns actionfilmer från nu…
I praktiken innebär det, lite löst, att det finns actionfilmer med tysta antihjältar och lågmäld – eller ingen alls – musik (70-tal) och omaka-par filmer med en generös portion humor, satta till elektroniska trummor och smäktande saxofon (80-tal). Det finns även cgi-förstärkta actionmonstrositeter med osannolika hjältar som utför storverk till tonerna av nästan vad som helst bara det är hög volym! (90-tal och framåt…).
Och så finns Die Hard.
Alla actionfilmer vill vara som den, men ingen kommer någonsin komma nära.
Spänning, hårdkokt action, sårbarhet, rätt avvägd mängd avväpnande, självironiserande humor, och Bruce Willis innan han slutade bry sig om skådespelaryrket.
Jag kan se denna film om och om igen för att jag fullkomligen ÄLSKAR den!

DUEL
Duel (1971)

Spielberg hävdar än idag att han aldrig hade några bakomliggande budskap i åtanke då han, 24 år gammal, gjorde sin första långfilm Duel – efter en novell av Richard Matheson – på mindre än 20 dagar.
Men det är helt omöjligt att inte se symboliken i den väldigt rättframma och enkelspåriga historien om den nedtryckta, undanskuffade mannen som i sin lilla röda bil jagas skoningslöst, genom ett öde landskap, av en enorm tankbil, vars förare han aldrig ser.
Spielberg har utan tvekan gjort tekniskt mer fulländade filmer, han har även gjort mer kompakta filmer fyllda av såväl budskap som story och han har definitivt gjort filmer som underhåller på en betydligt bredare nivå. Men han har under de 45 åren som gått sedan denna släpptes, aldrig mer gjort en film som med så otroligt små medel lyckas vara så otroligt stor.
Jag kan se Duel om och om igen för att handlingen i handlingen känns så fantastiskt genomtänkt, och för att jag alltid fascinerats av den där mentala bilden jag har i huvudet – av en 24-årig Steven Spielberg som på mindre än tre veckor styr, ställer och får allt detta att funka.

EVIL DEAD II
Evil Dead II (1987)

Sam Raimi har ett märkligt “öga” vad det gäller filmskapande, med allt vad det innebär från märkliga vinklar och filmkameror satta på ‘fel’ hastighet till galna ljudeffekter och typiska cgi-tagningar INNAN cgi-tagningar existerade (tänk en enda lång tagning där kameran sveper upp bakom en kraschad bil, går GENOM bakrutan, fortsätter genom hela bilen, ut genom framrutan och rakt över motorhuven – en solklar cgi-tagning idag, men som Raimi klarade av genom att fästa kameran på en lång bräda och helt enkelt köra den rätt igenom bilen).
Evil Dead II (uppföljaren/remaken till/av hans egen The Evil Dead, 1981) låter honom spela ut hela sitt register, till fullo! Många av effekterna och tagningarna är begränsade av tillgänglig teknik och/eller budget, vilket drivit fram en avundsvärd form av kreativitet – där allt tycks vara möjligt.
Om den första filmen, The Evil Dead, var mer renodlad skräck, och den tredje filmen, The Army of Darkness (1992), var nästan enbart (dålig) slapstickhumor, så är Evil Dead II den perfekta kombinationen av de två. Den är bitvis otäck, bitvis hysteriskt rolig och genomgående fascinerande att se, tack vare all innovativ kamerateknik och urflippade makeupeffekter.
Jag kan se den om och om igen för att den ALDRIG blir tråkig!

HARRY POTTER
Harry Potter (2001-2011)

Jag vet att jag gick ut ifrån biosalongen efter att ha sett Harry Potter and The Philosophers Stone (2001) och tänkte “Fy fan vad bra den här var! En riktig feelgood-film!”.
Den andra filmen kändes likadan!
Den tredje inte lika mycket, den var mörkare, och jag undrade ifall skaparna av Harry Potter-filmerna kanske tappat greppet. Dessutom var Michael Gambon inte lika mycket mysgubbe som Richard Harris (†2002) hade varit i de två tidigare filmerna.
Den fjärde filmen blev bitvis rent otäck, och sedan gick det bara utför…
Men någonstans under de sista fyra filmerna så insåg jag att de följer böckerna (som jag aldrig läst) och att de i sin tur följer sin tilltänkta målgrupps uppväxt.
En tioåring som såg Harry Potter and The Philosophers Stone då den kom, är 20 år gammal då Harry Potter and The Deathly Hallows part 2 (2011) har premiär, och är därför inte bara mottaglig för- utan kräver större mognad i de filmer hen ser.
Jag kan se de åtta Harry Potter-filmerna om och om igen för att de på ett roligt men oftast smärtsamt träffande sätt följer de tre huvudkaraktärerna (Harry, Hermione och Ron) genom hela den process som kallas att ‘bli vuxen’.

THE HELP
The Help (2011)

En av de mest tillfredsställande saker man kan se i film- och teaterväg är då en riktigt vidrig karaktär förvandlas till målet för sin egen vidrighet. Detta har varit effektiv underhållning ända sedan Shakespeare, och antagligen långt innan dess också.
The Help är en i grund och botten hemsk historia om färgade hushållerskors situation som inte-slavar-men-närapå hos vita familjer i 1960-talets Amerika.
Den är sådär skönt svart och vit (ursäkta ordvitsen) där man egentligen inte behöver leta efter några gråzoner. Det finns bra människor och dåliga människor, och de dåliga människorna märker man av på en kilometers avstånd!
En film om rasmotsättningarna i 60-talets överklassförorter kanske inte direkt låter som en sån där film man rullar på repeat, man jag kan se denna film om och om igen för att den är otroligt välspelad, för att den går rakt in i hjärtat och för att det är skönt då man når slutet och hjärnan får fri lejd att tänka “Payback is a bitch!”.

HOUSE
House (1986)

En del filmer får en speciell plats i ens hjärta för att man sett dem vid ett speciellt tillfälle, eller för att de just där och då gjorde ett extra starkt intryck – och de stannar kvar, vare sig filmen egentligen är särskilt bra eller inte. Man är beredd att försvara dem intill blodvite, men kan egentligen inte riktigt förklara varför.
House är för mig en sådan film.
Jag såg den när jag var 11 år gammal, ensam hemma, tragiskt undanhållen (eller ‘skyddad’ som mamma nog skulle sagt) från allt vad skräckfilm och effekter hette och extremt påverkbar.
Redan under förtexterna, som var röda texter mot svart bakgrund och satta till en otäck celloslinga, sjönk jag ner bakom soffans armstöd, och jag kom inte fram förrän en och en halv timma senare… I desperat behov av att gå på toaletten, men väldigt tveksam till att ens närma mig badrummet – där fanns ju nämligen en vidrigt läskig badrumsspegel!
Då, 1986, var House mer skräck än komedi för mig, men även om detta skiftat nuförtiden, och humorn känns klart övervägande, så kan jag inte låta bli att tycka att det är den solklart bästa filmen i den inte alltför breda genren ‘skräck-komedi’.
Jag kan se den om och om igen för att den framkallar enorma nostalgikänslor hos mig, för att jag alltid gillat William Katt och för att de flesta (om än ej alla) masker och makeupeffekter är vansinnigt snygga!

JAWS
Jaws (1975)

En av anledningarna till att Spielberg bestämde sig för att göra Jaws var att han tyckte att den kändes som hans filmdebut, Duel (1971), fast under vatten, med en haj istället för en tankbil, samt för att de två hade lika många bokstäver i titeln(!) – men han erkänner själv att “I was young and I was stupid…”.
Men oavsett hur det nu ligger till med den saken så är Jaws i mitt tycke hans allra bästa film, på många olika nivåer. Den har i korta ögonblick en introvert känslighet som nästan saknar motstycke i alla filmer han gjort senare – endast E.T. – The Extra Terrestrial (1982) kommer nära, och den lyckas faktiskt fortfarande vara spännande, trots att jag sett den så många gånger att jag tappat räkningen. Hajen må se fejk ut (de få gånger man ser den), men den känns fortfarande mer hotfull än sina datoranimerade kusiner i moderna monsterhajfilmer.
Samspelet – i tyst samförstånd – mellan makarna Martin Brody (Roy Scheider) och Ellen Brody (Lorraine Gary) i filmens första halva är fängslande att se, och det ersätts i den andra halvan av ett lika fängslande samspel – genom motsättningar – mellan Brody, Hooper (Richard Dreyfuss) och Quint (Robert Shaw).
Den första hajattackscenen, en minut in i filmen, är för övrigt en av de mest spektakulära i filmhistorien – och man får aldrig ens se en haj, en fena eller ens en endaste droppe blod.
Jag kan se Jaws om och om igen för att den är STOR filmkonst!

MIDNIGHT RUN
Midnight Run (1989)

Strax innan Robert DeNiro började göra mestadels komiska roller, och strax efter att han nästan helt slutade göra otäcka maffiatyper, så kom Midnight Run.
En omaka-par actionkomedi som effektivt parar ihop Jack Walsh (en bitter och butter ex-polis som försörjer sig på att hämta hem människor som av olika anledningar smitit undan sin borgensman) med Jonathan Mardukas (en feg revisor med mundiarré som då han blivit varse att han arbetar för en maffiaboss gav en massa av hans pengar till välgörenhet).
Det låter som upplagt för en papperstunn historia med en massa tokrolig humor och galna biljakter…men Midnight Run funkar inte på det sättet.
Den ger karaktärerna ett mångbottnat djup och gräver sig in i dem, Jack Walsh i synnerhet, tills man tycker sig känna dem utan och innan.
Jag kan se denna film om och om igen för att det är en perfekt kombination av lättsamhet och allvar, men en helt lysande Robert DeNiro i huvudrollen! Hans minspel och irriterade ansiktsuttryck är enbart de värda ett par reprisomgångar – lägger man till den otroliga scenen mellan Walsh och hans fjortonåriga dotter, som han inte sett på nio år, så har man ett stycke rent guld!

OCEANS 11-13
Ocean’s Eleven (2001)

Heistfilmer är min stora svaghet, och är de välgjorda kan jag se dem flera gånger om. Är de dessutom underhållande, med en intressant story, och fyllda av allehanda bra skådespelare – då kan jag lika gärna låta skivan sitta kvar i dvd-spelaren hela veckan.
Ocean’s Eleven (en remake av filmen med samma namn från 1960) är definitivt välgjord! Den är dessutom underhållande, och storyn är, om inte vattentät så i alla fall engagerande och intressant.
Mängden kända ansikten i den däremot, är rent löjlig!
George Clooney har titelrollen (Daniel Ocean) och bland hans “eleven” finns Brad Pitt, Matt Damon, Bernie Mac, Casey Affleck, Elliot Gould, Scott Caan, Carl Reiner och Don Cheadle.
Målet för deras kupp är tre kasinon i Las Vegas, alla ägda av Terry Benedict (Andy Garcia) men Daniel Ocean har även en dold agenda – att vinna tillbaka sitt ex, Tess (Julia Roberts).
De två uppföljarna är minst lika underhållande, men jag kan se denna första film om och om igen för att den har så skönt samspel mellan alla karaktärerna, och för att den är så lätt och ledigt sammanfogad att det känns avslappnande att se den.

RAIDERS OF THE LOST ARC
Raiders of the Lost Arc (1981)

Om man försöker tänka sig den mest perfekta äventyrsfilmen som någonsin skulle kunna göras – och vad den skulle kunna tänkas innehålla…så är det svårt att inte komma fram till att den första filmen om Dr.Indiana Jones, Raiders of the Lost Arc ÄR den filmen!
Från den vansinnigt spännande inledningssekvensen, då Jones stjäl den lilla guldstatyn och sedan tvingas försöka undkomma allt från giftpilar och kollapsande tempel till gigantiska stenbumlingar och lömska medarbetare, till det mäktiga slutet då ondskan (läs: nazisterna) möter sitt slutgiltiga öde, flyter den fram i ett tempo som får de flesta moderna actionfilmer att likna sengångare.
Den avverkar allt från episka biljakter och dammiga torgfajter till gigantiska explosioner och krälande ormar….massor, massor av ormar!
Indiana Jones-filmerna må ha fått sitt skimmer mattat i och med Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008), och ska man vara ärlig så är inte ens Indiana Jones and the Temple of Doom (1984) sådär överdrivet jättebra.
Men den första filmen är fortfarande magisk, och jag kan se den om och om igen för att den helhjärtat riktar sig till det där exalterade lilla barnet inuti en, som hoppar upp och ner av okuvlig lycka varje gång man plockar fram den ur dvd-hyllan.

THE SILVER STREAK
Silver Streak (1976)

Det finns en plattityd som brukar låta ungefär såhär:
“Det görs inte sådana här filmer längre.”
Det är tveklöst Silver Streak man pratar om då denna plattityd uttalas!
För det är ett faktum att det inte längre görs filmer som denna.
Antagligen av en massa vettiga anledningar, eftersom jag är helt övertygad om att en sån här film inte skulle fungera – rent kommersiellt – idag.
Silver Streak är i mångt och mycket avsaknad av musik. Den har några få ögonblick av fantastisk sådan (av mästaren Henry Manchini), men för det mesta är det musikfritt. Den rör sig långsamt genom handlingen, som under den första halva består av en sorts HItchcock/Agatha Christie-historia om ett mord som bara en person är övertygad om har begåtts, och i sina försök att bevisa det hamnar han i livsfarliga situationer.
Under den andra halvan förvandlas filmen till en omaka-par-action, då den osannolike hjälten (en stillsam bokförläggare) paras ihop med en snabbkäftad förbrytare. Tillsammans ska de rädda damen i knipa samt stoppa elakingarna!
Silver Streak är en riktig mysfilm, som med sitt ganska rättframma 70-talsmanér när det gäller sex antagligen riktar sig lite mer till en vuxen publik. Jag vet i alla fall att jag idag har mer behållning av den fantastiska kärleksscenen mellan George och Hilly – under vilket han med sammetslen stämma berättar om de bästa sätten på vilket man tar hand om sin trädgård – än vad jag hade för 25 år sedan.
Jag kan se Silver Streak om och om igen för att Gene Wilder (som spelar George) och Richard Pryor (som spelar den snabbkäftade tjuven Grover) är en oslagbar kombination, och för att jag av någon anledning alltid har gillat tåg!

THE STING
The Sting (1973)

För många år sedan fick jag boken ‘1001 Filmer Man Ska Se Innan Man Dör’, och medan jag läste igenom den enorma tegelstenen (vilket jag gjorde, från pärm till pärm!) så passade jag på att markera vilka filmer jag hade sett, vilka jag hade sett OCH även ägde samt vilka jag kände att jag ville se.
En av de filmer jag markerade som “vill se” var The Sting.
Antagligen valde jag att markera den enbart för skådespelarnas skull – eftersom Robert Redford, Paul Newman och Robert Shaw ÄR namn som lockar.
Jag fick sedermera låna den av en kompis, och blev fullkomligen förälskad i den! Såg den två gånger på raken, och lämnade sedan tillbaka den – strax efter jag beställt en alldeles egen kopia, som jag sedermera sett ett antal gånger.
Det är en extremt välgjord film, som utspelar sig i 30-talets USA – och ifall jag inte visste att den var gjord 1973 skulle jag tro att den var “autentisk”…
Jag kan se den om och om igen bara för att studera alla sköna karaktärer, lyssna på den snabbflytande dialogen och njuta av den intrikata historien om ett spektakulärt lurendrejeri!
Förresten, pokerscenen på tåget är något av det roligaste Paul Newman någonsin gjort!

THE TERMINATOR
The Terminator (1983)

Skulle man föra statistik över vilken sorts film som har störst procentuell chans att hamna på en “reprisvärdig-lista”, så lär knappast en dystopisk actionhistoria om en mördarrobot som reser bakåt i tiden för att avrätta mamman till en framtida rebell-ledare få en särskilt hög placering…
Men ack så fel man skulle ha!
Med en bedrägligt enkel historia, kretsande kring en nutida kvinna som inser precis hur stark hon kan vara, hennes blixtförälskelse – tillika soldaten som rest bakåt i tiden för att skydda henne, och en två meter lång människoliknande mördarrobot, tacklar sig The Terminator rätt in i filmhistorien! Med sitt snabba tempo, mörka humor och pulshöjande action blev den det definitiva genombrottet för såväl James Cameron (regi) som för Arnold Schwarzenegger.
När jag var betydligt yngre var det såklart den gigantiska Österrikaren som var det som etsade sig fast i minnet efteråt, men tidens tand har gjort sitt och det som idag gör att jag kan se denna film om och om igen är karaktären Sarah Connor (Linda Hamilton) och hennes utveckling från hunsad servitris till beväpnad, höggravid survivor. Samspelet mellan Hamilton och Michael Biehn (som spelar soldaten Kyle Reese) är ibland så vackert att man nästan slutar andas.

WHAT'S UP DOC
What’s up, Doc? (1972)

Regissören Peter Bogdanovich ville väcka liv i en gammal filmgenre kallas “screwball comedy”, som väl egentligen hade sin storhetstid på 30-40 talet.
Slår man upp “screwball comedy” så finner man bland annat följande:
Denna genre utmärker sig geneom att ha en kvinnlig part som dominerar en central manlig karaktär, vars maskulinitet är hotad. De två utkämpar ett sorts könskrig. Andra element i denna genre är snabb dialog, farsliknande situationer samt flyktteman och handlingtrådar kretsande kring förförelse och giftermål. (Översatt från Wikipedia.org).
Detta är nästan ordagrant vad What’s up, Doc? går ut på!
Det är en extremt rörig men rolig historia som låter fyra identiska väskor – med olika innehåll naturligtvis – skifta ägare så många gånger att man tappar koll på dem. Det är regeringstjänstemän som jagar en väska full med hemliga dokument och skurkar som jagar en väska full med dyrbara juveler, och mitt bland dem finns en evighetsstudent med en väska full med kläder och böcker, samt en nördig musikprofessor med en väska full av stenar… De fyra väskorna och deras ägare och potentiella tjuvar samlas under samma helg på ett hotell i San Francisco…
Den sexiga och rättframma studenten (en ljuvlig Barbra Streisand) fallar för den nördiga musikprofessorn (Ryan O’Neal) och ignorerar helt och hållet att han reser med sin blivande fru, Eunice (en obetalbar Madeline Kahn).
Låtom förväxlingarna och kontroverserna taga sin början!
Filmen öppnar i 200 knyck och ökar hela speltiden igenom… Man ska inte bli förvånad om man ser den för femtonde gången och upptäcker något man inte sett förut, eftersom det händer saker hela tiden, överallt!
Jag kan se Peter Bogdanovich’s What’s up, Doc? om och om OCH OM igen för att det är en av de roligaste filmerna jag vet! Det var även den som fick mig att bli distansförälskad i San Francisco (jag blev kär i den staden på riktigt då jag i maj 2002 besökte den).

DiCaprios tour de force! (no spoilers)

Revenant
[revuh-nuh nt]

noun

  1. a person who returns.
  2. a person who returns as a spirit after death; ghost.

 

There is a lot that can be said for the unfairness in Leonardo DiCaprio never recieving an Oscar, despite his tremendous performances in quite a number of movies.
I have a sneaking suspicion that some people still think of him as the pretty-boy from Titanic and The Beach, and that is really a shame. Because DiCaprio is one of the hardest working actors today (he averages just over one film per year, ever since his breakthrough in What’s Eating Gilbert Grape in 1993, and has as of today 36 projects listed as “in development” on IMDb… 36!). And not only that – he is one of the best actors out there, the man seem able to play almost anything, and after seeing him in The Revenant, I have come to the conclusion that Leonardo DiCaprio will from now on be able to make me buy a movie ticket based on his involvement alone.

revenant-leo

The Revenant tells the (inspired by true events) story of Hugh Glass, an explorer leading a small team of surviving fur trappers through the vicious winter wilderness that is 1820’s America, after they have been attacked – and most of them killed – by native americans.
On a scout tour in the forest, Glass finds himself standing between two grizzly bear cubs and their mother, and he is brutally attacked…

I will say no more, even though there is a LOT more that could be said, you will have to (and I encourage you to) see for yourself!

Let’s get a few things out straight away. This IS DiCaprios film, he plays Glass and it is his story we get to follow. The pain, misery, fear, frustration and anger are all very palpable for me as the viewer. I can see it in DiCaprios face and I can hear it in his voice – what little he has left of it, after the bear tore out his throat. He embodies all the emotions to such a degree that I actually felt the freezing cold water and the snow, sitting there in the theater – dressed in my thick sweater.
The camera is right there, in his face… His dirty, banged up, tired and determined face.
This is a film about survival, about determination and about not succumbing to any sort of fate. It is also about revenge – but that is very much a secondary point.
-This is DiCaprios tour de force, and there should be no hesitation about that.

That being said, I would not be surprised if Tom Hardys performance as John Fitzgerald is mentioned in as equal high regard. Hardy has always been a fascinating actor, who seem able to play everything from the leading man in romantic comedies (This Means War, 2012) to supervillains in superhero-movies (The Dark Knight Rises, 2012). But what he does best though is play lunatics… The kind of trouble stirring lunatics that stand on the wall, screaming, banging their chest and rally everybody to get the revolution going! But if you look in their face, you can see that all they really want is chaos, violence and disorder.
Tom Hardy is fantastic in this film, relishing in playing a character that you instinctively hate, already from the start!
-It’s in the eyes…

The Revenant moves seemlessly between intimate (and sometimes painful) closeups, to sweeping landscape shots, showcasing not so much the beauty as the isolation and the relentlessness of nature, interspersed with Glass’ dream like hallucinations of his wife and child. The movie is shot using real light (as in no stage lights) and it has a very gritty and real feel to it – a style not unknown to director Alejandro González Iñárritu, who’s breakthrough was the fantastic Amores Perros (2000).
Making my way through the movie, after the fact, I find it hard to imagine anyone else, other than Alejandro, directing it – and certainly no one else other than DiCaprio starring in it…

-Make no mistake about it, this movie is a MUST SEE!

One last thing, because the scene where Glass is attacked by the grizzly bear absolutely needs to be mentioned!
I have seen a ridiculous amount of movies where characters are attacked by large animals/creatures. Everything from acid spitting aliens, dinosaurs and toxic waste enhanced spiders to lions, tigers and bears – oh my.
But the bear attack in The Revenant is the most horrific, panic filled and – for lack of a better word – REAL I have ever seen! I cannot remember blinking, or even breathing at all during that scene!
When you go see this movie (and you REALLY should), it will grab you from the get go, and you will have forgotten all about the bear attack – until it happens, and then you will wish you could forget it….but you never will!

The Hateful Eight (no spoilers)

The Hateful Eight is Quentin Tarantino’s 8th film – and no there is no room for argument regarding Kill Bill 1 & 2 counting as one singular film, especially as the words “The 8th film by Quentin Tarantino” is seen during the opening credits.

His seven previous films all tries out (or tributes) different genres, he takes a stab at everything from gangster dramas to blaxploitation, via kung fu and western and many other styles, always twisting them to his own quite unique style.
The Hateful Eight is no exception. It has a go at Sergio Leones love for long, slow shots, especially during opening scenes – and The Hateful Eight does just that, starts off with an incredibly long shot, going from extreme closeup (Leone again) to a wide landscape shot of a stage coach approaching through the blistering snow.
All set to a totally AWESOME “impending doom”-score by master craftsman Ennio Morricone. That score though, hints at the other genre-of-sorts Tarantino takes a stab at with this movie. The Hitchcockian genre – if that could be called a genre.
Because as soon as the stage coach reaches it’s goal (a restaurant/bar/thingy in the middle of nowhere called Minny’s Haberdashery) it turns into a mystery-thriller, where you are not sure of who is the bad guy and who is the good guy (or if indeed there are any good guys at all).

Set design, lighting and the overall gritty look of the film is stunning. Tarantino is perhaps known as a film maker, but he is in equal amount a stylist. He knows what he wants to see, and makes it so.
And that is good, because The Hateful Eight combines the long slow takes of Sergio Leone with an Hitchcockian attention to minute details. It is quite interesting to behold…

And therein lies the only real problem I have with this film, that you’re not really watching it – you’re beholding it. This time around it doesn’t feel like Quentin Tarantino made a film for an audience, he just made it for himself.
His films are expected to have a few key ingredients; an obscene amount of usage of the “n-word”, drawn out monologues (preferably spoken by Samuel L Jackson) and violence. Brutal, unflinching, over-the-top violence, including blood and brains splattered everywhere. Everyone is just sitting there kind of waiting for these things to happen…and Tarantino just can’t help himself.
It doesn’t matter that the scenes doesn’t really require all that blood, or – for that matter – that they are not even improved by it (rather the opposite), he puts it there anyway.

I’m not squemish in any way, and the violence doesn’t make me look away – or even flinch, but I do tend to find it boring if it has no purpose. Same thing with the long, slow – albeit artistically marvelous – shots. If they serve no purpose, they are simply something long and slow and pretty to look at.

In Pulp Fiction there is a long take where Jules (Sam Jackson) and Vinnie (John Travolta) is walking through the corridors of an apartment complex, talking about foot massages and weather or not they mean something more than just the massaging of feet. The shot is long – impressively long – as it follows the two hitmen along these corridors. The winding camera and the fact that they are on the move almost the whole shot distracts from the fact that the conversation they are having is mostly pure nonsence. Funny every now and again, perhaps. But ultimately it is just two guys letting their mouths run wild, nonsence.
The Hateful Eight has quite a few of these long monologues/dialogues, but it is combined with a long, borderline stationary camera, that does very little to distract you from any eventual pointlessness. It is pretty to look at, though.

In Django Unchained there is this long, drawn out scene of just total mayhem, right after Dr Schultz (Christoph Waltz) gets himself killed and Django (Jamie Fox) starts shooting…well, everybody. There’s blood EVERYWHERE and people coming in the door getting shot and landing in a big pile on top of each other. One guy not dying from his first shot, or his second, or third or fourth and just continues getting shot – by Django and his own peers alike. There’s so much blood the whole room changes colour!
But it works, because it has a purpose! The purpose here – as in most Quentin Tarantino movies – is to entertain. There is nothing resembling tension here. Django is the superhero of the movie, and by that time you are no longer fearing for his life. He’ll make it, because he’s supposed to!
The Hateful Eight saves up, building tension, and then lets the violence rip… Or rather let the blood flow. In spades! But the vast amount of blood isn’t necessary. It doesn’t entertain, or to put it another way, if you find it funny and laugh (and I did, at times) it means the tension is gone. Everything built up during the past two hours is now gone, and you are left with a final 45 minutes of pointless violence. You no longer care about the characters, and thus no longer care about the story.

Quentin Tarantino sells movie tickets on his name alone – and that is a HUGE responsibility. Granted, his worst movies are not at all bad, and neither is this one. It is, after all, beautifully shot, it has some really cool dialogue/monologue and a handful of really good actors doing a really good job. It CANNOT be bad!
But it certainly doesn’t rank anywhere near his best…

the-hateful-eight-poster